Införande av euron

SAMMANFATTNING AV FÖLJANDE DOKUMENT:

VILKET SYFTE HAR FÖRORDNINGARNA OCH ARTIKEL 140 I FÖRDRAGET OM EUROPEISKA UNIONENS FUNKTIONSSÄTT?

De två förordningarna ger rättslig grund och säkerhet för införandet av euron (den ekonomiska och monetära unionen).

I förordning (EG) nr 974/98 fastställs en tidsplan för övergången till euron.
Förordning (EG) nr 1103/97 omfattar frågor som omräkningskurser och förfaranden, kontrakt och betalningsinstruktioner för övergången.

I artikel 140 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) fastställs medlemskapskriterierna för den ekonomiska och monetära unionen samt införandet av euron. I den föreskrivs regelbunden övervakning av de framsteg som medlemsstater i Europeiska unionen (EU) som står utanför eurosamarbetet gör i arbetet med att uppfylla dessa krav.

VIKTIGA PUNKTER

Förordning (EC) nr 974/98:

föreskriver i bilagan datum för införande av euron och datum för utbyte av sedlar och mynt samt utfasningsperioden*, i tillämpliga fall, för varje deltagande medlemsstat,
bekräftar att den gemensamma valutan
- är euron,
- är uppdelad i 100 cent,
- ersätter de deltagande medlemsstaternas nationella valutor med den överenskomna omräkningskursen,
- är Europeiska centralbankens och de deltagande nationella centralbankernas beräkningsenhet,
anger att hänvisning till nationell valuta i ett rättsligt instrument* är lika giltig som om den är uttrycks i euro,
föreskriver att nationella sedlar och mynt fortsätter att vara lagligt betalningsmedel från och med dagen innan införandet av euron i den berörda medlemsstaten,
ger
- Europeiska centralbanken och de nationella centralbankerna i de medlemsstater som deltar i eurosamarbetet exklusiv behörighet att sätta eurosedlar i omlopp,
- medlemsstaterna ansvar för utgivningen av euromynt som överensstämmer med de valörer och tekniska specifikationer som Europeiska unionens råd enats om,
fastställer villkoren för en eventuell utfasningsperiod för nationella valutor, en möjlighet som ingen medlemsstat i euroområdet ännu har utnyttjat,
anger en ”övergångsperiod” på högst tre år, som börjar på dagen för införandet av euron och slutar på dagen för utbytet av sedlar och mynt,
anger att nationella sedlar och mynt förblir lagliga betalningsmedel till och med senast sex månader efter respektive övergångsdatum – under denna period måste varefter endast eurosedlar och euromynt är lagliga betalningsmedel i euroområdets medlemsstater,
kräver att medlemsstaterna tillämpar sanktioner mot förfalskade eurosedlar och euromynt.

Förordning (EG) nr 1103/97

ersätter den europeiska valutaenheten, en korg med nationella valutor som tidigare använts för EU:s redovisningsändamål, med euron med en omräkningskurs på 1:1 i alla rättsliga dokument från och med den 1 januari 1999,
föreskriver garantier för att införandet av euron inte ska påverka kontinuiteten i kontrakt och alla rättsliga avtal och skyldigheter som innehåller hänvisningar till nationella valutor,
fastställer att omräkningskurserna för de nationella valutorna i euro omfattar sex siffror som inte får avrundas uppåt eller nedåt,
föreskriver att all omräkning från en nationell valuta till en annan måste ske via euron.

I artikel 140 i EUF-fördraget och protokoll nr 13, fogat till EUF-fördraget, fastställs de ekonomiska och finansiella villkor, de så kallade TFEU”konvergenskriterierna”, som medlemsstaterna måste uppfylla för att införa euron. Dessa är följande.

Prisstabilitet. Inflationstakten får inte vara högre än 1,5 procentenheter över genomsnittet för de tre medlemsstater som har uppnått de bästa resultaten under ett år.
De offentliga finanserna. Dessa måste vara sunda och hållbara, vilket framgår av avsaknaden av ett rådsbeslut om förekomsten av ett alltför stort underskott.
Växelkursstabilitet. För stora valutafluktuationer måste undvikas genom deltagande i växelkursmekanismen utan allvarliga spänningar och utan devalvering i minst två år.
Konvergens i räntesatserna. Långfristiga räntesatser som är högst 2 procentenheter högre än genomsnittet för de tre medlemsstater som har uppnått de bästa resultaten i fråga om prisstabilitet.

VILKEN PERIOD GÄLLER FÖRORDNINGARNA FÖR?

Förordning (EG) nr 974/98 har gällt sedan den 1 januari 1999.
Förordning (EG) nr 1103/97 har gällt sedan den 20 juni 1997.

BAKGRUND

Rättssäkerhet, särskilt för enskilda personer och företag, är nödvändig när en medlemsstat ersätter sin nationella valuta med euron.
Den 1 januari 1999 låste elva medlemsstater sina växelkurser och samma datum antog de en gemensam penningpolitik samt införde euron som en ny gemensam valuta på världens finansmarknader.
Sedan januari 2023 har euron varit 20 medlemsstaters valuta.

VIKTIGA BEGREPP

Utfasningsperiod. Högst ett år, från och med dagen för införandet av euron.

Rättsligt instrument. Lagstiftning, administrativa åtgärder, rättsliga beslut, betalningsanvisningar och andra handlingar med rättslig verkan.

HUVUDDOKUMENT

Rådets förordning (EG) nr 974/98 av den 3 maj 1998 om införande av euron (EGT L 139, 11.5.1998, s. 1).

Fortlöpande ändringar av förordning (EG) nr 974/98 har införlivats i originaltexten. Denna konsoliderade version har endast dokumentationsvärde.

Rådets förordning (EG) nr 1103/97 av den 17 juni 1997 om vissa bestämmelser som har samband med införandet av euron (EGT L 162, 19.6.1997, s. 1).

Se den konsoliderade versionen.

Konsoliderad version av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt – Tredje delen – Unionens politik och inre åtgärder – Avdelning VIII – Ekonomisk och monetär politik – kapitel 5 – Övergångsbestämmelser – artikel 140 (f.d. artiklarna 121.1, 122.2 andra meningen och 123.5 FEG) (EUT C 202, 7.6.2016, s. 108).

ANKNYTANDE DOKUMENT

Rådets beslut (EU) 2022/1211 av den 12 juli 2022 om Kroatiens införande av euron den 1 januari 2023 (EUT L 187, 14.7.2022, s. 31).

Konsoliderad version av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt – Protokoll (nr 13) om konvergenskriterier (EUT C 202, 7.6.2016, s. 281).

Senast ändrat 19.04.2023