En gemensam invandringspolitik för Europa

Den gemensamma europeiska invandringspolitiken måste utgöra en flexibel ram som tar hänsyn till situationen i varje enskilt land i Europeiska unionen (EU) , och den måste genomföras i partnerskap emellan EU-länderna och EU:s institutioner. Det här meddelandet tar upp de 10 principer som den gemensamma strategin kommer att bygga på, och nödvändiga åtgärder för genomförandet av dessa principer. De har till syfte att säkerställa att den lagliga invandringen bidrar till EU:s socioekonomiska utveckling, att EU-ländernas rättsakter är samordnade, att samarbetet med länder utanför EU utvecklas ytterligare, och att illegal invandring och människohandel bekämpas effektivt.

RÄTTSAKT

Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén av den 17 juni 2008 – En gemensam invandringspolitik för Europa: Principer, åtgärder och verktyg [KOM(2008) 359 slutlig - Ej offentliggjort i Europeiska unionens officiella tidning].

SAMMANFATTNING

Det här meddelandet lägger fram 10 gemensamma principer med konkreta åtgärder för dess genomförande, på grundval av vilka den gemensamma europeiska invandringspolitiken ska formuleras. För att uppnå en samordnad och integrerad strategi för invandring, anpassas dessa principer till de tre hörnstenarna i den Europeiska unionens (EU) strategi, dvs. välstånd, solidaritet och säkerhet.

Den gemensamma invandringspolitiken kommer att genomföras i partnerskap och solidaritet mellan EU-länderna och EU-institutionerna. Den kommer att följas upp regelbundet genom en ny övervaknings- och utvärderingsmekanism, inklusive en årlig utvärdering. Det Europeiska rådet kommer att framföra rekommendationer på grundval av rapport från kommissionen om migrationsläget på europeisk och nationell nivå.

VÄLSTÅND: Den lagliga invandringens bidrag till EU:s socioekonomiska utveckling

Tydliga regler och lika villkor

Den gemensamma invandringspolitiken ska vara tydlig, transparent och rättvis, och den ska inriktas på laglig invandring. Följaktligen bör vidarebefordran av information, som är nödvändig för att resa in lagligt i och vistas i EU, till medborgare i länder utanför EU säkerställas. Medborgare i länder utanför EU som lagligen vistas i EU bör dessutom garanteras en rättvis behandling. För att genomföra dessa principer i praktiken bör EU och EU-länderna:

• ange tydliga och transparenta regler för inträde och vistelse i EU;
• informera potentiella invandrare och sökande, i synnerhet om deras rättigheter och om de regler som de måste följa när de lagligen vistas i EU;
• bistå med stöd och assistans vid uppfyllandet av villkor för inresa och bosättning i både ursprungsländer och mottagarländer;
• arbeta för en flexibel viseringspolitik som är gemensam för hela Europa.

Matcha kompetens och behov

Mot bakgrund av Lissabonstrategin bör främjandet av den ekonomiska invandringen grundas på en behovsbaserad bedömning av EU:s arbetsmarknader. Framsteg inom alla nivåer och sektorer bör bedömas mot bakgrund av den kunskapsbaserade ekonomin och ekonomisk tillväxt. På en och samma gång bör man beakta principen om EU-företräde, EU-ländernas rätt bestämma hur många som ska beviljas inresa samt immigranternas rättigheter. Detta innebär i praktiken följande för EU och EU-länderna:

• en utvärdering av nuvarande, på medellång och lång sikt (fram till 2020) av den europeiska arbetsmarknaden när de gäller yrkeskvalifikationer;
• utvecklingen av nationella s.k. invandringsprofiler med uppgifter om situationen på arbetsmarknaden och den tillgängliga kompetensen, och insamlingen av övergripande och jämförbara uppgifter om invandring;
• utvecklingen av jobbmatchande verktyg och strategier, ett godkännande av mekanismer för erkännandet av utländska betyg och examina, och organiseringen av utbildningsprogram i ursprungsländer;
• en bedömning av den befintliga och framtida potentialen för entreprenörskap bland invandrare, inklusive en rättslig och en operationell ram för etablering, och utvecklingen av stödåtgärder;
• främjandet av åtgärder för att öka sysselsättningen bland medborgare i länder utanför EU, i synnerhet för kvinnor, och tillhandahållandet av alternativ till illegalt arbete.

Integration är nyckeln till lyckad invandring

Integration som en dubbelriktad process bör främjas, i enlighet med de gemensamma grundprinciperna för integration. Invandrarnas medverkan bör ökas, medan social sammanhållning och sätt att se på mångfald i det mottagande samhället bör utvecklas. För att uppnå detta bör EU och EU-länderna göra följande:

• stärka EU-ramen för integration;
• stödja hanteringen av mångfald och utvärderingen av resultaten av integrationspolitiken i EU-länderna;
• främja integrationsprogrammen som är riktade mot nyanlända invandrare;
• säkerställa rättvisa karriärmöjligheter på arbetsmarknaden för medborgare i länder utanför EU med arbetstillstånd;
• tillämpa system för social trygghet på samma sätt för invandrare som för EU-medborgare;
• utveckla strategier som kan öka invandrarnas deltagande i samhället;
• se över rådets direktiv 2003/86/EG om rätt till familjeåterförening;
• fortsätt att tillämpa EU:s flyktingpolitik, och fortsätt att utveckla åtgärderna ytterligare, särskilt genom den strategiska planen för asylpolitiken.

SOLIDARITET: Samordning mellan EU-länderna och samarbete med länder utanför EU

Transparens, tillit och samarbete

Den gemensamma invandringspolitiken bör grunda sig på principerna solidaritet, ömsesidigt förtroende, transparens, ansvar och gemensamma insatser av EU och EU-länderna. De bör därför sträva efter att:

• förbättra informationsutbytet för upprättandet av samordnade strategier, i den mån de är relevanta;
• utveckla mekanismer för övervakning av effekten av nationella åtgärder för att uppnå enhetlighet inom EU;
• upprätta interoperabla system för att hantera invandringen på ett mer effektivt sätt;
• vidta åtgärder för att kommunikation av EU:s invandringspolitik ska vara enhetlig både internt och externt.

Effektiv och konsekvent användning av tillgängliga medel

Med hänvisning till solidariteten bör det i budgetramen tas hänsyn till de särskilda svårigheter som vissa medlemsstater konfronteras med vid sina yttre gränser. I detta avseende bör EU och medlemsstaterna göra följande:

• komplettera nationella medel med användningen av det allmänna programmet Solidaritet och hantering av migrationsströmmar (2007-2013);
• stödja genomförandet av nationella strategier och förmågan att reagera på ad hoc-situationer med ovanstående programs mekanismer;
• genomföra ständiga utvärderingar av fördelningen av medel genom programmet till EU-länderna och vid behov modifiera dessa anslag;
• ytterligare utveckla hanteringen av verksamheter som finansieras med EU-medel och nationella resurser i syfte att undvika överlappningar.

Partnerskap med länder utanför EU

Invandringen bör helt och fullt integreras i EU:s externa politik. Samarbete avseende alla aspekter av migrationsfrågor bör främjas i partnerskap med länder utanför EU. För att uppnå detta bör EU och EU-länderna göra följande:

• stödja utvecklingen av såväl invandrings- och asylpolitiken i länder utanför EU som nationell lagstiftning;
• främja samarbete och kapacitetsuppbyggnad i partnerländer, och utveckla partnerskap för rörlighet avseende arbetskraftsinvandring;
• använda sig av politiska instrument som utvecklades inom ramverket för ”den övergripande strategin för migration”, i synnerhet för att främja samarbetet med (potentiella) kandidatländer, och säkerställa tillgängligheten och den effektiva användningen av instrument som behövs för genomförandet av detta ramverk;
• samarbeta med afrikanska partner i syfte att genomföra den s.k. Rabattprocessen från 2006 och partnerskapet mellan EU och Afrika rörande migration, rörlighet och sysselsättning;
• främja samarbetet med EU:s grannländer, Latinamerika och Västindien liksom med Asien, i syfte att utveckla en ömsesidig förståelse för de utmaningar vi möter i samband med migration;
• utveckla lagliga och operativa medel som kan skapa möjligheter till cirkulär migration, och samarbete med ursprungsländer avseende illegal invandring;
• införliva socialförsäkringsbestämmelser i associeringsavtal med länder utanför EU.

SÄKERHET: Effektiv kamp mot olaglig invandring

En viseringspolitik i Europas och dess partnerländers intresse

Med en gemensam viseringspolitik bör inresor för besökare med tillstånd till EU:s territorium förenklas, samtidigt som den interna säkerheten bör förstärkas. Den här viseringspolitiken bör baseras på användningen av ny teknik och en omfattande informationsspridning mellan EU-länderna. För att möjliggöra detta bör EU och EU-länderna göra följande:

• inrätta ett förfarande med kontroller i fyra etapper av viseringssökande;
• införa de enhetliga europeiska Schengenviseringarna;
• utfärda viseringar vid gemensamma konsulat;
• undersöka tillämpningen av ett elektroniskt resetillstånd för medborgare i länder utanför EU;
• ytterligare undersöka viseringsförfarandena, i synnerhet viseringar för längre tid.

Integrerad gränsförvaltning

Skyddet av Schengenområdets integritet är mycket viktigt. Förvaltningen av de yttersta gränserna måste följaktligen förbättras, och utvecklingen av gränskontrollrelaterade strategier bör anpassas till tullkontroller och hotförebyggande åtgärder. I praktiken bör EU och EU-länderna göra följande:

• stärka de funktionella aspekterna av den Europeiska gränsförvaltningsbyrån (Frontex);
• fastställa en integrerad strategi för gränsförvaltning baserat på en förbättrad användning av informationsteknologi och det sjunde ramprogrammet (FP7);
• fortsätta med att utveckla det europeiska gränsövervakningssystemet (EUROSUR);
• samarbeta med länder utanför EU för att utveckla gränsförvaltningen i relevanta ursprungs- och transitländer;
• ge ekonomiskt stöd till utvecklingen av det integrerade europeiska gränsförvaltningssystemet;
• utveckla ett ”one-stop-shop-system” vid landgränser genom ett förbättrat samarbete mellan EU-ländernas myndigheter.

Skärpt bekämpning av olaglig invandring och nolltolerans för människohandel

En enhetlig politik när det gäller kampen mot olaglig invandring och människohandel bör utarbetas. Svart arbete och olaglig sysselsättning bör bekämpas genom förebyggande åtgärder och skyddet för människor som har fallit offer för människohandel bör stärkas. För att uppnå de här målen bör EU och EU-länderna:

• tillhandahålla resurser för utredning av fall av människosmuggling och människohandel;
• samarbeta med företrädare för arbetstagare och arbetsgivare i kampen mot olaglig sysselsättning;
• utveckla verktyg för riskanalys, och tillhandahålla utvärdering av strategier och bättre mätteknik;
• stärka samarbetet mellan olika förvaltningar, i synnerhet med avseende på korsvisa kontroller, och underlätta utbyte av god praxis;
• uppmuntra användningen av biometri som ett effektivt redskap i kampen mot olaglig invandring och människohandel;
• garantera medborgare i länder utanför EU som vistas olagligt i EU grundläggande mänskliga rättigheter;
• skydda och hjälpa offer för människohandel, även med avseende på återhämtning och återintegrering i samhället;
• utöka den befintliga lagstiftningsramen i syfte att fånga upp även nya kriminella företeelser i olaglig invandring och sexuellt utnyttjande av barn;
• säkerställa den faktiska tillämpningen av internationella instrument som är tillämpliga när det gäller migrantsmuggling och människohandel i EU.

En effektiv och hållbar återvändandepolitik

Återvändandepolitiken är en oundgänglig del av invandringspolitiken. Godtycklig masslegalisering av personer som uppehåller sig olagligt bör inte uppmuntras, även om möjligheten till enskilda legaliseringar bör hållas öppen. EU och EU-länderna bör följaktligen:

• se till att beslut om återsändande till fullo erkänns i hela EU, och stärka det praktiska samarbetet mellan EU-länderna när återsändandet ska genomföras;
• övervaka genomförandet och tillämpningen av direktivet om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av medborgare i länder utanför EU som vistas olagligt i medlemsstaterna när det väl har trätt i kraft;
• utarbeta åtgärder för att lättare identifiera personer utan handlingar som återsänds, och undersöka möjligheten att införa en europeisk identitetshandling för att underlätta återsändandet av migranter utan handlingar;
• främja genomförandet av återtagandeavtal i länder utanför EU;
• utarbeta ett gemensamt europeiskt förhållningssätt för legalisering av illegala immigranter.

Bakgrund

I dagens Europa, som saknar inre gränser, är det ytterst viktigt att hantera invandringen på ett samordnat sätt. EU har sedan 1999 försökt att göra detta under beskydd av fördraget om inrättande av den Europeiska gemenskapen (numera fördraget om Europeiska unionens funktionssätt). Kommission anser emellertid att hittillsvarande landvinningar är otillräckliga. En politik som är gemensam för hela Europa behövs för att tillhandahålla ett ramverk för sammanhängande åtgärder. Ett koncept för den här politiken presenterades i kommissionens meddelande ”Mot en gemensam invandringspolitik” den 5 december 2007. Det Europeiska rådet bekräftade efteråt vikten av att utveckla en gemensam politik, och uppmanade kommissionen att lämna in förslag under 2008.

Senast ändrat den 16.05.2011