Socialpolitik

INLEDNING

Bland de ändringar som Amsterdamfördraget innebär för Europeiska gemenskapens socialpolitik bör man understryka betydelsen av införandet av ett förstärkt avtal om socialpolitik i Fördraget om upprättande av Europeiska gemenskapen. Redan nu har samtliga direktiv som antagits av de fjorton signatärländerna till avtalet utsträckts till Förenade kungariket.

Denna "återförening av de femton" återställer gemenskapens enhet och sammanhållning. Den bör möjliggöra en flitigare tillämpning av bestämmelserna på det sociala området i Fördraget om upprättande av Europeiska gemenskapen och dessutom en utvidgning av tillämpningsområdet för denna gemenskapspolitik. I stort sker integrationen av avtalet om socialpolitik utan ändring av textens bestämmelser. Vissa bestämmelser har dock förstärkts, huvudsakligen när det gäller lika möjligheter och kampen mot social utslagning.

GRUNDVALARNA FÖR SOCIALPOLITIKEN

Det nya avtalet innebär sammanslagning av två rättsliga grunder på vilka den europeiska socialpolitiken hittills har vilat:

Fördraget om upprättande av Europeiska gemenskapen, som innehåller bestämmelser som rör samtliga medlemsstater (avdelning XI, f.d. avdelning VIII).
Avtalet om socialpolitik som är bifogat protokollet om socialpolitik och som innehåller bestämmelser för fjorton medlemsstater.

I artikel 136 (f.d. artikel 117) påminns om att socialpolitiken faller under både Europeiska gemenskapens och medlemsstaternas befogenheter och även om gemenskapens viktigaste roll är att stödja och komplettera medlemsstaternas agerande, innebär införandet av det socialpolitiska avtalet en betydande utvidgning av gemenskapens befogenheter på området.

Dessutom har gemenskapen och medlemsstaterna definierat de sociala rättigheter som de anser grundläggande genom att bygga på två texter:

den europeiska sociala stadgan, som undertecknades i Turin den 18 oktober 1961 och
1989 års gemenskapsstadga om arbetstagares grundläggande sociala rättigheter.

Dessa grundläggande sociala rättigheter berör i huvudsak sysselsättning, levnadsvillkor, socialt skydd, dialog mellan arbetsmarknadens parter och kamp mot utslagning.

INTEGRATIONEN AV AVTALET OM SOCIALPOLITIK

Vid regeringskonferensen om den politiska unionen 1992 ingicks ett socialpolitiskt avtal. Förenade kungariket valde att inte delta. De tolv dåvarande medlemsstaterna antog dock ett protokoll som bifogades Maastrichtfördraget och som gjorde det möjligt för de elva övriga medlemsstaterna att, utan Förenade kungariket, tillämpa en mer långtgående text än kapitlet om gemenskapens socialpolitik. Den texten byggde på 1989 års gemenskapsstadga om arbetstagares grundläggande sociala rättigheter som samtliga medlemsstater med undantag för Förenade kungariket undertecknat.

Protokollet om socialpolitik har avskaffats och det socialpolitiska avtalet integreras i bestämmelserna i nuvarande avdelning XI i Fördraget om upprättande av Europeiska gemenskapen. Europeiska gemenskapen kan från och med nu agera eller förstärka sina åtgärder på följande områden:

Förbättringar, särskilt av arbetsmiljön, för att skydda arbetstagarnas hälsa och säkerhet.
Arbetsvillkor.
Information till och samråd med arbetstagarna.
Integrering av personer som står utanför arbetsmarknaden.
Jämställdhet mellan kvinnor och män på arbetsmarknaden.

Till denna förteckning, som redan återfinns i det socialpolitiska avtalet, lägger Amsterdamfördraget möjligheten att specifikt bekämpa den sociala utslagningen.

Liksom tidigare kan dock inte löner, föreningsrätt, strejk eller lockout behandlas på gemenskapsnivå.

Utvidgande av medbeslutandet på vissa områden

Även om gemenskapens verksamhetsfält utvidgats relativt lite, ändras dock lagstiftningsprocessen för de områden som räknats upp ovan. Samtidigt som man beaktar de villkor och tekniska bestämmelser som existerar i var och en av medlemsstaterna antar rådet direktiv med kvalificerad majoritet enligt medbeslutandeförfarandet efter hörande av Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén.

Dessutom antar rådet åtgärder enligt samma förfarande för att uppmuntra samarbetet mellan medlemsstaterna för att utveckla utbytet av information, främja nyskapande tillvägagångssätt och utvärdera erfarenheter för att bekämpa social utslagning.

Enhällighet krävs fortfarande för övriga områden

Följande områden, som anges i det socialpolitiska avtalet, förs in under avdelning XI. Beslutsprocessen förblir oförändrad. Rådet fattar beslut med enhällighet på förslag från kommissionen, efter hörande av Europaparlamentet och Ekonomiska och sociala kommittén. Den enda ändringen i förhållande till det existerande förfarandet är att Regionkommittén fortsättningsvis kommer att höras.

Detta förfarande gäller för följande punkter:

Social trygghet och socialt skydd för arbetstagarna.
Skydd för arbetstagarna då deras anställningsavtal hävs.
Företrädande och kollektivt tillvaratagande av arbetstagarnas och arbetsgivarnas intressen (inbegripet medbestämmande).
Anställningsvillkor för medborgare i tredje land som lagligt uppehåller sig på gemenskapens territorium.
Ekonomiska bidrag till åtgärder för att främja sysselsättning och skapa arbetstillfällen (dock utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna om socialfonden).

Slutligen bör det understrykas att åtgärder som vidtas på gemenskapsnivå inte hindrar medlemsstaterna från att införa strängare nationella skyddsåtgärder om de står i överensstämmelse med gemenskapsrätten.

ARBETSMARKNADENS PARTER

Deras grundläggande roll erkänns av det socialpolitiska avtalet och dess bestämmelser återfinns i sin helhet i Amsterdamfördraget.

Kommissionen underlättar dialogen mellan arbetsmarknadens parter och samråder med dem innan den lägger fram förslag på socialområdet och därefter om själva innehållet i förslaget.

Arbetsmarknadens parter kommer in på olika stadier av lagstiftningsprocessen, vilket gör att de kan spela en viktig roll både i utarbetandet av nya åtgärder och sedan vid tillämpningen av dem. Varje medlemsstat kan i själva verket överlåta genomförandet av de nya direktiven till arbetsmarknadens parter.

LIKA MÖJLIGHETER OCH BEHANDLING

Tidigare har det angetts i fördraget att medlemsstaterna skall tillse att kvinnor och män behandlas lika när det gäller ersättning för lika eller likvärdigt arbete. Med Amsterdamfördraget skapas en ny rättslig grund för åtgärder rörande lika möjligheter och lika behandling av kvinnor och män på arbetsplatsen.

Efter hörande av Ekonomiska och sociala kommittén kan rådet, enligt medbeslutandeförfarandet, anta positiva åtgärder som syftar till att tillämpa den principen. Dessutom har medlemsstaterna möjlighet att ge ett underrepresenterat kön särskilda fördelar för att underlätta för det att utöva en yrkesverksamhet. Sådana åtgärder får inte ta formen av stela kvoter, vilket domstolen avvisade i Kalanke-målet 1995 (den aspekten berördes även 1997 i Marschall-målet).

See also