Riktlinjer om vertikala begränsningar

SYFTE

Att hjälpa företagen att i enskilda ärenden avgöra om avtal är förenliga med konkurrensreglerna på grundval av genomgången av vertikala begränsningar.

RÄTTSAKT

Meddelande från kommissionen av den 13 oktober 2000: Riktlinjer om vertikala begränsningar [KOM(2000/C 291/01) - Europeiska gemenskapernas officiella tidning C291 av den 13.10.2000].

SAMMANFATTNING

DEFINITION AV VERTIKALA BEGRÄNSNINGAR

Vertikala begränsningar är avtal eller samordnande förfaranden som ingås mellan två eller flera företag. Alla dessa är inom ramen för avtalet verksamma i olika led i produktions- eller distributionskedjan, t.ex. med leverans, inköp av varor för återförsäljning eller bearbetning eller försäljning av tjänster. Avtalen reglerar på vilka villkor parterna kan köpa, sälja eller sälja vidare vissa varor och tjänster. I de nuvarande riktlinjerna anges principerna för bedömning av vertikala avtal i syfte att avgöra om avtalen påverkar konkurrensen mellan medlemsländerna eller inte.

TILLÄMPNINGSOMRÅDE

I riktlinjerna beskrivs de vertikala begränsningar som normalt sett faller utanför tillämpningsområdet för artikel 81.1: avtal av mindre värde, avtal mellan små och medelstora företag samt agentavtal.

HUR MAN ANALYSERAR ENSKILDA ÄRENDEN

I riktlinjerna om vertikala begränsningar beskrivs hur man generellt analyserar sådana ärenden och kommissionens politik på området.

Analys av en vertikal begränsnings effekter på marknaden

De negativa effekter som vertikala begränsningar kan ha på marknaden och som gemenskapens konkurrensregler avser att förhindra är följande:

• Utestängning, antingen av leverantörer eller andra köpare, i form av inträdeshinder.
• Minskning av konkurrensen mellan olika varumärken och företag verksamma på marknaden.
• Minskning av konkurrensen mellan återförsäljare av samma märke.
• Begränsningar i friheten för konsumenterna att köpa en vara eller en tjänst i vilket medlemsland de vill.

Vertikala begränsningar har dock ofta positiva effekter, i synnerhet genom att de främjar konkurrensen i andra avseenden än priskonkurrens och bidrar till högre kvalitet på tjänsterna. Följande orsaker kan berättiga tillämpningen av vissa vertikala begränsningar under en begränsad tid:

• När en återförsäljare kan åka snålskjuts på en annan återförsäljares säljfrämjande åtgärder.
• När en tillverkare vill bli aktiv på en ny geografisk marknad, t.ex. genom att exportera sina produkter till ett annat land första gången. Detta kan medföra vissa "förstagångsinvesteringar" för återförsäljaren för att etablera märket på marknaden.
• Inom vissa sektorer har vissa återförsäljare rykte om sig att endast sälja kvalitetsprodukter.
• Vissa investeringar som är specifika för en viss kund måste göras antingen av leverantören eller av köparen, t.ex. när det rör sig om specialutrustning eller särskild utbildning.
• När know-how en gång har överförts kan den inte tas tillbaka, även om leverantören av kunskapen inte vill att denna används av hans konkurrenter eller för deras räkning.
• För att dra nytta av stordriftsfördelar och därmed sätta ett lägre återförsäljningspris på produkten; då kan det kan hända att tillverkaren vill lägga ut återförsäljningen på ett begränsat antal återförsäljare.
• De sedvanliga kapitalkällorna (banker, aktiemarknader) tillhandahåller kapital på villkor som inte är optimala, eftersom de inte har tillräcklig information om låntagarens betalningsförmåga eller det inte finns tillräckliga garantier för ett lån.
• När en tillverkare ökar sin försäljning genom att ålägga sina återförsäljare en viss grad av likformighet och kvalitetsstandardisering. På så sätt kan tillverkaren höja märkets image och göra produkten attraktivare för konsumenterna. Selektiv distribution och franchising är exempel på detta.

Metoder för analys av en vertikal begränsning

Bedömningen av en vertikal begränsning omfattar i allmänhet följande fyra steg:

• De berörda företagen måste definiera den relevanta marknaden för att fastställa leverantörens eller köparens marknadsandel, beroende på avtalet. Marknadsandelen beräknas utifrån den aktuella produktens marknad (som omfattar alla varor eller tjänster som konsumenten uppfattar som jämbördiga) och den relevanta geografiska marknaden (som motsvarar det territorium där företagen i fråga bjuder ut eller efterfrågar de aktuella varorna eller tjänsterna).
• Om marknadsandelen inte överstiger tröskelvärdet på 30 %, omfattas det vertikala avtalet av ett gruppundantag, förutsatt att det uppfyller kraven i förordning nr 2790/1999.
• Om marknadsandelen överstiger tröskelvärdet på 30 %, är det nödvändigt att bedöma om avtalet begränsar konkurrensen eller inte. I så fall ska följande faktorer beaktas: marknadsställningen för leverantören, konkurrenterna respektive köparen, inträdeshinder, produktens art m.m.
• Om det vertikala avtalet begränsar konkurrensen, är det nödvändigt att undersöka om det uppfyller villkoren för undantag. I så fall måste det bidra till att förbättra produktionen eller distributionen av produkterna, främja tekniskt eller ekonomiskt framåtskridande och ge kunderna en skälig andel av fördelarna. Däremot får det vertikala avtalet inte ålägga de berörda företagen begränsningar som inte är nödvändiga för att uppnå målen eller sätta konkurrensen ur spel.

De vanligaste vertikala begränsningarna

De vanligaste vertikala begränsningarna är följande:

• Avtal om försäljning av ett enda varumärke

När en avtalsklausul innebär en skyldighet eller ett incitament som får en återförsäljare att göra praktiskt taget alla sina inköp på en viss marknad hos en enda leverantör, talar man om avtal om försäljning av ett enda varumärke. Detta innebär inte att köparen är skyldig att göra sina inköp direkt hos den leverantören, men det innebär att han inte kommer att köpa konkurrerande varor och tjänster och sälja dem vidare eller integrera dem i sina produkter. I konkurrenshänseende riskerar klausuler av detta slag att utestänga konkurrerande eller potentiella leverantörer från marknaden, att underlätta samverkan på leverantörsnivå i händelse av kumulativ användning samt, då köparen är en återförsäljare som säljer till slutkonsumenter, att urholka konkurrensen mellan olika varumärken i butikerna.

• Ensamåterförsäljaravtal

Genom ett ensamåterförsäljaravtal samtycker leverantören till att sälja sina produkter till endast en återförsäljare för vidareförsäljning inom ett visst område. Samtidigt är återförsäljarens aktiva försäljning till andra exklusivt tilldelade områden begränsad. De eventuella riskerna för konkurrenshämmande effekter består i allmänhet i minskad konkurrens inom varumärken och uppdelning i marknader, vilket särskilt kan underlätta prisdiskriminering. Om de flesta eller alla leverantörer tillämpar ensamåterförsäljaravtal kan det underlätta samverkan, såväl på leverantörs- som återförsäljarnivå.

• Exklusiv tilldelning av kunder

I ett avtal om exklusiv tilldelning av kunder samtycker leverantören till att sälja sina produkter endast till en återförsäljare för distribution till en viss kundkrets. Samtidigt är återförsäljaren vanligen begränsad i sin aktiva försäljning till andra exklusivt tilldelade kundkretsar. De eventuella riskerna för konkurrenshämmande effekter består i allmänhet i minskad konkurrens inom varumärken och uppdelning av marknaden, vilket framför allt kan leda till prisdiskriminering. När de flesta eller alla leverantörer tillämpar avtal om exklusiv tilldelning av kunder kan det underlätta samverkan, både i leverantörs- och i återförsäljarledet.

• Selektiv distribution

Avtal om selektiv distribution begränsar, i likhet med ensamåterförsäljaravtal, dels antalet auktoriserade återförsäljare, dels möjligheterna till återförsäljning. Skillnaden mot ett ensamåterförsäljaravtal är att ett selektivt distributionsavtal inte begränsar antalet detaljister i varje område utan enligt urvalskriterier som i första hand har samband med produkternas natur. En annan skillnad är att ensamåterförsäljaravtalens begränsning av återförsäljningen inte är en begränsning av den aktiva försäljningen inom ett område utan en begränsning av all försäljning till icke auktoriserade återförsäljare, vilket innebär att endast auktoriserade återförsäljare och slutkunder är möjliga köpare. Selektiv distribution används nästan alltid för att distribuera märkesprodukter. De eventuella riskerna för konkurrenshämmande effekter är minskad konkurrens inom varumärken, och särskilt i fall av kumulativ effekt, utestängning av vissa typer av återförsäljare och underlättande av samverkan mellan leverantörer och köpare.

• Franchising

Franchiseavtal innehåller licenser avseende immateriella rättigheter, särskilt varumärkes- och märkesrättigheter och know-how för användning och distribution av varor och tjänster. Förutom licensen avseende immateriella rättigheter tillhandahåller franchisegivaren normalt kommersiellt och tekniskt stöd till franchisetagaren under avtalets löptid. Licensen och stödet utgör integrerade delar av den affärsidé som franchiseavtalet omfattar. Franchisegivaren erhåller normalt ersättning i form av franchiseavgift för användningen av affärsidén i fråga. Franchising kan möjliggöra för franchisegivaren att med begränsade investeringar etablera ett enhetligt distributionsnät för sina produkter.

De eventuella riskerna för konkurrenshämmande effekter är att franchiseavtalet förutom tillhandahållandet av affärsidén normalt innehåller en kombination av olika vertikala begränsningar avseende de distribuerade produkterna, särskilt selektiv distribution och/eller konkurrensklausuler och/eller ensamåterförsäljaravtal eller lindrigare former av dessa.

• Exklusiva leverantörsavtal

I det exklusiva leverantörsavtalet specificeras att det endast finns en köpare inom gemenskapen till vilken leverantören får sälja en viss färdigprodukt. För mellanprodukter eller tjänster i mellanledet innebär exklusiva leverantörsavtal att det endast finns en köpare inom gemenskapen eller att det endast finns en köpare för ett särskilt ändamål inom gemenskapen. Med exklusiv leverans av mellanprodukter eller tjänster i mellanledet avses ofta leveranser för industriella ändamål. Den största risken för en snedvridning av konkurrensen när det gäller exklusiva leverantörsavtal består i att andra köpare avskärmas från marknaden.

• Kopplingsförbehåll

Kopplingsförbehåll föreligger när leverantören förenar köpet av en produkt med villkor om inköp av en viss annan, separat produkt från leverantören eller någon som utses av denne. Den första produkten är den som styr kopplingsförbehållet och den andra benämns den produkt som omfattas av kopplingsförbehållet. Sådana metoder kan innebära missbruk av en dominerande ställning, om kopplingsförbehållet inte är objektivt motiverat av varans art eller gängse handelsbruk. Ur konkurrenshänseende kan detta slags avtal - som syftar till att göra köpet av en produkt beroende av köpet av en annan, separat produkt - strida mot konkurrensreglerna.

• Rekommenderade och högsta återförsäljningspris

Denna metod består i rekommendationer om ett återförsäljningspris till en återförsäljare eller krav på att återförsäljaren att tar ut ett visst bestämt högsta återförsäljningspris. Risken för eventuella konkurrenshämmande verkningar av högsta och rekommenderade priser är för det första att det högsta eller rekommenderade priset blir ett riktmärke som alla eller nästan alla återförsäljare väljer att följa. För det andra kan högsta eller rekommenderade priser underlätta samverkan mellan leverantörer.

Senast ändrat den 21.02.2007