18.3.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 67/1

—

med beaktande av rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar (1) (fågeldirektivet),

—

med beaktande av rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (2) (habitatdirektivet),

—

med beaktande av Europeiska unionens ekologiska nät av särskilda bevarandeområden som inrättats genom de två ovan nämnda direktiven, kallat Natura 2000,

—

med beaktande av resultatet från den nionde partskonferensen (COP 9) till FN:s konvention om biologisk mångfald,

—

med beaktande av Europeiska miljöbyråns (EEA) rapport nr 3/2008 ”European forests - ecosystem conditions and sustainable use” (Europeiska skogar - villkor för användning av ekosystem och hållbar användning),

—

med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet (A6-0478/2008), och av följande skäl:

A.

Effektivt skydd och, där det behövs, återställande av Europas sista vildmarksområden är avgörande för att stoppa förlusten av den biologiska mångfalden till 2010.

B.

Målet att stoppa förlusten av den biologiska mångfalden till 2010 kommer inte att uppnås och de negativa sociala och ekonomiska konsekvenserna av förlusten av den biologiska mångfalden och de avtagande ekosystemtjänsterna kan redan kännas.

C.

Europeiska unionen bör utgå från de resultat som hittills uppnåtts såsom Natura 2000, och utarbeta en avsevärt starkare och mer ambitiös politisk ram för den biologiska mångfalden efter 2010.

D.

Fågel- och habitatdirektiven tillhandahåller en kraftfull och användbar ram för att skydda naturen, inbegripet vildmarksområden, från skadlig exploatering.

E.

Målen för Europeiska unionens politik för biologisk mångfald och för fågel- och habitatdirektiven är fortfarande långt ifrån tillräckligt integrerade i den sektorsvisa politiken, såsom jordbrukspolitiken, politiken för regional utveckling, energi- eller transportpolitiken.

F.

Många vildmarksområden utgör viktiga kollager. Att skydda dem är viktigt både på grund av den biologiska mångfalden och för att skydda klimatet.

G.

Effekterna av invaderande främmande arter utgör ett särskilt allvarligt hot för vildmarksområdena, där tidig upptäckt av invaderande arter kanske inte är möjlig, och där betydande ekologisk och ekonomisk skada kan ske innan åtgärder kan vidtas.

1.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att definiera begreppet vildmark. Definitionen ska omfatta aspekter som ekosystemtjänster, bevarandevärde, klimatförändringar och hållbart nyttjande.

2.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ge EEA och andra relevanta EU-organ i uppdrag att kartlägga Europas sista vildmarksområden, för att fastställa aktuell distribution, nivån av biologisk mångfald och omfattning av områden som fortfarande är orörda liksom områden där de mänskliga verksamheterna är minimala (uppdelade på de tre viktigaste habitattyperna: skog, sötvatten och marina vildmarksområden).

3.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att genomföra en undersökning av värdet av och fördelarna med skydd av vildmark. Undersökningen bör särskilt behandla frågorna om ekosystemtjänster, nivån av biologisk mångfald i vildmarksområdena, anpassning till klimatförändringarna och hållbar naturturism.

4.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utarbeta en strategi för EU:s vildmarksområden som är samstämmig med fågel- och habitatdirektiven och i vilken en ekosystemansats tillämpas, hotade arter och biotoper identifieras samt prioriteringar fastställs.

5.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att utveckla vildmarksområden. Parlamentet betonar att man måste tillhandahålla särskild finansiering för att minska fragmenteringen, noggrann förvaltning av områden som förvildas, utveckla ersättningsmekanismer och ersättningsprogram, öka medvetenheten, bygga upp förståelse och införa vildmarksrelaterade begrepp, som de fria naturliga processernas roll och strukturella faktorer som är ett resultat av dessa processer, i övervakning och utvärdering av gynnsam bevarandestatus. Arbetet ska ske i samarbete med lokalbefolkningen och berörda parter.

6.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att samarbeta med lokala icke-statliga organisationer, berörda parter samt lokalbefolkningen för att främja vildmarkens värde.

7.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att inleda och stödja informationskampanjer för att öka medvetenheten bland allmänheten om vildmarken och dess betydelse och för att främja uppfattningen att skydd av den biologiska mångfalden kan vara förenligt med ekonomisk tillväxt och sysselsättning.

8.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att utbyta sina erfarenheter av bästa metoder och lärdomar man dragit om vildmarksområden genom att sammanföra centrala europeiska experter för att utreda begreppet vildmark i Europeiska unionen och föra in vildmarken på den europeiska dagordningen.

9.

Mot bakgrund av de väldokumenterade skador som turismen orsakat, och fortsätter att orsaka, på en hel del av Europas allra värdefullaste naturarv uppmanar Europaparlamentet kommissionen och medlemsstaterna att se till att turismen, även om den är inriktad på att låta besökare stifta bekantskap med livsmiljöerna och de vilda djuren och växterna i ett vildmarksområde, hanteras ytterst försiktigt, och att man till fullo utnyttjar de erfarenheter som vunnits inom och utanför Europa om hur man minimerar turismens konsekvenser, och att man, när så är lämpligt, hänvisar till artikel 6 i habitatdirektivet. Modeller, där vildmarksområdena till större delen är stängda för tillträde (förutom för tillåten vetenskaplig forskning), men där en begränsad del är öppen för hållbar turism av hög kvalitet som grundar sig på upplevelse av vildmarken och som gynnar lokalsamhällena ekonomiskt, bör övervägas.

10.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att ägna särskild uppmärksamhet åt effektivt skydd av vildmarksområdena.

11.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att identifiera direkta hot mot vildmarksområdena.

12.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utarbeta lämpliga rekommendationer med vägledning till medlemsstaterna om de bästa tillvägagångssätten för att se till att de naturliga livsmiljöerna skyddas.

13.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att skydda vildmarksområdena genom att genomföra fågel- och habitatdirektiven, ramdirektivet för vatten (3) och ramdirektivet om en marin strategi (4) på ett effektivare och enhetligare sätt, med bättre finansiering, för att undvika att dessa områden förstörs genom skadlig, icke-hållbar exploatering.

14.

Europaparlamentet välkomnar en översyn av fågel- och habitatdirektiven med syftet att vid behov anpassa dem för ett bättre skydd av hotade arter och biotoper.

15.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att acceptera Wild Europe Initiative, ett partnerskap mellan flera naturvårdsorganisationer, däribland IUCN, IUCN-WCPA, WWF, Birdlife International och PAN Parks, med ett starkt intresse i vilda eller nästan vilda områden.

16.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i samarbete med berörda parter utarbeta riktlinjer för hur vildmarksområden i nätet Natura 2000 ska skyddas, förvaltas, hållbart nyttjas, övervakas och finansieras, särskilt med avseende på kommande utmaningar som klimatförändringarna, illegal avverkning och ökande efterfrågan på varor.

17.

Europaparlamentet uttrycker stark oro för den europeiska politiken för biologisk mångfald på grund av bristen på medel för förvaltning av nätet Natura 2000. Parlamentet uppmanar i detta sammanhang kommissionen att, såsom föreskrivs i habitatdirektivet, förbereda gemenskapens samfinansiering för förvaltning av områden i medlemsstaterna.

18.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ge vildmarkszoner en särskild status och ett striktare skydd i nätet Natura 2000.

19.

Europaparlamentet anser att politiken för landsbygdens utveckling och integreringen av miljöskyddet i EU:s jordbrukssektor måste förstärkas. Parlamentet bedömer emellertid att Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling är otillräcklig för att finansiera bevarande av biologisk mångfald och vildmark, med avseende på resurser och dess programplanering och sakkunskap.

20.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se till att nätet Natura 2000 stärks ytterligare så att det blir ett sammanhängande och fungerande ekologiskt nät, där vildmarksområden intar en central plats. Parlamentet betonar behovet av en samstämmig politik, särskilt inom den gemensamma jordbrukspolitiken, transport, energi och inom budgeten, i syfte att inte undergräva bevarandemålen för Natura 2000.

21.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att samarbeta för att utarbeta en stabil lagstiftningsram om invaderande främmande arter, som tar itu med både de ekologiska och ekonomiska effekterna av sådana arter och den särskilda sårbarheten hos vildmarksområdena för detta hot.

22.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att övervaka och bedöma klimatförändringarnas effekter på vildmarken.

23.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att prioritera bevarande av vildmarken i sin strategi för att bekämpa klimatförändringarna.

24.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att, i samband med klimatförändringarna, inleda forskning och ge vägledning om när och hur människors ingripande kan ta hand om vildmark i syfte att bevara den.

25.

Europaparlamentet uttrycker sitt starka stöd för att de vildmarksrelaterade strategierna och åtgärderna ska stärkas.

26.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen och till medlemsstaternas regeringar och parlament.

18.3.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 67/5

—

med beaktande av meddelandet från kommissionen av den 11 januari 2007 om en dagordning för en hållbar framtid för allmän- och affärsflyget (KOM(2007)0869),

—

med beaktande av förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning av den 25 juni 2008 om ändring av förordningarna (EG) nr 549/2004, (EG) nr 550/2004, (EG) nr 551/2004 och (EG) nr 552/2004 i syfte att förbättra det europeiska luftfartssystemets kvalitet och hållbarhet (KOM(2008)0388),

—

med beaktande av förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning av den 25 juni 2008 om ändring av förordning (EG) nr 216/2008 inom området flygplatser, flygledningstjänst och flygtrafiktjänster och om upphävande av rådets direktiv 2006/23/EG (KOM(2008)0390),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/101/EG av den 19 november 2008 om ändring av direktiv 2003/87/EG så att luftfartsverksamhet införs i systemet för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen (1),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 549/2004 av den 10 mars 2004 om ramen för inrättande av det gemensamma europeiska luftrummet (2), Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 550/2004 av den 10 mars 2004 om tillhandahållande av flygtrafiktjänster inom det gemensamma europeiska luftrummet (3) och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 551/2004 av den 10 mars 2004 om organisation och användning av det gemensamma europeiska luftrummet (4),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 216/2008 av den 20 februari 2008 om fastställande av gemensamma bestämmelser på det civila luftfartsområdet och inrättande av en europeisk byrå för luftfartssäkerhet (5) (EASA-förordningen),

—

med beaktande av rådets förordning (EEG) nr 95/93 av den 18 januari 1993 om gemensamma regler för fördelning av ankomst- och avgångstider vid gemenskapens flygplatser (6),

—

med beaktande av kommissionens förordning (EG) nr 375/2007 av den 30 mars 2007 om ändring av förordning (EG) nr 1702/2003 om fastställande av tillämpningsföreskrifter för luftvärdighets- och miljöcertifiering av luftfartyg och tillhörande produkter, delar och utrustningar samt för certifiering av konstruktions- och tillverkningsorganisationer (7),

—

med beaktande av kommissionens förordning (EG) nr 376/2007 av den 30 mars 2007 om ändring av förordning (EG) nr 2042/2003 om fortsatt luftvärdighet för luftfartyg och luftfartygsprodukter, delar och utrustning och om godkännande av organisationer och personal som arbetar med dessa arbetsuppgifter (8),

—

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 219/2007 av den 27 februari 2007 om bildande av ett gemensamt företag för utveckling av en ny generation av det europeiska systemet för flygledningstjänsten (SESAR) (9),

—

med beaktande av projektet CESAR (Cost Effective Small Aircraft) som finansieras genom det sjätte ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling,

—

med beaktande av meddelandet från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén av den 25 juni 2008 med titeln ”Det gemensamma europeiska luftrummet II: mot en hållbarare och effektivare luftfart” (KOM(2008)0389),

—

med beaktande av meddelandet från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén av den 24 januari 2007 med titeln ”En handlingsplan för kapacitet, effektivitet och säkerhet på Europas flygplatser” (KOM(2006)0819),

—

med beaktande av meddelandet från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén av den 30 april 2008 om tillämpningen av den ändrade förordning (EEG) 95/93 om gemensamma regler för fördelning av ankomst- och avgångstider vid gemenskapens flygplatser (KOM(2008)0227),

—

med beaktande av meddelandet från kommissionen av den 15 mars 2007 om projektet för införande av den nya generationens europeiska system för flygledningstjänst (SESAR) – lägesrapport (KOM(2007)0103),

—

med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för transport och turism och yttrandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi (A6-0501/2008), och av följande skäl:

A.

Allmän- och affärsflyget innefattar många olika typer av luftfartsverksamhet. Begreppet täcker all civil luftfart, förutom kommersiell linjetransport, och civil lufttransport som sker på begäran och mot ersättning.

B.

Denna sektor omfattar också verksamhet av högt värde av varierat slag såsom det specialiserade bruksflyget (flygkartografi, jordbruksflyg, brandsläckning, trafikövervakning), flygutbildning och nöjesflyg.

C.

Det saknas för närvarande uppgifter och statistisk information om allmän- och affärsflyget.

D.

Allmän- och affärsflyget är den snabbast växande sektorn inom den civila luftfarten i Europa. Allmän- och affärsflyget kompletterar reguljära lufttransporter, som utförs av kommersiella flygbolag, och medför särskilda sociala och ekonomiska fördelar, som till exempel en ökning av medborgarnas rörlighet, företagens produktivitet och den regionala sammanhållningen.

E.

Allmän- och affärsflyget har en allt större ekonomisk betydelse, i synnerhet för den europeiska tillverkningsindustrin, som kontinuerligt har utökat sin andel på världsmarknaden och fortfarande har en stor tillväxtpotential.

F.

EU:s luftfartspolitik har traditionellt fokuserat på kommersiell lufttransport, och inte tillräckligt beaktat de allt större effekterna för allmän- och affärsflyget.

G.

Regler för operatörer av mycket komplexa kommersiella luftfartyg kan utgöra en oproportionerlig ekonomisk och regelmässig börda för operatörer av små privata luftfartyg. Det har därför i vissa avseenden visat sig olämpligt att ha samma regler för alla och att enhetligt tillämpa regler inom olika luftfartssektorer.

H.

Tillgång till luftrum och flygplatser är en nyckelfråga för allmän- och affärsflyget eftersom det finns en allt större klyfta mellan efterfrågan och kapacitet. Allmän- och affärsflyget konkurrerar i allt högre grad om tillgången till luftrum och flygplatser med luftfartssektorn i stort.

1.

Europaparlamentet välkomnar generellt kommissionens meddelande om allmän- och affärsflyget eftersom det ger en sund analys av problemen inom sektorn och erbjuder flera lämpliga tillvägagångssätt för att hantera sektorns särskilda behov inom ramen för en permanent dialog mellan samtliga aktörer.

2.

Europaparlamentet betonar behovet av att beakta allmän- och affärsflygets intressen och särskilda egenskaper då man utarbetar framtida politiska initiativ för lufttransporten, i syfte att stärka dess konkurrenskraft. Kommissionen uppmanas därför att garantera att proportionalitets- och subsidiaritetsprinciperna tillämpas vid utformningen och genomförandet av både den befintliga och framtida luftfartslagstiftningen.

3.

Europaparlamentet påminner kommissionen om behovet av att systematiskt genomföra segmenterade konsekvensbedömningar för att vid behov införa olika regler för olika kategorier av företag och luftrumsanvändare utan att detta äventyrar säkerheten.

4.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att vid antagandet av genomföranderegler för luftfartssäkerhet se till att de står i proportion till hur komplexa de olika kategorierna av luftfartyg och deras drift är.

5.

Europaparlamentet välkomnar de nyligen antagna underhållsnormerna för luftfartyg som inte används för kommersiella lufttransporter och särskilt för luftfartyg som inte är klassificerade som ”komplexa motordrivna luftfartyg”, och anser att detta är ett bra exempel på proportionerlig lagstiftning.

6.

Europaparlamentet anser att en viss flexibilitet behövs vid genomförandet och delegering när det gäller luftfartsverksamhet i allmänhet, och att detta kan uppnås genom av vissa tillsynsbefogenheter till föreningar och organisationer på området för sport- och fritidsflyg, förutsatt att detta sker under överinseende av berörd luftfartsmyndighet och att det inte föreligger några intressekonflikter.

7.

Europaparlamentet ber kommissionen att undersöka möjligheten att införa förenklade säkerhetsförfaranden och kontrollprocesser för affärsflygpassagerare utan att på något sätt kompromissa om deras säkerhet och trygghet.

8.

Europaparlamentet föreslår att kommissionen ska underlätta utbyte av bästa praxis om säkerhetsåtgärder vid små och medelstora flygplatser.

9.

Europaparlamentet påpekar att det blir allt svårare för allmän- och affärsflyget att få tillgång till inte bara stora flygplatser utan också regionala flygplatser eftersom ökad efterfrågan från den kommersiella lufttransporten gör det svårt att få tillgång till ankomst- och avgångstider och parkeringsplatser.

10.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att via sina flygplatsmyndigheter hantera dessa problem genom att anta åtgärder för att optimera användningen av befintlig kapacitet med hjälp av bättre planering och användning av modern teknik, enligt vad som föreskrivs i kommissionens handlingsplan för kapacitet, effektivitet och säkerhet på Europas flygplatser (”kommissionens handlingsplan”).

11.

Europaparlamentet väntar på råden från gemenskapens nya observationsorgan för flygplatskapacitet rörande utvecklingsåtgärder för att förbättra det europeiska flygplatsnätverkets kapacitet och förväntar sig att observationsorganet ska spela en viktig roll i genomförandet av kommissionens handlingsplan.

12.

Europaparlamentet anser att helikoptrar kan vara viktiga transportmedel på korta sträckor mellan flygplatser och uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att ta med dem i kapacitetshöjande strategier.

13.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna samt regionala och lokala myndigheter att göra investeringar för att modernisera och inrätta små och medelstora flygplatser, som är av stor betydelse för allmän- och affärsflyget.

14.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att investera i särskild infrastruktur som behövs för drift och stationering av flygplan på området för allmän- och affärsflyg.

15.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna samt regionala och lokala myndigheter att rådfråga alla berörda parter i syfte att, där så är lämpligt, avdela potentiella eller existerande flygplatser särskilt för allmän- och affärsflyg. Vad gäller nedlagda militärflygplatser bör rådfrågningen inkludera de militära myndigheterna.

16.

Europaparlamentet anser att det är mycket viktigt att luftrumsindelningen runt små och medelstora flygplatser ska vara lämplig för användare av allmän- och affärsflyg och att dessa användare ska rådfrågas om luftrumsindelningen ändras.

17.

Europaparlamentet betonar att affärsflyget när det är möjligt bör ges tillräcklig tillgång till stora flygplatser för att det ska kunna koppla samman Europas regioner med dess ekonomiska center och begär att kommissionen ska undersöka och utarbeta en rapport till parlamentet för utgången av 2009 om huruvida man bör anpassa de relevanta bestämmelserna i den nuvarande förordningen om fördelning av ankomst- och avgångstider.

18.

Europaparlamentet betonar behovet av att på europeisk nivå utveckla ett harmoniserat tillvägagångssätt för att garantera enhetlighet mellan ankomst- och avgångstider och färdplaner. Parlamentet begär att kommissionen ska föreslå lämpliga åtgärder och uppmanar de europeiska flygplatssamordnarna att delta i detta arbete.

19.

Europaparlamentet förväntar sig att införandet av ett flygledningssystem som är anpassat till den tekniska utvecklingsnivån och innovativ teknik inom ramen för det gemensamma företaget SESAR kommer att motverka uppdelningen av det europeiska luftrummet och den förutspådda överbelastningen samt betydligt öka luftrumskapaciteten, vilket kommer att gynna alla luftrumsanvändare, inbegripet allmän- och affärsflyget.

20.

Europaparlamentet betonar dock att SESAR-programmet fullt ut måste beakta allmän- och affärsflyget särskilda egenskaper och verkligen gynna sektorn utan att belasta den med onödiga bördor.

21.

Europaparlamentet anser att av målen bör vara att ge användare av visuellflygreglerna tillgång till trafik-, väder- och luftfartsinformation på ett användarvänligt och kostnadseffektivt sätt.

22.

Parlamentet insisterar på att lagstiftningen om ”det gemensamma europeiska luftrummet” och SESAR inte ska leda till oproportionerliga och överdrivet kostsamma tekniska krav för mindre luftfartyg som används inom ramen för visuellflygreglerna, men anser samtidigt att samtliga flygplan som använder det kontrollerade luftrummet måste ha utrustning som garanterar en skälig säkerhetsnivå, såsom navigationssystem.

23.

Europaparlamentet anser att allmän- och affärsflyget har en reducerad miljöeffekt i termer av koldioxidutsläpp och buller jämfört med den kommersiella lufttransporten.

24.

Europaparlamentet anser emellertid att utsläppen måste minska genom att man ytterligare förbättrar de mindre luftfartygens miljörelaterade prestanda genom att använda renare bränslen och främja forskning, teknisk utveckling och innovation. Parlamentet betonar i detta sammanhang vikten av initiativ såsom Clean Sky och CESAR.

25.

Europaparlamentet noterar att flertalet flygningar inom allmän- och affärsflyget faller utanför tillämpningsområdet för direktivet om utökning av systemet för handel med utsläppsrätter för växthusgaser till att omfatta luftfartsverksamhet.

26.

Europaparlamentet anser att bullerfrågor bör behandlas på nationell och lokal nivå i enlighet med subsidiaritetsprincipen. Parlamentet anser att bullerkartläggning är ett av flera redskap för en balanserad metod för att garantera flygplatsutveckling utan att förorsaka betydande bullerföroreningar för lokala invånare.

27.

Europaparlamentet anser att de politiska beslutsfattarna måste få tillräckligt med uppgifter och statistisk information om allmän- och affärsflyget för att helt och hållet förstår sektorn och därmed kunna reglera den på ett korrekt sätt. Kommissionen och Eurostat uppmanas därför att utveckla och genomföra ett systematiskt tillvägagångssätt för att samla in och fördela internationella och europeiska uppgifter.

28.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens förtydligande av de rättsliga definitionerna, inbegripet definitionen av delat ägande, och erinrar om att frågan behandlas inom ramen för den reviderade EASA-förordningen och de tillhörande tillämpningsföreskrifterna, som för närvarande håller på att utarbetas.

29.

Europaparlamentet begär att kommissionen ska vidta lämpliga åtgärder för att se till att tillverkningsindustrin inom EU:s allmän- och affärsflyg får en bättre tillgång till världsmarknaderna.

30.

Europaparlamentet anser att allmän- och affärsflygets intressen måste beaktas när EU:s externa luftfartspolitik utformas, särskilt när det gäller transatlantiska flygningar.

31.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att stärka stödet till forskning, utveckling och innovation inom luftfarten, i synnerhet i små och medelstora företag som utvecklar och bygger luftfartyg för allmän- och affärsflyget.

32.

Europaparlamentet anser att man måste främja fritids- och sportflyget och de europeiska flygklubbarna, som är en viktig källa till yrkeskunnande för hela luftfartssektorn.

33.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att beakta den viktiga roll som denna flygsektor spelar och kan spela även i fortsättningen när det gäller yrkesutbildning för piloter.

34.

Europaparlamentet kräver att kommissionen före slutet av 2009 rapporterar till Europaparlamentet om vilka framsteg som gjorts i samband med de frågor som behandlas i detta betänkande.

35.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen samt till medlemsstaternas regeringar och parlament.

18.3.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 67/10

—

med beaktande av kommissionens meddelande ”Förkommersiell upphandling: Att driva på innovation för att få offentliga tjänster av hög kvalitet i Europa” av den 14 december 2007 (KOM(2007)0799) (”kommissionens meddelande”),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/18/EG av den 31 mars 2004 om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av byggentreprenader, varor och tjänster (1),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/17/EG av den 31 mars 2004 om samordning av förfarandena vid upphandling på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster (försörjningsdirektivet) (2),

—

med beaktande av kommissionens tolkningsmeddelande om tillämpningen av EG-rätten om offentlig upphandling och koncessioner på institutionella offentlig–privata partnerskap (IOPP) (3),

—

med beaktande av alla tillämpliga konkurrensbestämmelser om statligt stöd och immaterialrätter,

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 21 december 2007 om ett pionjärmarknadsinitiativ för Europa (KOM(2007)0860) och kommissionens samråd om att upprätta nätverk för offentlig upphandling för att stödja detta initiativ,

—

med beaktande av kommissionens meddelande ”Tänk småskaligt först – En ’Small Business Act’ för Europa” av den 25 juni 2008 (KOM(2008)0394) och kommissionens arbetsdokument av den 25 juni 2008 om en europeisk kod för bästa praxis som förbättrar små och medelstora företags möjligheter till offentlig upphandling (SEK(2008)2193),

—

med beaktande av kommissionens meddelande ”Kunskap i praktiken: En brett upplagd innovationsstrategi för EU” av den 13 september 2006 (KOM(2006)0502) och Europaparlamentets resolution av den 24 maj 2007 (4),

—

med beaktande av kommissionens arbetsdokument av den 23 februari 2007”Guide on dealing with innovative solutions in public procurement: 10 elements of good practice” (SEK(2007)0280),

—

med beaktande av rapporten ”Att skapa ett innovativt Europa” (5) (Aho-rapporten) från den oberoende expertgruppen för forskning och utveckling samt innovation,

—

med beaktande av regionkommitténs yttrande om förkommersiell upphandling: Att driva på innovation för att få offentliga tjänster av hög kvalitet i Europa (6),

—

med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd och yttrandena från utskottet för industri, forskning och energi samt utskottet för rättsliga frågor (A6-0018/2009), och av följande skäl:

A.

I Lissabonstrategin uppmanas medlemsstaterna att öka investeringarna i forskning och utveckling till 3 procent av BNP, ett viktigt åtagande för att driva på innovation och kunskapsekonomin.

B.

I Aho-rapporten fastställs det att offentlig upphandling är ett strategiskt instrument för att uppnå detta mål.

C.

Kommissionen och medlemsstaterna måste hjälpa till att utveckla den sakkunskap som krävs för att på bästa sätt dra nytta av rekommendationerna i kommissionens meddelande.

D.

För närvarande har kommissionen inga instrument tillgängliga för att främja pilotprojekt i fråga om förkommersiell upphandling och initiativet ligger helt och hållet i medlemsstaternas händer.

1.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens meddelande och stöder den föreslagna modellen för delning av risker och fördelar för förkommersiell upphandling som en av drivkrafterna för innovation.

2.

Europaparlamentet stöder Aho-rapporten och i synnerhet tanken att medlemsstaterna bör använda offentlig upphandling för att skapa efterfrågan på innovativa varor samtidigt som kvaliteten och tillgängligheten avseende offentliga tjänster förbättras.

3.

Europaparlamentet konstaterar att trots att det finns många europeiska forskningsprogram har de offentliga myndigheterna inte utnyttjat resultaten genom offentlig upphandling.

4.

Europaparlamentet konstaterar att förkommersiell upphandling redan har uppmärksammats framför allt i Förenta staterna, Kina och Japan, där man aktivt utforskar potentialen genom en rad instrument för offentlig politik, till exempel det amerikanska projektet Defence Acquisitions Performance Assessment (DAPA).

5.

Europaparlamentet anser att förkommersiell upphandling utgör en underutnyttjad drivkraft för innovationsdriven tillväxt för EU med avsevärd potential att få färdigt tillgängliga offentliga tjänster av hög kvalitet, till exempel hälso- och sjukvård och transport, samt för att ta itu med de sociala utmaningar som klimatförändringen, hållbar energi och en åldrande befolkning medför.

6.

Europaparlamentet beklagar att många offentliga myndigheter inte är medvetna om potentialen i förkommersiell upphandling och ännu inte agerar som ”smarta kunder”.

7.

Europaparlamentet anser att de optimala fördelarna med initiativet endast kan uppnås om de upphandlande myndigheterna har innovation som ett av målen i sina upphandlingsprogram.

8.

Europaparlamentet konstaterar att förkommersiell upphandling kan utnyttjas inom den befintliga rättsliga ramen – direktiv 2004/17/EG och 2004/18/EG – där forsknings- och utvecklingstjänster undantas från tillämpningsområdet (7) med undantag av sådana vars resultat endast tillkommer en upphandlande myndighet i dess egen verksamhet, förutsatt att den tillhandahållna tjänsten helt och hållet betalas av den upphandlande myndigheten.

9.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att se över den nationella lagstiftningen så att de offentliga myndigheterna inte begränsas när det gäller förkommersiell upphandling genom obefintligt, felaktigt eller onödigt komplicerat införlivande av de relevanta undantagen och onödigt omständliga nationella upphandlingsbestämmelser och upphandlingsmodeller.

10.

Det finns ett särskilt tillvägagångssätt för förkommersiell upphandling, men Europaparlamentet noterar ändå att goda upphandlingsprinciper fortfarande bör tillämpas, det vill säga öppenhet och konkurrenskraft, för att se till att enhetliga slutlösningar tillgodoser kundernas behov.

11.

Europaparlamentet ställer sig positivt till kommissionen meddelande, som utgör en potentiell tankegrund för förkommersiell upphandling och dess genomförande, men anser ändå att det finns vissa luckor när det gäller den konkreta tillämpningen av det föreslagna förfarandet, inte minst på lokal och regional nivå.

12.

När det gäller de lokala och regionala myndigheterna anser Europaparlamentet att det fortfarande inte finns tillräcklig information om de hinder som kvarstår för genomförandet av förkommersiell upphandling i syfte att främja verkligt innovativa lösningar i allmänhetens intresse.

13.

Europaparlamentet uppmanar enträget kommissionen och medlemsstaterna att samarbeta så att de upphandlande myndigheterna, lokala, regionala och andra myndigheter som inte tillhör den centrala förvaltningen utvecklar den sakkunskap som krävs för att genomföra innovativ upphandling.

14.

Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen och medlemsstaterna att förse lokala och regionala upphandlande myndigheter med praktiska riktlinjer och verktyg som visar hur förkommersiell upphandling kan användas inom forskning och utveckling.

15.

Europaparlamentet välkomnar därför kommissionens initiativ att finansiera utbyte av god praxis och utbildning om förkommersiell upphandling i det sjunde ramprogrammets arbetsprogram för 2009.

16.

Europaparlamentet berömmer kommissionens ovan nämnda arbetsdokument, som innehåller tio exempel på goda metoder för att främja innovativa lösningar inom offentlig upphandling, och välkomnar den bredare verksamheten inom Pro Inno Europe för att stödja innovation. Parlamentet uppmanar kommissionen att utarbeta en liknande vägledning för bästa praxis när det gäller förkommersiell upphandling.

17.

Europaparlamentet anser att förkommersiell upphandling har en mycket stor potential som ytterligare ett steg mot innovativ upphandling, men inser att det krävs specialistkunskaper om upphandling och att medlemsstaterna i partnerskap med näringsliv, universitet och utbildningscenter måste finansiera utbildningsverksamhet för att utveckla hanteringsverktyg.

18.

Europaparlamentet uppmanar kommissionens behöriga generaldirektorat att samarbeta med varandra för att ta fram en omfattande och lättförstådd men samtidigt rättsligt vattentät handbok på EU:s alla officiella språk, med praktiska ärendebeskrivningar som visar hur relevanta rättsliga principer kan tillämpas på ett korrekt sätt i praxis, och som särskilt riktar sig till små och medelstora företag och upphandlande myndigheter.

19.

Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen att i handboken föra in praktiska exempel på delning av risker och fördelar enligt marknadsvillkoren. Dessutom bör immaterialrättigheterna enligt parlamentet tillfalla de företag som deltar i förkommersiell upphandling, eftersom Förenta staterna och Japan arbetar utifrån denna modell, vilket uppmuntrar ett stort antal företag att engagera sig i förkommersiella upphandlingsförfaranden.

20.

Europaparlamentet konstaterar att framgångsrik förkommersiell upphandling framför allt är viktig när det gäller att utveckla delning av risker och vinster enligt marknadsvillkoren och överlåtande av immaterialrätt inom deltagande företag.

21.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och kommissionen att inom innovationspolitiken identifiera de offentliga utmaningar på medellång till lång sikt som kan hanteras genom tekniska lösningar som utvecklas genom förkommersiell upphandling. Parlamentet anser att sådana lösningar skulle kunna omfatta designtävlingar och s.k. challenge funds, såsom amerikanska Driverless Vehicle Challenge.

22.

Europaparlamentet anser att kunskapsutbyte mellan tekniskt innovativa universitet, forskningscenter och upphandlande myndigheter utgör en integrerad del av en framgångsrik förkommersiell upphandling.

23.

Europaparlamentet noterar att innovationsorgan såsom Vinnova i Sverige, Tekes i Finland, Senternovem i Nederländerna och Innovasjon Norge spelar en grundläggande roll i överföringen av kunskap mellan potentiella kunder och forskare, eftersom de genom att gynna samarbete mellan de parter som är involverade i forskning och utveckling uppmuntrar igångsättandet av förkommersiell upphandling. Parlamentet uppmuntrar därför medlemsstaterna att granska hur dessa organ arbetar och använda det som riktmärke för sin egen verksamhet.

24.

Europaparlamentet noterar betydelsen av EU:s teknikplattformar som ram för att fastställa prioriteringar för forskning och utveckling och för att koppla samman innovationer som är redo att utnyttjas för potentiella kunders behov. Parlamentet noterar även att tekniska plattformar kan anpassa den tidiga marknadsutvecklingen av ny teknik till de offentliga myndigheternas behov. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att se till att de tekniska plattformarna involveras bättre i den förkommersiella upphandlingen.

25.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens pionjärmarknadsinitiativ, i synnerhet initiativet om att upprätta nätverk för offentlig upphandling till stöd för pionjärmarknadsinitiativet, och anser att dessa initiativ är en stark katalysator när det gäller användningen av förkommersiell upphandling som stöd för innovation i syfte att utveckla viktiga stigande marknader.

26.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens ansträngningar för att främja små och medelstora företags möjligheter till offentlig upphandling inom EU i vägledningen för bästa praxis i ”Small Business Act”.

27.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens klargörande om att förkommersiell upphandling kan utföras av de upphandlande myndigheterna i alla stadier av utvecklingen och införandet av en ny produkt eller tjänst, och inte endast när det gäller grundläggande forskning. Parlamentet konstaterar att denna övergripande metod främjar de små och medelstora företagens möjligheter till offentlig upphandling.

28.

Europaparlamentet ger beröm åt kommissionens förslag för att det klargör de offentliga myndigheternas betydelse för att gynna forskning och utveckling och främja innovation genom upphandlingsverksamhet. Parlamentet betonar att medlemsstaternas upphandlingspolitik inte bör bli alltför normativ, eftersom förkommersiell upphandling kan vara praktiskt organiserad på olika sätt för att passa specifika projekt och behov och ändå uppfylla gemenskapens bestämmelser.

29.

Europaparlamentet anser att konceptet förkommersiell upphandling är viktigt men befarar att små och medelstora företag inte kommer att lockas att delta såvida det inte tydligt framgår hur förkommersiella upphandlingar är avsedda att fungera, särskilt i ett gränsöverskridande sammanhang. Parlamentet understryker att huvudprincipen med förkommersiell upphandling – dvs. att myndigheterna inte behåller alla fördelar till följd av forskning och utveckling utan att varje enskilt företag har kvar äganderätten till de nya idéer som det har utvecklat – garanterar rättssäkerheten och skyddar deltagande företags idéer.

30.

Europaparlamentet inser att de små och medelstora företagen kan gynnas av förkommersiell upphandling genom delning av risker (med tanke på att de har begränsad investeringskapacitet), progressiv tillväxt (när det gäller storlek och erfarenhet) i varje skede av forsknings- och utvecklingsprocessen och en effektiviserad anbudsprocess i jämförelse med traditionell upphandling.

31.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att slå samman dessa strategier till en enda princip för offentlig upphandling i syfte att uppmuntra innovation genom offentlig upphandling, förkommersiell upphandling, utveckling av pionjärmarknader samt tillväxt för små och medelstora företag genom offentlig upphandling.

32.

Europaparlamentet anser att offentliga kampanjer, som en del av en sammanslagen strategi för att främja innovation genom förkommersiell upphandling, skulle bidra till ett bättre klimat så att de upphandlande myndigheterna kan investera mer i verksamhet som uppmuntrar innovation och få en mer långsiktig avsättning på investeringen. I detta avseende stöder parlamentet möjligheter till nätverkssamarbete mellan lokala, regionala och nationella offentliga myndigheter i fråga om förkommersiell upphandling.

33.

Europaparlamentet anser att förkommersiell upphandling kan vara effektivast om det finns tillräckliga incitament för offentliga myndigheter att utnyttja marknaderna för forsknings och utveckling samt för leverantörerna att bli involverade i offentliga projekt. Därför konstaterar parlamentet att finansiella incitament är synnerligen viktiga för tillämpning av förkommersiell upphandling och redan förekommer i vissa medlemsstater där en avsevärd andel av kostnaderna för den första förkommersiella upphandlingen kan matchas av en central myndighet.

34.

Europaparlamentet anser att man inom ramen för gemenskapens program för att stimulera innovation bör beakta finansiella incitament för offentliga myndigheter inom EU för att gemensamt genomföra förkommersiell upphandling av innovativ teknik på pionjärmarknader och andra områden av gemensamt intresse för Europa.

35.

Europaparlamentet konstaterar att sådana pilotprojekt skulle gynnas av en automatisk översyn av kommissionen och brett offentliggörande av praktiska erfarenheter och kontraktsklausuler som gör det möjligt för upphandlare att hänvisa till tidigare likartade fall som också kan användas i en vägledning för bästa praxis.

36.

Europaparlamentet anser att det behövs ett europeiskt pilotprojekt inom ramen för förkommersiell upphandling i syfte att ge exempel på en genomförandestrategi som garanterar maximal rättssäkerhet och skydd för företag, särskilt för små och medelstora företag som, per definition, är den svagare parten i jämförelse med upphandlande myndigheter och de storföretag som vanligtvis är inblandade i förkommersiella upphandlingar.

37.

Europaparlamentet noterar att stärkandet av förkommersiell upphandling fortfarande är ett av många sätt för medlemsstaterna att förbättra sin innovation och forskning. Parlamentet uppmanar därför medlemsstaterna att främja innovation genom att engagera alla parter, däribland universitet, forskningsinstitut och andra organ som deltar i främjandet av ekonomisk utveckling, för att bättre engagera de offentliga myndigheterna inom innovativ verksamhet. Parlamentet konstaterar att detta engagemang bör ingå i en sammanhållen strategi för forskning, innovation och utveckling.

38.

Europaparlamentet rekommenderar kommissionen och medlemsstaterna att, med målet att främja konkurrensen, uppmuntra tillämpningen av elektroniska upphandlingssystem och dynamiska förfaranden i syfte att underlätta förkommersiell upphandling.

39.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

18.3.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 67/16

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 13 november 2008 med titeln ”Andra strategiska energiöversynen – En handlingsplan för energitrygghet och energisolidaritet” (KOM(2008)0781) (meddelandet om den andra strategiska energiöversynen),

—

med beaktande av kommissionens grönbok av den 13 november 2008 med titeln ”Mot ett tryggt, hållbart och konkurrenskraftigt europeiskt energinät” (KOM(2008)0782),

—

med beaktande av kommissionens rapport av den 13 november 2008 om genomförandet av programmet för de transeuropeiska energinäten under perioden 2002–2006 (KOM(2008)0770),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 13 november 2008 om direktiv 2004/67/EG av den 26 april 2004 om åtgärder för att säkerställa en tryggad naturgasförsörjning (KOM(2008)0769),

—

med beaktande kommissionens förslag av den 13 november 2008 till rådets direktiv om en skyldighet för medlemsstaterna att inneha minimilager av råolja och/eller petroleumprodukter (KOM(2008)0775),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 13 november 2008 med titeln ”Energieffektivitet: Att nå 20-procentsmålet” (KOM(2008)0772),

—

med beaktande av kommissionens förslag av den 13 november 2008 till Europaparlamentets och rådets förslag till direktiv om byggnaders energiprestanda (omarbetning) (KOM(2008)0780),

—

med beaktande av kommissionens förslag av den 13 november 2008 till Europaparlamentets och rådets direktiv om märkning och standardiserad konsumentinformation som anger energirelaterade produkters förbrukning av energi och andra resurser (omarbetning) (KOM(2008)0778),

—

med beaktande av kommissionens förslag av den 13 november 2008 till Europaparlamentets och rådets direktiv om märkning av däck vad gäller drivmedelseffektivitet och andra väsentliga parametrar (KOM(2008)0779),

—

med beaktande av kommissionens förslag av den 26 november 2008 till rådets direktiv om upprättande av en gemenskapsram för kärnsäkerhet (KOM(2008)0790),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 13 november 2008 med titeln ”Europa kan spara mer energi genom kombinerad produktion av värme och elektricitet i kraftvärmeverk” (KOM(2008)0771),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 13 november 2008 med titeln ”Havsbaserad vindkraft: Åtgärder som behövs för att uppfylla de energipolitiska målen för 2020 och framåt” (KOM(2008)0768),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 13 november 2008 med titeln ”Uppdatering av det vägledande programmet om kärnenergi, i samband med den andra strategiska energiöversynen” (KOM(2008)0776),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 10 januari 2007 med titeln ”Att begränsa den globala klimatförändringen till 2 grader Celsius – Vägen framåt mot 2020 och därefter” (KOM(2007)0002),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 23 januari 2008 med titeln ”Mot 20–20 till 2020: Europas möjligheter i samband med klimatförändringarna” (KOM(2008)0030),

—

med beaktande av kommissionens förslag av den 23 januari 2008 till Europaparlamentets och rådets direktiv om främjande av användningen av förnybar energi (KOM(2008)0019),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 26 november 2008 med titeln ”En ekonomisk återhämtningsplan för Europa” (KOM(2008)0800),

—

med beaktande av sin ståndpunkt av den 4 april 2006 om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets beslut om riktlinjer för transeuropeiska energinät och om upphävande av beslut 96/391/EG och beslut 1229/2003/EG (1),

—

med beaktande av sin resolution av den 10 maj 2007 om utvärdering av Euratom: femtio år av gemensam kärnkraftspolitik (2),

—

med beaktande av sin resolution av den 25 september 2007 om en färdplan för förnybar energi i Europa (3),

—

med beaktande av sin resolution av den 26 september 2007”Mot en gemensam europeisk utrikespolitik för energi” (4),

—

med beaktande av sin resolution av den 24 oktober 2007 om konventionella energikällor och energiteknik (5),

—

med beaktande av sin resolution av den 31 januari 2008 om en handlingsplan för energieffektivitet: att förverkliga möjligheterna (6),

—

med beaktande av sin resolution av den 13 mars 2008 om den globala fonden för energieffektivitet och förnybar energi (7),

—

med beaktande av sin resolution av den 9 juli 2008 om den europeiska strategiska planen för energiteknik (8),

—

med beaktande av sin ståndpunkt av den 18 juni 2008 om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2003/54/EG om gemensamma regler för den inre marknaden för el (9),

—

med beaktande av sin ståndpunkt av den 9 juli 2008 om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2003/55/EG om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas (10),

—

med beaktande av sin ståndpunkt av den 18 juni 2008 om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1228/2003 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel (11),

—

med beaktande av sin ståndpunkt av den 9 juli 2008 om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1775/2005 om villkor för tillträde till naturgasöverföringsnäten (12),

—

med beaktande av sin ståndpunkt av den 18 juni 2008 om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande av en byrå för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter (13),

—

med beaktande av sin resolution av den 18 november 2008 om stöd till tidig demonstration av hållbar energiutvinning från fossila bränslen (14),

—

med beaktande av ordförandeskapets slutsatser från Europeiska rådets möte den 8-9 mars 2007,

—

med beaktande av ordförandeskapets slutsatser från Europeiska rådets möte den 13-14 mars 2008,

—

med beaktande av ordförandeskapets slutsatser från Europeiska rådets möte den 15-16 oktober 2008,

—

med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi och yttrandet av utskottet för utrikesfrågor (A6-0013/2009), och av följande skäl:

A.

Alla åtgärder inom europeisk energipolitik måste ha tre huvudsakliga målsättningar utifrån en helhetssyn, nämligen försörjningstrygghet och solidaritet mellan medlemsstaterna, hantering av klimatförändringarna, bland annat ett starkt åtagande att genomföra unionens egna mål, samt konkurrenskraften.

B.

Det behövs ett fullständigt paradigmskifte i energipolitiken för att nå de tre ovan nämnda målsättningarna och samtidigt nå en lösning som beaktar sociala, miljömässiga, ekonomiska och sysselsättningsmässiga hänsyn.

C.

Unionens beroende av konventionella energikällor och av ett begränsat antal energiproducenter utgör en allvarlig risk för stabiliteten, välfärden och en trygg energiförsörjning.

D.

En ökad energieffektivitet måste spela en viktig roll när man minskar beroendet av energiimporten, stärker konkurrenskraften och bekämpar klimatförändringarna.

E.

För närvarande fortsätter unionens energiefterfrågan att öka inom de flesta sektorer, och potentialen vad gäller energieffektivitet förblir så gott som outnyttjad.

F.

I dag importerar unionen 50 procent av den energi som man konsumerar. Denna andel skulle 2030 kunna vara 70 procent.

G.

Riskerna för unionens försörjningstrygghet ökar på grund av bristen på visioner om en ekonomi som grundar sig på en sparsam energiförbrukning och på grund av otillräckliga investeringar, i synnerhet på lokal och regional nivå, som inom alla energisektorer och energirelaterade sektorer, orsakar en ansträngd, eller rent av bristfällig kapacitet, där framför allt behovet att förnya kraftverk före 2030 ingår med ett investeringsbelopp som beräknas till 900 miljarder EUR.

H.

Sjunkande olje- och gaspriser har en negativ inverkan på planerade investeringar, vilket gör det nödvändigt att stödja alla stora infrastrukturprojekt som bidrar till importen av betydande gasmängder till Europa, diversifieringen av källor och rutter samt undvikandet av risker i anslutning till transiteringen.

I.

Den pågående finanskrisen försvårar investeringar i energiinfrastruktur ytterligare.

J.

Även om kommissionen i sitt scenario förutser en minskad efterfrågan på konventionella källor under de närmaste två decennierna, måste Europa stödja alla planerade investeringar i ny infrastruktur för energiimport. Detta kommer att garantera en trygg övergång till det nya europeiska energisystemet, som beräknas vara infört senast 2020.

K.

Från och med 2030 måste unionen ha utvecklat och planerat för ny konkurrenskraftig och hållbar energiteknik med låga koldioxidutsläpp och samtidigt märkbart ha minskat sin energikonsumtion, för att undvika den stora risken med sinande fossila energitillgångar.

L.

Unionen måste snabbt utveckla betydande nätverksinvesteringar och fullborda den inre energimarknaden, och vissa framåtblickande initiativ, såsom en europeisk systemansvarig för överföringssystem och inrättandet av ett gemensamt europeiskt gasnät, bör uppmuntras.

M.

När det gäller energisektorn och investeringar i energiinfrastruktur behövs det ett stabilt regelverk och närmare samarbete mellan nationella regleringsmyndigheter.

N.

Utbyggnaden av energinäten är en nödvändig förbättring av försörjningstryggheten och bör stå högt upp på dagordningen för den europeiska energipolitiken.

O.

Inom el- och gassektorerna behövs ett stabilt och förutsägbart regelverk. Därför är det nödvändigt att ge byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter (”byrån”) långtgående befogenheter för att kunna bidra till harmoniseringen av nationella regelverk och för att undvika den osäkerhet som kommittéförfarandet kan medföra.

P.

För att bidra till att uppfylla målen för försörjningstrygghet måste unionens egna konventionella energiresurser utnyttjas i de medlemsstater där de finns tillgängliga, i enlighet med miljölagstiftningen på nationell nivå och på gemenskapsnivå.

1.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att beakta denna strategiska energiöversyn som en grund för att genomföra en europeisk energipolitik och utarbeta en ambitiös handlingsplan för 2010–2012.

2.

Europaparlamentet bekräftar de tre målsättningarna för 2020 som innebär en minskning på 20 procent, och på 30 procent om ett internationellt avtal ingås, vilket innebär att energikonsumtionen ska minska med minst 20 procent samt att en andel på minst 20 procent av den slutliga energiförbrukningen ska vara förnybar energi. Parlamentet uppmanar Europeiska unionen och medlemsstaterna att bli den mest energieffektiva ekonomin för att på så sätt aktivt bidra till uppnåendet av det tvågradiga klimatmålet. Parlamentet uppmanar Europeiska unionen och medlemsstaterna att överväga en minskning på minst 80 procent av växthusgasutsläppen före 2050. Kommissionen uppmanas att i samråd med samtliga berörda parter ta fram olika energiscenarier för framtiden som visar de olika vägarna för att nå dessa mål och beskriver underliggande tekniska och ekonomiska antaganden.

3.

Europaparlamentet är övertygat om att en minskning av energiförbrukningen absolut måste prioriteras i syfte att nå målen om hållbar utveckling, innovation, skapande av arbetstillfällen och konkurrenskraft och att en sådan minskning också är ett mycket effektivt och billigt medel för att öka energitryggheten.

4.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att göra energibesparingsmålet på 20 procent före 2020 rättsligt bindande för medlemsstaterna och att föreslå och genomföra konsekventa åtgärder för att garantera att målet nås.

5.

Europaparlamentet uppmanar Europeiska unionen och medlemsstaterna att som målsättning ha en ökning av energieffektiviteten på 35 procent och en ökning av andelen förnybar energi på 60 procent fram till 2050.

6.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att stödja alla planerade investeringar i ny infrastruktur för energiimport och teknik för förnybar energi för att bemöta de sjunkande olje- och gaspriserna som har en negativ inverkan på planerade investeringar.

7.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att stå enade med tanke på de ökande riskerna som Europeiska unionen utsetts för i fråga om energitrygghet. Parlamentet noterar att deras nuvarande praxis går emot denna strävan. För försörjningstrygghetens och solidaritetens skull, och i syfte att effektivisera förhandlingarna för att fastställa den internationella rättsliga ramen, är det av yttersta vikt att kommissionen för parlamentet och rådet föreslår att en gemensam energipolitik utarbetas med beaktande av Europeiska unionens respektive medlemsstaternas ansvar och befogenheter: internationella förbindelser, energieffektivitet, kampen mot klimatförändringarna, vidareutveckling av den inre marknaden, förhandling om internationella avtal, framtidsanalyser och dialog med producenterna och transitländerna, forskning på energiområdet samt diversifierad energiförsörjning.

8.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att verka för att EU talar med en enda röst gentemot producenter i tredjeländer genom att utveckla ett positivt ömsesidigt beroende och stärka företags inflytande i handelsförbindelser med statsägda företag i tredjeländer.

9.

Europaparlamentet anser att energisolidariteten måste tas upp som en viktig europeisk fråga på europeisk, regional och bilateral nivå och menar att en negativ inverkan på energiförsörjningen i en medlemsstat inverkar negativt på hela EU:s energiförsörjning.

10.

Europaparlamentet betonar betydelsen av lokala klimatskyddsinitiativ för att motverka klimatförändringarna. Parlamentet stöder åtgärder som syftar till att främja energieffektivitet och förnybara energikällor såsom finansieringsprogram för sammanhållningspolitiken, för grön beskattning, eller för ”borgmästarförsamlingens” bidrag, samt stöder idén med en s.k. covenant of islands för att sprida bästa praxis och utveckla samhällen och städer som är helt eller nästan självförsörjande när det gäller energi.

11.

Europaparlamentet anser att en lämplig europeisk politik på energiområdet bör bygga på en balanserad energimix, baserad på användning av koldioxidfri energi, fossila energikällor som ger minst utsläpp samt ny teknik som avsevärt minskar växthusgasutsläppen från fasta fossila energikällor.

12.

Europaparlamentet anser att medlemsstaterna bör utveckla nationella strategier för att hantera energifattigdom inom sitt territorium.

13.

Europaparlamentet anser att ansvarsfördelningen mellan företag och politiska beslutsfattare enligt vilken företagen har ansvar för försörjningstryggheten har visat sig fungera och därför i princip bör behållas. Parlamentet kräver att politiken i framtiden ger ett mer kraftfullt stöd till företagens verksamhet med tanke på den allt mer komplicerade omvärlden.

14.

Europaparlamentet påminner om de åtaganden som medlemsstaterna har gjort genom att underteckna Lissabonfördraget när det gäller att bekämpa klimatförändringar och stödja varandra i energikriser.

15.

Europaparlamentet anser att ratificeringen av Lissabonfördraget ytterligare kommer att stärka arbetet med att införa en gemensam europeisk energipolitik.

16.

Europaparlamentet välkomnar Europeiska unionens handlingsplan för energitrygghet och europeisk solidaritet.

17.

Europaparlamentet noterar en mycket stor försening när det gäller förverkligandet av prioriterade nät och transport på energiområdet av gemenskapsintresse. Parlamentet betonar att dessa otillräckliga investeringar hindrar den inre marknadens funktion och medför att kapaciteten blir ansträngd, till och med bristfällig, inom alla energisektorer. Parlamentet konstaterar också att detta endast delvis beror på industrin och uppmanar medlemsstaterna att i större utsträckning involvera sina medborgare, särskilt genom att informera dem om behovet av nya infrastruktur- och kraftgenereringsprojekt. De nationella tillsynsmyndigheterna uppmanas att göra allt de kan inom sina ansvarsområden för att påskynda investeringar.

18.

Europaparlamentet konstaterar att den nya investeringsvågen måste vara framåtblickande för att kunna beakta förändringarna i sättet att konsumera och producera energi och att decentraliserade energisystem måste anpassas till stora förnybara källor.

19.

Europaparlamentet påminner om att Europeiska rådet har fastställt ett mål på 10 procent för sammankopplingskapaciteten för gas och el mellan medlemsstaterna.

20.

Europaparlamentet välkomnar idén om att öka EU-medlen för att uppmuntra investeringar i nätet. Parlamentet noterar med intresse kommissionen förslag att – inom ramen för den ekonomiska återhämtningsplanen 2008 – använda 5 miljarder EUR av outnyttjade budgetmedel 2008/2009 till nya energianslutningar i synnerhet. Parlamentet begär att fullt ut involveras i beslutsprocessen när det gäller den slutliga listan över projekt. Parlamentet anser att Europeiska investeringsbanken bör ha en mer framträdande roll när det gäller finansiering av energieffektivitet, förnybar energi och projekt inom forskning och utveckling.

21.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att aktivt arbeta för att öka antalet aktörer på energimarknaden och att särskilt införa åtgärder som gynnar små och medelstora företags energiproduktion och inträde på marknaden.

22.

Europaparlamentet betonar vikten av att utveckla gas- och elledningar genom Centraleuropa och sydöstra Europa i nord-sydlig riktning och erinrar om att näten i Östersjöregionen bör byggas ut och integreras i det västeuropeiska nätet. Parlamentet betonar behovet av att under 2009 särskilt uppmärksamma utvecklingen av en baltisk sammankopplingsplan som täcker gas, elektricitet och lagring, och stöder också dragandet av gas- och elledningar till öar och avlägsna och isolerade områden inom Europeiska unionen.

23.

Europaparlamentet efterlyser, av samma anledning, utvecklingen av sammankopplingar med sydvästra Europa, från den iberiska halvön till norra Frankrike.

24.

Europaparlamentet påminner om att det redan finns gränsöverskridande sammankopplingar mellan flera länder. Regionala initiativ som till exempel Pentalateralt forum har utarbetat praktiska och användbara lösningar som driver på integrationen av den inre marknaden. Parlamentet uppmuntrar ett fortsatt framgångsrikt arbete inom dessa initiativ.

25.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att föreslå lämpliga åtgärder för att främja byggandet och utvecklingen av elnät, i syfte att optimera integrationen och balansera den fluktuerande produktionen av förnybar energi på land och till havs.

26.

Europaparlamentet välkomnar avsikten att lägga fram en plan för ett nät i Nordsjön för att dra nytta av dess enorma vindkraftspotential. I detta sammanhang välkomnas också ett europeiskt ”supernät” som skulle skapas genom en sammankoppling av nätinfrastruktur i Nordsjön, Medelhavet och Östersjön.

27.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att säkerställa ett lämpligt regelverk och tillåta icke-diskriminerande tillgång till ny infrastruktur, t.ex. till energinätet i Nordsjön.

28.

Europaparlamentet anser att EU grundligt och så fort som möjligt måste fortsätta öka diversifieringen och säkerheten avseende energikällor. Kommissionen och det tjeckiska ordförandeskapet uppmanas presentera en ny ambitiös och framsynt diversifieringsplan till nästa Europeiska råd.

29.

Europaparlamentet uttrycker sitt stöd för projekt för att diversifiera unionens försörjningskällor och försörjningsleder, särskilt inrättandet av en gasledning i Sydeuropa, bland andra Nabucco, sammankopplingen av gasledningen Turkiet–Grekland–Italien samt South Stream-projektet för att diversifiera unionens försörjningskällor. Parlamentet betonar behovet av att arbeta med de berörda länderna, särskilt i den kaspiska regionen. Parlamentet anser det vara synnerligen viktigt att leveranser från andra länder i området, som Uzbekistan och Iran, på längre sikt och när de politiska förhållandena tillåter, kan utgöra en annan betydande försörjningskälla för Europeiska unionen.

30.

Europaparlamentet ger också sitt stöd till en full sammankoppling av Medgaz-projektet, som binder samman Algeriet, Spanien, Frankrike och det kontinentala Europa. Enligt kommissionen är detta projekt av europeiskt intresse i den prioriterade sammankopplingsplanen för att ytterligare diversifiera gasförsörjningslederna till Europa.

31.

Europaparlamentet rekommenderar, med tanke på att den inhemska gasproduktionen minskar och energimixen ställs om i många medlemsstater, att alla för närvarande planerade naturgas- och elinfrastrukturprojekt genomförs utan dröjsmål så att efterfrågan ska kunna mötas även i framtiden.

32.

Förbindelser och partnerskap med nyckelleverantörer av energi samt med transitländer och konsumentländer är viktiga och måste fördjupas. De fördjupade förbindelserna och partnerskapen får dock under inga omständigheter etableras på bekostnad av unionens grundläggande värden, särskilt inte respekten för de mänskliga rättigheterna. I detta avseende måste ett större förtroende samt närmare, rättsligt bindande relationer mellan unionen och producent- och transitländerna gå hand i hand med ett främjande av och en respekt för demokratin, de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen. Europaparlamentet begär att en politik, tillsammans med konkreta åtgärder, utarbetas och antas för detta ändamål.

33.

Europaparlamentet efterlyser i detta sammanhang ett trilateralt avtal mellan EU, Ryssland och Ukraina om gasöverföring från Ryssland till EU för att garantera försörjningstryggheten under de kommande åren.

34.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att öka sina insatser för att hitta en lösning på de fortfarande olösta frågorna kring villkoren för överföring av naturgas genom Turkiet via gasledningen Nabucco.

35.

Europaparlamentet anser att tillräcklig LNG- kapacitet (flytande naturgas) med kondenseringsanläggningar i producentländerna och LNG-terminaler och fartygsbaserad återförgasning i EU bör finnas tillgänglig för alla medlemsstater, antingen direkt eller via andra medlemsstater på grundval av en solidaritetsordning. Nya LNG-terminaler borde anses vara projekt av gemenskapsintresse på grund av den viktiga roll de spelar för en diversifiering av tillförselvägarna.

36.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ge sitt fulla stöd för investeringar i byggandet av strategiska gaslager som ett viktigt led i europeisk energitrygghet.

37.

Europaparlamentet anser att kapaciteten hos oljeraffinaderierna är en viktig ytterligare faktor för att säkra energitryggheten i unionen. Det är därför viktigt att förbättra insynen i balansen mellan tillgång och efterfrågan på den raffineringskapacitet som behövs för att tillgodose unionens behov, i synnerhet på tanke på oron avseende möjligheterna till tillgång på diesel i framtiden.

38.

Europaparlamentet eftersträvar, i enlighet med principen om europeisk energisolidaritet, att säkra försörjningstrygghet och energiförsörjning i Östersjöområdet i ett läge med ekonomisk recession.

39.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att dra upp långsiktiga strategiska riktlinjer, samtidigt som privata industrier uppmuntras att delta i genomförandet av dem, i balans mellan marknadens mekanismer och regelverk.

40.

Europaparlamentet understryker vikten av att skapa ett tydligt och stabilt regelverk genom att avsluta förhandlingarna om lagstiftningspaketet om den inre energimarknaden före utgången av parlamentets mandatperiod 2009, och stöder inrättandet av den oberoende byrå som föreskrivs i kommissionens ovan nämnda förslag till förordning om inrättande av byrån, med omfattande oberoende befogenheter, däribland befogenheter när det gäller försörjningstrygghet och nätverk. Medlemsstaternas uppmanas främja genomförandet av det tredje energipaketet, och i synnerhet att börja samarbeta sinsemellan för att främja regional och bilateral solidaritet i syfte att säkra försörjningstryggheten på den inre marknaden.

41.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och kommissionen att utveckla betydande nätverksinvesteringar och fullborda den inre energimarknaden genom långsiktiga initiativ, såsom en europeisk systemansvarig för överföringssystem och inrättandet av ett gemensamt europeiskt gasnät.

42.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att för år 2020 presentera en målsättning som innebär utveckling och slutförande av ett smart sammankopplat elnät som en viktig del i att nå 2020-målsättningarna.

43.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att samarbeta i syfte att utarbeta en europeisk strategisk plan för att på flerårig basis planera in de nödvändiga investeringar som ska uppfylla de framtida behoven av elproduktion, på grundval av studier om energibehov på medellång sikt. En flerårig vägledande plan bör även övervägas för gassektorn för att få en överblick över investeringsbehoven på europeisk nivå.

44.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och berörda aktörer att ta hjälp av och samordna framtida planer för gränsöverskridande infrastrukturinvesteringar (t.ex. nät, gas- och oljeledningar, kraftverk) med berörda parter i alla de länder som kan komma att påverkas av de planerade investeringarna, i syfte att utnyttja resurserna på bästa sätt. Parlamentet anser att inrättandet av en ”grupp för samordning av infrastruktur” på europeisk nivå skulle främja denna samordningsinsats och komplettera utvecklingen av en tioårig nätutvecklingsplan i enlighet med förslaget i paketet för den inre energimarknaden.

45.

Europaparlamentet understryker att man endast kommer att lyckas fullborda den inre marknaden om man undanröjer investeringshinder, om fysiska sammankopplingar konstrueras som förbinder alla medlemsstater i ett gemensamt energinätverk och om marknaden gör det möjligt att på sikt undvika instabila energipriser och säkerställa en rättvis marknad för alla energiproducenter, anslutning till nätet samt tillgång till och integration av nya energiproducenter och ny teknik. Parlamentet betonar att Europaparlamentets och rådets nyligen reviderade direktiv 2003/87/EG av den 13 oktober 2003 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen (15) tillhandahåller en tydlig och förutsägbar bedömning av kostnaderna för koldioxid.

46.

Europaparlamentet välkomnar meddelandet om den andra strategiska energiöversynen, särskilt förslagen om en energipolitik gentemot omvärlden, vilka i stort sett ligger i linje med parlamentets ovan nämnda resolution av den 26 september 2007. Parlamentet uttrycker dock sin besvikelse över bristen på detaljerade förslag och framhåller än en gång att unionen måste öka sina ansträngningar för att åstadkomma en sammanhållen och effektiv gemensam europeisk utrikespolitik för energi, med förnyat fokus på energiproducerande länder.

47.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att stödja införandet av den så kallade klausulen om trygg energiförsörjning i handels-, associerings- och partnerskaps- och samarbetsavtal med producent- och transitländer, i vilken det fastställs en uppförandekod och ett förbud mot avbrott på grund av handelstvister, samt uttryckligen anges vilka åtgärder som ska vidtas i händelse av ett ensidigt avbrott, eller om en av parterna ändrar i ett avtal eller i försörjningsvillkoren.

48.

Europaparlamentet påminner om att Europeiska unionen troligen fortfarande, trots ambitiösa och genomförda planer för energieffektvitet och energibesparing, på medellång sikt kommer att vara beroende av leveranser av fossil energi från tredjeländer. Dialogen med producentländerna måste därför stimuleras och samarbetet på internationell nivå stärkas rent generellt i syfte att sörja för öppenheten på de globala energimarknaderna och hantera frågan om hållbar utveckling.

49.

Europaparlamentet uppmärksammar att långsiktiga leveransavtal är viktiga för utvecklingen av förtroendefulla och långsiktiga förbindelser mellan leverans- och mottagarländer och att de även är viktiga för att få tillräckliga investeringar både ”upstream” och ”downstream”.

50.

Europaparlamentet uppmanar Euroepiska unionen att samarbeta med länderna i Medelhavsområdet, och Nordafrika, mot bakgrund av dessa länders viktiga potential i fråga om energiresurser och viktiga utvecklingsmöjligheter för Afrika. Parlamentet anser att man framför allt bör undersöka och främja användning av solenergi och kräver därför att gemensamma mål för förnybar energi och energieffektivitet ska ingå i Barcelonaprocessen: en union för Medelhavsområdet.

51.

Europaparlamentet uppmanar Europeiska unionen att samarbeta med länderna i Mellanöstern mot bakgrund av dessa länders viktiga potential i fråga om energiresurser.

52.

Europaparlamentet stöder avsikten att förhandla fram ett nytt brett avtal som ersätter 1997 års partnerskaps- och samarbetsavtal med Ryssland, även kapitlet om energi, som fullt ut bör respektera principerna i energistadgefördraget och transitprotokollen till detta. Parlamentet konstaterar att Ryssland har undertecknat och Ukraina har ratificerat energistadgefördraget. Det innehåller bland annat den tvistlösningsmekanism som tillhandahåller tvistlösning i exempelvis transiterings- eller handelstvister mellan respektive avtalsparter.

53.

Europaparlamentet understryker behovet att inbegripa Ukraina i EU:s pågående dialog med Ryssland, eftersom Ukraina spelar en nyckelroll som transitland.

54.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att överväga att utvidga fördraget om en energigemenskap mellan EU och sydöstra Europa till att också omfatta andra länder utanför EU och, tillsammans med grannländerna, skapa nya regionala energimarknader med Sydösteuropeiska energigemenskapen som förebild, exempelvis en energigemenskap mellan Europa och Medelhavsområdet, för att på det sättet trygga försörjningen.

55.

Europaparlamentet understryker behovet att inbegripa Turkiet i EU:s pågående dialog med kaspiska regionen och Kaukasus, eftersom Turkiet kan spela en nyckelroll som transitland. Parlamentet påminner samtidigt om Turkiets åtaganden som kandidatland att anpassa sig till gemenskapens regelverk.

56.

Europaparlamentet understryker Svartahavsområdets geopolitiska betydelse för unionens energiförsörjning och för diversifieringen av den.

57.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att fortsätta fördjupa energiförbindelserna med länderna i Latinamerika inom ramen för nuvarande och framtida associerings- och samarbetsavtal.

58.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att använda euron som ett redskap för att utforma internationella ekonomiska förbindelser i syfte att minska de fluktuationer som debiteringen vid köp av olja och gas ger upphov till. Parlamentet uppmanar Europeiska unionen att undersöka frågan om utländska investeringar i den europeiska energisektorn genom att tillämpa ömsesidighetsklausulen. Parlamentet anser faktiskt att så länge det inte garanteras ömsesidighet i fråga om marknadstillträde bör Europeiska unionen, precis som parlamentet och kommissionen föreslår, tillämpa en effektiv tredjelandsklausul när det gäller förvärv av ett överföringssystem eller en systemansvarig för överföringssystem.

59.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att analysera på vilka olika sätt prissvängningar när det gäller olja och gas kan minskas. Särskilt viktigt för prisbildningen på marknaden är insyn och tillräcklig reservkapacitet samt katalysatoreffekten av finansiell spekulation. Parlamentet avvisar av ekonomiska skäl utnyttjandet av strategiska oljelager för att dämpa prissvängningar.

60.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att intensifiera och samordna sina åtgärder när det gäller att trygga försörjningsleder, särskilt sjöfartsförbindelser.

61.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att fastställa bästa praxis på internationell nivå och att utöka det tekniska samarbetet med dessa länder för att öka kunskapen och erfarenheterna inom detta område. Parlamentet uppmanar särskilt medlemsstaterna att förstärka sitt tekniska samarbete med Japan, vars ekonomi är helt beroende av energiimport och som har utvecklat ett av världens mest effektiva energisystem.

62.

Europaparlamentet noterar att Kinas tilltagande energikonsumtion och utsläpp av växthusgaser utgör en stor utmaning för miljömålen och energiförsörjningstryggheten. Parlamentet uppmanar till ökat samarbete mellan EU och Kina för att främja överföringen av teknik med låga koldioxidutsläpp, i synnerhet energieffektivitet och förnybar energi. Parlamentet betonar hur viktigt det är att utveckla och utnyttja avskiljning och lagring av koldioxid i Kina med tanke på kolens betydelse för landets ekonomi.

63.

Europaparlamentet konstaterar att energidialogen mellan EU och OPEC är viktig och uppmanar kommissionen att intensifiera energidialogen med Norge.

64.

Europaparlamentet gläder sig över kommissionens vilja att se över direktiv 2006/67/EG av den 24 juli 2006 om en skyldighet för medlemsstaterna att inneha minimilager av råolja och/eller petroleumprodukter (kodifierad version) (16) och föreslår att uppgifterna ska offentliggöras varje vecka istället för månadsvis för att skapa marknadsinsyn och undvika en oproportionerlig reaktion på situationen i Förenta staterna.

65.

Europaparlamentet noterar att medlemsstaterna har misslyckats med att visa solidaritet när det gäller att öka mängden tillgänglig gas för de drabbade medlemsstaterna under den nyligen inträffade gaskrisen mellan Ukraina och Ryssland. Rådet och kommissionen uppmanas skapa en solidaritetsmekanism, i enlighet med Lissabonfördraget, som skulle göra det möjligt för EU att agera effektivt, snabbt och konsekvent i krissituationer orsakade av försörjningsavbrott, skador på viktig infrastruktur eller andra händelser.

66.

Europaparlamentet välkomnar, mot bakgrund av den ovannämnda nyligen inträffade gaskrisen som drabbade unionens territorium, kommissionens avsikt att förbättra ramen för direktiv 2004/67/EG av den 26 april 2004 om åtgärder för att säkerställa en tryggad naturgasförsörjning (17) och uppmanar kommissionen att föreslå ändringar till detta direktiv före slutet av år 2009, i linje med det som föreslås i ovan nämnda meddelande KOM(2008)0769.

67.

Europaparlamentet betonar att de viktigaste delarna i översynen av rådets direktiv 2004/67/EG ska vara bindande och innehålla effektiva nationella och europeiska beredskapsplaner, vilka bland annat definierar en gemensam förklaring av en nödsituation, tilldelning av tillgänglig försörjning och infrastrukturkapacitet bland de drabbade staterna, samordnad avsändning, aktivering av nödåtgärder i icke drabbade eller mindre drabbade stater för att öka tillgängligheten på gas för de drabbade marknaderna, med hjälp av alla tillgängliga medel, bland annat avbrytbara kontrakt, bränslebyte, lageravveckling och försörjningsflexibilitet. Parlamentet anser att det är nödvändigt att få marknaden att fungera bättre genom insyn och ökad tillgänglighet av gas på marknaden. EU och dess medlemsstater uppmanas utveckla tekniker för gaslagring med snabbfrigörningskapacitet.

68.

Europaparlamentet föreslår att informationstekniken ska utnyttjas bättre när det handlar om totala eller partiella avbrott under krisperioder och anser i detta avseende att ett system som kan minska konsumtionen genom ett kollektivt beslut skulle kunna genomföras, under myndighetens kontroll.

69.

Europaparlamentet anser att förbättringen av energieffektiviteten med åtminstone 20 procent före 2020 ska prioriteras för att bidra till målen hållbar utveckling och konkurrenskraft och att det dessutom är det mest effektiva och kostnadsbesparande medlet för att öka energitryggheten. Därför uppmanas kommissionen och medlemsstaterna att omedelbart anta ett rättsligt bindande energieffektivitetsmål på minst 20 procent till år 2020. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att intensifiera kampanjer för att öka medvetenheten så att praktisk information blir tillgänglig om de energieffektiva lösningar som ska genomföras och även att främja energiutbildningsprogram på skolor och universitet i hela unionen.

70.

Europaparlamentet betonar vikten av att medlemsstaterna och kommissionen strikt och i tid genomför och tillämpar lagstiftningen om energibesparingar och energieffektivitet. Parlamentet betonar vikten av att vidta obligatoriska åtgärder för offentlig upphandling på gemenskapsnivå och nationell nivå för att stimulera efterfrågan på innovativa produkter och tjänster som kommer att höja energieffektiviteten. Parlamentet efterlyser därför en ambitiös strategi i den nya lagstiftningen i fråga om energibesparingar och energieffektivitet (särskilt i byggnads-, industri- och transportsektorerna samt inom stadsplanering och urban utrustning).

71.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens avsikt att noggrant iaktta utvecklingen av kraftvärmeproduktionen och uppmanar kommissionen att lägga fram fler stödåtgärder som en del av översynen av handlingsplanen för energieffektivitet under år 2009. Parlamentet påminner kommissionen om att besparingar i primärenergi, kostnadseffektivitet och försörjningstrygghet är primära mål för kraftvärmeproduktionen oavsett vilken teknik som används. Det bör vara upp till marknaden att utveckla och välja de mest effektiva teknikerna. Parlamentet förordar att en strategi utarbetas för att främja och finansiera infrastruktur i form av värme- och kylnät som gör det möjligt att utnyttja lokala resurser som t.ex. jordvärme och kraftvärme.

72.

Europaparlamentet stöder ett internationellt partnerskap för samarbete om energieffektivitet för att främja en harmonisering av normerna och stimulera ambitiösa målsättningar i hela världen.

73.

Europaparlamentet uppmanar till en mer effektiv användning av olja, särskilt inom transportsektorn, där huvuddelen av denna energi används. De ambitiösa målsättningarna på medellång sikt (2020) när det gäller bränsleeffektivitet i fordon måste antas, och medlemsstaterna bör söka efter alternativa bränslen och framdrivningstekniker, till exempel elmotorer, för varutransporter och resor, särskilt i tätorter. Parlamentet anser att en större förändring av valet av transportmedel mot mer miljövänliga alternativ, t.ex. från privata vägtransporter till allmänna transportmedel bör utgöra en central del i unionens strategi för att minska växthusgasutsläppen i transportsektorn.

74.

Europaparlamentet anser att en ledarstrategi för fordon från den europeiska bilindustrin skulle hjälpa till att vinna tillbaka internationella marknader, särskilt från asiatiska producenter.

75.

Europaparlamentet beklagar att järnvägen står för endast 10 procent av de europeiska godstransporterna. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att bättre utnyttja järnvägar och vattenvägar och uppmanar till större insatser för en optimal kombination av järnvägs-, vatten- och vägtransporter.

76.

Europaparlamentet betonar vikten av att anta den nödvändiga blandningen av politiska åtgärder så att energieffektiviteten förbättras både i befintlig och i ny elektronisk utrustning.

77.

Europaparlamentet anser att de förnybara energikällorna, som vindkraft, solenergi, vattenkraft, biomassa, geotermi och marina resurser, är Europeiska unions viktigaste potentiella energikälla som kan bidra till att stabilisera energipriset och minska det tilltagande energiberoendet, och välkomnar initiativet till ett meddelande om avlägsnande av hinder för förnybara energikällor. Parlamentet betonar i detta sammanhang att nya initiativ inte får leda till att befintliga projekt skjuts upp.

78.

Europaparlamentet anser att utnyttjande av inhemska fossila resurser, särskilt naturgasområden på land och till havs, kan bidra till att öka Europas energioberoende och att dessa, i mån av tillgänglighet, bör utvecklas i enlighet med den nationella lagstiftningen och EU:s lagstiftning. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna och kommissionen att hitta en lagstiftningsmässig jämvikt mellan miljöskydd och produktionsmöjligheter på unionens territorium både på land och till havs.

79.

Europaparlamentet påminner om att det, med tanke på att de förnybara källorna ständigt ändras, är mycket viktigt att höja sammankopplingskapaciteten mellan elnäten på gemenskapsnivå. Särskild hänsyn bör tas till de medlemsstater och regioner som är mest isolerade på unionens energimarknad, så att medlemsstaterna får de medel de behöver för att uppnå målet för förnybara energier på 20 procent år 2020.

80.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen, medlemsstaterna och de lokala myndigheterna att förnya sambandet mellan jordbruk och energi genom en plan, som syftar till montering av utrustning för förnybar energi på tak till jordbruksanläggningar, som till exempel solpaneler. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna och de lokala myndigheterna att ytterligare stimulera användningen av spilloljor och hållbara biomasseresurser på lokal nivå. En lämplig balans bör råda mellan energigrödor och livsmedelsgrödor.

81.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram en rapport för parlamentet som redogör för vilka tekniska hinder och standarder som motverkar små och medelstora företags möjlighet att investera i energiproduktion samt att distribuera denna produktion på befintliga nät.

82.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ge högre prioritet åt forskning och utveckling på området lagring av elektricitet, IKT-baserad sammankoppling av distribuerande produktionsanläggningar (virtuella kraftstationer), intelligenta nät och en större infrastrukturkapacitet så att förnybara energikällor ges prioriterad anslutning.

83.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att omdefiniera den europeiska politiken för utvecklingsbistånd och integrera en ny energipelare. Parlamentet anser i detta avseende att projektet för solkraftverk i Nordafrika i första hand måste vara avsedda för lokala behov.

84.

Europaparlamentet påminner om att kol förblir en viktig övergångsresurs i energimixen och i unionens försörjningstrygghet på grund av de stora inhemska reserverna och som ett alternativ till olja och gas. Parlamentet understryker dock att koldioxidutsläppen är högre än för andra primära energikällor. Sådana utsläpp måste därför minskas genom att kraftverk moderniseras med hjälp av CCS-teknik och kommissionen uppmanas beakta alla finansiella möjligheter för att uppföra de 12 demonstrationsprojekten före 2015.

85.

Europaparlamentet medger att samförbränning av biomassa i moderna koleldade kraftverk redan ger en effektivitet på 45 procent, och att så hög effektivitet som 90 procent kan uppnås vid kraftvärmeproduktion. Parlamentet uppmanar därför kommissionen och medlemsstaterna att införa incitament för att öka samförbränningen av biogent bränsle i kraftstationer som eldas med fossila bränslen.

86.

Europaparlamentet instämmer i kommissionens analys att det är viktigt att behålla kärnenergin i energimixen och att för detta ändamål omedelbart främja utarbetandet av ett harmoniserat regelverk och en ekonomisk ram som underlättar beslut om nödvändiga investeringar. Parlamentet uppmanar kommissionen att ta fram en konkret färdplan för investeringar i kärnenergi. Det är nödvändigt att inleda en samhällsdebatt, utan att förutspå resultatet, om ett säkert användande av denna energikälla. Parlamentet uppmanar kommissionen att verka för att grannländerna, som en integrerad del av den europeiska grannskapspolitiken, tillämpar gemenskapens regelverk om kärnsäkerhet varje gång en ny kärnkraftanläggning planeras eller en gammal anläggning moderniseras i de länderna.

87.

Europaparlamentet påminner om hur betydelsefull kärnenergin är. Kärnenergi produceras i 15 av 27 medlemsstater och används i ännu fler medlemsstater. Den täcker ungefär en tredjedel av efterfrågan i Europeiska unionen. Parlamentet påminner även om att sex nya reaktorer för närvarande håller på att uppföras i fyra medlemsstater.

88.

Europaparlamentet betonar att kärnenergi är konkurrenskraftig då den till stor del inte berörs av bränsleprisfluktuationerna eftersom bränslet, uran, endast utgör en liten del av produktionskostnaderna.

89.

Europaparlamentet understryker att den europeiska kärnkraftsindustrin är världsledande inom samtliga tekniker i kärnenergiproduktionscykeln, särskilt inom berikningstekniken, vilket starkt bidrar till unionens försörjningstrygghet.

90.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens allmänt positiva attityd till kärnenergi. Parlamentet påpekar emellertid att den inte behandlar frågan om slutligt förvar av radioaktivt avfall på ett adekvat sätt trots att det är oerhört viktigt för allmänhetens inställning. De berörda medlemsstaterna uppmanas att öka sina insatser för att ta itu med problemet med slutförvaring av all form av radioaktivt avfall, men särskilt högradioaktivt avfall.

91.

Europaparlamentet anser att det är nödvändigt att försäkra unionens medborgare om att kärnkraftsenergi används på ett säkert och insynsvänligt sätt inom unionen, och har den tekniskt högsta möjliga säkerhetsnivån när det gäller hanteringen av kärnavfall. Parlamentet välkomnar kommissionens ovan nämnda förslag till rådets direktiv om en gemenskapsram för säkerheten i kärnkraftsanläggningar. Parlamentet uppmanar rådet och kommissionen att tillsammans med IAEA utveckla modeller och metoder för att förebygga att en fredlig användning av kärnenergi leder till kärnvapenspridning.

92.

Europaparlamentet betonar att kommissionen varken i sitt reviderade vägledande program eller i den strategiska energiöversynen har undersökt den möjliga utvecklingen av kärnteknik fram till 2050, vilket föreslogs i referensdokumentet för den tekniska plattformen för hållbar kärnenergi, eller situationen för ITER-projektet för kontrollerad fusion (ITER: internationell termonukleär experimentreaktor).

93.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att som svar på det ökande behovet av energikonsumtion upprätta en europeisk energipolitik som möjliggör en storskalig omställning till energitekniker som är energieffektiva och ger låga koldioxidutsläpp. Parlamentet understryker att om energieffektivitet och energibesparingar förblir en prioritering och utvecklingen av förnybara energikällor fortsätter, skulle det vara möjligt att möta energibehoven från källor med låga utsläpp före 2050.

94.

Europaparlamentet påminner kommissionen och medlemsstaterna om att en övergång till ett högeffektivt energisystem kräver en systematisk strategi som baseras på synergier mellan olika sektorer. Parlamentet betonar att det är mycket viktigt att bedöma samtliga åtgärder utifrån deras bidrag till minskade koldioxidutsläpp. Parlamentet anser därför att utvecklingen av lokala integrerade lösningar bör prioriteras.

95.

Europaparlamentet anser att de långsiktiga utmaningarna med energi- och klimatförändringar på global och europeisk nivå är ett unikt tillfälle att tillåta nya företagsmodeller i hela ekonomin och främja grön innovation och grönt företagande.

96.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utföra genomförbarhetsstudier avseende projekt med inriktning på utveckling av vindkraftsplattformar i Nordsjön och projektet med solkraftverk i Afrika.

97.

Europaparlamentet godkänner, inom ramen för den europeiska strategiska planen för energiteknik, utarbetandet av en politisk agenda för 2030 och en färdplan för en energipolitik 2050. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att utvärdera framstegen när det gäller energimixens sammansättning genom att studera olika scenarier, beroende på utvecklingen av efterfrågan på energi, potentiella energiresurser, miljöaspekter, det beräknade priset på energi och koldioxid.

98.

Europaparlamentet anmodar kommissionen att säkerställa att färdplanen gör det möjligt att rikta energiteknisk forskning, utveckling och utbildning i syfte att minska kostnaderna för förnybara energikällor och energilagring, att säkerställa att fjärde generationens kärnkraftsreaktorer blir framgångsrika, och även avskiljning och lagring av koldioxid, och särskilt att finna ett alternativ till råolja för transport genom att framhäva solenergin, vars resurser är gränslösa.

99.

Europaparlamentet framhåller behovet av att ständigt uppmuntra forskning om omvandling av kärnavfall och kärnfusion som energikälla på mycket lång sikt.

100.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen och medlemsstaternas parlament och regeringar.

18.3.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 67/31

—

med beaktande av artikel 2, artikel 3.2 och artikel 141 i EG-fördraget,

—

med beaktande av resolutionen från rådet och ministrarna för sysselsättning och socialpolitik, som sammanträdde den 29 juni 2000, om balans mellan kvinnor och män i deltagandet i arbets- och familjelivet (1),

—

med beaktande av sin resolution av den 15 december 2000 om kommissionens meddelande ”Mot ett Europa för alla åldrar – att främja välfärd och solidaritet mellan generationerna” (2),

—

med beaktande av sin resolution av den 9 mars 2004 om möjligheterna att förena yrkesliv med familje- och privatliv (3),

—

med beaktande av den europeiska pakten för ungdomsfrågor, som Europeiska rådet antog vid sitt möte den 22–23 mars 2005 i Bryssel,

—

med beaktande av sin resolution av den 23 mars 2006 om demografiska utmaningar och solidaritet mellan generationerna (4),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 12 oktober 2006”Europas demografiska framtid – en utmaning som öppnar möjligheter” (KOM(2006)0571),

—

med beaktande av sin resolution av den 19 juni 2007 om en rättslig ram för att göra det möjligt att förena familjeliv och studier för unga kvinnor inom Europeiska unionen (5),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 10 maj 2007”Främja solidariteten mellan generationerna” (KOM(2007)0244),

—

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande om kommissionens meddelande ”Främja solidariteten mellan generationerna” (6),

—

med beaktande av sin resolution av den 27 september 2007 om jämställdhet mellan kvinnor och män i Europeiska unionen 2007 (7),

—

med beaktande av kommissionens arbetsdokument ”Europas demografiska framtid: fakta och siffror” (SEK(2007)0638),

—

med beaktande av sin resolution av den 21 februari 2008 om Europas demografiska framtid (8),

—

med beaktande av sin resolution av den 3 september 2008 om jämställdhet mellan kvinnor och män 2008 (9),

—

med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män (A6-0492/2008), och av följande skäl:

A.

Kvinnor och män har samma mänskliga värdighet och samma rättigheter och skyldigheter.

B.

Likabehandling av kvinnor och män är en vägledande princip inom lagstiftningen och ska därför integreras i och beaktas vid tolkningen och tillämpningen av denna.

C.

Det finns fortfarande avsevärda skillnader mellan kvinnor och män sett till alla andra aspekter av kvaliteten på arbetsmiljön, till exempel möjligheten att förena yrkes- och privatliv. Sysselsättningsgraden för kvinnor med minderåriga barn är endast 62,4 procent, jämfört med 91,4 procent för männen. Av de deltidsarbetande är 76,5 procent kvinnor.

D.

Lissabonstrategin syftar till att se till att 60 procent av de arbetsföra kvinnorna har en anställning. De kvantitativa och kvalitativa målen i Lissabonstrategin och de nya integrerade riktlinjerna för tillväxt och sysselsättning (10) – särskilt i fråga om kvinnors och vuxna personers sysselsättning – styrs av insikten att det ur ett hållbarhetsperspektiv är oacceptabelt att dessa resurser och deras potential inte tas till vara och att en stabil pension och välfärd hotas.

E.

Principen om likabehandling av kvinnor och män innebär att det inte får förekomma vare sig direkt eller indirekt diskriminering på grund av kön, i synnerhet inte diskriminering på grund av moderskap, familjeåtaganden eller civilstånd.

F.

De siffror som kommissionen anger i sitt ovannämnda meddelande av den 12 oktober 2006 visar att länder och regioner där det råder hög sysselsättning bland kvinnorna och som har ett socialförsäkringssystem också har högre födelsetal.

G.

EU:s tre främsta utmaningar – den demografiska utvecklingen, globaliseringen och klimatförändringarna – kräver en generationsövergripande solidaritet som bygger på en bred överenskommelse inte bara mellan generationerna utan även mellan könen.

H.

Överenskommelsen mellan könen och generationerna måste bygga på möjligheten för individerna att organisera sina egna arbetsliv och privatliv, dvs. att kombinera arbetslivets krav på lönsamhet och produktivitet med möjligheten att välja när och med vad man ska arbeta, med utgångspunkt i de rättigheter och skyldigheter som fastställs i lagstiftning och avtal.

I.

Det generationsöverskridande ömsesidiga ansvaret kräver att de offentliga myndigheterna engagerar sig aktivt och att alla arbetsmarknadsparter involveras för att i tillräcklig grad garantera högkvalitativa tjänster i allmänhetens intresse och tillräckligt omfattande och lämpliga välfärds- och socialförsäkringssystem.

J.

Kvinnornas ökade närvaro på arbetsmarknaden beror på kulturella förändringar och politiska reformer avsedda att möjliggöra en balans mellan arbetslivet och privatlivet och en omfördelning av rollerna. En sådan politik täcker olika nära sammanhängande områden, alltifrån tillfälligt förkortad arbetstid, genom omvandling av anställningskontrakt från hel- till deltid, och ledighetsregler (mammaledighet, pappaledighet, föräldraledighet och ledighet av familjeskäl) till nätverk av hushållsnära tjänster.

K.

Den demografiska förändringen påverkar i hög grad människors privatliv och yrkesliv. En otillräcklig omsorgssektor, låga löner, sent inträde på arbetsmarknaden, flera visstidsanställningar under lång tid och otillräckliga incitament för unga kvinnor och män är några orsaker till att de väljer att bilda familj och skaffa barn senare i livet. Oflexibla arbetsformer och svårigheter att återvända till arbetsmarknaden efter att ha arbetat i hemmet gör det svårt att välja fritt hur man ska skapa balans mellan yrkes- och privatlivet, t.ex. genom att växla mellan arbete och familjeliv.

L.

Med tanke på att icke-diskriminering grundad på kön oftast berör både kvinnor/mödrar och män/fäder bör politiska åtgärder inom detta område inte vara inriktade enbart på kvinnor, utan all europeisk och nationell politik bör anpassas även efter männens/fädernas behov och förmågor.

M.

Det är nödvändigt att ta upp frågan om diskriminering kopplad till mamma-, pappa- och föräldraledighet samt ledighet av familjeskäl för att fastställa huruvida diskriminering i sådana situationer utgör en form av könsdiskriminering. Det måste även nås enighet om en Europaomfattande definition av begreppet mångfaldig diskriminering.

N.

Solidaritet mellan generationerna innebär inte bara att ta hand om barn, utan innefattar även att ta ansvar för äldre och omsorgsberoende personer, vilket bidrar till respekten för människovärdet samt till att denna respekt förs vidare till framtida generationer.

O.

Stor fattigdom bör inte vara en diskriminerande faktor i solidariteten mellan generationerna. Även i de fattigaste familjer upprätthålls kontakter och aktiviteter som bidrar till generationssolidaritet.

P.

Personer som lägger ner tid och resurser på att ta hand om och uppfostra barn eller ta hand om äldre borde få ett erkännande av samhället. Det målet skulle kunna nås genom att dessa personer får rättigheter som socialt skydd och pension.

Q.

Den uppfostrande roll som föräldrar har att fylla gentemot sina barn och den roll som barnen har att fylla gentemot äldre och omsorgsberoende personer, liksom kvinnors och mäns roll som omsorgsgivare till äldre och omsorgsberoende personer, är av central betydelse för den gemensamma välfärden och bör uppmärksammas genom övergripande åtgärder, även för kvinnor och män som frivilligt väljer att ägna sig åt detta arbete på hel- eller deltid.

R.

Sedan oktober 2003 har kommissionen hållit samråd med arbetsmarknadsparterna om balansen mellan yrkes-, familje- och privatliv. Dessa samråd, som har gått in i en andra fas, är baserade på vikten av att hitta strategier och medel för att ”bra jobb” ska kunna kombineras med kvinnors och mäns ansvar i hemmet.

S.

Män har en viktig nyckelroll i strävan mot verklig jämlikhet.

T.

Flexicurity-principerna riktar sig främst mot kvinnor, vilket framhålls i Europaparlamentets resolution av den 29 november 2007 om gemensamma principer för ”flexicurity” (11), och i de flesta av Europas regioner förefaller inte arbetstidens förläggning vara till någon större hjälp för dem som har barn. Dessutom har anställda med barn mindre chans att få anställning med flexibel arbetstid än de som inte har barn (12).

U.

Att hitta en balans mellan familjeplaner, privatliv och yrkesambitioner är möjligt endast om de berörda personerna åtnjuter verklig valfrihet i ekonomiskt och socialt hänseende och får stöd av politiska och ekonomiska beslut på europeisk och nationell nivå utan några negativa följder, och om nödvändig infrastruktur finns att tillgå.

V.

Särskilt kvinnor/mödrar löper risken att ”tvingas” deltidsarbeta. Det är ett val som ofta är påtvingat på grund av avsaknaden av barnomsorg. Det finns även en risk för att en ansökan om att övergå från heltid till deltid avslås, vilket gör det svårt eller rent av omöjligt att förena arbets-, familje- och privatliv.

1.

Europaparlamentet poängterar att principen om solidaritet mellan generationerna är en central byggsten i den europeiska sociala modellen. För att denna modell ska kunna bibehållas måste offentliga myndigheter på olika nivåer inta en aktiv roll och alla arbetsmarknadens parter måste involveras i arbetet med att garantera högkvalitativa tjänster av allmänt intresse för familjer, ungdomar och alla människor som inte kan ta hand om sig själva.

2.

Europaparlamentet påpekar att omsorgspolitiken och tillhandahållandet av omsorgstjänster har direkt inverkan på möjligheterna att uppnå jämställdhet. Parlamentet kritiserar den brist på lättillgängliga omsorgstjänster av hög kvalitet och till ett rimligt pris som råder i flertalet medlemsstater. Detta har att göra med att omsorgsarbete inte delas lika mellan kvinnor och män, vilket i sin tur får direkta negativa följder för kvinnors möjlighet att delta i alla delar av det sociala, ekonomiska, kulturella och politiska livet.

3.

Europaparlamentet poängterar att barnomsorg av hög kvalitet, till rimliga priser och med öppettider som passar föräldrar och barn, liksom god och ekonomiskt överkomlig omsorg för äldre och andra behövande, måste vara centrala inslag i EU:s sociala modell och i insatserna för att underlätta kvinnors tillträde till arbetsmarknaden och till betalt arbete, så att de kan dra nytta av sina färdigheter och på så vis bli ekonomiskt oberoende.

4.

Europaparlamentet erinrar medlemsstaterna om att de genom Europeiska rådets överenskommelse i Barcelona 2002 förbundit sig att undanröja hindren för kvinnors och mäns lika deltagande på arbetsmarknaden och att före 2010 införa barnomsorg för 90 procent av alla barn mellan tre års ålder och skolpliktig ålder och för minst 33 procent av alla barn under tre år. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att sätta upp liknande mål för vård av äldre och sjuka anhöriga.

5.

Europaparlamentet påpekar att fördelningen av arbetsuppgifter i hem och familj mellan kvinnor och män är mycket ojämn, vilket leder till att framför allt kvinnor hänvisas till flexibla arbetsformer eller avstår från förvärvsarbete. Detta påverkar kvinnors karriärer, löneskillnaderna mellan könen och intjänandet av pensionsrättigheter.

6.

Europaparlamentet befarar att det tjeckiska ordförandeskapets förslag om barnomsorg som ett ”fullödigt alternativ till en yrkeskarriär” kommer att befästa den traditionella arbetsuppdelningen mellan kvinnor och män, det vill säga den traditionella tanken att arbetstagaren är en man som står till förfogande på heltid och vars personliga behov ombesörjs av ”osynliga händer” (kvinnor) som organiserar hemmet och familjen.

7.

Europaparlamentet är mycket oroat över att det tjeckiska ordförandeskapets förslag, framför allt när det råder ekonomisk recession, kommer att tvinga kvinnor att ge upp sina arbeten för att i stället följa sin ”naturliga” bana, det vill säga ta hand om barn och andra anhöriga. Parlamentet vädjar till rådet och medlemsstaterna att göra allt de kan för att uppnå barnomsorgsmålen från Barcelona.

8.

Europaparlamentet framhåller att full sysselsättning, för en eller båda föräldrarna, i ett arbete som ger en anständig lön kan bidra till att undvika företeelsen med fattigdom bland förvärvsarbetande och till att bekämpa fattigdomsrisken i hushåll med ensamstående föräldrar, som i mycket högre grad är drabbade av fattigdom (32 %).

9.

Europaparlamentet påpekar att pensionssystemen i medlemsstaterna fortfarande innebär att många kvinnor endast har härledda rättigheter från makens anställningar, med följden att majoriteten av de äldre som lever i fattigdom är kvinnor.

10.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att ta itu med de strukturella orsaker som bidrar till ojämställdheten i pensionssystemen, t.ex. omsorgssektorns struktur och möjligheten att förena familjelivet och arbetslivet, ojämställdheten på arbetsmarknaden, löneskillnaderna mellan könen och den direkta diskrimineringen gällande pensioner i den andra och tredje pelaren.

11.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram ett förslag till nytt direktiv om särskilda rättigheter och garantier när det gäller att förena yrkeslivet och familjelivet för familjer med vårdbehövande medlemmar (barn, äldre och funktionshindrade).

12.

Europaparlamentet uppmanar forskningsinstituten att investera mer och bättre i mer miljövänliga produkter för barn och omsorgsberoende personer samt för hushållsändamål i stort.

13.

Europaparlamentet uppmanar Eurostat att ta fram metoder som gör det möjligt att presentera könsuppdelad statistik över omsorg för barn och andra behövande personer.

14.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att presentera konkreta initiativ för att validera de kunskaper som tillägnas genom att uppfostra barn, bistå omsorgsberoende personer och sköta ett hushåll, så att dessa kunskaper kan tillgodoräknas vid ett återinträde på arbetsmarknaden. En bedömning av ämnesövergripande kunskaper är en grundläggande del av den så kallade kompetensberäkningen enligt de bästa nationella traditionerna i fråga om försök med system som förenar utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden.

15.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att genomföra en informationskampanj och införa pilotprojekt för att underlätta ett balanserat deltagande av kvinnor och män i yrkes- och familjelivet.

16.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att överväga flexibla arbetstider för föräldrar (baserat på ett fritt val) och flexibla tider på barnomsorgsinrättningar för att hjälpa både kvinnor och män att på ett bättre sätt kombinera arbets- och familjelivet.

17.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att titta på bästa praxis i fråga om omsorgsgivare i medlemsstaterna och att sprida bästa praxis till alla medlemsstater för att visa att omsorgsgivare fyller en viktig funktion i generationssolidariteten och för att uppmuntra en strategi för omsorgsgivare i medlemsstaterna.

18.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att stödja och främja de åtgärdsprogram som kommissionen infört inom ramen för den europeiska alliansen för familjen. Parlamentet uppmanar även kommissionen att intensifiera arbetet med att utveckla hjälpmedel för att systematisera utbytet av bästa praxis och forskningen inom detta område.

19.

Europaparlamentet uppmanar de offentliga myndigheterna att vidta nödvändiga åtgärder för att förvärvsarbetande föräldrar ska kunna få stöd via den politik som främjar föreningen av arbetsliv, familjeliv och privatliv och få tillgång till relevanta instrument.

20.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att stödja möjligheter till ledighet (föräldraledighet, adoptionsledighet och solidaritetsledighet) för dem som vill avbryta sin yrkesverksamhet för att i stället ta hand om en anhörig.

21.

Europaparlamentet betonar vikten av att ingripa för att förbättra inte bara mammaledigheten utan även pappaledigheten och föräldraledigheten, med hänvisning till den ledighet som tas ut av den förvärvsarbetande fadern, eftersom det bara är en liten andel män i alla medlemsstater som utnyttjar den ledighet de har rätt till.

22.

Europaparlamentet betonar att alla som vill avbryta eller trappa ner sin formella yrkesverksamhet för att ägna sig åt solidaritet mellan generationerna borde ha möjlighet till flexibel arbetstid. Parlamentet efterlyser därför större samarbetsvilja från små och medelstora företag samt större flexibilitet i de offentliga myndigheternas budgetprognoser för statligt stöd.

23.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i samarbete med medlemsstaterna och arbetsmarknadens parter se över politiken för främjande av möjligheterna att förena yrkes- och familjelivet, bland annat genom att

24.

Europaparlamentet är positivt till förslaget att i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (13) ägna en särskild artikel åt möjligheten att förena arbetsliv, familjeliv och privatliv och framhåller att sådant måste beaktas vid planering av veckans arbetstider och jourarbete.

25.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att se till att alla som har gjort ett tillfälligt avbrott i sin yrkesverksamhet för att uppfostra barn eller ta hand om äldre eller andra behövande personer ska kunna ta sig tillbaka på arbetsmarknaden och behålla rätten att återgå till den tidigare anställningen och att bli befordrade.

26.

Europaparlamentet påpekar att en egen inkomst och ett avlönat arbete alltjämt är nyckeln till kvinnors ekonomiska oberoende och till ökad jämställdhet i samhället i stort.

27.

Europaparlamentet framhåller att solidariteten måste stärkas gentemot samhällets äldre men samtidigt även gå i andra riktningen, mot barn och ungdomar. De äldre står för visdom, kunskap och erfarenhet, medan de unga generationerna förmedlar energi, dynamik, livsglädje och hopp.

28.

Europaparlamentet anser att solidariteten mellan generationerna bör främjas genom en lämplig skattepolitik (i form av överföringar, rabatter och avdrag), åtgärder för förvärvsarbetande personer, en möjlighetsskapande politik och integrerade nätverk för omsorg åt barn, äldre, funktionshindrade och vårdberoende och att man bör göra en bedömning av hur detta underlättar eller negativt påverkar personliga val och möjligheten att förena arbetsliv, familjeliv och privatliv.

29.

Europaparlamentet erinrar kommissionen och medlemsstaterna om att det är nödvändigt att vidta positiva åtgärder till förmån för kvinnor och män för att bland annat göra det lättare för dem att återgå i arbete efter att under en period ha ägnat sig åt familjen (barnuppfostran och/eller vård av sjuk eller funktionshindrad förälder), detta genom att främja en politik för (åter)inträde på arbetsmarknaden och därigenom göra det möjligt för dessa personer att återfå sitt ekonomiska oberoende.

30.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att främja en skattepolitik som tar hänsyn till hushållens utgifter, som till exempel kostnader för barnomsorg och omhändertagande av äldre och andra behövande personer, genom skatteregler eller skattelättnadssystem.

31.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att se över sina skattesystem och fastställa skattesatser baserade på individuella rättigheter, vilket kräver en individualisering av såväl pensionsrättigheterna som socialförsäkringsrättigheterna.

32.

Europaparlamentet uppmanar EU-institutionerna och medlemsstaterna att omsätta jämställdhetsprincipen i praktiken genom särskilda åtgärder till förmån för kvinnor i syfte att komma till rätta med uppenbara fall av ojämlik behandling av kvinnor i förhållande till män. Dessa åtgärder, som ska tillämpas när sådana situationer föreligger, måste vara rimliga och stå i proportion till det mål man vill uppnå i varje enskilt fall.

33.

Europaparlamentet uppmanar nationella och lokala myndigheter att utveckla program riktade till unga människor med en generationsöverskridande dimension så att den unga generationen inser att dagens välstånds- och välfärdsnivå har uppnåtts tack vare tidigare generationers ansträngningar och umbäranden.

34.

Europaparlamentet uppmanar EU-institutionerna och alla offentliga myndigheter att aktivt tillämpa jämställdhetsprincipen när de antar och tillämpar sina regelverk och utformar sin offentliga politik och i samband med all verksamhetsutövning.

35.

Europaparlamentet uppmanar medierna att regelbundet och på ett positivt sätt uppmärksamma generationsöverskridande kontakter genom att rapportera om generationsöverskridande frågor och diskussioner mellan olika åldersgrupper och att rent allmänt ge en positiv bild av den äldre generationens bidrag till samhället.

36.

Europaparlamentet betonar vikten av att integrera principen om likabehandling och lika möjligheter i all ekonomisk politik, arbetsmarknadspolitik och socialpolitik i syfte att undvika yrkessegregering, utjämna löneskillnaderna och gynna utvecklingen av kvinnligt företagande.

37.

Europaparlamentet anser att de ändrade familjemodellerna och kvinnornas successiva inträde på arbetsmarknaden gör att man måste se över det traditionella vård- och omsorgssystemet. Parlamentet rekommenderar medlemsstaterna att utöka och komplettera sina socialtjänsters omsorgsverksamhet för att säkra lika möjligheter i fråga om rätten till personlig självständighet och omsorg om personer i beroendeställning.

38.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, medlemsstaternas parlament och nationella statistikorgan, ILO, OECD och UNDP.

18.3.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 67/38

—

med beaktande av det förslag till rekommendation till rådet som Roberta Angelilli utarbetat för UEN-gruppen om bekämpande av sexuellt utnyttjande av barn och barnpornografi (B6-0216/2008),

—

med beaktande av artikel 24 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, som stadgar om barns rätt till skydd och omsorg,

—

med beaktande av artikel 34 i FN:s konvention av den 20 november 1989 om barns rättigheter och det därtill fogade fakultativa protokollet av den 25 maj 2000 om barnets rättigheter om försäljning av barn, barnprostitution och barnpornografi (det fakultativa protokollet),

—

med beaktande av rådets rambeslut 2004/68/RIF av den 22 december 2003 om bekämpande av sexuellt utnyttjande av barn och barnpornografi (1) (”rambeslutet”),

—

med beaktande av rapporten från kommissionen av den 16 november 2007 artikel 12 i rådets rambeslut av den 22 december 2003 om bekämpande av sexuellt utnyttjande av barn och barnpornografi (KOM(2007)0716) (”kommissionsrapporten”),

—

med beaktande av Europarådets konvention av den 13 juli 2007 om skydd för barn mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp (”Europarådets konvention”),

—

med beaktande av sin resolution av den 16 januari 2008 med titeln ”Mot en EU-strategi för barnets rättigheter” (2),

—

med beaktande av slutsatserna i överenskommelsen om att förhindra och stoppa sexuellt utnyttjande av barn som slöts i Rio de Janeiro den 25–28 november 2008 vid den tredje världskongressen om sexuellt utnyttjande av barn och ungdomar,

—

med beaktande av artikel 114.3 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor och yttrandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män (A6-0012/2009), och av följande skäl:

A.

Konventionen om skydd för barn mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp, som undertecknats av 20 av EU:s medlemsstater, är den första internationella rättsakt där olika former av sexuella övergrepp mot barn klassificeras som brottsliga gärningar, inbegripet sådana övergrepp – som bland annat begås med hjälp av våld, tvång eller hot – inom familjen.

B.

Sju medlemsstater har fortfarande inte undertecknat Europarådets konvention och åtta medlemsstater har fortfarande inte ratificerat det fakultativa protokollet.

C.

Barn använder sig allt mer av ny teknik och en allt större del av barns och ungdomars sociala liv sker via Internet, med användning av avancerad teknik och avancerade kommunikationsverktyg som ständigt utvecklas. Internet utnyttjas därför i allt högre utsträckning av potentiella och faktiska sexualförbrytare i syfte att förbereda sexuella övergrepp mot barn, särskilt genom gromning och barnpornografi.

1.

Europaparlamentet rekommenderar rådet att

Ramprogrammets genomförande

Översyn av rambeslutet

2.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna rekommendation till rådet och, i informationssyfte, till kommissionen och medlemsstaterna.

18.3.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 67/42

—

med beaktande av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna som undertecknades och tillkännagavs den 7 december 2000 och som försvarar mediefrihet och mediepluralism,

—

med beaktande av artikel 116 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A.

Europeiska unionen baserar sig på och definieras av att unionen stöder principerna om frihet, demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna, de grundläggande friheterna och rättsstatsprincipen.

B.

Yttrandefriheten, särskilt mediernas yttrandefrihet, inbegripet yttrandefriheten på Internet, är starkt begränsad i Kina.

C.

NTDTV är en icke vinstdrivande TV-kanal, och det är den enda självständiga kinesiskspråkiga tv-kanalen som sänder program till Kina sedan 2004.

D.

Eutelsat avbröt NTDTV:s sändningar till Kina från och med den 16 juni 2008, några veckor före de olympiska spelen. Enligt uppgift skedde detta av tekniska skäl och inga andra förklaringar gavs.

1.

Europaparlamentet uppmanar med kraft Eutelsat att utan dröjsmål återuppta NTDTV:s sändningar till Kina och att redogöra för varför sändningarna avbröts.

2.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att vidta alla nödvändiga åtgärder för att återuppta NTDTV:s sändningar till Kina och att främja tillgången till ocensurerad information till miljoner kinesiska medborgare.

3.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna förklaring tillsammans med namnen på undertecknarna till rådet, kommissionen och medlemsstaterna:

Förteckning över ledamöter som har undertecknat förklaringen

Vittorio Agnoletto, Vincenzo Aita, Gabriele Albertini, Jim Allister, Alexander Alvaro, Jan Andersson, Georgs Andrejevs, Laima Liucija Andrikienė, Emmanouil Angelakas, Roberta Angelilli, Rapisardo Antinucci, Elspeth Attwooll, Marie-Hélène Aubert, Jean-Pierre Audy, Margrete Auken, Liam Aylward, Pilar Ayuso, Maria Badia i Cutchet, Mariela Velichkova Baeva, Paolo Bartolozzi, Domenico Antonio Basile, Alessandro Battilocchio, Katerina Batzeli, Edit Bauer, Jean Marie Beaupuy, Christopher Beazley, Zsolt László Becsey, Glenn Bedingfield, Angelika Beer, Bastiaan Belder, Ivo Belet, Irena Belohorská, Jean-Luc Bennahmias, Giovanni Berlinguer, Thijs Berman, Johannes Blokland, Godfrey Bloom, Sebastian Valentin Bodu, Herbert Bösch, Guy Bono, Mario Borghezio, Erminio Enzo Boso, Costas Botopoulos, Catherine Boursier, John Bowis, Sharon Bowles, Iles Braghetto, Mihael Brejc, Frieda Brepoels, Hiltrud Breyer, Kathalijne Maria Buitenweg, Nicodim Bulzesc, Colm Burke, Philip Bushill-Matthews, Simon Busuttil, Jerzy Buzek, Maddalena Calia, Martin Callanan, Mogens Camre, Luis Manuel Capoulas Santos, Marco Cappato, Marie-Arlette Carlotti, Giorgio Carollo, David Casa, Paulo Casaca, Pilar del Castillo Vera, Jean-Marie Cavada, Călin Cătălin Chiriță, Zdzisław Kazimierz Chmielewski, Ole Christensen, Philip Claeys, Luigi Cocilovo, Carlos Coelho, Richard Corbett, Dorette Corbey, Thierry Cornillet, Michael Cramer, Jan Cremers, Gabriela Crețu, Brian Crowley, Magor Imre Csibi, Marek Aleksander Czarnecki, Ryszard Czarnecki, Dragoș Florin David, Chris Davies, Antonio De Blasio, Arūnas Degutis, Jean-Luc Dehaene, Panayiotis Demetriou, Jean-Paul Denanot, Gérard Deprez, Marielle De Sarnez, Marie-Hélène Descamps, Albert Deß, Agustín Díaz de Mera García Consuegra, Jolanta Dičkutė, Gintaras Didžiokas, Koenraad Dillen, Giorgos Dimitrakopoulos, Beniamino Donnici, Bert Doorn, Den Dover, Mojca Drčar Murko, Petr Duchoň, Bárbara Dührkop Dührkop, Andrew Duff, Árpád Duka-Zólyomi, Christian Ehler, Lena Ek, Saïd El Khadraoui, James Elles, Maria da Assunção Esteves, Harald Ettl, Jill Evans, Robert Evans, Göran Färm, Hynek Fajmon, Richard Falbr, Carlo Fatuzzo, Markus Ferber, Emanuel Jardim Fernandes, Francesco Ferrari, Anne Ferreira, Elisa Ferreira, Petru Filip, Roberto Fiore, Hélène Flautre, Karl-Heinz Florenz, Alessandro Foglietta, Hanna Foltyn-Kubicka, Brigitte Fouré, Carmen Fraga Estévez, Juan Fraile Cantón, Monica Frassoni, Duarte Freitas, Ingo Friedrich, Daniel Petru Funeriu, Urszula Gacek, Milan Gaľa, Gerardo Galeote, José Manuel García-Margallo y Marfil, Iratxe García Pérez, Elisabetta Gardini, Giuseppe Gargani, Salvador Garriga Polledo, Jas Gawronski, Eugenijus Gentvilas, Georgios Georgiou, Lidia Joanna Geringer de Oedenberg, Claire Gibault, Lutz Goepel, Bruno Gollnisch, Ana Maria Gomes, Donata Gottardi, Genowefa Grabowska, Vasco Graça Moura, Luis de Grandes Pascual, Nathalie Griesbeck, Lissy Gröner, Elly de Groen-Kouwenhoven, Mathieu Grosch, Françoise Grossetête, Ignasi Guardans Cambó, Umberto Guidoni, Cristina Gutiérrez-Cortines, Fiona Hall, David Hammerstein, Małgorzata Handzlik, Malcolm Harbour, Satu Hassi, Christopher Heaton-Harris, Anna Hedh, Roger Helmer, Erna Hennicot-Schoepges, Jeanine Hennis-Plasschaert, Esther Herranz García, Luis Herrero-Tejedor, Jim Higgins, Jens Holm, Mary Honeyball, Milan Horáček, Ján Hudacký, Ian Hudghton, Stephen Hughes, Alain Hutchinson, Jana Hybášková, Sophia in 't Veld, Mikel Irujo Amezaga, Marie Anne Isler Béguin, Ville Itälä, Carlos José Iturgaiz Angulo, Caroline Jackson, Lily Jacobs, Anneli Jäätteenmäki, Stanisław Jałowiecki, Mieczysław Edmund Janowski, Lívia Járóka, Georg Jarzembowski, Elisabeth Jeggle, Rumiana Jeleva, Anne E. Jensen, Pierre Jonckheer, Romana Jordan Cizelj, Madeleine Jouye de Grandmaison, Aurelio Juri, Jelko Kacin, Filip Kaczmarek, Gisela Kallenbach, Syed Kamall, Othmar Karas, Piia-Noora Kauppi, Metin Kazak, Tunne Kelam, Glenys Kinnock, Wolf Klinz, Dieter-Lebrecht Koch, Silvana Koch-Mehrin, Eija-Riitta Korhola, Miloš Koterec, Sergej Kozlík, Guntars Krasts, Rodi Kratsa-Tsagaropoulou, Ģirts Valdis Kristovskis, Urszula Krupa, Wiesław Stefan Kuc, Helmut Kuhne, Sepp Kusstatscher, Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk, Joost Lagendijk, André Laignel, Jean Lambert, Alexander Graf Lambsdorff, Vytautas Landsbergis, Carl Lang, Esther De Lange, Raymond Langendries, Anne Laperrouze, Kurt Joachim Lauk, Vincenzo Lavarra, Henrik Lax, Johannes Lebech, Bernard Lehideux, Klaus-Heiner Lehne, Lasse Lehtinen, Jörg Leichtfried, Jo Leinen, Jean-Marie Le Pen, Marine Le Pen, Fernand Le Rachinel, Katalin Lévai, Janusz Lewandowski, Marcin Libicki, Marie-Noëlle Lienemann, Peter Liese, Kartika Tamara Liotard, Alain Lipietz, Pia Elda Locatelli, Eleonora Lo Curto, Antonio López-Istúriz White, Andrea Losco, Patrick Louis, Caroline Lucas, Astrid Lulling, Florencio Luque Aguilar, Elizabeth Lynne, Marusya Ivanova Lyubcheva, Jules Maaten, Linda McAvan, Arlene McCarthy, Mary Lou McDonald, Mairead McGuinness, Edward McMillan-Scott, Eugenijus Maldeikis, Ramona Nicole Mănescu, Vladimír Maňka, Erika Mann, Thomas Mann, Marian-Jean Marinescu, Catiuscia Marini, Sérgio Marques, David Martin, Hans-Peter Martin, Jan Tadeusz Masiel, Véronique Mathieu, Marios Matsakis, Maria Matsouka, Jaime Mayor Oreja, Erik Meijer, Íñigo Méndez de Vigo, Rosa Miguélez Ramos, Marianne Mikko, Francisco José Millán Mon, Gay Mitchell, Claude Moraes, Eluned Morgan, Luisa Morgantini, Philippe Morillon, Roberto Musacchio, Cristiana Muscardini, Sebastiano (Nello) Musumeci, Riitta Myller, Pasqualina Napoletano, Juan Andrés Naranjo Escobar, Michael Henry Nattrass, Catherine Neris, Bill Newton Dunn, Annemie Neyts-Uyttebroeck, James Nicholson, null Nicholson of Winterbourne, Rareș-Lucian Niculescu, Angelika Niebler, Lambert van Nistelrooij, Ljudmila Novak, Cem Özdemir, Péter Olajos, Jan Olbrycht, Seán Ó Neachtain, Gérard Onesta, Janusz Onyszkiewicz, Dumitru Oprea, Josu Ortuondo Larrea, Miroslav Ouzký, Siiri Oviir, Reino Paasilinna, Justas Vincas Paleckis, Marie Panayotopoulos-Cassiotou, Marco Pannella, Pier Antonio Panzeri, Georgios Papastamkos, Neil Parish, Alojz Peterle, Maria Petre, Markus Pieper, Sirpa Pietikäinen, Józef Pinior, Mirosław Mariusz Piotrowski, Umberto Pirilli, Paweł Bartłomiej Piskorski, Gianni Pittella, Francisca Pleguezuelos Aguilar, Zita Pleštinská, Anni Podimata, Zdzisław Zbigniew Podkański, Bernard Poignant, José Javier Pomés Ruiz, Nicolae Vlad Popa, Miguel Portas, Horst Posdorf, Bernd Posselt, Christa Prets, Pierre Pribetich, Jacek Protasiewicz, John Purvis, Luís Queiró, Karin Resetarits, Herbert Reul, José Ribeiro e Castro, Frédérique Ries, Karin Riis-Jørgensen, Giovanni Rivera, Maria Robsahm, Ulrike Rodust, Bogusław Rogalski, Zuzana Roithová, Luca Romagnoli, Raül Romeva i Rueda, Dariusz Rosati, Wojciech Roszkowski, Dagmar Roth-Behrendt, Paul Rübig, Leopold Józef Rutowicz, Eoin Ryan, Guido Sacconi, Aloyzas Sakalas, Katrin Saks, José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra, Antolín Sánchez Presedo, Manuel António dos Santos, Salvador Domingo Sanz Palacio, Jacek Saryusz-Wolski, Toomas Savi, Lydia Schenardi, Agnes Schierhuber, Carl Schlyter, Frithjof Schmidt, Olle Schmidt, Pál Schmitt, György Schöpflin, Inger Segelström, Czesław Adam Siekierski, Eva-Riitta Siitonen, José Albino Silva Peneda, Kathy Sinnott, Marek Siwiec, Peter Skinner, Alyn Smith, Csaba Sógor, Renate Sommer, Søren Bo Søndergaard, Bogusław Sonik, María Sornosa Martínez, Jean Spautz, Francesco Enrico Speroni, Bart Staes, Grażyna Staniszewska, Peter Šťastný, Gabriele Stauner, Petya Stavreva, Dirk Sterckx, Catherine Stihler, Margie Sudre, David Sumberg, Gianluca Susta, Eva-Britt Svensson, Hannes Swoboda, István Szent-Iványi, Konrad Szymański, Hannu Takkula, Charles Tannock, Andres Tarand, Salvatore Tatarella, Britta Thomsen, Marianne Thyssen, Gary Titley, Patrizia Toia, László Tőkés, Ewa Tomaszewska, Witold Tomczak, Antonios Trakatellis, Helga Trüpel, Claude Turmes, Evangelia Tzampazi, Thomas Ulmer, Vladimir Urutchev, Inese Vaidere, Nikolaos Vakalis, Adina-Ioana Vălean, Frank Vanhecke, Johan Van Hecke, Anne Van Lancker, Daniel Varela Suanzes-Carpegna, Ioannis Varvitsiotis, Ari Vatanen, Yannick Vaugrenard, Armando Veneto, Riccardo Ventre, Donato Tommaso Veraldi, Marcello Vernola, Alejo Vidal-Quadras, Cornelis Visser, Oldřich Vlasák, Dominique Vlasto, Graham Watson, Henri Weber, Manfred Weber, Renate Weber, Anja Weisgerber, Åsa Westlund, John Whittaker, Andrzej Wielowieyski, Jan Marinus Wiersma, Anders Wijkman, Glenis Willmott, Iuliu Winkler, Lars Wohlin, Janusz Wojciechowski, Corien Wortmann-Kool, Jan Zahradil, Zbigniew Zaleski, Andrzej Tomasz Zapałowski, Stefano Zappalà, Tatjana Ždanoka, Dushana Zdravkova, Vladimír Železný, Roberts Zīle, Jaroslav Zvěřina, Tadeusz Zwiefka

18.3.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 67/44

—

med beaktande av Europaparlamentets beslut av den 25 april 2007 om tillsättning av det tillfälliga utskottet för klimatförändringar, antaget i enlighet artikel 175 i arbetsordningen (1),

—

med beaktande av EU:s befintliga miljölagstiftning, inom de olika politikområdena, som bidrar positivt till att bekämpa klimatförändringar (tillägg A), samt med beaktande av Europaparlamentets resolutioner om klimatförändringarna, särskilt dem som antagits under den nuvarande sjätte mandatperioden (tillägg B),

—

med beaktande av Europaparlamentets resolution av den 15 november 2007 om att begränsa den globala klimatförändringen till 2 grader Celsius – vägen framåt för Balikonferensen om klimatförändringar och därefter (COP 13 och COP/MOP 3) (2),

—

med beaktande av Europaparlamentets resolution av den 31 januari 2008 om resultaten från Balikonferensen om klimatförändringar (COP 13 och COP/MOP 3) (3),

—

med beaktande av Europaparlamentets resolution av den 10 april 2008 om kommissionens grönbok ”Anpassning till klimatförändringar i Europa – tänkbara EU-åtgärder” (4),

—

med beaktande av Europaparlamentets resolution av den 21 maj 2008 om vetenskapliga fakta om klimatförändringar: slutsatser och rekommendationer för beslutsprocessen (5),

—

med beaktande av Europaparlamentets resolution av den 21 oktober 2008 om att skapa en global klimatförändringsallians mellan Europeiska unionen och de fattiga utvecklingsländer som är mest utsatta för klimatförändringar (6),

—

med beaktande av de avtalsslutande parternas till FN:s ramavtal om klimatförändringen (UNFCCC) fjortonde konferens (COP 14) och den fjärde avtalspartskonferensen i dess funktion som möte mellan avtalsparterna i Kyotoprotokollet (COP/MOP 4) i Poznan (Polen) den 1–12 december 2008,

—

med beaktande av medborgarnas agora om klimatförändringar av den 12 och 13 juni 2008,

—

med beaktande av det gemensamma parlamentariska mötet mellan Europaparlamentet och de nationella parlamenten den 20–21 november 2008 där energi och hållbar utveckling diskuterades,

—

med beaktande av resultatet av opinionsundersökningen Eurobarometer special nr 300 om européernas inställning till klimatförändringen,

—

med beaktande av de offentliga utfrågningar och diskussioner som parlamentets tillfälliga utskott för klimatförändringar genomfört med högnivåexperter på området, och av resultatet av dess delegationsresor,

—

med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från det tillfälliga utskottet för klimatförändringar, (A6-0495/2008), och av följande skäl:

A.

Att bevara naturen och mänskligheten är en uppgift som varje generation anförtror åt nästkommande generation i sin tur.

B.

Den globala uppvärmningen och klimatförändringen erkänns som ett mycket allvarligt och brådskande hot som har orsakats av människan.

C.

Det arbete som Europaparlamentet under särskild den nuvarande sjätte mandatperioden genomfört avseende klimatförändringarna utgör en särskilt stark inspirationskälla, och är samtidigt en uppmaning att utforma en integrerad europeisk politik för att bekämpa klimatförändringarna och att förena klimatförändringarna med en hållbar ekonomisk tillväxt.

D.

I Lissabonfördraget fastställs uttryckligen EU:s mål och befogenheter på klimatförändringsområdet, och om det ratificeras kommer EU:s roll för att främja hållbar utveckling och bekämpa klimatförändringar att stärkas.

E.

Europeiska unionens ledande roll i den internationella kampen mot den globala uppvärmningen och dess särskilda ansvar som en union med industriländer är identitetsskapande och innebär också en skyldighet gentemot EU:s medborgare att såväl formulera klimatmål på medellång och lång sikt, som att uppnå dem genom att vidta framsynta politiska åtgärder samt genom att föra en politisk dialog med utvecklingsländerna.

F.

Ett av de främsta målen för Europeiska unionen både inrikespolitiskt sett och i relationen med omvärlden är att främja respekten för de mänskliga rättigheterna. Europeiska unionen anser särskilt att rätten till liv, säkerhet, hälsa, utbildning och miljöskydd är grundläggande liksom skyddet av människor som är särskilt utsatta för klimatförändringarnas följder, inbegripet. kvinnor, barn, äldre människor och personer med funktionshinder.

G.

De parlamentariska organ och ledamöter som representerar EU:s medborgare bör, i dag och i framtiden, låta sitt handlande vägledas av dessa klimatpolitiska grundprinciper liksom av principerna om hållbarhet, socialt ansvar och en fördelning av bördorna och rättvisa mellan generationerna och olika befolkningsgrupper, och de bör inte svikta vid genomförandet av de nödvändiga klimatmålen.

H.

Vårt samhälle står inför dubbla utmaningar när det gäller jordens livsuppehållande system, nämligen klimatförändringar och överanvändning och förstöring av flera av de viktigaste ekosystemen. Det finns många kopplingar mellan klimatsystemet och ekosystemen – särskilt förmågan hos ekosystem på land och i haven att binda kol – och åtgärder för att ta itu med klimatförändringarna kan endast bli effektiva om det finns friska ekosystem.

I.

Klimatförändringarna får särskilt skadliga och kostsamma följder för vissa områden, t.ex. bergs- och kustområden.

J.

Klimatförändringarna har redan fått kännbara följder för många samhällen, t.ex. Sahel-länderna där ökenspridningen har en stor inverkan, Bangladesh som har drabbats av upprepade översvämningar samt vissa delar av Europa och flera Stillahavsöar som kan komma att försvinna i havet.

K.

Klimatförändringarna är en utmaning som inte går att lösa med någon politisk standardformel. En kombination av befintliga metoder och dramatiska effektivitetsförbättringar på samtliga områden i näringslivet och samhället kan emellertid bidra till att lösa resurs- och fördelningsproblemet och jämna vägen för en tredje industriell revolution.

L.

Brådskande åtgärder måste vidtas för att hantera energi- och bränslebristen.

M.

Enligt uppgifter från 2006 från Europeiska miljöbyrån svarade energiproduktionen för 30,9 procent av de totala utsläppen av växthusgaser inom EU, medan transportsektorn svarade för 19,4 procent, hushålls- och tjänstesektorerna för 14,6 procent, byggnäring och industriproduktion för 12,9 procent, jordbruket för 9,2 procent, industriprocesser för 8,1 procent samt avfallshantering för 2,9 procent av de sammanlagda utsläppen. Övriga utsläpp uppstod genom kemiska lösningsmedel och ej fastställbara förbränningsprocesser.

N.

Åtskilliga branscher bidrar redan till att minska utsläppen av växthusgaser. Det finns också redan många kostnadseffektiva möjligheter för att dämpa klimatförändringarna genom att minska utsläppen, liksom teknik som förbättrar effektiviteten. Olika hinder som försvårar inträdet på marknaden, byråkrati och höga finansieringskostnader gör emellertid att dessa inte får någon utbredd tillämpning.

O.

Åtgärder som syftar till att minska växthusgasutsläppen i produktionen, markanvändningen och avfallshanteringen har högsta prioritet. För att stoppa klimatförändringarna räcker det emellertid inte att minska utsläppen i alla enskilda sektorer. Problemet måste angripas på systemnivå, så att vi kan göra politiska vägval som omfattar samtliga sektorer, och genomföra en sammanhängande lagstiftningsreform som förändrar produktions-, konsumtions-, livsstils- och handelsmönstren i hela samhället och anpassa oss till en oundviklig förändring.

P.

I förhandlingarna enligt Balifärdplanen om ett avtal under Förenta nationernas överinseende för tiden efter 2012 förekommer följande kärnområden: Utsläppsminskningar och nya bindande minskningsmål, anpassningsåtgärder, avverkning, förstöring och utarmning av skog, utveckling av teknik för lindrings- och anpassningsåtgärder, nödvändiga finansiella resurser och slutligen översynen av de flexibla mekanismerna enligt Marrakechöverenskommelsen beträffande Kyotoprotokollet.

Q.

Även Världshandelsorganisationen, Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF) bör vara djupt engagerade i lindringsinsatserna.

R.

Förhandlingarna om ett avtal för tiden efter 2012 måste avslutas senast vid klimatkonferensen i Köpenhamn (COP 15) vid utgången av 2009, för att undvika att det uppstår en lucka mellan den första och andra avtalsperioden.

S.

Vid Europeiska rådets möte i mars 2008 framhölls att förhandlingstakten enligt Balifärdplanen måste påskyndas om det ska gå att besluta om ett nytt klimatavtal före 2009, och uppfylla EU:s mål om en temperaturökning på högst 2 grader Celsius.

T.

Klimatförändringarna kan öka risken för internationella konflikter, exempelvis genom klimatbetingad migration, markförstöring och gränsstrider som orsakas av översvämningar och av att kustlinjer flyttas högre upp. Även krympande jordbruksarealer, förvärrad vattenbrist eller avskogning kan utlösa konflikter om resurser.

U.

Vid Europeiska rådets möte i mars 2008 uppmanades kommissionen att lägga fram en EU-strategi för finansiering av åtgärder för att bekämpa klimatförändringar. Åtgärderna syftar till att minska utsläppen, att genom forskning och utveckling anpassa teknik så att den ger låga koldioxidutsläpp (low carbon technologies). Att överföra sådan teknik är en avgörande förutsättning för en framgångsrik global utsläppsminskning och för tillämpningen av anpassningsstrategierna för att bekämpa klimatförändringarna.

V.

Både anpassningsåtgärder och åtgärder för att mildra effekterna är av avgörande betydelse. De industrialiserade länderna har ett historiskt ansvar för klimatförändringarna. Utvecklingsländerna har inte bidragit nämnvärt till klimatförändringarna, men är ändå de som drabbas hårdast av dem. I utvecklingsländerna är de ekonomiska förutsättningarna för att bekämpa klimatförändringarna otillräckliga, och behöver förbättras i mycket hög grad.

W.

Överföring av teknik försvåras av immaterialrättsliga hänsynstaganden, av att de politiska institutionerna är svaga, av frånvaron av rättsstatliga principer samt av allmänt otillräckliga ekonomiska resurser.

X.

WTO är inget alternativt förhandlingsforum för internationella klimatåtgärder. För att världshandeln ska gagna klimatet krävs att förhandlingarna om tiden efter 2012 framgångsrikt slutförs.

Y.

I EU:s koldioxidavtryck ingår växthusgaser som släpps ut vid produktion av varor som konsumeras i Europa, men som produceras någon annanstans.

Z.

Råolja svarar för cirka 35 procent av världskonsumtionen av primärenergi. Därmed är råolja den viktigaste energikällan, följd av kol (25 procent) och naturgas (21 procent). Epoken med riklig tillgång till billiga fossila bränslen går emellertid mot sitt slut.

AA.

Enligt uppgifter från Eurostat härrörde 33,5 % av EU:s import av råolja under 2006 från Ryssland, 15,8 % från Norge och 27 % från arabländerna samtidigt som 42 % av EU:s gasimport härrörde från Ryssland, 24,2 % från Norge och 25,9 % från arabländerna.

AB.

Enligt Internationella energiorganet kommer efterfrågan på energi i världen att öka med minst 60 procent fram till 2030, av vilket en del kommer att härröra från de framväxande ekonomierna.

AC.

Utvecklingen på energimarknaderna bidrar till att uppfylla klimatmålen, eftersom marknadsstyrda höjningar av energipriserna utgör viktiga incitament för en hållbar användning av resurserna och därmed en koldioxidsnål konsumtion.

AD.

På medellång och lång sikt går det inte att tillgodose det växande energibehovet enbart med fossila bränslen. De närmaste årens investeringsbeslut avgör hur energisystemet kommer att se ut under de följande decennierna, och vilken blandning av olika energiformer som kommer att användas.

AE.

Det växande energibehovet tvingar oss att vidta ett flertal ömsesidigt samverkande åtgärder, exempelvis att snarast rusta upp befintliga kraftverk som drivs med fossila bränslen och överföringsnät för att åstadkomma en enorm förbättring av den totala energieffektiviteten, att bygga nya kraftverk och att fortlöpande bygga ut användningen av förnybara energikällor.

AF.

Energisnålare teknik är på lång sikt det kostnadseffektivaste och renaste sättet att minska resursförbrukningen och därigenom bekämpa klimatförändringarna. Engagerade och hållbara insatser för att förbättra EU:s energieffektivitet kommer att skapa omfattande strukturella lösningar i hela ekonomin och därigenom bana väg för en grön ekonomi med låga koldioxidutsläpp.

AG.

Oavsett urantillgången hänger användningen av kärnkraft fortfarande samman med frågan om hur kärnavfallet ska slutförvaras säkert och hur det kan förhindras att tekniken sprids till odemokratiska stater.

AH.

Internationella termonukleära experimentreaktor-projektet (ITER) har blivit ett kapitalintensivt utvecklingscentrum för kärnfusion som en tänkbar ny framtida energikälla och eventuella bidrag till energimarknaden kan förväntas endast på mycket lång sikt.

AI.

Den befintliga politiken för biobränslen måste ses ur ett globalt perspektiv. Å ena sidan ökar konkurrensen om produktiv mark. Å andra sidan ökar behovet av förnybar energi, framför allt inom transportsektorn.

AJ.

Produktionen av biomassa för utvinning av energi och drivmedelsändamål utgör en ny ekonomisk möjlighet för många utvecklingsländer och gör dem mindre beroende av importerad energi, under förutsättning att produktionen är hållbar och att den exempelvis inte leder till monokulturer eller konkurrerar med livsmedelsproduktionen.

AK.

Omfattande livscykelanalyser har för många av den första generationens biobränslen visat att den potentiella utsläppsminskningen jämfört med konventionella drivmedel är lägre än vad man tidigare trott och i vissa fall starkt begränsad. Inga tillfredsställande lösningar har hittills presenterats avseende aspekter som hållbarhet, miljövänlighet och tillgången till odlingsarealer kontra behovet av arealer för livsmedelsproduktion.

AL.

En hållbar politik för biobränslen bör syfta till att dels fastställa hållbarhetskriterier för första generationens biobränslen, dels främja en så snabb utveckling som möjligt av andra generationens biobränslen.

AM.

Oljebolagen kommer inte att bygga upp en heltäckande infrastruktur för nya drivmedel förrän det har uppstått tillräcklig efterfrågan på biobränslen. Tekniska framsteg från biltillverkarnas sida innebär dock att det med en givare i fordonet går att mäta inblandningen av biodrivmedel i bensinen, och att även äldre fordon som utrustas med denna anordning går att tanka med biodrivmedel. På så vis går det att minska utsläppen av koldioxid från hela den befintliga vagnparken.

AN.

Biobränslenas inneboende möjligheter kan utnyttjas till fullo endast om de betraktas som en faktor i utvecklingen av hållbara transportsystem, inbegripet i utvecklingen och användningen av mycket bränsleeffektiva fordon.

AO.

Åtskilliga medlemsstater saknar en tydlig strategi för energieffektivitet.

AP.

Medlemsstaterna bör förbättra och utöka användningen av certifikat för energieffektivitet och koppla sina rekommendationer till ekonomiska incitament.

AQ.

Minskande energiförbrukning tillsammans med energieffektivitet på individuell nivå och på gemenskapsnivå skapar ny handel och nya arbetstillfällen samt bekämpar energifattigdomen.

AR.

Byggnadssektorn svarar för 40 procent av den slutliga energiförbrukningen. Det innebär att 33 procent av de totala utsläppen av växthusgaser härrör från byggnader.

AS.

I byggnadssektorn (hit hör såväl bostadshus som kommersiella och offentliga fastigheter) finns en enorm möjlighet att på ett kostnadseffektivt sätt minska utsläppen av koldioxid genom att modernisera isolerings-, värme- och kylsystem, elektrisk utrustning och ventilation och genom att installera solskydd.

AT.

Lågenergihus är attraktiva, moderna och kostnadseffektiva.

AU.

Ett huvudmål för EU är att frikoppla tillväxt i energiförbrukningen från ekonomisk tillväxt genom att investera i energieffektivitet inom samtliga samhällssektorer.

AV.

Det är nödvändigt att utveckla ekonomiska instrument och tilldela nödvändiga budgetmedel för att förbättra energieffektiviteten och att fortlöpande kontrollera och anpassa energiförbrukningsnormer för elektrisk och elektronisk utrustning till utvecklingen på marknaden, att utvidga dessa normer till att även gälla storskalig industriell utrustning samt att överväga att införa ett obligatoriskt krav på avstängningsfunktion på produkter.

AW.

Ett viktigt mål för EU:s transportpolitik är att frikoppla trafikökningen från den allmänna ekonomiska tillväxten. Efterfrågan på transporttjänster ökar emellertid snabbare än BNP. Det betyder att transportsektorns redan i dag höga andel av utsläppen av växthusgaser i EU fortsätter att öka.

AX.

För närvarande svarar transportsektorn för ungefär en tredjedel av den slutliga energiförbrukningen i EU, och är nästan helt (till 97 procent) beroende av råoljebaserade drivmedel som bensin och diesel.

AY.

Om transportsektorn hade minskat sin energiförbrukning lika mycket som andra sektorer, skulle utsläppen av växthusgaser i EU ha minskat med 14 procent mellan 1990 och 2005, i stället för faktiska 7,9 procent.

AZ.

80 procent av Europas invånare lever i tätorter som svarar för 40 procent av alla utsläpp som orsakas av transporter. En annan i huvudsak urban företeelse, trängsel, kostar EU omkring 1 procent av BNP.

BA.

Rörlighet i städerna är en förutsättning för hög individuell livskvalitet. Å andra sidan bidrar persontrafiken i städerna starkt till utsläppen av växthusgaser, och till andra miljöproblem som luftföroreningar och buller. I stället för att höja många medborgares livskvalitet kan persontrafiken minska den betydligt genom att skada deras hälsa.

BB.

Hälften av EU-medborgarnas resor avser sträckor som är kortare än 5 kilometer.

BC.

I den dagliga regional- och pendeltrafiken avser 60 procent av alla bilresor och 90 procent av alla tågresor sträckor om högst 30 kilometer.

BD.

Mellan 2001 och 2006 minskade andelen godstransporter med järnväg och fartyg från 18,6 procent till 17,7 procent, respektive från 6,5 procent till 5,6 procent. Samtidigt ökade väggodstransporterna från 74,9 procent till 76,7 procent.

BE.

Att frakta passagerare och gods med fartyg är en av de mest energieffektiva transportmetoderna. Andelen gods som transporteras med fartyg i EU är omkring 40 procent.

BF.

Inlandssjöfartens energiförbrukning per tonkilometer uppgår uppskattningsvis till en sjättedel av energiförbrukningen för vägtransporter, och till hälften av energiförbrukningen för järnvägstransporter.

BG.

Program som Marco Polo och Naiades har inte utnyttjats i tillräcklig utsträckning av medlemsstaterna för att flytta varutransporterna till sjöfarten på de inre vattenvägarna och på haven.

BH.

Handeln på oceanrutter ökar. I varvsindustrin går utvecklingen mot att bygga allt större container- och passagerarfartyg, som förbrukar mer tunga oljor och därmed utgör en ännu större miljöbelastning än tidigare. Ändå deltar inte den internationella rederinäringen i det internationella arbetet med att motverka klimatförändringarna.

BI.

Den stegvisa avregleringen av luftfarten det senaste årtiondet utgör en väsentlig förutsättning för den europeiska flygtrafikens dynamiska utveckling. Passagerarflygtrafiken inom EU ökade med 49 procent mellan 1999 och 2004. Samtidigt ökade emellertid sektorns koldioxidutsläpp med 79 procent mellan 1990 och 2005.

BJ.

Luftfartssektorns tillväxt gör att dess miljöpåverkan fortsätter att öka trots att teknik- och driftsmässiga förbättringar införts. Diskussionen om att stimulera till teknisk förbättring av flygmotorers förbränningsmekanismer genom att införa bindande utsläppsnormer har dock än så länge varit begränsad, och det saknas studier av hur genomförbart detta är.

BK.

Kommissionen och medlemsstaterna har lanserat det gemensamma tekniska initiativet ”Clean Sky” samt programmen Sesar (Single European Sky Air Traffic Management Research), europeiska systemet för satellitnavigering (Galileo) och global övervakning för miljö och säkerhet (GMES) liksom forskningsprojekt för intelligenta transportsystem i syfte att förbättra energieffektiviteten inom transportsektorn.

BL.

Luftfarten släpper förutom koldioxid även ut kväveoxider, vattenånga, sulfat- och kolsotpartiklar i atmosfären. Detta ökar utsläppseffekterna från luftfarten med en faktor på mellan två och fyra, enligt en bedömning från Mellanstatliga klimatpanel (IPCC). I bedömningen ingår inte ytterligare påverkan genom bildning av cirrusmoln.

BM.

Invånare och ekonomiska system i de yttersta randområdena är extremt beroende av flygtransporter för sin rörlighet och utveckling.

BN.

Det bör betonas att det effektivaste sättet att minska transportrelaterade utsläpp på lång sikt är att minska transporttillväxten som helhet genom att göra offentliga transportmedel till ett attraktivare alternativ till personbilar, öka volymen för järnvägstransporter och säkerställa att man i stadsplaneringen och infrastrukturplaneringen tar hänsyn till det absoluta behovet av att minska personbilsanvändningen.

BO.

Enligt en undersökning av Unescos världsarvscentrum hotas vart tionde världskulturarv respektive världskulturlandskap av klimatförändringarna.

BP.

Enligt världsturismorganisationen (UNWTO) är Europa världens viktigaste turistregion. 55 procent av alla turistresor 2006 gick till Europa.

BQ.

Klimatförändringarna kan utlösa förändringar i turistströmmarna, som kan medföra ett betydande ekonomiskt avbräck för berörda semesterregioner.

BR.

Europeiska unionens system för handel med utsläppsrätter är ett unikt verktyg för att minska utsläppen och uppnå högsta möjliga effektivitet, och kan vara en förebild då liknande system, som dock måste vara kompatibla med det europeiska, byggs upp.

BS.

Industrisektorerna är av avgörande betydelse för att möta de mål om att minska växthusgasutsläppen som fastställts av Europeiska rådet och de bör stimuleras att minska sina industriutsläpp av växthusgaser ytterligare samtidigt som de bevarar sin konkurrenskraft.

BT.

Grundprinciperna för mekanismen för ren utveckling (Clean Development Mechanism, CDM) och det gemensamma genomförandet (Joint Implementation, JI) – det vill säga spridningen av modern, effektiv teknik – måste fungera i verkligheten. CDM/JI bör begränsas till högkvalitativa projekt som ger ytterligare dokumenterade minskningar av växthusgasutsläppen.

BU.

Förändrade jordbruksmetoder, EU:s miljölagstiftning och de senaste strukturreformerna inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken syftar alla till att uppnå hållbarhet. De förbättrar resursutnyttjandet och minskar därmed indirekt utsläppen.

BV.

Jordbruket producerar växthusgaser, men bidrar även positivt till att minska utsläppen av växthusgaser. Jordbruket drabbas även omedelbart av klimatförändringarnas negativa följder som får olika ekonomiska och sociala konsekvenser i Europas regioner.

BW.

Att stora jordbruksarealer används för att odla djurfoder bidrar mycket starkt till jordbrukets totala utsläpp av växthusgaser.

BX.

Det saknas specifika klimatmål i jordbruket, exempelvis bindande minskningsmål för utsläpp av metan och dikväveoxid. Det saknas likaledes incitamentsystem för att utnyttja befintliga potentialer för utsläppsminskning.

BY.

Naturnära boskapshållning bidrar till att genom minskad energiförbrukning och minskade utsläpp vårda landskapet och bevara betesmarker, vilket gagnar miljön i hög grad.

BZ.

Boskapsbeståndet bör anpassas till de arealer som är tillgängliga. Hållbara betesmetoder kan bidra till att förhindra erosion av betesmarker.

CA.

Skogen är mycket värdefull för biosfären och spelar i många sammanhang en viktig roll för det globala ekosystemet. I det aktuella ekonomiska värde som fastställts för skogarna tas ingen hänsyn till skogarnas ekosystem eller deras sociala och samhälleliga värde.

CB.

Skogen har tre funktioner som mildrar effekterna av klimatförändringarna: som kollager vid ett hållbart utnyttjande och skydd av skogen, som kolsänkor genom skogsplantering och som en förnybar råvara som ersätter fossila bränslen och fossila produkter.

CC.

Över 30 procent av världens landområden täcks av skog. I skogen finns över två tredjedelar av alla jordens arter, och skogen tar upp omkring 30 procent av de årliga utsläppen av växthusgaser.

CD.

Skogen spelar en viktig roll för att dämpa klimatförändringarna, men klimatförändringarna påverkar minst en tredjedel av skogsbeståndet i världen.

CE.

Skogsförstöringens problematik hänger främst samman med socioekonomiska faktorer som fattigdom och underutveckling, svaga politiska institutioner, avsaknad av rättsstatliga principer samt orättvisa egendomsförhållanden och korruption, vilka bland annat kan leda till olaglig avverkning och röjning av skog.

CF.

Skogsskövling som sker genom avskogning, ohållbar avverkning eller skogsbränder, orsakade av bland annat värmeböljor, bidrar i hög grad till koldioxidutsläppen.

CG.

Det saknas tillräckliga strategier och program för återplantering av skog som har kalhuggits.

CH.

Sammansättningen i EU:s skogsodlingar motsvarar inte de naturliga blandade skogsbygder som är karakteristiska för Europa.

CI.

Marken i Europa skadas oåterkalleligt i snabbare takt än någonsin. Klimatförändringarna förvärrar dessa skador.

CJ.

När markområden med permafrost töar upp förändras marken på norra halvklotet, samtidigt som stora mängder metan frigörs till atmosfären.

CK.

Tillgången till vattenresurser, försörjningen med dricksvatten och annat vatten, vattenförbrukningen och hanteringen av avloppsvatten är starkt beroende av de ekonomiska och sociala förhållanden som råder.

CL.

Klimatförändringarna förstärker ytterligare de regionala skillnader i tillgången till vattenresurser som redan finns i Europa liksom förekomsten av översvämningar och torka.

CM.

Fisk och skaldjur är viktiga näringskällor. Havet är världens största kolsänka och utgör en källa till biomassa och råvaror.

CN.

Havets näringsresurser överexploateras redan.

CO.

Avfallshierarki är en viktig vägledande princip för att motverka klimatförändringarna inom avfallssektorn.

CP.

Det är viktigt att erkänna att EU:s avfallslagstiftning, tillsammans med innovationer inom avfallshanteringen och den ökade användningen av returprodukter, redan nu får positiva följder för miljön och bidrar till att minska nettoutsläppen av växthusgaser från avfallssektorn, även om potentialen inte utnyttjas fullt ut.

CQ.

Trots alla ansträngningar fortsätter tyvärr mängden avfall att öka.

CR.

Anpassningsåtgärder av olika slag utgör en försäkring för framtiden, som dämpar skadorna från historiska utsläpp av växthusgaser och den temperaturökning som detta har orsakat.

CS.

En renodlad kostnads- och nyttoanalys räcker inte för att garantera att samtliga befolkningsgrupper omfattas av ett minimiskydd vid utvecklingen av anpassningsåtgärder. När det gäller sådana åtgärder är det absolut nödvändigt att analysera klimatförändringarnas lokala följder.

CT.

Enligt Millenium Ecosystem Assessment hotar förbrukningen av naturresurser i dag två tredjedelar av alla ekosystem. Den ökar sårbarheten för klimatförändringar och ökar därmed också ytterligare pressen på oss att snarast utveckla anpassningsåtgärder.

CU.

I den gemensamma rapporten från Europeiska miljöbyrån, Gemensamma forskningscentrumet (JRC)och Världshälsoorganisationen med titeln ”Impacts of Europe's changing climate”, uppmärksammas det att sårbarheten för klimatförändringarna varierar mycket mellan olika regioner och sektorer i Europa, och att det är bergsområden, kustområden, Medelhavsområdet och Arktis som drabbas hårdast. I rapporten understryker man att det förutom minskade globala utsläpp av växthusgaser krävs förebyggande anpassningsåtgärder på EU-nivå och nationell nivå för att dämpa effekterna.

CV.

Vissa skador på människors hälsa som orsakas av klimatförändringarna, och som bl.a. har rapporterats av WHO, kan begränsas genom att utveckla och stärka hälso- och sjukvårdssystemen genom att vidta lämpliga förebyggande åtgärder, med särskild fokus på spridningen av tropiska sjukdomar, och genom offentliga informationskampanjer riktade till särskilt utsatta grupper, t.ex. gravida, nyfödda, barn och äldre.

CW.

Den europeiska handlingsplanen för miljö och hälsa 2004–2010 räcker definitivt inte för att hantera de miljöeffekter som påverkar hälsan, framför allt de effekter som härrör från klimatförändringarna.

CX.

De klimatpolitiska mål som beslutades vid Europeiska rådets möte i mars 2007 går att uppnå såväl tekniskt som ekonomiskt, och erbjuder unika affärsmöjligheter för tusentals företag inom EU.

CY.

Många företag har ännu inte insett hur stora klimatförändringarnas möjligheter och risker faktiskt är.

CZ.

Engagemang för att bekämpa klimatförändringarna går att förena med långsiktig ekonomisk tillväxt och välfärd. Det kan utgöra en effektiv investering med den viktiga funktionen att motverka en konjunkturnedgång och måste ses som en utmaning för att åstadkomma vittomfattande strukturella förändringar med slutmålet att utveckla en verkligt grön ekonomi.

DA.

Omfördelningen av arbetstillfällen kommer mer sannolikt att ske inom vissa branscher än mellan olika branscher.

DB.

Handeln med utsläppsrätter är en mycket viktig del av EU:s klimatprogram, som är utformat för att förbättra effektiviteten och därigenom minska utsläppen av växthusgaser. Handel med utsläppsrätter räcker emellertid inte för att leda oss från koldioxidproblemen och starta en revolution på bred front för tekniker med begränsade koldioxidutsläpp.

DC.

För att uppnå målen om att begränsa klimatförändringarna krävs en lämplig ekonomisk styrmekanism som stöder utvecklingen och tillämpningen av energieffektiva och rena tekniker.

DD.

Hållbart bostadsbyggande ger enorma möjligheter att skapa arbetstillfällen.

DE.

Effektivitetsförbättringar räcker inte för att starta en teknisk revolution. De kräver en integrerad strategi på EU-nivå, nationell och lokal nivå för att öka forskningen och utvecklingen av nya och avancerade tekniker och förfaranden och för att stärka användandet av dem.

DF.

Tekniken för att avskilja och lagra koldioxid (CCS) används redan i begränsad omfattning på olika områden, exempelvis vid olje- och gasutvinning. Som storskalig teknik avsedd att bekämpa klimatförändringarna befinner sig CCS fortfarande i sin linda.

DG.

Hittills överväger kostnads- och riskmomenten framför de ekonomiska fördelarna. Trots att den modernaste tekniken används har kraftverk med CCS-teknik en sämre verkningsgrad.

DH.

CCS-tekniken kan fungera som en bro på vägen mot ett energisystem utan utsläpp av koldioxid. CCS kan bidra till att lösa problemen genom att minska kraftverkens koldioxidutsläpp, och utgöra ett komplement under utbyggnaden av förnybara energikällor. CCS är emellertid en åtgärd på avstånd från utsläppskällan.

DI.

IKT-sektorn svarar för närvarande för 2 procent av de globala utsläppen av koldioxid. Branschen skulle emellertid inte bara kunna sänka sina egna koldioxidutsläpp, utan också särskilt utveckla innovativa och energisnåla tillämpningar av betydelse för hela samhällsekonomin.

DJ.

EU:s nuvarande budget är otillräcklig för att uppnå klimatmålen eftersom den politiska prioriteringen att bekämpa klimatförändringarna ännu inte har erhållit nödvändiga anslag i budgeten.

DK.

I nästa budgetram måste medel anslås för att bekämpa klimatförändringarna och bygga upp en anpassningspolitik på EU-nivå i syfte att EU förfogar över en adekvat ”klimatbudget” under nästa budgetperiod, efter 2013.

DL.

All EU-politik måste innehålla åtgärder för att bekämpa klimatförändringarna. EU kan därför inte längre enbart omfördela de befintliga resurserna, utan bör i stället främja framtagandet av nya resurser för att finansiera en sektorövergripande kamp mot klimatförändringarna.

DM.

De ekonomiska och samhällspolitiska åtgärder som måste vidtas för att bekämpa klimatförändringarna kommer att bli startskottet för ett kulturskifte som förändrar inrotade vanor och livsstilar. Genuint hållbar konsumtion och råvaruförbrukning går bara att införa i alla delar av samhället om människor tänker om och ändrar sitt beteende. För att detta ska lyckas måste nya konsumtionsmönster och livsstilar utvecklas.

DN.

Klimatförändringarna kommer att utlösa en teknisk moderniseringsvåg, vilken utgör en ekonomisk möjlighet som kan utnyttjas endast om det finns tillräckligt kvalificerad arbetskraft på arbetsmarknaden.

DO.

Opinionsundersökningen Eurobarometer special nr 300 visar klart att flertalet tillfrågade i Europa ser klimatförändringarna som ett mycket allvarligt problem. Men många klagar på bristfällig information, och individuella insatser för att motverka klimatförändringarna stannar i allmänhet vid enkla åtgärder som sopsortering eller minskad energi- och vattenförbrukning, som inte kräver några större förändringar av vardagsbeteendet.

DP.

Den information som behövs för att människor ska kunna ifrågasätta sina egna rörlighetsvanor, exempelvis i valet mellan den egna personbilen och alternativa sätt att förflytta sig (promenad, cykling eller kollektivtrafik) finns tillgänglig.

DQ.

EU:s klimatmål och lagstiftning om detta hjälper lokala och kommunala beslutsfattare att höja livskvaliteten i många städer i Europeiska unionen. Lokala initiativ i storstadsområden ger ett avgörande bidrag till att minska Europeiska unionens koldioxidutsläpp.

DR.

Det är inte enbart detaljhandelns uppgift att förändra kundernas köpbeteende. Näringslivet i stort skulle dock kunna vara en förebild genom att verka för hållbarhet och resurssnålhet i sina affärsmodeller och tillverkningsförfaranden och medarbetarna skulle då få en viktig roll för att sprida kunskap om hur man uppträder så att det gagnar klimatet.

DS.

Det saknas i stor utsträckning konsumentinformation om jordbruksprodukters klimatpåverkan. Med riktade informationskampanjer går det dock att påverka konsumenternas köpbeteende. På detta sätt går det även att uppnå hälsopolitiska mål.

DT.

Klimatförändringsproblemet kräver att befolkningen i stor utsträckning engageras över hela världen. En av de viktigaste uppgifterna kommer därför att vara att på alla genomförbara sätt förse dessa personer med nödvändig information, så att de kan bidra till att lösa problemen och även skydda sig själva när de stöter på anpassningssvårigheter, något som de oundvikligen kommer att göra.

DU.

Världens befolknings resursbehov överstiger redan i dag jordens naturliga återbildningsförmåga med en fjärdedel. Härigenom berövas framtida generationer sitt uppehälle.

DV.

Framtidens produktionsförfaranden och konsumtionsmönster påverkas på ett definitivt sätt av att vi i dag visar framsynthet och politiskt ledarskap i våra politiska beslut. Det går dock inte att övergå till en hållbarare livsstil utan hjälp från näringsliv, forskning, medier, det organiserade civila samhället och från medborgarna.

DW.

Klimatförändringarna är ett globalt miljöproblem vars orsaker är strukturella.

1.

Europaparlamentet påminner om sin ovannämnda resolution av den 21 maj 2008, och särskilt den omständigheten att alla insatser för att begränsa utsläppen bör inriktas på att hålla sig väl under målet att begränsa globala temperaturökningar till under 2°C, eftersom redan en sådan uppvärmningsnivå starkt skulle påverka vårt samhälle och människors livsstilar, och även skulle medföra betydande förändringar av ekosystem och vattenresurser. Parlamentet är djupt oroat över att många aktuella vetenskapliga rapporter visar att klimatförändringarna både sker snabbare och medför allvarligare negativa effekter än vad man tidigare trott. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att noga bevaka och analysera de senaste vetenskapliga rönen för att framför allt bedöma huruvida EU:s mål på 2°C fortfarande är tillräckligt för att undvika farliga klimatförändringar.

2.

Europaparlamentet betonar att det är ytterst angeläget att horisontellt integrera den globala uppvärmningen och klimatförändringarna till följd av denna som nya yttre faktorer i samtliga områden och politikområden, och att beakta den globala uppvärmningens och klimatförändringens orsaker och följder inom alla berörda områden i EU-lagstiftningen.

3.

Europaparlamentet påminner särskilt om de mycket viktiga mål som behöver fastställas för att bekämpa klimatförändringarna och understryker, i enlighet med rekommendationerna i den fjärde utvärderingsrapporten från IPCC och i färdplanen från Bali, vikten av ett mål på medellång sikt för EU och de andra industrialiserade länderna som grupp i form av en minskning av utsläppen av växthusgaser med 25 till 40 procent fram till 2020, och ett långsiktigt minskningsmål om minst 80 procent fram till 2050 jämfört med 1990, samtidigt som fokus fortfarande ligger på att begränsa ökningen av den globala genomsnittstemperaturen till 2°C jämfört med de förindustriella nivåerna, för att på så sätt uppnå 50 procents sannolikhet för att nå detta mål.

4.

Europaparlamentet betonar att ett lands påverkan på klimatet inte är begränsad till dess fysiska utsläpp. Parlamentet kräver att EU vidtar omedelbara åtgärder här hemma och inom ramen för internationella förhandlingar för att utveckla redovisningsprinciper som även inbegriper konsumtionens totala påverkan, inklusive den internationella luftfartens påverkan.

5.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att beakta effekterna av EU:s framtida politiska åtgärder med avseende på deras koldioxidavtryck för att se till att de klimatförändringsmål som fastställts på europeisk nivå uppfylls, samtidigt som man säkerställer en fortsatt hög nivå på skyddet för miljön och folkhälsan.

6.

Europaparlamentet framhåller att parlamentet, för att bekämpa klimatförändringarna, upprepade gånger har föreslagit politiska åtgärder och samarbete på internationell nivå (inbegripet genom regionala multilaterala avtal), på EU-nivå och på medlemsstatsnivå.

7.

Europaparlamentet välkomnar antagandet av EU:s paket med lagstiftningsåtgärder (de så kallade klimat- och energipaketet), i vilket det krävs en unilateral minskning med 20 % av EU:s växthusgasutsläpp, och i vilket ett förfarande fastställs för att påskynda insatserna för att nå en minskning på 30 % i enlighet med åtagandena i det framtida internationella avtalet och för att öka andelen förnybara energikällor av EU:s totala energimix med upp till 20 % fram till 2020. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att snabbt och smidigt genomföra dessa lagstiftningsåtgärder. Parlamentet uppmanar kommissionen att noggrant övervaka genomförandet av klimat- och energipaketet.

8.

Europaparlamentet anser att vissa principer som man kom överens om i klimat- och energipaketet också kan användas vid ingåendet av internationella avtal, särskilt den bindande linjära kurvan för industriländernas åtaganden, differentiering på grundval av de utsläpp som fastställdes 2005 och systemet för överensstämmelse med en årlig faktor för utsläppsminskning.

9.

Europaparlamentet anser att Europeiska unionen måste spela en ledande roll i de internationella COP- och MOP-förhandlingarna inom ramen för FN:s ramkonvention om klimatförändringar, men även i andra internationella sammanhang, som WTO, Världsbanken och IMF. Parlamentet betonar också att det är ytterst angeläget att EU och dess medlemsstater uppfyller Kyotoprotokollet för att bli trovärdiga i sin ledarroll.

10.

Europaparlamentet instämmer i att utveckling, tillämpning och export av modern miljöteknik samtidigt bidrar till att uppfylla Lissabonstrategin, EU:s Koytomål och andra klimatmål och påpekar att Lissabonstrategin och klimat- och energipaketet måste integreras fullt om man ska lyckas uppnå de ambitiösa miljömålen och skapa ekonomisk tillväxt.

11.

Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen och EU:s medlemsstater att stödja FN:s upprop om en grön ”New Deal”. Mot bakgrund av finanskrisen anser parlamentet att investeringar avsedda att stimulera ekonomisk tillväxt bör göras på ett hållbart sätt, särskilt genom att främja grön teknik som samtidigt kommer att öka Europas framtida konkurrenskraft och trygga arbetstillfällen.

12.

Europaparlamentet understryker i detta sammanhang att kampen mot klimatförändringarna kommer att leda till förändringar i samhället som bidrar till att skapa nya arbetstillfällen och industrier, motverka energibristen och beroendet av importerade fossila bränslen och ge medborgarna sociala fördelar. Parlamentet betonar att internationellt, regionalt och lokalt samarbete kommer att bli avgörande för om vi ska lyckas uppnå detta mål.

13.

Europaparlamentet är vidare övertygat om att klimatförändringarna kan bekämpas framgångsrikt endast om medborgarna är involverade och får skydd under övergångsperioden till en koldioxidneutral ekonomi. Parlamentet framhäver därför att anpassningsåtgärder och åtgärder för att mildra effekterna kommer att driva Europeiska unionen mot en ny modell för hållbar utveckling som skulle främja unionens sociala egenskaper i syfte att skapa ett socialt samförstånd.

14.

Europaparlamentet betonar vikten av att till att börja med uppnå dramatiska effektivitetsförbättringar på alla områden i vardagslivet, och samtidigt inleda en övergång till hållbara, medvetet resurssnåla produktions- och konsumtionsmönster med förnybara energikällor som grund.

15.

Europaparlamentet framhåller i detta sammanhang att Europeiska unionens budget och nuvarande och framtida finansieringsinstrument måste utvärderas med avseende på hur förenliga de är med EU:s klimatpolitik, och vid behov anpassas till denna.

16.

Europaparlamentet påpekar att en framgångsrik politik för forskning och utveckling endast kan genomföras om ny teknik kan tillämpas praktiskt genom att det finns en tryggad tillgång till marknaden.

17.

Europaparlamentet efterlyser forskning om potentiella trender inom klimatbetingad migration och det påföljande trycket på lokala tjänster för att vi ska få information att använda till långsiktig planering och förfaranden för riskhantering.

18.

Europaparlamentet betonar att nästan hälften av världens befolkning är yngre än 25 år och att dagens beslut om klimatpolitiken kommer att få långtgående konsekvenser för den största generationen av unga människor i mänsklighetens historia.

19.

Europaparlamentet välkomnar beslutet från konferensen i Poznan (COP 14 och COP/MOP 4) att gå över från diskussioner till verkliga förhandlingar i syfte att ingå ett avtal efter 2012, och att i detta sammanhang anta ett arbetsprogram för 2009. Parlamentet välkomnar även det mandat som beviljades ordförandena att föreslå en förhandlingstext som ska behandlas under förhandlingarna i juni 2009.

20.

Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen och rådets kommande ordförandeskap att vara ledande i de internationella förhandlingar sin syftar till att säkerställa ett avtal för tiden efter 2012 och att nå en uppgörelse före utgången av 2009, så att nästa avtal om klimatförändringarna kan ratificeras i god tid och det inte uppstår en lucka vad avser uppfyllande av skyldigheter mellan avtalsperioderna.

21.

Europaparlamentet framhåller att det nya avtalet bör komma till stånd under FN:s överinseende och bygga på principen ”gemensamt men skilt ansvar”. Industriländerna bör gå i spetsen och minska sina egna utsläpp, medan utvecklingsländerna bör åta sig att, i enlighet med handlingsplanen från Bali, vidta lämpliga nationella åtgärder för att mildra effekterna med utgångspunkt i en hållbar utveckling, som på ett mätbart, rapporterbart och kontrollerbart stöds och möjliggörs av teknik, finansiering och kapacitetsuppbyggande från industriländerna.

22.

Europaparlamentet uppmanar de industriländer som är parter i UNFCCC att ingå individuella åtaganden om utsläppsminskningar, om de ännu inte gjort detta, för att på detta sätt bidra till de globala insatserna för att uppfylla konventionens mål. Parlamentet välkomnar utvecklingsländernas engagemang i UNFCCC-processen och de individuella åtaganden och strategier som många av dem antagit.

23.

Europaparlamentet uppmanar med kraft den nytillträdda amerikanska regeringen att leva upp till förväntningarna och sålunda bidra till en minskning av växthusgasutsläppen och främjandet av ren teknik genom att anta nationell lagstiftning, samt att genom ett aktivt deltagande i internationella förhandlingar bidra till att skapa en ambitiös ram för hanteringen av klimatförändringen efter 2012.

24.

Europaparlamentet understryker att avtalet om tiden efter 2012 bör bli förenligt med andra mål i FN:s och EU:s internationella politiska dagordning, exempelvis bibehållandet av biologisk mångfald, millennieutvecklingsmålen och säkerhetsfrågor, så att politiska synergier kan utnyttjas.

25.

Europaparlamentet noterar att kommissionen antagit sitt meddelande med titeln ”På väg mot ett övergripande klimatförändringsavtal i Köpenhamn” (KOM(2009)0039) om EU:s ståndpunkt vid förberedelserna inför FN:s klimatkonferens (COP 15) i Köpenhamn.

26.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att upprätta en utrikespolitik för klimatförändringarna och att regelbundet påminna om EU:s klimatmål vid EU:s och medlemsstaternas diplomatiska representationer. Parlamentet åtar sig för egen del att regelbundet ta upp frågan om EU:s klimatmål och att försvara dessa i sina kontakter med parlamentsledamöter från andra länder.

27.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att införliva kraven på utsläppsminskning och anpassningsåtgärder som föranleds av klimatförändringarna i sina program för utvecklingsbistånd, och/eller att under förhandlingar om beslut i internationella biståndsorgan framhålla nödvändigheten av detta, och på så vis låta det privata näringslivet, offentliga organ och icke-statliga organisationer i berörda länder och regioner medverka genom partnerskap. Parlamentet understryker att ytterligare resurser måste frigöras för att hjälpa utvecklingsländerna att ta itu med klimatförändringens utmaningar, och att nya initiativ i detta avseende måste vara formellt kopplade till arbetet vid FN:s ramkonvention om klimatförändringar och till strävan att uppfylla millennieutvecklingsmålen. Parlamentet välkomnar EU:s lansering av en global klimatförändringsallians för att stödja de fattiga utvecklingsländer som är mest utsatta för klimatförändringar i deras anpassning till klimatförändringarna, och påminner i detta sammanhang om sin ovannämnda resolution av den 21 oktober 2008.

28.

Europaparlamentet välkomnar beslutet från konferensen COP 14 och COP/MOP 4 att se till att anpassningsfonden till fullo kan tas i bruk så att den kan finansiera projekt från och med 2009. Parlamentet anser att detta är ett mycket viktigt första steg för att stilla utvecklingsländernas oro när det gäller finansieringen av klimatförändringsåtgärder i dessa länder. Parlamentet välkomnar även beslutet att trappa upp investeringar i tekniköverföring genom Poznans strategiska program för tekniköverföring.

29.

Europaparlamentet välkomnar de framsteg som gjorts – även om de varit blygsamma – för att behandla frågan om additionalitet och geografisk fördelning av CDM, och uppmanar medlemsstaterna att i enlighet med besluten från Poznan i första hand köpa upp tillgodohavanden från projekt i länder som ansvarar för färre än tio registrerade CDM-projekt, särskilt i de minst utvecklade länderna (LDC), små östater under utveckling (SIDS) och i Afrika, samt att stå för kostnaderna för valideringen av dessa projekt.

30.

Europaparlamentet påminner i detta sammanhang om komplementaritetsprincipen enligt artiklarna 6, 12 och 17 i Kyotoprotokollet samt i Marrakechavtalen, enligt vilken parternas skyldigheter att minska växthusgasutsläppen till största delen måste uppfyllas inom det egna landet, innan externa flexibilitetsmekanismer såsom CDM och JI utnyttjas.

31.

Europaparlamentet betonar att en överanvändning av mekanismen för ren utveckling/gemensamt genomförande (CDM/JI) undergräver EU:s trovärdighet i de internationella FN-förhandlingarna och därmed EU:s ledande roll i kampen mot klimatförändringar. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att vara ansvarsfulla och minimera användningen av CDM/JI och göra de flesta utsläppsminskningarna i de egna länderna.

32.

Europaparlamentet ställer sig bakom rekommendationerna från den höge representanten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och kommissionen beträffande ”klimatförändringar och internationell säkerhet” och framhåller att EU behöver bygga upp en lämplig multilateral, förebyggande klimatdiplomati för att ge klimatpolitiska aspekter en ökad vikt vid utformningen av sina internationella kontakter, jämte andra internationellt betydelsefulla faktorer som befolkningstillväxt, migration som orsakas av klimatförändringarna, urbanisering, energibehov, stigande energipriser samt vatten- och livsmedelsbrist.

33.

Europaparlamentet uppmanar EU och dess medlemsstater att inom ramen för den europeiska säkerhetsstrategin och den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken förhindra, övervaka och aktivt motverka följderna av klimatförändringarna och de naturkatastrofer som följer av dessa för civilskyddet och den mänskliga säkerheten liksom de eventuella konflikter som klimatförändringarna kan leda till när det gäller förändringar av tillgången till vatten och landområden.

34.

Europaparlamentet uppmanar EU och dess medlemsstater att stärka sina befintliga klimatpartnerskap med målländer bland utvecklingsländer och att ingå nya partnerskap där sådana saknas i nuläget och därigenom bidra till en betydande ökning av det ekonomiska stödet till teknikutveckling och -överföring, skydd av immateriell äganderätt och institutionell kapacitetsuppbyggnad.

35.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att ge frågan om energieffektivitet och förnybara energikällor högsta prioritet inom ramen för utvecklingssamarbetet.

36.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att inom WTO:s förhandlingsrundor och förfarandet för perioden efter 2012 anta handelspolitiska och miljöpolitiska förhandlingsstrategier som anpassats till varandra, för att på ett trovärdigt sätt förmedla EU:s klimatskyddsmål och de instrument som har utvecklats för genomförandet av dem till förhandlingspartnerna, undanröja betänkligheter kring handelshinder eller andra nackdelar i handelsförbindelser med tredjeländer som saknar bindande klimatskyddsmål och förverkliga principen om ömsesidighet i enlighet med den globala kampen mot klimatförändringarna.

37.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen, rådets ordförandeskap och medlemsstaterna att under förhandlingarna om avtalet för perioden efter 2012 inta en ledande roll för att se till att klimatskyddsförhandlingarna för att uppnå målet med 2°C får goda resultat.

38.

Europaparlamentet understryker att EU behöver en framtidsinriktad, gemensam energipolitik för klimatförändringar och konkurrenskraft som bygger på solidaritet mellan medlemsstaterna, både inom EU och i de yttre förbindelserna, för att kunna säkerställa en hög energiförsörjningstrygghet i enlighet med riktlinjerna för hållbarhet, resurseffektivitet och klimatneutralitet, för att hindra eventuella avbrott i energiförsörjningen.

39.

Europaparlamentet uppmanar EU att skapa en europeisk gemenskap för förnybara energikällor som främjar ytterligare forskning och pilotprojekt inom området och utveckling av nätet så att förnybara energikällor kan integreras på bästa möjliga sätt.

40.

Europaparlamentet uppmanar EU och medlemsstaterna att säkerställa

41.

Europaparlamentet uppmanar EU och dess medlemsstater att se till att det finns en politiskt reglerad och företagsledd övergångsfas i energimixen, som genom aktivt stöd av de offentliga myndigheterna i medlemsstaterna och på EU-nivå, i kombination med ett så nära samarbete som möjligt med andra länder och internationella organisationer, gör att användningen av fossila bränslen steg för steg kompletteras och senare minskas och ersätts av förnybara energikällor.

42.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att ge regioner och medborgare ökat egenansvar och främja ökad användning av lokala förnybara energikällor med hjälp av rättsliga åtgärder och skattelättnader.

43.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att med hjälp av avskrivningssystem och mekanismer med skatteincitament motivera elleverantörer till nödvändiga moderniseringar i kraftverk som eldas med fossila bränslen, för att på så sätt avsevärt öka effektiviteten inom den konventionella elproduktionen.

44.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att trygga nättillträdet för energi, gas och el från decentraliserade källor, undanröja hinder för marknadstillträde för innovativa elleverantörer inom sektorn förnybara energikällor och påskynda utbyggnaden av lokal kraftvärme och trigeneration och anpassa den efter mål på medellång sikt.

45.

Europaparlamentet föreslår att solenergipartnerskap med tredjeländer runt Medelhavet bör ingå som en grundläggande del i EU:s yttre politik, som i inledningsskedet bör inriktas på produktion och överföring av el från solkraft till Europeiska unionen via ledningar för högspänd likström och som i andra skedet kan utgöra en grundval för el- och väteproduktion och på så sätt vara inkörsporten till en ekonomi baserad på förnybara energikällor.

46.

Europaparlamentet uppmanar EU, medlemsstaterna och näringslivet att

47.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att i enlighet med lokala eller regionala resurser ytterligare utöka andelen vindkraft, som genom intensivt stöd redan har blivit en etablerad energiutvinningsform, och andelen vattenkraft och jordvärme i energimixen samt även med hjälp av bland annat europeiska forskningsinitiativ och samordning genom expertnätverk fortsatt utnyttja tillgänglig utvecklingspotential.

48.

Europaparlamentet understryker den betydande potential som hållbar användning av biomassa har för energiproduktion som syftar till att minska utsläppen av växthusgaser, och kräver en EU-strategi för att använda hållbar biomassa till produktion av el och gas, uppvärmning och kylning.

49.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram en omfattande analys av alla utsläpp som uppstår under enskilda bioenergikällors sammanlagda livscykel, för att kunna bedöma vilken roll biomassa från avfallsprodukter och specialiserat jordbruk kan spela i framtidens energiutvinning. Parlamentet anser att man bör undersöka vilka möjligheter det finns att förbättra biomassans energivärde genom förädling eller användning av bioteknik, både när det gäller för- och nackdelar och utan att resultatet är givet på förhand.

50.

Europaparlamentet ser kraftvärme som ett effektivt, billigt och miljövänligt alternativ.

51.

Europaparlamentet bekräftar medlemsstaternas olika strategier i fråga om kärnenergi, och uppmanar därför med kraft kommissionen att fästa särskild uppmärksamhet vid radioaktivt avfall och dess fullständiga kretslopp, i syfte att förbättra säkerheten.

52.

Europaparlamentet anser att utforskningen av huruvida kärnfusion är tekniskt genomförbart i forskningsreaktorn ITER är ett första steg mot målet att kommersiellt kunna använda denna energiform och betonar att förutsättningarna för att målet ska kunna uppnås i hög grad avgörs av att den långsiktiga forskningsfinansieringen är tryggad.

53.

Europaparlamentet uppmanar med kraft medlemsstaterna och EU att främja utvecklingen av CCS-teknik för kol- och gasdrivna kraftverk genom att ge incitament för demonstrationsprojekt och uppmuntra forskning.

54.

Europaparlamentet konstaterar att vissa produktionstyper av biobränsle kan påverka livsmedelspriserna, minska den biologiska mångfalden och öka avskogningen, och konstaterar samtidigt att biobränslen måste produceras på ett ansvarsfullt sätt och genom en kontrollerbar, hållbar process.

55.

Europaparlamentet anser att utvecklingsländernas delaktighet när det gäller en långsiktig strategi för utveckling och produktion av biobränsle är absolut nödvändig för att man ska kunna undersöka den ekonomiska planeringen och lönsamheten, säkerställa tillräcklig tillgång till och produktion av livsmedel, besvara frågan om ekologisk hållbarhet, inbegripet en bedömning av relevanta indirekta effekter, och inte minst möjliggöra social utveckling och bestående inkomstökningar, samt se till att utvecklingsländerna får den utbildning de behöver för att kunna uppfylla EU:s hållbarhetskriterier.

56.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att utöka forskningen kring och utvecklingen av avancerade biobränslen, att se till att de får de finansiella medel som krävs inom detta område och att förena forskning och utveckling med fastställda utvecklingsmål.

57.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att utnyttja erfarenheten från utvecklingen av hållbarhetskriterier inom EU till att aktivt främja utvecklingen av en global standard för biobränslen.

58.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att föreslå ett bindande mål på 20 procents ökning av energieffektiviteten senast 2020 och låta förslaget åtföljas av konkreta etappmål för minskning.

59.

Europaparlamentet efterlyser en bred informationskampanj på lokal nivå för att öka den decentraliserade energieffektiviteten, där man erbjuder värmefoton med energibesiktning för hus- och lägenhetsägare och även lägger fram finansieringsförslag till möjliga moderniseringsåtgärder efter förebild av mikrokrediter.

60.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att vidta aktiva åtgärder för att öka medvetenheten om hur viktiga IKT-teknikerna är för att förbättra energieffektiviteten, den hållbara utvecklingen och EU-medborgarnas livskvalitet.

61.

Europaparlamentet efterlyser mässor, informationsdagar och seminarier för att skapa synergieffekter mellan fastighetsägare, leverantörer av finansiella tjänster, hantverkare och andra aktörer inom fastighetssektorn.

62.

Europaparlamentet efterlyser en tydlig europeisk samordning för en utbyggnad av elproduktion via kraftvärme och trigeneration samt integration av dessa i industrianläggningar för att kunna garantera att det vidtas lokala och regionala klimatskyddsåtgärder samtidigt som energikonsumtionens effektivitet ökar.

63.

Europaparlamentet uppmanar rådet (ekonomiska och finansiella frågor) att sänka momssatsen på förnybar energi, energisnåla varor och tjänster. Parlamentet föreslår särskilt att medlemsstaterna stimulerar till modernisering genom att minska momsen för moderniseringsåtgärder och verktyg som används i samband med dessa, anpassa fastighetsskatter efter byggnaders energieffektivitet samt tillämpa och främja systemet med energicertifieringar fullt ut.

64.

Europaparlamentet föreslår som stimulans för modernisering av uthyrda eller utarrenderade fastigheter att skattesatserna på hyres- och arrendeintäkter sänks med ett belopp motsvarande investeringen i uppvärmnings- och elsystem med förnybara energikällor samt effektivitetsvinster.

65.

Europaparlamentet påpekar att det, med tanke på byggnaders långa livslängd, är av största vikt att nya byggnader byggs i enlighet med högsta möjliga standarder för energieffektivitet, att befintliga byggnader uppgraderas till nuvarande standarder och att minimiandelen energi från förnybara energikällor används i alla nya eller renoverade byggnader som kräver uppvärmning och kylning.

66.

Europaparlamentet föreslår att medlemsstaterna förbättrar och utvidgar användningen av energieffektivitetspass och knyta rekommendationerna till ekonomiska incitament.

67.

Europaparlamentet efterlyser miniminormer för energieffektivitet för nya och renoverade byggnader inom Europeiska unionen och uppmanar berörda myndigheter och yrkesorganisationer i medlemsstaterna att fastställa energieffektivitetskriterier, riktlinjer och nationell lagstiftning eller administrativa beslut som ledmotiv för arkitekter och byggnadsingenjörer i samband med nybyggnation och anser samtidigt att det bör finnas byggrättsliga bestämmelser för energieffektivitet i nya och renoverade byggnader och därmed även säkerställa en ren och hälsosam inomhusluft.

68.

Europaparlamentet betonar behovet av att inkludera minimikriterier för energieffektivitet i en övergripande politik för offentlig upphandling avseende offentliga byggnader och tjänster på nationell, regional och lokal nivå, för att främja innovation i ny teknik och säkerställa marknadstillgång.

69.

Europaparlamentet kräver att tillgängliga undersökningar som de europeiska institutionerna utfört om koldioxidutsläpp och möjligheter till energibesparingar offentliggörs och görs lättåtkomliga för användare på de olika institutionernas hemsidor.

70.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att aktivt stödja forskningen och den tekniska utvecklingen avseende belysningsteknik och intelligenta belysningstillämpningar, så att större kraft kan läggas på att främja införandet av energieffektivare belysning på offentliga platser, såväl inomhus som utomhus, med tyngdpunkten på högeffektiva lysdioder.

71.

Europaparlamentet konstaterar att renovering och förbättringar av höghus, särskilt i de länder där denna typ av byggnader utgör den största delen av bostadsmarknaden, är det lättaste sättet att spara energi och minska koldioxidutsläppen. Parlamentet uppmanar kommissionen att se över och höja den nu gällande gränsen för strukturfonder på två procent för anslag till renovering av höghus.

72.

Europaparlamentet påpekar att det långsiktiga målet för byggsektorn i EU bör vara en energiförbrukning med nollutsläpp för nya bostadsbyggnader senast 2015 och för nya kommersiella och offentliga byggnader till 2020. Parlamentet anser att målet på lång sikt bör utvidgas till att även omfatta renoverade byggnader.

73.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att åtminstone var femte år, i enlighet med ”top-runner-principen”, anpassa bestämmelserna för elektriska och elektroniska produkters energieffektivitet inom alla användningsområden efter marknadsutvecklingen, aktualisera befintliga märkningsprogram eller energieffektivitetsklasser för produkter och på så sätt undvika felaktig konsumentinformation.

74.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att fastställa bindande EU-mål och upprätta integrerade riktlinjer för näringslivet för att säkerställa marknadstillträde och se till att det införs tekniker för energieffektivitet, inbegripet genom utvecklingen av gemensamma teknikmål (som passiva hus), ökad användning av integrerade politiska strategier, som pionjärmarknader och grön offentlig upphandling, samt stödregler för produktutformning och miniminormer.

75.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att konsekvent tillämpa förbudet mot produkter som drar mycket energi i vilo-läge (stand-by) och att, som nästa steg i tillämpningen av direktivet om ekodesign (7), överväga att införa ett obligatoriskt krav på avstängningsfunktion på produkter samt föreskriva obligatorisk avstängningsautomatik och obligatoriska energisparlägen även för anläggningar med stora motorer och för verktyg och maskiner som används inom industrin.

76.

Europaparlamentet kräver en skyndsam och rigorös tillämpning av kraven från 2006 om smarta mätare i syfte att öka konsumenternas medvetenhet om energiförbrukning och hjälpa energileverantörer att hantera efterfrågan på ett effektivare sätt.

77.

Europaparlamentet konstaterar att den ekonomiska och sociala modellen i Europa har tidseffektivitet som första prioritet när det gäller att kunna säkerställa rörlighet och tillgänglighet för personer, varor och gods i stället för resurseffektivitet, och att det i framtiden krävs en kombination av båda dessa faktorer.

78.

Europaparlamentet uppmanar Europeiska investeringsbanken och dess dotterorgan för riskkapital, Europeiska investeringsfonden, att utöka sitt stöd till utvecklingen av energieffektivitet och förnybara energikällor betydligt.

79.

Europaparlamentet påminner de berörda aktörerna om att även transportsektorn måste uppfylla EU:s klimatmål att senast 2020 sänka koldioxidutsläppen med minst 20 procent, och om det finns ett internationellt avtal, med minst 30 procent jämfört med 1990 års nivåer och att under samma period öka energieffektiviteten med 20 procent.

80.

Europaparlamentet efterlyser en omfattande policy-mix av sinsemellan stödjande åtgärder för en hållbar transportpolitik som innefattar en fortsatt utveckling av fordonstekniken (miljöinnovation), en ökad användning av alternativa energikällor för transport, inrättandet av distributionsnät för rena bränslen, en ökad användning av alternativa drivmedel, en intelligent transportförvaltning, förändringar när det gäller körsätt och bilanvändning, en förbättrad logistik, ”gröna bälten” och IKT-teknik för transport, en koldioxidskatt samt en modernisering av kollektivtrafiken för att uppnå nollutsläppsmålet utan att bortse från det ökade behovet av rörlighet. Parlamentet påpekar att samtliga dessa åtgärder skulle kunna främjas genom tydliga prioriteringar i den offentliga upphandlingen.

81.

Europaparlamentet anser att man särskilt måste prioritera tillämpningen av principen att förorenaren betalar och efterlyser att alla transportslag i hög grad bidrar till internalisering av sina externa kostnader. Parlamentet påpekar att detta mål kommer att förutsätta ett lämpligt ekonomiskt klimat och uppmanar därför medlemsstaterna att se över alla berörda skatter och avgifter.

82.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens förteckning över transportsektorns utsläpp (Greening Transport Inventory), där de lagstiftningsåtgärder förtecknas som redan finns och även de som krävs för en hållbar tillväxt inom transportsektorn.

83.

Europaparlamentet betonar vikten av infrastrukturprojekt inom transportsektorn, men efterlyser samtidigt att man i samband med planering, utformning och konstruktion tar hänsyn till en möjlig inverkan på klimatet i framtiden.

84.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att i så hög grad som möjligt utnyttja satellitnavigationssystem i syfte att öka energieffektiviteten på transportområdet genom att förbättra styrningen och organisationen av trafikflöden, tillhandahålla realtidsinformation om varors och människors rörlighet och se till att de mest ändamålsenliga rutterna och transportsätten väljs.