Lagstiftningsförfarandet

Det finns fyra olika förfaranden för antagande av EU-rättsakter. Den allmänna regeln är att kommissionen utarbetar förslag som sedan lämnas till rådet för beslut. Beroende på vilket förfarande som tillämpas är parlamentet mer eller mindre inblandat i beslutsprocessen.

SAMMANFATTNING

Det finns fyra olika förfaranden för antagande av EU-rättsakter. De börjar alla med att kommissionen lägger fram ett förslag, som den kan dra tillbaka när som helst innan den slutliga texten antas. Kommissionen har ensam initiativrätt, men rådet, Europaparlamentet och medlemsstaterna kan föreslå att kommissionen lägger fram förslag. De har alltså ett slags indirekt förslagsrätt. Kommissionen måste inte agera på förslaget, och är fortsatt den enda institution som kan föreslå EU-rättsakter.

Fyra olika förfaranden gör Europaparlamentet mer eller mindre delaktigt i beslutsprocessen.

Medbeslutandeförfarandet

Medbeslutandeförfarandet tillämpas i nästan alla frågor där rådet fattar beslut med kvalificerad majoritet. Exempelvis antas rättsakter inom följande områden genom medbeslutande: fri rörlighet för arbetstagare, etableringsrätt, ömsesidigt erkännande av examensbevis, harmonisering av den inre marknaden, sysselsättningsfrämjande åtgärder, yrkesutbildning, transportpolitik, utvecklingssamarbete.

Medbeslutandeförfarandet är ett omfattande förfarande som kan innebära upp till tre behandlingar. Under första behandlingen kan rådet efter Europaparlamentets yttrande antingen anta rättsakten om det instämmer i parlamentets yttrande, eller anta en gemensam ståndpunkt som det lämnar till parlamentet för en andra behandling.

Om parlamentet godkänner denna gemensamma ståndpunkt eller inte fattar något beslut inom tre månader anses rättsakten vara antagen i enlighet med den gemensamma ståndpunkten. Om Europaparlamentet avvisar den gemensamma ståndpunkten med en absolut majoritet av sina ledamöter anses rättsakten som inte antagen. Om parlamentet (med en absolut majoritet av sina ledamöter) föreslår ändringar av den gemensamma ståndpunkten översänds den ändrade texten till rådet och kommissionen. Kommissionen yttrar sig sedan om ändringarna. Rådet kan inom en tidsfrist på tre månader göra något av följande:

• Godkänna alla parlamentets ändringar (med kvalificerad majoritet, utom i de fall då kommissionen har lämnat ett negativt yttrande om vissa ändringar. I sådana fall kan ändringarna bara antas enhälligt). Rättsakten anses då vara antagen.
• Avvisa en del av ändringarna (med kvalificerad majoritet). I sådana fall ska rådets ordförande tillsammans med Europaparlamentet sammankalla förlikningskommittén (inom sex veckor). Så inleds den tredje behandlingen.

Förlikningskommittén består av rådets medlemmar eller deras företrädare och lika många ledamöter av Europaparlamentet. Den biträds av kommissionen. Förlikningskommittén har sex veckor på sig att utarbeta ett gemensamt utkast (med en kvalificerad majoritet av rådets medlemmar och majoriteten av parlamentets företrädare). Förlikningskommittén kan göra något av följande:

• Godkänna ett gemensamt utkast. I sådana fall har parlamentet och rådet sex veckor på sig att anta den berörda rättsakten (med en absolut majoritet av de avgivna rösterna i parlamentet och kvalificerad majoritet i rådet). Om någon av institutionerna inte godkänner rättsakten anses rättsakten som inte antagen.
• Inte godkänna det gemensamma utkastet. Rättsakten anses då som inte antagen och hela förfarandet avslutas.

Samarbetsförfarandet

Samarbetsförfarandet är ganska marginellt, eftersom det bara tillämpas inom den ekonomiska och monetära politiken.

Efter ett yttrande från Europaparlamentet antar rådet en gemensam ståndpunkt som sedan överlämnas till parlamentet. Om parlamentet godkänner den gemensamma ståndpunkten eller inte fattar något beslut inom tre månader, antar rådet slutligt den berörda rättsakten. Om parlamentet avvisar den gemensamma ståndpunkten kan rådet ändå anta den, men i så fall endast genom ett enhälligt beslut. Om rådet inte fattar något beslut inom tre månader anses kommissionens förslag som inte antaget. Om parlamentet ändrar den gemensamma ståndpunkten ska kommissionen se över sitt förslag. I sådana fall kan rådet antingen

• anta de ändringar som inte beaktats av kommissionen i det ändrade förslaget (med enhällighet),
• anta kommissionens ändrade förslag (med kvalificerad majoritet),
• ändra kommissionens ändrade förslag, men då endast med enhällighet.

Om rådet inte fattar något beslut inom tre månader anses kommissionens förslag som inte antaget.

Samrådsförfarandet

Inom vissa områden föreskriver EG-fördraget att en rättsakt inte får antas utan samråd med Europaparlamentet. Det rör sig exempelvis om rättsakter som gäller EU-medborgarnas rösträtt och valbarhet till kommunala val och val till Europaparlamentet, tillämpningsförordningar för statligt stöd, harmonisering av lagstiftning om vissa skatter och avgifter samt antagandet av ramprogram för forskning och teknisk utveckling.

Kommissionen och rådet är inte tvungna att följa parlamentets yttranden. Om den text som lämnats till parlamentet för yttrande i efterhand ändras väsentligt ska ett nytt samråd med parlamentet genomföras.

Samtyckesförfarandet

Inom vissa områden föreskriver EG-fördraget att en rättsakt inte får antas utan Europaparlamentets samtycke. Samtyckesförfarandet sker i en enda behandling. Parlamentet kan godta eller avvisa ett förslag, men inte ändra det. Utan parlamentets samtycke kan rättsakten inte antas.

De viktigaste frågor där samtycke krävs är

• anslutning av nya medlemsstater (artikel 49 i EU-fördraget) och associeringsavtal,
• medborgarskap,
• Europeiska centralbankens (ECB) särskilda uppgifter samt ändring av stadgan för Europeiska centralbankssystemet och stadgan för Europeiska centralbanken,
• struktur- och sammanhållningsfonderna,
• förfarandet för val till Europaparlamentet (artikel 190 i EG-fördraget),
• tillämpning av sanktioner mot en medlemsstat som allvarligt och kontinuerligt åsidosätter de grundläggande rättigheterna (artikel 7 i EU-fördraget),
• fördjupat samarbete som planeras på de områden som omfattas av medbeslutandeförfarandet.

Parlamentets samtycke kräver en majoritet av de avgivna rösterna. I två fall krävs dock en majoritet av parlamentets ledamöter: anslutning av en ny medlemsstat och valförfarandet.

Senast ändrat den 03.12.2007