Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (1997)

1) SYFTE

Att garantera en fastare samordning av den ekonomiska politiken och en varaktig konvergens mellan medlemsstaternas och EU:s ekonomiska utfall.

Rådets rekommendation av den 7 juli 1997 om allmänna riktlinjer för medlemsstaternas och gemenskapens ekonomiska politik [Europeiska gemenskapernas officiella tidning L 209, 2.8.1997].

I en ekonomi som präglas av en försiktig återhämtning bör två grundläggande politiska frågor prioriteras:

• En väsentlig minskning av arbetslösheten.
• Fortsatta ansträngningar för att nå prisstabilitet och konsolidera budgeten så att så många medlemsstater som möjligt kan delta i den gemensamma valutan från och med den 1 januari 1999.

På det makroekonomiska området bekräftas på nytt i de allmänna riktlinjerna att EU:s strategi bör fortsätta att utvecklas efter följande tre linjer:

• En stabilitetsorienterad monetär politik.
• Bestående ansträngningar för att stärka de offentliga finanserna.
• En nominell löneutveckling som är förenlig med målet om prisstabilitet, samtidigt som den reella löneutvecklingen bör understiga produktivitetsökningen, så att lönsamheten för de sysselsättningsskapande investeringarna stärks.

Ju mer den monetära politikens stabiliserande verkan underlättas av lämpliga budgetåtgärder och lämplig löneutveckling, desto mer kommer de monetära förutsättningarna, som även innefattar växelkurser och långa räntor, att underlätta tillväxt och sysselsättning.

Betydande framsteg har gjorts i fråga om prisstabilitet och konvergens av inflationstakten. I april 1997 hade fjorton medlemsstater en inflation på 2 % eller lägre. Denna nivå bör bibehållas. I Grekland krävs ännu kraftigare åtgärder för få ned inflationen till målen på 4,5 % i slutet av 1997 och 3 % i slutet av 1998.

De deltagande valutorna i växelkursmekanismen har varit märkbart stabila. Medlemsstaterna måste fortsätta att behandla valutapolitik som en fråga av gemensamt intresse. De länder som inte deltar i växelkursmekanismen uppmanas att föra en stabilitetsinriktad makroekonomisk politik för att göra ett sådant deltagande möjligt.

Det stora flertalet av medlemsstaterna har i sina budgetar för 1997 vidtagit omfattande åtgärder för att minska sina budgetunderskott till 3 % av BNP eller mindre. Detta arbete bör följas upp för att skapa det nödvändiga förtroendet för att budgetanpassningen blir varaktig, särskilt i de länder där 1997 års budget innehåller tillfälliga åtgärder eller om skuldsättningsgraden till BNP inte närmar sig referensvärdet i tillfredsställande takt.

För att vara hållbara bör budgetprognoserna tydligt ange de underliggande ekonomiska hypoteserna och den berörda medlemsstatens strategi på medellång sikt (strukturella reformer etc.).

Rådet bekräftar samma allmänna principer som i föregående års allmänna riktlinjer:

• Större vikt bör läggas på utgiftsbegränsningar i stället för ytterligare ökningar av det totala skattetrycket.
• De offentliga utgiftsprioriteringarna bör gynna investeringar i infrastruktur, humankapital och aktiva arbetsmarknadsåtgärder.
• En minskning av trycket från skatter och sociala avgifter är önskvärd inom ramen för budgetkonsolideringen och medlemsstaterna bör också se över den finansiella hållbarheten i sina system för socialförsäkring och offentliga pensioner och i rätt tid genomföra reformer.

Vidare bör skadlig konkurrens mellan olika medlemsstaters skattesystem undvikas.

När det gäller budgetunderskottet höll sig fem medlemsstater till referensvärdet på 3 % av BNP under 1996: Luxemburg, Danmark, Irland, Nederländerna och Finland. För de fyra sistnämnda är det viktigt att konsolidera dessa resultat.

I Grekland måste ytterligare ansträngningar göras för att nå målen i landets konvergensplan, särskilt för att förbättra effektiviteten i skatteförvaltningen och tygla de offentliga utgifterna.

I de övriga nio medlemsstaterna bör man under 1997 sträva efter att nå referensvärdet på 3 % av BNP eller mindre. Dessa länder bör fortsätta att genomföra sina konvergensprogram med fasthet för att sedan befästa resultaten under de påföljande åren.

Det är absolut nödvändigt att få en bättre fungerande varu- och tjänstemarknad, främja konkurrens och innovation och att säkerställa en effektiv prissättning för att öka tillväxten och sysselsättningen. Dessa förbättringar kan åstadkommas genom en bättre fungerande inre marknad och ett starkare engagemang från medlemsstaternas sida att

• helt och hållet genomföra och tillämpa den befintliga lagstiftningen,
• komplettera lagstiftningen inom områden som och ,
• fullborda liberaliseringen av ,
• minska överregleringen som fragmenterar marknaderna,
• undvika att använda statligt stöd som ett medel att skjuta upp viktiga omstruktureringar.

I kommissionens handlingsplan för den inre marknaden föreslås ett antal konkreta åtgärder för att återge den inre marknaden dess dynamik, och dessa bör vara genomförda före den 1 januari 1999.

Arbetsmarknadsreformer och kunskapsinvesteringar är ytterst viktigt. Vissa slutsatser kan dras från olika medlemsstaters positiva erfarenheter, särskilt att strukturreformer måste vara övergripande för att den komplicerade frågan om incitament när det gäller att skapa eller ta arbete ska kunna hanteras på ett konsekvent sätt och för att göra det möjligt att utnyttja politikens komplementaritet. Den påbörjade processen bör fortsätta och om det krävs intensifieras och följande åtgärder bör prioriteras:

• Främja en lämplig löneutveckling.
• Sänka lönebikostnaderna.
• Reformera systemen för beskattning och socialförsäkring.
• Skapa nya sätt att organisera arbetet, bl.a. genom att införa flexiblare arbetstider.
• Anpassa utbildningssystemet i dess helhet inbegripet yrkesutbildning både med hänsyn till marknadens behov och till målet att öka humankapitalet.

Dessa reformer måste understödjas av en starkare sysselsättningsorientering också på andra politiska områden.