Domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar: behörighet, erkännande och verkställighet (Bryssel IIa)

SAMMANFATTNING AV FÖLJANDE DOKUMENT:

Förordning (EG) nr 2201/2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar

VILKET SYFTE HAR FÖRORDNINGEN?

Förordning (EG) nr 2201/2003, den så kallade ”Bryssel IIa-förordningen”, är ett samlat rättsligt instrument som syftar till att hjälpa internationella par att lösa tvister där mer än ett land är inblandat, angående deras äktenskapsskillnad och vårdnaden om barnen.

I förordningen fastställs

regler för vilken domstol som är ansvarig för att handha äktenskapsmål och föräldraansvar vid tvister där mer än ett land är inblandat,
regler som gör det lättare att erkänna och verkställa domar som utfärdats i en av Europeiska unionens medlemsstater även i en annan medlemsstat,
ett förfarande för att slutgiltigt behandla ärenden där en förälder har fört bort ett barn från medlemsstat och tagit det till en annan.

Förordningen tar inte upp materiella familjerättsliga frågor. För sådana ansvarar de enskilda medlemsstaterna.

VIKTIGA PUNKTER

Förordningen gäller för civilrättsliga ärenden där mer än ett land är inblandat och som har att göra med

äktenskapsskillnad,
hemskillnad,
annullering av äktenskap,
någon aspekt av föräldraansvar (såsom vårdnad och umgängesrätt).

Ett av huvudmålen är att upprätthålla barnens rätt till fortsatt kontakt med båda föräldrarna, även om de är separerade eller bor i olika medlemsstater.

Förordningen är inte tillämplig på ärenden som gäller

orsaker till äktenskapsskillnad eller tillämplig lag i äktenskapsskillnadsärenden,
frågor i samband med äktenskapsskillnad, såsom underhåll,
fastställande och ifrågasättande av faderskap,
domar om adoption och förberedelseåtgärder i samband med detta,
annullering eller återkallande av adoption,
ett barns för- och efternamn,
barns oberoende av sina föräldrar eller förmyndare,
truster och arv,
åtgärder som vidtas som reaktion på brott som begåtts av barn.

Äktenskapsmål

Det finns ingen allmän regel om behörighet i äktenskapsmål. För att avgöra i vilken medlemsstat domstolarna har rätt att besluta i ett ärende fastställs i stället i förordningen sju alternativa grunder för behörighet baserat på makarnas nationalitet eller var de normalt bor.

Föräldraansvar

Det gäller för

rätt till vårdnad och rätt till umgänge,
förmyndarskap, godmanskap och liknande rättsliga arrangemang,
förordnande av och uppgifter för eventuell person eller organ som ansvarar för barnet eller barnets egendom, eller som företräder eller bistår barnet,
placering av barnet i en fosterfamilj eller i institutionell vård,
åtgärder till skydd för barnet, vilket omfattar förvaltning av, bevarande av eller förfogande över dess egendom.

Det är vanligtvis domstolarna i den medlemsstat där barnet vanligen bor som har behörighet i sådana frågor. Om det är omöjligt att fastställa var ett barn vanligen bor (som i fallet med flyktingar) åtar sig den medlemsstat där barnet befinner sig automatiskt behörighet.

Bortförande av barn

I förordningen fastställs också regler för att slutgiltigt behandla ärenden där barn olagligt förs bort eller hålls kvar.

Domstolarna i den medlemsstat där barnet normalt bodde omedelbart före bortförandet fortsätter att ha behörighet tills barnet huvudsakligen bor i en medlemsstat.

Erkännande

Enligt förordningen måste varje medlemsstat automatiskt erkänna domar som meddelas i en annan medlemsstat i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar. Erkännande kan vägras, till exempel om

erkännandet tydligt går emot grunderna för rättsordningen,
svaranden inte mottog dokumentet som inledde förfarandet i tid för att ordna med rättsligt försvar (i fall då domen meddelades i svarandens frånvaro),
erkännandet är oförenligt med en annan dom som meddelats mellan samma parter.

För domar som gäller föräldraansvar kan erkännande även vägras

om barnet inte fått tillfälle att höras,
om det finns en person som hävdar att domen inkräktar på hans eller hennes föräldraansvar och domen avkunnades utan att denna person fått tillfälle att höras.

Verkställighet

En dom om utövandet av föräldraansvar som är verkställbar i den medlemsstat där den utfärdades kan verkställas i ett annat EU-land när den har förklarats verkställbar där på begäran av någon berörd part. Emellertid behövs ingen förklaring för domar som beviljar umgängesrätt eller gäller återlämning av ett barn där den ursprungliga domaren har utfärdat intyg i enlighet med förordningen.

Samarbete mellan centrala myndigheter i ärenden om föräldraansvar

Varje medlemsstat utser en central myndighet (eller fler än en) vars skyldigheter innefattar

att hjälpa föräldrar att ansöka om återlämning av ett barn som förts bort av en annan förälder och tagits till ett annat EU-land,
att främja utbyte av information om nationella lagar och förfaranden,
att hjälpa domstolar att kommunicera med varandra,
att hjälpa föräldrar eller förmyndare som ansöker om att erkänna och verkställa beslut,
att försöka lösa meningsskiljaktigheter mellan föräldrar eller förmyndare på alternativa sätt, såsom medling.

Centrala myndigheter träffas regelbundet i egenskap av medlemmar i det europeiska rättsliga nätverket på privaträttens område.

Befintliga avtal

Som allmän regel ersätter denna förordning befintliga konventioner i samma frågor där två eller fler medlemsstater är inblandade. I förbindelser mellan medlemsstater har den företräde framför vissa multilaterala konventioner:

1961 års Haagkonvention (lag som tillämpas för skydd av minderåriga).
1967 års Luxemburgkonvention (erkännande av beslut om äktenskap).
1970 års Haagkonvention (erkännande av äktenskapsskillnader).
1980 års europeiska konvention (vårdnad om barn).
1980 års Haagkonvention (civila aspekter på internationella bortföranden av barn).

När det gäller Haagkonventionen av den 19 oktober 1996 om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn (se sammanfattningen) är förordningen fullt tillämplig om barnet normalt bor i ett EU-land.

Undantag och särskilda villkor

Danmark är inte part i förordningen och är därför inte bunden av den.

Särskilda villkor gäller för

Finlands och Sveriges relationer till Danmark, Island och Norge med avseende på tillämpningen av den nordiska äktenskapskonventionen av den 6 februari 1931,
relationerna mellan Heliga stolen och Portugal, Italien, Spanien och Malta.

Upphävande

Bryssel IIa-förordningen har reviderats genom förordning (EU) 2019/1111 (förordning om omarbetning av Bryssel IIa-förordningen), som blir tillämplig den 1 augusti 2022 (se sammanfattningen).

VILKEN PERIOD GÄLLER FÖRORDNINGEN FÖR?

Förordningen har gällt sedan den 1 mars 2005.

BAKGRUND

Mer information finns här:

Blanketter om äktenskapsmål och mål om föräldraansvar (Europeisk e-juridikportal)
Familjerätt (Europeiska kommissionen).
Familjefrågor och arv (webbplats).

HUVUDDOKUMENT

Rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (EUT L 338, 23.12.2003, s. 1).

Fortlöpande ändringar av förordning (EG) nr 2201/2003 har införlivats i originaltexten. Denna konsoliderade version har endast dokumentationsvärde.

ANKNYTANDE DOKUMENT

Rådets beslut 2010/405/EU av den 12 juli 2010 om bemyndigande att upprätta ett fördjupat samarbete om tillämplig lag för äktenskapsskillnad och hemskillnad (EUT L 189, 22.7.2010, s. 12).

Rådets förordning (EU) nr 1259/2010 av den 20 december 2010 om genomförande av ett fördjupat samarbete om tillämplig lag för äktenskapsskillnad och hemskillnad (EUT L 343, 29.12.2010, s. 10).

Kommissionens beslut 2012/714/EU av den 21 november 2012 som bekräftar Litauens deltagande i ett fördjupat samarbete om tillämplig lag för äktenskapsskillnad och hemskillnad (EUT L 323, 22.11.2012, s. 18).

Kommissionens beslut 2014/39/EU av den 27 januari 2014 som bekräftar Greklands deltagande i ett fördjupat samarbete om tillämplig lag för äktenskapsskillnad och hemskillnad (EUT L 23, 28.1.2014, s. 41).

Senast ändrat 03.09.2021