Grönbok om oskuldspresumtion

Kommissionen arbetar för tillnärmningen av straffrättsliga förfaranden, särskilt när det gäller rättssäkerhetsgarantier. Genom denna grönbok vänder sig kommissionen till rättstillämpare och till alla medborgare i Europeiska unionen (EU) för att ta reda på om principen om oskuldspresumtion och de rättigheter som den ger upphov till uppfattas på samma sätt i alla medlemsländer. Kommissionen föreslår ett tydliggörande av den tolkning av principen om oskuldspresumtion som görs i medlemsländerna.

RÄTTSAKT

Grönbok om oskuldspresumtion av den 26 april 2006 om oskuldspresumtion [KOM(2006) 174 slutlig - Ej offentliggjord i Europeiska unionens officiella tidning].

SAMMANFATTNING

Denna grönbok handlar om oskuldspresumtion och de rättigheter som detta ger upphov till. Principen om oskuldspresumtion är en grundläggande rättighet som i internationell rätt och på europeisk nivå tillerkänns alla misstänkta, utan inskränkningar och oberoende av vilken typ av förfarande som det är fråga om.

I artikel 6 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna finns en definition av oskuldspresumtion, som omfattar rätten till en opartisk rättegång. Enligt rättspraxis vid Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna får ingen domstol förklara att en tilltalad är skyldig innan dennes skuld har konstaterats inför en domstol. I denna rättspraxis betonas dessutom att häktning måste förbli en exceptionell åtgärd.

Kommissionen försöker ringa in skillnaderna i tolkning och tillämpning av principen om oskuldspresumtion i medlemsländerna. Den föreslår att gemensamma miniminormer upprättas när det gäller brottmål. Dessa åtgärder skulle bidra till att undvika avvikelser mellan de rättssäkerhetsgarantier i brottmål som tillämpas i de olika medlemsländerna.

Tillnärmning av nationell lagstiftning om rättssäkerhetsgarantier

Kommissionens initiativ om oskuldspresumtion är ett led i processen för en harmonisering av straffrätten. En plattform av gemensamma regler grundade på framför allt ömsesidigt erkännande måste successivt ersätta hela det nuvarande systemet för rättsligt samarbete, särskilt när det gäller de frågor som rör bevisupptagning och oskuldspresumtion.

Principen om ömsesidigt erkännande innebär att ett rättsligt avgörande av en rättsvårdande myndighet verkställs i ett annat medlemsland. I regel tillerkänner ett medlemsland ingen rättsverkan åt ett straffrättsligt avgörande som fattats av ett annat medlemsland på sitt territorium. Den straffrättsliga lagstiftningen utgår från medlemsländernas suveränitet.

Målet med ömsesidigt erkännande är just det att se till att beslut som fattas av ett medlemsland har rättsverkan i hela EU inom ramen för skapandet av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Principen om ömsesidigt erkännande kan bara fungera effektivt om det finns förtroende för andra rättsliga system. Detta ömsesidiga förtroende har sin grund i ett gemensamt åberopande av de grundläggande rättigheterna, något som betonas i kommissionens grönbok om rättssäkerhetsgarantier.

Principen om ömsesidigt erkännande är dock långt ifrån absolut och stöter i praktiken på olika begränsningar. Det finns till exempel betydande skillnader mellan medlemsländernas straffnivåer, och beslut som fattats under den fas som föregår ett straffs verkställande tillämpas inte alltid på grundval av gemensamma normer som syftar till att garantera en gemensam skyddsnivå för de grundläggande rättigheterna i hela EU.

Tillämpning av oskuldspresumtion

Grönboken handlar om principen om oskuldspresumtion. Denna princip är aktuell under det straffrättsliga förfarandet. Flera av de rättsprinciper som är knutna till oskuldspresumtionen uppträder under det straffrättsliga förfarandet, bland annat de följande:

• Bevisbördan. Som allmän princip gäller att åklagaren måste bevisa den tilltalades skuld utom rimligt tvivel. Kommissionen har dock konstaterat olika fall i rättspraxis vid Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna där bevisbördan inte helt och hållet ligger hos åklagaren.
• Rätten att inte vittna mot sig själv är knuten till rätten att tiga. Den tilltalade kan vägra att svara på frågor eller lägga fram bevis. Denna rätts existensberättigande består i att den skyddar den tilltalade från att utsättas för tvång som utövas av myndigheterna för att få fram bevismaterial. Rätten att tiga gäller vid polisförhör och i domstol. Den tilltalade bör ha rätt att inte vittna. I medlemsländerna erkänns rätten att tiga, men kommissionen betonar att den tilltalade systematiskt måste informeras om denna rättighet.
• Rätten att inte lägga fram bevis för att garantera en rättvis rättegång.

Bakgrund

Kommissionen anser att ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, som omfattas av den tredje pelaren (es de en fr), måste skapas på tydliga grunder i fråga om rättigheter och rättssäkerhetsgarantier som är lika för alla. Alltsedan slutsatserna från Europeiska rådets möte i Tammerfors i oktober 1999 betraktas ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden (es de en fr) som en hörnsten i det rättsliga samarbetet.

I den här grönboken fortsätter kommissionen arbetet med att fastställa gemensamma straffrättsliga normer genom att behandla definitionen av oskuldspresumtion. Svaren på frågorna i grönboken skulle skickas in före den 9 juni 2006. Inget förslag om ömsesidigt erkännande av straffrättsliga avgöranden har antagits efter förslaget till rådets rambeslut om vissa rättssäkerhetsgarantier i brottmål från 2004. Europeiska unionens tyska ordförandeskap lade den 22 februari 2007 fram ett förslag till beslut på området för straff- och processrätt. Förslaget är huvudsakligen inriktat på tre grundläggande rättigheter, som redan ingick i förslaget till rambeslut från 2004. Det rör sig om den tilltalades rätt till rättslig information, rätten till rättsligt biträde och rätten till biträde av en tolk och till översättning av handlingar. Flera medlemsländer har av olika skäl redan uttryckt tveksamhet inför en harmonisering av rättssäkerhetsgarantierna. Det uppfattas av vissa medlemsländer som ett första steg mot en europeisk strafflagstiftning. Den återvändsgränd som kommissionen befinner sig i innebär att den överväger ett förstärkt samarbete snarare än en inriktning mot harmoniserade rättssäkerhetsgarantier.

ANKNYTANDE RÄTTSAKTER

Förslag till rådets rambeslut av den 28 april 2004 om vissa rättssäkerhetsgarantier i brottmål i Europeiska unionen [KOM(2004) 328 slutlig - Ej offentliggjort i Europeiska unionens officiella tidning].

Sedan Europeiska rådets möte i Tammerfors 1999 har kommissionen vidtagit åtgärder för att tillämpa åtgärdsprogrammet för genomförande av principen om ömsesidigt erkännande i brottmål. Det här förslaget till rambeslut är ett steg i denna riktning och syftar till att fastställa miniminormer för vissa rättssäkerhetsgarantier som ska gälla i brottmål i hela EU. Denna tillnärmning av lagstiftningen skulle innebära en allmän förstärkning av misstänktas och tilltalades rättigheter i hela Europeiska unionen samt att tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande underlättas. I förslaget föreskrivs rättigheter som kan tillämpas på det straffrättsliga förfarandet i dess helhet, såsom tillgång till juridisk rådgivning under hela rättegångsförfarandet, tillgång till kostnadsfri tolkning och översättning, rättssäkerhetsgarantier för att personer som inte är kapabla att förstå eller följa ärendets gång får nödvändigt stöd och information till misstänkta om deras rättigheter innan det första förhöret inleds. Förslaget utgör dessutom ett nödvändigt komplement till den europeiska arresteringsordern.

Kommissionen meddelande till rådet och Europaparlamentet av den 26 juli 2000 om ömsesidigt erkännande av slutgiltiga avgöranden i brottmål [KOM(2000) 495 - Ej offentliggjort i Europeiska gemenskapernas officiella tidning].

Detta meddelande är inriktat på ömsesidigt erkännande av slutgiltiga avgöranden. I meddelandet framförs kommissionens synpunkter på ömsesidigt erkännande. Dessutom undersöks möjligheterna att tillämpa principen om ömsesidigt erkännande av slutgiltiga avgöranden i brottmål. Olika aspekter av ömsesidigt erkännande fastställs samtidigt som de delar av processrätten som kräver gemensamma miniminormer identifieras. Kommissionen betonar särskilt att en av nackdelarna med att fastställa behörighetsregler för medlemsländerna är att omfattande förhandlingar kan komma att krävas. Kommissionen anser att man med gemensamma miniminormer skulle kunna slippa att ta upp frågan om behörighet i varje mål där två eller flera medlemsländers behörighet är inblandad.

Senast ändrat den 30.03.2007