Gemenskapsvarumärke

Den största fördelen med gemenskapsvarumärkessystemet ligger i att det gör det möjligt för företagen att på ett likartat sätt identifiera sina produkter och tjänster inom hela Europeiska unionen. Gemenskapsvarumärket gör det möjligt för dem att genom ett enda förfarande vid Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (OHMI) (ES/DE/EN/FR/IT) inregistera ett märke som kommer att åtnjuta ett enhetligt skydd och gälla inom hela gemenskapsterritoriet.

RÄTTSAKTER

Rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken [Se ändringsrättsakter].

SAMMANFATTNING

Allmänna bestämmelser

Genom denna förordning införs en ordning för beviljande av gemenskapsvarumärken genom Byrån för harmonisering inom den inre marknaden. Baserat på en enda ansökan till harmoniseringsbyrån kan ett gemenskapsvarumärke beviljas som har en enhetlig karaktär och samma rättsverkan i hela gemenskapen.

Bestämmelser om varumärken

Ett gemenskapsvarumärke kan utgöras av alla kännetecken som kan återges grafiskt, särskilt ord, figurer, bokstäver, siffror, formen på en vara eller dess utstyrsel, förutsatt att kännetecknet i fråga kan särskilja ett företags varor eller tjänster från andra företags.

Gemenskapsvarumärken kan innehas av fysiska och juridiska personer, däribland myndigheter och andra offentliga organ, som är

• medborgare eller hemmahörande i medlemsländerna, eller

medborgare eller hemmahörande i andra länder som är anslutna till Pariskonventionen för industriellt rättsskydd (EN) (FR),

• medborgare eller hemmahörande i länder som inte är anslutna till Pariskonventionen men som har sitt hemvist eller säte på gemenskapens territorium eller i ett land som är anslutet till Pariskonventionen,
• medborgare eller hemmahörande i varje annat land som ger medborgare eller hemmahörande i medlemsstaterna samma skydd för varumärken som den ger sina egna medborgare.

Följande får inte registreras:

• Kännetecken som inte uppfyller kraven för gemenskapsvarumärken.
• Varumärken som saknar särskiljningsförmåga.
• Varumärken som endast består av kännetecken eller upplysningar vilka i dagligt språkbruk eller enligt branschens vedertagna handelsbruk kommit att bli en sedvanlig beteckning för varan eller tjänsten.
• Varumärken som strider mot allmän ordning eller mot allmän moral.
• Varumärken som är ägnade att vilseleda allmänheten t.ex. med avseende på varans eller tjänstens art, kvalitet eller geografiska ursprung.

Ett gemenskapsvarumärke ger innehavaren ensamrätt. Innehavaren har rätt att förhindra tredje man som inte har hans medgivande att i näringsverksamhet använda

• ett kännetecken som är identiskt med gemenskapsvarumärket för varor och tjänster som är identiska med dem för vilka gemenskapsvarumärket är registrerat,
• ett kännetecken som hos allmänheten kan leda till förväxling med ett annat varumärke,
• ett kännetecken som är identiskt med eller liknar gemenskapsvarumärket med avseende även på varor och tjänster av annat slag än de för vilka gemenskapsvarumärket är registrerat, om användning av kännetecknet drar otillbörlig fördel av eller är till förfång för gemenskapsvarumärkets särskiljningsförmåga eller renommé.

Gemenskapsvarumärket ger inte innehavaren rätt att förhindra tredje man att i näringsverksamhet använda

• sitt namn eller sin adress,
• uppgifter om varornas eller tjänsternas art, kvalitet, kvantitet, avsedda ändamål, värde, geografiska ursprung, tidpunkten för framställandet eller andra egenskaper,
• varumärket om det är nödvändigt för att ange en varas eller en tjänsts avsedda ändamål, särskilt som tillbehör eller reservdelar.

Inom fem år efter registrering ska innehavaren av varumärket göra verkligt bruk av gemenskapsvarumärket i gemenskapen för de varor eller tjänster för vilka det har registrerats.

8. Gemenskapsvarumärket betraktas i hela gemenskapsområdet som ett nationellt varumärke som registrerats i det medlemsland i vilket innehavaren har sitt säte, hemvist eller ett driftsställe vid tidpunkten ifråga. Förordningen innehåller också bestämmelser för överlåtelse av varumärket till en tredje part, exekutiva åtgärder, konkurs, liksom för licenser och rättsverkan i förhållande till tredje man.

Ansökan om gemenskapsvarumärke

Sökanden själv får välja att lämna in ansökan om gemenskapsvarumärke antingen till byrån för harmonisering inom den inre marknaden, eller till det centrala organet för industriell äganderätt i en medlemsstat eller till Benelux varumärkesbyrå. En ansökan som inlämnas till någon av de två sistnämnda organen ska vidarebefordras till byrån inom två veckor från ingivandet. Ansökan ska åtföljas av olika dokument och uppgifter (bl.a. anhållan om registrering av ett gemenskapsvarumärke, uppgifter som gör det möjligt att fastslå sökandens identitet, samt en förteckning över de varor eller tjänster för vilka registrering ansöks). För ansökan ska en ansökningsavgift och i förekommande fall en eller flera klassavgifter betalas.

Den som har inlämnat ansökan om registrering av ett varumärke i ett land som är anslutet till Pariskonventionen ska vid ingivande av ansökan om gemenskapsvarumärke för samma varumärke åtnjuta prioritet under en tid av sex månader från den dag då den första ansökningen gavs in.

En innehavare av ett äldre varumärke vilket är registrerat i ett medlemsland, som ansöker om registrering av ett identiskt varumärke som gemenskapsvarumärke, får åberopa det äldre varumärkets företräde.

Registreringsförfarande

I förordningen anges de krav som ska vara uppfyllda vid ingivande av ansökan om gemenskapsvarumärke, de krav som innehavaren ska uppfylla och möjligheterna för tredje man att lämna in skriftliga anmärkningar till byrån och ange skäl till att byrån ska vägra registrering av varumärket. I förordningen anges därtill ett s.k. "granskningssystem" som syftar till att identifiera eventuella konflikter med äldre rättigheter. Ingivande av ansökan om gemenskapsvarumärke bör i realiteten obligatoriskt underkastas en dubbel granskning som utförs av byrån och av de nationella myndigheterna för industriell äganderätt när det gäller märken eller tidigare ansökningar om märke oavsett om det rör gemenskapsmärken eller nationella märken (detta system har genom att förordning (EG) nr 422/2004 antogs blivit föremål för en viktig ändring - se nedan)

Sökanden kan när som helst återkalla sin ansökan om gemenskapsvarumärke eller begränsa den förteckning över varor eller tjänster som ansökan innehåller. Om en ansökan om gemenskapsvarumärke uppfyller föreskrivna krav ska den offentliggöras.

Giltighet och förnyelse

Gemenskapsvarumärken ska registreras för en tid om tio år räknat från den dag ansökan lämnades in. Registreringen kan förnyas för ytterligare tioårsperioder.

Avstående, upphävande och ogiltighet

En innehavare kan avstå rätten till ett gemenskapsvarumärke i fråga om en del av eller alla de varor eller tjänster för vilka det är registrerat. Efter ansökan och granskning ska de rättigheter som tillhör en innehavare av ett gemenskapsvarumärke förklaras upphävda i följande fall:

• Om varumärket under en sammanhängande femårsperiod inte har varit i verkligt bruk i gemenskapen och det inte finns skälig grund för att det inte har använts.
• Om varumärket till följd av innehavarens åtgärder eller passivitet har blivit en allmän beteckning inom handeln för en produkt eller tjänst för vilken det är registrerat.
• Om varumärket är ägnat att vilseleda allmänheten, särskilt vad avser art, kvalitet eller geografiskt ursprung för dessa varor eller tjänster.
• Om innehavaren av varumärket inte längre uppfyller de krav som ställs för att vara innehavare av gemenskapsvarumärke.

I förordningen anges olika grunder som kan motivera att ett gemenskapsvarumärke förklaras ogiltigt. Därefter anges rättsverkningar om ett gemenskapsvarumärke förklaras upphävt eller ogiltigt, samt förfarande för ansökan om upphävande eller ogiltighetsförklaring.

Överklagande

Beslut av granskare, invändningsenheterna, enheten för administration av varumärken och för juridiska frågor samt annulleringsenheterna i Byrån för harmonisering av den inre marknaden får överklagas. I förordningen anges vilka personer som har rätt att överklaga, tidsfrister och överklagandeformer, och anges villkoren för omprövning, prövning av överklagande, beslut i ärenden om överklagande samt överklagande till Europeiska gemenskapens domstol.

Gemenskapens kollektivmärke

Vid ansökan om registrering av ett gemenskapsvarumärke kan märket betecknas som ett kollektivvarumärke om det är ägnat att särskilja varor eller tjänster som härrör från medlemmar i en sammanslutning som innehar märket från varor eller tjänster som härrör från andra företag. Sammanslutningar av tillverkare, producenter, tjänsteproducenter eller handelsmän samt offentligrättsliga juridiska personer har rätt att ansöka om ett gemenskapens kollektivmärke.

Behörighet och förfarande i mål om gemenskapsvarumärken

Medlemsländerna ska inom sina territorier utse så få nationella domstolar i första och andra instans som möjligt som ska ha exklusiv behörighet i fråga om:

• talan om intrång,
• fastställelsetalan om att det inte föreligger något intrång,
• genkäromål om upphävande eller ogiltighetsförklaring av ett gemenskapsvarumärke.

När en domstol för gemenskapsvarumärken finner att intrång ha skett ska domstolen förbjuda svaranden att fortsätta intrånget. Den ska också, i enlighet med sin nationella lagstiftning, vidta åtgärder som syftar till att säkerställa att dess förbud efterlevs.

Inverkan på medlemsländernas rätt

I förordningen anges vilka förfaranden som ska följas om talan om intrång väcks mellan samma parter om samma sak på grundval av ett gemenskapsvarumärke och ett nationellt varumärke. Därtill erinras om villkoren för tillämpning av nationell rätt för att förbjuda bruk av gemenskapsvarumärken, särskilt rätten i medlemsländernas lagstiftning att väcka talan om intrång i äldre rättigheter i förhållande till bruk av ett yngre gemenskapsvarumärke.

Sökande eller innehavare av ett gemenskapsvarumärke får begära omvandling av sin ansökan om gemenskapsvarumärke eller av sitt gemenskapsvarumärke till en ansökan om nationellt varumärke.

Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller)

Byrån ska vara ett gemenskapsorgan. Den ska vara en juridisk person.

Byrån ska i varje medlemsland ha den mest vittgående rättskapacitet som tillerkänns juridiska personer enligt den nationella lagstiftningen, den ska särskilt kunna förvärva eller avyttra fast och lös egendom samt föra talan inför domstolar och andra myndigheter.

Ansökan om registrering av ett gemenskapsvarumärke ska ges in på ett av Europeiska gemenskapens officiella språk. Byråns språk ska vara engelska, franska, italienska, spanska och tyska. Sökanden ska ange ett andra språk, som ska vara ett av byråns språk, och som den sökande kan godkänna som handläggningsspråk vid eventuella invändnings-, upphävande- eller ogiltighetsförfaranden.

Ändringsförordning EG/3288/94

Syftet med denna förordning är att genomföra Världshandelsorganisationens (WTO) (ES) (EN) (FR) avtal om handelsrelaterade immaterialrättigheter ("TRIP-avtalet") (ES) (EN) (FR), som ingicks inom ramen för Uruguayrundan (1986-1994).

Ändringsförordning (EG) nr 422/2004

Genom den nya förordningen införs en rad betydande ändringar i systemet för gemenskapsvarumärken för att öka dess effektivitet och funktion. Därigenom förenklas i synnerhet "granskningssystemets" funktion när det gäller tidigare rättigheter. Endast den granskning av äldre gemenskapsvarumärken som utförs av byrån förblir obligatorisk. Den blir valfri när det gäller de granskningar som utförs av de nationella myndigheterna för industriell äganderätt. Möjligheten till en nationell granskning kvarstår också fortfarande men utförs efter en uttrycklig ansökan från den sökandes sida och efter erläggande av avgift för särskild granskning.

Genom denna förordning ändras dessutom definitionen av innehavare av gemenskapsvarumärken. Enligt den äldre bestämmelsen var systemet för gemenskapsvarumärken inte öppet för personer som inte var medborgare i eller etablerade i ett av EU:s medlemsländer eller i ett av Pariskonventionens medlemsländer för skydd av industriell äganderätt, utom om det förelåg ett ömsesidighetsavtal mellan ifrågavarande tredjeland och EU om erkännande av gemenskapsvarumärken. Genom den nya förordningen avskaffas nationalitets- och ömsesidighetsvillkoren. Systemet för gemenskapsvarumärken är följaktligen hädanefter helt och hållet öppet för var och en som är intresserad av ett enhetligt märkesskydd inom EU.

Övriga ändringar gäller bl.a. delning av ansökningar om gemenskapsvarumärken, ursprungsbeteckningar, geografiska beteckningar (för större rättssäkerhet) och invändningsenheterna vid byrån (tydligare definierad roll, godkännande av ytterligare medel för att förbättra deras funktion).

EG:s anslutning till Madridprotokollet

I juni 2004 inlämnade Europeiska gemenskapen till Världsorganisationen för den immateriella äganderätten (WIPO) (ES) (EN) (FR) sin ansökan om anslutning till Madridprotokollet (ES) (EN) (FR) (IT) när det gäller internationell registrering av varumärken. Det är första gången som gemenskapen som sådan är ansluten till ett WIPO-fördrag. Denna anslutning gör det möjligt att skapa en koppling mellan Madridprotokollets system som förvaltas av WIPO och det system för gemenskapsvarumärken som styrs av byrån.

Efter anslutningsfördragets ikraftträdande den 1 oktober 2004 kan sökande och innehavare av gemenskapsvarumärken också kräva internationellt skydd för sina varumärken genom att i enlighet med Madridprotokollet inlämna en internationell ansökan. Innehavare av internationella registreringar kan i gengäld i enlighet med detta protokoll likaledes kräva skydd för sina varumärken med hjälp av systemet gör gemenskapsvarumärken. Madridprotokollet omfattar mer än sextio länder, däribland Förenta staterna, Japan, Kina, Ryssland och Australien.

ANKNYTANDE RÄTTSAKTER

EUROPEISKA GEMENSKAPENS ANSLUTNING TILL MADRIDPROTOKOLLET OM INTERNATIONELLA VARUMÄRKEN

Rådets beslut 2003/793/EG av den 27 oktober 2003 om godkännande av Europeiska gemenskapens anslutning till protokollet till Madridöverenskommelsen om den internationella registreringen av varumärken, antaget i Madrid den 27 juni 1989 [Europeiska unionens officiella tidning L 296, 14.11.2003],

och

rådets förordning (EG) nr 1992/2003 av den 27 oktober 2003 om ändring av förordning (EG) nr 40/94 om gemenskapsvarumärken för att genomföra Europeiska gemenskapens anslutning till protokollet till Madridöverenskommelsen om den internationella registreringen av varumärken, antaget i Madrid den 27 juni 1989 [Europeiska unionens officiella tidning L 296, 14.11.2003].

Syftet med dessa båda texter är att skapa en koppling mellan systemet för gemenskapsvarumärken och systemet för internationell registrering av varumärken hos Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten (WIPO). Målet är att göra det möjligt för företag att genom en enda ansökan få sitt varumärke skyddat i hela unionen och i samtliga länder som anslutit sig till Madridprotokollet (t.ex. Kina). Beslut 2003/793/EG avser Europeiska gemenskapens anslutning till Madridprotokollet beträffande den internationella registreringen av varumärken. Förordning (EG) nr 1992/2003 innehåller de åtgärder i form av ändringar av rådets förordning (EG) nr 40/94 om gemenskapsvarumärken som är nödvändiga för denna anslutning. Det gäller förfaranden och verkningar beträffande:

• internationell registrering grundad på en ansökan om registrering av gemenskapsvarumärke,
• internationell registrering som designerar Europeiska gemenskapen.

TILLNÄRMNING AV MEDLEMSSTATERNAS LAGSTIFTNING OM VARUMÄRKEN

Rådets första direktiv 89/104/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar [Europeiska gemenskapernas officiella tidning L 40, 11.2.1989].

Detta direktiv (es de en fr) syftar till att säkerställa att registrerade varumärken har samma rättsliga skydd i alla medlemsstaterna.

See also

För ytterligare upplysningar se:

Webbplatsen Europas sidor om EU:s inre marknad (DE)(EN)(FR).

Webbplatsen för OHMI (ES/DE/EN/FR/IT) - sidan om gemenskapsvarumärket (ES) (DE)(EN) (FR) (IT).

Senast ändrat den 05.12.2006