Syftet med denna förordning är att på så kort tid som möjligt bestämma vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan och att förebygga att asylförfarandena missbrukas.

Rådets förordning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat.

Förordningen ställer upp principen att en enda medlemsstat är ansvarig för att pröva en asylansökan. Målet är att undvika att asylsökande skickas från ett land till ett annat med också att undvika att systemet missbrukas genom att flera asylansökningar läggs fram av samma person.

Därför tas objektiva och hierarkiska kriterier fram för att göra det möjligt att, för varje asylbegäran, avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig.

Kriterierna i förordningen ska tillämpas i den ordning de anges. De ska tillämpas med utgångspunkt i situationen som rådde vid den tidpunkt då den asylsökande först lämnade in sin ansökan i en medlemsstat.

När den asylsökande är en underårig utan medföljande vuxen, är den medlemsstat som är ansvarig för att pröva hans/hennes ansökan den stat där en medlem av hans/hennes familj lagligen uppehåller sig, förutsatt att detta ligger i den underåriges främsta intresse. Om familjemedlem saknas är den ansvariga medlemsstaten den där den underårige lämnade in sin asylansökan.

För vuxna personer gäller att om en medlem av den asylsökandes familj redan har flyktingstatus i en medlemsstat, eller om en ansökan från denna person är under behandling, ska den medlemsstaten ansvara för asylansökan, förutsatt att de berörda personerna önskar det.

Dessutom kan asylansökningar som lämnats in av flera medlemmar av samma familj behandlas samtidigt.

Den medlemsstat som har utfärdat ett giltigt uppehållstillstånd eller en giltig visering till den asylsökande ska ansvara för asylansökan. Om den asylsökande har flera uppehållstillstånd eller viseringar är den medlemsstat ansvarig som har lämnat dokumentet med det senaste förfallodatumet.

Samma regler gäller när den asylsökande har ett eller flera uppehållstillstånd som löpte ut mindre än två år tidigare eller en eller flera viseringar som löpte ut mindre än sex månader tidigare, men där den asylsökande inte har lämnat medlemsstaternas territorium. I sådana fall är den ansvariga medlemsstaten den där ansökan lämnades in.

Om den asylsökande utan tillstånd har passerat gränsen till en medlemsstat, ska denna medlemsstat ansvara för prövningen av asylansökan. Detta ansvar upphör 12 månader efter det datum då gränsen korsades illegalt.

När den asylsökande har bott under en sammanhängande period på minst 5 månader i en medlemsstat innan han/hon lämnade in sin asylansökan, blir den medlemsstaten ansvarig för att pröva ansökan. När den ansökande har bott under en tidsperiod på minst 5 månader i olika medlemsstater, ska den medlemsstat där han/hon bodde mest nyligen ansvarig för prövningen.

När en tredjelandsmedborgare ansöker om asyl i en medlemsstat där han/hon inte behövt visering, ska den medlemsstat där asylansökan lämnats in ansvara.

När en tredjelandsmedborgare ansöker om asyl i ett internationellt transitområde på en flygplats i en medlemsstat, ska den medlemsstaten ansvara för prövningen.

Om ingen medlemsstat kan betecknas som ansvarig enligt de ovannämnda kriterierna ska den medlemsstat där asylansökan först lämnades in ansvara för prövningen.

Varje medlemsstat får på begäran av en annan medlemsstat, av humanitära skäl och utefter familjemässiga eller kulturella överväganden, samtycka till att behandla en asylansökan för vilken den inte ansvarar, om de berörda personerna ger sitt medgivande.

Den medlemsstat som utsetts som ansvarig för asylprövningen ska överta den asylsökande och behandla ansökan.

Om en medlemsstat som har mottagit en asylansökan anser att ett annat EU-land är ansvarigt, får denna medlemsstat anmoda den medlemsstat den anser vara ansvarig att överta den asylsökande. Framställan om övertagande ska innehålla alla uppgifter som är nödvändiga för att den anmodade medlemsstaten ska kunna avgöra om den är ansvarig. Om den anmodade medlemsstaten samtycker till övertagandet eller återtagandet, ska den asylsökande delges ett motiverat beslut som visar att ansökan inte kan prövas i den medlemsstat där den lämnats in och att det finns en plikt att överföra den asylsökande till ansvarig medlemsstat.

Dublin II-förordningen ersätter Dublinförordningen från 1990, som fastställde kriterier som rör länder som är behöriga att behandla en ansökan om asyl. Alla medlemsstaterna i EU tillämpar förordningen, liksom Norge, Island, Schweiz och Lichtenstein.

Hänvisningar

Rättsakt	Dag för ikraftträdande	Sista dag för genomförandet i medlemsstaterna	Europeiska unionens officiella tidning
Förordning (EG) nr 343/2003	17.3.2003	-	EUT L 50, 25.2.2003

Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har gett in i någon medlemsstat (Omarbetning) [KOM(2008) 820 slutlig/2 – Ej offentliggjort i Europeiska unionens officiella tidning].

Detta förslag om ändring av Dublin II-förordningen syftar till att utöka systemets effektivitet och att säkerställa att ansökandes behov av internationellt skydd tas upp på ett omfattande sätt under förfarandet med att avgöra ansvar. Syftet med förslaget är, i linje med den strategiska planen för asylfrågor, att ta upp situationer där medlemsstaternas mottagandekapacitet och asylsystem är under särskild press, samt situationer där skyddsnivån är otillräcklig för ansökande som behöver internationellt skydd.

Rapport från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om utvärderingen av Dublinsystemet [KOM(2007) 299 slutlig – Europeiska unionens officiella tidning C 191, 17.8.2007]. Kommissionen uppger att målsättningarna i Dublinsystemet i stort sett är uppnådda. Kommissionen menar att systemets kostnader inte har kunnat bedömas eftersom det saknas exakta uppgifter från medlemsstaterna. Kommissionen tillägger att en del problem kvarstår både vad gäller tillämpningen av systemet och dess effektivitet.