Riktlinjerna för medlemsstaternas sysselsättningspolitik (2003-2005)

I sysselsättningsriktlinjerna för 2003 fastställs priorteringsområdena för strukturreformer som ska genomföras för att Europeiska unionens (EU) främsta ekonomiska mål ska kunna uppnås. För första gången beslöt EU använda de strömlinjeformade nyckelinstrumenten för samordning av politiken - de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken, riktlinjerna för sysselsättningen och strategin för den inre marknaden - samt att fastställa ett nytt treårsperspektiv för dessa.

RÄTTSAKT

Rådets beslut (EG) nr 578/2003 av 22 juli 2003 om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik

SAMMANFATTNING

I beslutet uppmanas medlemsländerna att genomföra sin sysselsättningspolitik så att syftena och de mätbara resultaten förverkligas i enlighet med de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken och strategin för den inre marknaden. Alla dessa politiska linjer som gäller på medellång sikt (tre år) är en del av den tioåriga övergipande strategin som fastställdes vid Europeiska rådets möte i Lissabon 2000 och reviderades 2005. I den reviderade versionen 2005 lade kommissionen fram ett nytt förslag till beslut om sysselsättningsriktlinjerna som träder i kraft 2006. I detta beslut uppmanar rådet medlemsländerna att föra en makroekonomisk politik inriktad på stabilitet och tillväxt och som bygger på en strikt budgetpolitik och måttlig löneutveckling, vilken framförhandlas vid förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter.

Sysselsättningsriktlinjerna för 2003-2005 förstärker en tillväxtpolitik genom en strukturreform som syftar till att skapa nya och bättre arbetstillfällen. Vid sidan om riktlinjerna lägger rådet fram rekommendationer till varje medlemsland där man tar upp de viktigaste och mest brådskande reformerna. I sysselsättningsriktlinjerna krävs det att ett jämställdhetsperspektiv integreras i alla åtgärder som genomförs inom ramen för dessa reformer. Beslutet bygger på slutsatserna i kommissionens meddelande "Den europeiska sysselsättningsstrategin i framtiden (es de en fr)" som syftar till att integrera huvudpunkterna från Lissabonstrategin i den europeiska sysselsättningsstrategin och att förenkla och förtydliga de politiska prioriteringarna.

Huvudsakliga mål

Europeiska unionen (EU) har fastställt följande huvudmål för sysselsättningen:

• Full sysselsättning. Enligt rådets planer ska den totala sysselsättningsgraden vara 67 % år 2005 och 70 % år 2010. Sysselsättningsgraden för kvinnor ska vara 57 % år 2005 och 60 % år 2010. Sysselsättningsgraden för äldre arbetstagare i åldern 55-64 år ska vara 50 % år 2010.
• Förbättrad kvalitet och produktivitet i arbetet. Detta mål omfattar många olika områden, däribland arbetets inneboende kvalitet, kompetenskrav, livslångt lärande och karriärutveckling, jämställdhet, hälsa och säkerhet i arbetet, flexibilitet och trygghet, integration och möjlighet att delta på arbetsmarknaden, arbetets organisation och balansen mellan arbetsliv och fritid, den sociala dialogen och arbetstagarrepresentation, mångfald och icke-diskriminering samt övergripande arbetsresultat.
• Bättre social sammanhållning och integration. Inom ramen för den öppna samordningsmetoden bör sysselsättningspolitiken i medlemsländerna gynna tillträdet till sysselsättning för alla kvinnor och män, motverka diskriminering på arbetsmarknaden och förebygga att människor utestängs från arbetslivet.

De främsta prioriteringarna i strukturreformerna ("de tio budorden")

För att uppnå de övergripande målen uppmanar rådet medlemsländerna att genomföra strukturreformer som inbegriper följande områden:

• Aktiva och förebyggande åtgärder för arbetslösa och personer utanför arbetskraften såsom att se till att man tidigt under arbetslösheten kartlägger de arbetssökandes behov och erbjuder dem utbildning, omskolning, arbetspraktik, anställning eller andra åtgärder som främjar anställbarheten (när de, vad gäller ungdomar, börjar närma sig sex månaders, och, vad gäller vuxna, börjar närma sig tolv månaders arbetslöshet), att modernisera institutionerna på arbetsmarknaden och se till att arbetsmarknadsprogrammens effektivitet utvärderas regelbundet. Medlemsländerna ska senast 2010 inbegripa 25 % av de långtidsarbetslösa i en aktiv åtgärd som främjar anställbarheten med målet att nå genomsnittet för de tre medlemsländer som har nått de bästa resultaten.
• Skapande av nya arbetstillfällen och företagaranda. Särskild uppmärksamhet ska ägnas åt att tillvarata möjligheterna att skapa arbetstillfällen inom nya företag, inom tjänstesektorn och inom sektorn för forskning och utveckling. Det är även fråga om att förenkla och minska de administrativa bördorna och regelverket vid etablering av företag för små och medelstora företag, och vid anställning av personal, underlätta kapitalanskaffningen och främja allmän och yrkesinriktad utbildning i företagande och företagsledning.
• Främja anpassbarhet och rörlighet på arbetsmarknaden, dialogen mellan arbetsmarknadens parter och företagens sociala ansvar för att skapa olika slag av arbetsavtal och arbetsvillkor och skapa en bättre balans mellan arbete och privatliv samt mellan flexibilitet och trygghet. Det gäller även att gynna arbetstagarnas tillgång till yrkesinriktad utbildning och förbättra arbetsförhållandena när det gäller hälsa och säkerhet på arbetsplatsen samt öka produktivitet och kvalitet i arbetet. Medlemsländerna säkrar en förutseende hantering av ekonomiska förändringar och omstrukturering samt tillgång till arbetsmarknaden och utbildning. De ska även avhjälpa brist på arbetskraft och motverka flaskhalsar genom att främja yrkesmässig och geografisk rörlighet, genom att genomföra handlingsplanen för kompetens och rörlighet, förbättra erkännandet av och informationen om kvalifikationer och färdigheter, möjligheterna att överföra sociala förmåner och pensionsrättigheter, beakta arbetsmarknadsaspekterna av invandringen, informationen om arbetstillfällen särskilt med hjälp av Europeiska nätverket för arbetsförmedlingar där man hittar alla lediga platser som anmäls till medlemsländernas arbetsförmedlingar.
• Främja utveckling av humankapitalet och det livslånga lärandet med syfte att åtminstone 85 % av 22-åringarna i Europeiska unionen bör ha genomgått gymnasieutbildning, och att den genomsnittliga nivån för deltagande i livslångt lärande i Europeiska unionen är minst 12,5 % av den vuxna arbetsföra befolkningen (i åldersgruppen 25-64 år). Syftet med den nationella politiken ska särskilt vara att få till stånd ökade investeringar i de mänskliga resurserna, och att förmå företagen att satsa på yrkesinriktad vuxenutbildning.
• Främjande av ett aktivt åldrande med hjälp av bättre arbetsförhållanden, såsom bättre hälsa och säkerhet på arbetsplatsen, möjligheter att delta i fortbildning, flexibla former av arbetsorganisation samt undanröjande av faktorer som främjar ett förtida utträde från arbetsmarknaden och förtidspensioner. Medlemsländerna syftar till att höja den faktiska genomsnittliga åldern för utträde från arbetsmarknaden med fem år (uppskattningsvis 59,9 år under 2001). En ökning av arbetskraften ska även gå hand i hand med en allsidig strategi som går ut på att göra arbetstillfällena tillgängliga och attraktiva för alla åldersgrupper. Vid behov bör man även beakta det arbetskraftstillskott som invandringen innebär.
• Främjande av jämställdhet genom att minska skillnaderna mellan könen när det gäller sysselsättningsgrad, arbetslöshet och löner. Skillnaderna mellan könen måste minskas genom en strategi för att ta itu med segregering inom sektorer och yrken, yrkesklassificering och olika lönesystem samt genom ökad öppenhet och tillgång till allmän och yrkesinriktad utbildning. Det gäller även att i ökad grad förena arbete och privatliv, bland annat genom att öka antalet barnomsorgsplatser så att det senast 2010 ska finnas barnomsorg för minst 90 % av barnen mellan tre år och den obligatoriska skolåldern och för minst 33 % av barnen under tre år.
• Främja integrering av mindre gynnade personer och motverka diskriminering på arbetsmarknaden av personer som tidigt avbrutit sin utbildning, lågutbildade arbetstagare, funktionshindrade personer, invandrare och etniska minoriteter. Medlemsländerna ska senast 2010 ha uppnått målen att andelen unga som lämnar skolan i förtid uppgår till högst 10 % (det högsta genomsnittet i EU) och att minska skillnaden mellan andelen arbetslösa bland mindre gynnade personer och personer från tredjeländer i enlighet med eventuella nationella mål.
• Skatterelaterade och ekonomiska incitament som gör arbete till ett attraktivt alternativ genom att minska antalet fattiga arbetstagare, undanröja arbetslöshet och i lämplig utsträckning fattigdoms- och arbetslöshetsfällor, och uppmuntra förvärvsarbete bland missgynnade grupper genom att se över eller reformera skatte- och bidragssystemen. Det är medlemsländerna som ska se till att systemet för förvaltning av socialskydd och bidrag fungerar effektivt, särskilt vad gäller sambandet med effektivt arbetssökande, inklusive aktiveringsåtgärder för att stödja anställbarheten, och i lämpliga fall arbeta för att avlägsna arbetslöshetsfällor. De ska senast 2010 ha sänkt de effektiva marginalskatterna, om de är höga, och när så är befogat, även ha sänkt skattetrycket på lågavlönad arbetskraft.
• Omvandla odeklarerat arbete till reguljär sysselsättning genom att åstadkomma en balans mellan att förenkla företagsklimatet (lämpliga incitament inom skatte- och bidragssystemen) och påföra påföljder för bättre efterlevnad av lagstiftningen.
• Ta itu med regionala skillnader i sysselsättningsnivå bland annat genom att stödja möjligheter till nya lokala arbetstillfällenoch uppmuntra partnerskap mellan alla berörda aktörer. Medlemsländerna ska främja gynnsamma förhållanden för verksamheten i den privata sektorn och investeringar, se till att offentliga stödinsatser inriktas på investeringar i human- och kunskapskapital och i en adekvat infrastruktur (se även riktlinjerna 18 och 19 i de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken) tack vare bidrag främst från sammanhållningsfonderna, strukturfonderna och Europeiska investeringsbanken (DE/EN/FR).

Medlemsländerna bär ansvaret för genomförandet av den europeiska sysselsättningsstrategin. För att säkra en enhetlig styrning av denna process är det viktigt att få med de nationella parlamenten, arbetsmarknadens parter och andra nationella, regionala och lokala organ med behörighet i sysselsättningsfrågor. Ett effektivt genomförande av sysselsättningsriktlinjerna kräver också att arbetsmarknadens parter deltar på nationell, branschövergripande och sektoriell nivå. Tillräckliga ekonomiska medel ska anslås på ett öppet och kostnadseffektivt sätt, likaså ska man på ett sunt sätt utnyttja de ekonomiska bidragen från struktufonderna, särskilt Europeiska socialfonden.

ANKNYTANDE RÄTTSAKTER

Rådets beslut (EG) nr 740/2004 av den 4 oktober 2004 om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik [Europeiska unionens officiella tidning L 326 av den 29 oktober 2004]. Riktlinjerna har bibehållits enligt den definition som anges i beslut nr 578/2003.

Rådets beslut (EG) nr 177/2002 av den 18 februari 2002 om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik 2002 [Europeiska gemenskapernas officiella tidning L 60 av den 1 mars 2002]. Den viktigaste innovationen för 2002 var att man införde ett nytt övergripande mål för arbetets kvalitet och de delmål som fastställdes av Europeiska rådet i Stockholm avseende den sysselsättningsgrad som ska uppnås fram till 2005 och tas med i senare riktlinjer.

Rådets beslut (EG) nr 63/2001 av den 19 januari 2001 om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik 2001 (es de en) [Europeiska gemenskapernas officiella tidning L 60 av den 1 mars 2002]. Genom detta beslut införs den nya övergripande strategin för sysselsättningspolitiken som fastställdes av Europeiska rådet i Lissabon samtidigt som man bibehåller de fyra ursprungliga pelarna (företagaranda, anställbarhet, anpassningsbarhet och lika möjligheter). Toppmötet i Lissabon syftade till att öka sysselsättningsgraden från 62,2 % år 1999 till 70 % år 2010 (och till mer än 60 % bland kvinnor). Arbetsmarknadens parter deltar mera aktivt i genomförandet och uppföljningen av sysselsättningsriktlinjerna. För enhetlighetens skull omgrupperades liknande teman, t.ex. i pelaren för "anställbarhet" som omfattar riktlinjer för utbildning och livslångt lärande. Man har även i högre grad beaktat kampen mot diskriminering på arbetsmarknaden för att förstärka länken till social integration. Bestämmelserna om äldre arbetstagare har utvidgats från att täcka aspekter av beskattning och ersättning till en mera omfattande rad policyn som syftar till ett längre aktivt arbetsliv.

Rådets beslut (EG) nr 2000/228 av den 13 mars 2000 om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik för år 2000 (es de en) [Europeiska gemenskapernas officiella tidning L 72 av den 21 mars 2000].

Senast ändrat den 04.10.2005