5.6.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 170/1

1.1

EESK anser att Medelhavsområdet behöver en makroregional strategi (EU MMRS) för att hjälpa regionerna att klara de utmaningar som enskilda regioner eller länder inte kan lösa på ett tillfredsställande sätt på vanlig väg. Strategin skulle hjälpa de berörda regionerna att hantera den osäkerhet som dominerar i Medelhavsområdet genom att öka mervärdet i de positiva resultat som nåtts genom redan lanserade initiativ och Europa 2020-strategins mål. Framgången för MMRS kommer också att få positiva följder för EU som helhet.

1.2

EU:s kustregioner vid Medelhavet (EU MCR) passar utmärkt för att skapa en samarbetsplattform som skulle kunna bli strategiskt relevant genom att stärka de ekonomiska, sociala och politiska kopplingarna både sinsemellan och med andra kustregioner i icke-medlemsländer vid Medelhavet när det gäller specifika frågor (immigration, sjötransport, sjösäkerhet, miljöskydd m.m.). MCR har potential att fungera som en katalysator i processen för ekonomisk tillväxt och omvandling på unika och nya sätt.

1.3

Med tanke på att det rör sig om ett mycket stort område föreslår EESK dessutom att EU MMRS ska delas in i tre undermakroregioner som fastställs på geografisk grund (regional närhet) och görs operativa genom handlingsplaner som baseras på en funktionell syn på hur man tar itu med gemensamma utmaningar.

1.4

EESK anser att man bör ha en EU MMRS som grundar sig på regeln om tre ja (mer kompletterande finansiering, mer institutionell samordning, fler nya projekt), som stärker samverkanseffekterna mellan olika EU-politik och samordnar insatserna från en bred rad aktörer inom EU MCR.

1.5

EESK stöder utvecklingen av en EU MMRS som införlivar alla målen i Europa 2020-strategin, i synnerhet de prioriteringar som definierats som smart tillväxt (främja en kunskapsbaserad ekonomi som stöder innovation och ny teknik), hållbar tillväxt (främja en hållbar, grönare och konkurrenskraftigare ekonomi) och tillväxt för alla (främja en ekonomi med starkt fokus på att skapa arbetstillfällen och minska fattigdom för att stödja social och territoriell sammanhållning).

1.6

EESK urskiljer fem drivkrafter för förändring som kan bidra till ett framgångsrikt genomförande av EU:s sammanhållningspolitik 2014–2020 i Medelhavsområdet:

1.7

EESK fäster uppmärksamheten på att det är av stor vikt att stödja strategin blå tillväxt, som har potential att stärka Medelhavsområdets konkurrenskraft, underlätta genomförandet av en grönare politik och övergången till en ekonomi med låga koldioxidutsläpp inom alla sektorer. Kommittén stöder även principen om en EU MMRS, som också beaktar EU:s handikappsstrategi  (1) och strategin för jämställdhet  (2). Dessa tre strategier bör fungera ömsesidigt förstärkande under genomförandeprocessen.

1.8

EESK välkomnar Europeiska kommissionens förslag angående Medelhavet i anslutning till den integrerade havspolitiken. Kommittén vill dock föreslå ett mer ambitiöst upplägg bestående av en makroregional strategi som inbegriper de territoriella och maritima pelarna och beaktar de erfarenheter som gjorts i Östersjö- och Donauregionerna samt Europaparlamentets betänkande om utvecklingen av EU:s makroregionala strategier i Medelhavsområdet och Europeiska kommissionens rapport om de makroregionala strategiernas mervärde.

1.9

EESK noterar att styresstrukturen i EU MMRS bör baseras på en flernivåsyn, som involverar regionala, nationella och europeiska institutioner, och att dessa institutioner inte bör se den som en tilläggsaktivitet eller tilläggsinsats.

1.10

EESK anser att den grundläggande principen för genomförandet av EU MMRS är det integrerade tillvägagångssättet, som till att börja med bör definieras genom inrättande av rundabordssamtal och därpå förstärkas genom inrättandet av ett makroregionalt forum för EU–Medelhavsområdet (EMMRF) i syfte att främja ett fullständigt deltagande av alla institutionella aktörer och det civila samhället (de berörda parterna) och kombinera befintlig politik med funktionella mål i syfte att skapa en gemensam och delad strategi. Det makroregionala forum (EMMRF) som föreslås kommer att utnyttja de erfarenheter som gjorts då man utarbetat, följt upp och utvärderat territoriella och maritima frågor i Medelhavsområdet. EMMRF ska bli det makroregionala verktyg som skapar gemensamma strategiska handlingslinjer och forumet ska spela en aktiv roll vid fastställandet av de prioriterade projekten för territoriell sammanhållning i Medelhavsregionerna.

1.11

Med tanke på EESK:s och Regionkommitténs stöd för en strategi för att utveckla sammanhållningen i Medelhavsområdet anser EESK att det är strategiskt lämpligt om dessa två institutioner står värd och erbjuder ledarskap för det makroregionala forumet för Medelhavsområdet. Detta kan uppnås genom att vi inrättar en ledningsgrupp som består av Europaparlamentet, kommissionen, EESK och Regionkommittén (ReK). Denna ledningsgrupp ska erbjuda systematiskt stöd under den tid strategin utformas och framtida samordning.

1.12

EESK stöder ståndpunkten att strategin inte bara är ett dokument utan framför allt en process. Detta innebär att strategin ska genomföras successivt. EESK hoppas att de positiva lärdomar vi dragit av genomförandet av makroregionala strategier i Östersjö- och Donauområdena kommer att tillämpas på Medelhavsregionen, och därigenom bidra till ett effektivt genomförande – som också kommer i rätt tid – av den nya makroregionala strategin för Medelhavsområdet i syfte att ge konkreta fördelar till medborgarna i de berörda regionerna inom en vettig tidsram.

2.1

Det är viktigt att skapa en gemensam definition av vad en makroregion är. En makroregion definieras oftast som ”ett område som inkluderar territorium från ett antal olika länder eller regioner och som hör samman med en eller flera gemensamma företeelser eller utmaningar (…) av geografisk, kulturell, ekonomisk eller annan natur” (3).

2.1.1

Kommissionen har fastställt en MRS-ram som innefattar följande tre faktorer:

2.2

För närvarande finns det två makroregionala strategier som EU har antagit – en för Östersjöregionen, godkänd 2009, och en annan för Donauområdet, godkänd 2011. En adriatisk-jonisk makroregional strategi som ReK ursprungligen föreslog 2011 (4) är för närvarande på väg att godkännas och en Atlantstrategi baserad på ett havsområdesperspektiv har redan godkänts.

2.2.1

Debatten om MRS ska ses mot bakgrund av olika utvecklingar inom EU:s politiska ram: Genom Lissabonfördraget blev territoriell sammanhållning ett centralt mål i EU-politiken, och genom Europa 2020-strategin är territoriellt styre huvudfaktorn för att se till att man uppfyller EU:s sammanhållningsmål för nästa programperiod (den fleråriga budgetramen 2014–2020).

2.2.2

Kommissionen offentliggjorde 2012 ett meddelande i vilket den tog upp behoven och potentialen i maritim verksamhet i Adriatiska och Joniska haven, och presenterade en ram ”för utarbetandet av en enhetlig maritim strategi och en motsvarande handlingsplan som ska läggas fram senast 2013” och tillade att ”om EU:s medlemsstater beslutar att uppmana kommissionen att utarbeta en EU-strategi för området kring Adriatiska havet och Joniska havet, kan denna maritima strategi utgöra en första del av en sådan makroregional strategi, som täcker ytterligare områden” (5).

2.3

Med tanke på att den makroregionala synen blir allt vanligare i EU-politiken anser EESK att själva termen ”makroregion” behöver en tydligare definition. EESK stöder dessutom – i linje med sina tidigare yttranden (6) – denna betydelsefulla politiska strategi samt Europaparlamentets resolution om makroregionala framtidsutsikter runt Medelhavet (7).

2.3.1

Man kan urskilja två huvudmål med de makroregionala strategierna: Det första rör problem som regioner eller länder inte kan lösa på ett tillfredsställande sätt på egen hand (t.ex. miljöproblem) och det andra handlar om samarbete som är till fördel för de regioner och länder som är involverade. Denna indelning avspeglar distinktionen mellan en transnationell fråga och en gemensam fråga (som används i debatten om transnationalitet och subsidiaritet i EU-stödet). De geografiska, socioekonomiska och administrativa dragen i Medelhavsområdet visar tydligt att den första kategorin mål är det som är mest relevant för MRS.

2.4

Medelhavsområdet delar liknande miljömässiga, historiska och kulturella karaktärsdrag och av denna anledning kan det anses som en enda makroregion (8). EESK anser att man måste tillämpa en enda makroregional strategi i Medelhavsområdet, mellan unionens 149 (inklusive 7 från Kroatien) kustregioner vid Medelhavet (MCR) i Spanien, Frankrike, Kroatien, Italien, Malta, Slovenien, Grekland och Cypern som är definierade som Nuts 3 (9).

2.5

Under 2009 uppgick den aktiva befolkningen bosatt i EU:s kustregioner vid Medelhavet till 32,4 miljoner människor och av dem var ungefär 41 % kvinnor. Denna befolkning löper i genomsnitt större risk än andra att hamna i arbetslöshet, med en genomsnittlig arbetslöshetssiffra i EU MCR på ungefär 12,9 % år 2009 (jämfört med 8,9 % för hela EU). År 2007 var bruttonationalprodukten (BNP) för EU:s kustregioner vid Medelhavet 1 715 miljarder köpkraftsstandard eller 13,9 % av EU:s BNP. Genomsnittlig BNP per capita – i dessa regioner – var 23 000 köpkraftsstandard per capita, vilket är lägre än i EU totalt (24 000 köpkraftsstandard per capita) (10).

2.5.1

Med tanke på att området är mycket stort anser EESK att makroregionen Medelhavet (EU MMR) bör delas in i minst tre undermakroregioner. Vid ett samråd som Europaparlamentet nyligen genomförde om utvecklingen av makroregioner framgick en syn som lutar åt tre olika undermakroregioner (SMR): i) en i västra Medelhavet, ii) en annan i centrala Medelhavet – den adriatisk-joniska makroregionen – och iii) en tredje i östra Medelhavet, med separata handlingsplaner som samordnas dem.

2.5.2

Vad gäller undermakroregionen i centrala Medelhavet anser EESK att man måste inbegripa Sicilien och Malta i den adriatisk-joniska makroregionen, vilket också är i linje med yttrandena från Europaparlamentet och den geografiska fördelning som Eurostat gjort. Det är ännu viktigare att länder och regioner som är belägna på de imaginära gränserna mellan undermakroregionera kan delta i fler än en undermakroregion så att man säkerställer bättre samordning och eliminerar onödigt dubbelarbete och konflikter.

3.1

Medelhavet som helhet har lidit av att EU:s syn på området ibland varit på och ibland varit av, och olika initiativ och instrument har lanserats under åren. Dessa initiativ har lett till en del positiva landvinningar, men de har misslyckats med att nå de sociala, politiska och ekonomiska utvecklingsmål som ursprungligen sattes upp. Det är nu dags att komplettera det EU utför som en del av unionens externa politik via Medelhavsunionen och sin grannskapspolitik genom att lansera en mer integrerad politik för de egna Medelhavsregionerna.

3.1.1

Tydliga och delade strategier dels för regionen som helhet, dels för underregionerna, åtföljt av en relevant handlingsplan, skulle kunna bidra till att lösa en del av den regionala politiska osäkerhet som har uppstått på grund av de politiska misslyckandena inom EU:s yttre förbindelser i regionen, t.ex. Medelhavsunionen och EU:s grannskapspolitik. Sådana tydliga strategier kan också bidra till att införliva och rädda vissa positiva resultat och pågående projekt inom den befintliga externa EU-politiken.

3.2

EESK föredrar en makroregional syn som stärker samverkanseffekterna mellan olika EU-strategier och samordnar insatserna från en bred rad aktörer i EU MCR. I en makroregional strategi bör man generellt sträva efter att skapa mervärde i makroregionens befintliga insatser för att samordna europeiska, nationella och regionala fonder i syfte att finna delade mål och målsättningar, för att skapa en känsla av gemensamma resultat bland de huvudaktörer som är inblandade och för att samla organisationer och myndigheter på alla nivåer runt några huvudmöjligheter och utmaningar. Under rådande tider av omfattande finanspolitiska restriktioner som i hög grad påverkar den privata sektorns möjligheter att få igång den ekonomiska motorn igen, finns det därför ett konkret och viktigt behov av att uppnå högsta möjliga grad av paretoeffektivitet vid användningen av tillgängliga resurser.

3.3

Den rådande ekonomiska situationen, som utlöstes av den globala finanskrisen 2008, kräver kontinuerliga ansträngningar för att understödja nya tillväxtområden som kan bidra till att dra länderna ut ur den ekonomiska krisen och göra det möjligt för dem att skapa de arbetstillfällen som så väl behövs. EU:s kustområden i södra Europa har potential att bli innovativa centrum för dynamisk tillväxt genom att man utnyttjar deras unika särdrag.

3.3.1

Det kommer dock att krävas stora insatser utan tidigare motstycke för att samordna det arbete som utförs av huvudaktörerna i regionen i syfte att uppnå en närmare integration mellan områdena i fråga, och där spelar arbetsmarknadens parter och det civila samhället en stor roll.

3.3.2

Vi anser att det redan finns en mängd instrument och strategier som på ett betydelsefullt sätt skulle kunna bidra till att genomföra en makroregional strategi. Vi menar i detta sammanhang projekt som finansieras via Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf) och Europeiska socialfonden (ESF), de s.k. strukturfonderna, och medel fördelade på konvergensmålet, målet om regional konkurrenskraft och sysselsättning, målet om europeiskt territoriellt samarbete, program för att utveckla transport och territoriell sammanhållning (öronmärkta för Europa 2020-strategin), i synnerhet de som har ett särskilt maritimt syfte, t.ex. Europeiska havs- och fiskerifonden, Fonden för ett sammanlänkat Europa samt Europeiska investeringsbanken och nationell finansiering.

3.3.2.1

I detta avseende bör det understrykas att alla EU-medlemsstater (och särskilt de 163 regionerna vid Medelhavet) för närvarande håller på att utarbeta de enskilda partnerskapsavtal som ska fastställa hur varje medlemsstat ska använda GSR-fonderna. Även om det finns ett inslag av territoriellt samarbete i dessa avtal anser EESK att man går miste om ett tillfälle att öka samordningen mellan länderna och regionerna i Medelhavsområdet.

3.3.2.2

EESK insisterar dock på övergångsbestämmelser för att gynna genomförandet av en MRS, och vid halvtidsöversynen av de partnerskapsavtal som sluts med EU-medlemsstaterna bör sådana åtgärder vara fullt införda.

3.3.3

För att garantera att man fokuserar på dessa instrument och optimerar dem behövs det samordning på flera nivåer mellan de institutioner som deltar, för att leda processen samt se till att resurserna används till fullo och att man undviker dubbelarbete. Det är viktigt att omgående skapa interregional samordning, i synnerhet eftersom man nu behöver uppnå mer med samma (eller lägre) stödnivåer. Det måste därför skapas korrekta och effektiva instrument så att man säkerställer samordning och effektivitet.

3.3.3.1

I en konkurrensinriktad globaliserad värld måste de 163 regionerna kunna konkurrera med konkurrenter på både nära och långt håll, och med tanke på detta är det ytterst viktigt med kompetent ledarskap och beslut i rätt tid.

3.3.4

De perifera kustregioner som är medlemmar i konferensen för perifera kustregioner i Europa (CPMR) och ReK har upprepade gånger uppmanat Europeiska kommissionen att införa en territoriell pakt så att Europa 2020-strategin i högre grad kan accepteras inom alla ekonomiska grupperingar i Europas regioner (11).

3.4

Det som behövs är en kombination av framträdande politik och decentraliserat beslutsfattande, vilket skulle kunna bidra till att garantera att resurserna samordnas på ett sådant sätt att de kan användas där de förväntas få störst påverkan på tillväxt och sysselsättning.

3.4.1

Det är endast en välformulerad strategi som hålls enkel och som grundar sig på bredast möjliga samförstånd som kan bidra till att belysa vilka vägar och val som står till buds för regionerna, städerna och hamnarna i EU MCR.

3.4.2

Det är också viktigt att utforma en metod för att mäta politikens effektivitet i makroregionen Medelhavet så att man kan göra korrigeringar i god tid. Avsaknaden av en måttstock som korrekt mäter politikens framgång eller misslyckande i kombination med bristen på samordning, dubbelarbete och slöseri samt brist på ansvarstagande har tidigare förhindrat att korrigerande åtgärder vidtagits i rätt tid, vilket i slutändan har gjort misslyckandet ännu större.

3.4.3

Strategin måste åtföljas av en handlingsplan där man tydligt och klart identifierar vilka projekt som främst ska bli utvalda på grund av sin inverkan och vikt för den ekonomiska tillväxten över regionala gränser, samt vilka finansieringskällor som måste användas för att genomföra projekten. Detta är viktigt och bör helst slutföras inom de första två åren efter det att den fleråriga budgetramen för 2014–2020 trätt i kraft.

3.4.4

Det är extremt viktigt att minska de byråkratiska kraven på rapportering och ifyllande av blanketter från aktörers och operatörers sida. Icke-statliga organisationer, små och medelstora företag samt regionala myndigheter, i synnerhet de i mindre regioner, avstår ofta från att delta på grund av bristen på kapacitet och den avskräckande uppgiften att hålla reda på alla byråkratiska förfaranden. Samtidigt som kommittén medger att det behövs kontroll och avstämningar så är det viktigt att projektstödmottagarna kan ägna sin tid och sina resurser till att leverera konkreta fördelar till samhället och ekonomin i stort.

3.4.5

Om man misslyckas med att leverera enligt handlingsplanerna tror kommittén att detta kommer att förhindra regionerna att dra nytta av ett tillfälle att skapa tillväxt. Alternativkostnaden för ett sådant misslyckande kommer att bli mycket hög, i synnerhet i dessa kristider. Kommittén är fast övertygad om att man genom innovativt samarbete kan göra betydande effektivitetsvinster genom att använda resurser för att uppnå starkare tillväxt. Riskerna för misslyckande är också olycksbådande för regionala politiska ledare och deras medborgare. För de flesta berörda regioner är inte tillväxtutsikterna särskilt goda för de kommande två åren och detta bakslag kommer att försämras ytterligare om regionerna väljer vägar som ignorerar de möjligheter som en MRS erbjuder och misslyckas med att använda regionens mänskliga och naturliga resurser på ett effektivt och hållbart sätt (12).

3.4.6

Utgångspunkten för strategin bör vara att slå fast huvudmålen och identifiera vilka befintliga EU-program, nationella och regionala program samt regionala och lokala myndigheter och sammanslutningar inom det civila samhället som kan erbjuda den samordningsinsats som krävs. Det finns ett flertal EU-finansierade projekt inom EU MRS som om de samordnas på ett korrekt sätt kan öka det mervärde som de skapar. Den här formen av projekt – som redan finns, åtminstone på papper – och nya projekt, som otvivelaktigt kommer att lanseras framöver, kan vara till nytta för att uppnå några av målen i EU:s makroregionala strategi.

4.1

Det huvudsakliga tillämpningsområdet är att uppmuntra till fastställande av en MMR på flera nivåer, åtföljd av en MRS, där aktiviteter genomförs genom särskilda handlingsplaner som baseras på regeln om tre ja: mer kompletterande finansiering, mer institutionell samordning och fler nya projekt.

4.2

Medelhavsregionerna behöver ett gemensamt åtagande om att samverka med strategin på alla insatsnivåer, vilket kommer att göra det möjligt att dra nytta av målen i Europa 2020-strategin och därigenom främja integration mellan EU:s politik och fonder (territoriellt samarbete). MRS bör genomföras i syfte att bistå regioner och territorier att ta itu med de utmaningar som inte kan lösas endast genom nationella insatser.

4.3

EESK anser att utvecklingen av en MRS för Medelhavet bör basera sig på tre tillväxtpelare:

4.3.1

”Smart tillväxt” kommer att stödjas genom att man beaktar konceptet ”blå tillväxt”. Den 13 september 2012 offentliggjorde Europeiska kommissionen ett meddelande om blå tillväxt och i det framhöll kommissionen fem värdekedjor som har potential att leverera hållbar tillväxt och jobb inom den blå ekonomin. Dessa är blå energi, vattenbruk, havs-, kust- och kryssningsturism, havets mineralresurser och blå bioteknik (13).

4.3.1.1

Den blå tillväxten avspeglar de val som maritima regioner har gjort för att stärka sin konkurrenskraft och ekonomiska tillväxt genom att använda sin geografiska position och sina särdrag, dvs. marina och maritima aktiviteter. De har helt enkelt fokuserat på det de är bäst på.

4.3.1.2

Utmaningen ”smart tillväxt” för kustregionerna i EU:s makroregion Medelhavet består av två delar:

4.3.1.3

En hållbar användning av Medelhavsresurserna erbjuder möjligheter att skapa välstånd och arbetstillfällen. Forskningen på området avancerade miljörelaterade system och tekniker bör utvecklas till stöd för de traditionella näringsgrenar vid Medelhavet som är på nedgång, och därigenom öppna vägen för nya möjligheter.

4.3.1.4

Dessa utmaningar kräver att de vetenskapliga, tekniska och ekonomiska samhällsgrupperna deltar tillsammans med arbetsmarknadens parter. Man bör beakta stödaktiviteter på områden som infrastruktur, industri, utbildning, investeringar i forskning och utveckling, samarbete mellan universitet och skapande av kluster.

4.3.1.5

Fartygssektorn är mycket kraftfull och bidrar till utvecklingsstrategierna. Havsturismen ger upphov till ekonomisk verksamhet och nya arbetstillfällen, och bidrar dessutom till utvecklingen av en EU–Medelhavsidentitet.

4.3.2

Huvudinslagen i ”hållbar tillväxt” och de involverade sektorerna hör samman på många sätt. Att uppnå hållbarhet och genomföra en grönare politik samt ett skifte mot en ekonomi med låga koldioxidutsläpp inom alla sektorer bidrar till att uppnå klimatförändringsmålen och klimatförändringsanpassningen. Man måste använda resurserna på ett effektivt sätt, förstärka samverkanseffekterna samt identifiera och motverka slöseri och dubbelarbete. Huvudinfrastrukturen, inklusive infrastruktur inom land- och sjötransport, energiöverföring och it-nätverk måste ständigt uppgraderas i syfte att se till att inga hämmande flaskhalsar uppkommer.

4.3.2.1

Hållbarhet för kuster och hav hör nära samman, och båda är utsatta för tryck från människans aktiviteter, inklusive de markföroreningar som till slut flyter ut i Medelhavet och koldioxidutsläppen från fartyg (14). Integrerad förvaltning av kustområdena bör inte begränsas endast till ekonomisk verksamhet och föroreningar vid kusten. Alla incitament måste erbjudas för att uppmuntra den maritima sektorn och de fartyg som seglar på Medelhavet att byta till modernast möjliga form av ”grön” teknik.

4.3.2.2

Europeiska unionen och åtta av dess medlemsstater är parter i Barcelonakonventionen om skydd av Medelhavet mot föroreningar från 1975, och dess protokoll, som antagits inom ramen för FN:s miljöprogram. Genom en akt från rådet i slutet av 2012 anslöt sig unionen till konventionens offshoreprotokoll för att skydda Medelhavets kuster från föroreningar som genereras av offshoreverksamhet. Unionens regioner vid Medelhavet kommer att tjäna avsevärt på denna konvention och bör lägga stor vikt vid den även i samband med sitt mål om att uppnå ”blå tillväxt”.

4.3.2.3

Medelhavsområdet har en stor potential när det gäller förnybar energi och skulle kunna utgöra en enorm källa till ren energi som fortfarande är outnyttjad. I linje med Europa 2020-strategins mål bör åtgärder för anpassning och förebyggande av klimatförändringar införlivas i EU:s makroregionala strategi.

4.3.2.4

Det krävs insatser inom hållbara transporter i EU MRS för att minska utsläppen av koldioxid. Vägtransporterna bör överföras till maritim transport (15). Å andra sidan måste de maritima transporterna fortsätta på sin väg mot användning av renare bränsle. Sjösäkerhet och samarbete när det gäller förebyggande av och insatser vid katastrofer bör ingå.

4.3.3

EU MRS bör innehålla en stark social dimension i syfte att stödja ”tillväxt för alla” i EU MCR. Den ekonomiska utvecklingen och skapandet av nya arbetstillfällen bör kunna bidra till att öka livskvaliteten för befolkningen i dessa regioner. De regionala myndigheterna bör främja dialogen med arbetsmarknadens parter och uppmuntra dem och andra företrädare för det civila samhället att delta. När det gäller den territoriella sammanhållningen måste man ur ett integrerat perspektiv ta hänsyn till den ”inkluderande” situationen för städer, storstadsområden, landsbygdsområden, små kuststäder och öar. Infrastrukturens, teknikens och tjänsternas tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning bör knytas till hållbar utveckling som en grundförutsättning för tillväxt för alla.

4.3.3.1

Informationstekniken måste utvecklas genom bättre sammankoppling, i synnerhet i de perifera områdena, så att man stöder en övergripande territoriell och social sammanhållning i Medelhavsregionerna i ett tvärvetenskapligt perspektiv. IKT-utvecklingen bör främjas.

4.3.3.2

Det är också viktigt att framhålla behovet av att skapa ytterligare flygplatser och luftfartstjänster i MMR i syfte att stärka den regionala ekonomiska integrationen. Luftfartstjänster och lufttransportinfrastrukturen har fortfarande en stor outnyttjad potential och behöver mer investeringar.

4.3.3.3

Utbildningsinstitutionerna har en viktig roll att spela genom att stödja tillväxt för alla i Medelhavsområdet. Man bör även fastställa gemensamma utbildningsmål som omfattar hela EU MMR.

4.3.3.4

EESK anser att dialogen mellan arbetsmarknadens parter och partner i det civila samhället samt utbildningsinstitutioner måste stärkas. Man bör prioritera utbildning på området hav och sjöfart samt samarbete mellan universitet och utbildningscentrum.

4.3.3.5

De arbetslösa i EU MCR måste också få komma till tals vid utformningen av en framtida strategi som syftar till att erbjuda dem möjligheter att komma in på arbetsmarknaden igen. Det är också viktigt att man gör verkligt konkreta ansträngningar för att involvera ledare för ”exkluderade” sociala grupper, t.ex. invandrargrupper, personer med funktionsnedsättning och kvinnoorganisationer. EESK stöder till fullo EU-politik som syftar till att förhindra diskriminering på grundval av ras eller etniskt ursprung, funktionsnedsättning, ålder, sexuell läggning eller kön.

4.3.3.6

Med tanke på EU:s framtidsutsikter vad gäller den inverterade ålderspyramiden bör särskilda åtgärder för att stödja ett hälsosamt och aktivt åldrande i EU MCR också inkluderas. Regionerna vid Medelhavet behöver också lansera en livskraftig långsiktig plan för kontrollerad invandring och säsongsarbetare i syfte att fylla de tomrum som skapas av den åldrande befolkningen och åtgärda den ökande beroendegraden. EESK förespråkar utökade insatser från unionens sida för att hjälpa Medelhavsregionerna att hantera migrationens utmaningar och integrera migranterna i samhället.

4.3.3.7

EESK anser att man bör utveckla EU MMRS genom att beakta de EU-prioriteringar som syftar till att förbättra människors deltagande i samhället och deras välmående, se till att funktionsnedsattas rättigheter respekteras till fullo och främja jämställdhet i Medelhavsområdet. Det är därför ytterst viktigt att garantera de funktionsnedsatta personligt oberoende, värdighet och frihet och att öka kvinnors självbestämmande på arbetsmarknaden, i samhället och i beslutsfattande ställning i Medelhavsområdet.

5.1

Genomförandet av en makroregional strategi för Medelhavet erbjuder många möjligheter, främst genom att ge en referensram som är relevant för sammanhållningspolitiken och uppmuntra sektorsövergripande samarbete på ett gemensamt område för tjänster och arbete. Denna ram kan styra investeringarna mot större komplementaritet och påverka respektive prioriteringar i varje regional utvecklingsplan för en europeisk makroregion, samt säkerställa en översikt och sanna samverkanseffekter i ett integrerat tillvägagångssätt.

5.2

En EU MRS skulle garantera ökat deltagande och bättre samarbete mellan EU:s olika interventionsmekanismer, gå längre än de medel som anslagits till sammanhållningspolitiken och samla regionernas och medlemsstaternas resurser genom flernivåstyre. Detta innebär att alla lokala aktörer blir vinnare.

5.3

Fördelarna med makroregionen Medelhavet härrör till stor del från dess mycket omfattande och integrativa synsätt på flera nivåer, vilket kan främja samverkanseffekter mellan EU-politik och EU-program samt komplementaritet i finansieringen.

5.4

Genomförandet av den makroregionala strategin för Medelhavet kommer att främja strategiska aktiviteter i kust- och öområden samt öka samarbetet mellan administrationer, regioner, städer, hamnar vid Medelhavet och – då behovet uppstår – mellan nationella myndigheter.

5.5

Aktiviteter som är kopplade till den integrerade havspolitiken och den blå tillväxten kommer att genomföras, med tyngdpunkten lagd vid det ömsesidiga beroende och de samverkanseffekter som finns hos aktiviteter som inte verkar ha någon förbindelse med den maritima sektorn.

5.6

I de föreslagna åtgärderna kommer de tre tillväxtpelare som tidigare identifierats att tas upp. Vid valet av de föreslagna åtgärderna måste var och en av dem uppfylla följande kriterier:

—

Region med sjögräns (372 uppfyller detta kriterium).

—

Region där mer än hälften av befolkningen bor inom 5 mil från havet (73 regioner uppfyller detta kriterium).

—

Den tyska regionen Hamburg, som inte uppfyller kriterierna, har förts upp på förteckningen över EU-kustregioner på grund av stadens starka maritima inflytande.

5.6.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 170/11

1.1

Med tanke på att frivilligarbete är

1.1.1

en viktig drivkraft för tillväxt för alla, som stärker både det sociala och mänskliga kapitalet och främjar solidaritet mellan generationerna samtidigt som det också skapar ett stort ekonomiskt värde,

1.1.2

en central faktor i många sociala strategier och en indikator på den offentliga politikens inverkan som bör mätas på ett effektivt sätt och övervakas så att beslutsfattarna får tillgång till korrekt information,

1.1.3

ett forskningsområde där mätningarna för närvarande är bristfälliga på grund av inkonsekventa och alltför restriktiva undersökningar där man bortser från sådana frågor som hjälp som ges direkt av volontärer till människor utanför organiserade strukturer och där man glömmer volontärarbetets ekonomiska värde.

1.2

Kommittén uppmanar kommissionen att

1.2.1

skapa förutsättningar för att man ska kunna inleda metodologiskt arbete och pilotundersökningar för att fastställa principerna för de undersökningar som medlemsstaternas statistikmyndigheter gör om volontärarbete; i samband med detta bör man använda sig av Internationella arbetsorganisationens (ILO) handbok om mätning av volontärarbete (Manual on the Measurement of Volunteer Work) och tidigare erfarenheter från länder där man redan har genomfört undersökningar och använt sig av de lösningar som rekommenderas i handboken;

1.2.2

under de närmaste åren arbeta på en standardiserad metodologi för undersökningar om volontärarbete och se till att denna antas genom en lämplig kommissionsförordning så att den används i medlemsstaternas regelbundna undersökningar;

1.2.3

vidta åtgärder för att uppmuntra medlemsstaternas statistiska myndigheter att delta i undersökningar om volontärarbete innan förordningen införs;

1.2.4

samla och sprida samstämmiga uppgifter från undersökningar om volontärarbete som görs i enskilda länder eller på EU-nivå;

1.2.5

vidta rättsliga åtgärder som är bindande i EU och medlemsstaterna som gör att den icke-vinstdrivande sektorn kan medfinansiera offentliga bidrag med det ekonomiska värde som volontärarbetet skapar och som beräknas med hjälp av tillförlitliga statistiska uppgifter som genereras med statistiska verktyg utvecklade i enlighet med detta yttrande.

1.3

EESK vill dessutom utnyttja detta tillfälle att återigen framhålla behovet av en gynnsam miljö och stöd för volontärarbete. Detaljerade förslag för en gynnsam miljö för volontärarbete har utarbetats inom ramen för Europeiska året för volontärarbete 2011. Det handlar bland annat om hållbart stöd till volontärarbete som på ett betydande sätt bidrar till det allmänna bästa (1).

2.1

”Volontärarbete” omfattar enligt den definition av ”volontärarbete” som i stor utsträckning används (inom EU-institutionerna) alla former av frivilligt arbete som utförs av en person av fri vilja, fritt val och fri motivation och inte styrs av en önskan om ekonomisk vinning.

2.2

Den definition av volontärarbete som finns i ILO:s handbok om mätning av volontärarbete överensstämmer med denna uppfattning av volontärarbete men är mer exakt och används som ett begreppsmässigt ramverk för mätning av formellt och informellt volontärarbete i olika kulturella och rättsliga sammanhang. Enligt denna definition är volontärarbete ”obetalt icke-obligatoriskt arbete, dvs. tid som enskilda personer utan betalning ger till verksamhet som bedrivs antingen genom en organisation eller direkt för andra utanför deras eget hushåll” [ej officiell översättning, ö.a.] (2). Denna definition, som är en detaljerad redogörelse för de drag som kännetecknar volontärarbetet, bör användas vid internationella jämförande undersökningar. Man bör nämligen ta hänsyn till alla volontärarbetets kännetecken i de definitioner som används i enskilda länder och på så sätt se till att undersökningsområdet definieras på ett enhetligt sätt, oberoende av de lokala förhållandena.

2.3

På senare år har man i många dokument från kommissionen, Europaparlamentet och rådet samt EESK, ReK och det civila samhällets organisationer i EU, framför allt i samband med Europaåret för volontärarbete 2011, framhållit att volontärarbete hänger samman med sådana centrala EU-värderingar som medborgardeltagande och solidaritet med de behövande. Man har understrukit att volontärarbete är ett viktigt bidrag till den del av det sociala välbefinnandet som inte mäts med BNP och att det har stor inverkan på människors livskvalitet. Ur ett systemperspektiv bidrar volontärarbete till att skapa ett socialt kapital samt till att bygga och stärka band av förtroende och samarbete samtidigt som det främjar vedertagna sociala normer och värderingar. Informellt volontärarbete är en viktig form av investering i mänskligt kapital, t.ex. genom informell vård och utbildning av barn och unga, medan formellt volontärarbete spelar en viktig roll bland annat när övergripande färdigheter utvecklas och nya yrkesfärdigheter förvärvas. Den frivilligvård som erbjuds äldre människor, även av äldre människor, är av ytterst stor betydelse för Europas allt äldre samhällen. Alla dessa kännetecken, som understryker volontärarbetets roll när det handlar om att skapa social sammanhållning och underlätta sysselsättning, gör att det betraktas som en viktig faktor bakom tillväxt för alla och utgör en av de tre pelarna i EU:s utvecklingsstrategi, Europa 2020-strategin.

2.4

Ett viktigt inslag i debatten var rekommendationerna där man framhöll behovet av att samla in jämförbara uppgifter som visar på både den sociala och ekonomiska betydelsen av volontärarbete. I detta sammanhang hänvisade man till den metod som föreslås i ILO:s handbok som en lämplig modell för statistiska undersökningar på detta område (3).

2.5

Dessa rekommendationer hade en tydlig koppling till slutsatsen att det inte fanns tillgång till tillräckliga uppgifter om volontärarbete, och detta gäller fortfarande.

2.6

I vissa länder har det gjorts undersökningar om volontärarbete och dessa har omfattat många viktiga aspekter på detta (inte bara deltagandegraden och den demografiska profilen hos dem som deltar utan även t.ex. deras motivation). Ett hinder för att dessa undersökningar ska kunna analyseras på EU-nivå är att det inte råder samstämmighet om hur omfattande definitionen av volontärarbete ska vara och hur det ska definieras samt att det finns andra metodologiska skiljaktigheter (t.ex. när det gäller vilken period som omfattas av undersökningarna, bristande samstämmighet mellan de ålderkategorier som används för de befolkningsgrupper som undersöks, olika undersökningsmetoder samt resultatens tillförlitlighet), tillsammans med skillnader i undersökningsdata. Såsom framhålls i den rapport som på begäran av kommissionen har utarbetats av konsultföretaget GHK kan skillnaderna i resultat ofta vara så stora som 30–40 procentenheter (4).

2.7

Det finns ganska begränsad tillgång till internationellt jämförbara uppgifter om volontärarbete som samlas in regelbundet, och dessa uppgifter handlar framför allt om hur omfattande volontärarbetet (med dess olika definitioner) är i organisationer (formellt volontärarbete) och om den demografiska profilen hos dem som deltar i detta. Ibland tar man i undersökningarna upp andra frågor som t.ex. frekvensen i volontärarbetet (5). Vissa av dessa studier är inte begränsade till en allmän fråga om volontärarbete, som definieras på ett eller annat sätt, utan är snarare inriktade på flera olika (upp till cirka tolv) typer av organisationer eller verksamhet som människor ägnar sin fritid åt (6). Vid en jämförelse ser man att den fråga som tas upp mest sällan är antalet timmar som ägnas åt volontärarbete (7).

2.8

Trots stora skillnader i resultaten av de enskilda internationella studierna och mellan nationella och internationella resultat kan man fortfarande säga att volontärarbetet är mycket utbrett – även om man bara tar hänsyn till formellt volontärarbete. Uppskattningen av antalet volontärer i EU över 15 års ålder varierar mellan 92 och 150 miljoner, vilket skulle innebära att mellan 22 och 36 % av alla vuxna i EU-länderna deltar i frivilligt, obetalt arbete i olika slags organisationer (8). De ståndpunkter som de främsta EU-institutionerna intagit om volontärarbete grundar sig på en förhållandevis låg uppskattning av antalet volontärer, inte mer än 100 miljoner (9).

2.9

De uppgifter som finns tillgängliga om volontärarbete gör det inte möjligt att genomföra den undersökning som kommissionen, Europaparlamentet, Europeiska rådet och EESK efterlyser i sina dokument. För närvarande kan man inte på ett tillförlitligt sätt övervaka den ekonomiska betydelsen av volontärarbete eller dess bidrag till politiken på EU-nivå. Man kan inte fastställa hur mycket tid som sammanlagt ägnas åt volontärarbete eller volontärarbetets värde i pengar och därigenom bedöma hur omfattande det är i termer av sådana universella ekonomiska indikatorer som den nationella sysselsättningen (antalet personer verksamma inom den nationella ekonomin) eller BNP. De enda uppgifter som finns tillgängliga i dag avser enbart formellt volontärarbete i icke-vinstdrivande organisationer. Dessa uppskattas med hjälp av metoder som inte är särskilt sammanhängande och härrör från det internationella projektet Comparative Nonprofit Sector Project, som samordnas av Johns Hopkins-universitetet. Dessa uppgifter avser andelen volontärarbete i icke-vinstdrivande organisationer i förhållande till BNP och till den ekonomiskt verksamma befolkningens arbetspotential i bara tre EU-länder: Tjeckien (0,2 % av BNP; 0,5 % av den ekonomiskt aktiva befolkningen), Frankrike (1,4 %; 3,2 %) och Belgien (0,7 %; uppgift saknas) (10).

2.10

Med hjälp av de metodologiska principerna i ILO:s handbok har de nationella statistikmyndigheterna i tre EU-länder (Polen, Ungern och Italien) redan genomfört undersökningar om volontärarbetets omfattning och värde medan myndigheterna i andra länder håller på att förbereda sig för detta (11). Uppgifter för 2011 finns redan tillgängliga för Polen. Dessa visar att formellt och informellt volontärarbete totalt sett motsvarar det arbete som utförs av 9,6 % av dem som arbetar i den nationella ekonomin i bred bemärkelse (inklusive volontärarbete) och 2,8 % av BNP i bred bemärkelse. I Polen, där släktskapsbanden är mycket starka, handlar det framför allt om informellt volontärarbete, som uppgick till 8 % i förhållande till antalet personer som arbetar inom den nationella ekonomin, som också omfattar volontärarbete, och till 2,2 % i förhållande till BNP i bred bemärkelse. Det formella volontärarbetet uppgick till 1,6 % respektive 0,6 % av ovan nämnda kategorier (12).

3.1

Som nämns ovan omtalas handboken om mätning av volontärarbete, som offentliggjorts i ILO:s regi, i nästan alla EU-dokument om volontärarbete som en lämplig modell för statistiska undersökningar på detta område. De metodologiska lösningarna i denna handbok togs också upp av den internationella konferensen för arbetsmarknadsstatistiker (ICLS) som en lämplig bas för undersökningar om volontärarbete. Volontärarbete bör tas med i den officiella arbetsstatistiken (13). De lösningar som föreslås i handboken har också fått stöd från berörda parter inom tredje sektorn, och många icke-statliga organisationer förespråkar dess modell för undersökningar om volontärarbete (14).

3.2

Den metod som föreslås i ILO:s handbok är också ett svar på bristen på, eller bristande samstämmighet i, tillgängliga uppgifter om volontärarbete i tredje sektorn, ett problem som man satte fingret på i projektet Comparative Nonprofit Sector och senare tog upp som ett allvarligt hinder för arbetet med att utarbeta korrekt statistik för nationalräkenskaperna och den icke-vinstdrivande sektorns satelliträkenskaper (15).

3.3

Metoden grundar sig på en operativ definition av det fenomen som i handboken kallas ”volunteer work” (volontärarbete). Den grundar sig inte på en specifik term eller specifika termer som används på ett enhetligt sätt för undersökningar i de länder som omfattas utan är snarare en beskrivande definition där tre grundläggande kännetecken uppmärksammas. Volontärarbete definieras som åtgärder som

ILO:s handbok innehåller dessutom många andra förklaringar som bidrar till att skingra alla potentiella tvivel om hur kriterierna ska tolkas (16).

3.4

Den stora bredden på undersökningarna enligt handboken gör det möjligt att tillgodose många berörda aktörers informationsbehov. Handbokens centrala definition av volontärarbete omfattar ett brett spektrum av undersökningar, om både formellt volontärarbete (av ILO kallat indirekt volontärarbete) och informellt volontärarbete (av ILO kallat direkt volontärarbete). Dessutom är den inte inriktad på en viss sektor utan omfattar volontärarbete inom både tredje sektorn och den offentliga sektorns institutioner. Enligt definitionen bör man också göra åtskillnad mellan uppgifter med utgångspunkt i t.ex. fält och institutionell sektor. De uppgifter som samlas in är både tydligt definierade och flexibla för användarna.

3.5

Den undersökningsmodell som föreslås i ILO:s handbok grundar sig på ett antal allmänna principer som skapar samstämmighet, oavsett vilket slags undersökning det handlar om:

3.6

Den föreslagna metoden gör det möjligt att i första hand rikta in insatserna på att förvärva de uppgifter som behövs för att kvantifiera volymen och värdet på volontärarbetet i standardiserade ekonomiska enheter som möjliggör en jämförelse med den nationella sysselsättningen eller BNP. De uppgifter som samlas in kan användas för att fastställa omfattningen och värdet av olika former av volontärarbete per institutionell och ekonomisk sektor, typ av aktivitet, region, urbaniseringsnivå m.m.

3.7

På grundval av de uppgifter som samlas in med hjälp av modulen för volontärarbete kan man också utföra ett antal analyser av social karaktär. Man kan analysera utsträckningen på och intensiteten i volontärarbetet, vilka former det tar (för människor eller organisationer – för formella strukturer kan man specificera verksamhetsområde eller sektor). I denna analys kan man ta hänsyn till volontärernas olika egenskaper: demografiska egenskaper (t.ex. ålder, kön och civilstånd), belägenhet (t.ex. region, ortens storlek) och yrkes-, utbildnings- och förmögenhetsstatus. Genom att lägga till ytterligare frågor i modulen för volontärarbete kan man också analysera volontärernas motivering, skäl till att inte delta i volontärarbete m.m.

3.8

Med tanke på att respondenterna vanligtvis endast kan lämna detaljerade och tillförlitliga uppgifter om vad som har hänt under den senaste tiden innehåller handboken en fyra veckor lång referensperiod för frågor om volontärarbete. Detta dikteras av behovet av att så exakt som möjligt fastställa antalet timmar som ägnas åt volontärarbete. Samtidigt är 4-veckorsperioden mycket kortare än den 12-månadersram som är typisk för de flesta undersökningarna om volontärarbete. Den kortare referensperioden leder till att siffrorna för omfattningen på volontärarbetet (antalet volontärer) blir lägre och till en risk för att resultaten snedvrids av olika säsongsvariationer. Rekommendationen är därför att man för jämförbarhetens skull håller sig till 4-veckorsperioden men också hittar metoder för att jämna ut säsongsvariationerna och skapa stickprov av lämplig storlek så att det finns tillräckligt med volontärer i undersökningen för ytterligare uppskattningar av antalet timmar i olika grupperingar.

3.9

I handboken rekommenderas för undersökningar av volontärarbete en arbetskraftsundersökning (AKU) eller en annan modul för hushållsundersökningar. Att använda arbetskraftsundersökningar som plattform innebär ett antal fördelar:

3.10

Undersökningar om volontärarbete där man använder en AKU-modul innebär naturligtvis också vissa begränsningar och problem som kan lösas med hänsyn till de lokala förhållandena eller med en övergripande strategi:

3.11

Handboken om mätning av volontärarbete är omfattande och innehåller riktlinjer för hur man organiserar och genomför undersökningar samt rekommendationer om hur man sammanställer och presenterar resultat. Vid bedömningen av värdet av volontärarbete rekommenderar handboken att man tillämpar metoden med kostnader för fullständig ersättning och använder sig av genomsnittslönen i den nationella ekonomin för den typ av verksamhet (yrke) det handlar om och för den ekonomiska och institutionella sektor som det organ för vilket volontärarbete sker tillhör.

3.12

Oberoende av den övergripande strategin i de föreslagna lösningarna och de starka skälen för dem skapar ILO:s handbok stor flexibilitet i många frågor där enskilda länder får ta hänsyn till de lokala förhållandena. Det gäller sådana frågor som hur formuleringarna ska anpassas till de lokala förhållandena och hur detaljerad beräkningen av volontärarbetets värde bör vara (några andra exempel ges i punkt 3.10). För att uppgifterna ska vara jämförbara ur ett internationellt perspektiv bör man å andra sidan använda sig av de centrala inslagen i definitionerna av volontärarbete.

3.13

Handbokens flexibilitet bottnar i en önskan att göra den universell och se till att den får en bred tillämpning, oavsett viktiga kulturella och samhälleliga skillnader på global nivå. I EU är dessa skillnader förhållandevis små och detta gör det möjligt att utarbeta en mer enhetlig metod och följaktligen få fram mer jämförbara uppgifter.

4.1

Med tanke på det stora behovet av uppgifter om volontärarbete, som bottnar i volontärarbetets stora betydelse när det handlar om att skapa tillväxt för alla och stärka den sociala sammanhållningen, det sociala och mänskliga kapitalet, den informella utbildningen, integrationen på arbetsmarknaden och solidariteten mellan generationerna, måste man på EU-nivå skapa förutsättningar för systematisk och jämförbara undersökningar om volontärarbete i medlemsstaterna. EESK inser att all ny verksamhet som EU-institutionerna och medlemsstaterna inleder måste ha en ordentlig finansieringsstabilitet, och vi kommer därför att undersöka alla tänkbara möjligheter att stödja och finansiera undersökningar om mätning av volontärarbete, bland annat genom förslaget som läggs fram i punkt 4.2.

4.2

Efter rekommendationerna i olika EU-dokument där medlemsstaterna uppmanas att utveckla undersökningarna om volontärarbete med hjälp av ILO:s handbok uppmanar EESK nu kommissionen att under de närmaste åren utarbeta en standardiserad metod för undersökningar om volontärarbete och se till att denna antas genom en lämplig förordning för medlemsstaternas regelbundna undersökningar.

4.3

Innan förordningen antas bör kommissionen vidta åtgärder för att stödja metodologiskt arbete och pilotstudier i syfte att skapa samstämmiga principer för de nationella statistikmyndigheternas undersökningar om volontärarbete där man använder sig av de främsta principerna i ILO:s handbok och erfarenheterna från de länder som redan har genomfört undersökningar och använt sig av de lösningar som beskrivs i den. När detaljerna i förordningen utarbetas bör man sträva efter att minimera kostnaderna och den administrativa bördan. Det bästa sättet vore därför att kombinera undersökningar om volontärarbete med något av de andra undersökningsområden som medlemsstaternas nationella statistikmyndigheter för närvarande ägnar sig åt.

4.4

Med tanke på det stora behovet av uppgifter om omfattningen på det formella och informella volontärarbetet och dess inverkan på den allmänna nivån av välbefinnande och på olika områden i det offentliga livet i enskilda länder och över hela EU bör man skapa förutsättningar för kommissionen att samla in och sprida uppgifter som harmoniserats på lämpligt sätt och som härrör från studier som utförts i medlemsstaterna och på EU-nivå. Ett område där man kan undersöka effekterna av volontärarbete är vuxenutbildningen, där man kan samla in och analysera uppgifter om hur volontärarbetet påverkar människors förmåga att förvärva färdigheter som hjälper dem att få det arbete som de önskar.

4.5

Det ekonomiska värdet av volontärarbetet måste erkännas och värderas av de offentliga myndigheterna. Europeiska kommissionen och medlemsstaterna bör införa bestämmelser som gör att volontärarbetets ekonomiska värde kan bli ett sätt att medfinansiera projekt som finansieras med offentliga medel. Erfarenheter och uppgifter som erhålls vid undersökningar om volontärarbetets ekonomiska värde, undersökningar som bedrivs med hjälp av en enda metod över hela EU, kommer att vara till stor nytta när praktiska lösningar utarbetas.

5.6.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 170/18

1.1

EESK välkomnar diskussionen om mätning av de sociala företagens sociala påverkan, men framhåller vikten av att avsätta mer tid till denna komplicerade fråga. Ett första steg skulle kunna vara att kommissionen börjar samla in uppgifter som underlag för en jämförande analys av mätningen av den sociala påverkan i medlemsstaterna, men man bör även studera denna fråga närmare i ljuset av EU:s sociala dimension.

1.2

Kommittén anser att en felaktig eller förhastad strategi kan motverka EU-institutionernas mål när det gäller att stödja utvecklingen och tillväxten i sektorn för sociala företag. Eftersom det inte finns tillräcklig kännedom om denna sektor i många medlemsstater, uppmanar vi kommissionen att prioritera åtgärder för att öka medvetenheten om sektorn och se till att dagordningen rörande initiativet för socialt företagande genomförs fullt ut.

1.3

Syftet med mätningen av den sociala påverkan är att mäta de sociala effekter och resultat som är en följd av specifika aktiviteter i ett socialt företag – och inte själva företaget, även om strukturerna i företag inom den sociala ekonomin i sig bidrar till att skapa ett socialt värde. Mätningen är en pågående process och en integrerad del av företagets aktiviteter samt ett viktigt redskap för strategisk planering.

1.4

Det är svårt att förorda en enda metod, och därför rekommenderar EESK kommissionen att i stället för att utveckla en ny metod skapa medvetenhet om de mest använda principerna. Gemensamt för dem är att de är initiativ på gräsrotsnivå som syftar till att uppnå de önskade sociala förändringarna utifrån ett verkligt behov och en verklig verksamhet.

1.5

Alla mätmetoder måste utvecklas med utgångspunkt i det sociala företagets viktigaste effekt, och de bör stödja företagets aktiviteter, vara proportionerliga och får inte kväva social innovation. Metoden bör försöka skapa balans mellan kvalitativa och kvantitativa uppgifter och ta hänsyn till att bakomliggande faktorer har mycket stor betydelse när det gäller att mäta hur väl man lyckats. Det bör också noteras att svårigheterna när det gäller att överföra resultaten av en mätning av den sociala påverkan på mikronivå till makronivå (lokalt till EU) bör undersökas närmare.

1.6

Det finns behov av metoder för mätning av den sociala påverkan, särskilt när det gäller EuSEF (1)- och PSCI (2)-förordningarna. EESK rekommenderar att de metoder som utvecklas för dessa förordningar ska ingå i pilotprojekt, noggrant övervakas och vid behov revideras. På så sätt kan man säkerställa att de inte hindrar de sociala företagens tillgång till finansiering via dessa instrument. Detta skulle ge kommissionen möjlighet att utarbeta gemensamma riktlinjer och principer för vad som ska mätas i stället för hur det ska mätas.

1.7

EESK kommer att fortsätta att utreda denna fråga, och vi kommer att noga följa kommissionens arbete med att införa en metod för att säkerställa att den inte hindrar utvecklingen av sociala företag i Europa. Dessutom kommer kommittén att delta i en bredare debatt om hur social påverkan med tiden kan överföras till andra områden.

2.1

I kommissionens meddelande ”Inremarknadsakt II – Tillsammans för ny tillväxt” (3) framhålls behovet av att utveckla metoder för mätning av de sociala och ekonomiska fördelar som skapas av sociala företag i samband med genomförandet av EuSEF- och PSCI-förordningarna.

2.2

Som följd av detta har en undergrupp (4) i kommissionens rådgivande flerpartsgrupp för socialt företagande, GECES, fått i uppdrag att ge kommissionen vägledning avseende hur sociala företag kan påvisa den mätbara sociala påverkan de har.

2.3

Detta yttrande beskriver de sociala företagens syn på utvecklingen av en EU-metod för mätning av den sociala påverkan huvudsakligen mot bakgrund av EuSEF- och PSCI-förordningarna. Eftersom detta är en viktig fråga vill EESK emellertid understryka att mätning av social påverkan med fördel borde utvidgas till andra områden så småningom i syfte att undvika en uppsplittrad strategi.

2.4

Det sociala företagandet framhävs i flera av EU:s senaste initiativ. Dessutom har EESK lagt ner mycket arbete på denna fråga (5), exempelvis utmaningarna i samband med EuSEF och sociala företag (6). Centralt är lanseringen av kommissionens initiativ för socialt företagande (7), som syftar till att främja utveckling och tillväxt av socialt entreprenörskap och socialt företagande i EU.

2.5

Sociala företag startas med ett socialt syfte och verkar inom den sociala ekonomin. För att skydda denna modell understryker kommittén att beskrivningen av sociala företag i initiativet för socialt företagande bör utgöra grunden för alla förordningar, normer och program som berör dessa företag, eftersom den placerar de sociala företagen i ett brett sammanhang och tar hänsyn till medlemsstaternas olika modeller.

2.6

Det är viktigt att poängtera att syftet med detta yttrande inte är att lägga fram argument för mätning av företagens sociala påverkan generellt. Ämnet får inte heller förväxlas med initiativ om företagens sociala ansvar eller alla arbetsgivares plikt att sörja för skäliga arbetsvillkor och att följa kollektivavtal där sådana finns. Det bör noteras att effektiva sociala insatser och en effektiv infrastruktur även i fortsättningen tillhör medlemsstaternas ansvarsområde.

2.7

Även om detta yttrande enbart behandlar de sociala effekterna av de sociala företagens verksamhet och inte de sociala företagen i sig, är deras struktur och företagsmodeller mycket viktiga faktorer när det gäller att skapa social påverkan genom internalisering av sociala kostnader och skapande av positiva externa effekter.

3.1

Under lång tid har ekonomiska resultat varit det dominerande sättet att mäta organisationers och länders utveckling, oavsett om ekonomisk nytta eller samhällsnytta varit den främsta drivkraften. För en hållbar värld krävs ett mer holistiskt perspektiv, som tar hänsyn till de sociala, miljömässiga och ekonomiska konsekvenserna.

3.2

Medvetenheten om detta har ökat de senaste åren. EESK antog 2008 ett initiativyttrande på temat ”Bortom BNP – mätmetoder för hållbar utveckling” (8) som lyfte fram behovet av nya metoder för att mäta hållbarhet och välfärd för att kunna möta samhällsutmaningarna. Kommissionen följde 2009 upp detta initiativ med en rapport ”Bortom BNP – att mäta framsteg i en föränderlig värld” (9) i vilken behovet av nya uppföljnings- och mätinstrument för att beskriva samhällsutveckling lyftes fram. Även andra aktörer har tagit initiativ till nya instrument. Ett exempel är OECD:s ”Better Life Index” (10).

3.3

För Europa, som befinner sig mitt i en kris där välfärdsmodellerna håller på att förändras, är det nu viktigare än någonsin att fokusera på ett reellt värdeskapande. Detta betonades nyligen i initiativen för att främja EMU:s sociala dimension (11), där man föreslår sociala indikatorer och åtgärder som ska komplettera den ekonomiska rapporteringen. Denna typ av argumentation återfinns nu i flera EU-dokument, där mätning och uppföljning av socialt mervärde, social förändring och social påverkan är förutsättningar för ett effektivt genomförande av direktiv, program och aktiviteter.

3.4

Mätning av den sociala påverkan är en viktig fråga och en mycket viktig förutsättning för återuppbyggnaden av den sociala dimensionen i EU. EESK ifrågasätter därför kommissionens mycket förhastade strategi på detta område och begär att mer tid avsätts till en grundlig diskussion om de överordnade frågorna för att säkerställa att man väljer de lämpligaste metoderna. Då det överordnade målet är att stödja de sociala företagen att uppnå sitt ändamål bör kommissionen därför vara försiktig i utarbetandet av instrument som skulle kunna få motsatt effekt.

3.5

Detta bekräftas ytterligare av den mycket låga medvetenheten om och det ringa erkännandet av sociala företag och den sociala ekonomin i många medlemsstater. Att inleda diskussionen med utgångspunkt i social påverkan i stället för att främja ett gynnsamt klimat när det gäller utvecklingen av sociala företag kan få negativa konsekvenser för hela sektorns utveckling. EESK uppmanar därför kommissionen att prioritera ett fullständigt genomförande av initiativet för socialt företagande för att säkerställa rättvisa, öppna och tydliga villkor för de sociala företagen i samtliga medlemsstater innan man lanserar ett initiativ för mätning av social påverkan.

4.1

Att mäta den sociala påverkan gagnar alla sektorer i samhället. Att uppnå positiva sociala effekter är det viktigaste målet för sociala företag, och det är ofta en pågående och integrerad del av företagens verksamhet. Det är viktigt att skilja mellan sociala och företagsmässiga resultat, eftersom det är samhällseffekten som ska mätas och inte organisationen i sig.

4.2

Det finns likheter i det sätt på vilket aktörerna beskriver den sociala påverkan, men det finns också skillnader. Kommittén vill betona vikten av en gemensam förståelse, och föreslår att beskrivningen ska omfatta de sociala effekterna och den sociala påverkan som är resultatet av vissa aktiviteter i ett socialt företag.

4.3

Det är viktigt att poängtera att effektmätning inte bara handlar om att mäta att de avsedda effekterna uppnås, utan vad de totala effekterna (avsedda och oavsedda) och deras påverkan är.

4.4

Att bedöma den sociala påverkan är en utmaning, eftersom kopplingen mellan aktivitet och effekt kan vara svår att påvisa. Positiva effekter är ofta kvalitativa och visar sig ofta först efter en längre tidsperiod. Att sträva efter att fånga verksamheten i siffror är förknippat med betydande risker att den information man får inte mäter det man vill mäta eller på rätt sätt. Sociala företag får därför inte pressas att jämställa mätning med kvantifiering genom att enbart fokusera på aktiviteter som är lätta att mäta, kvantifiera och erkänna externt.

4.5

I stället ska kvantifiering betraktas som ett sätt att mäta, tillsammans med kvalitativt orienterade ansatser som exempelvis narrationer. Denna alternativa eller kompletterande ansats för insamling av informationsrika berättelser ur brukarens perspektiv är av avgörande betydelse för bedömningen av ”mervärdet” hos de sociala företagens verksamhet. Det bör dessutom tydliggöras att mätning av värdeskapande inte nödvändigtvis behöver resultera i en slutlig siffra, utan det kan mycket väl vara en kombination av siffror och text.

4.6

I syfte att undersöka detta komplicerade förhållande ytterligare rekommenderar EESK att kommissionen påbörjar en uppgiftsinsamling rörande befintliga metoder som utgångspunkt för en jämförande analys mellan medlemsstaterna.

5.1

En förutsättning för en EU-metod för att mäta social påverkan utifrån det aktuella EU-sammanhanget (EuSEF och PSCI) är att intressenterna deltar, i första hand sociala företag, brukare, politiska beslutsfattare och finansiärer, men även sociala tjänsteleverantörer, offentliga myndigheter och arbetsmarknadens parter, när så är lämpligt. Denna strategi baserad på partnerskapsarbete bidrar till att öka förtroendet så att man kan nå fram till en gemensam syn när det gäller det önskade resultatet.

5.2

En förutsättning för denna partnerbaserade strategi är en gemensam uppfattning när det gäller de grundläggande begreppen för mätning av den sociala påverkan. Begrepp som insats , prestation , effekt och påverkan definieras ofta på olika sätt i olika sammanhang. Det är viktigt att aktörerna har samma uppfattning om dessa begrepp.

5.3

Om man enbart fokuserar på prestation (till exempel antal personer som deltar i en utbildning) mäter man inte aktivitetens reella påverkan. Därför är det viktigt att inse att mätning av social påverkan betyder att man övergår från att mäta prestationer till att mäta påverkan. På detta sätt kan det reella mervärdet beskrivas, samtidigt som man tar hänsyn till att mätning av social påverkan är en både komplicerad och tvärvetenskaplig uppgift.

5.4

Det bör också noteras att svårigheterna när det gäller att överföra resultaten av en mätning av den sociala påverkan på mikronivå till makronivå (inom EU) bör undersökas närmare, liksom i vilken grad mätmetoderna respekterar enskilda personers och verksamheters rättigheter och behov.

6.1

Social påverkan mäts på mycket skilda sätt, varför det är svårt att förespråka en metod eller ens kunna jämföra dem (12). En mängd metoder har utvecklats, och många av dem har initierats genom olika Equal-projekt (13). Gemensamt för dem är att de är initiativ på gräsrotsnivå som syftar till att uppnå de önskade sociala förändringarna utifrån ett verkligt behov och en verklig verksamhet.

6.2

De mest kända metoderna är Social Return On Investment (SROI), som är ett effektbaserat koncept för att visa en organisations sociala, miljömässiga och ekonomiska värdeskapande, och social redovisning, som är en metod för att planera, mäta och utvärdera de sociala målen i en organisation (14). Exempel på metoder som används mer generellt för att förklara ett socialt mervärde är t.ex. Global Reporting Index (GRI), som är ett hållbarhetsrapporteringssystem som skapar ett ramverk för att rapportera socialt, miljömässigt och ekonomiskt. Men ett stort antal andra metoder finns också att tillgå (15).

6.3

Det som förenar dessa metoder är att de utgår från det sociala företaget, dess syfte med verksamheten och inte modeller från andra sektorer. I stället för att bara mäta prestationer från en tidpunkt till nästa använder dessa strategier ofta en bredare icke-linjär metod, som t.ex. Theory of Change  (16), som lite förenklat går ut på att definiera, kvantifiera och spåra. Genom att applicera denna typ av resonemang är mätprocessen en del av företagets verksamhetsplanering, och den blir ett värdefullt verktyg för interna förbättringar.

6.4

Vid utformningen av metoder för mätning av social påverkan är det viktigt att de är proportionerliga och utformade för att stödja det sociala företaget. Många sociala företag är små och unga och har därför inte resurser att arbeta med alltför komplicerade metoder. För att säkerställa att de byråkratiska bördorna är begränsade och proportionerliga rekommenderar EESK därför att andra aktörer (EU, fondförvaltare) tar över kostnaderna för mätning av den sociala påverkan.

6.5

När det gäller fastställandet av indikatorer föreslår vi att de väljs av de sociala företagen via samtal med användare och aktörer. En indikator skulle t.ex. kunna vara ”insparade samhällskostnader” och en annan det sociala företagets ”skapade påverkan”, men företagets aktiva opinionsbildande verksamhet och dess struktur och verksamhetsmodell skulle också kunna ingå.

6.6

På grundval av befintliga metoder bör kommissionen överväga att ta fram en EU-ram i enlighet med EESK:s rekommendationer som är anpassad till de specifika bestämmelserna i vissa medlemsstater och deras modeller för välfärdsorganisationer och sociala företag.

7.1

Eftersom det är oerhört svårt att förespråka en metod eller standardiserade indikatorer för att mäta social påverkan bör kommissionen först skapa en ökad medvetenhet om de vanligaste principerna och metoderna och uppmuntra företagen att använda dem. Utifrån dessa erfarenheter kan kommissionen sedan utarbeta gemensamma riktlinjer för mätning av sociala effekter snarare än prestationer i syfte att fastställa en ram med principer för vad som ska mätas i stället för att försöka definiera hur den sociala påverkan ska mätas.

7.2

På grund av ämnets komplicerade natur rekommenderar EESK som ett första steg att de metoder som utvecklats för EuSEF och PSCI blir ett pilotprojekt. Detta skulle ge kommissionen möjlighet att noggrant övervaka konsekvenserna av användningen av dessa metoder och om nödvändigt revidera dem. All uppgiftsinsamling bör vara könsuppdelad så att kvinnornas roll när det gäller socialt företagande erkänns, men även för att säkerställa öppenhet i samband med tilldelningen av medel. Detta skulle bidra till att säkerställa att de metoder som används inte begränsar tillgången till finansiering för de tilltänkta målgrupperna.

7.3

I samband med utformningen av pilotprojekten bör kommissionen även ta hänsyn till frågan om ”revisions”-funktionens/aktörens behörighet och mål. Detta är nära förbundet med extrakostnader och aktörernas motiv. Kommittén uppmanar kommissionen att vidta åtgärder för att minimera dessa kostnader i samband med utformningen av mätkraven samt att undvika att skapa onödig byråkrati och fördröja den sociala utvecklingen.

7.4

Det finns en risk att den mätmetod som specifikt utformats för EuSEF och PSCI kommer att ha företräde vid genomförandet av andra instrument och regelverk rörande socialt företagande på nationell, regional och lokal nivå. En bristande eller felaktig tillämpning av social påverkansmätning riskerar att hämma social innovation och sociala experiment. För att begränsa denna risk bör kommissionen erbjuda informations- och utbildningsprogram i medlemsstaterna.

7.5

Detta yttrande är det första steget i EESK:s arbete med mätning av social påverkan. Det är ett svar på kommissionens pågående arbete med denna fråga. Kommittén anser emellertid att det är av grundläggande betydelse att fullfölja och att utvidga denna diskussion, och vi kommer därför att övervaka kommissionens arbete och fortsätta att behandla denna fråga på andra områden i vårt politiska arbete.

5.6.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 170/23

1.1

De negativa sociala och ekonomiska konsekvenserna av krisen och avsaknaden av strukturreformer, som ökar fattigdomen och utanförskapet i EU mot en bakgrund av en åldrande befolkning, ökade migrationsflöden och växande EU-skepsis, innebär att det finns ett mycket brådskande behov av ett politiskt paradigm som kan stärka solidariteten och de grundläggande värderingarna i EU:s sociala regelverk.

1.2

EESK anser att införandet, vid en sådan avgörande tidpunkt, av en europeisk minimiinkomst kommer att bidra till ekonomisk, social och territoriell sammanhållning, till skyddet av de grundläggande mänskliga rättigheterna, till en jämvikt mellan ekonomiska och sociala mål samt till en rättvis fördelning av resurser och inkomster.

1.3

Kommittén påpekar att det har hållits en viktig diskussion inom EESK:s organ och betonar det brådskande behovet av att garantera en tillräcklig minimiinkomst i EU i ett ramdirektiv som syftar till att effektivt bekämpa fattigdomen genom att underlätta integrering på arbetsmarknaden, vilket Regionkommittén (1) och organisationer som arbetar för att bekämpa fattigdom (2) har efterlyst. Vi vill uppmana kommissionen att vidta samordnade insatser i enlighet med Europaparlamentets resolution från 2011 (3).

1.4

EESK uppmanar kommissionen att undersöka möjligheterna att finansiera en europeisk minimiinkomst, med särskild inriktning på utsikten att inrätta en lämplig EU-fond.

1.5

Kommittén efterlyser fler åtgärder för att se till att Europa 2020-strategins mål med avseende på sysselsättning, fattigdom och social utestängning verkligen uppnås. Dessa åtgärder bör omfatta 1) att fortsätta att fullfölja övergripande sysselsättningsmål, 2) att fastställa mål för procentuella minskningar inom de tre indikatorer som utgör den sammansatta indikatorn för fattigdom och social utestängning, 3) att fastställa delmål på europeisk och nationell nivå för grupper som löper större risk för att drabbas av fattigdom än befolkningen i stort – t.ex. barn och enföräldersfamiljer – och arbetande fattiga, 4) att granska hur medlemsstaterna beräknar fattigdomsnivåer och fastställer sina nationella mål och 5) att se till att medlemsstaterna förnyar sitt engagemang så att allas förenade insatser gör att det övergripande EU-målet kan nås.

1.6

Kommittén efterlyser en effektiv social konsekvensbedömning av åtgärderna i de nationella reformprogrammen och de nationella socialrapporterna samt i åtgärdspaketen för finansiell återhämtning, så att de inte förvärrar fattigdomen och den sociala utestängningen samt i syfte att trygga ett större deltagande av det civila samhället i utarbetandet av de nationella reformprogrammen och de nationella socialrapporterna,

1.7

EESK efterlyser också bättre övervakning av den ökande fattigdomen och sociala utestängningen, och uppmanar kommissionen att när den bedömer nationella reformprogram och nationella sociala rapporter vid behov och land för land föreslå specifika rekommendationer om social delaktighet. Detta bör även gälla för länder som omfattas av ett program för särskilt stöd från kommissionen, Europeiska centralbanken (ECB) och Internationella valutafonden (IMF).

1.8

EESK vill framhålla att den bästa garantin mot fattigdom och social utestängning är att ha ett anständigt jobb, och vi vill uppmana kommissionen att i samarbete med medlemsstaterna genomföra åtgärderna i tillväxt- och sysselsättningspakten i syfte att främja tillväxt, konkurrenskraft och nya jobb. Kommittén ser positivt på kommissionär Antonio Tajanis avsikt att inrätta en pakt för industrin för att stärka EU:s industri och dess sysselsättningsskapande potential.

1.9

Kommittén vill särskilt framhålla vikten av att arbetstagare, arbetslösa och alla utsatta samhällsgrupper i större utsträckning får del av livslångt lärande och bättre yrkeskvalifikationer och nya färdigheter, vilket kan leda till en snabbare integration på arbetsmarknaden, öka produktiviteten och hjälpa människor att finna ett bättre arbete.

2.1

Garanterad minimiinkomst är ett icke avgiftsfinansierat inkomststöd som ger ett skyddsnät åt dem som inte är berättigade till utbetalningar från socialförsäkringen (4). Som det sista skyddet mot fattigdom är den oupplösligt förbunden med rätten till ett anständigt liv för människor som inte har någon annan möjlighet till inkomst och för de personer som de försörjer (5). Begreppet ”garanterad minimiinkomst” ska inte blandas ihop med ”minimilön” som fastställs i kollektivavtal eller lagstiftning.

2.2

I artikel 10 andra stycket i gemenskapsstadgan om arbetstagares grundläggande sociala rättigheter (1989) (6) fastställs rätten till tillräckliga resurser och socialtjänstförmåner för människor som står utanför arbetsmarknaden och som saknar tillräcklig utkomst.

2.3

I Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (2000), som är rättsligt bindande i enlighet med det nya reformfördraget, fastslås att ”människans värdighet är okränkbar. Den ska respekteras och skyddas” (artikel 1) och att ”i syfte att bekämpa social utestängning och fattigdom ska unionen erkänna och respektera rätten till socialt stöd och till stöd till boendet som […] är avsedda att trygga en värdig tillvaro för alla dem som saknar tillräckliga medel” (artikel 34.3).

2.4

Enligt fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (artikel 153.1 h) får unionen anta lagstiftning för att understödja och komplettera medlemsstaternas verksamhet när det gäller integrering av personer som står utanför arbetsmarknaden. De krav som unionen ska beakta vid fastställandet och genomförandet av sin politik och verksamhet omfattar enligt fördragets övergripande sociala klausul (artikel 9) bl.a. hög sysselsättning, fullgott socialt skydd och bekämpning av social utestängning.

2.5

I rådets rekommendation 92/441/EEG (7) uppmanas medlemsstaterna att erkänna den grundläggande rätten till tillräckliga och tillförlitliga resurser och förmåner, att anpassa sina sociala trygghetssystem och att fastställa gemensamma kriterier för genomförandet, dock utan att det fastställs en minimitröskel på EU-nivå.

2.6

I kommissionens rekommendation från 2008 (8) erkänns tillräckligt inkomststöd som en av de tre pelarna för aktiv inkludering, samtidigt som det betonas att stödmottagarna bör vara tillgängliga för sysselsättning, utbildning eller andra åtgärder för social delaktighet.

2.7

Kampen mot fattigdom och social utestängning är ett överordnat mål i Europa 2020-strategin, där den europeiska plattformen mot fattigdom och social utestängning inrättades (9). I strategin fastställs för första gången ett mål om att minska fattigdomen och den sociala utestängningen med minst 20 miljoner människor fram till 2020 på grundval av en kombination av tre indikatorer: risk för fattigdom (andelen personer med mindre än 60 % av den nationella medianinkomsten), allvarlig materiell fattigdom (brist på resurser utifrån en fastställd förteckning) och mycket låg arbetsintensitet (boende i hushåll där ingen förvärvsarbetar) (10). EESK välkomnade detta åtagande och betonade att EU:s politik inte får öka risken för fattigdom (11).

2.8

Europa 2020-strategins överordnade mål för minskad fattigdom och social utestängning bygger på en minskning med ett specificerat antal personer och skiljer sig således från den metod som valts för övriga överordnade mål: (12) De har fastställts i procent, vilket gör det lättare för medlemsstaterna att uppnå samma procentmål.

2.9

Medlemsstaterna fastställer själva sina nationella mål och hur de ska uppnås. Summan av de nationella målen är dock klart lägre än Europa 2020-strategins mål om 20 miljoner människor: Man uppskattar att det finns ett gap på 5–8 miljoner mellan Europa 2020-strategins överordnade mål och summan av de nationella målen (13). Dessutom uppvisar många nationella reformprogram bristande tydlighet om hur fattigdomsmålet ska uppnås, och det saknas tillräckliga åtgärder för social delaktighet (14). Länder som får särskilt stöd från kommissionen, ECB eller IMF behöver inte lägga fram separata nationella reformprogram (15): De behöver bara lämna redogörelser i enlighet med villkoren i respektive samförståndsavtal. I dessa föreskrivs dock inga åtgärder för att minska fattigdomen och den sociala utestängningen.

2.10

I Europaparlamentets resolution från 2010 (16) uppmanas medlemsstaterna att införa system för minimiinkomst motsvarande 60 % av den nationella medianinkomsten, och starkare EU-rekommendationer efterlyses, medan man i resolutionen från 2011 (17) uppmanar kommissionen att inleda ett samråd om möjligheten att lägga fram ett lagstiftningsinitiativ om en rimlig minimiinkomst.

3.1

EESK erkänner att fattigdom utgör en kränkning av de mänskliga rättigheterna, vilket gör det än nödvändigare med ytterligare ansträngningar för att uppnå målen i artikel 3.3 i fördraget om Europeiska unionen. Att övervinna fattigdomen är en utmaning för hela Europa.

3.2

Krisen och avsaknaden av strukturreformer har lett till ökad risk för fattigdom, social utestängning och utestängning från arbetsmarknaden i många länder sedan 2008 (18). Enligt de senaste uppgifterna från Eurostat (19) riskerar 24,2 % av EU:s befolkning – 119,7 miljoner människor – fattigdom eller social utestängning (20). Under 2011 ökade denna andel i 19 medlemsstater, och mellan 2008 och 2011 ökade antalet personer drabbade av fattigdom eller social utestängning med 4 miljoner. De tre indikatorer som utgör ”risk för fattigdom eller social utestängning” har också försämrats sedan 2008 och ligger på 17 % för risk för fattigdom, 9 % för allvarlig materiell fattigdom och 10 % för boende i hushåll med mycket låg arbetsintensitet. I många länder blir de fattiga allt fattigare (21).

3.3

Med en andel på 27,1 % hör barn (under 18 år) till de grupper som löper större risk än befolkningen i stort att drabbas av fattigdom och social utestängning (22). I vissa länder är risken för fattigdom relativt hög för människor som är äldre än 65 år (23).

3.4

Inkomstskillnaderna och den sociala ojämlikheten ökar inom alla medlemsstater samt mellan länder och regioner, och har förvärrats betydligt på grund av krisen (24). Dessutom missgynnas de grupper i befolkningen som redan var missgynnade före krisen ännu mer (25).

3.5

Krisen uppenbarar nya former av fattigdom såsom bostadslöshet, energifattigdom, ekonomisk utestängning (avsaknad av tillgång till grundläggande banktjänster och lån) eller hushålls överskuldsättning, och exponeringen för sociala risker är större för kvinnor än för män. Samtidigt drabbas de mest utsatta grupperna i befolkningen – bl.a. äldre (särskilt mycket gamla människor samt äldre kvinnor), människor med funktionsnedsättning, allvarligt kroniskt sjuka, enföräldersfamiljer, familjer med låg inkomst samt invandrare och vissa nationella minoriteter, t.ex. romer – i oproportionerligt hög grad av flera slags fattigdom.

3.6

Sysselsättningen och den sociala situationen i EU har nått kritiska nivåer. Arbetslösheten ökar i oförminskad takt: I januari 2013 var 26,2 miljoner människor drabbade, dvs. 10,8 % av den förvärvsarbetande befolkningen i EU (19 miljoner respektive 11,9 % i euroområdet), och hushållens ekonomiska situation är alarmerande (26). Ungdomsarbetslösheten är rekordhög i hela EU: 23,6 % av ungdomarna i arbetsför ålder är arbetslösa, och de tenderar att förbli det under allt längre tid.

3.7

Kommittén är mycket oroad över det växande antalet arbetande fattiga, som bl.a. beror på utbredningen av osäkra anställningar och låga löner. År 2011 levde 8,9 % av de förvärvsarbetande under fattigdomsgränsen, och de utgjorde en tredjedel av alla vuxna i arbetsför ålder som riskerade fattigdom (27).

4.1

EESK har avgett ett antal yttranden (28) om frågor som direkt eller indirekt rör minimiinkomst och fattigdom och har lagt fram lämpliga rekommendationer. De kommentarer och rekommendationer som kommittén lämnade 1989 (29) är i dag än mer brådskande på grund av krisens ödesdigra konsekvenser. Kommittén stöder särskilt den europeiska plattformen mot fattigdom och social utestängning, och anser att den öppna samordningsmetoden och den övergripande sociala klausulen kan bidra till insatserna för att trygga en minimiinkomst och bekämpa fattigdom och social utestängning.

4.2

Det brådskande behovet av ett minimiinkomstsystem framhölls vid den offentliga hearing (30) som EESK anordnade i samband med utarbetandet av sitt yttrande och som samlade sakkunniga och engagerade personer för att diskutera hur måttet på fattigdom kan förbättras och de utmaningar som måste övervinnas för att ett europeiskt minimiinkomstsystem ska kunna antas.

4.3

Den flerdimensionella karaktären hos fattigdom (31) och social utestängning kräver en förstärkt social dimension i den europeiska styrningen: En socialt hållbar makroekonomisk politik är en förutsättning för att ta sig ut ur krisen och för social sammanhållning. Ihållande fattigdom och utestängning är skadligt för ekonomin, eftersom det minskar den disponibla inkomsten och efterfrågan, undergräver konkurrenskraften och begränsar de nationella budgetarna.

4.4

I detta avseende är kommittén övertygad om att man måste ompröva prioriteringarna och politiken, särskilt penningpolitiken – inklusive stabilitets- och tillväxtpakten –, konkurrens- och utrikeshandelspolitiken samt budget- och skattepolitiken.

4.5

EESK välkomnar det uppdaterade paketet om sociala investeringar av den 20 februari 2013 (32), där medlemsstaterna uppmanas att utforma ett effektivt och tillräckligt inkomststöd som tar hänsyn till de sociala behov som konstaterats på lokal, regional och nationell nivå samt att fastställa referensbudgetar med en förteckning över varor och tjänster som en familj av en viss storlek och sammansättning behöver för att kunna leva på en viss nivå av välbefinnande, samt de beräknade månatliga eller årliga kostnader som är förenade med dessa.

4.6

Kommittén uppmanar med kraft kommissionen att påskynda genomförandet av sitt löfte (33) att stödja medlemstaterna genom att följa upp reformer med sikte på en aktiv inkludering, genom att utarbeta en metod för referensbudgetar och genom att med hjälp av dessa övervaka att inkomststödet är tillräckligt när de väl har utarbetats i samarbete med medlemsstaterna.

4.7

Kommittén är fast övertygad om att det bästa sättet att minska fattigdomen och förhindra social utestängning är att återstarta tillväxten, främja konkurrenskraften och skapa förmånliga ramvillkor för europeiska företag (genom att exempelvis undvika överdrivna administrativa bördor och säkerställa tillgång till finansiering), i syfte att göra det möjligt för dem att expandera och skapa arbete för personer med lämpliga färdigheter.

4.8

Kommittén framhåller att särskilt fokus måste läggas på program för livslångt lärande, som är ett viktigt verktyg i kampen mot fattigdom och social utestängning genom att främja anställbarhet, kunskapstillgång och tillträde till arbetsmarknaden. Det är viktigt att arbetstagare, arbetslösa och alla utsatta samhällsgrupper i större utsträckning får del av livslångt lärande och bättre yrkeskvalifikationer och nya färdigheter, vilket kan leda till en snabbare integration på arbetsmarknaden, öka produktiviteten och hjälpa människor att finna ett bättre arbete.

4.9

EESK stöder en heltäckande syn på socialt företagande, med ökade medel till fonden för socialt företagande och förbättrade rättsliga och administrativa förutsättningar för att främja företag i den sociala ekonomin som kan bekämpa utestängningen i egenskap av drivkrafter för tillväxt, innovation och sysselsättning.

4.10

EESK välkomnar den nyligen framlagda rekommendationen om barnfattigdom (34), men beklagar att den kontinuerliga exponeringen av så många barn för risken för fattigdom som överförs mellan generationerna avslöjar brister i den rådande politiken.

4.11

Kommittén är bekymrad över att målet för fattigdom och social utestängning i Europa 2020-strategin (20 miljoner färre fattiga människor i EU år 2020) inte kommer att uppnås.

4.12

EESK har redan noterat att det civila samhällets delaktighet i utarbetandet av de nationella reformprogrammen skiljer sig åt väsentligt mellan medlemsstaterna, och att det i vissa länder knappt görs något alls för att involvera det civila samhället (35).

4.13

Bristen på aktuella uppgifter om inkomst och levnadsvillkor utgör ett hinder för genomförandet av Europa 2020-strategin.

5.1

Kommittén är medveten om att det skulle vara ett ytterst komplext politiskt företag att ge EU en specifik central roll i fråga om minimiinkomstskydd p.g.a. de ekonomiska skillnaderna mellan medlemsstaterna, skillnaderna mellan minimiinkomstsystemen (36) och de sociala trygghetsstrukturerna, subsidiariteten, flätverket av rättigheter och skyldigheter beträffande minimiinkomstskydd samt det komplexa samspelet mellan å ena sidan den rådande politiken och dess resultat och å andra sidan känslan av ”solidaritet” i EU.

5.2

Icke desto mindre anser EESK att man behöver införa minimiinkomstsystem och stärka de befintliga, eftersom alla medlemsstater 22 år efter antagandet av rekommendation 92/441/EEG fortfarande inte har infört minimiinkomstsystem eller sett till att systemen är tillgängliga och att de fungerar tillfredsställande överallt. Dessutom är medlemsstaternas sammantagna mål för minskad fattigdom och social utestängning fortfarande betydligt lägre än målet i Europa 2020-strategin (37).

5.3

Med tanke på växelverkan mellan fattigdom och ekonomi understryker EESK den stabiliserande potentialen hos minimiinkomstsystem, vilken dels kan mildra krisens sociala konsekvenser, dels kan ha en konjunkturutjämnande verkan genom att tillhandahålla ytterligare resurser för att öka efterfrågan på den inre marknaden.

5.4

EESK hyser stor oro för att minimiinkomstsystemen, som är mycket olika i flertalet medlemsstater vad gäller täckning, allmängiltighet och effektivitet, inte i tillräcklig utsträckning lyckas mildra fattigdomen. Vi befarar att det bristande utnyttjandet av systemen kan äventyra denna effektivitet i ännu högre grad (38).

5.5

EESK välkomnar de positiva resultaten inom den öppna samordningsmetoden på det sociala området, men beklagar att befintliga instrument och strukturer inte har utnyttjats fullt ut och att framstegen i kampen mot fattigdom och social utestängning är begränsade.

5.6

För att komplettera den öppna samordningsmetoden på det sociala området stöder EESK införandet av ett EU-direktiv där minimiinkomstsystemen utvidgas till att omfatta alla medlemsstater och de befintliga systemens effektivitet förbättras med hänsyn tagen till de olika nationella förhållandena, vilket skulle sända en tydlig signal om den sociala EU-pelaren.

5.7

I det direktiv som föreslås bör man fastställa gemensamma normer och indikatorer, tillhandahålla metoder för uppföljning av genomförandet av det och göra det möjligt för arbetsmarknadens parter, stödmottagarna och andra berörda parter att delta när nationella minimiinkomstsystem utformas eller ändras.

5.8

EESK anser att en förutsättning för att stärka solidariteten och den sociala sammanhållningen inom och mellan medlemsstaterna är att budgetpolitiken och den makroekonomiska politiken även bidrar till de sociala investeringsmålen i Europa 2020-strategin när de befintliga politiska åtgärderna genomförs och de befintliga instrumenten och strukturerna används.

5.9

EESK menar att EU:s insatser för att stärka minimiinkomstskyddet måste bestå i att hjälpa medlemsstaterna, särskilt dem som befinner sig i akut nöd, att öppna upp marknaderna och genomföra en effektiv makroekonomisk politik, samt i att använda befintliga medel på ett mer effektivt och målinriktat sätt och att omedelbart granska möjligheterna att utöka de nödvändiga medlen.

5.10

EESK påminner om att minimiinkomstsystemen visserligen är direkt kopplade till systemen för social trygghet och sociala förmåner, men att de inte får medföra ett beroende av dessa, och kommittén upprepar de villkor som den fastställde redan 1989 (39). I detta syfte bör minimiinkomstsystemen åtföljas av allmänna politiska åtgärder och målinriktade bestämmelser, t.ex. aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder som syftar till att hjälpa de arbetslösa att komma tillbaka till arbetsmarknaden, arbetsförmedlingstjänster samt en förvaltning av förmåner och program som är inriktad på arbetsmarknaden, såsom utbildning och skapande av arbetstillfällen med stöd av lämpliga aktiveringsstrategier, i syfte att öka de arbetssökandes chanser att hitta ett arbete. Effektiva arbetsmarknadsinstitutioner, hälso- och sjukvård, bostadspolitik samt överkomliga och tillgängliga offentliga tjänster av hög kvalitet är också av yttersta vikt.

5.6.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 170/32

1.1

Den europeiska verkstadsindustrin (1) spelar en avgörande roll för den ekonomiska återhämtningen i Europa och för det ambitiösa målet att öka industriproduktionen till mer än 20 % av BNP senast 2020. Företagen måste dock investera mer för att alstra en sådan tillväxt, vända den nuvarande trenden och hjälpa människor ut ur arbetslösheten.

1.2

För att uppnå detta måste Europa utforma en tydlig vision och klara målsättningar för industrin. Detta måste leda till en samordnad politik med tydligt fokus på den europeiska industrins konkurrenskraft som omfattar andra politikområden och gör EU mer attraktivt när det gäller att starta företag.

1.3

Europa måste utveckla en mer positiv hållning till förändringar i industrin, särskilt mot bakgrund av den lyckade övergången i de central- och östeuropeiska länderna.

1.4

EU bör öka sin medvetenhet om de egna tillgångarna och utveckla och stärka dem – högutbildade och motiverade arbetstagare, ett diversifierat utbildningssystem, enorma vetenskapliga kunskaper, många globalt ledande regionala kluster, välintegrerade leverantörskedjor och tjänster, välutvecklad transportinfrastruktur och en mycket stor inre marknad med mer än 500 miljoner konsumenter och nära samarbete mellan arbetsmarknadens parter.

1.5

För att generera nya investeringar måste Europa följa en strategi som innebär att den europeiska industrin behåller en ledande ställning när det gäller teknisk innovation och att Europa samtidigt – i syfte att uppnå den nödvändiga produktions- och sysselsättningsvolym som utgör ett viktigt verktyg för att öka konkurrenskraften – blir mer attraktivt för företag med massproduktion av varor, såväl på högteknologiska som på låg- och medelteknologiska områden. EESK uppmanar kommissionen att lansera en strategi för hur Europa kan attrahera mer investeringar i högteknologiska företag – inklusive moderna fabriker i anslutning till den fjärde industriella revolutionen – och högkvalificerade färdigheter som främjar innovation inom hela värdekedjan.

1.6

Den europeiska forskningsfinansieringen bör i högre grad kopplas till industrins behov, involvera företag i ett tidigt skede av innovationsprocessen och stödja kreativ teknik i små och medelstora företag i syfte att lättare och snabbare skapa nya idéer till nya produkter. Kluster som binder samman tillverkningsföretag och forskningsstrukturer bör främjas och stödjas.

1.7

Kommissionen bör öka sina ansträngningar för att göra de europeiska företagens tillvaro lättare, särskilt när det gäller små och medelstora företag. Ny teknisk och administrativ lagstiftning bör bara komma i fråga om dess mål inte kan uppnås på annat sätt. Kommissionen bör fokusera mer på en enhetlig tillämpning av befintliga bestämmelser i alla medlemsstater och harmonisera och förbättra marknadsövervakningen. Kommissionen bör också främja en balanserad tillämpning av en sådan hållning globalt i andra regioner världen över.

1.8

Olika nackdelar, t.ex. svårigheter att få tillgång till finansiering, höga energikostnader eller kostnader som följer av administrativa bördor och lagstiftning, måste reduceras genom en mer konsekvent och förutsägbar lagstiftning.

1.9

Hög sysselsättning i Europa kan endast upprätthållas om arbetstagarna är bättre utbildade än i konkurrerande ekonomier. Åtgärder bör vidtas för att locka ungdomar – av båda könen – till tekniska yrken med allt mer sofistikerade maskiner och tjänster. Man måste uppmuntra samarbete mellan å ena sidan företag och å andra sidan universitet och skolor, samt yrkesutbildning och livslångt lärande.

2.1

Verkstadsindustrin i Europa är en mycket bred och varierad sektorn, som omfattar Nace-koderna 25, 26, 27, 28, 29.3, 32.11 och 33 med undantag för 33.15–33.17. Verkstadsindustrin utgörs traditionellt av mekanisk och elektroteknisk industri samt maskiner; elektronik; metallvaror och metallbearbetning.

2.2

Hela verkstadsindustrin i Europa består av cirka 130 000 företag och sysselsätter mer än 10,3 miljoner människor med höga kvalifikationer och stor kompetens, vilket genererar en årlig produktion på ca 1 840 miljarder euro och omkring en tredjedel av all export från EU.

2.3

Denna industri producerar en mängd olika slutprodukter, och till andra sektorer levererar den olika komponenter, delar, verktyg, maskiner, installationer, system, teknik osv. Den spelar en mycket viktig roll för tekniknivån i ett stort antal andra sektorer och är avgörande för samhällets utveckling när det gäller energieffektivitet, hälsovård, mobilitet, kommunikationer och säkerhet.

2.4

På grund av verkstadsindustrins oerhörda omfattning, sysselsättningsintensitet och starka exportinriktning spelar den en avgörande roll för den ekonomiska återhämtningen i Europa och för uppnåendet av det ambitiösa målet i kommissionens meddelande ”En starkare europeisk industri för tillväxt och ekonomisk återhämtning” om att vända den nuvarande trenden och att öka industriproduktionen till mer än 20 % av BNP senast 2020.

2.5

De europeiska verkstadsindustrierna måste betraktas och analyseras mot bakgrund av EU:s ekonomiska utveckling, och dessa industrier är integrerade och väsentliga led i respektive värdekedjor. Ur detta perspektiv lider de i grunden av samma problem som sina motsvarigheter i kedjan (stålindustrin, energibranschen osv.).

3.1.1

Den europeiska verkstadsindustrin exporterar en betydande del av sin produktion. Under de senaste åren har investeringarna släpat efter andra regioner i världen. Detta innebär en illavarslande utflyttning av värdekedjor bort från Europa, och den europeiska verkstadsindustrin står inför allt hårdare internationell konkurrens.

3.1.2

Nordamerika har antagit en strategi som syftar till en återindustrialisering som framför allt bygger på låga energikostnader och lägre arbetskostnader i Nafta. Kina och flera länder i Sydostasien har lockat till sig stora investeringar, särskilt i elsektorn och elektroniksektorn, samt på senare tid även när det gäller maskinell utrustning. Med statliga utvecklingsplaner konkurrerar dessa industrier inte bara med lägre löner utan kommer snart att producera varor med högre förädlingsvärde. Japan håller på att få ökad konkurrenskraft till följd av den nyligen genomförda devalveringen av den japanska yenen med ungefär 30 %. Slutligen har Afrika och Mellanöstern under senare år lyckats locka till sig investeringar i tillverkningsindustrin.

3.1.3

Målet på en tjugoprocentig andel av BNP förutsätter att det skapas åtminstone 400 000 nya arbetstillfällen per år. Endast om Europa kan locka till sig fler investeringar kommer arbetstillfällena och välståndet att räcka till för att Europas höga sociala standard ska kunna upprätthållas och Europa 2020-målen uppnås. Och investeringar kommer endast att göras här om Europa är konkurrenskraftigt.

3.1.4

Det är uppenbart att ett så stort antal (> 10 miljoner) i första hand välbetalda arbeten inte kan bibehållas om Europa endast fokuserar på verkstadsindustrins övre marknadssegment. Högteknologiska företag spelar visserligen en avgörande roll för det tekniska försprånget och främjar innovation i hela värdekedjan, men det är avgörande för Europa att förbli en produktionsplats för alla typer av produkter och varor, även i låg- och medelteknologiska branscher. Förutom att skapa sysselsättning är detta en avgörande faktor för det integrerade leverantörsnätet, som är en av de största tillgångarna för producenterna i Europa och möjliggör snabbt kunskapsutbyte och snabbt införande av produktion samt innebär de fördelar som regionala kluster kan erbjuda.

3.2.1

Det är framför allt verkstadsindustrin som går i bräschen i övergången till en grön och koldioxidsnål ekonomi, genom de produkter, system och teknikformer som dess företag tar fram. Verkstadsindustrin rör sig mycket snabbt i riktning mot den fjärde industriella revolutionen (2), som kommer att möjliggöra övergången till en masskundanpassning som skapar förutsättningar för industrin att uppfylla kraven i samhället med hjälp av skräddarsydda lösningar.

3.2.2

Europa har den vetenskapliga kunskap och forskningskompetens som behövs för övergången till en grönare ekonomi, men vägen till innovativa produkter kräver mer än så. Vad gäller många teknikformer har Europa en tydlig vetenskaplig fördel, men de industrier som drar fördel av denna forskning är etablerade utomlands, dvs. Europa är inte tillräckligt attraktivt som produktionsplats när det gäller att föra ut sådana innovationer till marknaden, och utflödet av kunskap till konkurrerande ekonomier förvandlas till ett verkligt hot.

4.1.1

När man bedömer EU:s möjligheter att genomföra den industripolitik som verkligen behövs konstaterar man allvarliga inneboende problem som kan påverka den nödvändiga omvandlingen. För det första saknar EU tyvärr vision och ledarskap, vilket leder till alltför många osammanhängande initiativ och kraftig inkonsekvens i regelverket. För det andra borde begreppet hållbarhet, som skulle kunna vara en utomordentlig integreringsstrategi, betona alla tre pelare (miljö, sociala frågor och ekonomi) lika mycket.

4.1.2

Investerarnas förtroende för EU:s ekonomi har minskat kraftig (3), vilket är mycket oroande. Det är av central betydelse att förtroendet återvänder. Ett genomförande av Europa 2020-strategin i praktiken och ett stimulerande och motiverande företagsklimat skulle kunna vara ett sätt att bryta den nuvarande nedgången.

4.1.3

Mycket större investeringar och tillväxt krävs för att vända den europeiska industrins fortsatta nedgång. Tjugoprocentsmålet och skapandet av nya arbetstillfällen kommer inte bli verklighet om inte Europa utformar en tydlig vision och en agenda för industrin. Detta bör leda till en samordnad politik med tydligt fokus på den europeiska industrins konkurrenskraft som omfattar andra politikområden och gör EU till en attraktiv plats för att starta företag.

4.1.4

Verkstadsföretagen är drabbade av ett överflöd av bestämmelser, som ibland är olämpliga, och många av medlemsstaternas lagar överlappar EU-lagstiftningen. I synnerhet är de små och medelstora företagen inte i stånd att hantera lagstiftningen. Den viktigaste uppgiften för verkstadsföretagen bör vara att hitta tekniska lösningar och inte att använda en betydande del av sina resurser för klara av att hantera de senaste bestämmelserna. En direkt metod för att lösa detta problem är att minska mängden ny lagstiftning.

4.1.5

Ett exempel på onödig ny lagstiftning är att det har blivit en vana att flertalet av de föreslagna omarbetningarna av gällande förordningar och direktiv följs av ändringar. Bättre tillämpning av gällande regler skulle ofta lösa ett problem på ett bättre sätt än att skapa nya bestämmelser. Nya regler bör därför vara den sista utvägen.

4.1.6

EU-lagstiftaren försöker ofta reglera ett visst område på ett alltför detaljerat sätt. Även om detta är meningsfullt när det gäller vissa tekniska förordningar, kan det vara olämpligt på andra områden – till exempel är bestämmelserna om elektromagnetiska fält alltför svåra att uppfylla för små och medelstora företag. Kommissionens strategi för hälsa och säkerhet 2013–2020 måste trygga en tillräcklig nivå av skydd på arbetsplatserna, men bör samtidigt vara konsekvent, kortfattad och lätt att tillämpa.

4.1.7

EU-lagstiftningen måste bli mer förutsebar. Med avseende på företagens investeringscykler innebär detta att metoderna inte får ändras när de väl införts och att målen höjs på ett förutsägbart sätt och i ett långsiktigt perspektiv. Ett exempel där kommissionens ursprungligen övergripande synsätt har tappats bort är ekodesigndirektivet. Fokus låg initialt på energi, och den stabila metod som användes bör därför bibehållas. Särskilda problem uppstår vid frekventa omarbetningar. För vissa produkter ändras lagstiftningen ungefär vart femte år, vilket är särskilt förödande för verkstadsindustrin, där investeringshorisonten är mellan 10 och 30 år.

4.1.8

Tyvärr omfattar kommissionens konsekvensbedömningar inte i tillräckligt hög grad de kostnader som ny lagstiftning medför för företagen, särskilt för små och medelstora företag. Den största kostnad som ytterligare lagstiftning leder till och som faktiskt inte beaktas är de investeringar och nya företag som Europa går miste om och som i stället läggs utanför EU.

4.1.9

På liknande sätt bör reglerna för offentlig upphandling vara lätta att förstå. Annars kan små och medelstora företag inte längre lämna anbud, konkurrensen försvagas, besluten i upphandlingsprocessen blir svårare att kontrollera och den offentliga upphandlingen blir mer sårbar för bedrägerier. Därför bör fokus ligga på förenkling, öppenhet och insyn.

4.1.10

Energikostnaderna i Europa är mycket högre än i konkurrerande ekonomier. Den mest brådskande åtgärden för att energi ska få ett mer överkomligt pris är att det skapas en verklig europeisk energimarknad. Dessutom är det viktigt att man inte inför lagstiftning som leder till ytterligare prisökningar. Utfasningen av de fossila bränslena måste ske till rimlig kostnad, vara teknikneutral och bygga på marknadslagarna.

4.2.1

Skydd mot farliga produkter som inte uppfyller kraven och mot varumärkesförfalskning är en förutsättning för rättvis konkurrens. För närvarande blir mindre än 1 % av alla tillverkade varor som importeras via de stora europeiska hamnarna vid ankomsten föremål för kontroll av överensstämmelse med EU:s bestämmelser, och många farliga eller förfalskade produkter, i synnerhet elektriska produkter, kommer in på den inre marknaden.

4.2.2

Kontroll- och tillsynsorganen i de enskilda EU-länderna varierar mycket. I vissa medlemsstater finns det system med mekanismer för nödvändigt skydd av företag, i andra länder är sådana organ sällsynta, ofullständiga och bristfälliga, eller också tillämpas lagstiftningen på olika sätt. EU bör förbättra och stärka samordningen mellan dessa organ i syfte att nå fram till ett lämpligt och enhetligt EU-system.

4.3.1

Standardiseringen i Europa har blivit viktig faktor för den inre marknadens framgång. Standardiseringen bidrar till att göra produkterna utbytbara och således möjliga att kommersialisera världen över och längs långa värdekedjor. Under de senaste åren har emellertid många små och medelstora företag klagat på den stora mängden standardiseringsuppdrag från kommissionen och på att standardiseringen har gått längre än bara tekniska krav. Små och medelstora företag bör uppmuntras och ges stöd att delta i standardiseringsprocessen.

4.3.2

Eftersom små och medelstora företag är i allt högre grad ingår i värdekedjorna, bör de ges möjlighet att på ett lämpligt sätt bidra till utformningen av standarder. Konkreta åtgärder måste vidtas för att skapa balans mellan berörda aktörer, dvs. bättre stöd på nationell nivå för deltagande av små och medelstora företag som har begränsade ekonomiska resurser.

4.4.1

Företagen inom verkstadsindustrin utgör en viktig drivkraft som spjutspets för innovation när det gäller tillverkning av den utrustning som behövs för att förverkliga den gröna revolutionen. Energieffektivitet, minskade koldioxidutsläpp och klimatvänlighet påverkar sektorns hållbara utveckling på ett positivt sätt. Förutom att skapa nya produkter, leder verkstadsföretagens innovationer ofta till nya produktionsprocesser, och till ännu mer miljövänliga och avancerade varor och system, som samtidigt är mer produktiva och överkomliga för kunderna.

4.4.2

Europas forskning och forskningsresultat har nått en hög nivå. Under 2012 lämnades det in mer än 250 000 patentansökningar i Europa. Dock krävs det mer än kunskaper och forskningskompetens för att gå från forskning till innovativa produkter. Europa hade länge en tydlig vetenskaplig fördel på många teknikområden, men i slutändan etablerade sig de företag som drog fördel av denna forskning ofta utanför Europa. Detta svaga industriella utnyttjande av befintliga kunskaper i Europa kan endast övervinnas genom att industrin deltar i forskningsprogrammen på ett tidigt stadium och genom en lämplig ram som ger dem möjlighet att utnyttja kunskaperna i rätt tid. Nya strukturer som förbinder industri och forskning – kluster, teknikparker, centrum för tekniskt utbyte – bör främjas med hjälp av offentliga medel.

4.4.3

För att förbättra det industriella utnyttjandet av nya vetenskapliga rön bör finansieringen av forskning och innovation i högre grad vara fokuserad på industrins behov och genomföras i form av offentlig-privata partnerskap, exempelvis som programmet ”framtidens fabriker”. För att stimulera deltagande från företagen sida, särskilt små och medelstora företag, bör riktlinjerna och bestämmelserna för deltagande och godkännande av projekt förenklas. Åtgärder bör vidtas för att främja konstruktionen av moderna fabriker i anslutning till den fjärde industriella revolutionen.

4.5.1

Det stora antalet arbetstillfällen inom denna sektor visar att den spelar en nyckelroll när det gäller att övervinna den nuvarande höga arbetslösheten i EU och har stor potential för nya arbetstillfällen, om Europa kan generera investeringar för nästa konjunkturuppgång. Om dessa arbetstillfällen skapades skulle man kunna komma tillrätta med den oacceptabelt höga ungdomsarbetslösheten. EU:s nuvarande strävan att skapa en ”ungdomsgaranti” framstår som en bra åtgärd under den rådande krisen. På lång sikt kan hållbar sysselsättning dock endast uppnås genom sunda företag som investerar här.

4.5.2

Inom många tillverkningssektorer råder brist på unga arbetstagare. Utbildnings- och yrkesutbildningssystemen måste vara mycket mer inriktade på företagens nuvarande och framtida behov. Åtgärder bör vidtas såväl av förvaltningarna som av industrin själv i syfte att locka ungdomar till denna sektor och samtidigt förbättra sektorns image. Det är särskilt viktigt att komma tillrätta med avsaknaden av fackfolk inom vetenskap, teknik, ingenjörsvetenskap och matematik i vissa regioner i Europa, t.ex. genom att göra det lättare för dessa yrkesutövare att röra sig över hela Europa.

4.5.3

Fortfarande siktar alltför få unga kvinnor på en karriär inom ingenjörsvetenskap. I många europeiska länder har den europeiska verkstadsindustrin redan inlett kampanjer med fokus på att locka unga kvinnor till lärlingsplatser, och Europeiska socialfonden har stött projekt som syftar till att sänka det känslomässiga motståndet hos unga kvinnor mot tekniska yrken. Mycket mer måste dock göras. I skolorna bör teknik och ingenjörsvetenskap läras ut på ett mer inspirerande sätt.

4.5.4

En avgörande styrka hos många europeiska företag och en orsak till att de klarat sig väl genom den nuvarande krisen är deras utmärkta arbetskraft. Tack vare lärlingssystemet har arbetstagarna omfattande kunskaper om de teoretiska grundvalarna och den faktiska produktionsprocessen. De har förmåga att snabbt integrera innovationer i olika skeden av värdekedjan. Den europeiska sysselsättningspolitiken bör uppmuntra länderna att inför sådana lärlingssystem på företagsnivå. Samarbete mellan företag och skolor och universitet, ”förstajobb-börser” och praktik bör uppmuntras.

4.5.5

Branschorganisationer och fackföreningar kan med stöd av regeringarna ta initiativ till att utvärdera industriutbildningen och förbättra möjligheterna att möta de nya kvalifikationsbehoven i en industri som har allt mer sofistikerade maskiner och tekniska tjänster som kräver nya färdigheter.

4.5.6

Livslångt lärande bör vara en gemensam uppgift för arbetsgivare och arbetstagare. Arbetstagare som förlorar sina jobb måste ha tillräckliga möjligheter att snabbt uppdatera sina kvalifikationer. Aktiva arbetsmarknadsåtgärder bör främjas och utbyte av god praxis, t.ex. de åtgärder som finansieras genom ESF och Eruf, bör påskyndas.

4.5.7

I industrin pågår förändringen oavbrutet. Det skapas ständigt nya arbetstillfällen och produkter, medan andra blir överflödiga. Nödvändiga omstruktureringar måste organiseras i en föregripande process. Alla arbetsmarknadsparter – fackföreningar och arbetsgivare – samt regeringarna och EU-institutionerna måste delta i en dialog för att utveckla en mer flexibel och positiv inställning till förändringar inom industrin. En prioritering är att undvika uppsägningar så att man ser till att kompetenta och kvalificerade arbetstagare stannar i företagen. Oundvikliga förluster av arbetstillfällen bör organiseras och lindras på ett socialt godtagbart sätt. I vissa av länderna i Central- och Östeuropa kan vi hitta exempel på en modernisering som innebär att ekonomin blir mer produktiv, renare och skapar nya välbetalda arbetstillfällen.

4.5.8

Regeringar, branschorganisationer och fackföreningar måste finna lösningar för att kunna följa konjunktursvängningarna i affärsverksamheten. Snabbt och effektivt utnyttjande av kvalificerad personal är avgörande om den europeiska tillverkningsindustrin ska klara det allt större trycket från den globala konkurrensen. Arbetslagstiftningen måste möjliggöra arbetsformer, både externt och internt, som tar hänsyn till såväl behovet av effektivitet i produktionsprocessen som hälso- och säkerhetsfrågor och balansen mellan arbets- och privatliv. De instrument som används för att skapa nödvändig flexibilitet får inte innebära att man sänker befintliga sociala normer i Europa.

4.5.9

Nationella arbetsmarknadsparter har ett stort ansvar i samband med kollektivförhandlingar. Att konkurrera framgångsrikt med de nuvarande arbetskostnadsnivåerna är mycket krävande. Löntagarnas köpkraft måste bibehållas. Ökad konkurrenskraft hos europeiska företag får inte eftersträvas genom lönesänkningar. Ansträngningarna bör inriktas på konkurrenskraftfaktorer som inte är bundna till pris och på kontrollerade produktionskostnader för att bevara och förbättra sysselsättningen. Vinsterna inom produktionen bör fördelas mellan löneökningar, investeringar och aktieutdelningar.

4.6.1

Under de senaste åren har EU insett att insatser för att hjälpa små och medelstora företag att exportera är en nyckel till en starkare ekonomi. För många små och medelstora företag är det första steget att exportera till ett annat EU-land. Det är orsaken till att konkurrensen på inre marknaden är så viktigt. De erfarenheter som gjorts där kan motivera företagen att exportera till länder utanför EU. Eftersom det är svårt för de små och medelstora företagen att exportera till länder utanför EU är det viktigt att de inte lämnas ensamma på dessa marknader. Dessutom bör tillgången till finansieringsinstrument för export förbättras för små och medelstora företag.

4.7.1

Trots att de offentliga budgetarna förblir begränsade bör nödvändiga investeringar i energiinfrastrukturen inte fördröjas, eftersom detta skulle minska EU:s konkurrenskraft.

4.7.2

De flesta investeringar i energi- och resurseffektivitet görs i dag endast om lönsamhet uppnås på mindre än tre år, vilket innebär att man går miste om en mängd möjliga vinster. Många privata investeringar genomförs inte trots att de skulle vara fördelaktiga, eftersom den kritiska punkten vanligtvis uppnås först efter 3–5 år. Detta problem skulle lösas om den framtida vinsten från sådana investeringar skapade ett kassaflöde redan vid den tidpunkt då investeringen görs. Man borde därför tillhandahålla finansiering via EIB eller nationella finansieringsbanker som ger lån till företag och hushåll för sådana investeringar i utbyte mot de vinster som sparandet ger upphov tills lånet är återbetalt. Denna modell möjliggör sådana investeringar utan offentligt stöd.

4.8.1

Europeiska tillverkare har dragit nytta av de insatser för bättre avfallsåtervinning som gjorts tidigare under den period med högre råvarupriser som vi befinner oss i. De flesta metaller, basen för de flesta varor, återvinns i dag. Tillgången till råvaror som måste importeras är dock fortfarande avgörande för konkurrenskraften inom verkstadsindustrin. EU måste därför kräva att råvaruhandeln, särskilt handeln med sällsynta jordartsmetaller, inte hindras av restriktioner som inte är förenliga med WTO-bestämmelserna. I det sammanhanget måste man också ta hänsyn till att etiska, sociala och ekologiska standarder måste respekteras.

4.9.1

Europeiska företag bör utforska och utnyttja potentialen i de nya EU-medlemsstaterna mycket bättre. Detta tillvägagångssätt kan förvandla problemen med alltför stora ekonomiska skillnader mellan regionerna i Europa till en europeisk fördel.

4.9.2

EESK uppmanar kommissionen att övervaka läget i den internationella handeln med råvaror av avgörande betydelse. Man bör utarbeta flera rimliga scenarier, inklusive det sämsta tänkbara, för att beskriva hot och möjliga lösningar. Samarbetet med andra länder i en liknande situation (Förenta staterna, Japan, Sydkorea) bör stärkas.

5.6.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 170/38

1.1

Sektorn för underhåll, reparation och ombyggnad av fartyg (nedan kallad ”SMRC-sektorn”) är av strategisk betydelse för Europa och dess hållbara utveckling, eftersom den spelar en avgörande roll på sådana områden som miljöskydd, transporter, säkerhet och energieffektivitet.

1.2

EESK anser att det nuvarande nätet av SMRC-varv i EU med tanke på sitt tekniskt avancerade kunnande är väl rustat och i stånd att möta en ökning av efterfrågan på hållbar utveckling, teknik, innovation, färdigheter hos personalen och utrustning på varven.

1.3

Kommittén anser att det trots de svåra ekonomiska förhållandena uppstår nya chanser för sektorn. Dessa hänger samman med världsflottans tillväxt, den allt större andelen äldre fartyg och framför allt ökningen i efterfrågan på ombyggnad och modernisering till följd av miljö-, energi- och klimatkraven. Under den närmaste tiden kommer det att handla om ett ökat behov av fartyg med hög energieffektivitet, drift och utveckling av vindkraftverk till havs och utvinning av naturresurser till havs.

1.4

En annan möjlig chans för sektorn på medellång och lång sikt är de nya sjörutterna i Ishavet och djuphavsutvinningen.

1.5

Den ihållande krisen gör att redarna och SMRC-varven trots de lovande möjligheterna fortfarande kämpar med finansiella flaskhalsar, t.ex. tillgång till lån, eller svåra villkor för verksamheten. En annan utmaning för sektorn är att bibehålla den kritiska massan.

1.6

För att råda bot på denna situation bör SMRC-undersektorn i nära samarbete med den marina värdekedjan verka för att höja sektorns status och få hjälp från EU, medlemsstaterna och regionerna mot bakgrund av den allt större konkurrensen från länder utanför EU.

1.6.1

För sektorn kan det vara nyttigt och nödvändigt att man vidtar bl.a. följande åtgärder:

1.7

Arbetstagarna inom SMRC-sektorn i EU har visserligen redan tillräckliga färdigheter, men dessa måste hela tiden bedömas och uppdateras och stödet till dessa åtgärder prioriteras, t.ex. inom ramen för LeaderSHIP 2020-initiativet. Genom att den kvalificerade arbetskraften blir äldre finns det på detta område en reell risk för att man inte längre uppnår en kritisk massa.

1.8

Ansträngningarna för att locka nya och unga arbetstagare till sektorn bör stå i centrum för arbetet och kombineras med åtgärder som leder till att sektorns image förbättras. Detta bör kombineras med finansiellt stöd till skolor som har utbildningar med SMRC-profil.

1.9

Kommittén anser att kommissionen tillsammans med arbetsmarknadspartnerna och andra berörda parter (t.ex. inom ramen för ett sektorsråd för färdigheter) bör utarbeta en plan för att på löpande basis anpassa färdigheterna till de nya uppgifter som SMRC-sektorn ställs inför, bl.a. anläggningar till havs (t.ex. plattformar och vindkraftverk), hamnar, nya tekniska fartyg samt anordningar och fartyg för bunkring av flytande naturgas. Detta förutsätter kompetensövervakning, en ständig utveckling inom utbildning samt främjande av rörlighet inom Europa.

1.10

En bred uppsättning av principer och bestämmelser (om miljöskydd, säkerhet, hamnar, bestämmelser om transport, montering och återvinning) har stor inverkan på hur sektorn fungerar och på efterfrågan på dess tjänster. EESK anser därför att SMRC-sektorn och fartygsbyggnadssektorn tillsammans bör föra frekventa och systematiska samråd med Europeiska sjösäkerhetsbyrån (EMSA) för att se till att fartygen blir mer miljövänliga och säkra och att de faktiskt kontrolleras.

1.11

Nya bestämmelser och krav i fråga om avancerad teknik bör inte betraktas som något skadligt eller problematiskt för sektorn utan som en möjlighet för denna. SMRC-sektorn bör i denna fråga samarbeta närmare med fartygsbyggnadssektorn och stålproduktionssektorn för att uppnå bättre effekter. GD Transport och rörlighet bör uppmärksamma SMRC-sektorn i sina arbeten om den strategiska politiken (bl.a. i fråga om närsjöfarten).

Prognoserna på medellång sikt (tre år) vittnar om ett starkt behov av fartygsåtervinning utförd i Europa, och enligt EESK har SMRC-sektorn den utrustning som krävs för att genomföra sådana projekt. Den har också det mänskliga kapital som gör att den kan uppfylla kraven på en människo- och miljövänlig återvinning av fartyg. Inom sektorn noterar man samtidigt att detta är en ny verksamhet som skiljer sig från de övriga och där det finns känsliga aspekter som kräver ett grannlaga tillvägagångssätt. Återvinning av fartyg kommer att bli en alltmer strategisk verksamhet för den europeiska industrin.

1.12

Det kommer att behövas offentligt stöd för finansiering av ombyggnad inom SMRC-sektorn i EU och de viktigaste uppgifterna på kort sikt är enligt EESK följande: sköljanordningar och system för behandling av ballastvatten måste installeras (enligt Lloyds register kan detta komma att påverka upp till 65 000 fartyg över hela världen) och energieffektivitetsskäl gör att fartyg måste byggas om (t.ex. med installation av motorer som drivs med flytande naturgas, installation av anordningar för bunkring av flytande naturgas till havs, system för värmeåtervinning och moderniseringskomponenter för minskade hastigheter (”slow steaming”)).

1.13

Vi är övertygade om att SMRC-sektorn är av stor betydelse för marinerna i EU:s enskilda stater och att denna fråga bör tas upp i andra EESK-yttranden om rustningssektorn.

1.14

Den faktiska tillämpningen av Internationella sjöfartsorganisationens bestämmelser, framför allt konventionen om hantering av ballastvatten, är av avgörande betydelse för sektorn. Konventionen bör alltså genomföras på ett korrekt och effektivt sätt, och man måste tydligt ange vilka förväntningar som finns.

2.1

Varvsindustrin omfattar alla företag som ägnar sig åt konstruktion, underhåll, ombyggnad och reparation av fartyg och andra relevanta marina konstruktioner. Den engelska förkortningen SMRC avser varv som ägnar sig åt underhåll, reparation och ombyggnad av fartyg. Till denna verksamhet hör även klassificeringsbesiktningar. I EU finns det sådana varv i sexton länder och dessa sysselsätter cirka 50 000–55 000 arbetstagare (genomsnittet 2007–2011).

2.2

SMRC-sektorn utgör ett specifikt segment inom varvsindustrin. Denna sektors betydelse ökar inte bara i takt med att världsflottan växer och sjötransporterna ökar (även på inre vattenvägar) utan också till följd av fartygsteknikens utveckling och de allt högre krav på hållbar utveckling som ställs på transporter över vatten.

2.3

EU har för närvarande en stark ställning inom denna sektor. Dess andel av världsmarknaden uppgår för närvarande till cirka 35 %. Detta bevisar att denna sektor har strategisk betydelse för Europa. Man måste behålla denna ställning och till och med stärka den så att man säkerställer en hög nivå på säkerheten inom sjöfarten. Detta gäller även de stränga bestämmelserna i fråga om miljöskydd och energieffektivitet.

2.4

SMRC-sektorn skiljer sig i många avseenden från industrin för fartygsbyggnad. Sektorn har följande undersektorer: reparation, underhåll samt modernisering och ombyggnad av fartyg.

2.5

Underhåll och reparation är vanligtvis kortvariga verksamheter. Under större delen av tiden, i genomsnitt cirka 10–12 dagar, ligger fartyget i torrdocka.

2.6

Det är relativt enkelt att planera reparationer, och varven kan påverka redarnas val av varv. Oplanerade reparationer, till följd av en systemolycka, en mekanisk eller strukturell olycka, måste utföras av närmaste varv. I dessa fall är det svårt att påverka redarens beslut.

2.7

Enligt en OECD-rapport från 2008 (1) har valet av lämpligt reparationsvarv blivit utomordentligt viktigt för redarna, som ofta måste välja mellan ett ekonomiskt intressant lågkostnadsalternativ och behovet av tillförlitlighet och teknisk utveckling. De viktigaste faktorerna för beslutet om var ett fartyg repareras brukar vara följande: kostnaderna, tidsåtgången för reparationen (inklusive kostnaderna för ruttändringar) och – i mindre utsträckning – tekniken.

2.8

På olika platser i världen kombinerar man fartygsbyggnad och fartygsreparation för att uppnå skaleffekter. De länder som har störst varvsindustri brukar skilja på varv för fartygsbyggnad och SMRC-varv i syfte att öka koncentrationen av arbetskraft och höja produktiviteten.

I vissa EU-länder (t.ex. Polen, Tyskland och Nederländerna) och i Indien finns det funktionella band och företagsband mellan varv för fartygsbyggnad och SMRC-varv. Denna modell har visat sig fungera i de fall där man använder de avdelningar och anordningar (eller andra organisatoriska enheter (2)) som är gemensamma för de båda typerna av varv och samtidigt diversifierar produkt- och beställningsportföljerna och minimerar riskerna till följd av konjunkturnedgången.

2.9

De verkliga marknadsförhållandena inom sektorn

2.10

Under de senaste 10–20 åren har man i den litteratur som beskriver utvecklingen inom SMRC-sektorn talat om en industri som ”alltid är ung”. Världsflottans starka tillväxt från 660 miljoner DWT (dödviktston) 1990 till 1 468 miljoner DWT 2011 innebär allt större möjligheter för SMRC-sektorn. Den globala årsomsättningen inom denna sektor uppskattades i slutet av 2010 till cirka 12 miljarder US-dollar (3).

2.11

Den europeiska reparationssektorns omsättning uppgick 2010 till 3,16 miljarder euro (rekordet, cirka 4 miljarder euro, uppnåddes 2008). Bilaga 1 visar reparationsvarvens omsättning i olika europeiska länder 2006–2010.

2.12

SMRC-sektorn klarade sig förhållandevis bra före krisen. Sedan 2010 har redarna försökt sänka sina kostnader, gjort kostnadsnedskärningar eller skjutit upp beställningar. Under andra halvåret 2010 lyckades man kompensera förlusterna. Ett tecken på detta är att väntetiden på reparationen återigen steg (från en vecka till tre veckor).

2.13

SMRC-varv finns över hela världen. Även om varven i Asien reparerar fartyg till en lägre kostnad (på grund av de lägre kostnaderna för arbetskraft) väljer många redare dyrare varv eftersom dessa kan erbjuda kortare väntetid (och gör det möjligt att undvika ruttändringar) och mer avancerad kunskap.

2.14

Ombyggnad och modernisering är en process som i flera avseenden uppvisar större likheter med fartygsbyggnad än med reparation och underhåll. En ombyggnad av ett fartyg tar vanligtvis längre tid än en vanlig reparation. Åtgärderna i samband med en ombyggnad kan beskrivas som en produktionsprocess.

2.15

Om man ser till tidsramarna är ombyggnadsarbetet enligt Sea Europe (4) mer likt arbetet vid varven för fartygsbyggnad. En ombyggnad kräver dock ett helt annat tillvägagångssätt och förutsätter flexibilitet i form av en förmåga att anpassa arbetsschemat efter kundens krav och de särskilda egenskaperna hos det fartyg som ska byggas om.

2.16

Varven för ombyggnad hade strax före krisen en mycket bra marknad. Under 2009 började beställningarna minska och den största minskningen skedde i början av 2010. Under denna tid stod de flesta orderböckerna för ombyggnad tomma. Situationen blev något bättre under andra halvåret 2010. För närvarande finns det dock många redare som begränsar sina ombyggnadsbeställningar på grund av ekonomiska utmaningar.

2.17

På senaste tiden spelar reparation, ombyggnad och modernisering av havsbaserade hjälpfartyg och flytande anläggningar (bl.a. borrplattformar) en allt viktigare roll. Med tanke på de höga kostnaderna för nya fartyg av detta slag (och flytande havsbaserade objekt) och den långa leveranstiden (upp till fyra år) beslutar redarna att omvandla befintliga havsbaserade enheter och flytande anläggningar. I Europa är frestelsen dock fortfarande stor att anlita billigare utländska varv för sådana ombyggnationer.

3.1

De senaste efterforskningarna och undersökningarna av konkurrenskraften hos EU:s SMRC-sektor gjordes inom forskningsprogrammet ECO-REFITEC (5) inom ramen för det sjunde forskningsprogrammet. Resultaten av dessa efterforskningar presenteras i bilaga 2.

4.1

På internationell nivå har det ännu inte förts några diskussioner om några multilaterala överenskommelser om konkurrenskraft (t.ex. under WTO:s överinseende) som skulle kunna påverka SMRC-sektorn, och utsikterna till att nå en överenskommelse på kort sikt är ganska små.

4.2

På bilateral nivå har EU förhandlat fram handelsavtal med USA, Kanada, Japan och Sydkorea som indirekt påverkar konkurrenskraften, men deras inverkan på SMRC-sektorn är ganska försumbar.

På europeisk nivå omfattar EU-lagstiftningen rambestämmelserna för statligt stöd till varvsindustrin. Kommissionen kan i detta sammanhang ge sitt tillstånd till att medel ges till innovationer eller till att varv tilldelas regionala bidrag, och när det gäller exportkrediter till att redare ges stöd. När det gäller SMRC-sektorn avser dessa rambestämmelser bidrag till både reparation och ombyggnad i fallen med regionalstöd och stöd till innovation men enbart bidrag till ombyggnad av fartyg i fallet med exportkrediter.

4.2.1

De nuvarande rambestämmelserna gäller under två år från och med den 1 januari 2012. Efter denna period kommer rambestämmelserna för varven enligt kommissionen att kunna integreras i den framtida versionen av EU:s riktlinjer om statliga stöd till forskning och innovation samt regionalstöd, eftersom både EU:s allmänna rambestämmelser och de mer specifika rambestämmelserna om fartygsbyggnad håller på att ses över för närvarande.

4.3

4.4.1

Konventionen om hantering av ballastvatten löser problemet med att invasiva marina arter sprids mellan olika havsområden när fartyg släpper ut ballastvatten. Denna konvention planeras träda i kraft i början av 2014.

4.4.2

Konventionen kommer att få mycket stor inverkan på SMRC-sektorn. Många fartyg kommer nämligen att behöva modernisering eller ombyggnad, och detta kan enligt Lloyds register komma att påverka 65 000 fartyg över hela världen.

4.4.3

Denna konvention kan även få andra konsekvenser för SMRC-varven, framför allt risker till följd av användningen och förvaringen av nya kemikalier och de strängare bestämmelserna för användningen av dem.

4.5.1

Konventionen, som trädde i kraft 2013, syftar till att minska utsläppen av luftföroreningar från fartyg, framför allt i form av SOx och NOx.

4.5.2

För att sjöfartssektorn inte ska utsättas för onödiga begränsningar fastställs det i bilaga VI till konventionen att man kan minska utsläppen genom att använda sig av alternativa bränslen eller teknik för rening av gaser.

4.5.3

Denna konvention skapar möjligheter för SMRC-varven, eftersom det på fartyg i befintliga flottor måste installeras teknisk utrustning för begränsning av utsläpp. De varv som monterar miljöanordningar kan bland annat ställas inför följande risker: ett ökat beroende av leverantörerna av anordningarna och ett behov av vissa investeringar i varven.

4.6.1

Denna konvention syftar till att skapa sådana förhållanden att risken för miljö, hälsa och säkerhet vid återvinning av fartyg ligger på en godtagbar nivå.

4.6.2

Enligt konventionens bestämmelser måste redarna få full information om alla material som används vid underhåll, reparation och ombyggnad och försäkra sig om att inga oönskade material någonsin används vid varven. Detta kan skapa ytterligare möjligheter till nya beställningar av specialisttjänster för EU-varv som utmärker sig genom en hög nivå av kunnande.

4.7

Återvinningen av fartyg kommer att bli en alltmer strategisk verksamhet för att tillvarata och förse tillverkningssektorerna i EU med t.ex. skrot och andra råvaror (stål, aluminium, koppar). Detta minskar både den direkta och indirekta inverkan på miljön och bidrar till att oacceptabla arbetsvillkor och sociala villkor undviks.

5.1

SMRC-sektorn och de företag som har en koppling till denna bör ta hänsyn till de chanser och möjligheter till finansiering som utvidgningen av Europeiska investeringsbankens kreditverksamhet innebär. Man bör stimulera och undersöka åtgärder från Europeiska investeringsbankens sida, framför allt när det gäller projekt med koppling till grön sjöfart (”green shipping”), förnybar energi som utvinns till havs samt ombyggnad. Vi föreslår att GD Näringsliv snarast anordnar workshoppar för att mer konkret undersöka möjligheterna till stöd från Europeiska investeringsbanken.

5.2

Medlemsstaterna och kustregionerna bör undersöka möjligheten att bevilja medel ur strukturfonderna för diversifiering av tekniken inom sjöfartssektorn i samband med nya marknadssektorer. Här handlar det framför allt om regionala strategier för smart specialisering.

5.3

När det gäller eventuella EU-åtgärder för långsiktig finansiering bör kommissionen undersöka möjligheterna till åtgärder för finansiering av konstruktion och modernisering av fartyg. Medlemsstaterna, de finansiella aktörerna, industrin för sjöfartsteknik och andra berörda parter bör undersöka möjligheterna till marknadsgarantier.

5.4

Fartygsindustrin (däribland SMRC) bör i samarbete med kommissionen, medlemsstaterna eller regionerna engagera sig i forskningsåtgärderna och i detta syfte använda sig av bl.a. offentlig-privata partnerskap och ta full hänsyn till de marina sektorernas struktur och relevanta bestämmelser om statliga stöd.

5.4.1

EESK instämmer i det grundläggande argumentet i LeaderSHIP 2020-initiativet: För att uppnå de allmänna målen för varvssektorn när det gäller offentlig-privata partnerskap måste det finnas ett starkt engagemang för forskningsprogrammen. När det gäller målen på kort sikt råder det inga tvivel om att SMRC-sektorns konkurrenskraft bör stödja sig på lämpliga åtgärder för att stimulera innovationer i företagen.

5.5

EESK stöder idén om att involvera kommittén för sektorsdialog i varvsindustrin i arbetet med att fastställa och genomföra politiska strategier inom ramen för LeaderSHIP 2020-initiativet. För närvarande bör kommitténs särskilda roll bestå i att genomföra den del av initiativet som syftar till bättre identifiering och jämförbarhet mellan kvalifikationer och färdigheter i syfte att trygga sektorns långsiktiga välgång.

5.6.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 170/45

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) ser positivt på hur Europeiska unionens solidaritetsfond (1) har fungerat hittills, och kommittén har också stött inrättandet av den ända från början (2).

1.2

EESK anser att man omgående måste ändra förordning 2012/2002, som avser verksamheten i EU:s solidaritetsfond, eftersom ändringen redan är försenad (3), och vi stöder kommissionens insatser, trots att det nya förslaget är mycket konservativt, vilket är en åsikt som även Europaparlamentet delar (4).

1.3

EESK anser att rådet genom att förkasta kommissionens förslag 2005 (5) missade ett tillfälle att föra in nya grunder för fondens verksamhet.

1.4

EESK anser att man måste vidta alla åtgärder som behövs för att minska byråkratin inom solidaritetsfondens verksamhet och göra förfarandena snabbare (6).

1.5

EESK instämmer i de förändringar som föreslås i det nya förslaget till förordning, (7) dvs. att man inför förskottsutbetalning, förtydligar begreppen ”större katastrof” och ”exceptionella regionala katastrofer” samt att man ska vidta åtgärder mot medlemsstater som inte visar tillbörlig omsorg för att förebygga katastrofer.

1.6

EESK anser att man trots den särskilt svåra budgetperiod EU nu går igenom bör förutse större belopp för solidaritetsfondens verksamhet, om det mot förmodan skulle inträffa en särskilt stor större katastrof.

1.7

EESK anser att det är nödvändigt att fullständigt klargöra villkoren för solidaritetsfondens funktion, så att det inte skapas ogrundade förväntningar eller att den blir ett medel för politiska handlingar, men vi vill inte heller att befolkningar som får utstå svåra prövningar ska bli besvikna.

1.8

EESK anser att ett verktyg som solidaritetsfonden utgör ett utmärkt tillfälle för EU att visa sin enighet och sin solidaritet. Man måste bara se till att dessa verktyg används på ett lämpligt sätt och att EU-medborgarna blir medvetna om unionens insatser och åtgärder.

1.9

EESK anser att man i fondens uppgifter även bör inkludera katastrofer som plötsligt uppstår på grund av ”växthuseffekten” eller klimatförändringarna generellt, men även katastrofer som beror på terroristattacker.

1.10

EESK frågar sig varför villkoren för att utnämna något till en katastrof fortfarande måste ligga på en så hög nivå som ”större”, eftersom detta tvingar fonden att använda sina medel endast i undantagsfall och bara med hänvisning till undantagsbestämmelserna. Vi anser vidare att minimitrösklarna för de kostnader som anges vad gäller omfattningen av de konstaterade skadorna är för höga och måste sänkas.

1.11

Subsidiaritetsvillkoret, som rådet tillämpar strikt, utgör en avskräckande faktor och försvårar i betydande grad kommissionens insatser. EESK vill att detta villkor ska tillämpas mer flexibelt.

1.12

Kommittén anser att man i många fall skulle ha kunnat – och kan – undvika stora katastrofer genom att använda befintliga europeiska mekanismer och resurser samt befintlig teknisk kunskap.

1.13

Kommittén instämmer i principen att den som förorsakat skadan ska betala.

1.14

Vi konstaterar att de stora katastroferna i Europa dessvärre har blivit allt fler under de senaste åren.

1.15

Vi uppmanar medlemsstaterna att förbättra sina interna förfaranden och mekanismer för att underlätta kommissionens arbete, genom att i god tid tillhandahålla information som är trovärdig, tillförlitlig och väldokumenterad.

1.16

Kommittén anser att en period på 9–12 månader för att fördela stödet är onödigt lång och inte tjänar syftet att ge ett akut och omedelbart bistånd.

1.17

EESK anser att man måste fastställa regler om offentliggörande och insatser för att föra fram fondens arbete så att detta når ut till medborgarna.

2.1

Europeiska unionens solidaritetsfond inrättades 2002 efter de katastrofala översvämningar som drabbade Central- och Nordeuropa, och syftet var att tillhandahålla extra hjälp till medlemsstaterna och anslutningsländerna vid större naturkatastrofer för att återskapa den ekonomiska verksamheten och samhällsfunktionerna i de drabbade områdena.

2.2

Solidaritetsfonden grundades genom ett brådskande förfarande när man insåg att unionen förfogade över betydande resurser för att hantera naturkatastrofer över hela jorden, men inte hade de verktyg som krävdes för att hantera liknande katastrofer på sitt eget territorium eller i anslutningsländerna.

2.3

Sedan den inrättades har solidaritetsfonden i många fall fungerat på ett tillfredsställande sätt, men den har även visat prov på organisatoriska och byråkratiska problem, vilket kommissionen försökte rätta till genom förslaget till förordning 2005. Trots det positiva omdömet från Europaparlamentet förkastade dock rådet detta förslag.

2.4

Taket för solidaritetsfondens årsbudget ligger på 1 miljard euro, vilket hittills har visat sig tillräckligt.

3.1

Huvudinslagen i den gällande förordningen om inrättande av solidaritetsfonden är följande:

3.1.1

Den grundades för att bistå medlemsstaterna och anslutningsländerna vid större naturkatastrofer och för att ge unionen möjlighet att göra akuta och effektiva insatser.

3.1.2

Den omfattar medlemsstaterna och de länder som har inlett anslutningsförhandlingar.

3.1.3

Den utgör ett kompletterande verktyg och tillhandahåller extra stöd för att finansiera akutinsatser.

3.1.4

Det fastställs att de främsta aspekterna på större katastrofer är överlevnadsförhållandena, den naturliga miljön och ekonomin.

3.1.5

En ”större katastrof” anses vara en katastrof som förorsakar allvarliga skador i form av ekonomiska kostnader eller som en andel av bruttonationalinkomsten (BNI) (8).

3.1.6

Enligt bestämmelserna ska solidaritetsfonden fungera genom särskilt snabba förfaranden och vidta omedelbara beslut.

3.1.7

Det stödberättigade landet bär alltid ansvaret för genomförandet av stödet.

3.2

I förordningen fastslås att största möjliga insyn och en ansvarsfull finansiell förvaltning ska råda.

3.3

Vad gäller de höga belopp som fastställts för att definiera stora ”naturkatastrofer”, införs även undantagsklausuler som avser ”exceptionella regionala miljökatastrofer” och katastrofer ”i ett grannland”, men då gäller utomordentligt stränga kriterier och ett tak på upp till 75 miljoner euro. Undantagsvillkoren blev till slut regeln för ingripande från solidaritetsfondens sida på grund av de mycket höga belopp som i början hade fastställs för att definiera större katastrofer.

3.4

I enlighet med förordningen är de grundläggande prioriteringarna för solidaritetsfonden vid en större katastrof följande:

3.4.1

Omedelbart återställande av infrastruktur och utrustning inom områdena energi, vattenförsörjning och avloppsvatten, telekommunikationer, transporter och utbildning.

3.4.2

Tillhandahållande av tillfälliga bostäder och finansiering av räddningstjänst.

3.4.3

Vidtagande av åtgärder för att skydda kulturarvet.

3.4.4

Omedelbar röjning av katastrofdrabbade områden.

3.5

Den drabbade staten ska så snart som möjligt och senast inom tio veckor från det att katastrofen inträffade lämna in en ansökan om stöd till kommissionen, som också fastställer katastrofens omfattning.

4.1

I förslaget till ändring av förordning 2012/2002 om solidaritetsfonden föreskrivs följande ändringar:

4.1.1

Solidaritetsfonden införlivas i den nya fleråriga budgetramen 2014–2020.

4.1.2

Fondens tillämpningsområde slås tydligt fast så att det begränsas till naturkatastrofer, vilket även inbegriper katastrofer som förorsakats av människan.

4.1.3

En tröskel på 1,5 % av BNP på regional Nuts2-nivå fastställs (en befolkning på mellan 800 000 till 3 000 000 invånare) vad gäller ”regionala katastrofer”.

4.1.4

Det införs en möjlighet att på begäran av den berörda medlemsstaten betala ut snabba förskott med upp till 10 % av det förväntade stödbeloppet, med ett tak på 30 miljoner euro.

4.1.5

Man beaktar för första gången katastrofer som utvecklar sig långsamt, t.ex. torka.

4.1.6

Det införs bestämmelser för att stimulera effektivare åtgärder för att förebygga katastrofer, och man uppmuntrar användande av unionslagstiftning för att förebygga. Samtidigt får kommissionen möjlighet att avslå ansökningar, om medlemsstaten varit allvarligt vårdslös eller en liknande katastrof har inträffat för andra gången.

4.1.7

Det införs nya bestämmelser vad gäller bidragsberättigande för moms, och tekniskt bistånd undantas.

4.1.8

Förordningen tillåter i exceptionella fall undantag från vissa bestämmelser i budgetförordningen.

4.1.9

Ett tak på 3 miljarder euro eller 0,6 % av BNI fastställs för en katastrof som karaktäriseras som större.

5.1

EESK har instämt i att man behöver ändra förordning 2012/2002 om solidaritetsfonden på följande sätt:

5.1.1

Det måste inrättas en effektivare stödmekanism vid naturkatastrofer i medlemsstaterna, anslutningsländerna och grannländerna.

5.1.2

Man bör ha befogenhet att ingripa även vid katastrofer som beror på industriolyckor eller tekniska olyckor.

5.2

Vi anser att de angivna beloppen är för låga om det rör sig om masskatastrofer som kan påverka en stor del av EU, t.ex. en kärnkraftsolycka, pandemier osv. och uppmanar kommissionen att ägna särskild uppmärksamhet åt detta.

5.3

Vi instämmer helt i kommissionens försök att snabba upp solidaritetsfondens administration och anser att den alltid måste utföras med hjälp av tillförlitliga förfaranden och med fullständigt säkra och enkla verksamhetsregler.

5.4

EESK uppmanar medlemsstaterna att använda fondens mekanismer med omsorg så att det inte skapas onödiga negativa konsekvenser för EU.

5.5

Vi instämmer i införandet av förskottsutbetalningar och i tillämpningen av begreppet ”katastrofer som utvecklar sig långsamt”, t.ex. torka. Kommittén anser också att i man i de återuppbyggnadsarbeten som planeras efter en naturkatastrof även bör inräkna återplantering av skog.

5.6

Kommittén anser att kommissinen måste vara särskilt strikt när det gäller medlemsstater som på grund av vårdslöshet framkallar stora katastrofer, trots att det finns EU-lagstiftning och särskilda europeiska finansieringar för att förhindra detta.

5.7

Vi tror att klimatförändringen kommer att skapa ännu fler naturkatastrofer i framtiden och vi uppmanar därför kommissionen att även innefatta sådana katastrofer i förordningen.

5.8

Vi anser att det civila samhället alltid spelar en viktig roll vid stora katastrofer och begär att kommissionen i den ändrade förordningen även ska innefatta möjligheten att ge stöd till specialiserade och certifierade organisationer som har de strukturer och kunskaper som krävs för att erbjuda sina tjänster.

5.9

Kommittén anser att effektivt fungerande mekanismer som solidaritetsfonden ger unionen möjlighet att i praktiken och på ett konkret sätt visa sin solidaritet. Vi uppmanar kommissionen att vidta de åtgärder som behövs för att EU-medborgarna ska informeras om unionens roll.

5.10

EESK anser att fondens finansiering måste införlivas i EU:s ordinarie budget så att man minskar de förseningar som uppstår på grund av de långsamma och byråkratiska förfaranden som inbegriper rådet, parlamentet och kommissionen, men det bör samtidigt även finnas en mekanism för att öka finansieringen om det inträffar en särskilt stor katastrof som kräver ett utökat stöd.

5.11

EESK håller med Europaparlamentet om att tröskeln på en andel på 1,5 % av BNP på regional Nuts2-nivå är för hög och inte tillåter att många allvarliga katastrofer inräknas i fondens tillämpningsområde, till medborgarnas besvikelse. Vi föreslår att andelen minskas till 1 % i syfte att främst täcka in de länder som har låga befolkningstal.

5.6.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 170/50

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) är nöjd med att kommissionen äntligen har lagt fram det väntade och flera gånger tillkännagivna förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om penningmarknadsfonder.

1.2

Marknaden för skuggbanksystem är mycket viktig. Enligt en uppskattning av rådet för finansiell stabilitet (Financial Stability Board, FSB) är dess värde 51 biljoner euro på global nivå, vilket motsvarar 25–30 % av hela finanssystemet. I Europa omfattas större delen av penningmarknadsfonderna, ca 80 % mätt i tillgångar och 60 % mätt i antalet fonder, av bestämmelserna i direktiv 2009/65/EG (UCITS). Övriga penningmarknadsfonder omfattas sedan juli 2013 av bestämmelserna i direktiv 2011/61/EU om förvaltare av alternativa investeringsfonder.

1.3

Det finns två huvudsakliga skäl till att skuggbankverksamhet behöver regleras: Det första skälet är möjligheten att skuggbanksektorn används som ett sätt att kringgå lagstiftningen, särskilt kapitalkraven, eller för att utföra aktiviteter som kan hanteras inom ramen för det traditionella reglerade systemet, vilket ökar sannolikheten för en systemisk händelse. Det andra skälet är att skuggbankernas finansiella aktiviteter har stora hävstångseffekter, och, liksom när det gäller de traditionella bankerna, kan detta medföra att finanssektorn exponeras för panik och systemiska händelser.

1.4

EESK ställer sig bakom kommissionens beslut att reglera sektorn med hjälp av en förordning och inte ett direktiv. Penningmarknadsfonder har verksamhet överallt i världen, men de allra flesta har sitt säte i tre länder: Frankrike, Irland och Luxemburg. Därför är det viktigt med enhetliga och omedelbart tillämpliga bestämmelser. Detta beslut överensstämmer fullt ut med proportionalitets- och subsidiaritetsprinciperna.

1.5

På uppdrag av rådet för finansiell stabilitet lade Internationella organisationen för värdepapperstillsyn (Iosco) i oktober 2012 fram en första uppsättning rekommendationer som vägledning för regleringsmyndigheterna vid regleringen av marknaderna för penningmarknadsfonder. I november 2012 lade FSB själv fram rättsliga riktlinjer i syfte att minska penningmarknadsfondernas känslighet för s.k. rusningar, och den 20 november 2012 offentliggjorde Europaparlamentet sina synpunkter. Slutligen lade Europeiska systemrisknämnden (ESRB) i december 2012 (1) fram sina rekommendationer.

1.6

I USA antog Securities and Exchange Commission regel 2-a 7, som reglerar denna fråga sedan 2010, och den 19 november 2012 (2) inledde FSOC (Financial Stability Oversight Council), den myndighet som ansvarar för regleringen i USA, en översyn av den gällande lagstiftningen, och lade fram rekommendationer som i hög grad liknar kommissionens rekommendationer: skyldighet att inneha en kapitalbuffert, en övergång till penninmarknadsfonder med ett rörligt fondandelsvärde samt skyldigheter som rör mycket kortfristiga investeringar och mer frekvent information till marknaden om investeringsportföljens sammansättning. Med tanke på marknadernas höga integrationsgrad rekommenderar EESK att bestämmelserna ska vara effektiva och enhetliga samt förenliga med dem som utfärdas av USA:s myndigheter.

1.7

EESK håller med om påståendet i ESRB:s rekommendation: ”Trots att det inte var penningmarknadsfonderna som orsakade finanskrisen 2007 och 2008 visade deras utveckling dock att de potentiellt kan sprida, eller t.o.m. förvärra, en kris. Erfarenheterna från krisen 2007 och 2008 visar att penningmarknadsfonder kan utsättas för investerarflykt och kan behöva stöd från sina garanter, särskilt för att upprätthålla ett konstant andelsvärde.”

1.8

EESK upprepar att det ”utan tvekan finns [...] behov av likviditet inom finanssektorn, som redan före finanskrisen till stor del var beroende av skuggbanksystemet, men erfarenheterna av krisen visar att man i lagstiftningsprocessen bör prioritera det finansiella systemets stabilitet”. ”Det borde inte förekomma någon verksamhet 'i skuggan', och därför bör skuggbanksektorn lyda under samma tillsyns- och regleringskrav som hela det finansiella systemet.””Den nya regleringen bör även ha som mål att ge de europeiska konsumenterna en hög skyddsnivå.”

1.9

I linje med FSB:s rekommendationer har kommittén redan tidigare uppmanat till ett snabbt antagande av förordningen (3). Europaparlamentet och rådet måste så snart som möjligt nå en överenskommelse så att denna förordning kan antas, med beaktande av EESK:s ändringsförslag. Det finns en konkret risk för att förordningen skjuts upp flera månader på grund av parlamentets och kommissionens institutionella tidsgränser.

1.10

EESK anser att de bästa och lämpligaste rekommendationerna är FSB:s och ESRB:s rekommendationer (4) om riskerna med fonder med fast fondandelsvärde (CNAV), som borde omvandlas till fonder med rörligt fondandelsvärde (VNAV). Kapitalbufferten på 3 % tycks otillräcklig för att hantera likviditetskraven i händelse att alla operatörer skulle förvänta sig allvarlig turbulens på marknaden och skynda sig att ta ut sina investeringar, särskilt med tanke på att den största risken som hittills mätts var på över 6 %.

2.1

Kommissionens förslag till förordning är en uppföljning av den grönbok om skuggbanker som kom förra året (se IP/12/253 och MEMO/12/191). I förslaget sammanfattas det arbete som kommissionen hittills utfört och man redogör för en färdplan för tänkbara ytterligare lagstiftningsåtgärder inom denna viktiga sektor.

2.2

Händelserna under den finansiella krisen har lyft fram många drag i penningmarknadsfonderna som gör dem sårbara om det inträffar problem på finansmarknaden, och som kan sprida eller öka riskerna på marknaderna.

2.3

De riktlinjer som europeiska värdepapperstillsynskommittén (CESR) antagit för att skapa gemensamma miniminormer har efter ett år endast tillämpats i 12 medlemsstater, vilket visar att man fortfarande håller fast vid olika nationella bestämmelser. Detta kräver en snabb och kraftfull insats.

2.4

Penningmarknadsfonderna kan inte arbeta med derivat, förutom om det gäller normala skyddsåtgärder mot valuta- och ränterisker.

2.5

Penningmarknadsfonderna bör också minska motpartsrisken genom diversifiering av investeringarna: Det belopp som ingår i en omvänd repa med samma motpart får inte överstiga 20 % av tillgångarna.

2.6

Förvaltarna bör avhålla sig från att begära en värdering av specialiserade externa organ. De ska regelbundet genomföra stresstester på penningmarknadsfonderna för att mäta deras motståndskraft.

2.7

Förslaget till förordning syftar till att säkra större insyn genom

2.8

I förslaget till förordning föreslås också en uppstramning när det gäller penningmarknadsfonder med en uppmaning till striktare likviditetskrav. Enligt kommissionen skulle detta säkerställa att fonderna har möjlighet att återbetala investerare som vill ta ut sitt kapital utan att detta påverkar systemet.

2.9

Man bör särskilt säkerställa att minst 10 % av fondernas portföljer består av tillgångar som förfaller inom en dag och ytterligare 20 % tillgångar som förfaller inom en vecka, medan deras exponering gentemot en enskild emittent får uppgå till högst 5 % av värdet. En kapitalbuffert på 3 % måste också garanteras för fonder med fast fondandelsvärde.

3.1

Skuggbanksystemet spelar en viktig roll i finansieringen av realekonomin. ”Skuggbanksystemet bidrog till finansialiseringen av ekonomin och den bostadsbubbla som – sedan 2007 – har drabbat olika utvecklade länder och lett till att deras ekonomi hamnat på gränsen till sammanbrott. Därför bär det en avgörande del av – om än inte hela – ansvaret för den stora recession som har drabbat USA och många länder i EU. Det finansiella systemet i dess helhet bör stå i realekonomins tjänst.” (5) Särskilt små- och medelstora företag står inför allvarliga problem när de hamnar i kläm på grund av kreditnedskärningar. Banksystemet verkar inte kunna uppfylla sin primära uppgift att stödja realekonomin.

3.2

Penningmarknadsfonderna matchar efterfrågan och utbud av likvida tillgångar under en kort period.

3.3

Såsom rådet för finansiell stabilitet och andra viktiga institutioner, t.ex. Internationella organisationen för värdepapperstillsyn och Europeiska systemrisknämnden, har konstaterat regleras penningmarknadsfonderna inte tillräckligt trots deras stora betydelse för systemet. Kommittén håller med om detta.

3.4

Omvänt bekymrar sig Europeiska bankförbundet för konsekvenserna av förslagen om penningmarknadsfonder, som anses vara restriktiva och svåra att genomföra för fonderna, vars resurser kan användas av bankerna för att stödja lån till realekonomin.

3.5

Även G20 arbetar med denna fråga. Dess fokus ligger på sektorns aktiviteter istället för på dess aktörer. G20-ländernas olika kommentarer pekar på att man önskar mjuk lagstiftning inom sektorn för att undvika överdrivna återverkningar på de globala finansflödena, med tanke på den viktiga roll som skuggbanksektorn spelar för att tillhandahålla likviditet till banksektorn.

3.6

Vad gäller de berörda institutionerna och aktiviteterna uppskattade FSB år 2011 att det globala värdet av skuggbanksektorn uppgick till ca 51 biljoner euro, vilket motsvarar 25–30 % av hela finanssystemet och hälften av bankaktiviteterna (inom eurozonen nästan 17 biljoner, i Storbritannien nästan 7 biljoner, i USA 17,5 biljoner (6)).

3.7

Det finns ett antal förmedlare i detta system, men penningmarknadsfonderna är systemrelevanta och en betydande källa för kortfristig finansiering för finansinstituten, företagen och regeringarna. Av denna anledning är penningmarknadsfondernas funktion av central betydelse för det internationella regleringsarbete som diskuteras.

3.8

I Europa innehar penningmarknadsfonder omkring 22 % av de kortfristiga skuldpapper som emitteras av regeringarna och företagen och 38 % av de kortfristiga skuldpapper som emitteras av banksektorn, vilket motsvarar ca en biljon euro.

3.9

Vad gäller den totala geografiska fördelningen av penningmarknadsfonder med fast fondandelsvärde i EU har de flesta sitt säte i Frankrike, Irland och Luxemburg, och de används särskilt mycket av företag i Tyskland och Storbritannien.

4.1

Sektorn för penningmarknadsfonder är nära sammankopplad med bankerna, som ofta förvaltar fonderna och till och med vänder sig till fonderna för att finansiera sig själva. Enligt kommissionen får största delen av penningmarknadsfonderna stöd av bankerna: Nio av tio av de största förvaltarna av penningmarknadsfonder finansieras av kommersiella banker. Denna uppskattning visar inte bara på de täta kopplingar som finns mellan dessa två sektorer, utan också på sambandet mellan penningmarknadsfonder och företags- och statsfinansiering.

4.2

För företagen utgör penningmarknadsfonderna ett alternativt kortfristigt sätt att investera sina pengar. Med hjälp av dessa instrument kan företagen investera sitt kapital med större vinst, i stället för att sätta in det på en bank. EESK erkänner den potentiella effekten i denna metod att investera pengar, men vill betona dess risker. Till skillnad från bankerna har fonderna i händelse av problem ingen tillgång till stöd från centralbanker.

4.3

Det finns inget inlåningsskyddssystem för penningmarknadsfonder. Mellanhänder inom skuggbanksektorn (hedgefonder, penningmarknadsfonder eller strukturerade investeringsinstrument) tillhandahåller kredit.

4.4

Enligt nuvarande förfaranden får en penningmarknadsfond låna ut alla de medel som mottagits från individer eller företag. EESK konstaterar att en penningmarknadsfond kan gå i konkurs om en eller två låntagare inte längre har möjlighet att återbetala sina lån, eftersom fonden inte kan återbetala dessa om flera insättare/investerare samtidigt önskar ta ut sina pengar. Om man inte inför ändamålsenliga regler kan detta system ge upphov till en ny kris.

4.5

I ljuset av dessa iakttagelser och med tanke på att det – såsom redan påpekats – är bankerna som är de största finansiärerna/sponsorerna av penningmarknadsfonder, är EESK övertygad om att penningmarknadsfondssektorn bör underställas regler och kontroller i likhet med dem som redan tillämpas för banksektorn.

4.6

Kommittén anser att kommissionens förslag att undanröja denna risk genom att införa en likviditetsbuffert på 3 % inte är tillräckligt för att hantera de risker som härrör från penningmarknadsfonder med fast fondandelsvärde, särskilt med tanke på att det redan inträffat fall med risker på över 6 %.

4.7

Att kommissionens förslag är otillräckliga framgår också av FSB:s och ESRB:s rekommendationer. Av försiktighetsskäl och för att bevara systemet har både FSB och ESRB föreslagit att kommissionen ska anta en utvärderingsmekanism för fonder som bygger på ett rörligt fondandelsvärde, så att fondens värde anpassar sig efter prisfluktuationerna. I förordningen bevaras dock den ursprungligen planerade mekanismen med ett fast fondandelsvärde, och kommissionen lägger bara till en likviditetsbuffert för att hantera eventuella negativa variationer i värdet. EESK anser att rekommendationerna från de båda aktörerna inom marknadsreglering mer motsvarar principen om att bevara finanssystemets stabilitet, vilket framgår av tabellen nedan.

Penningmarknadsfond med fast fondandelsvärde (CNAV – Constant Net Asset Value) (art. 25)

Jämförelsetabell (7)

Med tanke på de produkter som erbjuds anser EESK att man närmare bör undersöka det faktum att produkter som redan cirkulerar i det traditionella banksystemet, och som således är reglerade, kan gå över till det parallella banksystemet i syfte att undvika de strängare kontrollerna inom banktillsynen.

4.8

Kommittén är orolig över att dessa risker nu kan uppstå i skuggbanksystemet för att undgå övervakning. Därför anser kommittén att man bör tillämpa principen ”samma verksamhet = samma regler”.

4.9

EESK hänvisar till en princip som redan fastslagits många gånger, dvs. att tillräcklig insyn och en lämplig nivå av övervakning skulle säkerställa att finanssystemet tjänar ekonomin och på så sätt ger fördelar i form av förtroende, effektivitet och ändamålsenlighet.

Enligt förslaget till förordning ska man också undvika extern kreditvärdering av penningmarknadsfonder. Bestämmelsen syftar till att förhindra en eventuell nedgradering som kan skapa panik på marknaderna. Trots att bestämmelsen strider mot principen om insyn och effektivitet och kan vara till skada för en fullständig informationssymmetri, anser EESK att marknaden för penningmarknadsfonder används av professionella aktörer och att kreditvärderingsinstituten kan skapa panik bland investerarna bara genom att ändra åsikt. Interna kreditvärderingsåtgärder, bättre förfaranden och skydd för riskhantering samt striktare och noggrannare övervakning kan på ett effektivt sätt bidra till att skydda kvaliteten på referenstillgångarna och fondernas säkerheter.

5.6.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 170/55

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) anser att meddelandet är ett enhetligt bidrag till försöket att reformera de finansiella tjänsterna i syfte att skapa effektivitet och stabilitet på detta viktiga område samt begränsa systemriskerna.

1.2

EESK tror att de nya bestämmelserna för finansmarknaderna på ett positivt sätt kommer att bidra till en sund ekonomi och framhåller sin djupa övertygelse om att stabilitet inom finanssektorn och framgång för reformerna är en förutsättning för en livskraftig ekonomisk utveckling samt för sysselsättningen och fullbordandet av unionens inre marknad.

1.3

EESK anser att färdplanen med sina redan vidtagna och framtida åtgärder rör sig i rätt riktning, och erkänner de framsteg som har gjorts. Kommittén vill dock betona att man omgående måste påskynda många projekt och snarast behandla de lagstiftningsinitiativ som ännu inte är färdiga.

Vad gäller de fem prioriterade områdena för framtida insatser (1).

1.4

anser EESK att arbitragehanteringen är av central betydelse för reformen av de finansiella tjänsterna (2), och kommittén välkomnar åtgärdspaketet (3) och i synnerhet att tillsynsramen för bankverksamhet stärks i syfte att minska smitto- och arbitrageriskerna.

1.5

Kommittén uppskattar särskilt försöket att skapa ökad insyn, och i synnerhet de konkreta åtgärder som syftar till att skapa en ram för övervakning av skuggbankverksamheten inom EU, utvecklingen av centrala transaktionsregister för derivattransaktioner inom ramen för marknadsinfrastrukturförordningen (Emir) (4), omarbetningen av direktivet om marknader för finansiella instrument (Mifid) (5), genomförandet av systemet med identifierare för juridiska personer (Lei) och den ökade transparensen i transaktioner för värdepappersfinansiering.

1.6

EESK medger att det har gjorts framsteg i riktning mot att fastställa en förstärkt regleringsram för vissa investeringsfonder i syfte att förbättra deras likviditet och stabilitet. I synnerhet gäller detta de penningmarknadsfonder som har sitt säte i Europa eller säljs här.

1.7

Kommitténs uppfattning är att meddelandet vad gäller ”minskning av de risker som är förbundna med transaktioner för värdepappersfinansiering” begränsas till allmänna konstateranden, som visserligen avspeglar verkligheten men inte till fullo innehåller de avgörande inslagen. Kommittén föreslår att man påskyndar och preciserar åtgärderna, framför allt vad gäller lagstiftningen om värdepapper, eftersom transaktioner för värdepappersfinansiering, huvudsakligen värdepapperslån och värdepappersrepor, spelar en central roll i finanssektorns skuldsättning.

1.8

På samma sätt ser vi en eftersläpning, och vi rekommenderar att man intensifierar insatserna och gör ett snabbt förtydligande i den avgörande frågan om att stärka tillsynen inom skuggbankverksamheten. För detta område tas endast några få frågor upp i meddelandet, och när det gäller framtida insatser hänvisar man bara till den översyn som kommissionen ska göra av det europeiska systemet för finansiell tillsyn (ESFS) under 2013.

1.9

Med tanke på att de främsta offren för den finansiella och ekonomiska krisen är medborgarna – som är skattebetalare, arbetstagare, sparare och konsumenter – rekommenderar EESK att man förstärker de lagstiftningsinitiativ som gäller skyddet av dem, genom transparens, korrekt information, socialt ansvar inom finanssektorn samt skydd av konsumenterna och småinvesterarna. Vi erinrar i detta sammanhang om våra tidigare kommentarer om det civila samhällets deltagande i regleringen av finansmarknaderna (6).

1.10

Kommittén understryker vikten av det som kommissionen framhåller i sitt meddelande, nämligen att skuggbankverksamheten inte bör betraktas enbart med utgångspunkt i de risker som den för med sig. Systemet utgör också ytterligare en alternativ finansieringskanal som kan vara till nytta för den reala ekonomin.

2.1

Skuggbankverksamhet definieras som ”ett system för kreditförmedling som involverar enheter och verksamheter utanför det reguljära banksystemet” (7), och den består av två inbördes relaterade pelare. Enheterna ägnar sig främst åt verksamhet som finansiering med depositionsliknande egenskaper, löptids- eller likviditetstransformering, kreditrisköverföring och användning av direkt eller indirekt hävstång. Verksamheten (som utgör en potentiellt betydande finansieringskälla för icke-bankenheter) innefattar värdepapperisering, värdepapperslån och värdepappersrepor.

2.2

Ad hoc-enheter utgörs av värdepapperiseringsinstrument, t.ex. investeringsinstrument som tillgångsbaserade företagscertifikat (ABCP), strukturerade investeringsinstrument (SIV) och andra specialföretag (SVP), penningmarknadsfonder samt andra former av investeringskapital/produkter med depositionsliknande egenskaper, som är sårbara vid samtidiga uppköp (rusningar), investeringsfonder, inbegripet de börshandlade fonderna som tillhandahåller krediter eller använder hävstång, finansföretag och värdepappersenheter som tillhandahåller krediter eller oreglerade kreditgarantier, eller vidtar ändringar av likviditet och/eller löptid, såsom banker, samt försäkrings- eller återförsäkringsföretag som utfärdar eller garanterar kreditprodukter.

2.3

Ursprunget till skuggbankverksamheten ligger i den avreglering av finanssystemet som genomfördes i Storbritannien under 1980-talet, och som fortsatte under 1990-talet (8) i USA och på andra ställen. De första Baselavtalen spelade en viktig roll eftersom de placerade de inkomstbringande verksamheterna utanför balansräkningen och inrättade en sträng reglering av bankernas balansräkningar (9).

2.4

Avskaffandet av eller lättnaderna i bestämmelser och regleringar (10) tillät finansinstituten att utvidga sin verksamhet till nya områden och komplicerade modeller, samtidigt som löftet om hög avkastning påverkade miljontals människor i hela världen som hade begränsade kunskaper om produkterna och skuggbankverksamhetens funktion.

2.5

År 2007 beslutade G20 att anta en rad reglerande åtgärder för att göra finanssystemet säkert och hållbart, och de allvarliga sociala och ekonomiska följderna av 2008 års kris visade vilka risker som hör samman med skuggbankverksamhet och de svagheter som fanns i form av bristande lagstiftning samt riskerna med otillräcklig tillsyn, ogenomskinliga marknader och alltför komplicerade produkter. Detta underströk också hur viktigt Rådet för finansiell stabilitet (FSB) är.

2.6

Europeiska unionen har en ledande roll i de internationella ansträngningar som gjorts via G20-gruppen och FSB, där man gjort seriösa framsteg mot att uppfylla åtaganden som härrör från färdplanen för reformen av den finansiella sektorn och från utvecklingen av nya tillsynsområden. Många reformer har redan blivit föremål för lagstiftning, t.ex. OTC-derivat m.fl.

2.7

FSB:s rapport i oktober 2011 är det första heltäckande internationella försöket till ökad tillsyn av skuggbankverksamheten, och den är fokuserad på a) att definiera principerna för övervakning och reglering, b) kartläggning och bedömning av systemriskerna, och c) identifiering av tillämpningsområdet för regleringsåtgärder enligt fem arbetsflöden (11). Kommissionen har också publicerat en grönbok om skuggbankverksamhetens potentiella risker för EU och hur man kan hantera dem genom föreskrifter.

3.1

Meddelandet tar upp redan vidtagna åtgärder enligt två linjer. De åtgärder som gäller de finansiella enheterna koncentreras på att skärpa kraven på banker och försäkringsföretag vid transaktioner med skuggbanksystemet och på att utarbeta en harmoniserad ram för förvaltare av alternativa investeringsfonder. De åtgärder som gäller marknadsintegriteten koncentreras på risköverföringsinstrumenten, förstärkta värdepapperiseringsarrangemang och en bättre ram för kreditvärderingsinstituten.

3.2

I meddelandet fastställs även fem prioriterade områden där kommissionen har för avsikt att vidta ytterligare åtgärder:

3.2.1

För att öka insynen i skuggbanksverksamheten kompletteras försöken att samla in och utbyta tillförlitliga och kompletta uppgifter med initiativ för att utveckla en övervakningsram för skuggbanksverksamheten och skapa centrala arkiv för derivat inom ramen för Emir-förordningen (12), översyn av direktivet om marknader för finansiella instrument (Mifid) (13), tillämpning av systemet med identifierare för juridiska personer (Lei) och ökad transparens i transaktioner för värdepappersfinansiering.

3.2.2

För vissa investeringsfonder, framför allt de penningmarknadsfonder som har sitt säte i Europa eller säljs här, föreslås nya regler för att förbättra deras likviditet och stabilitet och en reform av reglerna för företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag).

3.2.3

När det gäller att minska de risker som hör samman med transaktioner för värdepappersfinansiering framförs i meddelandet att det har gjorts omfattande försök att bättre förstå problemen och dra lärdom av dem, och att kommissionen för att lösa dessa problem utreder ett lagstiftningsförslag på området för värdepapperslagstiftning.

3.2.4

Tillsynen inom banksektorn i syfte att begränsa smitto- och arbitrageriskerna förstärks genom att man inrättar strängare regler, framför allt i form av kapitalkrav på bankerna när de gör transaktioner med oreglerade finansiella enheter, strängare auktorisationskrav och nya regler för likviditet, främst genom tillämpningen från och med den 1 januari 2014 av förordningen om kapitalkrav (14) och direktivet om kapitalkrav (15). Man talar även om en eventuell utvidgning av tillsynsreglernas tillämpningsområde i syfte att minska arbitrageriskerna.

3.2.5

Vad gäller den förbättrade tillsynen betonas att skuggbankverksamheten till sin natur är diffus, mångfasetterad och dynamisk och att utmaningarna för tillsynen t.ex. består i ett gränsöverskridande kringgående av reglerna. På europeisk nivå pågår ett grundläggande arbete inom ramen för Europeiska systemriskrådet (ESRB) och de europeiska tillsynsmyndigheterna. Dessa aspekter och behovet av att hantera frågan om arbitrage, samt det eventuella behovet av att tydliggöra varje myndighets institutionella roll, kommer att hanteras genom den översyn av det europeiska systemet för finansiell tillsyn (ESFS) som ska utföras under 2013.

4.1

EESK har sedan början på den finansiella krisen i en rad yttranden (16) gett uttryck för det civila samhällets syn på en rad frågor som rör hur det finansiella systemet fungerar, och kommittén har framfört generella kommentarer och rekommendationer, men även detaljerade, med avseende på återhämtning och rekonstruktion av kreditinstitut (17).

4.1.1

EESK välkomnade grönboken (18) om skuggbanksverksamhet som ett viktigt steg mot ett korrekt sätt att hantera de befintliga problemen, och understryker bland annat att man bör eliminera ”skuggverksamheten”, som även den bör lyda under samma reglerings- och tillsynskrav som hela det finansiella systemet.

4.2

EESK välkomnar att man antar synsättet med tillsyn på global nivå, med målet att utvidga reglering och tillsyn till alla systemviktiga finansiella institut, instrument och marknader (19). Kommittén är nöjd med att G20-gruppen vid sitt möte nyligen godkände förslagen från FSB (20), och konstaterar att meddelandet följer dem till fullo.

4.3

EESK uppmanar kommissionen att specificera innehållet i och ange tidsplanen för handlingsramen för ökad tillsyn över skuggbankverksamheten i form av en sammanhållen tillsynsmekanism, genom att klargöra tillsynsmyndigheternas institutionella roll i samband med översynen av det europeiska systemet för finansiell tillsyn (ESFS).

4.4

Med tanke på att viss skuggbankverksamhet och vissa skuggbanksenheter beroende på land kan omfattas eller inte omfattas av lagstiftning, är det särskilt viktigt att det råder lika konkurrensvillkor mellan länderna, samt mellan banksektorn och skuggbanksenheterna, genom lämpliga mekanismer för att undvika att regleringsarbitrage leder till snedvridning av incitamenten till reglering.

4.5

EESK understryker särskilt att det på området för analys av uppgifter behövs ett gemensamt globalt synsätt hos regleringsmyndigheterna, med gemensamma referensramar och öppna sektoriella standarder, så att man kan garantera ett snabbt utbyte av information och agera effektivt för att i tid hantera systemrisker och skydda den finansiella stabiliteten.

4.6

EESK anser att skuggbankverksamhetens omfattning och tillväxttakt är en annan viktig systemriskfaktor, eftersom skuggbanksverksamheten enligt FSB (2012) (21) uppgick till 67 biljoner dollar 2011 (jämfört med 26 biljonerdollar 2002), vilket motsvarar 111 % av den totala BNP i de länder som FSB undersöker.

4.7

Kommittén anser att det vore bra att göra en analytisk bedömning av frågan med utgångspunkt i verksamheten inom skuggsektorn i stället för i de olika enheterna, eftersom tillsynen och kontrollen av verksamheten är huvudutmaningen för att åtgärderna ska bli framgångsrika.

4.8

EESK:s uppfattning är att problemet med omfattningen och snedvridningen av praxis inte bara rör skuggbankverksamheten. En överdimensionerad bankmodell i kombination med brist på insyn innebär bevisligen en risk för instabilitet i ekonomin, vilket ger till resultat att kostnaderna för att rädda institutioner som är ”för stora och för ömsesidigt beroende av varandra för att kunna tillåtas gå i konkurs” överförs på samhället.

4.9

EESK konstaterar att för att stärka konkurrenskraften och stabiliteten inom den europeiska finanssektorn så måste man förutom att reglera skuggbanksystemet också i grunden ta itu med problemet med bankernas storlek som gör en konkurs omöjlig. Detta kan åstadkommas genom att öka insynen, rationalisera verksamheten hos storkoncernerna och minska beroendet inom koncernerna.

4.10

EESK anser att tillsynsåtgärderna måste åtföljas av åtgärder för att på ett effektivt sätt hantera alla snedvridningar inom finanssektorn, och även av strukturella reformer, och föreslår att kommissionen ska påskynda förfarandena för att inrätta en gemensam rekonstruktionsmekanism, på grundval av rekommendationerna i Liikanen-rapporten och betänkandet nyligen från Europaparlamentets utskott för ekonomi och valutafrågor om reformen av banksektorns struktur inom EU (22).

4.11

Eftersom skuggbankverksamhetens diffusa, komplexa och anpassningsbara karaktär gör en effektiv tillsyn komplicerad och svår, föreslår kommittén att kommissionen i god tid ska klargöra om de ansvariga nationella och europeiska tillsynsmyndigheterna, inklusive den gemensamma tillsynsmekanismen, har tillräckliga medel, kontrollverktyg och befogenheter.

4.12

EESK anser att om tillsynen ska bli framgångsrik måste den kopplas till effektiva, avskräckande och proportionerliga sanktionssystem samt att nivåerna på sanktionerna och upplysningar om dem som bryter mot reglerna ska offentliggöras. Vi vill även framhålla problemet med att fysiska eller juridiska personer i tredje land inte följer de europeiska reglerna.

4.13

EESK understryker att konsumenterna av finansiella produkter måste skyddas från otillbörlig praxis, vilseledande och insolventa produkter eller tjänster, samt från eventuella oskäliga avtalsvillkor, och erinrar om sitt förslag att skapa ett europeiskt organ för skydd av konsumenter av finansiella tjänster i syfte att stärka konsumentskyddet, öka insynen och på ett effektivt sätt behandla konsumenternas klagomål.

4.14

Lättillgängliga webbplatser och andra moderna informationsverktyg kan ge konsumenterna möjlighet att jämföra och välja produkter och tjänster, och även medverka till konkurrens och självreglering på finansmarknaden.

4.15

EESK föreslår att kommissionen ska påskynda genomförandet av konsekvensanalyserna, så att man kan fastställa de nya likviditetsreglerna och utföra en kostnads-nyttoanalys av verkningsgraden och proportionaliteten i alla de lagstiftningsakter som har antagits sedan den finansiella krisen inleddes, i syfte att bedöma lagstiftningens sammantagna konsekvenser för EU:s finansmarknad.

4.16

EESK konstaterar dessutom att detta lagstiftningsinitiativ måste bygga på tidigare sakkunskap och vetenskapliga undersökningar om insamling och utbyte av uppgifter, och mer allmänt på behovet av att ytterligare följa upp skuggbankverksamhetens dynamiska utveckling och vinstinriktningen. Man bör även fastställa vad som gynnar den reella ekonomin och vad som kan förväntas bli nya källor till svagheter och systemrisker.

5.6.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 170/61

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) håller med om att partnerskap erbjuder många fördelar när det gäller att utveckla innovationer, och att partnerskapens potential därför skulle kunna utnyttjas bättre.

1.2

EESK anser att det är viktigt att finjustera de tio föreslagna initiativen och öka samordningsvinsterna dem emellan, med ekonomiskt stöd från Horisont 2020, eftersom de i fråga om instrument, former och innehåll skiljer sig från andra typer av partnerskap.

1.3

EESK efterlyser långsiktig finansiell säkerhet för initiativen och stabilitet i regelverket, i syfte att reducera de högriskinslag som karakteriserar dem och att bidra till EU:s övergripande mål: hållbar utveckling, sysselsättning och nya kvalificerade yrkesprofiler.

1.4

EESK anser att dessa instrument är viktiga beståndsdelar för att säkerställa ökade anslag till investeringar i forskning och innovation, under förutsättning att de är flexibla, enkla och obyråkratiska, öppna och genomblickbara med hävstångseffekter för ytterligare finansiering, samt säkerställer en allt större roll för småföretag, särskilt i mindre gynnade områden.

1.5

EESK anser att det krävs mätbara mål som är inriktade på innovation och på omvandling till industriella mål och ny sysselsättning. Målen bör vara förankrade i en gemensam vision på medellång till lång sikt i ett välavvägt och genomblickbart styrningssystem med tydliga teknisk-vetenskapliga och socioekonomiska resultatindikatorer.

1.6

När det gäller institutionella offentlig-privata partnerskap rekommenderar EESK att större uppmärksamhet ägnas åt mekanismer för att förhindra insiderhandel och åt att öka hävstångseffekten, att man i programmen och projekten ger större utrymme åt alla former av mindre företag, inbegripet den sociala ekonomin, samt att det utformas en kraftfull kommunikationsstrategi, med en proaktiv roll för forumet för berörda aktörer i alla gemensamma företag.

1.7

I fråga om offentlig-offentliga partnerskap anser EESK att EU:s budget för forskning och innovation bör bidra till att uppnå en mer välavvägd fördelning av EU-medel, med större hänsyn tagen till små och medelstora teknikintensiva företag och till kliniska, medicinska och tekniska innovationer som främjar alla människors välbefinnande, särskilt när det gäller aktivt åldrande och assistans till äldre.

1.8

Kommittén efterlyser en proaktiv kommunikationspolitik om utvecklingen av de tio nya initiativen och rekommenderar att det anordnas årliga konferenser med alla berörda aktörer inom det organiserade civila samhället. Vid dessa konferenser skulle det läggas fram årsrapporter om de resultat som har uppnåtts och om strategier inför framtiden. Vi anser att man också bör ta fram praktiska flerspråkiga handledningar för smart deltagande i olika former av aktiva partnerskap på EU-nivå.

1.9

EESK rekommenderar kommissionen att utveckla denna proaktiva politik, som eventuellt kan omfatta inrättandet av EESK:s pris för ekonomisk och social innovation. Den bör särskilt rikta sig till tre målgrupper – berörda forskare och företagare, användare av innovativa lösningar på marknaden och den europeiska allmänheten som helhet – i syfte att uppfylla samhällets behov, särskilt när det gäller utbildning. Kommittén föreslår att man inrättar ett ”Europeiskt innovationspris” för att belöna innovativa tillämpningar på det industriella, ekonomiska och sociala området och ge det europeiska mervärdet ökad synlighet.

2.1

Horisont 2020 innehåller bestämmelser om inrättandet av offentlig-privata partnerskap på sådana nyckelområden där forskning och innovation kan bidra till att

2.2

Man bör klargöra att det finns olika former av partnerskap för forskning och innovation:

2.3

Erfarenheterna av de institutionella offentlig-privata partnerskap som har formen av EU-organ enligt artikel 185 i förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 har visat att ytterligare kategorier bör läggas till för att öka urvalet av mer flexibla instrument som är mer lättillgängliga för privata partner än vad som gäller för EU-institutionerna.

2.4

De offentlig-privata partnerskapen inom Horisont 2020 kan definieras som innovativa finansieringsinstrument som identifieras och genomförs på ett öppet och överskådligt sätt på grundval av en utvärdering som utförs av oberoende experter och som visar följande:

2.5

Gemensamma teknikinitiativ är en beprövad form av samarbete mellan den offentliga och privata sektorn på FoU-området.

2.6

De gemensamma teknikinitiativen är huvudsakligen ett resultat av de europeiska teknikplattformar som kommittén redan tidigare har yttrat sig om (1), och då i synnerhet de europeiska teknikplattformar där de vanliga befintliga instrumenten för att stödja FoU inte är tillräckliga för att nå de mål som fastställs i de strategiska agendorna.

2.7

EESK håller med om att partnerskap erbjuder många fördelar och att deras potential skulle kunna utnyttjas bättre. Kommittén har därför välkomnat ”kommissionens initiativ att inom ramen för flaggskeppsinitiativet Innovationsunionen inrätta och främja europeiska innovationspartnerskap (EIP)”.

2.8

EESK har också understrukit ”innovationens avgörande betydelse för Europa 2020-strategin” och att ”innovationer inte nödvändigtvis är ett resultat av en linjär process, […] utan att innovationer skapas i en komplex process” (2).

2.9

Om det finns ett starkt ömsesidigt beroende mellan forskning och innovation, får ”innovationen […] inte inordnas under forskningen och inte heller får forskningen inordnas under innovationen. Detta skulle innebära en kulturell utarmning av grundläggande europeiska värderingar” (3).

2.10

EESK vill på nytt framhålla sitt stöd till främjandet av social innovation, i synnerhet inom ramen för EU:s finansieringsprogram, t.ex. strukturfonderna eller programmet för social förändring och social innovation, som medel för att underlätta ytterligare stöd till utvecklingen av de sociala företagens finansieringskapacitet (4).

2.11

Kommittén har påpekat partnerskapens betydelse för att öka EU:s attraktionskraft som global aktör inom forskning och innovation.

2.12

EESK har framhållit sitt stöd för den roll som partnerskapet spelar när det gäller att föra samman olika offentliga aktörer på europeisk och nationell nivå i offentlig-offentliga partnerskap och offentlig-privata partnerskap (5) för att bidra till att möta de stora samhällsutmaningarna och stärka EU:s konkurrenskraft. På grundval av en analys av

har det varit möjligt att lyfta fram mycket positiva faktorer i frågan (6).

2.13

EESK ställer sig bakom den metod som använts för att ta fram de tio förslagen i investeringspaketet, som har utvecklats av kommissionen på grundval av resultaten av offentliga samråd, konsekvensanalyser och olika färdplaner.

2.14

Den 31 oktober 2013 anordnade EESK själv en hearing om det föreslagna initiativpaketet, där företrädare för en lång rad berörda civilsamhällesorganisationer, ledningen för olika existerande gemensamma företag och kommissionen deltog.

3.1

EESK stöder helt och fullt kommissionens initiativpaket och anser att både initiativen till offentlig-privata partnerskap på forskningsområdet enligt artikel 187 i fördraget och initiativen för offentlig-offentliga partnerskap enligt artikel 185 i EUF-fördraget är kraftfulla verktyg för att behandla viktiga frågor som påverkar den europeiska konkurrenskraften och den ekonomiska och sociala hållbara utvecklingen.

3.2

EESK anser att det är viktigt att utarbeta de tio föreslagna initiativen med ekonomiskt stöd från Horisont 2020, eftersom de i fråga om instrument, former och innehåll skiljer sig från andra typer av partnerskap, även om målen ibland är likartade. Man bör dock undvika dubbelarbete, överlappning och möjliga konflikter och i stället lyfta fram samverkanseffekter och komplementaritet med andra initiativ. Medlemsstaterna är under alla omständigheter inte befriade från sitt ansvar på de områden som berörs av dessa partnerskapsinitiativ.

3.3

EESK betonar vikten av att från EU:s sida garantera långsiktig finansiell säkerhet när det gäller forskning och innovation och ett stabilt, förenklat regelverk, och av att från företagens sida säkerställa initiativ i syfte att reducera de högriskinslag som karakteriserar dem. Vi anser dock att finansieringsstöden bör fördelas på ett mer balanserat sätt mellan initiativen, med större fokus på it-stöd för ett aktivt liv och programmet för högteknologiska små och medelstora företag.

3.4

När det gäller själva instrumenten utgör de viktiga beståndsdelar för att säkerställa ökade anslag till investeringar i forskning och innovation, under förutsättning att de är flexibla, enkla och obyråkratiska, öppna och genomblickbara, och om man kan lösa problemen med balansen och/eller den eventuella konflikten mellan konkurrenslagstiftningen och främjandet av innovation, skyddet av immateriella rättigheter och spridningen av resultaten. Syftet bör vara att allmänheten, som är skattebetalare och konsumenter, i slutändan ska få bättre tjänster.

3.5

EESK vill i synnerhet påminna om att det är viktigt att ”även i fortsättningen garantera forskarnas och deras organisationers upphovsmannaskap och immateriella rättigheter” och att det kunde vara ”ändamålsenligt att ge fri tillgång till ett lämpligt urval av data som ligger till grund för fritt tillgängliga publikationer, framför allt om det finns en global jämvikt mellan Europa och länder utanför Europa” (7).

3.6

EESK anser att det krävs mätbara mål som är kopplade inte bara till sektorns industriella strategi, utan framför allt till en lösning av samhällsproblem och hållbar ekonomisk och social utveckling, framför allt vad avser sysselsättning. Målen bör också vara förankrade i en gemensam vision på medellång till lång sikt i ett välavvägt och genomblickbart styrningssystem med klara och tydliga teknisk-vetenskapliga och socio-ekonomiska resultatindikatorer.

3.7

EESK gör en positiv bedömning av erfarenheterna av offentlig-privata partnerskap som ett verktyg för att sammanföra olika typer av finansiering, och vi förespråkar radikalt förenklade kostnadsfinansieringsmodeller som gör modellen mer tillförlitlig, minskar risken för oriktigheter i stödmottagarnas utgiftsdeklarationer, gör projektredovisningen mindre komplex och undanröjer onödiga kontrolletapper och på så sätt förenklar och påskyndar ansökningsförfarandet.

3.8

EESK anser därför att det i syfte att garantera lika villkor för alla företag som är verksamma på den inre marknaden är nödvändigt att den finansiering som ges via Horisont 2020 till offentlig-privata partnerskap och offentlig-offentliga partnerskap utformas dels i enlighet med reglerna för statligt stöd, för att säkerställa effektivitet i de offentliga utgifterna och undvika marknadssnedvridning, dels i enlighet med alla etiska föreskrifter.

3.9

Enligt EESK är det särskilt viktigt att bildandet av offentlig-privata partnerskap sker på villkor som utformats för att bevara en reell konkurrensutsatt miljö och ge nya aktörer möjlighet att när som helst etablera sig på marknaden, samt systematiskt involvera grupper av slutanvändare i program och projekt.

3.10

EESK anser att det är nödvändigt att erkänna betydelsen av immateriella rättigheter. I synnerhet är det nödvändigt att uppmuntra bildandet av patentpooler, i syfte att möjliggöra delning av vetenskapliga uppgifter och öka ansträngningarna för samarbete och forskning kring specifika teknologiska aspekter, för att därigenom undvika eventuella patentsnår (patent thicket)  (8).

3.11

EESK rekommenderar att man utarbetar en heltäckande ”handledning” för slutanvändarna av de olika EU-instrumenten för innovation och de olika formerna av partnerskap, gemensamma initiativ, flaggskeppsinitiativ, kunskapsgrupper, plattformar och andra liknande EU-åtgärder för forskning och innovation. En sektorsövergripande dimension skulle för övrigt förbättra investeringarnas verkan (t.ex. nanoteknik och stöd till äldre) och göra det möjligt att i större utsträckning involvera alla olika företagsformer.

3.12

EESK anser att det är nödvändigt att göra hela systemet av åtgärder, samverkanseffekter och EU-politik (allt från forsknings- och innovationspolitik till regional-, sammanhållnings- och industripolitik) mer användarvänligt och genomskådligt, särskilt för små och medelstora företag och för mindre organisationer inom den sociala ekonomin.

3.13

På samma sätt anser EESK att det är viktigt att säkerställa synlighet, offentlighet – även med avseende på språk – och insyn vad avser hela paketet och de initiativ och instrument som det omfattar och påverkar med en proaktiv kommunikationspolitik och årliga konferenser, med deltagande av alla berörda parter från det organiserade civila samhället, där man kan presentera regelbundna rapporter om de resultat som uppnåtts och om framtida strategier.

3.14

Med tanke på omfattningen av de resurser som anslås, de olikartade situationerna och de faktiska behoven i medlemsstaterna, anser EESK att man bör utforma en kommunikationspolitik inriktad på fyra målgrupper:

3.15

EESK menar att det skulle kunna införas ett EESK-pris för ekonomisk och social innovation i syfte att erkänna de resultat som uppnåtts av de tio föreslagna partnerskapen i olika discipliner i de 28 medlemsstaterna, under medverkan av det forum för berörda aktörer som inrättas genom stadgan för gemensamma företag. EESK uppmanar kommissionen att för sin del genomföra omfattande upplysnings- och utbildningsåtgärder om offentlig-privata partnerskap.

4.1

EESK ser positivt på att det finns en tydlig tendens mot ökad användning av offentlig-privata partnerskap när det gäller folkhälsa, Clean Sky, kontroll av luftrummet, elektronik och informationsteknik, bränsleceller och vätgas. Vi menar dock att det krävs samordning med olika andra befintliga partnerskap och med EU-politiken på andra områden.

4.2

Vad gäller innovativa läkemedel rekommenderar EESK att mer uppmärksamhet ägnas åt utveckling av läkemedel tillgängliga för de fattigaste befolkningsskikten för långvarig behandling och sällsynta sjukdomar. EESK rekommenderar för övrigt att man inom EU prioriterar saluföring av produkter baserade på europeisk forskning och att man för priset per gram aktiv substans fastställer regler som beaktar problemen i de offentliga finanserna och i medlemsstaternas sociala system.

4.3

När det gäller FCH 2 – det gemensamma företaget för bränsleceller och vätgas – anser EESK att det är viktigt att man bland målen infogar i synnerhet utvecklingen av koldioxidfri teknik för alstringen av vätgas.

4.4

När det gäller Clean Sky-initiativet bör man ägna större uppmärksamhet åt konsekvenserna av resultaten (även de löpande) av de angivna demonstrationsprojekten både vad avser riskhanteringen i fråga om säkerheten och för miljön.

4.5

I fråga om initiativet för utveckling av biobaserade industrier som använder biologiska material, material från ekologiskt jordbruk samt biomaterial bör man se till att den teknik som används respekterar den levande världen, miljön och hållbarheten i livsmedelssektorn i linje med försiktighetsprincipen. EESK förväntar sig positiva, konkreta och synbara resultat av detta initiativ.

4.6

Det stora åtagande (även finansiellt) som gjorts i fråga om Ecsel-initiativet för digital teknik och nanoelektronik (och som redan planerats i temadelarna av Horisont 2020) bör åtföljas av konkreta fördelar för den skattebetalande allmänheten i form av bättre tillgång till denna teknik på ett användarvänligt och kostnadsfritt sätt (9).

4.7

EESK stöder med övertygelse också de fyra offentlig-offentliga partnerskapen, men vill framhålla betydelsen av två av dessa, som bör förstärkas inte minst vad avser resurser, nämligen:

4.8

Särskilt för AAL-programmet för it-stöd i hemmet rekommenderar EESK att man beaktar att situationen varierar mellan medlemsländerna, inte minst med tanke på att dessa problem kan bli allvarligare mot bakgrund av den demografiska utvecklingen fram till 2024 och därefter. EU-finansieringens nivå bör höjas kraftigt i förhållande till finansieringen i sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling och ta hänsyn till de ståndpunkter som i framtiden kommer att framföras av olika företrädare för det civila samhället genom inrättandet av en tillfällig kommitté.

4.9

För att påskynda utvecklingen och öka möjligheterna till skapandet av sysselsättning och nya kvalificerad yrkesprofiler, rekommenderar EESK att dessa institutionella partnerskap utvecklas i nära samarbete och samverkan med andra liknande insatser inom flaggskeppsinitiativen för industripolitiken och för smart specialisering, samt inom sammanhållningspolitiken och de regionala innovationsstrategierna.

4.10

Vad gäller deltagande i forskningsprogrammet för metrologi hänvisar EESK till sitt yttrande i frågan (10), och vi rekommenderar att stödet – även det finansiella – för småföretagens och användargruppernas deltagande höjs. I fråga om partnerskapet Europa–utvecklingsländerna i Afrika inom området klinisk prövning hänvisar vi till yttrandet om EU och Afrika (11), med den särskilda rekommendationen att inte förbise de tecken som finns på att de sjukdomar som nu studeras återvänder till Europa. Man bör också i protokollen se till att de etiska principerna respekteras.

5.6.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 170/68

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén har i mer än tjugo år efterlyst ett instrument för kollektiv prövning på unionsnivå som ger ett effektivt rättsskydd vid överträdelser av kollektiva rättigheter. Åtgärderna för kollektiv prövning bör omfatta alla områden där medborgarna skyddas genom EU-lagstiftningen. Samtidigt bör man ta hänsyn till medlemsstaternas olika rättstraditioner.

1.2

EESK välkomnar att kommissionen äntligen har tagit detta initiativ och uppmanat medlemsstaterna att införa nationella system för kollektiv prövning på grundval av gemensamma europeiska principer. Detta initiativ borde ha tagits för länge sedan. Såväl EU-medborgarna som de företag som drivs i enlighet med gällande lag och god affärssed har intresse av instrument för kollektiv prövning. Dessa instrument skyddar ekonomin mot illojal konkurrens och stärker EU-medborgarnas förtroende för näringslivet.

1.3

EESK beklagar att kommissionen inte har lagt fram något förslag till direktiv. Det räcker inte med bara ett meddelande och en rekommendation för att åstadkomma den enhetliga tillämpning som behövs i medlemsstaterna. EESK uppmanar därför kommissionen att lägga fram ett förslag till direktiv. Kollektiv prövning är det enda förfarande genom vilket man kan garantera ett övergripande och effektivt rättsmedel i EU.

1.4

EESK stöder kommissionens strävan efter en väl avvägd strategi, som ska garantera parternas grundläggande rättssäkerhet och förhindra rättegångsmissbruk. EESK välkomnar också att kommissionen vill införa kollektiva ansökningar om såväl förbudsföreläggande som skadestånd. En utvidgning av antalet former för talan bör också övervägas.

1.5

EESK välkomnar att kommissionen inte inför class action, en typ av grupptalan enligt amerikansk förebild. En grupptalan enligt EU-lagstiftningen får alltså inte vara som en amerikansk class action. Kommissionen föreslår relevanta och lämpliga skyddsåtgärder i detta avseende och gör rätt i att inte tillåta resultatbaserade arvoden för juridiska ombud och straffskadestånd. Bestämmelserna om tillgången till rättslig prövning och om rättegångskostnaderna måste utformas mot bakgrund av tillgången till rättslig prövning.

1.6

EESK håller med kommissionen om att enskilda personer borde få rätt att genom en ”opt-in”-modell välja om de vill delta i en kollektiv tvist. EESK anser dock att det i vissa fall finns fördelar med en ”opt-out”-modell. Det kan vara lämpligt att låta tvisten omfatta alla skadelidande, i synnerhet om det är många som har lidit skada i liten omfattning. Det framgår inte helt klart om kommissionen i sådana fall betraktar ”opt-out”-modellen som tillåtlig. EESK uppmanar därför kommissionen att precisera förslaget. EESK rekommenderar dessutom att man i informationssyfte upprättar ett centralt europeiskt register över skadeståndstalan som potentiella kärande kan ta del av.

1.7

EESK har alltid framhållit potentialen i ett utomrättsligt tvistlösningsförfarande och välkomnar därför att kommissionen har valt att även föreskriva detta förfarande som ett kompletterande och frivilligt instrument för parterna och att ge domarna i uppgift att främja utomrättslig tvistlösning.

1.8

EESK rekommenderar att man inför särskilda lagvalsregler för ansökningarna om kollektiv prövning. Bestämmelserna om finansieringen av möjligheten till kollektiv prövning bör kompletteras. Den finansiella risken för icke-vinstdrivande organisationer måste vara överskådlig. Det finns bestämmelser i medlemsstaterna om detta.

2.1

I meddelandet sammanfattar kommissionen resultatet av det offentliga samråd som genomfördes 2011 under rubriken ”Mot en enhetlig EU-strategi för kollektiv prövning” (1). Kommissionen redogör också för sin ståndpunkt i centrala frågor om kollektiv prövning. I den rekommendation (2) som offentliggörs parallellt med meddelandet uppmanar kommissionen medlemsstaterna att införa nationella system för kollektiv prövning som bygger på ett antal gemensamma europeiska principer. Medlemsstaterna bör genomföra principerna i sina nationella system inom två år. Efter fyra år kommer kommissionen att bedöma om det behövs förslag till ytterligare lagstiftningsåtgärder.

2.2

Nationella prövningsmöjligheter bör finnas inom de områden där EU-lagstiftningen garanterar rättigheter för medborgare och företag. Kommissionen vill förbättra tillgången till rättslig prövning men vill samtidigt vidta lämpliga åtgärder för att förhindra rättegångsmissbruk.

3.1

Även om diskussionen har präglats av skilda meningar har EESK i mer än tjugo år förespråkat kollektiva prövningsinstrument på EU-nivå som den enda metod som skulle ge ett effektivt rättsskydd vid överträdelser av de kollektiva rättigheterna (3). Effektiv tillgång till rättslig prövning är en grundläggande rättighet och en medborgerlig rättighet enligt Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Förfaranden för kollektiv prövning behövs för EU-medborgarna, men även för små och medelstora företag, vid masskador och enstaka skador som innebär en kostnadsrisk som eventuellt inte står i proportion till skadan. Det gäller en rad områden, t.ex. konsumentskydd, konkurrens, miljöskydd och dataskydd. Detta är det enda sättet att skydda den rättighet som avses i artikel 47 första stycket i EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna.