Översyn av Lamfalussyprocessen
Kommissionen förbättrar Lamfalussyprocessen för att underlätta ett fördjupat samarbete i tillsynen och skapa större konsekvens och enhetlighet i det nationella genomförandet och den nationella tillämpningen. I detta sammanhang är det särskilt nivå 3-kommittéerna som bör stärkas.
RÄTTSAKT
Kommissionens meddelande av den 20 november 2007 – Översyn av Lamfalussyprocessen En mer enhetlig tillsyn [KOM(2007) 727 slutlig, EUT C 55, 28.2.2008].
SAMMANFATTNING
Lamfalussyprocessen inleddes 2001 och syftade till att stärka EU:s regelverk för den finansiella sektorn och förbättra tillsynen av den. Processen omfattar fyra nivåer. Den första delen av processen innebär att en ramlagstiftning (nivå 1) och genomförandeåtgärder (nivå 2) antas. I det tekniska arbetet med att utforma genomförandeåtgärderna har kommissionen hjälp av kommittéer som består av företrädare för de nationella tillsynsmyndigheter som finns inom tre sektorer: bankverksamhet, försäkringar och tjänstepensioner samt värdepappersmarknaderna. Dessa kommittéer ska sedan bidra till att gemenskapsdirektiven genomförs på ett enhetligt sätt i medlemsstaterna genom se till att de nationella tillsynsmyndigheterna samarbetar effektivt och att deras metoder blir mer enhetliga (nivå 3). Slutligen kontrollerar kommissionen att EU-lagstiftningen införlivas i den nationella lagstiftningen korrekt och inom den tidsfrist som fastställts (nivå 4).
Efter översynen av den här processen föreslår kommissionen praktiska förbättringar för att stärka gemenskapsramen för tillsyn, särskilt under perioder av instabilitet på marknaderna.
Resultatet av utvärderingen av Lamfalussyprocessen är i stort sett positivt. Men trots att fördelarna har varit uppenbara (flexibel lagstiftning, konvergens, samarbete osv.) behöver det göras vissa förbättringar.
Förbättring av lagstiftningsförfarandet och tillämpningen av lagstiftningen
Erfarenheterna av att anta ramlagstiftningen och genomförandeåtgärderna har i stort sett varit positiva. Det behövs bara vissa justeringar mellan institutionerna i fråga om tillsyn och genomförande.
Tidsplaneringen för att anta lagstiftning och genomförandeåtgärder (nivå 1 och 2) har visat sig vara komplicerad eftersom man aldrig vet hur lång tid förhandlingarna kommer att ta. Därför är det svårt att fastställa rimliga tidsfrister för såväl införlivande som tillämpning. För att åtgärda detta skulle man kunna koppla tidsfristen för införlivande av ett helt lagstiftningspaket till antagandet av de sista genomförandeåtgärder som angetts i nivå 1-lagstiftningen. Arbetet för att ta fram nivå 1- och nivå 2-åtgärder bör dessutom i möjligaste mån ske parallellt. Detta skulle göra lagstiftningen mer konsekvent och lättbegriplig.
Lamfalussyprocessen har gjort det möjligt att införa och tillämpa goda lagstiftningsmetoder. Framför allt har den bidragit till att förbättra kvaliteten i lagstiftningen och ökat insynen i och förutsägbarheten hos Europeiska unionens (EU) bestämmelser och förfaranden. Det är dock viktigt att medlemsstaterna undviker att lägga till egna kompletterande nationella bestämmelser (s.k. gold-plating). För att öka öppenheten i samrådsförfarandena bör synpunkterna från samråden systematiskt offentliggöras. Slutligen bör det genomföras konsekvensbedömningar för alla viktigare genomförandeåtgärder.
För att öka öppenheten kring införlivandet bör man förstärka de olika instrument för offentliggörande som finns (inom ramen för kreditinstitutsdirektivet osv.). Kommissionen offentliggör regelbundet statistik över hur långt införlivandet har gått i medlemsstaterna, särskilt i fråga om direktiven för nivå 1 och 2. Medlemsstaterna måste å sin sida lämna in införlivandetabeller till kommissionen. Dessutom ska överträdelseförfaranden inledas i enlighet med artikel 226 i EG-fördraget mot medlemsstater som är sena med införlivandet.
Samarbete och ökad enhetlighet vid tillsyn
Samarbetet och den ökade enhetligheten vid tillsyn är en av de mest innovativa aspekterna av processen, men har inte gett förväntat resultat.
Nivå 3-kommittéerna måste stärkas. När det gäller det politiska ansvaret skulle en mer övergripande strategi i två steg (politiska riktlinjer från Europaparlamentet, rådet och kommissionen samt rapporter från kommittéerna) kunna ge större resultat. Dessutom måste kravet på samarbete och ökad konvergens med andra tillsynsmyndigheter föras in i de grundläggande föreskrifterna för nationella tillsynsmyndigheter. När det gäller nivå 3-kommittéernas rättsliga status överväger kommissionen förändringar i fråga om besluten om inrättande av kommittéerna och om utformningen av deras roll.
Praktiska hinder på EU-nivå och nationell nivå bör undanröjas för att stärka det ömsesidiga förtroendet och genomförandet. Beslutsprocessen i nivå 3-kommittéerna bör underlättas (fatta beslut med kvalificerad majoritet i större omfattning och lösningar på lägen då en minoritet blockerar ett beslut) och besluten bör tillämpas (trots att de formellt inte är bindande) av de nationella reglerings- och tillsynsmyndigheterna.
Medlemsstaterna har också en mycket viktig roll när det gäller att helt tillämpa standarder och riktlinjer i fråga om
Gemensamma standarder för att skapa ett så gott samarbete som möjligt mellan kollegier av tillsynsmyndigheter kommer att ge ökad konsekvens och enhetlig tillämpning och gör det möjligt att lösa problem när det gäller hemlandets/värdlandets befogenheter.
Det sektorsövergripande samarbetet grundas på ett gemensamt protokoll om samarbete som undertecknades i november 2005 och ska tillämpas när ett gemensamt agerande innebär ett mervärde. Sedan 2006 har nivå 3-kommittéerna beslutat om gemensamma årliga arbetsprogram för att ta upp prioriterade frågor som finansiella konglomerat och gemensamma rapporteringsstandarder.
När det gäller krishantering behövs det förfaranden för snabb krisinformation så att det går att göra snabba och gemensamma ingripanden vid en allvarlig marknadsstörning eller finansiell kris.
För att möta det ökade trycket på nivå 3-kommittéerna till följd av deras skyldigheter enligt EU:s regelverk anser kommissionen att det kan vara lämpligt med ett visst finansiellt stöd från EU:s budget.
Senast ändrat den 10.06.2006