Att garantera en fastare samordning av den ekonomiska politiken och en varaktig konvergens mellan medlemsstaternas och EU:s ekonomiska utfall.

Rådets rekommendation av den 8 juli 1996 om övergripande riktlinjer för medlemsstaternas och gemenskapens ekonomiska politik [Europeiska gemenskapernas officiella tidning L 179 av den 18 juli 1996].

På grund av den kännbara ekonomiska tillbakagången runt årsskiftet 1995/1996 lyckades EU inte göra några betydande framsteg mot att uppnå vissa viktiga ekonomiska mål, dvs. att främja en hållbar och icke-inflatorisk tillväxt och en hög sysselsättningsnivå.

EU vilar dock på en gynnsam ekonomisk grund (låg inflation, inget tryck på växelkurserna, förbättrad lönsamhet på investeringar etc.) och nu förväntas en uppgång i ekonomin.

Alla parter uppmanas att föra en ekonomisk politik som bidrar till att uppnå EU:s mål och att samordna sin ekonomiska politik bättre.

Rådet bekräftar behovet av att skapa en stabil makroekonomisk ram som kännetecknas av

För att förstärka trovärdigheten i den makroekonomiska ramen och effektiviteten i samordningsprocessen uppmanas medlemsstaterna att lägga fram aktuella konvergensprogram, som återspeglar ett starkt politiskt engagemang.

När det gäller prisstabilitet uppnår redan nio medlemsstater (Belgien, Danmark, Tyskland, Frankrike, Irland, Luxemburg, Nederländerna, Österrike och Finland) det fastställda målet, dvs. en inflationstakt på högst 3 %.

I Sverige och Storbritannien, där inflationen har sjunkit avsevärt, bör politiken inriktas på konsolidering av de uppnådda resultaten.

De länder där inflationen förväntas ligga mellan 3 och 5 % under 1996 (Spanien, Italien och Portugal) bör sträva efter att ytterligare minska inflationen till under 3 % år 1997.

Trots synliga framsteg i Grekland under senare år måste ansträngningarna fortsätta och intensifieras.

Medlemsstaterna bör fortsätta att behandla sin växelkurspolitik som en fråga av gemensamt intresse.

Tillståndet för de offentliga finanserna inom EU är fortfarande otillfredsställande och misslyckandena att nå uppställda budgetmål kan endast delvis hänföras till konjunkturnedgången. Medlemsstaterna bör stärka sina planer för konsolidering av statsfinanserna, i synnerhet för att bygga upp sin trovärdighet och återfå finansmarknadernas förtroende.

Tre länder respekterar redan referensvärdet på 3 % av BNP: Luxemburg, Irland och Danmark. De två sistnämnda bör nu har ett mer ambitiöst mål på medellång sikt.

Budgetkonsolidering förblir högsta politiska prioritet för Italien, som främst bör inrikta åtgärderna på kamp mot skatteflykt.

För de återstående tio länderna är den extra ansträngning som behövs för att nå referensvärdet på 3 % utan tvekan genomförbar genom ett beslutsamt införande av budgetkomponenten i konvergensprogrammen.

Utöver anpassningarna till varje lands speciella förhållanden har följande allmänna principer fastställts:

Verksamhet på makronivå ska kompletteras av åtgärder som syftar till att förbättra varu- och tjänstemarknadernas funktion. För att uppnå detta mål krävs en ytterligare förstärkning av konkurrenspolitiken, en minskning av det statliga stödet och ett bättre införlivande av lagstiftningen för den inre marknaden.

Det vore också önskvärt att snabbt genomföra åtgärder som syftar till innovation, utveckling av informationssamhället och uppkomsten av en arbetsmiljö som främjar initiativ och utveckling av små och medelstora företag.

För att åstadkomma en väsentlig förbättring avseende sysselsättningen krävs det inte bara en varaktig, hög ekonomisk tillväxt och en effektiv varu- och tjänstemarknad utan också arbetsmarknadsreformer inom ett vidsträckt område. Alla dessa reformer ingår i EU:s sysselsättningsstrategi (es de en) som initierades av Europeiska rådet i Essen och som medlemsstaterna genomför genom sina fleråriga sysselsättningsprogram. Kommissionen kommer att sätta in alla krafter för att mobilisera alla parter runt den högprioriterade uppgiften att bekämpa arbetslösheten.

5) ytterligare åtgärder

Den 23 april 1997 lade kommissionen fram sin utvärderingsrapport om genomförandet av 1996 års allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken [KOM(97) 169 slutlig - ej offentliggjort i Europeiska gemenskapernas officiella tidning].

Sammansättningen i den makroekonomiska politiken har överensstämt med följande allmänna riktlinjer:

Den monetära politiken har på ett trovärdigt sätt inriktats på att uppnå och bevara prisstabilitet.
Så gott som varje medlemsstats regering har tagit betydande initiativ för att konsolidera sina offentliga finanser under 1996-97.
Löneavtalen har hållit den årliga reella löneökningen på en nivå under produktivitetsökningen.

Detta har redan fått positiva följder: växelkurserna präglas åter av en hög stabilitetsnivå inom växelkursmekanismen och de långa räntorna har gått mot lägre nivåer. En sund ekonomisk politik har gjort det möjligt att öka den ekonomiska sektorns förtroende och att gradvis öka den ekonomiska aktiviteten.

Denna återhämtning kommer troligen att påskyndas förutsatt att politiken för budgetkonsolidering förblir trovärdig och att konsumtionen blir mindre avhängig av de osäkra sysselsättningsutsikterna. Den genomsnittliga arbetslöshetsnivån, som stabiliserades under första halvåret 1996, har fallit en aning sedan dess.

För EU som helhet har inflationen minskat till 2,4 % under 1996, vilket i stort sett var vad som förväntades. Denna allmänna minskning av inflationen har flera orsaker, bl.a. en strikt monetär politik, återhållsamhet i lönebildningen och ett ökat konkurrenstryck. Utsikterna för 1997 är ännu bättre än resultaten för 1996.

Den genomförda politikens trovärdighet och dollarns stärkta position har bidragit till en mer rimlig justering av växelkurserna inom EU: liran och den svenska kronan tog tillbaka vad de tappat under 1995 och det engelska pundet ökade betydligt i värde. Finland och Italien inträdde i ERM:s växelkursmekanism den 14 oktober respektive den 25 november 1996 (endast Grekland, Sverige och Storbritannien står utanför). Alla valutor i växelkursmekanismen håller sig fortsatt innanför snäva marginaler gentemot varandra, med undantag för det irländska pundet, vars värde höjdes väsentligt, främst till följd av Irlands kraftiga ekonomiska tillväxt.

Alla medlemsstater utom Tyskland har 1996 gjort framsteg när det gäller att minska budgetunderskottet: det genomsnittliga underskottet i EU föll från 5,0 % av BNP 1995 till 4,3 % av BNP 1996, och det trots konjunkturnedgången. Det ska påpekas att Nederländerna och Finland lyckades minska sitt underskott till under 3 % av BNP under 1996. Alla medlemsstater som ännu inte nått detta mål har vidtagit åtgärder för att nå målet under 1997, med undantag för Grekland (den grekiska regeringens mål är 4,2 %).

Däremot fortsatte trenden mot en ökad skuldsättningsgrad under 1996: genomsnittkvoten i EU ökade från 71,2 % år 1995 till 73,5 % år 1996. Skuldkvoten fortsatte att öka särskilt i Tyskland, Spanien, Frankrike, Österrike och Storbritannien.

De ansträngningar som medlemsstaterna gjort för att konsolidera sina offentliga finanser har inte alltid varit i överensstämmelse med de allmänna riktlinjerna. De offentliga utgifternas andel av BNP har således stigit i Danmark, Frankrike och Italien, och skattetrycket har ökat i Danmark, Spanien, Frankrike, Italien, Österrike, Portugal, Finland och Sverige. Under 1997 kommer budgetkonsolideringen troligen att åstadkommas genom utgiftsbegränsningar, medan det genomsnittliga skattetrycket förblir konstant. I vissa länder görs konsolideringen med hjälp av engångsinsatser (särskilt under 1997). Dessa måste kompletteras med andra åtgärder som leder till en hållbar förbättring av budgetsituationen för att inte äventyra tron på att de offentliga finanserna åter ska kunna föras med sunda metoder.

Åtskilliga åtgärder har vidtagits både på EU- och medlemsstatsnivå för att främja de europeiska ekonomiernas konkurrenskraft och öka deras effektivitet. När det gäller införlivande av direktiv har det visserligen gjorts framsteg, men fortfarande krävs det ytterligare ansträngningar. Rådet har ännu inte heller antagit de 11 åtgärder gällande den inre marknaden som kommissionen föreslagit.

Löneutvecklingen har alltmer varit i överensstämmelse med målet om prisstabilitet: på EU-nivå har de reella lönekostnaderna ökat med 1 % medan den faktiska ökningen i arbetskraftsproduktivitet ligger på 1,5 %. Grekland, Portugal, Finland och Sverige har inte följt denna rekommendation.

När det gäller sysselsättning har medlemsstaterna antagit en bred uppsättning åtgärder som omfattar de prioriterade frågor som fastställdes i Essen. Det är fortfarande för tidigt att utvärdera vilka effekter dessa reformer får på arbetslösheten.