De internationella avtalen och EU:s yttre befogenheter

SAMMANFATTNING AV FÖLJANDE DOKUMENT:

VILKET SYFTE HAR ARTIKLARNA?

I artiklarna fastställs EU:s rättsliga befogenheter att förhandla om och ingå internationella avtal och dess exklusiva eller delade befogenhet att sluta sådana avtal.

VIKTIGA PUNKTER

De internationella avtalen (konventioner, fördrag)

De internationella avtalen med länder utanför EU eller med internationella organisationer är en integrerad del av EU-lagstiftningen. Dessa avtal är åtskilda från primärrätten och sekundärrätten och utgör en sui generis-kategori. Enligt vissa domar från EU-domstolen kan de ha direkt effekt och deras rättsliga verkan är högre än sekundärrätten, som därför måste följa dem.
De är fördrag enligt offentlig internationell rätt och genererar rättigheter och skyldigheter för avtalsparterna.
I motsats till de unilaterala rättsakterna är inte konventionerna och avtalen resultatet av ett lagstiftande förfarande eller en institutions vilja.
Artikel 216 i EUF-fördraget anger de fall där EU har befogenhet att ingå sådana avtal.
Dessa kan när de har förhandlats fram och undertecknats, och beroende på det berörda ämnesområdet, kräva ratificering genom en sekundärrättsakt.
Internationella avtal måste tillämpas i hela EU. De har högre vikt än sekundärrättens unilaterala avtal, som sålunda ska överensstämma med dem.
Dessutom reglerar artikel 207 i EUF-fördraget EU:s handelspolitik – en viktig yttre befogenhet för EU och en central del av dess förbindelser med resten av världen.

EU:s yttre befogenheter

EU är en juridisk person och sålunda underställd internationell lagstiftning och kan förhandla och sluta internationella avtal i sitt eget namn, dvs. EU har de befogenheter inom detta område som tilldelas genom fördragen.
Om ämnet för ett avtal inte omfattas av EU:s exklusiva befogenheter måste även EU-länderna underteckna avtalet. Dessa avtal går under benämningen ”blandade avtal” .

Exklusiva befogenheter och delade befogenheter

Fördelningen av befogenheter mellan EU och EU-länderna visar sig också på det internationella planet. När EU förhandlar och sluter ett internationellt avtal, har unionen antingen exklusiva befogenheter eller befogenheter som delas med EU-länderna.
I de fall där befogenheterna är exklusiva är det bara EU som får förhandla och sluta avtal. I artikel 3 i EUF-fördraget specificeras de områden där EU har exklusiv befogenhet att sluta internationella avtal, inbegripet handelsavtal.
När dess befogenhet delas med EU-länderna ingås avtalet både av EU och av EU-länderna. Det handlar då om ett blandat avtal som EU-länderna måste godkänna. Blandade avtal kan också kräva att en inre EU-rättsakt antas för att fördela skyldigheterna mellan EU-länderna och EU. I artikel 4 i EUF-fördraget fastställs vilka behörigheter som är delade.

BAKGRUND

Mer information finns här:

Fördragsbyråns databas (Europeiska utrikestjänsten).

HUVUDDOKUMENT

Konsoliderad version av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt – Första delen – Principerna – Avdelning I – Unionens befogenhetskategorier och befogenhetsområden – Artikel 3 (EUT C 202, 7.6.2016, s. 51).

Konsoliderad version av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt – Femte delen – Unionens yttre åtgärder – Avdelning II – Den gemensamma handelspolitiken – Artikel 207 (f.d. artikel 133 FEG) (EUT C 202, 7.6.2016, s. 140).

Konsoliderad version av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt – Femte delen – Unionens yttre åtgärder – Avdelning V – Internationella avtal – Artikel 216 (EUT C 202, 7.6.2016, s. 144).

Senast ändrat 08.04.2020