15.1.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 13/1

15.1.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 13/2

Föredragande:

Ullrich SCHRÖDER

—

Ett särskilt årligt rådssammanträde (konkurrenskraft) om små och medelstora företag och småföretagsakten bör organiseras på EU-nivå, såsom EESK rekommenderade i sitt yttrande från 2011 (1).

—

Rådets högnivågrupp för konkurrenskraft och tillväxt bör granska framstegen när det gäller nationella åtgärder för genomförande av småföretagsaktens prioriteringar och överväga ytterligare åtgärder på EU-nivå. Resultaten bör vidarebefordras till det årliga rådssammanträdet (konkurrenskraft) om små och medelstora företag och småföretagsakten.

—

Nätverket av europeiska representanter för små och medelstora företag bör uppgraderas genom att läggas på en högre nivå: deltagarna bör vara generaldirektörer vid finansministerierna. Detta skulle säkerställa en starkare och bättre samordning mellan EU och medlemsstaterna.

1.4.1

Det bör upprättas en årlig EU-rapport om genomförandet av småföretagsakten, som också bör innehålla en uppgiftsbaserad rapport om kommissionens hantering av akten och de enskilda programmens funktion.

1.4.2

Europeiska revisionsrätten bör uppmuntras att offentliggöra regelbundna rapporter om hur de berörda programmen och åtgärderna för små och medelstora företag fungerar, på samma sätt som det externa organet Government Accountability Office gör i Förenta staterna beträffande den amerikanska småföretagsakten. Ett oberoende kontor inom kommissionen bör ta hand om den inre styrningen i linje med ”Office of the Inspector General” i Förenta staternas ”Small Business Administration (SBA)” (förvaltning till hjälp för de amerikanska små och medelstora företagen).

1.4.3

Småföretagsakten kommer inte att bli framgångsrik om man inte inrättar ett partnerskapsbaserat styre (med ekonomiska och sociala partner och offentliga och privata intressenter). Den rådgivande gruppen för småföretagsakten (se 4.3.4), som skulle ha inrättats 2011 men som aldrig kom till stånd, måste komma igång med sitt arbete och höras i fasen före beslutsfattandet.

1.4.4

Systemet med nationella och lokala genomförandeplaner för småföretagsakten (se 4.3.3) måste förbättras och kompletteras genom systematisk användning av resultattavlor.

2.1

Mål: Att jämföra de övergripande strategierna och insatserna för små och medelstora företag när det gäller de båda småföretagsstrategierna: Small Business Administration i Förenta staterna och EU:s småföretagsakt.

2.2

I slutsatserna i detta yttrande (se kapitel 1) jämförs därför inte de särskilda programmen i de båda småföretagsstrategierna, utan fokus ligger i stället på möjliga förbättringar av den juridiska och politiska ställningen, förvaltningen och användningen av mål för EU:s småföretagsakt.

3.1

Förenta staternas Small Business Administration är ett oberoende federalt organ som ger federalt stöd till småföretag. Myndigheten inrättades av president Dwight D. Eisenhower år 1953, efter antagandet av den amerikanska småföretagsakten. SBA har i uppdrag att ge vägledning, bistå och skydda små och medelstora företags intressen. Dess budget 2013 var ungefär 1 miljard USD (oräknat budgeten för icke företagsrelaterad verksamhet). Vissa åtgärder är rättsligt bindande. SBA har kontor i varje delstat i Förenta staterna och har 1 000 lokala center. President Barack Obama har inkluderat SBA:s generaldirektör i sitt kabinett.

3.2

SBA har en komplex definition av ett litet företag som ett företag som i grund och botten har en oberoende ägare och som drivs och organiseras i vinstsyfte. Beroende på bransch, produkt eller tjänst baseras storleksstandarden på antalet anställda eller på försäljningsvolymen. När det gäller antalet anställda varierar det högsta antalet från ungefär 100 till 1 500.

3.3

Översikt över SBA:s verksamhet och program (3)

3.3.1

Finansiering: lån och riskkapital

3.3.1.1

SBA tillhandahåller garantier för små företag som inte kan få kredit på annat håll. I allmänhet utfärdas lånen av SBA:s partner (banker och andra finansiella institut) och garanteras av SBA.

3.3.1.2

Small Business Investment Company (SBIC) förstärker småföretagens tillgång till riskkapital.

3.3.2

Upphandlingsprogram för småföretag

3.3.2.1

Flera upphandlingsprogram ger småföretag (ägda av missgynnade personer eller i underutnyttjade områden) möjlighet att konkurrera enbart med liknande företag om viktiga federala kontrakt.

3.3.3

FoU-program: strategi för att öka små och medelstora företags deltagande genom höjda mål

3.3.3.1

Programmet för småföretags innovationsforskning (Small Business Innovation Research, SBIR) ökar små högteknologiska företags deltagande i federal FoU inom federala departement med en FoU-budget på minst 100 miljoner USD. En procentandel av deras FoU-budget måste användas för att involvera småföretag. Till en början var andelen 0,2 % 1983 och därefter har den höjts kontinuerligt, till 2,7 % 2013 (nytt mål på 3,2 % 2017).

3.3.3.2

Programmet för tekniköverföring för småföretag, (Small Business Technology Transfer, STTR) tillhandahåller finansiering för federal forskning som delas mellan ett småföretag och en icke vinstdrivande forskningsorganisation: 0,35 % 2013, vilket höjs till 0,45 % 2016.

3.3.4

Företagarutvecklingsprogram

3.3.5

Office of International Trade

3.3.6

Särskilda kontor

4.2.1

Kommissionen undersökte Förenta staternas småföretagsstrategi och offentliggjorde sitt meddelande ”Tänk småskaligt först – En ’Small Business Act’ för Europa” 2008 (5), med en bredare målgrupp (små och medelstora företag med färre än 250 anställda).

4.2.2

Tio principer för utformningen och genomförandet av politiken för små och medelstora företag på EU-nivå och på nationell nivå infördes med avseende på: företagsklimat, företagande, ”tänk småskaligt först”, offentlig upphandling, kortare betalningsperioder, en bättre inre marknad, färdigheter och innovation.

4.2.3

År 2008 föreslog EESK (6) en mer ambitiös småföretagsakt, och hänvisar till Förenta staternas småföretagslag.

4.2.4

Kommitténs viktigaste rekommendationer gällde bland annat följande:

4.3.1

År 2011 publicerade kommissionen sitt meddelande ”Översyn av småföretagsakten för Europa” (7). Kommissionen drog slutsatsen att det görs framsteg, men att mer behöver göras.

4.3.2

När det gäller utvecklingen i medlemsstaterna är kommissionen mindre positiv på följande områden:

4.3.3

I översynen av småföretagsakten föreslås åtgärder för att möta den ekonomiska krisen på följande områden: regler, finansiering, marknadstillträde, företagande, skapandet av arbetstillfällen och inkluderande tillväxt (inklusive kvinnors företagande och ett initiativ för socialt företagande).

4.3.4

Bland förslagen till strategiska förbättringar ingår starkare styrning:

4.3.5

År 2011 erinrade EESK (8) om att det har tagits större hänsyn till små och medelstora företag.

—

Kommittén anser att småföretagsakten bör ha en mer bindande form.

—

Småföretagsakten kommer inte att bli framgångsrik om man inte inrättar ett partnerskapsbaserat styre (med ekonomiska och sociala partner och offentliga och privata intressenter).

—

Den avgörande roll som mellanledsorganisationer från den offentliga och privata sektorn spelar när det gäller att tillhandahålla skräddarsydda tjänster uppmärksammas inte tillräckligt mycket.

—

EESK uppmanar rådet att varje år anordna ett särskilt rådssammanträde (konkurrenskraft) om små och medelstora företag, mikroföretag och småföretagsakten.

4.4.1

I september 2014 inledde kommissionen ett samråd om översynen av småföretagsakten, ”En stark EU-politik för små och medelstora företag 2015–2020”.

4.4.2

Kommissionen konstaterar att småföretagsakten inte har tillämpats fullt ut i många medlemsstater.

—

Minskning av de administrativa bördorna.

—

Tillgång till finansiering och marknader.

—

Entreprenörs- och innovationspotential.

—

Förstärkt kompetensutveckling (ny).

4.4.3

I april 2015 offentliggjorde kommissionen en rapport om resultaten. Ett förslag till en reviderad småföretagsakt skulle enligt den ursprungliga planeringen läggas fram under det första halvåret 2015, men har nu skjutits upp till 2016. Europeiska branschorganisationer har uttryckt sin besvikelse över denna senareläggning och har krävt att åtgärder ska vidtas under 2015.

15.1.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 13/8

Föredragande:

Jan KLIMEK

1.1

Familjeföretag utgör ryggraden i många ekonomier i världen, och dynamiken i deras utveckling är häpnadsväckande. De är en källa till tillväxt och sysselsättning och tar stor hänsyn till de regionala och lokala förhållandena. Det finns olika skäl att starta ett familjeföretag, men gemensamt för alla är deras värdesystem som växer fram på naturlig väg, engagemanget och beredskapen att göra uppoffringar samt känslan av ansvar gentemot dem som skapat och dem som tar över företaget. Familjeföretag har lättare att ta sig igenom svåra perioder av recession och stagnation, och en av huvudorsakerna till deras livskraft är känslan av personligt ansvar för företagets image.

1.2

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén uppskattar de unika värden som familjeföretagen står för och uppmanar Europeiska kommissionen att, i linje med småföretagsaktens formulering om att ”EU och medlemsstaterna bör skapa ett klimat som gynnar småföretagare och familjeföretag och belönar entreprenörskap” (1), genomföra en aktiv strategi för att bland medlemsstaterna främja bästa praxis i fråga om familjeföretag.

1.3

Nästa steg skulle kunna vara att inleda arbetet med ramar eller rättsliga bestämmelser om familjeföretag. Inom ramen för dessa bestämmelser bör man anta en definition av familjeföretag, specificera de områden där kommissionen ska vara verksam och de rättsliga, ekonomiska och politiska institutioner som ska ha ansvar för dessa åtgärder.

1.4

När det gäller specifika åtgärder, anser EESK att man bör

2.1

Familjeföretagen utgör mer än 60 % av alla europeiska företag – både stora och små – och sysselsätter mellan 40 % och 50 % av alla arbetstagare (2). I de allra flesta ekonomierna dominerar mikroföretagen samt de små och medelstora företagen, så de flesta familjeföretagen ingår också i denna sektor.

2.2

Den främsta fördelen med familjeföretagen är långsiktigheten i verksamheten, de specifika värderingarna som leder till en unik organisationskultur och engagemanget för lokalsamhällena. Den unika kulturen grundar sig på värderingar som främjas av familjebaserade intressenter, t.ex. en hög nivå av förtroende inom företaget och hög kvalitet på de tjänster och produkter som erbjuds.

2.3

Familjeföretagens långsiktiga perspektiv innebär att det uppstår långvariga band med de parter som har ett intresse i företaget (arbetstagare, kunder, leverantörer och lokalsamhällen).

2.4

Ett familjeföretag kännetecknas av avsikten att överlåta det till nästa generation och av omsorgen om och ansvaret för arbetstagaran. Denna aspekt bidrar till att stimulera ansvarskänslan i ett familjeföretag, där relationerna bygger på förtroende.

2.5

När det gäller måluppfyllelsen syftar familjeföretagens vinstmaximering till att på grundval av sitt egenkapital bygga ett stabilt, oberoende och innovativt företag där man framför allt försöker minimera risker som äventyrar företagets möjligheter att leva vidare från generation till generation. Familjeföretag utvecklas på ett mer balanserat sätt genom att de strävar att uppnå långsiktiga mål (över flera generationer).

3.1

Det har blivit allmänt vedertaget att se till tre kretsar när man karakteriserar familjeföretagen: familjen, företaget och ägandestrukturen (3). Familjens inverkan på de två sistnämnda faktorerna är avgörande för om det handlar om ett familjeföretag. Denna inverkan innebär att familjeföretagen är mer komplexa än företag som inte är familjeföretag och de måste därför behandlas på rätt sätt.

3.2

I vissa medlemsstater finns det bestämmelser om familjeföretag:

3.3

Enligt kommittén bör man inleda ett lagstiftningsförfarande i syfte att införa kategorin familjeföretag i alla medlemsstaters register över ekonomisk verksamhet.

3.4

I rapporten från kommissionens expertgrupp för familjeföretag rekommenderas följande definition av familjeföretag:

3.5

Denna definition är dock alltför bred. Den bör inskränkas på ett sådant sätt att den betonar företagets familjekaraktär, framför allt den generationsövergripande aspekten.

3.6

Om man antog en sådan definition i de europeiska länderna skulle det bli möjligt att samla in kvantitativa uppgifter som därefter i aggregerad form skulle göra det möjligt att framställa statistik om dessa aktörer. Dessa uppgifter skulle framför allt göra det lättare att analysera familjeföretag i de nya medlemsländerna, där dessa företag spelar en betydande roll. Europeiska unionens statistikkontor, Eurostat, skulle kunna ta på sig denna uppgift.

3.7

På nationell nivå försöker man kvantifiera familjeföretagen. Sådana erfarenheter har man bl.a. i Irland, vars centrala statistikbyrå har utfärdat publikationen ”Family Business in Ireland – Services Sector 2005”. Sammanslutningen European Family Businesses ger dessutom i samarbete med konsultföretaget KPMG ut European Family Business Barometer. I Polen utfördes 2008 en övergripande kvantitativ och kvalitativ studie av ett statligt organ – polska byrån för företagsutveckling (Polska Agencja Rozwoju Przedsiębiorczości).

3.8

Eurostats deltagande skulle göra det möjligt att uppnå två viktiga mål: att harmonisera definitionen av familjeföretag och att på grundval av detta samla in statistiska uppgifter om dessa aktörer.

4.1

De utmaningar som familjeföretagen står inför kan delas in i två kategorier: de som är specifika för alla företag och de som är specifika för familjeföretag. Till den första kategorin hör alla de faktorer som påverkar den ekonomiska konjunkturen i landet i fråga, t.ex. den inhemska efterfrågan, de demografiska förhållandena och den socioekonomiska situationen. Detta yttrande handlar framför allt om den andra kategorin, nämligen utmaningar som är specifika för familjeföretag och som gör det möjligt för dessa företag att uppnå utveckling och tillväxt.

4.2

Ägarskap i ett familjeföretag är inte en likvid tillgång utan något som byggs upp och utvecklas av familjen under generationer och omfattar värderingar, traditioner och expertkunskap (4). En överlåtelse av ägarskapet för ett företag till nästa generation är därför den största utmaning som ett företag kan ställas inför.

4.2.1

En heltäckande arvsplanering tycks vara ett viktigt steg för familjeföretagen, eftersom ägarna till dessa företag vill överlåta dem till nästa generation i ett gott skick.

4.2.2

Varje år ställs cirka 450 000 företag, som sysselsätter omkring 2 miljoner människor, inför denna utmaning. Misslyckade överlåtelser i samband med arv leder till att cirka 150 000 företag läggs ned varje år, och detta leder till att 600 000 arbetstillfällen går förlorade (5).

4.2.3

Man bör analysera de viktigaste orsakerna till misslyckandena i samband med arvsplanering och stödja åtgärder för att underlätta företagsöverlåtelser, t.ex. genom arvsrätten eller genom skatteincitament som främjar överlåtelser.

4.2.4

Räckvidden och omfattningen av de olika tillvägagångssätt som finns inom EU med avseende på arvsskatt och förmögenhetsskatt visar att det fortfarande finns ett stort utrymme för förbättringar av lagstiftningen på detta område (6).

4.2.5

Ett exempel på en lösning i samband med företagsöverlåtelser är Nederländerna, där ekonomiministeriet har infört det s.k. överlåtelsepaketet (Overdrachtspakket). Företagare som fyller 55 år får ett ”överlåtelsepaket” som påminner dem om vikten av att planera överlåtelsen av företaget och ger dem en uppsättning verktyg som hjälp i denna process. I Belgien har institutet för familjeföretag (Instituut voor het Familiebedrijf) skapat en stadga för överlåtelser på tre språk: nederländska (Scorecard Opvolging), franska (Scorecard Transmission) och engelska (Succession Scorecard). Ett annat exempel är Slovenien, där kammaren för hantverk och småföretag (Obrtno-podjetniška zbornica Slovenije) erbjuder seminarier och kurser som omfattar samtliga frågor med anknytning till överlåtelser, och Finland med dess utvecklingsprogram för bemästrat generationsskifte (ViestinVaihto-ohjelma). I Österrike har en familjemedlem rätt att fortsätta ett företags verksamhet (Fortbetrieb) om en förvaltare avlider (Gesamte Rechtsvorschrift für Gewerbeordnung, 1994). En liknande lösning finns i Frankrike (successions et des libéralités) och i Luxemburg. Den polska byrån för företagsutveckling (Polska Agencja Rozwoju Przedsiębiorczości) har i samarbete med institutet för familjeföretag (Instytut Biznesu Rodzinnego) utarbetat ett överlåtelsepaket för familjeföretag. Inom ramen för paketet får familjeföretagen tillgång till vägledning i överlåtelsefrågor, kostnadsfria verktyg till stöd för denna process och kostnadsfria workshoppar.

4.3

Familjeföretag försöker skapa långsiktiga arbetstillfällen, och detta bidrar till ett klimat som gynnar familjeföretagande. Familjeföretag kan därför vara eftertraktade arbetsplatser för t.ex. mödrar med barn. Man bör främja ett klimat som gynnar familjeföretagande, som kan vara en konkurrensfördel för dessa företag.

4.4

Makar eller partner till företagsägare spelar ofta en viktig roll i familjeföretagen, även om de av olika skäl inte har någon formell status. Detta kan leda till juridiska och ekonomiska problem, exempelvis om förhållandet upphör. Om dessa personer, liksom andra familjemedlemmar som informellt deltar i företagets verksamhet, gavs en mer formell status skulle detta bidra till att undvika besvärliga situationer vid familjerelaterade problem.

4.5

När det gäller innovationen i familjeföretagen bör denna verksamhet fokuseras inte bara på traditionella marknader och produkter utan också på nya innovativa lösningar.

4.5.1

Innovationen i familjeföretagen kan stimuleras genom ett system för innovativa offentliga upphandlingar, där priset inte bör vara det enda urvalskriteriet. Familjeföretag kännetecknas av att de konkurrerar med hög kvalitet och kundservice. Detta garanteras bland annat av familjemärket (ofta ägarens eller ägarfamiljens efternamn). Familjeföretag brukar därför inte lämna anbud vid offentliga upphandlingar där priset är det enda kriteriet. För att bedöma värdet på ett anbud bör man främja kriteriet om det ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet (EMFA – Most Economically Advantageous Tender) (7) och sprida denna information bland familjeföretagen.

4.6

Globaliseringen tvingar företag att öppna sig för nya marknader, teknikformer och färdigheter. Familjeföretagen bör ta dessa faktorer i beaktande i sina utvecklingsstrategier. Detta kan innebära att man måste öppna sig för ny personal, även i ledande ställning.

4.7

På nationell nivå bör man erkänna den roll som familjeföretagen spelar i de nationella ekonomierna och skapa gynnsamma villkor för dessa aktörer i fråga om beskattning, lagstiftning om ekonomisk verksamhet (inbegripet lagstiftning om familjeföretag) och stöd till utbildning för familjeföretag. Vid sådan utbildning bör man ta hänsyn till de specifika förhållanden som råder i familjeföretag, till exempel i fråga om arv, familjens tillsyn m.m.

4.8

Som exempel på utbildning för företrädare för familjeföretag kan man nämna sådana länder som Cypern (akademi för familjeföretag som anordnas av Cyprus International Institute of Management), Frankrike (Master 2 professionnel: Gouvernance des entreprises familiales et patrimoniales – M2 GEFP, som anordnas av Bordeaux universitet) och Finland (Omistajuus ja hallitustyöskentely – valmennusohjelma jatkajille – ägarskap och företagsledning – utbildningsprogram för efterträdare) (8). Det finns också organisationer som stöder familjeföretag och anordnar kurser för familjeföretagare, t.ex. FBN Academy som anordnas av föreningen FBN (Family Business Network) Sweden eller utbildningar som anordnas av bland annat spanska Instituto de la Empresa Familiar.

4.9

Om man erkänner den roll som familjeföretagen spelar i medlemsstaternas ekonomier och ger dem stöd skulle detta kunna bidra till att återställa familjetraditionen med hantverksyrken. En stor del av de små familjeföretagen är koncentrerade till hantverksorganisationer som värnar om hantverkets fortlevnad. Det är därför befogat att stödja detta slags aktörer.

4.10

Mindre familjeföretag utsätts för risker som kan leda till att de försvinner från marknaden. Därför bör man erbjuda dessa aktörer lämpligt rättsligt och skattemässigt stöd för att stödja dem i deras fortsatta utveckling. Stora internationella familjeföretag skulle i sin tur kunna dra nytta av det institutionella stödet och åtgärderna för att stödja lokala leverantörer och ekonomier.

4.11

Familjejordbruken är en särskild typ av familjeföretag. De står inte bara inför de typiska utmaningar som kännetecknar familjeföretagen utan också inför de problem som är specifika för landsbygden.

4.11.1

Särskilt alarmerande i sammanhanget är problemet med massiva uppköp av jordbruksmark, som leder till oåterkalleliga skador på den ekonomiska strukturen på landsbygden och till ett industrialiserat jordbruk som samhället inte vill ha. I ett yttrande som antogs i januari 2015 (9) efterlyste kommittén lämpliga åtgärder för att i hela EU bevara en jordbruksmodell som grundar sig på familjejordbruk.

4.11.2

Familjejordbruken går ofta samman i kooperativ för att uppnå skalfördelar och ökad konkurrenskraft på marknaden (10). De kooperativa företagen och familjeföretagen uppvisar liknande egenskaper, eftersom de är inriktade på långsiktiga snarare än kortsiktiga vinster. På sistone har kooperativen dock förlorat sin livskraft och vissa av dem har till och med gått omkull. Man bör därför vidta åtgärder för att blåsa nytt liv i detta slags verksamhet.

4.12

När det gäller den långsiktiga kapitalbildningens inverkan på familjeföretagens utveckling talas det om ”tålmodigt kapital” (patient capital) (11). Vid en överlåtelse överförs familjeföretagets kapital och dess sociala och kulturella dimension, och förvärvaren investerar i eller köper företaget med kunskaper som förvärvats under flera generationer, en (familjebaserad) kultur och ett åtagande gentemot (lokal-)samhället.

4.12.1

När man definierar ”tålmodigt kapital” bör man beakta skattelättnader för återinvesterade vinster. Man bör överväga lättnader för familjeföretag (och andra företag) som återinvesterar vinster och dessutom föredrar en förstärkning med egenkapital framför lånat kapital.

4.12.2

Möjligheten att skriva av skuldräntor är ännu ett incitament för företag att använda sig av skuldfinansiering. Detta gör i själva verket kostnaden för skulden mindre, och sådana lättnader finns inte för egenkapital.

4.12.3

Beskattningsfrågor faller naturligtvis fortfarande inom de enskilda medlemsstaternas behörighetsområde, men EU bör främja god praxis för familjeföretag.

4.13

Man bör överväga möjligheten att stärka familjeföretagens kapital genom att inrätta en nationell kapitalfond för familjeföretag. Det särskilda med denna fond skulle bestå i att familjeföretagen erbjuds kapital utan att de som tillhandahåller kapitalet tilldelas rösträtt, som med Aksjeloven i Norge eller Ley de Sociedades de Responsabilidad Limitada i Spanien.

4.14

Åtgärder för familjeföretagande kan också främjas av nationella eller lokala organisationer som är verksamma på dessa aktörers vägnar (t.ex. offentliga myndigheter [ministerier], arbetsgivarorganisationer och hantverksorganisationer) och övernationella organisationer. Till de viktigaste hör European Family Businesses, FBN International och Les Hénokiens.

4.14.1

Dessa organisationer spelar en viktig roll för att främja familjeföretagssektorn. De utgör en plattform för utbyte av kunskaper och erfarenheter mellan familjeföretagarna och publicerar också rapporter om familjeföretag som sprider kunskaper om dem. Dessutom kan organisationer som främjar familjeföretag bedriva lobbyverksamhet för konkreta lösningar.

15.1.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 13/14

Föredragande:

Renate HEINISCH

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) stöder kommissionens strävan att ge hög prioritet åt frågan om e-hälsolösningar som en del av den digitala agendan.

1.2

EESK konstaterar att informationssökande, patienter och hälso- och sjukvårdspersonal upprepade gånger har framhållit behovet av heltäckande, korrekt och aktuell information om läkemedel samt av en enhetlig digital inre marknad.

1.3

EESK anser att tillgången till sådan myndighetsgodkänd information bör vara tillgänglig utan hinder och utan diskriminering så att även personer med syn- eller hörselnedsättningar eller andra fysiska funktionsnedsättningar kan ta del av den. Informationen måste anpassas till behoven hos enskilda medborgare, patienter och hälso- och sjukvårdspersonal, så att den ligger på den nivå som krävs för effektivast och säkrast möjliga hantering av läkemedel.

1.4

Kommittén menar att elektronisk spridning av produktinformation som godkänts av läkemedelsmyndigheter ytterligare kommer att förbättra tillgången till information. En elektronisk databas med information till användare och yrkesutövare (sammanfattning av produktegenskaper) som godkänts av myndigheterna gör det möjligt att få aktuell och riktad information om läkemedel.

1.5

EESK föreslår att personer med synnedsättning ska tillhandahållas informationen på det sätt som passar dem bäst, t.ex. med större teckenstorlek eller som ljudfiler. För personer med hörselnedsättning skulle man också kunna erbjuda videor som visar hur man använder hjälpmedel (t.ex. astmasprejer) på rätt sätt, alternativt videor med teckenspråkstolkning. Kommunikationshindren skulle kunna minskas ytterligare genom att informationen även tillhandahålls på ett ”lättbegripligt” språk. Det gör att människor med inlärningssvårigheter kan ta del av informationen på ett sätt som är anpassat till deras behov och överbryggar skillnader i utbildningsbakgrund.

1.6

EESK konstaterar dessutom att man genom att samla all information på en portal skulle skapa en tillförlitlig och mycket mer lättillgänglig källa till myndighetsgodkänd information, som uppfyller kraven på tillgänglighet. På så sätt kan patienter och hälso- och sjukvårdspersonal jämföra information som inhämtats på annat håll med den godkända basinformationen.

1.7

För att säkerställa allmän användarvänlighet bör denna utveckling dessutom ske i samarbete med användare och webbformgivare med sakkunskaper i fråga om tillgänglighet. Det bör tas fram en formatoberoende lösning så att användarna själva, utifrån sina egna behov och möjligheter, kan välja vilken typ av enhet (skrivbordsdatorer, surfplattor, smarta telefoner osv.) de vill använda för att ta del av informationen.

1.8

EESK anser att databasen/portalen med myndighetsgodkänd information bör utvecklas i nära samarbete med alla berörda intressenter på området, dvs. såväl läkemedelsindustrin som patientorganisationer, handikapporganisationer och hälso-och sjukvårdspersonal, och skötas och finansieras av läkemedelsindustrin, för att på bästa sätt uppfylla behoven.

1.9

Kommittén anser att det är viktigt att hitta användarvänliga lösningar, så att även lågutbildade och personer som är ovana vid att använda internet kan ta del av informationen.

1.10

Även om den elektroniska tillgången till information betraktas som viktig, bör det understrykas att läkare (särskilt allmänläkare) och annan hälso- och sjukvårdspersonal såsom farmaceuter och sjuksköterskor är de första som patienterna kontaktar för att få råd angående sjukdomar och behandling.

1.11

EESK uppmanar Europeiska kommissionen stödja IMI2:s projektansökan om elektronisk produktinformation. Medlemsstaterna uppmanas att ansluta sig till initiativet att samordna befintliga databaser.

2.1

År 2012 offentliggjorde kommissionen ett meddelande med titeln ”Handlingsplanen för e-hälsa 2012–2020 – Innovativ hälsovård för det 21:a århundradet” (1), där man tar upp hindren för en fullständig utbyggnad av digitala lösningar inom de europeiska hälso-och sjukvårdssystemen.

2.2

Kommissionen förklarar där att målsättningen är att förbättra hälso- och sjukvården till förmån för patienterna, ge patienterna mer kontroll över sin behandling och minska kostnaderna. Även om såväl patienter som medborgare och vårdpersonal entusiastiskt har börjat utnyttja telemedicinska tillämpningar och miljontals europeiska medborgare har laddat ner applikationer till sina smarta telefoner för att kunna övervaka sin hälsa och sitt välbefinnande, så har den digitala hälso- och sjukvårdens stora potential att förbättra hälso- och sjukvårdssystemen och minska kostnaderna med hjälp av effektivisering ännu inte förverkligats. Kommittén påpekar att man i detta sammanhang också måste ta hänsyn till skyddet av personuppgifter.

2.3

E-hälsa, inbegripet telemedicin och m-hälsa, definieras på följande sätt av WHO: e-hälsa betyder överföring av hälso- och sjukvårdsresurser och hälso- och sjukvård via elektroniska medier. Den omfattar tre huvudområden:

2.4

Kommissionen har lagt fram en grönbok om m-hälsa  (2). Mobil hälsa (m-hälsa) är ett område inom e-hälsa som berör medicinska och offentliga hälso- och sjukvårdsmetoder som stöds av mobila enheter. Här ingår framför allt användningen av mobil kommunikation i samband med hälso- och sjukvårdstjänster samt omsorgstjänster, och för informationsändamål, liksom m-hälsoapplikationer.

2.5

Allt fler människor i alla åldersgrupper utnyttjar den ständigt växande mängden av elektronisk hälso- och sjukvårdsinformation och hälso- och sjukvårdsapplikationer.

2.6

Kvaliteten på dessa informationskällor varierar dock kraftigt och sökmotorerna skiljer vanligtvis inte på tillförlitliga officiellt godkända källor och mindre tillförlitliga källor.

2.7

För hälso- och sjukvårdspersonal finns det ett antal certifierade informationssystem. Hälso- och sjukvårdspersonal – särskilt husläkare och farmaceuter – har en nyckelroll i hälso- och sjukvårdssystemen och information av hög kvalitet är absolut nödvändig om vi vill ha välinformerade yrkesutövare som på ett framgångsrikt sätt kan tillgodose EU-befolkningens hälso- och sjukvårdsbehov.

2.8

EESK menar att patienterna på samma sätt behöver enkel tillgång till tillförlitlig information, så att de bättre kan organisera och bli delaktiga i sin hälso- och sjukvård, med resultatet att de följer behandlingarna i större utsträckning. Behovet av att utbilda och inbegripa alla grupper (inklusive äldre och personer med funktionsnedsättningar) har redan tagits upp mer ingående i tidigare yttranden (3).

2.9

Hälso- och sjukvårdspersonalens ökade arbetsbörda och de olika möjligheterna för patienter och medborgare att engagera sig i hälso- och sjukvårdsorganisationer, såsom nationella registreringsmyndigheter, Europeiska läkemedelsmyndighetens kommittéer och etikkommittéer kräver breddad kunskap.

2.10

En möjlighet för patienterna att utbilda sig är genom Eupati (European Patient’s Academy on Therapeutic Innovation). Detta konsortium finansieras via ”initiativet för innovativa läkemedel”, ett offentlig-privat partnerskap mellan Europeiska kommissionen och den europeiska sammanslutningen av läkemedelsindustriförbund (EFPIA).

2.11

Eupati är ett konsortium som består av 29 organisationer och leds av Europeiskt patientforum. Det omfattar i en unik form såväl alleuropeiska patientorganisationer som akademiska och ideella organisationer som har utmärkt sig som sakkunniga i specifika patientfrågor och för sitt allmänna engagemang, samt EFPIA:s medlemsföretag. Eupati informerar patienter som inte känner till hälso- och sjukvårdssystemet så väl, liksom patientgrupper som är svåra att nå, genom att öka allmänhetens kunskap om utvecklingen av nya behandlingar. Utöver Eupati kan man även organisera kurser för att lära människor att förstå information om läkemedel eller utveckla ett lämpligt utbildningsprogram.

2.12

Vissa EU-medlemsstater tillhandahåller redan elektronisk information om läkemedel. Den mest utvecklade databasen, FASS (4), förvaltas av den svenska läkemedelsindustriföreningen LIF, och andra exempel på databaser finner man i Tyskland, Storbritannien, Finland och Danmark. Dessa databaser är i regel inte helt tillgängliga för personer med synnedsättning eller så omfattar de inte hela läkemedelssortimentet.

2.13

Dessutom uppdateras vissa av databaserna inte regelbundet.

2.14

Läkemedelsmyndigheterna har också godkänt att koder (QR Codes) får användas i bipacksedlar, som länkar till bipacksedlar på läkemedelsbolagets webbplats. Även i detta fall har man inte alltid säkerställt en obehindrad tillgång till informationen.

2.15

Dessa initiativ visar att det fortfarande behövs ett harmoniserat tillvägagångssätt för att se till att alla grupper i samhället kan del av informationen via den nya tekniken.

3.1.1

EESK menar att det är läkemedelsindustrin som har ansvaret att tillhandahålla korrekt och aktuell information om sina produkter. Alla tekniska lösningar måste utvecklas i nära samarbete med branschen så att de tekniska lösningar som redan finns kan utnyttjas och så att läkemedelsmyndigheterna kan kontrollera dem.

3.1.2

EESK betonar att man måste komma överens med berörda parter (registreringsmyndigheter, patientorganisationer samt hälso- och sjukvårdspersonal) om hur den myndighetsgodkända informationen ska presenteras och hur man ska kunna ta del av den.

3.1.3

Ett konsortium med ansvar för att samordna utvecklingen av databasen/portalen skulle kunna inrättas och finansieras genom IMI-initiativet.

3.1.4

När den föreslagna portalen inrättas bör befintliga databaser (t.ex. Europeiska läkemedelsmyndighetens databas) beaktas.

—

Det finns modeller för nationella databaser. Dessutom har man i demonstrationssyfte tagit fram ännu en prototyp av en användarvänlig och mycketlättillgänglig databas, som också innehåller ljud- och videofiler. Det bör tas fram en fritt tillgänglig teknisk lösning som utnyttjar de tillgängliga källorna på effektivast möjliga sätt.

—

Denna tekniska lösning måste också ta hänsyn till att medborgarna/patienterna inte vill använda alltför många scanning-applikationer via sina smarta telefoner. Därför bör databasen/portalen gå att nå med exempelvis konventionell scanningsteknik.

—

Formatoberoende lösningar bör eftersträvas för att för att få fler att börja använda tekniken. Informationen ska kunna nås och läsas via alla typer av enheter (skrivbordsdatorer, surfplattor, smarta telefoner, etc.).

—

Tekniska lösningar bör jämföras och olika sektorer inom hälso- och sjukvårdssystemet inbegripas (t.ex. initiativ från medlemsstaterna för att nå ut till människor via tv-apparater eller uttagsautomater, initiativ som föreslagits av kommissionen (5)).

—

I Italien, är apoteken enligt lag skyldiga att skriva ut uppdaterade bipacksedlar som förs in i en databas av läkemedelsindustrin. Utskrifter på apotek av personalen eller av patienter (via terminaler som liknar uttagsautomater) är andra alternativ som skulle kunna fungera som komplement och nå ut till personer som inte använder internet.

—

Forskningen måste ta upp strukturella frågor om den tillsyn som krävs av den tekniska lösningen, för att öka acceptansen.

—

Hur ska läkemedelsmyndigheterna kontrollera innehållet?

—

Innehållet ska presenteras på ett sätt som möjliggör en anpassning till enskilda patienter/medborgares behov samtidigt som det ska inbegripa alla de uppgifter som krävs enligt läkemedelsgodkännande eller lagstiftning.

—

För att kunna ge snabb återkoppling till alla aktörer skulle man kunna ta med en möjlighet för användarna att utvärdera informationen (framför allt hur lättförståelig den är). Här skulle man kunna utnyttja sociala medier för presentation, distribution och utbyte.

—

Hur kan vi uppmuntra till ett aktivt lärande, så att de källor till information om hälso- och sjukvårdsfrågor som finns (inbegripet digital information) utnyttjas?

—

Lära sig att lära (livslångt lärande) är en av de åtta nyckelkompetenserna i Europaparlamentets och rådets rekommendation av den 18 december 2006 (6), där medlemsstaterna uppmanas att vidta nationella åtgärder. I ”En europeisk agenda för vuxenlärande” föreslås åtgärder som medlemsstaterna ska vidta för att uppmuntra vuxenlärande. Digital hälsokompetens skulle kunna ingå i PIAAC-kriterierna för utvärdering av vuxenutbildning.

—

Vilken roll kan olika läroanstalter (universitet, centrum för vuxenutbildning osv.) och hälso- och sjukvårdsinrättningar spela när det gäller att förbättra människors många olika färdigheter, t.ex. att arbeta med ny teknik, engagera sig i ideell verksamhet och omvårdnad samt dela med sig av social och teknisk expertis?

—

Hälso- och sjukvårdspersonalen måste få lämplig utbildning i dessa frågor under sin vetenskapliga utbildning. Vuxenutbildningscentrumen skulle kunna ta fram attraktiva kurser som är skräddarsydda för dem som använder systemen. De skulle kunna arbeta tillsammans med vårdpersonal (i synnerhet läkare), lokala apotek och lokala vård- och omsorgsinrättningar för att nå ut till målgruppen. Detta är särskilt viktigt i landsbygdsområden, där människor är mer isolerade. I synnerhet generationsövergripande lärande skulle kunna bidra till kunskapsutbyte om innehåll och tekniska färdigheter.

15.1.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 13/19

Föredragande:

Edgardo Maria IOZIA

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) anser att konsekvensbedömning av statligt stöd är ett centralt verktyg för att kontrollera överensstämmelsen mellan resultat och föreslagna mål, vilket i sin tur bidrar till att resurserna kan fördelas på ett mer ändamålsenligt och effektivt sätt och förbättrar insynen och stödet till förvaltningsprocessen.

1.2

Många medlemsstater har redan utformat komplexa och strukturerade utvärderingssystem. Dessa system utvecklas parallellt med ett ökande intresse från den akademiska världen, vilket har gjort det möjligt att förbättra utvärderingsteknikerna och att öka precisionen hos de mätinstrument som finns tillgängliga för de beviljande myndigheterna.

1.3

Europeiska kommissionen har tillsammans med medlemsstaterna inrättat ett högnivåforum om statligt stöd till företag, som också riktar in sig på utvärdering.

1.4

I sitt tal vid högnivåforumet i december förra året förklarade Margrethe Vestager, kommissionsledamot med ansvar för konkurrens, följande: ”Det finns två centrala aspekter av programmet för modernisering av det statliga stödet som är särskilt viktiga: öppenhet för att medborgarna ska veta vad deras pengar går till, och utvärdering för att de ska veta att pengarna har använts väl.” EESK instämmer helt i detta budskap.

1.5

EESK välkomnar diskussionen om konsekvensbedömningar av politiken för företagsstöd, och uppmanar kommissionen att fördjupa den strategi som den har tillämpat i några år vid det här laget.

1.6

Det bör dock noteras att många stödordningar i dag inte genomgår konsekvensbedömningar, med undantag för de utvärderingar som fastställs i EU-förordningarna. I många fall kräver förordningarna endast en bekräftelse på att de individuella insatserna formellt uppfyller de rättsliga kraven – vilket inte möjliggör en heltäckande och långsiktig utvärdering av huruvida alla investeringar som gjorts till stöd för företag är ändamålsenliga och effektiva. EESK efterfrågar därför ett införande av konsekvensbedömningar över hela linjen, och eventuellt en sänkning av det tröskelvärde på 150 miljoner euro som den allmänna gruppundantagsförordningen fastställer som relevant tröskel för den genomsnittliga årliga budgeten för stödsystem för att de ska omfattas av kravet att lägga fram en plan för förhandsbedömning. I annat fall skulle många medlemsstater uteslutas, i synnerhet om det ifrågavarande stödet är stort i förhållande till medlemsstatens storlek.

1.7

EESK betonar att kommissionens roll gradvis förändras till följd av den övergripande rättsliga ramen för statligt stöd. Kommissionen går från den tidigare övervägande administrativa kulturen mot en ny samarbetsform med medlemsstaterna vars syfte är att optimera det statliga stödets resultat genom att fokusera på dess ändamålsenlighet och effektivitet. Antagandet av ”moderniseringsprogrammet” var ett viktigt steg framåt.

1.8

Medlemsstaterna ska inrätta lämpliga mekanismer för utvärdering, som ska utföras av oberoende organ. EESK anser att det är nödvändigt att arbetsmarknadsparterna deltar i definitionen av utvärderingsmodellen, utan att man för den skull bortser från den breda erfarenhet som de offentliga myndigheternas personal har förvärvat. De senare bör ha en roll i utformningen av utvärderingsförfarandena, bör delta i utarbetandet av den slutliga rapporten och på så sätt sprida en utvärderingskultur inom de egna organisationerna för att gradvis förbättra utredningsprocessen. Kommissionen bör å sin sida arbeta för en harmonisering av utvärderingskriterierna i medlemsstaterna. Genom att fastställa jämförbara utvärderingskriterier blir det möjligt att göra en samlad utvärdering av det statliga stödets ändamålsenlighet och effektivitet.

1.9

Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt specifika omständigheter i de regioner som deltar i den statliga stödordningen. Tack vare kommissionens lovvärda beslut att undanta omkring 80 % av det statliga stödet från förhandsanmälan (1) kan medel beviljas omedelbart. En annan effekt av beslutet är dock att ansvaret och kostnaderna ökar betydligt för de lokala myndigheterna, och därmed ökar också de offentliga utgifterna. Medlemsstaterna måste därför koncentrera sig på att tillhandahålla nödvändiga resurser för att hålla riktade utbildningskurser och utbyta bästa praxis mellan de lokala myndigheterna. En kultur av partnerskap måste utvecklas på alla nivåer.

1.10

EESK tror att det nya systemet, som ger medlemsstaterna ansvaret för förhandsutvärderingen, kommer att leda till en ökning av de totala utgifterna för offentliga myndigheter och företag, vilket kräver noggrann planering i syfte att undanröja onödiga bördor och förenkla förfarandena. Kommittén konstaterar också att tidsfristen på sex månader för godkännandet av utvärderingsplaner för mycket komplicerade ordningar kan vara alltför kort och att utarbetandet av en kontrafaktisk modell för små stater kan innebära stora svårigheter.

1.11

EESK rekommenderar ett snabbt antagande av meddelandet om begreppet statligt stöd, särskilt för att hjälpa lokala myndigheter som på grund av den stora mängden undantag från kravet på förhandsanmälan har blivit ålagda dubbla bördor för att såväl identifiera vad som utgör statligt stöd och att genomföra det på ett sätt som är förenligt med marknaden. Till exempel när det gäller offentlig finansiering till kultur och bevarande av kulturarvet leder det oklara rättsläget i fråga om vad som utgör statligt stöd till att myndigheterna behandlar allt stöd som om det omfattades av reglerna om statligt stöd, med alla de administrativa och förfarandemässiga bördor som detta medför. Samma rättsliga osäkerhet råder för den offentliga finansieringen av all infrastruktur, särskilt efter domen i fallet om Leipzigs flygplats. Det måste finnas en klar och entydig definition av offentligt stöd till företag som inte utgör statligt stöd och sådant som utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget.

1.12

EESK välkomnar de ansträngningar som gjorts, men anser samtidigt att det är mycket viktigt att denna utvärderingskultur sprids till alla styrelsenivåer, både regionalt och nationellt. Den får därför inte begränsas till ovannämnda fall. Kommittén efterlyser därför ett förnyat åtagande från kommissionen och medlemsstaterna.

1.13

Den analys som gjorts visar att de offentliga myndigheterna saknar uppgifter om förvaltningskostnaderna för tillsynen av statligt stöd till företag. Det är omöjligt att göra en grundlig utvärdering av medlens effektivitet i förhållande till resultaten utan att räkna med hur mycket pengar myndigheterna använder, förutom att mäta stödet i sig. För att systemet ska vara öppet krävs att dessa uppgifter offentliggörs. På grundval av de tillgängliga uppgifterna uppgår de totala administrativa kostnaderna till cirka 5 %, vilket ska läggas till kostnaderna för efterlevnad, som uppskattas till ytterligare 5 %, plus de extra kostnaderna för utvärdering, som kommissionen uppskattar uppgå till strax under 1 %. Objektivt tycks detta belopp – som troligen underskattats – orimligt högt.

1.14

EESK uppmanar kommissionen att undvika ytterligare oväntade bördor för företagen och se till att utvärderingssystemet blir mer effektivt och ändamålsenligt i stort.

1.15

Det är mycket viktigt att man i utvärderingen också beaktar effektiviteten av de administrativa kostnaderna och de kostnader som följer av utvärderingsmodellerna.

1.16

Jämförbarhet mellan olika modeller och flexibilitet i fråga om storlek, typ och indikatorer bör säkerställas genom att förenkla förhandsbedömningen och harmonisera kriterierna för efterhandsutvärderingen.

1.17

EESK efterlyser en integrerad vision för kommissionens åtgärder inom de olika områdena av den ekonomiska politiken – strukturfonderna, statligt stöd, partnerskapsavtal för handel – i syfte att skapa ett enhetligt europeiskt ekonomisk-politiskt program som bygger på utveckling och tillväxt.

1.18

EESK rekommenderar att man använder kriterier liknande dem som anges i kommissionens delegerade förordning (EU) nr 240/2014 (2) av den 7 januari 2014 om den europeiska uppförandekoden för partnerskap inom ramen för de europeiska struktur- och investeringsfonderna – som fastställer en skyldighet att rådfråga alla potentiella aktörer – för att utarbeta en separat förordning om utvärdering av det statliga stödets effektivitet och ändamålsenlighet.

1.19

Man bör säkerställa insyn i utvärderingarna genom största möjliga offentlighet, vilket redan är fallet i vissa medlemsstater när det gäller företag och det stödbelopp som de beviljats.

1.20

EESK rekommenderar att utvärderingsplanerna ska omfatta följande:

1.21

EESK önskar delta i utvärderingen av den övergripande ändamålsenligheten och effektiviteten i systemet för statligt stöd i slutet av perioden 2014–2020.

2.1

Stöd till företag kan snedvrida konkurrensen och fragmentera den inre marknaden, vilket strider mot fördragens karaktär och anda, om stödet inte omfattas av tydliga regler, inte inriktas på produktiva verksamheter och företag som särskilt investerar i innovation, forskning och utveckling som ger ekonomiska och sociala fördelar och inte begränsas och kontrolleras.

2.2

Den negativa ekonomiska situation som råder sedan flera år tillbaka har gett upphov till allvarliga nationella kriser som oundvikligen påverkar företag, arbetstagare och medborgare. Detta kräver en förhållandevis flexibel ansats, vilket EU:s största konkurrenter på de internationella marknaderna har insett (som inte omfattas av gemensamma regler för statligt stöd). De europeiska företagens konkurrenskraft måste bli ett viktigt riktmärke. Arbetslösheten i Europa är en nödsituation. Investeringarna har minskat med 15 % sedan toppen 2007, och 25 miljoner européer är fortfarande arbetslösa. Fem miljoner av dessa är ungdomar, och de flesta är kvinnor (3).

2.3

En intressant studie från Europaparlamentet (4) visade att det finns stora skillnader mellan de system som för närvarande tillämpas i EU och Förenta staterna. ”EU:s konkurrenspolitik har stränga regler för statligt stöd, medan den amerikanska lagstiftningen inte innehåller några bestämmelser på detta område.” På begäran av den dåvarande kommissionsledamoten Joaquín Almunia har ett EU-förslag om reglering av statligt stöd tagits med i de pågående förhandlingarna mellan EU och Förenta staterna om ett transatlantiskt partnerskap för handel och investeringar (5).

2.4

Förslaget förefaller dock svagt och utan betydelse (6). Europa kommer att fortsätta att ha den mest restriktiva lagstiftningen i världen. Detta bidrar å ena sidan till att fullborda den inre marknaden, men straffar samtidigt våra företag. Ett europeiskt företag som tillverkar i Förenta staterna blir berättigat att motta statligt stöd som inte är tillåtet i EU. Detta kommer att bli ännu lättare i och med antagandet av avtalet. EESK riktar en allvarlig varning till kommissionen om att inte ge amerikanska företag företräde i frihandelsavtalet.

2.5

Erfarenheten hittills visar att det krävs en grundlig översyn av EU:s program för statligt stöd.

2.6

De senaste årens ekonomiska och finansiella kris har föranlett en radikal översyn av de utgiftskriterier som används för att fastställa politiken för offentliga investeringar och företagsstöd på samtliga styrningsnivåer. Behovet av att hitta bättre sätt att rationalisera stödet och endast ge stöd om det finns ett lämpligt mervärde (vilket kommer att förbättra stödets kvalitet och samtidigt möjliggöra en lämplig övervakning av stödets ändamålsenlighet och effektivitet) har blivit en särskilt viktig prioritering mot bakgrund av resursbristen och de begränsade medel som finns tillgängliga.

2.7

EESK anser att det är nödvändigt att ta reda på vilken effekt politiken för företagsstöd har haft, om de identifierade stödinstrumenten är lämpliga och om de administrativa och förvaltningsmässiga kostnaderna står i proportion till de uppnådda resultaten. Det är viktigt att tänka på att det som inte kan mätas inte heller kan identifieras eller förbättras. De åtgärder som har vidtagits hittills har följt den linjen.

2.8

Utvärdering kan tyckas vara en teknisk fråga som endast är av intresse för en begränsad krets av akademiska forskare, men utförs faktiskt av många konsulter som specialiserar sig på finansiella revisioner eller projekt- och programutvärderingar. Eftersom utvärderingar har gjorts till en central prioritering i kommissionens agenda för smart lagstiftning har detta också blivit en central fråga i regleringspolitiken, som ger upphov till viktiga förvaltningsmässiga och institutionella frågor, utöver utgiftsprogrammen (7).

2.9

Sedan 2008 har generaldirektoratet för regional- och stadspolitik utvecklat kontrafaktiska utvärderingsprogram för att stödja de befintliga utvärderingarna (förhands- och efterhandsutvärderingar), som utförs under programplaneringen av strukturfonderna.

2.10

Som ett led i sitt program för modernisering av det statliga stödet införde generaldirektoratet för konkurrens i maj 2012 konsekvensbedömningar med kontrafaktiska analystekniker för vissa stödordningar (8). I och med den nya allmänna gruppundantagsförordningen blir utvärdering av stora stödordningar (med en årlig budget på över 150 miljoner euro) obligatoriskt för vissa sektorer, såsom regional utvecklingspolitik, stöd till små och medelstora företag, forsknings-, utvecklings- och innovationsstöd, miljö- och energistöd samt stöd till bredbandsinfrastruktur. Några nationella planer har redan lämnats in (fyra) och andra planer på området för forskning, utveckling och innovation samt bredband behandlas för närvarande (cirka tio).

2.11

Europeiska revisionsrätten ingrep nyligen i fråga om de resultatutvärderingssystem som används av EuropeAid, som revisionsrätten ansåg vara olämpliga (9). För närvarande granskas de utvärderingssystem som används i alla kommissionens verksamheter.

2.12

Det behövs ökad konsekvens mellan de metoder som används för att utvärdera statligt stöd och resultaten av strukturfondernas användning samt en grundlig översyn av all utgiftspolitik i unionen.

2.13

Syftet med att använda en kontrafaktisk metod för att utvärdera effekterna av offentlig politik är att kontrollera att politiken uppnår den önskade förändringen av beteendet eller villkoren för en viss grupp stödmottagare. Den kontrafaktiska metoden definierar i vilken utsträckning stödet, i stället för andra faktorer, har bidragit till att uppnå ett visst resultat. Detta kallas ibland stimulanseffekt.

2.14

Syftet med utvärderingsprocessen är alltså att fastställa den kausala effekten av den politik som förts, men endast politikens direkta effekt. Med andra ord elimineras eventuella snedvridningar till följd av allmänna makroekonomiska förhållanden eller olika typer av företag.

2.15

Den kausala effekten är skillnaden mellan de observerbara utfallsvariablerna efter politikens genomförande (faktisk situation) och vad som skulle ha skett om politiken inte hade genomförts (kontrafaktisk situation).

2.16

Denna typ av analys har tagits fram för att tillgodose behovet av att fastställa belägg för stödets nettoeffekt och omfattningen av denna effekt. Det är t.ex. möjligt att analysera om stödförfarandena ger positiva eller negativa effekter, i vilken utsträckning så är fallet, om de observerade förändringarna verkligen kan tillskrivas den genomförda politiken, om resultaten varierar mellan olika stödmottagare (stora eller små företag), mellan regioner eller över tiden, och om de förvaltningsmässiga och administrativa kostnaderna är proportionerliga och hållbara.

2.17

Även om detta ämne har behandlats utförligt i den ekonomiska litteraturen, särskilt under de senaste årtiondena, finns det endast ett fåtal offentliga myndigheter i EU-medlemsstaterna som fortsätter att använda och utöka konsekvensbedömningar för att övervaka och förbättra sin politik för företagsstöd.

2.18

Till de mest intressanta fallen hör insatserna i Storbritannien, som regelbundet har utvärderat regionala stödprogram sedan 2001 med användning av kvasiexperimentella utvärderingstekniker, och Nederländerna, som inrättade en expertarbetsgrupp för konsekvensbedömningar 2012. Finland har å sin sida inrättat Innovationsfinansieringsverket (Tekes), och Slovenien antog lagen om övervakning av statligt stöd 2001.

2.19

Med detta yttrande vill EESK bidra till de diskussioner som förs mellan Europeiska kommissionen och medlemsstaterna om ändamålsenligheten och effektiviteten i stödåtgärder för företag och behovet av att öka användningen av konsekvensbedömningar.

3.1

Syftet med detta yttrande är att på grundval av empiriska bevis från kontrafaktiska analyser visa på vikten av utvärdering. Utvärderingar bör inte längre betraktas som en akademisk övning, utan som en grundläggande, institutionaliserad praxis som är integrerad i policycykeln: genomföra, övervaka, utvärdera och omarbeta.

3.2

I detta yttrande undersöks en rad studier från olika EU-medlemsstater för att lyfta fram de viktigaste lärdomarna, nämligen de politiska följderna i form av ökade investeringar, produktivitet, sysselsättning, innovation och kostnader för stödordningarna. Med hjälp av dessa indikatorer blir det möjligt att förstå effekterna på tillväxten, och de är inriktade på behovet av riktat stöd av hög kvalitet.

3.3

Även om förekomsten av ett positivt samband mellan offentligt stöd till företag och förbättrade resultat (investeringar, sysselsättning, nya produkter) ofta betonas i litteraturen, är det viktigt att tänka på att stödets incitamenteffekt inte kan tas för given. Det finns flera andra faktorer som påverkar resultaten av politiska åtgärder, t.ex. de allmänna ekonomiska tendenserna, marknadens funktion och den allmänna beskattningen.

3.4

I en studie som analyserade effekterna av lag 488 i Italien visar Martini och Bondonio (2012) att företag som fick direktstöd i genomsnitt minskade sina privata investeringar. I detta fall verkar direkt statligt stöd till företag ha lett till minskade utgifter för privata investeringar, vilket i sin tur minskar behovet av privata medel. Statligt stöd måste vara ett komplement till och inte ersätta investeringar.

3.5

I litteraturen framhålls även vissa problem när det gäller stödets effekter på produktiviteten. I en utvärderingsstudie av brittiska företag som mottog stöd inom ramen för det regionala selektiva stödprogrammet (Regional Selective Assistance, RSA) drar Criscuolo (2012) slutsatsen att produktionsökningen inte var statistiskt signifikant (10).

3.6

Dessa slutsatser förefaller överensstämma med andra empiriska bevis som visar att direkt stöd ofta har en positiv effekt på produktionsvolymerna, men inte på produktiviteten. Företag som får stöd växer alltså, men blir inte effektivare. Detta kan öka risken för att icke konkurrenskraftiga företag finns kvar på marknaden.

3.7

Genom statistiska ekonometriska modeller som kartlägger effekten av stöd med hjälp av en kontrafaktisk metod är det också möjligt att visa nettoeffekterna för specifika stödåtgärder på sysselsättningen. Det gör det möjligt att mäta den arbetskostnad per enhet som ”skapas”.

3.8

Det finns ofta en skillnad mellan antalet nya arbetsenheter som direkt kan tillskrivas stödet och den statistik som registreras i efterhandsutvärderingen. I en studie av stödåtgärder för små och medelstora företag i Polen visar Trzciński (2011) att av de 25 000 nya arbetstillfällen som ”skapats” tack vare stödet kan endast 10 550 faktiskt tillskrivas den genomförda politiken (11). Bondonio och Martini (2012) drog samma slutsats. Av de 89 000 nya arbetstillfällen som registrerades i efterhandsutvärderingen av lag 488 hade endast 12 500 faktiskt skapats, till en kostnad av 232 000 euro per arbetsenhet (12). Det statliga stödets effekt på befintliga arbetstillfällen och därmed på skyddet av den lokala, regionala eller nationella ekonomin är en annan faktor som bör beaktas.

3.9

Stöd till företag ger olika effekter beroende på beviljat stödbelopp, företagets storlek, det geografiska område där företaget är beläget och typen av utlovat stöd. De offentliga beslutsfattarna bör ha tillgång till empiriska bevis från sådana analyser som vägledning för sina val och för att hjälpa dem att förstå vilken typ av stöd som är lämpligast och i vilket sammanhang. Såsom tydligt har visats är det nödvändigt att utforma riktade stödåtgärder för att göra politiken mer ändamålsenlig och effektiv.

4.1

Europeiska kommissionen måste fortsätta sina insatser för att öka medvetenheten om de vanligaste principer och metoder som tillämpas på konsekvensbedömningar. EESK anser i synnerhet att seminarier om utvärderingstekniker bör hållas i de olika medlemsstaterna, i samarbete med universitet, forskningsinstitut, arbetsmarknadens parter och andra intressenter. Tack vare denna erfarenhet kan kommissionen förbättra förståelsen av de hinder som uppstår vid tillämpningen av lagstiftningen och snabbt ingripa när så krävs.

4.2

Även om kommissionens insatser är välkomna är det viktigt att fler stödordningar utvärderas, särskilt när det handlar om stora stödbelopp. Det är också viktigt att främja en diskussion om metoderna för att komplettera de kontrafaktiska utvärderingsteknikerna med nya utvärderingsinstrument som även omfattar effekter av andra typer av företagsstöd (finansiellt stöd, indirekt stöd, industripolitiska åtgärder i sig).

4.3

EESK insisterar på att man måste utveckla en lämplig pluralistisk metod för utvärderingskriterierna och utvärderingsparametrarna. Kommissionen försäkrar (13) att ”detta ska garantera att det statliga stödet främjar innovation, miljövänlig teknik och utveckling av humankapital, undviker skador på miljön och på sikt främjar tillväxt, sysselsättning och EU:s konkurrenskraft”. Var och en av dessa beståndsdelar bidrar till en konsekvensbedömning av statligt stöd som går utöver en enkel kostnadsbedömning. Europaparlamentet önskar få delta i definitionen av utvärderingsmetoderna samt av EU-reglerna om statligt stöd, eftersom den har ett stort inflytande på de ekonomisk-politiska beslut som fattas av medlemsstaterna. EESK betonar också att det i forskningssyfte skulle vara viktigt med fri tillgång till utvärderingsdata, så att man kan förbättra de metoder som används.

4.4

Det skulle vara nyttigt för kommissionen att tillsammans med nationella och europeiska statistikorganisationer diskutera möjligheten att inrätta en tillförlitlig databas över statligt stöd till företag som en del av en gemensam metodologisk ram. Detta skulle säkerställa insyn i beslutsprocesserna och skulle även främja forsknings- och utvärderingsverksamheter, både av myndigheter och berörda forskare.

4.5

Universitet och forskningsinstitut kan spela en avgörande roll för att öka medvetenheten om och gå över till en kultur av utvärdering och sprida nya och mer avancerade instrument för utvärdering av offentlig politik. Dessutom kan kommissionen anlita oberoende forskningsinstitut för att utföra fallstudier i syfte att utvärdera stödets ändamålsenlighet inom vissa sektorer, såsom stöd till forskning, utveckling och innovation, små och medelstora företag, energisektorn samt infrastrukturer.

4.6

Med tanke på att de utvärderingar som krävs enligt de nya EU-förordningarna inte beaktar de effekter som politiken för företagsstöd har på den europeiska ekonomin i stort, bör kommissionen inleda en pilotstudie om denna fråga i slutet av den löpande programperioden (2014–2020). Syftet med studien bör vara att undersöka de viktigaste faktorer som avgör hur stödet används, definiera förhållandet mellan stöd till företag och den beviljande myndighetens ekonomiska möjligheter och försöka förstå kopplingen mellan sammanhållningspolitiken och konkurrenspolitiken.

4.7

Detta yttrande är det första steget i EESK:s arbete med att mäta effekterna av statligt stöd till företag. Yttrandet behandlar och stöder kommissionens verksamhet på detta område. EESK anser dock att det är viktigt att diskussionen stärks och breddas. EESK kommer därför även i fortsättningen att nära följa kommissionens arbete på detta område och främja en kultur av utvärdering av effektiviteten och ändamålsenligheten där så är möjligt.

15.1.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 13/26

Föredragande:

Carlos TRIAS PINTÓ

Medföredragande:

Stefano PALMIERI

1.1

EESK anser att Ekonomin för det allmänna bästa (1) är utformad för att ingå i både EU-lagstiftningen och den nationella rättsliga ramen. Syftet är att främja genomförandet av den inre marknaden genom en mer etisk ekonomi som baseras på europeiska värden och de resultat som politiken för socialt ansvar har gett samtidigt som man skapar samverkanseffekter som förstärker dem.

1.2

Ekonomin för det allmänna bästa utgår från ett helhetsperspektiv som begreppsmässigt ligger nära de grundläggande värdena för social ekonomi, cirkulär ekonomi, delningsekonomi, funktionsekonomi, resursbaserad ekonomi och blå ekonomi.

1.3

Ekonomin för det allmänna bästa har stöd av det civila samhällets organisationer, näringslivet och den akademiska världen och betraktas som en genomförbar modell som stärker EU:s värden och sociala sammanhållning samt främjar ett ansvarstagande ekonomiskt system. Ekonomin för det allmänna bästa har i själva verket fått stöd av över hundra lokala grupper samt nära 2 000 företag (2) och sociala organisationer.

1.4

Modellen, som är i linje med Europa 2020-strategin, handlar om en övergång till en ”europeisk etisk marknad”, som ska främja social innovation, öka sysselsättningen och gynna miljön. Den europeiska etiska marknaden kan inrättas med hjälp av flera strategier:

1.4.1

Mäta andra indikatorer för välbefinnande och social utveckling än BNP (3), till exempel produkten för det allmänna bästa (Common Good Product) och balansräkningen över det allmänna bästa (Common Good Balance Sheet).

1.4.2

Föra en politik som syftar till att ge erkännande till företag som bidrar mer till det allmänna bästa, till exempel etisk offentlig upphandling, och främja etisk intern handel.

1.4.3

Främja etisk utrikeshandel i form av ”varumärket Europa”. På så vis kommer man att slå in på en väg där EU kan lyftas fram som en etisk marknad, och europeiska företag kommer att bli ledande på den globala etiska marknaden och bidra till att stärka mänskliga rättigheter, arbetsnormer och miljöskydd i hela världen.

1.4.4

Uppmuntra alla typer av företagare som startar organisationer för att bidra till det allmänna bästa.

1.4.5

Främja etisk konsumtion och medvetenhet hos konsumenterna i EU.

1.4.6

Öka mångfalden i det finansiella ekosystemet genom att främja nätverk av etiska banker och aktiemarknader i EU.

1.5

EESK uppmanar kommissionen att inom ramen för den förnyade strategin för företagens sociala ansvar ta ett kvalitativt steg framåt i syfte att belöna (när det gäller offentlig upphandling, tillgång till externa marknader, skatteförmåner osv.) de företag som kan uppvisa en högre etisk prestanda.

2.1

Ekonomin, och därmed den ekonomiska politiken, spelar en mycket viktig roll i dagens samhälle. Den är avgörande för hur vi lyckas inom andra grundläggande politikområden för befolkningens välmående – utbildning, hälsa, sociala tjänster, kultur, miljö, teknik och innovation. Alla dessa områden är till stor del beroende av hur det ekonomiska läget påverkar de olika lokala och regionala nivåerna.

2.2

Krisen, som fortsätter att inverka negativt på medlemsstaternas ekonomier och EU-invånarnas livskvalitet, har visat hur sårbart EU:s sociala och ekonomiska system är.

2.3

Samtidigt visar Internationella fackliga samorganisationens (IFS) globala undersökning 2014 (4) att det inte finns ett enda land där en majoritet av invånarna tycker att det ekonomiska systemet är rättvist. Fyra av fem personer (78 %) anser att det ekonomiska systemet gynnar de rika. På liknande sätt vill 88 % av tyskarna och 90 % av österrikarna ha en ”ny ekonomisk ordning” (enligt en undersökning utförd av tyska Bertelsmann Stiftung (5)), och detsamma gäller utan tvivel de länder som har drabbats hårdast av den ekonomiska krisen, exempelvis Grekland, Portugal, Irland, Spanien och Italien.

2.4

Kommissionens framsteg när det gäller social innovation samt EESK:s yttrande SC/39 om ”En genomgång av strategin Europa 2020”, rapporten om halvtidsöversynen av Europa 2020-strategin och initiativet från styrgruppen för Europa 2020-strategin ”Låt oss tala om lycka – bortom BNP” visar tydligt att vi behöver ett paradigmskifte om vi verkligen vill stödja den ekonomiska konkurrenskraften och den sociala sammanhållningen, så att de ekonomiska, miljömässiga och sociala målen verkligen blir ömsesidigt beroende av varandra och en bättre jämvikt uppstår mellan de kvalitativa och de kvantitativa aspekterna på utveckling tack vare en helhetssyn.

2.5

Modellen för Ekonomin för det allmänna bästa är ett bra komplement och har stöd i det europeiska samhället. Modellens målsättningar och värden går utöver vad som traditionellt sett kan åstadkommas genom företagens sociala ansvarstagande. Tack vare dess helhetssyn har den kapacitet att föra samman vitt skilda aktörer i samhället.

2.6

På bara fyra år har Ekonomin för det allmänna bästa blivit en social rörelse som har stöd av mer än hundra lokala grupper, nästan 2 000 företag och sociala organisationer och ett ökande antal universitet i olika länder, däribland Österrike, Tyskland, Schweiz, Italien och Spanien. Dessutom har den italienska regionen Sydtyrolen och flera lokala myndigheter i flera europeiska länder infört modellen i sina egna områden.

3.1

Målet för ett samhälle måste vara att alla invånare har det bra, samtidigt som man följer konstitutionella bestämmelser.

3.2

I linje med vad som anges i artikel 3.1, 3.2 och 3.3 i fördraget om Europeiska unionen (6) är den viktigaste tanken med Ekonomin för det allmänna bästa att ekonomin ska tjäna folket , det vill säga det allmänna bästa. För att nå detta mål måste man utgå från att pengar och kapital är viktiga verktyg – för handel och investeringar – men aldrig är ett självändamål.

3.3

En ekonomisk modell som handlar om strävan efter det allmänna bästa skulle baseras på värden som alla erkänner som universella: mänsklig värdighet, solidaritet, ekologisk hållbarhet, social rättvisa, öppenhet och demokratisk delaktighet.

3.4

För att erkänna det allmänna bästa som det centrala målet för ekonomin krävs en specifik metod för att mäta ekonomiska framgångar som utgår från ändamålet och inte enbart från medlen: en produkt för det allmänna bästa, Common Good Product, en balansräkning för det allmänna bästa, Common Good Balance Sheet, och en kreditvärdering av det allmänna bästa, Common Good Creditworthiness Assessment, som var för sig kompletterar BNP, den finansiella balansräkningen och den finansiella kreditvärdigheten.

3.5

Ekonomin för det allmänna bästa är en modell där man strävar efter att integrera ekonomin i det europeiska samhällets sociala, kulturella och ekologiska miljö. Följande tabell visar hur Ekonomin för det allmänna bästa tar hänsyn till de grundläggande värdena i olika ekonomiska modeller:

Källa: Original.

3.6

Ekonomin för det allmänna bästa är en ekonomisk modell som framgångsrikt kan bidra till Europa 2020-strategin, framför allt genom att

3.6.1

Ekonomin för det allmänna bästa är en process för ”social innovation” och positivt företagande som kan främja och stödja nya idéer som tillgodoser sociala behov, skapar nya sociala förbindelser och stärker ekonomiskt värdeskapande. Med ”innovation” menas här förmågan att ta fram och förverkliga idéer som kan skapa värde. Med ”social” avses sådana faktorer som livskvalitet, solidaritet, lycka och välmående.

3.7

Den här modellen är ett verktyg för att skapa ett motståndskraftigt socialt och ekonomiskt system som kan ge EU:s civila samhälle ”skydd och utveckling”, som bidrar till lösningar och som när så är möjligt förhindrar kriser och dessutom bidrar till ekonomisk och social förändring. Med Ekonomin för det allmänna bästa går det att lägga tonvikten på motståndskraft i processerna för att underlätta övergången från kris till återhämtning och utveckling.

3.7.1

Motståndskraft är en faktor som påverkar det civila samhällets förmåga att reagera på stora störningar och hantera oväntade påfrestningar och kriser. Det finns metoder för att förbereda det civila samhället på att avvärja och hantera kriser, men de måste hanteras effektivare och samarbetet måste förbättras på alla nivåer som företräder institutionella, ekonomiska och sociala intressen.

3.8

Att öka förmågan hos parterna inom ekonomin och på arbetsmarknaden att ta upp, hantera och förebygga effekterna av kriser och strukturförändringar är en avgörande faktor för att det civila samhället ska kunna bidra till att upprätthålla en lämplig levnadsstandard i förhållande till människors behov. Det bidrar också till EU:s ekonomiska konkurrenskraft när det gäller social sammanhållning och hållbarhet, med strävan att inte begränsa möjligheterna för framtida generationer.

3.9

För att förverkliga dessa idéer baseras modellen på att företrädare för såväl politiken som näringslivet ska vara direkt delaktiga. Aktivt deltagande från alla berörda parter ligger till grund för sådana verktyg som rapporten/balansräkningen om det allmänna bästa och framför allt för ett kommunalt index över det allmänna bästa.

4.1

Som en konsekvens av de skadliga effekterna under den senaste ekonomiska och finansiella krisen har EU:s invånare mindre tolerans när det gäller förlorad inkomst, nedskärningar i den sociala omsorgen och de sociala tjänsterna, miljöförstöring, ekonomisk osäkerhet och osäkra anställningar samt den minskande betydelsen av deras sociala rättigheter och deras rättigheter som konsumenter och användare.

4.2

Samtidigt behöver företagen med sina frivilliga och otillräckliga policyer för socialt ansvar, och sin bristfälliga information, en ny drivkraft, eftersom löneskillnaderna växer i många stora företag, kvinnor är i minoritet i beslutsprocesserna och engagemanget för att ge unga arbetstagare karriärmöjligheter försvagas.

4.3

Företagare och små och medelstora företag hotas å sin sida av illojal konkurrens och oetiskt beteende, vilket äventyrar många sådana företags överlevnad. Människor i allmänhet efterfrågar en ekonomi som baseras på de värden som i teorin är fastlagda i de nationella grundlagarna.

4.4

Detta bristande sociala engagemang återspeglas i allmänhetens minskade förtroende för institutioner och deras företrädare. För att vinna tillbaka detta nödvändiga förtroende och stärka den sociala och territoriella sammanhållningen måste EU stöpa om sin politik och utforma en ny strategi som stämmer överens med invånarnas krav och värderingar.

4.5

Därför efterlyste EESK i sitt yttrande om årlig tillväxtöversikt för 2014 att resultattavlan för de sociala indikatorerna ska integreras proaktivt i den europeiska planeringsterminen och på lika villkor som de makroekonomiska och budgetrelaterade indikatorerna. Vidare bör målen, metoderna och verktygen för den europeiska planeringsterminen även i fortsättningen omfatta insatser för att göra befintliga industriprocesser mer miljövänliga inom alla sektorer och i ekonomin i stort, för att se till att den ekonomiska återhämtningen baseras på en mer hållbar utvecklingsmodell.

4.6

Modellen för Ekonomin för det allmänna bästa innebär därför en övergång till en europeisk etisk marknad där den ekonomiska politiken och handelspolitiken är anpassade efter den kultur och de värden som invånarna uppfattar som universella. Med en sådan strategi skulle EU:s ekonomi och de europeiska företagen återställa sitt internationella ”varumärke” som förebilder när det gäller att skydda och främja mänskliga rättigheter, arbetets kvalitet och mening samt miljöskydd.

4.7

Organisationer som säljer produkter och tjänster enligt etiska kriterier och som bidrar till det allmänna bästa skulle därför få erkännande. Produkter och tjänster som inte garanterar en etisk miniminivå i hela värdekedjan skulle i själva verket försvinna från lönsamhetszonen.

4.8

Sammanfattningsvis är Ekonomin för det allmänna bästa värdemässigt likvärdig med syftet med företagens traditionella sociala ansvarstagande, men den går längre när det gäller mål och metoder. I EU har företagens sociala ansvar i huvudsak utgått från principen om att ”ge samhället tillbaka en del av den vinst som samhället har gett företagen”, innan man fokuserar på att ”i största möjliga mån skapa gemensamma värden för ägarna/aktieägarna samt för andra berörda parter och samhället i stort” (7). Detta är anledningen till att ett stort antal företag tyvärr har minskat sitt sociala ansvar så att det inte omfattar mer än symbolisk välgörenhet och PR.

5.1

Det finns flera förslag till strategier för att skapa en europeisk etisk marknad. Färdplanen inleds med en mätning av företagens bidrag till det allmänna bästa och en konvergens mot en europeisk icke-finansiell rapportering. Därefter ska det civila samhället informeras om företagens resultat genom utvecklingen av etisk märkning. Beslutsfattarna ska ge ett erkännande till företag som bidrar mer till det allmänna bästa genom etisk offentlig upphandling och en politik för att bygga upp en etisk intern och internationell marknad. Slutligen ska även politiken för företagande, konsumtion och banker anpassas efter principerna för det allmänna bästa. Detta kommer att ske genom att man undviker alltför stora administrativa bördor och utnyttjar marknadsmekanismer.

5.2

Företagens bidrag till det allmänna bästa ska mätas genom balansräkningar för det allmänna bästa. Balansräkningen för det allmänna bästa mäter den icke-finansiella delen av ett företags framgångar: dess etiska resultat och bidrag till det allmänna bästa. I sin nuvarande version mäter denna balansräkning de viktigaste konstitutionella värdena: värdighet, solidaritet, hållbarhet, rättvisa och demokratiskt deltagande: ”etiska resultat” i förhållande till alla kontaktgrupper.

5.3

För att företagen ska ta ett större socialt ansvar än tidigare föreslår rörelsen för f Ekonomin ör det allmänna bästa att balansräkningen ska uppfylla åtta metakriterier som bör vara 1) universella, 2) mätbara i neutrala poäng, 3) jämförbara mellan företag, 4) begripliga för intressenter, 5) offentliga, 6) granskade externt, 7) obligatoriska, 8) rättsligt bindande. Ju bättre resultat, desto lägre skatter, tullar, räntor osv., i linje med parollen ”med etik mot framgång”.

5.4

Inom rörelsen för Ekonomin för det allmänna bästa har mer än 200 små och medelstora företag upprättat balansräkningar för det allmänna bästa, hela vägen fram till slutsteget: en sakkunnigbedömning eller extern revision. Övergången till en obligatorisk balansräkning kan ske gradvis. EU har nyligen tagit det första steget med sitt direktiv om icke-finansiell redovisning. Det andra steget skulle kunna vara att låta direktivet omfatta enbart normer som uppfyller samtliga ovannämnda metakriterier och föreskriva rättsliga fördelar beroende på resultatet. Återstående normer skulle senare kunna slås ihop till en enda, det vill säga en icke-finansiell del av den obligatoriska balansräkningen för företag. Denna ”universella” (finansiella och icke-finansiella) balansräkning skulle bli en inträdesbiljett till den framtida gemensamma etiska marknaden.

5.5

Etisk märkning: Enligt Ekonomin för det allmänna bästa bör det finnas information om etiskt uppförande på alla produkter som säljs på EU:s gemensamma marknad. Informationen bör finnas på en gemensam etisk märkning som innehåller uppgifter om företagets bidrag till det allmänna bästa. Märkningen skulle kunna ge en visuell rangordning av resultatet i balansräkningen för det allmänna bästa, till exempel i fem olika färger. Genom qr-koden skulle konsumenterna kunna se balansräkningen i detalj.

5.6

Etisk offentlig upphandling: I offentliga upphandlingar skulle man kunna prioritera de organisationer som visar att de har bidragit mest till det allmänna bästa i sin balansräkning för det allmänna bästa. Den offentliga upphandlingen i EU kan fungera som drivkraft för bildandet av den europeiska etiska marknaden genom att införa kriterier som är knutna till bidraget till det allmänna bästa och kvaliteten i det sociala och ekologiska fotavtryck som anges i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/24/EU (8) genom att tillämpa motsvarande sociala klausul.

5.7

Etisk inrikeshandel: Fri inrikeshandel skulle uppmuntras för de organisationer som visar att de har bidragit mest till det allmänna bästa i sin balansräkning för det allmänna bästa. För det första skulle man underlätta fri saluföring av och rörlighet för produkter och tjänster från EU-företag som kan visa att de uppfyller de miniminormer för etik som fastställs för den europeiska etiska marknaden. För det andra skulle man underlätta import av produkter, investeringar och tillhandahållande av tjänster från företag utanför EU som kan visa att de uppfyller de miniminormer för etik som fastställs för den europeiska etiska marknaden. På så sätt skulle politiken för importtaxor och skatter på intern handel och import bero på företagens etiska beteende.

5.8

Etisk internationell handel: Etiskt uppförande och bidrag till det allmänna bästa måste vara den europeiska ekonomins kännemärke, dvs. ”varumärket Europa”. Europeiska företag måste – som företrädare för det europeiska samhället, den europeiska kulturen och de europeiska värderingarna – se till att de agerar etiskt och bevisa detta genom balansräkningen. EU bör inom politiken för att främja utrikeshandel (stödprogram för utrikeshandel, etiska standarder för handelsregler osv.) därför i första hand stödja de företag som kan visa att de har bidragit mest till det allmänna bästa.

5.9

Företagare för det allmänna bästa: Att främja företagande är avgörande för att garantera den ekonomiska hållbarheten i EU. På samma sätt måste social innovation per definition vara inriktad på att tillhandahålla varor och tjänster som bidrar till det allmänna bästa i samhället. En politik för att främja företagande på den europeiska etiska marknaden skulle därför främja nyföretagande och företagarutbildning som utgår från värdena mänsklig värdighet, solidaritet, ekologisk hållbarhet, social rättvisa och demokratiskt deltagande. Nav för det allmänna bästa skulle kunna inrättas i alla städer (som är anslutna till det allmänna bästa), vilket skulle leda till företag som antingen använder balansräkningen direkt eller som bildas som ”företag för det allmänna bästa”.

5.10

Konsumenter och främjande av etisk konsumtion: Hur den europeiska etiska marknaden lyckas kommer att bero på de europeiska konsumenternas efterfrågan på produkter och tjänster som bidrar till det allmänna bästa. Strategier och program kommer att behöva utformas och spridas för att stärka den etiska konsumtionen. Dessa program skulle ge information om den europeiska etiska marknaden genom utbildning, informationskampanjer och reklamkampanjer. De dubbla åtgärderna med balansräkningen för det allmänna bästa och en märkning om det allmänna bästa är perfekta verktyg för detta.

5.11

Etiska banker och en utvidgning av Baselavtalen till att omfatta etiska kvalitetskriterier i regleringen av banksektorn: Sedan finanskrisen 2008 och de många negativa händelserna inom bank- och finanssektorn har den europeiska allmänheten gradvis tappat förtroendet inte bara för banksystemet utan även för de nationella och europeiska tillsynsmyndigheterna. Detta innebär en stor risk för den ekonomiska stabiliteten i euroområdet.

5.11.1

Därför måste vi höja de etiska standarderna inom finanssektorn och samtidigt öka mångfalden i det finansiella ekosystemet genom att stärka nätverken av etiska banker i hela EU (kooperativ, sparbanker, nya etiska banker), som bidrar till det allmänna bästa. Detta kan bidra till att främja bankverksamhet i Europa som innebär att man a) endast utför grundläggande tjänster (sparande, utbetalningar, lån), b) inte ger utdelning eller endast begränsad utdelning och c) granskar varje låneansökan med avseende på det allmänna bästa. Med en sådan etisk kreditbedömning skulle man kunna utöka Baselavtalen till att omfatta etiska kriterier. Den skulle mäta det etiska mervärde som en investering skulle skapa.

5.11.2

En första prototyp för en sådan allmänna bästa-kontroll håller på att utvecklas i projektet ”banken för det allmänna bästa” i Österrike. Lånevillkoren kan anpassas efter resultatet av utvärderingen. På så sätt skulle finansmarknaden bli ett verktyg för hållbar social och ekologisk utveckling.

5.12

”En (regional) aktiemarknad för det allmänna bästa”: Alla etiska banker som arbetar för det allmänna bästa skulle tillsammans kunna skapa en regional aktiemarknad för det allmänna bästa, som kan motta låneansökningar som godkänts i det etiska testet men som inte klarar den finansiella solvensprövningen. Sådana aktiemarknader skulle till skillnad från sina traditionella motsvarigheter inte vara ett forum för att förhandla om företagsaktier eller få finansiell avkastning, eftersom detta inte skulle vara anledningen till att investera i ett företag. Fördelen för de finansiella investerarna skulle ligga på ett annat plan, med bl.a. följande värden: mening, nytta och etik (de tre landmärkena). På så sätt skulle befolkningen och företagen i EU få möjlighet att göra etiska investeringar som avspeglar värdena i medlemsstaternas konstitutioner och i EU:s egna fördrag.

15.1.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 13/33

Föredragande:

Gabriele BISCHOFF

1.1

En verklig stabilisering av Ekonomiska och monetära unionen (EMU) kan bara lyckas om man åtgärdar bristerna i EMU:s uppbyggnad och inleder stora reformer. Detta förutsätter en ändring av fördragen inom ramen för ett konvent. Eftersom det inte är realistiskt att detta sker före 2018 måste man fram till dess vidta andra åtgärder för att ge EMU en mer demokratisk och social utformning inom ramen för de befintliga fördragen samt se till att man följer de regler som man själv har fastställt.

1.2

Ju längre den nuvarande besparingspolitiken, som framför allt är inriktad på minskade utgifter, fortsätter utan en verksam investeringsplan för att generera inkomst genom tillväxt och trygga social sammanhållning och solidaritet, desto tydligare blir det att den allt större sociala ojämlikheten äventyrar Europas ekonomiska integration och välstånd.

1.3

Att fortsätta på den inslagna vägen är därför inget alternativ. Det gäller i stället att stärka den sociala, politiska och ekonomiska sammanhållningen och på så sätt förhindra att euroområdet splittras. EESK delar uppfattningen att man måste ta större hänsyn till skillnaderna mellan EMU-ekonomierna och i enlighet med kraven på en monetär union och i överensstämmelse med nationella krav genomföra balanserade strukturella reformer i dessa länder för att skapa den konvergens som krävs. Dessutom anser EESK att man måste styra efterfrågan på kort sikt.

1.4

EESK förespråkar en större ”parlamentarisering” av euroområdet, med ett stort utskott i Europaparlamentet som omfattar alla ledamöter från euroområdet och ledamöter från de länder som vill ansluta sig (26 medlemsstater), med en starkare avstämning mellan parlamentsledamöterna från euroområdet i EMU-frågor (Cosac +). Detta kan påbörjas redan inom relativt kort tid.

1.5

EESK framhåller att några av de mål för den ekonomiska politiken som fastställts inom ramen för de senaste årens ekonomiska styrning måste göras mer förenliga med målen för EU:s sociala politik i enlighet med artikel 4.2 i EUF-fördraget och att eventuella målkonflikter mellan ekonomiska och sociala mål måste undanröjas. Alla åtgärder inom den europeiska planeringsterminen bör – enligt den horisontella sociala klausulen – underkastas en social konsekvensbedömning. Dessa resultat bör offentliggöras och diskuteras på nationell och europeisk nivå. EESK kan stödja detta inom ramen för sina befogenheter.

1.6

Att överbrygga skillnader i arbetsmarknadernas sätt att fungera, lönesättningssystemen och de sociala systemen spelar en viktig roll för ett demokratiskt och socialt EMU.

1.7

Kommittén är övertygad om att en makroekonomisk dialog i euroområdet (MED-EURO) på avgörande sätt kan bidra till en demokratisk och social vidareutveckling av EMU. Resultaten och slutsatserna av dialogen bör beaktas både när den årliga tillväxtöversikten utarbetas och i samband med resultattavlan och de landsspecifika rekommendationerna.

2.1

EESK har lagt fram flera yttranden för att ge spridning åt specifika förslag om hur EMU kan ges en bättre utformning. Medan vissa av dessa yttranden innehåller framtidsscenarier handlar detta yttrande om förslag på hur man så snabbt som möjligt inom ramen för gemenskapsmetoden kan vidareutveckla EMU:s demokratiska och sociala utformning, så att EMU förbättrar sin demokratiska motståndskraft och respekterar de sociala åtagandena enligt fördragen. Det är nämligen inte särskilt sannolikt att det före 2018 kommer att vidtas några seriösa åtgärder i riktning mot mer heltäckande fördragsändringar. Samtidigt finns det fortfarande en oro för att de mellanstatliga instrumenten, framför allt finanspakten, ska urholka gemenskapsmetoden och främja en splittring av Europa (2). Ju längre den nuvarande besparingspolitiken, som framför allt är inriktad på minskade utgifter, fortsätter utan att den åtminstone kompletteras med en investeringsplan och åtgärder för att generera tillväxt och trygga social sammanhållning och solidaritet, desto tydligare blir det dessutom att den allt större sociala ojämlikheten äventyrar Europas ekonomiska integration och välstånd.

2.2

Krisen i euroområdet har synliggjort konstruktionsfelen i den monetära unionen. Medan man redan från början försummade att stämma av medlemsstaternas ekonomiska politik mot varandra, utvecklades medlemmarna i den monetära gemenskapen på många punkter åt skilda håll (3).

2.3

De mellanstatliga förfarandena verkade under krisen vara den enda möjligheten att snabbt anta viktiga instrument inom ramen för EMU – såsom finanspakten – eftersom enskilda medlemsstater inte skulle ha samtyckt till en fördragsändring. Å ena sidan förbättrades vissa instrument under krisen. Å andra sidan råder det samförstånd om att det hittills har saknats en tillräcklig parlamentarisk utformning och kontroll av EMU. Det gäller nu att ändra detta genom en mer sammanhängande integrationspolitik. Gruppen av utrikesministrar (4) rekommenderade därför redan under 2012 att man inom alla åtgärder bör värna om full demokratisk legitimitet och ansvarsskyldighet och därför stärka samarbetet mellan Europaparlamentet och de nationella parlamenten (5). Kommissionen föreslår i sitt diskussionsunderlag för ett fördjupat EMU att man i samband med detta bygger vidare på det institutionella och rättsliga ramverk som fördragen utgör. Eurogruppen kan sedan fortsätta med specifika åtgärder, när dessa steg står öppna för alla medlemsstater.

2.4

I EU-politiken har i praktiken allt fler mellanstatliga lösningar gjort sig gällande, t.ex. finanspakten, och detta ökar risken för en ”folkrättslig sidoregim”. I Van Rompuys rapport, som offentliggjordes i december 2012, framhölls vikten av en gemensam tolkning när större reformer genomförs. Dessutom krävs det en stark social sammanhållning, ett starkt deltagande av Europaparlamentet och de nationella parlamenten samt en förnyad dialog med arbetsmarknadens parter. Medlemsstaternas egenansvar (”ownership”) måste också förbättras. Europeiska rådets dåvarande ordförande (6) förde på så sätt in den sociala dimensionen och arbetsmarknadsparternas särskilda roll i debatten, som dittills framför allt varit inriktad på ekonomiska frågor och budgetfrågor samt på bristen på demokratisk legitimitet.

2.5

Efter valet till Europaparlamentet 2014, som ledde till att kommissionens ordförande förstärktes genom ett demokratiskt val, framfördes nya förslag för diskussion:

2.6

EESK noterar dessa förslag och kommer att bedöma dem genom att se i vilken utsträckning utformningen av dem bidrar till vidareutvecklingen av den ”ekonomiska styrningen” till en social, demokratisk, solidarisk och politisk union, där EU-medborgarnas och arbetsmarknadsparternas deltagande tryggas.

2.7

EESK anser att EMU behöver en verklig förstärkning av samarbetet inom gemenskapen, såsom detta också beskrivs i kommissionens plan. Detta skulle – genom att efterfrågan utvidgas och inte stryps – leda till att de olika staterna inom ramen för en växande och välmående ekonomi närmar sig varandra med avseende på sin ekonomiska prestationsförmåga. Detta innebär en tillnärmning av de sociala normerna och arbetstagarnas rättigheter och ett steg framåt.

2.8

På grund av samexistensen mellan gemenskapsmetoden, mellanstatliga initiativ (t.ex. finanspakten) samt nya ”mellanformer” till följd av kommissionens eller EU-domstolens uppgift att kontrollera tillämpningen av mellanstatliga avtal har en ny oöverskådlighet uppstått när det gäller aktörerna, deras legitimitet och ansvarsskyldighet. Öppenhet och full demokratisk kontroll kan inte säkerställas under dessa förhållanden. Det har väckt mycket kritik. Under krisen var man nämligen tvungen att prioritera snabba lösningar, men alltid med det uttalade målet att de enskilda folkrättsliga avtalen senare skulle överföras till gemenskapsmetoden. Så kommer det att vara fram till 2018, om de fem ordförandena får bestämma. Enligt deras tidsplan kommer frågan om en fullständig demokratisering av EMU på så sätt att skjutas upp ytterligare, och frågan om en politisk union ägnas inte tillräckligt mycket uppmärksamhet i deras rapport. Under tiden är det tänkt att dialogen om den europeiska planeringsterminen mellan Europaparlamentet, rådet och Eurogruppen, mellan de nationella parlamenten och kommissionen samt mellan nationella parlamentsledamöter och ledamöter av Europaparlamentet (Cosac) ska skapa större förtroende och leda till gemensamma åtgärder. EESK påpekar i detta sammanhang att integrationspolitiken inte kan ersättas av en stärkt dialog. Gemenskapsmetoden måste nu återigen stärkas och utgöra grunden för ett fungerande EMU, i stället för de olika parallella folkrättsliga avtalen.

3.1

Om arbetsmarknadens parter involveras bättre kan detta leda till en bättre styrning av EMU, och den strukturerade dialogen med det civila samhället bidrar till att förbättra den demokratiska motståndskraften. Kommittén är redo att spela en särskild roll i samband med detta och att bidra med sina erfarenheter och resurser, såsom redan har skett med t.ex. Europa 2020-strategin (9).

3.2

Frågan om framför allt arbetsmarknadsparternas egenansvar (”ownership”), som togs upp av rådsordförande Herman Van Rompuy, ser ut att bli mycket svårare, särskilt eftersom arbetsmarknadens parter – till skillnad från regeringarna – hittills endast i mycket otillräcklig utsträckning har involverats i arbetet med att utforma målen/verktygen för styrningen av den ekonomiska politiken. Hur ska man då lyckas med att motivera dem att medverka till en politik vars detaljer de har mycket lite inflytande över? Som arbetsmarknadsparter och ekonomiska aktörer har de ett avsevärt inflytande på prisnivåer och prisstabiliteten, där EMU tillhandahåller den övergripande ramen för deras olika system för lönesättning och för utformning av arbetsmarknads- och socialpolitiken.

3.3

År 2013 lade kommissionen fram sitt meddelande om EMU:s sociala dimension (10) och tog upp det missnöje som finns hos aktörer i det civila samhället. ”Problematiska” ekonomiska utvecklingstendenser bör identifieras och avhjälpas i ett tidigt skede eftersom ihållande social ojämlikhet kan äventyra den finansiella och ekonomiska stabiliteten i EMU. I den efterföljande diskussionen visade det sig finnas två synsätt. Det ena utgår från att EMU:s sociala dimension är en extra, valfri stöttepelare av frivillig karaktär – till skillnad från de bindande förfarandena för budgetpolitiken och den ekonomiska politiken. Andra, t.ex. EESK, hänvisar till att några av målen för den ekonomiska politiken står i strid med EU:s socialpolitiska mål enligt artikel 4.2 i EUF-fördraget och att dessa målkonflikter måste synliggöras och undanröjas.

3.4

Kommissionen vill involvera arbetsmarknadens parter mer och föra en diskussion om löneutveckling och kollektivförhandlingar. Kommissionen har redan gjort flera försök. Å andra sidan vill den föra en dialog med arbetsmarknadens parter om den europeiska planeringsterminen och anser att man i medlemsstaterna bör involvera arbetsmarknadens parter bättre. Kommittén har själv lagt fram mycket konkreta förslag för att bättre involvera arbetsmarknadens parter i styrningen av den ekonomiska politiken (SOC/507) (11). Åtminstone den nya ansvarsfördelningen inom kommissionen, framför allt vice ordförande Valdis Dombrovskis utvidgade befogenheter, kan ses som ett tecken på att arbetsmarknadsparternas deltagande ägnas större uppmärksamhet.

4.1.1

EESK utgår från att rapporten Färdigställandet av EU:s ekonomiska och monetära union  (12), som de fem ordförandena (13) lade fram den 22 juni 2015, kommer att fungera som ledstjärna för den framtida vidareutvecklingen av strukturerna för styrningen av den ekonomiska politiken i Europa. EESK anser att det på grund av de ihållande obalanserna samt för att skapa förtroende behövs en mer verksam och demokratisk styrning av den ekonomiska politiken – framför allt i euroområdet (14). I stället bygger analysen på delvis felaktiga premisser vilket – trots ett antal korrekta punkter – leder till problematiska slutsatser: Utan kursändring leder detta till fortsatt besparingspolitik och därmed till ytterligare nedskärningar i löner och på det sociala området. Visserligen erkänner man att minimikraven för att EMU ska kunna överleva på längre sikt ännu inte är uppfyllda, men ändå ska den rekommenderade intensifieringen och den varaktiga institutionaliseringen av den politik som hittills har förts för att bekämpa krisen fortsätta. EESK ser en motsättning i detta.

4.1.2

Den (också jämfört med Förenta staterna och Japan) katastrofala ekonomiska situation som för närvarande råder i euroområdet förklaras inte med den ihållande politiken för att bekämpa krisen utan med bristen på konkurrenskraft i enskilda medlemsstater på grund av skillnader i löneutvecklingen och i statsskulder. EESK beklagar att de kortsiktiga utmaningarna för den makroekonomiska politiken, såsom inflation och deflation samt avsaknaden av en konjunkturdämpande politik från 2010 och framåt och en alltför svag efterfrågan, ignoreras och att man tänker fortsätta med en i stor utsträckning asymmetrisk anpassningspolitik. De fem ordförandena förbiser tyvärr fullständigt det grundläggande problem som blivit uppenbart under krisen, nämligen att euroområdet som helhet, till skillnad från Förenta staterna, Japan och Storbritannien, saknar en ”långivare i sista hand”.

4.1.3

Man bortser fullständigt från skillnaderna i centralbankernas strategier, som ledde till en förhållandevis snabb återhämtning i Förenta staterna och Storbritannien men som till en början förvärrade situationen i Europa. I stället för en konjunkturdämpande stabiliseringspolitik bör man förstärka de befintliga ekonomiska styrningsinstrumenten, bland annat genom nationella konkurrensråd som ska inrikta sig på skuldminskning (deleveraging) och produktivitetsorienterad löneutveckling. EESK beklagar att man inte utnyttjade möjligheten att se över det befintliga regelverkets långsiktiga hållbarhet och komplettera det med ett mer alleuropeiskt perspektiv.

4.1.4

Den ekonomiska utvecklingen är klart sämre än väntat, och EESK beklagar att ordförandena bara förklarar detta med att de nya mekanismerna för ekonomisk styrning liksom anpassningsprogrammen i de krisdrabbade länderna har tillämpats bristfälligt och inte har utvecklats i tillräcklig utsträckning. Genom att lägga alltför stor tonvikt vid strukturreformer och medlemsstaternas förmåga till priskonkurrens i samband med fullbordandet av den ekonomiska unionen (första kapitlet) förbiser man det faktum att strukturreformer och lönesättning är föremål för ständiga förhandlingar och problemlösningar på lokal nivå, i enlighet med demokratiska principer. Detta innebär dock att de fem ordförandena positionerar sig som utomstående aktörer som vill föra medlemsstaterna närmare godtyckligt definierade riktmärken, utan att stärka den demokratiska legitimiteten för detta eller skapa egenansvar (”ownership”).

4.1.5

EESK fruktar därför att avsaknaden i rapporten av utsikter till en fullständig finanspolitisk union ytterligare kommer att minska euroområdets legitimitet i medlemsstaterna, framför allt eftersom dess devis ”mer av samma medicin” inte kommer att förbättra det ekonomiska välståndet för alla medborgare och det nationella perspektivet fortsätter att råda. De föreslagna åtgärderna för integration av arbetsmarknaderna och socialsystemen är enligt EESK:s åsikt helt otillräckliga, bland annat eftersom de – i strid med ordförandens uttalande om att vilja nå ett ”socialt AAA-kreditbetyg” för euroområdet – tillmäts en underordnad betydelse. EESK betraktar utvecklingen av en social union som en integrerad del av ett demokratiskt och socialt EMU, inte som ett tillägg.

4.2.1

Den europeiska tankesmedjan Bruegel konstaterar att EMU redan från början präglades av betydande skillnader i de ekonomiska, sociala och politiska förutsättningarna, och att detta har lett till politiska fel i medlemsstaterna och till en inadekvat europeisk ekonomisk styrning. I rapporten föreslås en reform av styrningen av den ekonomiska politiken när det gäller bankunionen och makrotillsynen av finanssektorn, förebyggande av stora skillnader i enhetsarbetskostnaderna och en finanspolitisk styrning som kan leda till hållbara budgetar för enskilda medlemmar och resurser vid en bank- och statsobligationskris. EESK har under de senaste åren lagt fram liknande förslag i sina yttranden (16).

4.2.2

Kapitalflöden från länder med överskott har lett till överhettning i länder med underskott, och detta har bidragit till nominella löneökningar. De finansiella obalanserna har hittills ägnats alltför lite uppmärksamhet. Detta står i motsats till målet att fördjupa integrationen av finansmarknaderna

4.2.3

Den konjunkturförstärkande finanspolitiken 2011–2013 och avsaknaden av en kontracyklisk finanspolitik under 2014 har i onödan ytterligare förvärrat de sociala orättvisorna (17). Därför bör politiken vid sidan av de nödvändiga strukturreformerna också öppna upp möjligheter för människor, t.ex. genom gynnsamma ramvillkor för privata investeringar, för att återigen kunna skapa långsiktig sysselsättning. Dessutom bör politiken omfatta åtgärder för att stärka konkurrenskraften, för att generera inkomster och välstånd som garanterar social stabilitet för alla. Kommittén håller därför uttryckligen med om slutsatsen att man på kort sikt ofördröjligen måste öka den totala efterfrågan och inflationen. Dessutom måste ECB avbördas de uppgifter när det gäller finanspolitiken och anpassningen av enhetsarbetskostnaderna som inte ingår i bankens uppdrag men som den i praktiken utövar på grund av de andra institutionernas politiska passivitet.

4.2.4

Enligt EESK:s uppfattning krävs det större ansträngningar för att ta upp grundläggande frågor om den demokratiska legitimiteten. EESK förespråkar eftertryckligen en fullständig ”parlamentarisering” av euroområdet (ett stort utskott i Europaparlamentet, med alla ledamöter från EMU och ledamöter från de länder som vill ansluta sig till euroområdet). Det måste också ske en bättre avstämning i EMU-frågor mellan parlamentsledamöterna från euroområdet inom ramen för Cosac (18).

4.2.5

Cosac påpekade 2014 själv att många parlament ännu inte är tillräckligt involverade och uttryckte sin oro över de stora störningarna i relationen mellan medborgarna och EU. De uppmanar kommissionen och rådet att tillsammans med parlamentsledamöterna råda bot på situationen genom konkreta förslag (19). De former av deltagande som avses i artikel 13 i finanspakten är visserligen ett steg i rätt riktning, men de är inte tillräckligt långtgående för en verklig parlamentarisering.

4.3.1

Att överbrygga skillnader i arbetsmarknadernas sätt att fungera, lönesättningssystemen och de sociala systemen spelar en viktig roll för ett demokratiskt och socialt EMU. Ett federalt system med en enhetlig europeisk arbetsmarknad och enhetliga institutioner och socialsystem såsom man har i Förenta staterna förefaller inte genomförbart på kort sikt. Dessutom bör förfarandet vid makroekonomiska obalanser stärkas symmetriskt och arbetsmarknadens parter bör involveras i detta.

4.3.2

EESK framhåller att några av de mål för den ekonomiska politiken som fastställts inom ramen för de senaste årens ekonomiska styrning måste göras mer förenliga med målen för EU:s sociala politik i enlighet med artikel 4.2 i EUF-fördraget och att eventuella målkonflikter mellan ekonomiska och sociala mål måste undanröjas. Alla åtgärder inom den europeiska planeringsterminen bör – enligt den horisontella sociala klausulen – underkastas en social konsekvensbedömning. Dessa resultat bör offentliggöras och diskuteras på nationell och europeisk nivå. EESK kan stödja detta inom ramen för sina befogenheter.

4.3.3

I rapporten från de fem ordförandena talas det om en finansiell, finanspolitisk och politisk union, men den sociala unionen nämns inte. De menar att den unika europeiska modellen måste stärkas, men någon unik europeisk social modell är det inte längre tal om. Visserligen använder man sig av bilden av ett ”socialt AAA-kreditbetyg”, men hur detta ska uppnås inom ramen för ett fördjupat EMU förblir ytterst oklart. Sociala frågor tas på sin höjd upp som komplement, eller inom ramen för en ökad rörlighet på arbetsmarknaden i medlemsstaterna. De viktigaste inslagen är en miniminivå för social trygghet, effektiva sociala trygghetssystem i medlemsstaterna samt nya arbetsrättsliga initiativ som ”flexicurity”, som man inte går in på närmare.

4.3.4

Medlemsstaternas regeringar har ett stort ansvar för den fortsatta utvecklingen av ett demokratiskt och socialt EMU. Detsamma gäller arbetsmarknadens parter på både nationell och europeisk nivå, där EMU utgör den övergripande ramen för deras olika system för lönebildning och för utformningen av arbetsmarknads- och socialpolitiken. Som ekonomiska och sociala aktörer har de ett avsevärt inflytande över att EMU:s gemensamma stabilitetsmål efterlevs.

4.3.5

EESK konstaterar återigen att en monetär union med skillnader i pris- och löneutvecklingen mellan medlemsstaterna oundvikligen leder till obalanser mellan regioner inom samma valutaområde, där externa chocker kan utlösa en social och politisk kris och förstärka skillnaderna ytterligare (20). EESK anser därför att det är absolut nödvändigt att föra en seriös debatt om en solid struktur för EMU, vilket innebär ett samförstånd om ekonomiska och sociala mål och en överenskommen styrning (21). Av detta drar EESK slutsatsen att EU:s makroekonomiska dialog behöver förstärkas och fördjupas inom euroområdet.

4.3.6

Initiativet till den makroekonomiska dialogen togs av Europeiska rådet i Köln (i juni 1999) i syfte att uppnå en varaktigt tillväxt- och stabilitetsorienterad makroekonomisk politisk mix, dvs. ett friktionsfritt samspel mellan löneutveckling, penningpolitik och finanspolitik. Målen för den är i dag mer aktuella än någonsin: mer tillväxt och sysselsättning med värnande om prisstabiliteten, ett fullt utnyttjande av produktionspotentialen och en ökning av den potentiella tillväxten (22). EESK beklagar att detta verktyg under årens lopp har urvattnats och sedan krisens utbrott inte utnyttjats för att demokratisera den ekonomiska styrningens verktyg och stärka känslan av egenansvar i det gemensamma valutaområdet EMU.

4.3.7

Kommittén är övertygad om att den makroekonomiska dialogen i euroområdet på avgörande sätt kan bidra till en demokratisk och social vidareutveckling av EMU om deltagarna i dialogen uppfyller kraven. Att värna förmågan till dialog inom den makroekonomiska dialogen i euroområdet förutsätter en begränsning av antalet deltagare. Inte bara företrädarna för arbetsmarknadens parter, Europeiska centralbanken, eurogruppen och kommissionen (med full respekt för deras autonomi och oberoende), utan även ordföranden för Europaparlamentets utskott för ekonomi och valutafrågor bör få delta i denna på lika villkor.

4.3.8

Den makroekonomiska dialogen i euroområdet bör enligt EESK:s uppfattning sammanträda minst två gånger om året och bli en oskiljaktig del av styrningen av den ekonomiska politiken i EMU. Resultaten och slutsatserna av den bör därför beaktas både vid utarbetandet av den årliga tillväxtöversikten och i resultattavlan och de landsspecifika rekommendationerna. Om man ser till helheten när det gäller penning-, budget- och lönepolitiken i EMU kan man bygga upp förtroende och uppnå ökad konvergens utan att inkräkta på den fria förhandlingsrätten. Detta skulle – i analogi med stabilitets- och tillväxtpakten – kunna leda till en högre grad av transparenta (egen-) åtaganden från alla ekonomiska aktörers sida och fungera som en ”stabilitets- och sysselsättningspakt”. EESK understryker i detta sammanhang vikten av ett friktionsfritt samspel mellan penningpolitik, budgetpolitik och löneutveckling för ökad tillväxt och sysselsättning, som stärker förtroendet för den monetära unionen.

4.3.9

Därmed har man valt ett annat tillvägagångssätt än det i förslaget från de fem ordförandena – i analogi med Bruegel-förslaget – att inrätta nationella konkurrensinstitutioner som ska underlätta lönebildningsförfarandena på nationell nivå. Dessa nationella konkurrensinstitutioner ska enligt förslaget från de fem ordförandena dessutom samordnas på europeisk nivå. Ett tidigt samråd med arbetsmarknadens parter innan rapporten lades fram skulle ha varit meningsfullt eftersom ordförandenas förslag så som det nu ser ut har små utsikter att lyckas.

4.3.10

Framtidsutsikter: Utan djupgående institutionella och politiska reformer kommer EMU alltid att förbli bräckligt. Kommittén är mycket oroad över stabiliteten i EU, eftersom de nödvändiga reformerna – med eller utan fördragsändringar – alltid sker i sista minuten och under mycket stor press. Det gäller att återigen stärka den sociala, politiska och ekonomiska sammanhållningen inom EU och fortsätta med en samstämmig ekonomisk och monetär integration som grund för ett fungerande EMU. Utan djärva parlamentsledamöter, politiker och arbetsmarknadsparter som på både nationell och europeisk nivå tar debatten med det civila samhället och kämpar för de bästa lösningarna, kan ett fungerande EMU inte lyckas.

15.1.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 13/40

Föredragande:

Bernd SCHLÜTER

1.1

EESK förespråkar en tydligare strategisk fokusering från EU:s sida i socialpolitiken. I detta sammanhang måste man också dra lärdom av erfarenheterna från krisen, krispolitiken och befolkningens minskade förtroende.

1.2

Kommissionen uppmanas att inom ramen för ett omfattande arbetsprogram utarbeta allmänna socialpolitiska principer, som EESK lägger fram förslag till i punkt 4. Detta kan bl.a. göras inom ramen för ett flaggskeppsinitiativ, styrningsreglerna eller en vitbok. Grundvalen är en förbättrad jämförande datainsamling på EU-nivå och i medlemsstaterna. Rena inputindikatorer (hur mycket pengar som läggs på en viss social förmån i de enskilda medlemsstaterna) räcker inte för att visa på välfärdssystemens kvalitet.

1.3

När de socialpolitiska principerna utarbetas i syfte att uppnå konvergens på hög nivå vad gäller socialskyddsstandarderna måste man beakta medlemsstaternas befogenheter och de politiska och kulturella skillnaderna mellan de sociala trygghetssystemen, och man bör så långt det är möjligt verka för samförstånd mellan medlemsstaterna.

1.4

De socialpolitiska principerna bör utgöra en innehållslig grund för bl.a. framtida rekommendationer till medlemsstaterna inom ramen för en mer effektivt utformad europeisk planeringstermin (1). Principerna bör även tillämpas genom strukturfonderna, den öppna samordningsmetoden och den sociala konsekvensbedömningen enligt artikel 9 i EUF-fördraget. Som en del av åtgärderna bör man också eftersträva ett bindande socialt grundskydd (minimum social protection floor). För detta bör man utnyttja de befintliga rättsliga grunderna.

1.5

Socialpolitiska principer bör också ligga till grund för EU-organens agerande, i synnerhet för ekonomisk styrning, budgetövervakning och krishantering.

1.6

Arbetsmarknadens parter är viktiga aktörer i synnerhet i de paritetiska socialförsäkringssystemen och i andra system som uppstått genom förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. De bör göras delaktiga i utarbetandet av socialpolitiska principer. Aktörer i det civila samhället samt sammanslutningar av socialtjänster, sociala företag, lokala myndigheter, statliga socialförvaltningar, socialförsäkringsorgan, användare och konsumenter bör också göras delaktiga inom sina ansvarsområden.

1.7

EESK lägger här fram konkreta förslag till socialpolitiska principer för välfärdssystemen. Målet är att förbättra effektiviteten och tillförlitligheten för förmånerna när det gäller såväl socialt skydd som social trygghet och hälso- och sjukvård, oberoende av typen av tillhandahållare och typen av förmån. EESK strävar i detta sammanhang framför allt efter att socialrättsligt och ekonomiskt trygga moderna sociala tjänster som är inriktade på det allmänna bästa i alla EU-medlemsstater.

1.8

EESK tar sin utgångspunkt i systemens mångfald och behandlar bl.a. de sociala förmånernas mål, typer och innehåll, förhållandet mellan solidaritet och egenansvar, det rättsliga skyddet, finansieringen och kvaliteten. Kommittén tar också upp användarnas och socialtjänsternas ställning. Det är nödvändigt att trygga grundläggande sociala förmåner på grundval av gemensamma regler på EU-nivå.

2.1

Den europeiska socialpolitiken grundar sig på bl.a. de mänskliga rättigheterna, lärdomarna från världskrigen (2), fördragsprincipen om social marknadsekonomi, Europa 2020-målen, effektiva ekonomiers behov, uppdraget att bekämpa fattigdomen, fördragskapitlen om social-, sysselsättnings- och hälsopolitik, målet om social sammanhållning samt de gemensamma konkurrensreglerna enligt artikel 3 i EU-fördraget. Målet med socialpolitiken är enligt artikel 151 i EUF-fördraget bl.a. att främja sysselsättningen, förbättra levnadsvillkoren, åstadkomma ett fullgott socialt skydd och bekämpa utestängning. Den europeiska sociala modellen är ett uttryck för en unik värde- och kulturgemenskap (3) där demokrati och rättsstatsprincipen förenas med socialt ansvar och solidaritet. EESK skulle vilja förstärka och framtidssäkra denna modell.

2.2

Kommittén anser att socialpolitiken både som sådan och som ett medel för att varaktigt främja tillväxt och sysselsättning  (4) bör vara en pelare i EU:s politik. EESK värdesätter de framsteg som redan gjorts inom sysselsättningspolitiken, vissa delar av samordningen samt arbetarskyddet. EESK framhåller på nytt effektiva välfärdssystems investeringskaraktär (5) och pekar på de ideella, sociala och materiella kostnaderna av bristande socialpolitik. EESK:s utgångspunkt är att effektiva, innovativa ekonomier och tillförlitliga, effektiva och ändamålsenliga sociala förmåner är beroende av varandra. Moderna sociala trygghetssystem kan göra ekonomierna mer motståndskraftiga mot kriser, främjar sysselsättningen och erbjuder t.o.m. en hög sysselsättningspotential även i mindre gynnade regioner (6). Låga utgifter för bl.a. aktiv inkludering, främjande av arbetssökandes egenmakt och möjligheter för barn och ungdomar utgör inte några hållbara konkurrensfördelar med tanke på det moderna teknik- och informationssamhället, den demografiska utvecklingen (7) och invandringen. En vidareutveckling av systemen på grundval av gemensamma principer kan bidra till att främja ökade lika möjligheter och rättvis konkurrens i EU.

2.3

Välfärds- samt hälso- och sjukvårdssystemen och liknande system syftar bl.a. till nödvändig social utjämning, fattigdomsbekämpning, subsidiärt tryggat uppehälle och social harmoni. Nästan alla EU-medborgare är beroende av stöd från socialtjänsterna i vissa skeden av livet. De sociala trygghetssystemen säkerställer bl.a. lämpliga ålderspensioner och garanterar ett kvalificerat omhändertagande av bl.a. människor i behov av vård och stöd.

2.4

Arbetsgivare och arbetstagare har ett intresse av bl.a. möjligheten att förena arbete och familjeliv, hälsofrämjande åtgärder samt främjande av egenmakt. Professionella socialtjänster främjar kommunikationsförmågan och förmågan att klara sig i vardagen samt kvalificering och tillhandahåller stöd bl.a. vid missbruksproblem och kriser samt för omvårdnad och uppfostran inom familjen.

2.5

EESK noterar att det finns stora skillnader i de sociala trygghetssystemens effektivitet, tillförlitlighet och ändamålsenlighet  (8). Det finns visserligen välfungerande system i många medlemsstater, men en gemensam socialpolitisk debatt är till nytta för alla medlemsstater. Ett tryggat minimiuppehälle genom sociala förmåner/minimiinkomst, professionella sociala tjänster och en effektiv integrering på arbetsmarknaden och i samhället är inte garanterade överallt. I synnerhet hälso- och sjukvård är ofta inte tillgänglig för alla, t.ex. de som inte har råd med de officiellt eller inofficiellt begärda egenavgifterna, och i alla regioner och medlemsstater finns det inte professionella tjänster för bl.a. öppen vård och stöd till människor med funktionsnedsättning samt vid brister i uppfostran och utveckling. EESK konstaterar att den solidariska finansieringen och de rättsliga garantierna i vissa fall bör förbättras.

2.6

Nyligen visade en studie från Bertelsmann-Stiftung (9) på betydande skillnader mellan de sociala trygghetssystemens effektivitet, man konstaterade en oroväckande utveckling beträffande fattigdom och rikedom i EU och inom alla medlemsstater och man efterlyste ett större socialpolitiskt engagemang från EU:s sida. Studien visar att det kan finnas effektiva sociala trygghetssystem på platser där BNP är relativt låg och att bristfälliga sociala trygghetssystem också förekommer på platser där BNP är relativt hög. Fattigdomsutvecklingen äventyrar harmonin i samhället och den ekonomiska utvecklingen (10). De ökande skillnaderna mellan medlemsstaterna och de oroväckande politiska utvecklingstendenserna bör motverkas bl.a. genom socialpolitiska förslag.

2.7

Den innehållsliga grunden för rekommendationerna till medlemsstaterna och för krispolitiken bör förbättras. I stället för att i efterhand uppmana till humanitära åtgärder borde EU följa konsekventa socialpolitiska principer. Den tvivelaktiga skattefinansierade kompensationen för bankernas riskfyllda affärer bör stå i ett ansvarsfullt förhållande till investeringar i de sociala trygghetssystemens funktionsförmåga. Inremarknadsreglerna om t.ex. statligt stöd och offentlig upphandling har redan en betydande inverkan på de sociala trygghetssystemen och socialtjänsterna, utan att denna tydligt mäts mot socialpolitiska koncept.

2.8

I enlighet med det nya fördragsmålet om en social marknadsekonomi  (11) bör inremarknadspolitiken kompletteras med socialpolitiska aspekter (12). EESK noterar de aktuella uppmaningarna (13) och uppmuntrar kommissionen och Europeiska rådet att konkretisera och genomföra de socialpolitiska tillkännagivandena (14).

2.9

En ny fas i den europeiska socialpolitiken kan bl.a. bygga vidare på följande förarbeten: Rådet efterlyste redan 1992 en garanterad minimiinkomst (15). År 2000 fastställde rådet en social agenda. Enligt artikel 12 i den europeiska sociala stadgan ska medlemsstaterna tillhandahålla system för socialt skydd. I EU:s fördrag fastställs bl.a. målen om social sammanhållning och skydd av tjänster av allmänt intresse (16). ILO (17) har offentliggjort grundläggande normer för de sociala trygghetssystemen. Den nuvarande vitboken om EU:s socialpolitik offentliggjordes 1994. På EU-nivå finns en rätt till tryggat uppehälle  (18). I FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning fastställs viktiga normer.

2.10

EESK efterlyser i sitt yttrande SOC/482 i likhet med Europaparlamentet (19), Regionkommittén (20) och sammanslutningar en adekvat minimiinkomst (21). Kommittén har bl.a. aktivt drivit frågorna om socialtjänster, sociala företag, sociala investeringar, sysselsättning, artikel 9 i EUF-fördraget, ungdomsinitiativet, ekonomisk styrning och tjänster av allmänt intresse. Detta yttrande har många andra kopplingar till EESK- och andra EU-dokument som inte kan nämnas enskilt.

3.1

EESK koncentrerar sig här på en del av en nödvändig socialpolitisk agenda: en förbättrad effektivitet och tillförlitlighet för förmånerna när det gäller såväl socialt skydd som social trygghet och hälso- och sjukvård. Kommittén hänvisar till ”sociala förmåner” som helt eller delvis finansieras genom skatter eller socialförsäkringssystemen och som på ett kontrollerbart sätt omfattas av det offentliga socialpolitiska ansvaret genom sociallagstiftningen eller paritetiska avtal. I detta sammanhang är inte typen av tillhandahållare avgörande. ”Sociala förmåner” i den mening som avses i detta yttrande kan tillhandahållas av offentliga och kommunala förvaltningar, socialförsäkringsorgan, självständiga sociala företag, välgörenhetsorganisationer och företag med olika rättsliga former. Alla dessa tillhandahållare benämns här ”socialtjänster” om de själva tillhandahåller sociala tjänster. Begreppet ”social förmån” omfattar här alla typer av förmåner, bl.a. tjänster och kontantförmåner inom den sociala sektorn och hälso- och sjukvårdssektorn. Med ”socialförsäkring” avses paritetiska och/eller lagstadgade socialförsäkringar och/eller ömsesidiga försäkringar som fyller en funktion i de socialrättsligt eller paritetiskt reglerade sociala trygghetssystemen.

3.2

Mångfalden av sociala trygghetssystem, förmåner, begrepp och begreppsinnehåll förutsätter noggrannhet i den socialpolitiska diskussionen och i översättningarna. Medlemsstaternas system motsvarar respektive socialpolitik, kultur och historia. De bör vidareutvecklas i överensstämmelse med den europeiska sociala modellen. Man måste nå en ändamålsenlig balans mellan mångfalden av system och de nödvändiga gemensamma principerna (22).

3.3

EU bör skapa ett gemensamt rum för debatten om socialpolitik, utarbeta moderna normer och självt ta initiativ. Unionen bör främja konvergensen i vidareutvecklingen av de sociala trygghetssystemen. Socialpolitiska principer kan utgöra en innehållslig grund för kommissionens rekommendationer, särskilt inom ramen för den europeiska planeringsterminen, Europa 2020-strategin och den öppna samordningsmetoden, samt för tillämpningen av sociala konsekvensbedömningar enligt artikel 9 i EUF-fördraget (23). Sådana principer bör också tillhandahålla den innehållsliga grunden för ett bindande socialt grundskydd samt för EU-organens agerande och styrning (24), i synnerhet när det gäller krishantering, budgetövervakning och ekonomisk styrning.

3.4

Välfärdssystemen bör bedömas med avseende på deras framtida hållbarhet. Socialtjänsterna bör vara bundna av demokratiskt legitima mål av allmänt intresse, med respekt för deras konceptuella självständighet.

3.5

Beslut om att bevilja sociala förmåner till medborgarna fattas som regel av offentliga socialförvaltningar, socialförsäkringsorgan eller tredjepartstillhandahållare såsom läkare som förskriver en viss behandling. Beslutet om att bevilja förmåner måste särskiljas från frågan om tillhandahållandet av förmånerna och finansieringen av dem: Det finns bl.a. rena kontantförmåner till användaren med eller utan krav på att utnyttja vissa kvalificerade tjänster. Det finns sociala tjänster som tillhandahålls direkt av lokala myndigheter, andra socialförvaltningar eller socialförsäkringsorgan. Om de emellertid tillhandahålls av självständiga socialtjänster kan rättsförhållandet och finansieringen vara reglerade på mycket olika sätt: Det finns bl.a. tilldelningssystem, tjänste- och ersättningsavtal mellan socialtjänster och utbetalande organ, kostnadsersättning i efterhand, kupongsystem och direkt stöd som inte rör specifika fall till socialtjänster, särskilt för rådgivning och prevention. När det gäller avtals- och kupongsystem finansierar det offentliga utbetalande organet socialtjänsten direkt utifrån antalet ärenden. För alla system bör man ställa sig frågan om det finns ett tillfredsställande rättsligt skydd och om användarna har tillräckliga val- och inflytandemöjligheter.

3.6

Särskilt i socialförsäkringssystemen har arbetsmarknadens parter en central roll. Därför bör man prioritera deras medverkan i fastställandet av socialpolitiska principer. Statliga och kommunala socialförvaltningar, socialförsäkringsorgan och självständiga socialtjänster har en viktig roll bl.a. vid tillhandahållandet av sociala förmåner. Därför bör också deras företrädare konsekvent göras delaktiga inom deras ansvarsområden.

3.7

Mot bakgrund av att man måste finna en lämplig balans mellan medlemsstaternas befogenheter och de gemensamma europeiska värdena och rättvis konkurrens inom EU bör följande principer ge en innehållslig impuls för EU:s vidare socialpolitiska åtgärder.

4.1

Principen om minimiskydd: säkerställande av grundläggande, subsidiära sociala förmåner för bl.a. tryggat uppehälle/minimiinkomst för människor utan tillräckliga inkomster från bl.a. sysselsättning, pension och andra sociala förmåner. Detta omfattar framtagande av gemensamma indikatorer för grundläggande sociala förmåner (25). Det finansiellt tryggade uppehället bör åtminstone täcka verkliga kostnader för livsmedel, logi, kläder, vatten, energi och grundläggande hälso- och sjukvård.

4.2

Behovsprincipen: utveckling och tillhandahållande av moderna och professionella sociala tjänster och hälso- och sjukvårdstjänster för de olika problemen för bl.a. familjer, människor med funktionsnedsättning, sjuka, arbetslösa, ensamstående föräldrar, barn, anhörigvårdare, flyktingar, ungdomar (26) med utvecklingsproblem, föräldrar med uppfostringsproblem, hemvård och andra hushållsnära tjänster (27) samt hjälp vid överskuldsättning (28), missbruk, hemlöshet och psykosociala problem. Effektiva sociala tjänster omfattar bl.a. rådgivning, omsorg, handledning, stöd, vård, främjande av egenmakt, uppfostran, behandling och terapi (29). Eftersom det finns många olika orsaker till arbetslöshet och en nedåtgående spiral mot fattigdom bör undvikas, bör man stödja ett snabbt återinträde på arbetsmarknaden genom rättsligt garanterade, aktiva arbetsmarknadsåtgärder och fram till återinträdet garantera en rimlig ersättning till alla arbetssökande, framför allt unga arbetstagare på väg ut på arbetsmarknaden och kvinnor som vill återvända till arbetslivet efter ett långt uppehåll i karriären.

4.3

Bestämningsprincipen: fastställande av tydliga socialpolitiska mål för sociala förmåner, t.ex. lika möjligheter och rättvisa mellan generationerna, aktiv integration, utjämning av nackdelar, möjlighet att förena arbete och familjeliv, skydd mot riskerna i livet, prevention, krisstöd, deltagande på arbetsmarknaden och i samhället, ålderspension, främjande av egenmakt osv. Detta måste åtföljas av ett lämpligt socialrättsligt fastställande av typerna av förmåner, t.ex. pengar och/eller tjänst, öppen eller sluten behandling osv. I detta sammanhang måste man finna en balans mellan användarnas rätt till självbestämmande och målet om de sociala förmånernas effektivitet.

4.4

Principen om tillgänglighet: säkerställande av sociala förmåners och i synnerhet sociala tjänsters lokala, tidsmässiga, ekonomiska och icke-diskriminerande tillgänglighet. En solidarisk och hållbar finansiering, insyn i utbudet av tjänster och en konkret rättslig garanti med möjligheter till klagomål och överklagande främjar tillgängligheten. I förekommande fall bör krav på egenavgifter vara socialt välbalanserade och inte hindra tillträdet. Byråkratiska kontroller av det faktiska hjälpbehovet kan vara kontraproduktiva vid vissa förmåner såsom hjälp vid missbruk eller psykosociala problem. I synnerhet rådgivningstjänster och förebyggande tjänster bör aktivt erbjudas användaren.

4.5

Proportionalitetsprincipen: förmånerna bör vara lämpliga och nödvändiga till sin typ och omfattning. Detta bör beaktas vid skönsmässiga beslut och i sociallagstiftningen. De resurser som används bör stå i ett rimligt förhållande till det förväntade resultatet av en social förmån. Medborgarnas rättsliga skyldigheter när det gäller utnyttjandet av sociala förmåner eller andra slags beteenden samt förhållandet mellan rättigheter och skyldigheter bör också vara förenliga med proportionalitetsprincipen.

4.6

Solidaritetsprincipen: finansieringen av de sociala förmånerna bör i huvudsak grundas på solidariska socialförsäkringssystem samt rättvisa och solidariska skattesystem. En solidarisk finansiering bör helst omfatta alla samhälls- och socialgrupper. Detta skulle stärka finansieringens tillförlitlighet, acceptans och hållbarhet. Odeklarerat arbete (30) och skatteundandragande skadar de sociala trygghetssystemen. Den demografiska och ekonomiska utvecklingen kan göra att det verkar lämpligt att inkludera alla inkomstslag, även t.ex. kapitalinkomster. Bättre samordning av skatte- och finansieringssystemen i EU kan förbättra finansieringsbasen. Privata investeringar, donationer, medborgerligt och religiöst engagemang och medel från stiftelser utgör välkomna kompletteringar till den vanliga finansieringen, men kan inte uppfylla några rättsanspråk eller säkerställa någon infrastruktur.

4.7

Principen om egenansvar: arbetssökande och personer som har svårt att komma in på arbetsmarknaden osv. bör få stöd genom sociala tjänster och incitamentssystem med målet att de helt eller delvis ska förtjäna sitt uppehälle på egen hand. Medborgarna bör kunna åtnjuta ett kompletterande försäkringsskydd inom ramen för paritetiska avtal som kompletterar de offentliga systemen och förhandlas fram och förvaltas utan vinstsyfte. Professionellt stöd för att utveckla yrkeskvalifikationer och personliga färdigheter såsom kommunikationsförmåga, social kompetens och förmåga att klara sig i vardagen är ofta en förutsättning för en tillräcklig förmåga till egenansvar och socialt ansvar. När det gäller bibehållandet av den individuella hälsan kan en hälsosam livsstil främjas av de sociala trygghetssystemen med hjälp av erbjudanden om förebyggande åtgärder och incitament och genom bättre konsumentskydd.

4.8

Principen om delaktighet: alla förmåner bör själva eller i kombination med andra förmåner bidra till medborgarnas deltagande i samhället. Deltagande i samhällslivet omfattar också deltagande i arbetslivet, det kulturella livet och det politiska livet samt delaktighet i den samhälleliga välfärden.

4.9

Strukturprincipen: en lämplig utformning av det rättsliga och finansiella förhållandet mellan användare, offentliga eller – beroende på systemet – i förekommande fall självständiga socialtjänster, offentliga socialförvaltningar eller socialförsäkringsorgan. När självständiga socialtjänster görs delaktiga i de offentliga välfärdssystemen genom t.ex. sociallagstiftning och finansiering bör de förmåner som de tillhandhåller, särskilt dessas finansiering och tillgänglighet, vara förenliga med de principer som anges här. Sådana socialtjänster bör vara solidariskt finansierade och socialrättsligt reglerade på ett sådant sätt att de kan tillhandahålla högkvalitativa förmåner till hela befolkningen.

4.10

Principen om användarnas självbestämmande: användarna är inga objekt, utan medproducenter av stödet och förmånsberättigade medborgare. De bör inom en lämplig budgetram kunna välja mellan olika former av förmåner, t.ex. öppen eller sluten behandling och andra former såsom stödboende. Vilket slags stöd som är lämpligt beror på individens situation, det faktiska behovet av professionell hjälp, som ska kontrolleras av utbildade specialister, samt individens önskemål och de lokala förhållandena. När självständiga socialtjänster görs delaktiga i de offentliga välfärdssystemen genom t.ex. sociallagstiftning och finansiering bör användarna kunna välja mellan olika socialtjänster.

4.11

Principen om rättssäkerhet: rättsligt skydd av förmånerna, vid behov genom sociallagstiftning eller liknande demokratiskt grundade rättsliga instrument i medlemsstaterna. Socialrättsligt bör dessa bestämmelser omfatta rättsanspråk, regler för skönsmässig bedömning, användarnas samarbetsskyldigheter, beskrivning av förmånsvillkor, möjligheter till klagomål eller överklagande, i förekommande fall offentlig kontroll av privata tillhandahållare av offentliga förmåner, kvalitetsregler och garantier för tillgänglighet, infrastrukturkrav, finansieringsmetod osv. Användarnas rättsliga ställning och rättsanspråk bör vara garanterade åtminstone när det gäller grundläggande sociala tjänster och hälso- och sjukvårdstjänster. Skönsmässiga beslut kan på vissa tjänsteområden ge möjlighet att ta större hänsyn till omständigheterna. Utsatta personers välfärd bör vara föremål för särskilt rättsligt skydd (31). Självständiga socialtjänster behöver en skyddad rättslig ställning och icke-diskriminerande tillgång till tillhandahållandet av förmåner, om det inte handlar om monopolsystem. I vissa medlemsstater stöder en grundlagsstadgad socialstatsbestämmelse socialpolitikens ställning och tryggar grundläggande sociala förmåner även i kristider.

4.12

Principen om det allmänna bästa: företags- och organisationsformer som särskilt är inriktade på det allmänna bästa och främjar delaktighet  (32) såsom icke-vinstdrivande organisationer, sociala företag, offentliga organ, föreningar, vissa slags stiftelser och kooperativ, användarorganisationer och andra aktörer i det civila samhället bör omfattas av lämpliga ekonomiska och rättsliga villkor. Det bör föras en fördjupad socialpolitisk debatt om finansiering genom skatter eller socialförsäkringsavgifter av vinstdrivande företag som är verksamma på detta område, och det behövs lämpliga kontroller och åtminstone en ram för vinstutdelning.

4.13

Principen om öppenhet: socialtjänster och offentliga förvaltningar bör använda offentliga medel på ett öppet sätt. Allmänheten bör ha tillgång till de rättsliga grunderna och motiveringarna till förmåns- och tilldelningsbeslut osv.

4.14

Principen om sammankoppling: människornas vardag, de förändrade livsmönstren, de nya familjeformerna, åldrandet och invandringen förutsätter integrerade och sammankopplade tjänster  (33). Segregation, utestängning och diskriminering bör undvikas.

4.15

Likhetsprincipen: användare, socialförvaltningar och socialtjänster bör ha rättsligt fastställda och verkställbara rättigheter och skyldigheter. Om sanktioner eller ersättningar föreskrivs vid överträdelser bör dessa vara tillämpliga inte bara på användarna utan också på de offentliga socialförvaltningarna.

4.16

Kvalitetsprincipen: sociala tjänster bör åtföljas av kvalitetssäkringsåtgärder. Behovsbedömningen, planeringen och genomförandet av åtgärderna bör bygga på socialvetenskapliga rön och sakkunskap. Individanpassade tjänster bör stärkas genom fortbildning, professionalisering samt lämpliga löner och arbetsvillkor inom ramen för den fria förhandlingsrätten. Kvalitetsramen för tjänster av allmänt intresse i Europa (34) kan utgöra en förebild för EU-rekommendationer för socialtjänster. När det är lämpligt i kompletterande syfte bör rekrytering av och vägledning för volontärer uppmuntras.

4.17

Samordningsprincipen: hanteringen av gränsöverskridande ärenden när det gäller förmåner inom social trygghet och socialt skydd bör förbättras. I dessa fall bör man beakta de utbetalande organens samt avgifts- och skattebetalarnas bärkraft, liksom principen om solidaritet i samhället och proportionalitetsprincipen. En ensidig belastning av särskilt effektiva nationella system måste undvikas.

15.1.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 13/49

Föredragande:

Pavel TRANTINA

Medföredragande:

Marie ZVOLSKÁ

1.1

Kommittén är övertygad om att man måste lägga tonvikt på identifiering, dokumentation, bedömning och följaktligen validering av de resultat som erhålls genom icke-formellt lärande på ett sätt som gör dem så jämförbara som möjligt och begripliga för alla berörda parter, framför allt arbetsgivare och utbildningsinstitutioner.

1.2

Medlemsstaterna bör skapa möjligheter att involvera medborgare från olika åldersgrupper och kvalifikationsnivåer i valideringen av resultaten av icke-formellt och informellt lärande. Detta kan kräva ytterligare samarbete mellan de aktörer som erbjuder icke-formell utbildning, de offentliga myndigheterna och andra berörda parter, bland annat i frågor om finansiering och validering.

1.3

EESK efterlyser stöd till alla berörda parter, särskilt arbetsmarknadens parter och andra organisationer i det civila samhället, så att de blir medvetna om fördelarna med validering och aktivt kan medverka i arbetet med att fastställa nationella referensramar för kvalifikationer och definiera yrkeskvalifikationer.

1.4

Man måste ge medborgarna relevanta upplysningar om fördelarna, möjligheterna och mekanismerna när det gäller validering av färdigheter. Kommittén rekommenderar medlemsstaterna att utveckla de institutioner som ger sådan vägledning och rådgivning och dessutom involvera framför allt arbetsförmedlingar men även informationscentrum för ungdomar, utbildningsinstitutioner, arbetsgivare, fackföreningar, yrkesrådgivningscentrum, ungdomsorganisationer, kvinnoorganisationer, organisationer för stöd till migranter och personer med funktionsnedsättningar samt offentliga organ.

1.5

En nödvändig förutsättning är att det finns en högkvalitativ nationell lagstiftningsram som gör intyg på formell utbildning och på icke-formellt eller informellt lärande likvärdiga. Detta ställer höga krav på valideringsförfarandenas kvalitet, som också bör ges ekonomiskt stöd, exempelvis genom Europeiska socialfonden.

1.6

EESK uppmanar utbildningsinstitutionerna, särskilt gymnasieskolorna, skolorna för högre yrkesutbildning och universiteten, att i högre grad främja validering av färdigheter och kunskaper som förvärvats genom icke-formellt lärande. I EU finns det på detta område en rad exempel på bästa praxis som bör spridas.

1.7

Kommittén är övertygad om att de kollektiva förhandlingarna och den sociala dialogen mellan fackföreningar och arbetsgivare kan spela en betydande roll vid valideringen av icke-formell utbildning och livslångt lärande. Genom dessa bör man verka för att validera icke-formellt lärande som ett viktigt bidrag till debatten om anställbarhet och instrument för detta.

1.8

Mot bakgrund av den höga ungdomsarbetslösheten bör man främja möjligheter till interaktion mellan privata och offentliga arbetsförmedlingar, ideella organisationer (framför allt ungdomsorganisationer) och arbetsgivare. Denna interaktion kan vara ett sätt att synliggöra och öka medvetenheten om betydelsen och värdet av icke-formell utbildning och informellt lärande inom ideella organisationer och det kan samtidigt stärka det ömsesidiga förtroendet.

1.9

Man bör därför främja utvecklingen och användningen av självutvärderingsverktyg, som hjälper människor att identifiera och dokumentera resultaten av sitt lärande. De erfarenheter som finns hos det civila samhällets organisationer bör utnyttjas i samband med detta. EESK har redan uttryckt sitt stöd för skapandet av ett europeiskt färdighetspass och senare Europass Experience. Kommittén är därför besviken över att kommissionen har stoppat utvecklingen av Europass Experience och uppmanar kommissionen att återuppta och slutföra arbetet med detta verktyg.

2.1

Trots den ogynnsamma ekonomiska och sociala situation som för närvarande råder i ett antal EU-länder där inte ens en formell utbildning är en garanti på arbetsmarknaden får EU inte försumma att erkänna den dolda skatt som finns i form av erfarenheter och färdigheter som har förvärvats på ett icke-formellt eller informellt sätt.

2.2

Denna validering kan skapa möjligheter för framför allt vissa missgynnade grupper (kvinnor, invandrare samt unga och äldre arbetstagare). Det får dock inte skapa falska förhoppningar om möjligheterna att snabbt dra nytta av detta på arbetsmarknaden. Dessutom behövs det en ekonomisk och social politik som är mer inriktad på investeringar, på att skapa kvalitativa arbetstillfällen och på att minska fattigdom och social utestängning. Denna politik måste också leda till och främja en förstärkning av systemen för utbildning, yrkesutbildning och omskolning.

2.3

EESK stöder sig på ett viktigt dokument, nämligen rådets rekommendation om validering av icke-formellt och informellt lärande av den 20 december 2012 (1). I denna framhålls att validering av läranderesultat, det vill säga kunskap, färdigheter och kompetens, som erhållits genom icke-formellt och informellt lärande kan spela en viktig roll för att förbättra anställbarheten och rörligheten samt öka motivationen till livslångt lärande, särskilt för socioekonomiskt missgynnade och lågkvalificerade. Validering av relevanta kunskaper, färdigheter och kompetenser [kan] på ett ännu värdefullare sätt bidra till att förbättra arbetsmarknadens funktion, främja rörligheten och förbättra konkurrenskraften och den ekonomiska tillväxten.

2.4

De främsta berörda parterna, som spelar en viktig roll när det handlar om att skapa möjligheter till icke-formellt och informellt lärande och vid valideringsförfaranden i anslutning till detta, utgörs enligt rådet av arbetsgivarorganisationer, enskilda arbetsgivare, fackföreningar, industri-, handels- och hantverkskamrar, nationella aktörer som deltar i arbetet med att validera yrkeskvalifikationer och bedöma och certifiera läranderesultat, arbetsförmedlingar, ungdomsorganisationer, ungdomsledare, utbildningsanordnare samt andra organisationer i det civila samhället.

2.5

Enligt rådets rekommendation från 2012 bör medlemsstaterna senast 2018, i enlighet med nationella omständigheter och särdrag, och som de finner lämpligt, ha inrättat arrangemang för validering av icke-formellt och informellt lärande som gör det möjligt för enskilda att

2.6

Enligt rådets rekommendation bör man inkludera följande inslag i arrangemang för validering av icke-formellt och informellt lärande, samtidigt som varje individ har möjlighet att utnyttja dessa, antingen var för sig eller tillsammans, i enlighet med sina behov:

2.7

EESK har flera gånger yttrat sig positivt om fördelarna med icke-formell utbildning och om vikten av att den valideras. Detta yttrande tar dock för första gången ett samlat grepp om frågan. Syftet är att sammanfatta synpunkterna hos företrädare för arbetsgivare, arbetstagare och andra organisationer i det civila samhället på de praktiska valideringsförfarandena och att komma med förslag på praktiska lösningar ur deras egen synvinkel.

3.1

Minskningen av den specialiserade, hantverksbaserade tillverkningen, de tekniska förändringarna och tillväxten i tjänstesektorn innebär att 2000-talets arbetsgivare nu lägger större vikt vid arbetstagarnas personlighet och ”övergripande” eller ”överförbara” färdigheter. Det livslånga lärandet och valideringen av färdigheter och kunskaper som förvärvats utanför skolan blir allt viktigare.

3.2

År 2012 gjorde University of Bath och GHK Consulting på uppdrag av Europeiska ungdomsforumet en studie om den inverkan som icke-formellt lärande inom ungdomsorganisationer har på ungdomars anställbarhet (3). Ungdomsorganisationerna är viktiga källor till icke-formell utbildning. Utbildningen inom ungdomsorganisationer är inte i första hand inriktad på ökad anställbarhet, men färdigheterna som förvärvas här kan bidra till ökad anställbarhet, vilket studien just påvisat.

3.3

Den allmänna slutsatsen av studien är att det finns en tydlig överensstämmelse mellan de färdigheter som arbetsgivarna efterfrågar och de färdigheter som utvecklas inom sektorn för icke-formellt lärande. Fem av de sex mest efterfrågade ”mjuka färdigheterna” är färdigheter som kan utvecklas inom ungdomsorganisationer – det enda undantaget är matematisk kompetens. Till de ”mjuka färdigheter” som arbetsgivarna oftast efterfrågar hör kommunikationsfärdigheter, förmåga att organisera och planera, förmåga att fatta beslut, förmåga att arbeta i grupp, pålitlighet och självständighet och matematisk kompetens. Dessa ”mjuka färdigheter” anses vara avgörande för en bra arbetsprestation. Här utvecklas också ett antal personlighetsdrag, t.ex. personlig motivation, initiativförmåga och handlingskraft, som är personliga egenskaper knutna till pålitlighet, självständighet och företagsamhet.

3.4

Icke-formellt och informellt lärande sker inom ramen för alla medborgares livslånga lärande. Kvinnor (och män) som tar på sig uppgifter i familjen utvecklar exempelvis färdigheter som kan överföras till arbetslivet, särskilt när det gäller sociala tjänster. Om de måste byta jobb på grund av friställning eller en familjesituation kan de utnyttja dessa kunskaper när de byter arbete. Invandrarkvinnor kan också utnyttja dem för att få ett första arbete. EESK har redan tidigare uppmanat medlemsstaterna (4) att ”påskynda processen för att erkänna kvalifikationer och erfarenheter som förvärvats i utlandet, i syfte att göra det möjligt för kvinnorna att hitta arbeten som motsvarar deras kompetens och ambitioner” och ”ha inställningen att arbete inom vissa sektorer (städning, barnpassning, vård av äldre, arbete inom hotell, kaféer och restauranger samt jordbruksarbete m.m.) kan innebära goda chanser för de mindre kvalificerade invandrarkvinnorna, förutsatt att man lyfter dessa sektorer ur svartarbete, gör dem yrkesvärdiga och uppvärderar dem, utbildar kvinnorna i dessa yrken och gör det möjligt för dem att utvecklas under sin karriär”. Arbetsmarknadsparterna uppmanades att ”införa åtgärder för att underlätta erkännande av invandrarkvinnors kvalifikationer i kollektivavtalen”.

3.5

För en lyckad validering av icke-formellt och informellt lärande måste man lägga större vikt vid läranderesultat. Sedan 2004 främjas detta för övrigt uttryckligen och systematiskt i agendan för EU:s politik för utbildning och sysselsättning. En ny studie av Cedefop (på grundval av en undersökning från åren 2013–2015) visar att förskjutningen mot läranderesultat just nu sker allt snabbare i hela Europa – vid upprättandet av nationella referensramar för kvalifikationer, vid fastställande och beskrivning av yrkeskvalifikationer samt vid användning av läranderesultat i bedömningsförfaranden och som referenspunkter för valideringen. Detta borde leda till större tydlighet, relevans och kvalitet samt större öppenhet för icke-formellt och informellt lärande. Rent praktiskt är det viktigt att denna förskjutning ger eleverna/studenterna tydliga mål, har en motiverande effekt, möjliggör flexibla läroplaner och leder till en inriktning på resultatbedömning. För att utbildningen ska ge högkvalitativa resultat måste man samtidigt också förbättra själva metoderna och processerna för undervisning och lärande.

3.6

Detta innebär att man bör lägga tonvikt på bedömningen och dokumentationen av de resultat som erhålls genom icke-formellt lärande på ett sätt som gör dem begripliga för alla berörda parter, framför allt arbetsgivare och utbildningsinstitutioner. Dessa resultat kan därefter, om den berörda personen är intresserad och rätt förutsättningar föreligger, till och med erkännas som normala yrkeskvalifikationer, som är värda lika mycket som formella utbildningsprogram.

4.1.1

Medlemsstaterna bör inom ramen för valideringsförfarandena se till att enskilda och organisationer har tillgång till information och vägledning om möjligheterna till och fördelarna med validering samt att valideringen av icke-formellt och informellt lärande stöds av lämplig vägledning och rådgivning och är lättillgänglig.

4.1.2

Arrangemangen för validering av icke-formellt och informellt lärande bör utformas på lämpligt sätt, alltmedan man beaktar nationella, regionala och lokala samt sektorsspecifika behov och särdrag.

4.1.3

Man måste skapa möjligheter att involvera medborgare från olika åldersgrupper och kvalifikationsnivåer. Detta kan kräva ytterligare samarbete mellan den ideella sektorn, de offentliga myndigheterna och andra berörda parter, bland annat i frågor om finansiering och validering.

4.1.4

Medborgarna bör informeras om övriga fördelar med ett kontinuerligt engagemang i ideella organisationer. Även en kortare tids ideellt arbete kan få stor inverkan på kompetensnivån och leda till ökad anställbarhet.

4.1.5

Man måste på ett samordnat sätt nå ut till medborgarna och ge dem relevanta upplysningar om fördelarna med, möjligheterna till och mekanismerna för validering av färdigheter. Vi rekommenderar medlemsstaterna att bygga ut de institutioner som ger sådan vägledning och rådgivning och dessutom involvera framför allt arbetsförmedlingar, men även informationscentrum för ungdomar, utbildningsinstitutioner, arbetsgivare, fackföreningar, yrkesrådgivningscentrum, ideella organisationer, ungdomsorganisationer och offentliga myndigheter.

4.1.6

Rådgivningen om validering av färdigheter är av grundläggande vikt och nytta framför allt för ungdomar på alla nivåer, från identifiering till certifiering. Den bör

4.2.1

Enligt rådet bör medlemsstaterna främja alla relevanta intressenters [samordning och] deltagande i utveckling och genomförande av [valideringens] inslag och principer. För att främja deltagande i detta förfarande bör

4.2.2

Enligt EESK är det därför viktigt att alla berörda parter, särskilt arbetsmarknadens parter och andra organisationer i det civila samhället, ger sitt stöd, är medvetna om fördelarna med validering och aktivt kan medverka i arbetet med att fastställa nationella referensramar för kvalifikationer och definiera yrkeskvalifikationer. Det kan vara mycket svårt att uppnå en ”verklig” förändring vid avgränsningen av de berörda parterna, särskilt i de medlemsstater som inte prioriterar detta område eller där samhällets inställning till validering av icke-formellt och informellt lärande inte leder till något verkligt nationellt stöd. Det skulle vara bra att upplåta en plattform, ge stöd och så vidare åt dem som redan har gjort framsteg på området (exempelvis genom pilotprojekt), för deras insatser på nationell nivå.

4.3.1

Medlemsstaterna bör göra det möjligt för enskilda att erhålla en fullständig kvalifikation eller, i tillämpliga fall, en partiell kvalifikation på grundval av det icke-formella och informella lärande som valideras. De bör se till att valideringsförfarandena kopplas till de nationella referensramarna för kvalifikationer och överensstämmer med den europeiska referensramen för kvalifikationer och att det uppstår synergieffekter mellan valideringsarrangemangen och de meritpoängssystem som används inom det formella utbildningssystemet, såsom ECTS (det europeiska systemet för överföring och ackumulering av studiemeriter) och Ecvet (det europeiska systemet för meritöverföring inom yrkesutbildningen).

4.3.2

Framför allt arbetsmarknadens parter och andra organisationer i det organiserade civila samhället bör i så stor utsträckning som möjligt involveras (och på lämpligt sätt uppmuntras att delta) i upprättandet av nationella referenssystem för kvalifikationer. Vissa staters erfarenheter visar att man för att införa valideringsförfaranden på sektorsnivå måste skapa kommittéer och enheter för sektorsspecifika färdigheter bemannade med rätt personer. På de områden som har identifierats kan man sedan på lämpligt sätt införa nationella standarder för enskilda yrken och yrkeskvalifikationer.

4.4.1

Medlemsstaterna bör se till att det finns tydliga åtgärder för kvalitetssäkring som följer befintliga kvalitetssäkringsramar, eftersom sådana åtgärder stöder pålitliga, giltiga och trovärdiga bedömningsmetoder och bedömningsverktyg. Det innebär framför allt lämplig lagstiftning – ett regelverk för validering och för garanterad kompetenskartläggning i enlighet med nationella referensramar för kvalifikationer som härleds från den europeiska referensramen för kvalifikationer.

4.4.2

För EESK innebär detta att man måste se till att intyg på formell och icke-formell utbildning och på informellt lärande är likvärdiga. Detta ställer höga krav på valideringsförfarandenas kvalitet, som också bör ges ekonomiskt stöd, exempelvis genom Europeiska socialfonden.

4.5.1

Utbildningsinstitutionerna spelar en central roll i valideringsförfarandet. Rådet anser att utbildningsanordnare [bör] underlätta tillträdet till formell utbildning på grundval av läranderesultat som förvärvats i icke-formella och informella miljöer, och där det är lämpligt och möjligt, bevilja undantag och/eller meritpoäng för relevanta läranderesultat som förvärvats inom sådana miljöer.

4.5.2

EESK uppmanar universiteten att i högre grad främja validering av färdigheter och kunskap som förvärvats genom icke-formellt lärande. Irland kan exempelvis tjäna som föredöme. Strategin National Review of Higher Education 2030 främjar högskoleutbildningens civila funktion och dess ”samhällsdeltagande” som ”en av högskoleutbildningens tre med varandra förbundna huvudfunktioner”. Detta definieras som ”samverkan med näringslivet, med det civila samhället, med de offentliga myndigheternas politik, med konst, kultur och idrott och med andra aktörer som anordnar utbildning i gemenskapen och regionen, varvid allt större tonvikt läggs vid världssamfundets deltagande” (5).

4.5.3

Det säger sig självt att inte bara universiteten kan validera resultat av icke-formellt och informellt lärande. I de examensbevis och profiler för sekundärskoleutbildning som infördes på Malta i september 2010 valideras exempelvis alla former av lärande under den femåriga studietiden på sekundärskolenivå. Eleverna får meritpoäng för både formellt och icke-formellt lärande, vilket gör att de motiveras till vidareutbildning och högre utbildning.

4.6.1

Rådet betonar i sin rekommendation vikten av validering på arbetsplatsen och framhåller att medlemsstaterna bör främja alla relevanta intressenters deltagande […]; intressenterna är bland andra arbetsgivare, fackföreningar, industri-, handels- och hantverkskammare, nationella organ som befattar sig med erkännandet av yrkeskvalifikationer. Arbetsgivarna uppmanas dessutom att främja och underlätta kartläggning och dokumenteringen av läranderesultat som förvärvats genom arbete.

4.6.2

Valideringen av icke-formellt och informellt lärande kan ingå i kollektivavtal (som i Nederländerna). Detta är ett utmärkt exempel på hur arbetstagarna kan få tillgång till en sådan validering och bidrar till en ändamålsenlig personalförvaltning i företagen. Arbetsgivarna bör aktivt involveras i bedömningen av kunskaper, färdigheter och kompetenser, både på arbetsplatsen och i utformningen av utbildningsprogram. Detta kommer att bidra till att öka valideringens värde och förtroendet för den.

4.6.3

De kollektiva förhandlingarna och den sociala dialogen mellan fackföreningar och arbetsgivare kan spela en betydande roll vid valideringen av icke-formell utbildning och livslångt lärande. Ett konkret exempel på europeisk nivå är Europeiska metallarbetarfederationen (EMF), som verkar för att erkänna icke-formellt lärande som ett viktigt bidrag till debatten om anställbarhet, och instrumenten för detta.

4.6.4

I vissa länder har det börjat utvecklas en ny roll för fackliga aktivister som under arbetstid ger råd och förhandlar med arbetsgivarna om fri tillgång till utbildning på arbetsplatsen. I Österrike, Danmark, Finland, Norge, Sverige och Storbritannien fungerar fackföreningsrepresentanter som ”utbildningsambassadörer” och hjälper arbetstagarna att fortsätta utbilda sig och fylla luckor i sina färdigheter, och ger företagen råd om deras utbildningsbehov (6).

4.6.5

Eftersom arbetsgivare som rekryterar nya anställda i hög grad uppskattar att ungdomar med liten eller ingen yrkeserfarenhet är eller varit med i ungdomsorganisationer, bör ett sådant engagemang främjas som en av de åtgärder som hjälper ungdomar i övergången från skolan till arbetslivet (7).

4.6.6

Dessutom bör alla som har ett intresse av att få sin kompetens validerad ges bättre ledning och instruktion, så att de i sina jobbansökningar på ett effektivt sätt kan presentera färdigheter och kompetenser som förvärvats på ett icke-formellt och informellt sätt och så att de bättre förstår hur de kan använda dessa färdigheter i arbetet och till att fullgöra konkreta arbetsuppgifter. I denna process kan såväl yrkesrådgivare som rådgivare på skolor och universitet, ungdomssektorn, arbetsförmedlingar, arbetsgivare och internationella organisationer spela en roll. I detta avseende skulle även information om ”bästa tips” kunna vara till hjälp för ungdomar.

4.7.1

Rådet framhåller i sin rekommendation vikten av att den ideella sektorn aktivt involveras i valideringsprocessen: ungdomsorganisationer och organisationer i det civila samhället [bör] främja och underlätta kartläggning och dokumenteringen av läranderesultat som förvärvats genom arbete eller ideell verksamhet, med användning av relevanta unionsverktyg för tydlighet såsom verktygen i Europass-ramen och Youthpass.

4.7.2

Medborgarna bör bli mer medvetna om det värde som arbetsgivare tillmäter färdigheter och kompetenser som förvärvats genom icke-formellt och informellt lärande, exempelvis genom ideellt arbete. Detta gäller framför allt lågutbildade, som ofta är mindre medvetna om värdet av denna typ av verksamhet för arbetsgivarna och som även har mindre träning i att presentera dessa färdigheter.

4.7.3

Mot bakgrund av den höga ungdomsarbetslösheten bör man främja möjligheter till interaktion mellan privata och offentliga arbetsförmedlingar, ideella organisationer (framför allt för ungdomar) och arbetsgivare. Denna interaktion kan vara ett sätt att synliggöra och öka medvetenheten om betydelsen och värdet av icke-formellt lärande inom ideella organisationer och kan samtidigt stärka det ömsesidiga förtroendet.

4.7.4

Utvecklingen av bedömnings- och utbildningsprogram för ideella organisationer bör främjas, eftersom sådana program bevisligen leder till en högre kompetensnivå. I detta sammanhang bör man också ha i åtanke att det finns stor variation i de ideella organisationernas verksamhet och därmed också i de kriterier som de använder för att bedöma de färdigheter som förvärvas inom ramen för deras verksamhet. Ur detta perspektiv bör man främja större enhetlighet i terminologi och bedömningsmetoder på den ideella verksamhetens område. Mer enhetliga riktmärken kan bidra till att fler volontärer blir medvetna om vilka färdigheter de utvecklar genom sitt deltagande i den ideella verksamheten.

4.8.1

Rådet framhåller i sin rekommendation den betydelse som de gemensamma europeiska verktygen för validering, såsom Europass-ramen och Youthpass, har när det handlar om att skapa öppenhet. Medlemsstaterna bör se till att synergieffekter säkerställs mellan valideringsarrangemangen och meritpoängssystem inom formella utbildningssystem, såsom ECTS och Ecvet.

4.8.2

Kunskaper och färdigheter som utvecklas vid deltagande i det civila samhällets organisationer är också värdefulla på arbetsmarknaden, men blir ofta inte dokumenterade eller tillräckligt synliggjorda. Man bör därför främja utvecklingen och användningen av självutvärderingsverktyg, som hjälper människor att fastställa och beskriva resultaten av sitt lärande med utgångspunkt i de erfarenheter som finns hos det civila samhällets organisationer. Skapandet av en personlig kompetensportfölj kan till exempel innebära ett mervärde för enskilda personer när de fortsätter sin utbildning och vill förverkliga sina yrkesambitioner.

4.8.3

Certifiering och portföljer är ett viktigt inslag i valideringen av kompetenser och kvalifikationer som förvärvats genom icke-formellt lärande. Anordnare av icke-formell utbildning bör sträva efter att utfärda intyg/dokument med en detaljerad beskrivning av utbildningsaktiviteternas typ och resultat, samt upplysa medborgarna om varför detta är så värdefullt. Detta hänger framför allt ihop med att dessa dokument har ett utbildningsvärde (genom att de ökar kunskapen om de färdigheter och förmågor som har förvärvats inom organisationer i det civila samhället och om hur dessa färdigheter kan utnyttjas i samband med jobbansökningar eller fortsatt utbildning), snarare än att de fungerar som intyg på framgång.

4.8.4

EESK har redan uttryckt sitt stöd för skapandet av ett europeiskt färdighetspass och senare Europass Experience. Kommittén är därför besviken över att kommissionen har stoppat utvecklingen av Europass Experience.

15.1.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 13/57

Föredragande:

Dorthe ANDERSEN

1.1

Unga EU-medborgare har drabbats hårt av krisen i flera medlemsstater, till enorma kostnader för den enskilde, samhället och ekonomin. Hög ungdomsarbetslöshet är dock inget nytt fenomen utan belyser vissa strukturella problem som försvårar övergången från skola till arbetsliv.

1.2

Välfungerande system för yrkesutbildning baserade på varvad utbildning bidrar till bättre ungdomssysselsättning och kan hjälpa unga män och kvinnor att på ett smidigare sätt ta steget från skola till arbete.

1.3

EESK understryker att det inte finns någon ”universalmodell” för varvad utbildning, och att syftet är att främja högkvalitativ varvad utbildning som fungerar.

1.4.1

EESK anser att det finns ett behov av ett europeiskt verktyg för kvalitetsbedömning som dokumenterar framstegen och effekterna av de reformer som medlemsstaterna genomför för att göra systemen för yrkesutbildning och varvad utbildning mer välfungerande.

1.4.2

EESK rekommenderar att kommissionen – tillsammans med berörda partner – utvecklar verktyg för att övervaka och samla in uppgifter, utvärdera vad som fungerar i medlemsstaterna och kartlägga de viktigaste faktorerna i välfungerande system för varvad utbildning. Syftet är att mäta och utvärdera vad som fungerar för att se till att utbildningssystemen håller god kvalitet, och att belysa sambandet mellan varvad utbildning och sysselsättning.

1.4.3

Yrkeskompetens och yrkeskvalifikationer som håller hög kvalitet och efterfrågas på arbetsmarknaden kommer även i framtiden att vara en central faktor för arbetsmarknaderna och den europeiska konkurrenskraften. EESK föreslår därför att man ska fastställa ett EU-mål för yrkesutbildning och varvad utbildning, som en väg till att förbättra ungdomars möjligheter till anställning. Detta skulle kunna ingå i en förnyad Europa 2020-strategi och EESK uppmanar därför kommissionen att undersöka de olika alternativen.

1.4.4

EESK anser att ett EU-mål för yrkesutbildning och sammanställning av uppgifter skulle kunna hjälpa medlemsstaterna att hålla rätt kurs när det gäller att höja utbildningsnivån och se till att ungdomar får en positiv upplevelse av utbildningssystemet och att de lämnar det med den kompetens som behövs på arbetsmarknaden.

1.5.1

EESK rekommenderar att de medlemsstater som inte har välfungerande system för varvad utbildning ska undersöka kostnaderna för att utveckla sådana system jämfört med behållningen och fördelarna för företagens konkurrenskraft och ungdomars anställningsmöjligheter.

1.5.2

EESK betonar vikten av partnerskap mellan skolor, utbildningscentrum, fackföreningar och näringsliv. Arbetsmarknadens parter spelar en avgörande roll i alla led när det gäller välfungerande system för varvad utbildning (utformning, genomförande, kontroll, utvärdering och så vidare). Att stärka och bättre ta vara på dialogen mellan arbetsmarknadens parter på alla nivåer kan vara ett effektivt sätt att ge varvad utbildning högre kvalitet och göra den mer attraktiv.

1.5.3

EESK uppmanar medlemsstaterna att införa eller systematiskt granska fortbildning för yrkeslärare och handledare, framför allt utbildare på arbetsplatser, eftersom de är avgörande när det gäller att få systemen för yrkesutbildning att fungera bättre.

1.5.4

EESK betonar att arbetsgivarna är mycket viktiga och att de – även små och medelstora företag – i högre grad kommer att delta i lärlingsutbildningssystem när dessa system verkligen kan tillgodose deras behov och det finns goda förbindelser med skolorna. Under de närmaste åren bör man inrikta sig på att införa system för varvat lärande som gör det möjligt för arbetsgivarna att delta på ett kostnadseffektivt sätt och som ger dem ökat egenansvar.

1.5.5

EESK rekommenderar arbetsmarknadens parter i EU att fortsätta sitt arbete på detta område som ett led i sina fristående arbetsprogram.

2.1

Den ekonomiska krisen i EU har drabbat ungdomar hårt och 4,5 miljoner unga i åldern 15–24 är arbetslösa (1). För vissa EU-länder är hög ungdomsarbetslöshet dock ingenting nytt. Den har bara förvärrats av krisen. I EU är ungdomsarbetslösheten mer än dubbelt så hög som arbetslösheten bland vuxna: 20,9 % jämfört med 9,8 %. Omkring 7 miljoner unga EU-medborgare varken arbetar eller studerar (2). Den ekonomiska prognosen på kort sikt ser ganska dålig ut, och ungdomsarbetslösheten har nått extrema nivåer i vissa medlemsstater, till enorma kostnader för den enskilde, samhället och ekonomin.

2.2

Arbetslösheten var högre bland unga även före krisen, vilket tyder på att det finns ett strukturellt problem med att knyta utbildningssystemen och arbetsmarknaderna närmare varandra. Något annat som ger fog för detta är att ungdomsarbetslösheten är hög i många länder, samtidigt som arbetsgivare har svårt att hitta arbetstagare med rätt kompetens.

2.3

Situationen kräver en ny strategi som ger sysselsättningen och tillväxten en bättre grund för att främja utvecklingen av högkvalitativa och arbetsmarknadsrelevanta yrkesfärdigheter och kvalifikationer samt välfungerande arbetsmarknader.

2.4

Det finns dock stora skillnader i EU-medlemsstaternas erfarenheter av att få ut ungdomar på arbetsmarknaden.

2.5

I många länder utgör personer med yrkesutbildning merparten av de anställda inom den privata sektorn, men även inom delar av den offentliga sektorn spelar de en viktig roll. I dag deltar ungefär hälften av alla gymnasieelever i EU i en yrkesutbildning, och ungefär en fjärdedel går en kombinerad skol- och arbetsplatsbaserad utbildning (3). En viktig utmaning är dock hur man ska göra yrkesutbildningen mer attraktiv genom att öka dess kvalitet och relevans.

2.6

EESK har i ett antal yttranden (4) belyst vikten av att skapa rätt villkor för ungdomar för att underlätta övergången från utbildning till arbete genom att öka möjligheterna att delta i olika former av varvat lärande inom ramen för yrkesutbildning av hög kvalitet.

2.7

EESK anser att det är viktigt att hålla tempot uppe och se till att de enskilda medlemsstaterna tillsammans med arbetsmarknadsparterna anpassar sina yrkesutbildningssystem genom att inkludera inslag av varvad utbildning.

3.1

Detta yttrande fokuserar på systemen för varvad utbildning på yrkesutbildningsområdet. Varvad utbildning är en paraplyterm som omfattar olika nationella modeller. Med varvad utbildning avses enligt Cedefop utbildning som kombinerar perioder i en skola eller ett utbildningscentrum med perioder på en arbetsplats. Beteckningen ”varvad” är kopplad till lärandeformerna (skolor/yrkesutbildningsanordnare och utbildningsföretag som delar ansvaret för att tillhandahålla teoretisk och praktisk utbildning) och det faktum att det finns två typer av aktörer (offentliga och privata).

3.2

Alla medlemsstater har system som inbegriper den arbetsbaserade delen, men systemens kvalitet, resultat och omfattning varierar (5). Till exempel, hur mycket tid tillbringas på en arbetsplats? Finns det ett avtal mellan arbetsgivaren och den person som deltar i utbildningen, får denne någon lön och vilken är marknadsparternas roll?

3.3

Det finns ingen enda eller ”bästa” modell, och utvecklingen av ett varvat system är beroende av många ekonomiska och sociala faktorer.

3.4

Det finns i nuläget tre stora kategorier när det gäller yrkesutbildning:

3.5

Den avgörande faktorn är den nära kopplingen till arbetsplatsen och de synergieffekter som kan utvecklas mellan studenten, den teoretiska grunden och den praktiska inlärningen och utvecklingen på arbetsplatsen.

4.1

Vid sitt möte den 27–28 juni 2013 (6) enades Europeiska rådet om en ny strategi för att bekämpa ungdomsarbetslösheten, med målet att främja lärlingsutbildning och lärande på arbetsplatsen av hög kvalitet. För 22 medlemsstater har man utfärdat landsspecifika rekommendationer för att anpassa deras yrkesutbildningssystem genom att lägga större vikt vid utbildningens arbetsplatsbaserade inslag och lärlingsutbildningar av hög kvalitet för ungdomar.

4.2

Det har vidtagits en rad olika åtgärder på EU-nivå. Man har till exempel antagit en ungdomsgaranti, anslagit ESF-medel för utveckling av lärlingsutbildning på nationell nivå, inklusive systemet med varvad utbildning, och bildat en europeisk allians för lärlingsutbildning.

4.3

I sin handlingsram för ungdomssysselsättning från juni 2013 (7) lyfte även de europeiska arbetsmarknadsparterna fram värdet av arbetsplatsbaserade system för lärande, till exempel system för varvad utbildning.

4.4

Det lettiska ordförandeskapet har ställt sig bakom fem mål inom ramen för översynen av Bryggekommunikén. Det första är att främja lärande på arbetsplatsen med särskilt fokus på lärlingsutbildning (8).

5.1

Undersökningar från till exempel Cedefop och Europeiska kommissionen antyder att det finns ett positivt samband mellan yrkesutbildningssystem baserade på varvad utbildning och ungdomars sysselsättning (9).

5.2

Erfarenheterna och siffrorna talar sitt tydliga språk. Länder med relevanta och attraktiva yrkesutbildningssystem som bygger på principerna om varvad utbildning uppvisar bättre resultat när det gäller att få ut ungdomar på arbetsmarknaden. I vissa länder, t.ex. Österrike, finns det också goda exempel på utbildningsmöjligheter för missgynnade ungdomar, t.ex. arbetsstöd eller skyddsnät för lärlingar.

5.3

Ett välfungerande system för varvad utbildning ger ungdomar en första arbetslivserfarenhet och gör dem på så sätt mer attraktiva för företag och framtida arbetsgivare. I Tyskland stannar mer än två tredjedelar av lärlingarna kvar hos samma arbetsgivare efter lärlingsutbildningens slut (10). I Danmark visar statistiken (11) att elever som avslutar en yrkesinriktad utbildning tillhör dem som snabbast hittar ett nytt arbete om de blir övertaliga, och att många av dem startar egna företag.

5.4

Många ungdomar och deras föräldrar anser dock inte att yrkesutbildningar och lärlingsutbildningar är lika attraktiva som akademiska utbildningar, eller att de endast hör ihop med traditionellt industriarbete. Då glömmer man bort de ”konkurrenskraftiga kunskaper” som varvad utbildning kan ge – så att ungdomar inte bara har en karriärmöjlighet utan får konkurrenskraftiga kunskaper som kan utvecklas ytterligare.

5.5

Ett EU-mål för andelen studenter som deltar i yrkesutbildning och varvad utbildning bör övervägas som en del av den reviderade Europa 2020-strategin. Detta skulle kunna ge större uppmärksamhet åt den starka anställbarhets- och integrationsaspekten av varvad utbildning och lärlingsutbildningar.

5.6

Ett sådant mål måste sättas högt eftersom erfarenheterna visar att det finns ett positivt samband med sysselsättningen, och det måste ta hänsyn till arbetsmarknadens framtida behov av kvalificerade arbetstagare med medelhög utbildning.

5.7

För att förbättra anseendet och attraktiviteten krävs en gemensam insats av skolor, utbildningscentrum och företag, arbetsmarknadsparter och politiker. Yrkesinriktade skolor och utbildningscentrum måste vara mer anpassningsbara till förändringar i fråga om arbetsmarknadens behov och ekonomin. Kompetenstävlingar och förebilder skulle kunna uppmuntras för att ge kompetensområden eller skolor ett ansikte och inspirera unga kvinnor och män. Att öppna upp vägar till högre utbildning för att undvika att elever och föräldrar uppfattar lärlingsutbildningar som en återvändsgränd, eller att utöka EU:s program för inre rörlighet såsom Erasmus+, kan göra dessa system mer attraktiva.

5.8

Bra och tidig yrkesvägledning och rådgivning är avgörande för att öka medvetenheten om system med varvad utbildning och göra dem mer attraktiva.

5.9

Lärare spelar också en roll för att göra system med varvad utbildning mer attraktiva, och de har en direkt inverkan på ungdomars uppfattning av yrkesutbildning. Det måste också uppfattas som attraktivt att börja arbeta som lärare på yrkesutbildningar. Ett sätt är att se till att yrkeskunskaperna och undervisningsfärdigheterna hos lärare på yrkesutbildningar uppdateras kontinuerligt genom att förbättra samarbetet mellan skolor och företag så att lärarna hålls à jour med företagens krav, dagens arbetsmetoder, ny teknik osv.

5.10

I ett system med varvad utbildning bör ett grundläggande kvalitetssäkringskrav vara att det finns en kvalificerad och motiverad person som fungerar som lärare eller handledare på företaget. Större fokus måste läggas på de företagsinterna utbildarnas ansvar. Tydligare och mer detaljerade beskrivningar av den kompetens som ska uppnås kan leda till ett mer högkvalitativt lärande på arbetsplatsen.

6.1

Det har redan gjorts flera undersökningar som visar att exempelvis de tyska, schweiziska och österrikiska systemen för varvad utbildning fungerar bra genom att de ger ungdomar ändamålsenlig utbildning och en bra inkörsport i arbetslivet. Det finns dock ingen ”universalmodell” – syftet är att identifiera framgångsrika strukturer och förfaranden.

6.2

Öppnare information om orsaker, innehåll och resultat skulle kunna hjälpa till att identifiera de centrala faktorer som kännetecknar välfungerande system för varvad utbildning. Även om de flesta medlemsstater och Cedefop samlar in uppgifter om anställbarheten hos dem som avslutar en yrkesinriktad utbildning skulle man i större utsträckning kunna använda sådana uppgifter för att förbättra systemen – även när det gäller varvad utbildning.

6.3

Andelen ”lärande på arbetsplatsen” skulle exempelvis kunna användas som en variabel vid riktmärkningen av anställbarheten inom EU. Ett europeiskt riktmärke för varvad utbildning skulle kunna belysa sambandet mellan systemen för varvad utbildning och ungdomars sysselsättning. Uppgiftsunderlaget för ett sådant referensvärde skulle kunna samlas in årligen genom arbetskraftsundersökningen.

6.4

Eurostat (Eurobarometer) skulle i samarbete med Cedefop kunna göra en mer systematisk undersökning med fokus på ungdomar som slutför yrkesutbildning och som har den kompetens som efterfrågas, och då även ta reda på hur varvad utbildning på företag har hjälpt dem att skaffa sig denna kompetens.

6.5

Det skulle kunna vara värt att sammanställa jämförbara nationella uppgifter utifrån vilka man kan bedöma olika länders resultat i fråga om genomförandet och resultatet av de olika systemen för varvad utbildning i EU. Cedefop, Eurostat och kommissionen samlar redan in uppgifter inom ramen för Utbildning 2020 och Köpenhamnsstrategin, men EU behöver ett enhetligt verktyg som fångar upp framstegen med och effekterna av de reformer som nu genomförs i medlemsstaterna för att förbättra resultatet av och kvaliteten på de nationella yrkesutbildningssystemen.

EESK föreslår att ett sådant verktyg för kvalitetsbedömning åtminstone bör ta upp på följande politiska frågor:

6.6

En tidsbaserad uppsättning förhållandevis okomplicerade parametrar kan användas som utgångspunkt för mer kvalitativa analyser och kan samtidigt användas för att övervaka utvecklingen i varje land i fråga om dess insatser för att anpassa yrkesutbildningssystemen till den varvade utbildningens principer och fördelar. En sådan dataplattform skulle också kunna bidra till arbetet i den europeiska alliansen för lärlingsutbildning och i förhållande till Eqavet-referensramen.

7.1

Det finns många utmaningar som ännu inte tas på allvar, till exempel när det gäller utbildningens kvalitet och relevans för näringslivet.

7.2

Lärlingsutbildningar har stor betydelse för att tillgodose företagens behov av kompetens, samtidigt som de hjälper unga människor att komma ut på arbetsmarknaden. Lärlingsutbildningar ger arbetsgivarna ett antal fördelar, bland annat bättre matchning av kompetens tack vare internutbildning, ny kunskap och nya perspektiv. Fullt utvecklade lärlingsutbildningar omfattar ett antal rättigheter och skyldigheter för alla involverade.

7.3

Företagen måste se detta som en investering i framtidens kvalificerade personal och ta ansvar för att verkligen utbilda ungdomar. För att företagen – även små och medelstora företag – ska se lärlingsutbildningen som en investering måste de emellertid få större inflytande över systemen, bland annat över kursplanerna.

7.4

Vissa arbetsgivare befarar att kostnaderna för att utbilda en lärling är större än vinsterna, men det finns argument mot denna uppfattning. En kostnads–nyttoanalys från Schweiz visar att en lärlings produktiva bidrag överskrider utbildningskostnaderna (inklusive lärlingslönen) med mer än 6 000 euro per lärlingsplats (12), och BusinessEurope håller för närvarande på att undersöka kostnaderna och fördelarna med lärlingsutbildningar.

7.5

I vissa länder har ansvarsfördelningsfonder inrättats, som innebär att företagen betalar en viss summa till fonden för att kompensera för de timmar som tillbringats i skolan eller för transportkostnader (”arbejdsgivernes uddannelsesbidrag” i Danmark), och i Österrike får företagen en bonus för utbildade lärlingar som får ett positivt omdöme. I Österrike (Vorarlberg) finns det en modell för fördelning av bördan som innebär att företagen betalar 0,2 promille av lärlingarnas lönesumma till en utbildningsfond. Efter en granskning av utbildningen efter 18 månader får företag som tillhandahåller bra utbildning ersättning i form av en bonus.

7.6

Lönsamheten kan dock variera mellan olika sektorer och olika yrkesutbildningssystem. Därför måste de nationella utbildningssystemen utvärderas kontinuerligt och vid behov anpassas för att se till att de bidrar till de europeiska företagens konkurrenskraft. Mer jämförbara verktyg för kvalitetsbedömning kan också hjälpa medlemsstaterna med detta.

7.7

Bra kvalitetssäkring och bedömning av lärlingsutbildningar och system för varvad utbildning, med fokus på bland annat arbetsvillkoren, är lika viktigt. Här kan arbetsmarknadens parter också spela en roll. Framför allt måste arbetsmarknadens parter delta i utformningen av de nationella bestämmelserna för varvad utbildning och de kan också genom lämpliga kollektiva förhandlingstraditioner hjälpa till att garantera att lärlingsutbildningar och andra former av lärande på arbetsplatsen håller hög kvalitet. Fackföreningar och fackliga företrädare kan också spela en större roll för unga människors utbildning och välbefinnande på företag.

—

EESK:s yttrande om ”Eftergymnasial yrkesutbildning som ett attraktivt alternativ till högre utbildning” (EUT C 68, 6.3.2012, s. 1).

—

EESK:s yttrande om ”Kvalitetskriterier för praktikprogram” (EUT C 214, 8.7.2014, s. 36).

—

EESK:s yttrande om ”Ungdomars anställbarhet – att matcha utbildning med industrins behov i åtstramningstider” (EUT C 311, 12.9.2014, s. 7).

—

EESK:s yttrande om ”Sysselsättningsåtgärder för unga – bästa praxis” (EUT C 424, 26.11.2014, s. 1).

15.1.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 13/63

Föredragande:

Filip HAMRO-DROTZ

Medföredragande:

Pierre GENDRE

1.1

EU bör snarast utarbeta en samstämmig och heltäckande femårig strategi för insatser mot korruption med åtföljande handlingsplan, som ska godkännas av ordförandena för Europeiska kommissionen och Europeiska rådet samt Europaparlamentets talman. EU:s ordförandeskap och EU-institutionerna bör åta sig att uppfylla tydliga korruptions-bekämpningsmål i sina program och även i det interinstitutionella samarbetet. De bör ha en framåtblickande agenda och inrikta sig på sektorsövergripande frågor om insatser mot korruption inom EU och i EU:s yttre förbindelser, ökat stöd till medlemsstaterna och förstärkt gränsöverskridande samarbete, förbättrad integritet hos institutionerna och skydd av EU:s finansiella intressen. Att främja öppenhet och förebygga korruption bör vara centrala mål i hela EU:s politik. Strategin bör ta hänsyn till rekommendationerna i detta yttrande.

1.1.1

En första prioritering bör vara att stödja medlemsstaterna i deras ansträngningar att genomföra och tillämpa befintliga nationella, europeiska och internationella instrument.

1.1.2

Framstegen med strategin bör granskas inom ramen för den europeiska planeringsterminen, med beaktande av kommissionens rapporter om insatserna mot korruption och regelbundna undersökningar. Förekomsten av korruption bör också beaktas i EU:s övervakning av hur medlemsstaterna upprätthåller rättsstatsprincipen och särskilt tas upp i villkoren för de program om ekonomiskt stöd som upprättas med medlemsstater och tredjeländer.

1.2

Ett förstärkt gränsöverskridande samarbete mot korruption där alla berörda parter deltar bör utgöra ett centralt inslag i strategin.

1.2.1

Kommissionen och EU:s medlemsstater bör stärka det gränsöverskridande samarbetet mot korruption inom ramen för den omarbetade strategin för inre säkerhet i Europeiska unionen 2015–2020, förbättra samordningen mellan berörda organ (Olaf, Eurojust, Europol, Europeiska ombudsmannen, revisionsrätten) och säkerställa en effektiv förvaltning av EU:s antikorruptionsnätverk (EACN). De bör utöka utbytet av bästa praxis och stärka samordningen och samarbetet mellan nationella allmänna åklagare i gränsöverskridande brottmål, till exempel för att återfinna och återföra tillgångar som härrör från brott.

1.2.2

Europeiska rådet har en central ledarroll och kan driva på kampen mot korruption genom att

1.2.3

Det sociala trepartstoppmötet bör med utgångspunkt från artiklarna 152–155 i EUF-fördraget ta upp frågan om hur den sociala dialogen på både branschövergripande och branschspecifik nivå kan bidra till arbetet med att förebygga och bekämpa korruption.

1.2.4

Det civila samhället, i enlighet med artikel 11 i EUF-fördraget, samt Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén bör rådfrågas och göras mer delaktiga i EU:s initiativ om korruptionsbekämpning.

1.2.5

EU:s institutioner och relevanta organ bör tillsammans med medlemsstaterna förstärka insatserna för att öka allmänhetens medvetenhet om hur medborgarna kan engagera sig i kampen mot korruption, och uppmärksamma de rättigheter och möjligheter till rättslig prövning som EU:s lagstiftning medger. En informationskampanj i massmediekanaler skulle behövas, exempelvis för att tydligt visa vilka kanaler som medborgarna kan använda sig av om de vill rapportera om misstankar om korruption och missbruk av EU-medel. Detta bör gå hand i hand med en större öppenhet om hur EU-medlen används.

1.3

EU bör, vid sidan av lagstiftningsåtgärder, inleda och stödja alternativa åtgärder för att främja att enskilda företag antar och genomför koder om efterlevnad och koder och normer mot mutor och korruption, i linje med internationella, sektorsspecifika och europeiska instrument och riktlinjer. Begreppet öppet och inkluderande deltagande av berörda parter, bland annat de anställda, bör ingå i genomförandet av en etisk kod (som även innehåller lämpliga bestämmelser om larm om missförhållanden) i det enskilda företaget. Företag runtom i världen bör åläggas att ha ett korruptionsbekämpande ledningssystem för att kunna väljas ut för projekt som erhåller EU-medel.

1.3.1

EU bör även använda sin omarbetade strategi för företagens sociala ansvar för att med hjälp av företag, arbetsmarknadsparter och kommersiella sammanslutningar undersöka hur bästa praxis inom företagsstyrning och etik kan spridas på bred front.

1.3.2

Det direktiv om icke-finansiell rapportering som antogs nyligen och som innebär att stora EU-företag åläggs att rapportera om sina normer för efterlevnad och uppförande är välkommet. Direktivet bör uppmuntra företagen att se till att normerna för insatser mot korruption, inklusive lämpliga varningsmekanismer, följs i hela försörjningskedjan och att proportionerliga åtgärder även vidtas av små och medelstora företag.

1.3.2.1

Detta gäller framför allt tillgången till naturresurser, som ofta är en svag punkt när det gäller korruption. EU kan utgå från bästa praxis inom skogsbruket och regleringsstrategierna för konfliktmineraler i Förenta staterna. Kommissionen bör i detta sammanhang se till att dess strategi för råvaror granskas på ett konsekvent sätt. Den bör också arbeta med företrädare för näringslivet på europeisk nivå i syfte att utveckla en samstämmig och konsekvent strategi för att utrota korruption i försörjningskedjan.

1.4