Mot en gemensam valuta: kort historisk översikt över EMU

För medborgarna i sjutton länder i Europeiska unionen (EU) är euron idag en del av vardagslivet. På längre sikt kommer fler medlemsländer att ansluta sig till euroområdet. Det går inte att bestrida fördelarna med den gemensamma valutan. Kostnaderna för finansiella transaktioner minskar, det blir enklare att resa, Europa får större betydelse internationellt osv. Men hur skapades idén om en gemensam valuta?

Första kravet på en europeisk valuta kom före 1929 års kris

Den 9 september 1929 ställdes frågan av den tyske politikern Gustav Streseman till Nationernas Förbund: "Var är den europeiska valuta och det europeiska frimärke som vi behöver?" . Sex veckor senare, den 25 oktober 1929, inträffade New York-börsens "svarta fredag", som innebar starten på den ekonomiska krisen i hela världen. Krisen orsakade allvarliga störningar i världsekonomin, företag tvingades slå igen och arbetslösheten nådde rekordnivåer.

Länderna reagerade på krisen genom en politik som kan benämnas "beggar thy neighbour": de tillämpade en deflationsdrivande åtgärder för att öka konkurrenskraften för sin export och införde tullhinder för produkter som importerades från utlandet. Denna politik förvärrade den ekonomiska krisen. Faktum är, att den ledde till kortsiktiga vinster för de länder som tillämpade den, men på lång sikt blev effekterna på ekonomin katastrofala: inflation, minskad efterfrågan, ökning av arbetslösheten och avmattning av världsekonomin.

Slutet på andra världskriget: en nystart

År 1944, medan andra världskriget fortfarande rasade i Europa, hölls en konferens om återuppbyggnaden av de världsomspännande ekonomiska och monetära relationerna i Bretton Woods i USA. Mer än 40 länder deltog i den: de skrev under Bretton Woods-överenskommelsen den 22 juli 1944. Denna överenskommelse omfattar bestämmelser och förfaranden för att styra världsekonomin: den ledde till upprättandet av den internationella banken för återuppbyggnad och utveckling ("BIRD", i dag kallad Världsbanken (ES) (EN) (FR)) och Internationella valutafonden (EN) (ES) (FR). Bretton Woods-överenskommelsen inrättade valutasystemet guldmyntfot. I systemet ingick även stabila växelkurser, baserade på guld, som blev referensmyntfoten. Den amerikanska dollarn var då den enda valutan som var konvertibel mot guld, och de andra valutorna indexerades mot dollarn.

Andra världskrigets slut medförde en ny världsordning. Ett nytt medvetande växte fram på grundval av erfarenheterna från kriget, nämligen att internationellt samarbete är avgörande för att nytt lidande i framtiden ska kunna undvikas. Förenta nationerna (FN) (ES) (EN) (FR) grundades därför 1945. I Europa lades de första grunderna till det som senare skulle bli Europeiska unionen på plats av tre fördrag som samlade sex signerande länder (Tyskland, Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg och Nederländerna):

fördraget om upprättandet av den europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) undertecknades den 18 april 1851;
romfördragen, dvs. Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och Fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) undertecknades i mars 1957.

Bildandet av den ekonomiska och monetära unionen

På toppmötet i Haag i december 1969 definierade stats- och regeringscheferna ett nytt mål för den europeiska integrationen: den ekonomiska och monetära unionen (EMU). En högnivågrupp fick till uppgift att, under ledning av Luxemburgs premiärminister Pierre Werner, utarbeta en rapport om vilka åtgärder som måste vidtas för att uppnå detta mål före 1980.

Werner-gruppen lade fram sin slutliga rapport i slutet av oktober 1970. Rapporten föreslog att en fullständig ekonomisk och monetär union införs i flera etapper under en tioårsperiod. Det slutliga målet var att åstadkomma en fullständig liberalisering av kapitalrörelser, en fullständig konvertibilitet mellan medlemsstaternas valutor och att oåterkalleligen binda växelkurserna. Rapporten såg antagandet av en gemensam europeisk valuta som ett slut i processen men såg den inte ännu som ett mål i sig. Dessutom rekommenderar rapporten samordning av den ekonomiska politiken och utarbetande av riktlinjer för nationell budgetpolitik.

I mars 1971 samtyckte de sex medlemsländerna, trots motsättningar i fråga om vissa av rapportens centrala rekommendationer, till inrättandet av EMU i flera etapper. Den första etappen, vilket innebar en minskning av marginalerna för valutakursfluktuationer, genomfördes på försöksbasis utan några som helst åtaganden om en fortsatt process.

Bretton Woods-systemets kollaps och det amerikanska beslutet i augusti 1971 om att låta dollarn flyta fritt framkallade en våg av instabilitet på penningmarknaderna, vilket medförde allvarliga tvivel gällande paritetskurserna mellan de europeiska valutorna. EMU-projektet drabbades av ett rejält bakslag.

I mars 1972 försökte de sex medlemsländerna gjuta nytt liv i valutasamarbetet genom att skapa "ormen i tunneln" - en mekanism för att styra valutors fluktuationer ("ormen") inom snäva gränser gentemot dollarn ("tunneln"). Till följd av oljekrisen försvagades dollarn och tillsammans med skillnaderna i ekonomisk politik innebar det att "ormen" under en tvåårsperiod förlorade de flesta av sina medlemmar och till sist bestod enbart av en "D-markzon" med Tyskland, Beneluxländerna och Danmark.

Inrättandet av ett europeiskt monetärt system (EMS)

Strävanden efter att skapa ett stabilt valutaområde återupptogs i mars 1979 på initiativ av Frankrike och Tyskland och man införde ett europeiskt monetärt system (EMS) som byggde på fasta men justerbara växelkurser. Alla medlemsländer utom Storbritannien deltog i växelkursmekanismen.

Principen var följande: växelkurserna var baserade på centralkurser som fastställts i förhållande till ecun ("European currency unit"), en europeisk omräkningsenhet som motsvarade ett vägt medelvärde av EMS-valutorna. Ett system av bilaterala kurser beräknades utifrån centralkurser uttryckta i ecu och valutorna fick inte fluktuera med mer än 2,25 % under eller över dessa centralkurser (med undantag för den italienska liran vars marginal var 6 %).

På tio år medförde EMS en minskning av växelkursrörelserna på flera sätt och systemets flexibilitet tillsammans med en politisk vilja att åstadkomma ekonomisk konvergens ledde till en varaktig valutastabilitet.

I och med att programmet för den inre marknaden antogs 1985 blev det alltmer tydligt att den inre marknadens potential inte skulle kunna förverkligas helt och hållet så länge de relativt höga kostnaderna för valutaomräkningen och osäkerheten i samband med växelkursvariationer, oavsett hur små de var, bestod. Flera ekonomer kritiserade dessutom vad de kallade "den omöjliga triangeln", då de ansåg att fri rörlighet för kapital, växelkursstabilitet och en oberoende monetär politik inte var förenliga på lång sikt.

Genomförande av EMU

I juni 1988 inrättade Europeiska rådet i Hannover en kommitté för granskning av Europeiska ekonomiska och monetära unionen, vars ordförande var Jacques Delors, kommissionens dåvarande ordförande. De övriga medlemmarna i kommittén var de nationella centralbankscheferna, vilket innebar att de tog aktiv del i utarbetandet av förslagen.

I rapporten, som lades fram i april 1989, att förstärka genomförandet av EMU i tre etapper. Man betonade särskilt behovet av en bättre samordning av den ekonomiska politiken, bestämmelser om storleken på och regelverket om de nationella budgetunderskotten och en ny, fullständigt oberoende institution, Europeiska centralbanken (ECB), som skulle ansvara för unionens monetära politik.

På grundval av Delors-rapporten beslutade man vid Europeiska rådet i Madrid i juni 1989 att inleda EMU:s första etapp: en fullständig liberalisering i åtta medlemsländer av kapitalrörelser från och med den 1 juli 1990.

I december 1989 begärde Europeiska rådet i Strasbourg att en regeringskonferens skulle sammankallas för att avgöra vilka ändringar i fördraget som krävdes för att genomföra EMU. Regeringskonferensens arbete (som inleddes vid Europeiska rådet i Rom i december 1990) resulterade i fördraget om Europeiska unionen, som godkändes formellt av stats- och regeringscheferna vid Europeiska rådet i Maastricht i december 1991 och undertecknades den 7 februari 1992.

I fördraget föreskrevs att den:

etapp 1 (från 1 juli 1990 till 31 december 1993): fri rörlighet för kapital mellan medlemsstaterna;
etapp 2 (från 1 januari 1994 till 31 december 1998): konvergens av medlemsstaternas ekonomiska politik och förstärkning av samarbetet mellan medlemsstaternas nationella centralbanker. Samordningen av den monetära politiken institutionaliserades då genom inrättandet av Europeiska monetära institutet (EMI), vars uppgift var att förstärka samarbetet mellan de nationella centralbankerna och vidta de förberedelser som var nödvändiga för införandet av den gemensamma valutan. Under denna etapp blev de nationella centralbankerna oberoende;
etapp 3 (under genomförande från den 1 januari 1999): gradvis införande av euron som enda valuta i medlemsstaterna och verkställandet av en gemensam ekonomisk politik under ECB:s ansvar. Eftersom övergången till den tredje etappen krävde att en hög grad av varaktig konvergens hade uppnåtts, vilket avgjordes enligt en rad objektiva kriterier i fördraget. Under denna etapp blev budgetreglerna tvingande och det medlemsland som inte följde dem kunde åläggas sanktioner. En gemensam monetär politik infördes och anförtroddes Europeiska centralbankssystemet (ECBS), som består av de nationella centralbankerna och ECB och ersatte EMI.

På så vis genomfördes de första två etapperna i EMU. Den tredje pågår. I princip ska alla EU:s medlemsstater integrera denna sista etapp och sålunda anta euron (artikel 119 i fördraget om EU:s funktionssätt). Vissa medlemsstater uppfyller dock ännu inte konvergenskriterierna- Dessa medlemsstater har därför tillfälliga undantag fram tills de är i stånd att integrera den tredje etappen av EMU.

Dessutom har Förenade kungariket och Danmark meddelat sin avsikt att inte integrera den tredje fasen i EMU och sålunda inte anta euron. Dessa två medlemsstater har därför ett undantag som gäller deltagandet i EMU. Formerna för undantagen preciseras i protokollen som är bilagda EU:s grundfördrag och som rör dessa två länder. Förenade kungariket och Danmark behåller dock möjligheten att avsluta sin undantagsperiod och ansöka om att få integrera den tredje fasen av EMU.

I nuläget har 17 medlemsstater av 27 integrerat den tredje etappen av EMU, och har därför euron som enda valuta.

Senast ändrat den 19.07.2011