Redogörelse för hur införandet av eurosedlar och euromynt utföll

I och med detta meddelande utarbetar kommissionen en detaljerad redogörelse för hur införandet av mynt och sedlar i euro utföll och sammanställer resultaten av Eurobarometer-undersökningarna om medborgarnas och företagens inställning till bytet av valuta.

RÄTTSAKT

Meddelande från kommissionen till Europeiska rådet om hur införandet av sedlar och mynt i euro utföll [KOM(2002) 124 slutlig - Ej offentliggjort i Europeiska unionens officiella tidning].

SAMMANFATTNING

Införandet av sedlar och mynt i euro är det största valutabytet i historien. Mer än 15 miljarder sedlar och 51 miljarder mynt har tillverkats och bytts ut mot de 9 miljarder sedlar och 107 miljarder mynt i nationell valuta som var i omlopp. Bytet av valuta, som i huvudsak genomfördes från början av september 2001 och till slutet av februari 2002, gick utan några större problem och kan därför betraktas som en stor framgång.

Denna stora framgång berodde delvis på en perfekt samordning mellan institutionerna. Europeiska kommissionen gav genom sina rekommendationer och förslag viktiga impulser och samordnade de deltagande medlemsländernas åtgärder. Kommissionen organiserade nätverk med cheferna för arbetsgrupperna hos de offentliga myndigheterna i medlemsländerna och informationsdirektörerna i finansministerierna. Kommissionen spelade också rollen som informationskälla. Europeiska centralbanken (ECB) samordnade effektivt de nationella centralbankernas åtgärder. För att införandet av euron skulle gå smidigt mobiliserades finansföretagen, näringsidkarna, polisen, transportföretagen och framför allt medborgarna. Utan deras insatser skulle valutabytet inte ha lyckats. Mellan 1996 och 2001 satsade kommissionen, ministerierna, bankerna och branschorganisationerna mer än en halv miljard euro på informationskampanjer riktade till medborgarna.

Tack vare en bra organisation gick införandet av sedlar och mynt och tillbakadragandet av de nationella pengarna fortare än man från börjat räknat med. Redan efter den första veckan i januari gjordes den största delen av kontantbetalningarna i euro, och efter den andra veckan fanns bara mycket små mängder nationell valuta kvar i omlopp.

Genomförandet av valutabytet

Förhandsdistribution i olika led. Förhandsdistributionen inleddes i september 2001 och därigenom kunde bankerna och näringsidkarna få de första sedlarna och mynten. Medlemsländerna fick själva välja startdatum för förhandsdistributionen. Den 31 december hade 132,1 miljarder euro, omkring 21 % av det totala antalet tillverkade sedlar, distribuerats till bankerna. Av det totala antalet tillverkade mynt hade omkring 73 % distribuerats till bankerna mellan september och december, även om det fanns skillnader mellan medlemsländerna. Allt gick utan problem.

Förhandsdistribution. I flera länder inleddes förhandsdistributionen av sedlar och mynt till näringsidkarna i september. Företagen utnyttjade endast i liten utsträckning möjligheten att få små kvantiteter för att utbilda kassapersonalen. Sammanlagt deltog 2,8 miljoner näringsidkare i euroområdet i förhandsdistributionen, men skillnaderna mellan de olika länderna var stora. Nästan alla irländska näringsidkare fick valuta i förhand, medan motsvarande siffra för de italienska näringsidkarna var mindre än 10 %. I genomsnitt distribuerade bankerna endast 9 % (i värde) av de sedlar de fått. För mynten var situationen något bättre. Det är intressant att notera att de medlemsländer som skapade incitament eller som avlägsnade logistiska begränsningar (Tyskland, Irland, Nederländerna och Österrike) fick de bästa resultaten.

Mynt. För att kunna bekanta sig med de nya mynten hade allmänheten från mitten av december möjlighet att köpa småförpackningar med mynt i valörer som varierade mellan de olika medlemsländerna. Dessa småförpackningar blev en stor succé och väckte en verklig entusiasm. Över 150 miljoner förpackningar såldes. I motsats till vad man befarade respekterade allmänheten förbudet att använda mynten före den 1 januari. Endast några få fall där mynt använts i myntautomater registrerades.

Sammanlagt förhandsdistribuerades 6 miljarder sedlar (40 % av produktionen) och 37,5 miljarder mynt (73,5 % av produktionen). Succén med förhandsdistributionen bidrog på ett avgörande sätt till att övergången till euro i början av 2002 gick så snabbt.

Distribution av sedlar och mynt i januari 2002. Distributionen av de nya sedlarna och mynten genomfördes främst genom uttag i uttagsautomater, hos finansiella institutioner och genom att näringsidkarna lämnade växel i euro. Den 1 januari 2002 innehöll i genomsnitt 80 % av uttagsautomaterna euro. Den 4 januari innehöll nästan alla automater euro. Tekniskt gick valutabytet väl, med undantag för vissa problem i Italien och Finland. Under de första dagarna var uttagsvolymerna mycket höga på grund av allmänhetens entusiasm och nyfikenhet, men efter två veckor var de tillbaka på normal nivå. Det uppstod inte några allvarliga problem med påfyllning av uttagsautomaterna.

Inväxling av gamla nationella valutor. Under de tio första dagarna i januari gick många till banken för att växla sina gamla nationella valutor eller för att ta ut euro, vilket orsakade långa köer. I vissa länder distribuerades en större andel pengar på detta sätt än genom uttagsautomater. I Tyskland, Spanien och Luxemburg hade bankerna till och med öppet den 1 januari.

Näringsidkarnas roll. Näringsidkarna behövde mycket större växelkassor än vanligt, eftersom de inte fick lämna växel i den gamla nationella valutan. De flesta näringsidkare respekterade denna regel. Det uppstod vissa problem med att förse näringsidkarna med sedlar och mynt under den första veckan, eftersom många kunder betalade med stora sedlar. Det var omöjligt att undvika långa köer. De 7 585 leveranslastbilar som fanns till hands inom euroområdet utnyttjades maximalt under dessa dagar. Generellt sett förekom endast enstaka fall av brist på sedlar eller mynt i vissa valörer. Medlemsländernas centralbanker hjälpte varandra vid behov. Till exempel fick Frankrike hundra miljoner femtiocentsmynt från Spanien och den portugisiska centralbanken fick flera miljoner sedlar i olika valörer från Eurosystemet.

Slutresultatet är därför positivt, eftersom kombinationen av de tre kanalerna gjorde det möjligt att mycket snabbt distribuera den gemensamma valutan till euroområdets 300 miljoner medborgare.

Användningen av euro vid kontantbetalning. De första dagarna gjorde konsumenterna sig av med sina gamla nationella pengar innan de började använda euro. De gamla valutorna försvann snabbt ur bruk tack vare att näringsidkarna lämnade växel i euro och därmed fungerade som "dammsugare" som sög upp de gamla valutorna. Eurons andel av kontantbetalningarna var omkring 20 % den 2 januari, 55 % den 4 januari och 95 % den 16 januari. Antalet kontantbetalningar var högre än normalt under de två första veckorna för att sedan sjunka till normal nivå när de nationella valutorna inte längre fanns i omlopp. Alla andra anpassningar, t.ex. konvertering av konton, kort och elektroniska betalningsterminaler, genomfördes på ett tillfredsställande sätt. Irland och Nederländerna var de länder som snabbast gick över till euro och nästan alla betalningar gjordes i euro redan mellan den 8 och 10 januari. Andra länder som Belgien, Spanien och Frankrike lyckades nätt och jämnt nå upp till 70 % under samma period.

Insamlingen av de gamla nationella valutorna. Insamlingen av de gamla nationella valutorna tog i stort sett några veckor. Redan den 11 januari hade en tredjedel av de sedlar som var i omlopp den 31 december tagits ur bruk och den 8 februari var siffran 75 %. Den faktiska andelen nationell valuta i omlopp var emellertid betydligt mindre, eftersom de flaskhalsar som uppstod vid de tillfälliga lagringsdepåerna ledde till att räkningen av antalet sedlar hos centralbankerna försenades något.

Insamlingen av mynt. Insamlingen av mynt gick ännu långsammare. Den 22 februari hade endast 27,9 % av de nationella mynten (i valör) samlats in, vilket berodde på att de fastnade i lagringsdepåerna i väntan på att räknas. Med hjälp av reklamkampanjer hade centralbankerna redan under 2001 samlat in nästan 9 % av de mynt som fanns i omlopp. Det står klart att en del av sedlarna och en stor del av mynten aldrig kommer att återlämnas, eftersom de är försvunna eller sparas av samlare. I de flesta medlemsländerna har man satt en tidsgräns för att växla in de gamla valutorna. (Se tabellen nedan.)

Andra frågor i samband med införandet av sedlar och mynt i euro

Prisstabilitet. Konsumentundersökningar har visat att en stor majoritet av medborgarna, 67 %, anser att priserna oftast avrundades uppåt vid övergången till euro. 28 % anser dock att avrundningar uppåt och nedåt jämnade ut varandra. Endast 1,9 % anser att priserna avrundades nedåt. De siffror över inflationen som Eurostat offentliggjort visar att inflationen beräknad på årsbasis ökade från 2 % till 2,7 % mellan december och januari, vilket berodde på många faktorer som inte hade något med euron att göra, t.ex. höjningar av vissa avgifter och skatter, höjningen av bensinpriset och och priset på frukt och grönsaker. Enligt Eurostat berodde endast 0-0,16 % av den månatliga prisökningen på valutabytet. I allmänhet följde näringsidkarna de frivilliga avtalen om prisstabilitet.

Säkerhetsfrågor. Trots att antalet penningtransporter var utan motstycke och att antalet sedlar och mynt i omlopp fördubblades, var antalet incidenter mycket lägre än normalt. Mellan september och december rapporterades endast 27 sedelstölder och 17 myntstölder. Säkerhetsåtgärderna var mycket effektiva.

Produktionskvalitet. Kontrollen av sedlarnas och myntens kvalitet var mycket effektiv. Endast ett fåtal felaktigheter har upptäckts och risken för att få ett felaktigt mynt eller en felaktig eurosedel är mycket liten. 1- och 2-euromynten har kritiserats för att de innehåller nickel, men de tester som gjorts har visat att det inte finns någon allergirisk.

Förfalskning. Euromynten och -sedlarna är mycket bättre skyddade mot förfalskning än någon av de gamla nationella valutorna. Sedan januari har endast ett femtiotal fall av förfalskade sedlar upptäckts, vilket är en extremt låg siffra, och endast två myntkopior av mycket dålig kvalitet.

Anpassningen av försäljningsautomater. Anpassningen av försäljningsautomater gick inte lika smidigt. Många företag underskattade hur snabbt de nationella mynten skulle ersättas av euro och drabbades av minskade försäljningssiffror på grund av att de inte anpassat alla sina automater. Man kunde inte snabbt ta igen förseningen på grund av brist på kvalificerad personal. Endast ett fåtal fall av dåligt justerade automater som inte tagit emot euromynt tillverkade i andra medlemsländer i euroområdet har rapporterats.

Införandet av euro i tredje land. I december 2001 hade 26 centralbanker och finansiella företag utanför euroområdet fått omkring 4 miljarder euro för att garantera att eurosedlar skulle finnas tillgängliga under de första dagarna i januari. Ett stort antal nationella sedlar, framför allt D-mark, hade använts eller sparats i Central- och Östeuropa. Återlämnandet av dessa sedlar började redan 2001.

Allmänhetens reaktion

Allmänhetens bedömning av förberedelsefasen var i stort sett positiv. I genomsnitt ansåg tre fjärdedelar att man var väl eller mycket väl förberedd den 1 januari 2002. En majoritet ansåg att den tidiga konverteringen av bankkontona till euro bidrog till att man var väl förberedd. När det gäller användningen av euro, uppgav en av fem i slutet av januari att man fortfarande hade problem (endast en av 35 uppgav att man hade stora problem). I åtta länder (Tyskland, Spanien, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Österrike, Portugal och Finland) uppgav en majoritet av medborgarna att man inte hade haft några problem alls. En majoritet av medborgarna hade inte några problem med att känna igen eller använda de olika mynten. Det enda undantaget var Irland.

Psykologisk övergång till euron. 77 % av medborgarna uppgav att övergången till euro inte påverkade deras köpvanor. Många konsumenter har fortfarande svårt att komma ihåg priser i euro. De flesta av dem har fortsatt att räkna i sin gamla nationella valuta (45 %) men en minoritet på 28 % redan har börjat räkna i euro. Miniräknare och valutaomvandlare användes endast i begränsad utsträckning. En majoritet av medborgarna ansåg att den dubbla prismärkningen bör upphöra när perioden med dubbla valutor löper ut. Resultaten varierar dock mycket från land till land.

Allmän tillfredsställelse. 60 % av medborgarna uppgav att övergången till den gemensamma valutan gav dem fler fördelar än nackdelar generellt sett. Andelen personer som ansåg detta var ännu fler bland dem under 24 år. Dessutom kände sig en stor majoritet mer europeisk tack vare euron. Fyra medborgare av fem uppgav att övergången till euro hade gått väl eller mycket väl. Över två tredjedelar av medborgarna var nöjda med att euron hade blivit deras valuta. Endast i Tyskland, Grekland och Österrike fanns en större andel missnöjda personer.

De små och medelstora företagens förberedelser

Som helhet kan man konstatera att rädslan för att de små och medelstora företagen inte skulle vara tillräckligt väl förberedda var ogrundad. Även de små och medelstora företag som var sena i sina förberedelser förefaller ha lyckats gå över till den gemensamma valutan i sista minuten. När valutabytet genomfördes hade redan 95 % av de små och medelstora företagen börjat bokföra i euro. Största delen av de små och medelstora företagen uppgav att de inte hade haft några problem med övergången till euro. Det förekom en del problem med informationssystemen, fastställandet eller skyltningen av priser och med faktureringen. Allmänt uppger man att man inte fick några negativa överraskningar och 95 % av de små och medelstora företagen uppger att övergången gick som väntat eller till och med lättare. Ett företag av fem räknar med att euron kommer att ha en positiv effekt för verksamheten.

Övergången i siffror: de viktigaste nationella bestämmelserna

Senast ändrat den 14.09.2005