Direktivet syftar till att garantera unionsmedborgarna tillgång till yrkesutbildning genom att upprätta en ram för deras rätt till bosättning.

Rådets direktiv 93/96/EEG av den 29 oktober 1993 om rätt till bosättning för studerande (den svenska versionen finns inte tillgänglig) [EGT L 317, 18.12.1993],

Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG.

Efter Europaparlamentets talan ogiltigförklarade domstolen den 7 juli 1992 rådets direktiv 90/366/EEG, men beslutade att dess verkningar skulle kvarstå till dess att direktiv 93/96/EEG trätt i kraft. Varje medlemsstat ska vidta åtgärder för att göra det lättare för medborgare i andra medlemsstater att utöva sin rätt till bosättning, i syfte att garantera dem tillgång till yrkesutbildning.

Rätt till bosättning ska tillerkännas studerande som är medborgare i en medlemsstat och inte tillerkänns denna rätt på grundval av en annan bestämmelse i gemenskapsrätten. De studerande skall genom en förklaring eller på annat valfritt likvärdigt sätt försäkra den berörda nationella myndigheten att de förfogar över tillräckliga tillgångar för att under sin vistelse inte bli till en belastning för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem. De studerande ska vara inskrivna vid en erkänd institution med huvudsyftet att genomgå en yrkesutbildning samt ha en sjukförsäkring som täcker samtliga risker i den mottagande medlemsstaten.

Studerandes rätt till bosättning ska utvidgas till att omfatta barn som är beroende av dem för sin försörjning.

Direktivet innebär inte att studerande med rätt till bosättning har rätt att få bistånd till uppehälle för studier från den mottagande medlemsstaten.

Medlemsstaterna ska utfärda ett uppehållstillstånd, vars giltighet får begränsas till den tid som yrkesutbildningen faktiskt följs och som ska kunna förnyas varje år. Om en familjemedlem inte är medborgare i en medlemsstat, ska han eller hon få ett uppehållstillstånd med samma giltighetstid som det som utfärdas till den medborgare som han eller hon är beroende av. Maken/makan och de barn som är beroende av en medborgare i en medlemsstat ska ha rätt att påbörja vilken verksamhet som helst, som anställd eller egen företagare, var som helst inom denna medlemsstats territorium (även om de inte är medborgare i en medlemsstat).

Medlemsstaterna får inte avvika från direktivets bestämmelser utom med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa.

Kommissionen ska inom högst tre år efter direktivets genomförande och därefter med tre års intervall utarbeta en rapport om direktivets tillämpning och överlämna den till Europaparlamentet och rådet. Kommissionen ska lägga särskild vikt vid svårigheter som kan uppstå i medlemsstaterna till följd av tillämpningen av artikeln om beviljande av rätten till bosättning. I förekommande fall ska den för rådet lägga fram förslag som syftar till att åtgärda sådana svårigheter.

Hänvisningar

Rättsakt	Dag för ikraftträdande - Datum då rättsakten upphör att gälla	Sista dag för genomförandet i medlemsstaterna	Europeiska unionens officiella tidning
Direktiv 93/96/EEG	-	31.12.1993	EUT L 317, 18.12.1993

Rapport från kommissionen till rådet och Europaparlamentet av den 18 mars 1999 om tillämpningen av direktiven 90/364, 90/365 och 93/96 - (Rätt till bosättning) [KOM(99) 127 slutlig].

Den fria rörligheten, som från början var begränsad till personer som utövade förvärvsverksamhet, har utvidgats till att omfatta alla medborgare i medlemsstaterna, det vill säga även till dem som inte utövar förvärvsverksamhet. Rätten till bosättning under vissa villkor har högtidligt bekräftats genom att den infördes i f.d. artikel 8A i EG-fördraget då Maastrichtfördraget antogs (numera artikel 18). Denna artikel ger alla medborgare en grundläggande och personlig rätt att resa och bosätta sig inom medlemsstaternas territorium. Genomförandet av direktiven 90/364, 90/365 och 93/96 ledde till överträdelseförfaranden mot nästan alla medlemsstater: bara tre medlemsstater hade genomfört direktiven vid utsatt tidsfrist. Förfarandena avskrevs dock efter hand som medlemsstaterna antog åtgärder för att genomföra direktiven. Direktivens konkreta tillämpning har utvärderats på grundval av skrivelser, klagomål och framställningar till Europaparlamentet och genom ett frågeformulär till tidigare anställda inom kommissionen som efter sin pension har bosatt sig i en annan medlemsstat än den de ursprungligen kom ifrån eller senast arbetade i. Utöver dessa uppgifter har man använt sig av upplysningar från nätverket Eurojus och från informationstjänsten till medborgarna. Denna utvärdering understryker de svårigheter som medborgarna stött på, och som bland annat består i osäkerhet kring hur man ska gå till väga samt i komplicerade procedurer och lång väntetid för att få ett uppehållstillstånd. Förvaltningarna har också stött på problem, framför allt när det gäller att bedöma villkoren i fråga om tillgångar och sjukförsäkring. De första slutsatserna i frågan tyder på att man måste vidta följande åtgärder:

Andra rapporten från kommissionen till rådet och Europaparlamentet om tillämpningen av direktiven 90/364, 90/365 och 93/96 (rätt till bosättning) [KOM(2003) 101 slutlig].

Detta är den andra rapporten om tillämpningen av de tre direktiven om rätt till bosättning för unionsmedborgare och deras familjemedlemmar, oavsett nationalitet, som inte utövar ekonomisk verksamhet i värdlandet (icke-yrkesverksamma). Rapporten omfattar perioden 1999-2002.

Rapport från kommissionen till rådet och Europaparlamentet av den 5 april 2006 om tillämpningen av direktiven 90/364, 90/365 och 93/96 - (Rätt till bosättning) [KOM(2006) 156 slutlig].

Femton år efter det att direktiv 93/66/EEG antogs tillämpas dessa texter på ett överlag tillfredsställande sätt, vilket framgår av det minskande antalet överträdelser. Kommissionen har emellertid också fått ett flertal klagomål i fråga om problem som beror på att direktivet inte har efterlevts.

Kommissionen sände t.ex. den 13 december 2005 ett motiverat yttrande till Italien beträffande presidentens dekret nr 54 av den 18 januari 2002, med motiveringen att texten strider mot direktiv 93/96, eftersom den föreskriver att studerande som är medborgare i EU ska lägga fram bevis för att de har tillräckliga tillgångar och kräver att deras familjemedlemmar lägger fram ett eget bevis för att de har tillräckliga tillgångar. Enligt domarna av den 25 maj (kommissionen mot Italien) och den 20 september 2001 (Grzelczyk) får medlemsstater inte begära att studerande lägger fram bevis för att de har tillräckliga tillgångar. De måste nöja sig med den förklaring som den studerande valt att ge.