Antagandet av EU:s tullkodex innebar att tullagstiftningen ändrades, konsoliderades och förenklades och samlades i en enda rättsakt. Det var därför även lämpligt att i form av en enda förordning fastställa tillämpningsföreskrifter för tullkodexen, som fram till denna förordnings ikraftträdande var spridda över ett stort antal olika rättsakter. Förutom denna förenkling har tillämpningsföreskrifterna även formulerats noggrannare och anpassats till de ändringar som gjorts i tullagstiftningen. Deras tillämpningsområde har även utvidgats.

Kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen.

Kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 2012/1180 om ändring av förordning (EEG) nr 2454/93 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen

Förordningen innehåller tillämpningsföreskrifter för gemenskapstullkodexen. I ett enda dokument samlas alla tillämpningsföreskrifter för EU:s tullagstiftning. Den innehåller följande:

De allmänna tillämpningsföreskrifterna behandlar främst bindande besked, varornas ursprung och tullvärde samt tulldeklarationer.

Ett bindande besked är antingen ett klassificeringsbesked (BKB) eller ett ursprungsbesked:

En begäran om ursprungsbesked lämnas antingen till tullmyndigheterna i det EU-land där beskedet ska användas eller till tullmyndigheterna i det EU-land där sökanden är etablerad. Beskedet måste meddelas sökanden inom fastställd tid.

Begäran om ett klassificeringsbesked görs på en blankett enligt en förlaga i förordningen.

I förordningen anges de kriterier som används för att avgöra i vilket ursprungsland varorna är tillverkade. Det rör sig om följande två ursprung:

När det gäller varor med ursprung som inte medför förmånsbehandling anges vilken behandling eller bearbetning som anses motsvara kriterierna i tullkodexen. Därigenom kan man tillskriva varorna ursprung i det land där behandlingen eller bearbetningen utförts. Enligt tullkodexen är ursprunget för en vara vars produktion ägt rum i två eller flera länder det land där den sista väsentliga behandlingen eller bearbetningen gjordes.

I fråga om ursprung som medför förmånsbehandling fastställs i förordningen villkoren för att varorna kan tillskrivas ett ursprung som ger dem tullförmåner. Dessa bestämmelser om förmånstull fastställer EU ensidigt till förmån för vissa länder eller grupper av länder (utvecklingsländer, via Allmänna preferenssystemet, och länder och territorier på Västra Balkan). För att erhålla ursprung som medför förmånsbehandling bör varan antingen vara helt framställd i ett förmånsland eller där vara resultatet av tillräcklig bearbetning eller förädling av varor som importerats från tredjeland. I förordningen fastställs också för de olika varukategorierna kriterierna för vad som är tillräcklig bearbetning eller förädling samt vilka förfaranden som ska följas.

Grunden till lagstiftningen när det gäller tullvärde är Världshandelsorganisationens (WTO) avtal om beräkning av tullvärde. Avtalet har införlivats i EU:s tullkodex och dess tillämpningsföreskrifter. Huvudsyftet med beräkning av tullvärde är tillämpningen av EU:s tulltaxa. Tullvärdet används för att beräkna tullar, men även för mervärdesskatt (moms), statistik och inom handelspolitiken. Tullvärdet för importerade varor motsvarar deras transaktionsvärde, dvs. det pris som verkligen betalats eller ska betalas för varorna när de säljs för export till EU:s tullområde. En hierarki av regler styr tullmyndigheternas beräkningar då detta pris inte kan fastställas.

Efter det att varorna förts in i EU:s tullområde kan de bli föremål för undersökningar eller provtagning. Undersökningar av varorna beviljas efter en muntlig begäran från den person som har befogenhet att hänföra varorna till en godkänd tullbehandling. Provtagning får beviljas endast på den berörda personens skriftliga begäran.

Förenklade förfaranden tillämpas i fråga om deklarationer för övergång till fri omsättning, deklarationer för ett tullförfarande med ekonomisk verkan (till exempel lagring i tullager, förädling, bearbetning under tullkontroll eller temporär import) och exportdeklarationer.

I de fall då varorna inte anses vara EU-varor får deras EU-status fastställas endast om

Genom förfarandet för extern transitering tillåts transporter inom EU:s tullområde. Det gäller för

Med stöd i förfarandet för intern transitering kan varor behålla EU-status, om de måste passera genom ett icke-EU-lands territorium mellan platsen för avfärd och sin destination i EU.

Transitering genomförs enligt förfarandena i föreskrifterna. De viktigaste förfarandena är gemenskapstransitering och TIR-transitering.

Tullförfaranden med ekonomisk verkan gör det möjligt att utföra viss ekonomisk verksamhet utan att betala tull och syftar till att dra till sig och bevara näringsverksamhet i EU. Förfarandena möjliggör till exempel lagring av varor som inte är EU-varor inom EU:s tullområde eller import av råvaror för förädling och återexport. Det rör sig om följande förfaranden:

Förfarandet för export medger att en EU-vara förs ut ur EU:s tullområde. Med undantag för varor som befinner sig inom förfarandet för passiv förädling eller ett transiteringsförfarande måste alla EU-varor som förs ut ur tullområdet omfattas av förfarandet för export

En exportör definieras som en person för vars räkning en exportdeklaration upprättas och som är ägare till varorna eller har liknande rätt att disponera dem vid den tidpunkt då deklarationen godtas. Om äganderätten eller en liknande dispositionsrätt till varorna innehas av en person som är etablerad utanför EU, anses exportören vara den avtalspart som är etablerad i EU.

I förordningen fastställs de villkor som tillämpas på varor som flyttas från en plats till en annan inom EU:s tullområde och då tillfälligt lämnar detta och eventuellt transporteras över ett tredjelands territorium, och vars utförsel eller export från EU:s tullområde omfattas av förbud eller andra restriktioner.

Föreskrifter som tillämpas på EU-varor som efter export återförs till tullområdet (returvaror) har införts. Syftet är bland annat att undvika att en EU-vara som exporterats påförs importtullar vid återkomsten, till exempel om varan inte har kunnat säljas eller är behäftad med fel. I avdelningen regleras även de fall där EU betalat ut ett bidrag eller andra belopp som föreskrivs vid export, särskilt inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken.

I förordningen beskrivs noggrant i vilka fall en försummelse kan anses inte ha någon avgörande inverkan på verksamheten med tillfällig förvaring eller på tullförfarandet. Detta gäller även för naturligt svinn och varor som befinner sig i särskilda situationer, exempelvis varor som överlåts till staten. Dessutom anges på vilka villkor en tullskuld inte bokförs i efterhand och vilka förfaranden som då ska följas.

I de allmänna föreskrifter som gäller återbetalning och eftergift anges hur man lämnar in en ansökan om återbetalning eller eftergift, och förfarandet för att bevilja en sådan ansökan beskrivs. Det anges bland annat vilka beslut EU-ländernas tullmyndigheter respektive kommissionen får fatta, och föreskrifter för det administrativa samarbetet mellan tullmyndigheterna i EU-länderna fastställs.

Ibland kontrollerar tullmyndigheterna att varor verkligen använts eller fått den destination som angivits. Beviset är ett ”kontrollexemplar T5”, som ska upprättas och användas enligt föreskrifterna i denna del.

HÄNVISNINGAR

Rättsakt	Dag för ikraftträdande	Sista dag för genomförandet i medlemsstaterna	Europeiska unionens officiella tidning
Förordning (EEG) nr 2454/93	14.10.1993	-	EGT L 253, 11.10.1993

Denna förordning anpassar formulären för borgensförbindelser till Turkiets anslutning med verkan från och med den 1 december 2012. Förordningen fastställer även regler som medger att aktörer under en övergångsperiod använder borgensförbindelser som har upprättats i enlighet med de förlagor som gällde före detta datum.

Bilagorna 48, 49 och 50 ska ersättas i respektive ordning av bilagorna I, II och III till förordningen. Turkiet ska införas i fält 7 i bilaga 51 och i fält 6 i bilaga 51a.

Förordningen trädde i kraft den 31 december 2012.

Förordning (EG) nr 2454/93 ändras regelbundet. Successiva ändringar och korrigeringar har införlivats i den grundläggande texten. Denna konsoliderade version är endast en referens.