Socialpolitiken

INLEDNING

Lissabonfördraget förstärker Europeiska unionens(EU) sociala dimension. Det erkänner EU:s sociala värderingar i de grundläggande fördragen och innefattar nya sociala mål.

Å andra sidan, så förändras EU:s befogenheter inom detta område mycket lite. Lissabonfördraget företar några innovationer, men utvecklingen och verkställandet av socialpolitiken fortsätter att ligga huvudsakligen hos medlemsstaterna.

ERKÄNNANDET AV SOCIALA PRINCIPER OCH RÄTTIGHETER

Det fullständiga erkännandet av sociala mål i de grundläggande fördragen har inte endast symbolisk vikt. Det medför också en bättre integration av sociala mål när det gäller utveckling och verkställande av europeisk politik i allmänhet.

I övrigt, så modifierar Lissabonfördraget tre artiklar i de grundläggande fördragen i syfte att klargöra och förstärka EU:s sociala målsättningar:

• artikel 3 i EU-fördraget nämner numera full sysselsättning, sociala framsteg, kampen mot social utestängning och socialt skydd bland unionens mål;
• artikel 9 i fördraget om EU:s funktionssätt preciserar att en hög sysselsättning, ett fullgott socialt skydd och kampen mot social utestängning ska tas i beaktande vid fastställandet och genomförandet av unionens politik;
• artikel 152 i fördraget om EU:s funktionssätt fastställer arbetsmarknadsparternas betydelse inom EU, och den erkänner det bidrag till den sociala dialogen som tillförs av det sociala tretoppsmötet för tillväxt och sysselsättning, som sammanför företrädare för rådet, kommissionen och arbetsmarknadens parter.

För övrigt erkänner Lissabonfördraget rättsverkan i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. Denna stadga har hädanefter bindande kraft och kan göras gällande i domstol. Detta erkännande utgör ett framsteg för sociala frågor eftersom stadgan garanterar sociala rättigheter åt personer som bor på EU:s territorium:

• arbetstagarnas rätt till information och samråd inom företaget (artikel 27 i stadgan);
• förhandlingsrätt och rätt till kollektiva åtgärder (artikel 28 i stadgan);
• rätt till tillgång till arbetsförmedlingar (artikel 29 i stadgan);
• skydd mot uppsägning utan saklig grund (artikel 30 i stadgan);
• rättvisa arbetsförhållanden (artikel 31 i stadgan);
• förbud mot barnarbete och skydd för ungdomar i arbetslivet (artikel 32 i stadgan);
• möjlighet att förena familjeliv och yrkesliv (artikel 33 i stadgan);
• social trygghet (artikel 34 i stadgan);
• hälsoskydd (artikel 35 i stadgan).

VERKSTÄLLANDET AV SOCIALPOLITIK PÅ EUROPANIVÅ

Socialpolitiken är en del av de befogenheter som delas mellan EU och medlemsstaterna. Socialpolitik verkställs dock mer effektivt på medlemsstaternas nivå än på europanivå. Sålunda, i enlighet med subsidiaritetsprincipen, har EU:s roll på detta område begränsats till att understödja och komplettera medlemsstaternas åtgärder.

Lissabonfördraget behåller detta upplägg av fördelning av befogenheter. Det bibehåller också antagandet av texter enligt det ordinarie lagstiftningsförfarandet för de flesta åtgärder som rör socialpolitik.

Å andra sidan, så är för vissa åtgärder en enhällig röst i rådet med rådfrågning av parlamentet bibehållen, och Lissabonfördraget återblir den undantagsklausul som infördes genom Nicefördraget (artikel 153 i fördraget om EU:s funktionssätt). Som påminnelse, så kan denna klausul tillåta rådet att enhälligt besluta att tillämpa det ordinarie lagstiftningsförfarandet på följande områden:

• skydd för arbetstagarna då deras anställningsavtal slutar gälla;
• företrädande och kollektivt tillvaratagande av arbetstagarna och arbetsgivarna;
• anställningsvillkor för medborgare i tredje land som lagligt vistas inom unionens territorium;

Till slut, så fortsätter Lissabonfördraget med två innovationer:

• röstning med kvalificerad majoritet utvidgas till åtgärder som rör socialförsäkringsförmåner för migrerande arbetstagare (artikel 48 i fördraget om EU:s funktionssätt);
• Den öppna samordningsmetoden har institutionaliserats med erkännandet att kommissionen kan ta initiativ för att uppmuntra samarbete mellan medlemsstater inom det sociala området och underlätta deras samarbete. Dessa initiativ kan till exempel ta formen av studier eller yttranden för att fastställa riktlinjer och indikatorer och organisera utbyte av bästa praxis och utforma en periodisk utvärdering. (artikel 156 i fördraget om EU:s funktionssätt).

Senast ändrat den 14.04.2010