—

vid sitt sammanträde i Addis Abeba (Etiopien) den 25–27 september 2013,

—

med beaktande av artikel 18.1 i arbetsordningen,

—

med beaktande av fördraget om Europeiska unionen, särskilt artiklarna 2, 21.1 och 2,

—

med beaktande av Cotonouavtalet, särskilt artiklarna 8.4, 9, 33.1 och 96,

—

med beaktande av den afrikanska stadgan om demokrati, val och styrelseformer som antogs den 30 januari 2007, särskilt artikel 2.2, 2.5, 2.6, 2.9 och artikel 3.1, 3.2, 3.5, 3.7, 3.8, 3.9 samt artiklarna 4, 10, 12, 15, 17, 27, 32 och 33,

—

med beaktande av Caricoms stadga om det civila samhället av den 19 februari 1997, särskilt artikel XVII,

—

med beaktande av Afrikanska enhetsorganisationens deklaration om demokrati, politisk och ekonomisk styrning och företagsstyrning av den 8 juli 2002, särskilt artiklarna 7 och 14,

—

med beaktande av Afrikanska unionens konvention om att förebygga och bekämpa korruption av den 11 juli 2003, särskilt artiklarna 3 och 17 (2),

—

med beaktande av rapporten från FN:s generalsekreterare av den 16 mars 2012Delivering justice: programme of action to strengthen the rule of law at the national and international levels,

—

med beaktande av FN:s grundläggande principer om domstolsväsendets oberoende,

—

med beaktande av Ecowas protokoll A/SP1/12/01 om demokrati och sunt styrelseskick, som antogs i Dakar den 21 december 2001,

—

med beaktande av rapporten från utskottet för politiska frågor (ACP-EU/101.521/A/slutlig), och av följande skäl:

A.

Respekt för rättsstatsprincipen och maktbalansen mellan den verkställande, lagstiftande och dömande makten är en nödvändig förutsättning för en stabil demokrati och för att en sådan ska kunna genomföras och fungera – ett gemensamt mål som är centralt för samarbetet mellan AVS och EU. Det är även en viktig faktor för ett gott styresskick och en förutsättning för främjandet av en rättvis stat och en hållbar politisk, ekonomisk och social utveckling som gör det lättare för en parlamentarisk demokrati att fungera.

B.

En effektiv, fast och tydlig maktdelning är grundläggande för att se till att det finns ett rättsväsende som verkligen är opartiskt, oberoende och tillgängligt.

C.

De rättsliga strukturer som inrättats bör garantera en balans mellan de tre konstitutionella befogenheterna som måste vara oberoende av personer som innehar en viss post.

D.

En fri och etisk press och ett civilsamhälle vars rättigheter respekteras och som beaktas i det politiska beslutsfattandet kan bidra till en verklig balans mellan de konstitutionella befogenheterna.

E.

EU:s medlemsstater och AVS-länderna har ett starkt gemensamt intresse av att demokratin utvecklas kontinuerligt och av att en väl fungerande konstitutionalism upprättas.

F.

Ett opartiskt, oberoende och tillgängligt rättsväsende är av grundläggande betydelse för rättsstatsprincipen i alla stater för att garantera att lagarna efterlevs av alla. Det är också viktigt för att främja en hållbar ekonomisk tillväxt och för att stärka befolkningens förtroende för sin regering, faktorer som ger ökad politisk stabilitet och säkerhet.

G.

Korruption inom rättsväsendet bryter mot principen om icke-diskriminering, rätten till tillgång till rättvisa, till en opartisk rättegång och till effektiva rättsmedel, som är avgörande för att upprätthålla alla övriga mänskliga rättigheter. Korruption snedvrider allvarligt domstolsväsendets och den offentliga förvaltningens oberoende, kompetens och opartiskhet, skapar misstro mot de offentliga institutionerna, undergräver rättssamhällets principer och leder till våld.

H.

Om rättsväsendet och polisen ska kunna fungera väl är det viktigt att dessa har tillräcklig tillgång till välutbildad personal som rekryteras på ett objektivt och rättvist sätt.

I.

Om medborgarna ska ha förtroende för sitt lands rättssystem och domstolarnas legitimitet måste rättsväsendet vara rättvist, öppet, ärligt och effektivt.

J.

Hederlighet inom den offentliga verksamheten och förvaltningen av offentliga medel utgör själva kärnan i ett gott styresskick och i en rättsstat och betraktas som en faktor som motverkar korruption. Politiska makthavare måste kunna ställas till svars politiskt och inför domstol för utnyttjande av offentliga medel för privat bruk. Omfattande korruption och brister när det gäller insyn, tillgång till information och alla parters aktiva medverkan i beslutsfattandet, hindrar medborgarna från att få regeringar och politiska företrädare att ta sitt ansvar för att se till att inkomster från resurs- och marknadsutnyttjande används för att säkra deras mänskliga rättigheter. Regeringarna ska göra allt som står i deras makt för att bekämpa korruption inom såväl offentliga som privata företag.

K.

Principen om god förvaltning, som är central i samarbetet mellan EU och AVS-länderna, definieras som en långsiktig förändringsprocess som grundas på allmängiltiga mål och principer och gemensamma strävanden som bör tillämpas både på staters grundläggande funktioner och i kontakterna mellan de offentliga institutionerna och medborgarna (3).

L.

Utbildning, särskilt medborgarutbildning från en tidig ålder, och en allmänt utbredd kultur som bygger på fred, mänskliga rättigheter, demokrati, rättsstatens principer samt medborgerliga fri- och rättigheter är avgörande för att främja en känsla av samhörighet och engagemang för det samhälle de lever i bland medborgarna och förankra respekten för rättsstatens principer.

M.

Samma principer måste gälla över hela linjen och inte vara beroende av särskilda nationella eller regionala ”normer”, även om sättet på vilket de tillämpas kan skilja sig åt från ett land till ett annat.

1.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen påminner om att alla demokratiska system bygger på en konstitution och ett därmed förbundet rättsväsende, och understryker i detta sammanhang betydelsen av principen om rättsväsendets oberoende.

2.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen insisterar på ett effektivt antagande och en verksam tillämpning av relevanta artiklar om rättsstatsprincipen, maktdelning och ett oberoende rättsväsende som finns i undertecknade fördrag, stadgar, överenskommelser och förklaringar som avgetts av internationella organisationer som FN, Afrikanska unionen, EU och regionala organisationer.

3.

Gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingen uppmanar internationella och regionala organisationer att använda sitt inflytande för att hjälpa nationella parlament att genomföra sina kontrollfunktioner när det gäller den verkställande makten. Församlingen uppmuntrar därför utbyte av god praxis mellan AVS-ländernas och EU-medlemsstaternas parlament.

4.

Gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingen välkomnar inrättandet av regionala initiativ inom förvaltning, såsom den afrikanska mekanismen för inbördes granskning (APRM), och uppmanar till utveckling av liknande mekanismer inom rättsväsendet.

5.

Gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingen rekommenderar att konstitutionerna eller de grundläggande statsrättsliga dokumenten innehåller tydliga regler för hur makten ska delas samt fastställer den institutionella ramen för detta. Församlingen ställer sig därför tveksam till den iakttagbara författningsrättsligt tvivelaktiga praxis enligt vilken majoriteter som ändrar författningen inom en stat kan begränsa minoritetsrättigheter som inrättats för politisk kontroll. Församlingen understryker att ändringar av konstitutionerna bör ses som extraordinära åtgärder och vara motiverade av institutionella och inte politiska behov. Församlingen uppmanar därför till att det inrättas mekanismer för att institutionalisera politisk kontroll och konstitutionell kontroll som utförs av en oberoende domstol, innan en ändring av konstitutionen görs.

6.

Gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingen insisterar på att effektiva rättigheter för parlamentariska minoriteter ska införas och på att stränga regler för finansieringen av politiska partier som garanterar god insyn ska tillämpas. Detta är nödvändigt för att möjliggöra demokratisk uppsikt och maktbalans och även för att skapa en hållbar demokrati.

7.

Gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingen upprepar att civilsamhället kan spela en positiv och proaktiv roll i interaktionen mellan statsmakter, politiska partier och medborgare, och för att förebygga statskupper eller bristande respekt för rättsstaten.

8.

Gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingen understryker betydelsen av fria och oberoende pluralistiska medier som kan bidra till demokratisk kontroll och utgöra en motvikt till statsmakterna, och vars rättigheter skyddas genom lagar om informationsfrihet. Församlingen vill se ett slut på förföljelser av journalister, som måste kunna utföra sitt arbete på ett oberoende sätt utan rädsla för våld och beskyllningar, och kräver en omedelbar frigivning av alla journalister och bloggare som orättmätigt fängslats på grund av sitt arbete. Församlingen vill se en ändring av lagstiftning mot terrorism och extremism samt av lagar om nationell säkerhet, förräderi eller omstörtande verksamhet, vilka kan användas för att åtala och fängsla journalister.

9.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen rekommenderar med eftertryck en förstärkning av statliga strukturer och institutioner, särskilt de som är kopplade till rättsväsendet. Församlingen uppmanar nationella myndigheter att anslå tillräckliga resurser för detta syfte. Församlingen påpekar att straff och domar som beslutats av rättsväsendet inte kan tillämpas utan en kriminalvård som är trovärdig, får de medel som den behöver och som respekterar mänskliga rättigheter.

10.

Gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingen bedömer att EU i högre grad bör uppmärksamma situationen i ”sönderfallande stater” i enlighet med OECD:s principer för internationellt engagemang i instabila stater och situationer.

11.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen efterlyser en tydlig och transparent lagstiftning på det ekonomiska området, vilket tillsammans med ett oberoende rättsväsende skulle förbättra investerarnas förtroende och således i hög grad bidra till en hållbar ekonomisk utveckling. Församlingen efterlyser i detta sammanhang särskild hänsyn till egendomsregler och betonar vikten av att förverkliga rätten till medverkan och rätten till tillgång till information och mekanismer för offentlig redovisningsskyldighet såsom fri tillgång till data, vilka utgör demokratiska nyckelprinciper.

12.

Gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingen understryker att det är viktigt att genom utbildning och fortbildning stärka den egna förmågan hos de aktörer som ansvarar för rättsväsendet (konstitutionsdomstol, oberoende nationella valkommissioner, domare, åklagare, polismyndigheter) och att institutionalisera interna mekanismer för integritetskontroll.

13.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen rekommenderar inrättandet av en disciplindomstol för personal inom rättssystemet, för att kunna garantera domarnas oberoende i samband med eventuell karriärutveckling och eventuella utnämningar.

14.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen understryker det starka behovet av att ta itu med vardagliga problem, bland annat fattigdom, avsaknad av hälso- och sjukvård till överkomligt pris och korruption, problem som förstärker allmänhetens uppfattning att demokrati inte har lett till förbättrade levnadsförhållanden.

15.

Gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingen anser att ett starkt domstolsväsende med tillräckliga resurser utgör ett skydd mot utbredd korruption. Församlingen bedömer i detta avseende att rättslig och polisiär personal bör vara tillräckligt välavlönad och skyddas för alla påtryckningar som kan hota deras integritet eller hindra dem från att utöva sina yrken.

16.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen understryker vikten av rättslig och polisiär utbildning av hög kvalitet, som grundas på humanistiska värderingar och humanistisk etik, demokratiska principer, principen om god förvaltning och rättsstatsprincipen.

17.

Gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingen rekommenderar att parlamentariska institutioner och mekanismer inrättas och påbörjar arbetet med att förändra samhällsmedvetandet för att kunna garantera ett effektivt skydd mot korruption och nepotism. Församlingen välkomnar Jakartadeklarationen om principerna för korruptionsbekämpande organ, antagen i november 2012. Församlingen framhåller behovet av att ta itu med den bristande effektiviteten i korruptionsbekämpningen inom de institutioner för korruptionsbekämpning som inrättats i många länder, vilket mest beror på de institutionella arrangemangen, bristen på funktionellt oberoende från den verkställande makten, bristen på politiskt stöd, finansieringskällorna och reglerna för att välja och tillsätta tjänstemän samt deras maktbefogenheter. Församlingen efterlyser utveckling av internationella normer för korruptionsbekämpande myndigheters oberoende och effektivitet. Normerna bör utarbetas mellanstatligt för att slutligt antas av FN:s generalförsamling, och de bör motsvara samt ha samma robusta räckvidd som Parisprinciperna för nationella människorättsorgan. Församlingen understryker att dessa principer bör användas som riktmärken för ansvarstagande genom sakkunnigbedömningar av resultaten.

18.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen stöder tanken att genom ett internationellt avtal eller genom ett tilläggsprotokoll till FN:s konvention mot korruption inrätta en internationell kommission mot korruption, som skulle skapa ett internationellt organ av brottsutredare som skulle ha befogenheter motsvarande nationella polisiära myndigheters och åklagarmyndigheters behörighet att utreda och väcka åtal mot korruptionsbrott på signatärstaternas egna territorier och även kunna lagföra individer i nationella brottmålsdomstolar.

19.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen understryker att principerna om god förvaltning och motsvarande praxis på det rättsliga området måste förankras på lokal nivå, särskilt genom utveckling av en god rättslig infrastruktur som är jämnt fördelad över hela territoriet.

20.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmuntrar initiativ till reformer av rättssystemen, och anser att berörda europeiska delegationer, deras olika partner och civilsamhället bör vara helt och fullt delaktiga vid sådana reformer.

21.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen rekommenderar att medborgarutbildning tas med i nationella utbildningsprogram från en tidig ålder för att främja en kultur som bygger på ansvar, medvetande om mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer, bland annat för att bekämpa utbredd korruption.

22.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen rekommenderar att lokala krafter tas med i rättsväsendets organisation och i statens demokratiska utformning i allmänhet för att ge medborgarna en större känsla av egenansvar, dock med bevarad full respekt för demokratiska regler och principer. Församlingen understryker därför vikten av lokal dialog och närpoliser för att förebygga brott och främja medborgarnas respekt för, och försvar av, rättsstatsprincipen och rättssystemet.

23.

Gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingen understryker den viktiga roll som Internationella brottmålsdomstolen spelar för att agera kraftfullt mot straffrihet. Församlingen påpekar i detta sammanhang att den internationella brottmålsdomstolen inte ersätter ett funktionsdugligt nationellt system med brottmålsdomstolar. Församlingen uppmuntrar inrättande av en institutionell mekanism för regelbunden dialog mellan ICC och regeringar, särskilt med stats- och regeringscheferna inom Afrikanska unionen, för att förbättra domstolens aktuella funktionssätt och ta hänsyn till de betänkligheter som Romstadgans olika parter har.

24.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppdrar åt medordförandena att översända denna resolution till Afrikanska unionen och Europeiska unionen, AVS-ministerrådet, Västafrikanska staters ekonomiska gemenskap, den mellanstatliga utvecklingsmyndigheten, Södra Afrikas utvecklingsgemenskap och FN:s generalsekreterare.

—

vid sitt sammanträde i Addis Abeba den 25–27 november 2013,

—

med beaktande av artikel 18.1 i arbetsordningen,

—

med beaktande av partnerskapsavtalet mellan länderna i Afrika, Västindien och Stilla havet (AVS), å ena sidan, och Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å andra sidan, undertecknat i Cotonou den 23 juni 2000 (5) (Cotonouavtalet) och ändrat den första gången i Luxemburg den 25 juni 2005 (6) och den andra gången i Ouagadougou den 22 juni 2010 (7),

—

med beaktande av artikel 208 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, enligt vilken ”[d]et främsta målet för unionens politik på detta område ska vara minskning och på sikt utrotning av fattigdom. Unionen ska ta hänsyn till målen för utvecklingssamarbetet vid genomförande av politik som kan påverka utvecklingsländerna”,

—

med beaktande av den förklaring som den gemensamma parlamentariska församlingen antog i Budapest (maj 2011) om det fjärde högnivåmötet om biståndseffektivitet i Busan (Sydkorea) 2011 (8),

—

med beaktande av förklaringen från det sjunde toppmötet mellan stats- och regeringschefer i Malabo, i synnerhet punkt 18, där det krävs att man ska ägna syd-syd-samarbetet och triangelsamarbetet särskild uppmärksamhet och arbeta för att få slut på biståndsberoendet (9),

—

med beaktande av partnerskapet från Busan för ett effektivt utvecklingssamarbete av den 1 december 2011 (10),

—

med beaktande av Parisförklaringen om biståndseffektivitet av den 2 mars 2005 och handlingsprogrammet från Accra av den 4 september 2008 (11),

—

med beaktande av slutsatserna från 3166:e mötet i Europeiska unionens råd (utrikes frågor/utveckling) av den 14 maj 2012Att göra EU:s utvecklingspolitik mer effektiv: en agenda för förändring  (12),

—

med beaktande av meddelandet från FN:s generalsekreterare om ett ramverk med operativa riktlinjer för FN:s stöd till syd-syd-samarbetet och triangelsamarbetet (SSC/17/3) av den 12 april 2012 (13),

—

med beaktande av det symposium som AVS och Internationella organisationen för frankofoni (OIF) anordnade om stärkande av syd-syd-samarbetet: möjligheter och utmaningar för AVS-länderna (14),

—

med beaktande av slutdokumentet från det grundläggande sammanträdet om syd-syd-samarbetet och triangelsamarbetet den 5–6 mars 2012 i Bryssel (15),

—

med beaktande av slutsatserna från den politiska dialogen om triangelsamarbete som anordnades i Lissabon den 16–17 maj 2013 av OECD och den portugisiska regeringen (16),

—

med beaktande av slutdokumentet från Nairobi som antogs av FN:s högnivåkonferens om syd-syd-samarbetet (17),

—

med beaktande av rapporten av den 4 februari 2013 från det gemensamma sammanträdet för UNDP:s/UNFPA:s/Unops, Unicefs, UN Womens och WFP:s styrelser i New York som syftade till att dra nytta av syd-syd-samarbetet och triangelsamarbetet (18),

—

med beaktande av kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingsarbete (19), med beaktande av Förenta nationernas millenniedeklaration av den 8 september 2000,

—

med beaktande av rapporten från utskottet för ekonomisk utveckling, finanser och handel om syd-syd-samarbetet och triangelsamarbetet: möjligheter och utmaningar för AVS-länderna (AP101.516/13/fin), och av följande skäl:

A.

Tjugohundratalets första decennium har kännetecknats av snabb ekonomisk tillväxt i stora tillväxtekonomier i syd, bland annat i Kina, Indien, Brasilien, Argentina, Indonesien och Sydafrika. Dessa länder framstår allt mer som viktiga utvecklingsaktörer och de stod enligt OECD:s uppskattningar 2010 för nästan 50 procent av den globala bruttonationalprodukten jämfört med 36 procent för tio år sedan.

B.

Mot bakgrund av detta och sett till de utmaningar som utvecklingen medför arbetar AVS-länderna mer och mer med syd-syd-partnerskapet, vilket inte bara innefattar finansiella flöden utan också strategier för utbyte av erfarenheter, tekniköverföring, förmånstillträde till marknaden och mer solidarisk handel.

C.

Syd–syd-samarbetets framtid är beroende av kollektiva åtgärder som bidrar till samtliga deltagande länders utveckling och som ger svar på de gemensamma utmaningarna.

D.

Avtalen om ekonomiskt partnerskap som AVS-länderna håller på att ratificera bör vara en drivkraft för utveckling i EU:s partnerländer, framför allt genom diversifiering av deras näringsliv och intensifiering av samarbetet mellan AVS-länderna.

E.

Dessa AVS-länder har gradvis övervägt nya tillvägagångssätt för målen för fattigdomsutrotning och för hållbar utveckling, på en mer regional nivå och genom horisontella partnerskap.

F.

Vid triangelsamarbete är det fråga om ett syd-syd-samarbete som stöds av ett land i norr. Detta samarbete skiljer sig från vanliga tekniska samarbetsprogram genom att varje aktör bestämmer sitt bidrag utgående från sina egna komparativa fördelar och ansvarar på så sätt för resultaten på utvecklingsområdet.

G.

Syd–syd-samarbetet bör vara mer transparent och bör i allt större utsträckning inbegripa de lokala civila samhällena.

H.

Trots att betydande framsteg gjorts för att nå millennieutvecklingsmålen har de varit extremt ojämna.

I.

Det ligger i de nordliga ländernas eget intresse att se till att syd–syd- och triangelsamarbetet bär frukt.

J.

De utländska direktinvesteringarna mellan utvecklingsländerna uppgick till 16 procent av de totala investeringarna i världen 2010 (ungefär 210 miljarder dollar) jämfört med 187 miljarder dollar 2008 och det finns fortfarande en outnyttjad potential för en intensivare gränsöverskridande ekonomisk syd–syd-integration.

K.

Enligt rapporten från FN:s generalsekreterare hade siffran för syd-syd-utvecklingssamarbetet snabbt ökat till 16,2 miljarder dollar 2008, en ökning med 63 procent från 2006.

1.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen anser att syd–syd-samarbetet och triangelsamarbetet, även om de till sin natur och till sin omfattning skiljer sig åt, båda skapar nya områden och nya möjligheter till samarbete, vilket gör det möjligt för tillväxtekonomierna i syd att dela med sig av erfarenheterna från sina framgångar och lärdomarna från sina misslyckanden med de mindre utvecklade länder, framför allt de minst utvecklade länderna, och erbjuda dem utvecklingsbistånd.

2.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen konstaterar att tillväxtekonomierna (bland annat Kina, Indien, Brasilien, Turkiet, Marocko och länderna runt Persiska viken) gör stora investeringar i AVS-länderna och att de bör uppmanas att använda sin roll för att åtgärda grundläggande internationella problem, rörande bland annat ekonomisk återhämtning, en tryggad livsmedelsförsörjning, mänskliga rättigheter och klimatförändringarna.

3.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen konstaterar att AVS-länderna har teknisk kunskap som är specifik för deras länder, tack vare den geografiska närheten och växande regionalt samspel, även om obalanserna i handeln kvarstår, vilket framgår av Kinas verksamhet i Afrika.

4.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen beklagar att handelsstrukturen mellan AVS-länderna och tillväxtekonomierna inte har genomgått någon kvalitativ förändring. AVS-länderna förblir därför källor till basprodukter och råvaror som används för att öka den industriella tillväxten i andra länder. Församlingen uppmanar dessa länder att visa sin kapacitet att främja nya mekanismer för utveckling och mobilisering av medel, så att de ekonomiska förbindelserna med tillväxtländerna garanterar dem en strukturell breddning av ekonomin.

5.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar de nuvarande handelsparterna att bistå med utbildning och investering i industrier som ökar mervärdet för produkter från AVS-länder och andra länder i syd i syfte att bidra till kunskapsuppbyggnad och få ut mesta möjliga av deras resurser till förmån för en hållbar framtida tillväxt.

6.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar därför EU att stödja ett syd–syd-utvecklingssamarbete som ovillkorligt uppfyller principerna om ömsesidigt intresse och jämlikhet genom att ta hänsyn till obalansen mellan partnerskapens båda parter. Församlingen anser att man bör motarbeta att råvarorna helt enkelt slumpas bort. Stöd bör ges till en rättvis handel med resurserna, särskilt stöd till en intensiv undervisnings-, kunskaps- och tekniköverföring.

7.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen anser att triangelsamarbetsprojekten ger EU ytterligare förutsättningarna att utveckla hållbara partnerskap med AVS-länderna.

8.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen ställer sig positivt till att innovativa finansieringsmöjligheter tas fram, till exempel möjligheten att införa en koldioxidskatt, i enlighet med principen om att förorenaren betalar, eftersom utvecklingsländerna och tillväxtekonomierna ofta är en stor källa, men inte den enda källan, för koldioxidutsläpp på grund av sin snabba industrialisering. Församlingen lovordar därför EU-medlemsstaterna för deras ansträngningar att gradvis avstå från de fossila bränslen i linje med unionens internationella åtaganden för att bekämpa klimatförändringen, och uppmuntrar triangelsamarbetet att rikta in sig på att främja användningen av förnybara och gröna tekniker som en del av en hållbar energimix.

9.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar Europeiska kommissionen och Europeiska investeringsbanken att öka sin finansiering till förmån för initiativ inom ramen för triangelsamarbete, framför allt mellan grannländer.

10.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmuntrar alla berörda aktörer att främja en långsiktig förstärkning av kapaciteten i AVS-länderna genom att tillämpa triangelsamarbete som utnyttjar de komparativa fördelarna och samspelet mellan de olika utvecklingsaktörerna och samlar länderna runt ett gemensamt mål, det vill säga att minska fattigdomen i hela världen och främja en hållbar utveckling.

11.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen anser att syd–syd- och triangelsamarbetet också bör rikta in sig på att bekämpa penningtvätt och finansiering av terrorism för att skapa en hållbar ekonomisk utveckling som grundar sig på rättsstatsprincipen.

12.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen anser att syd–syd- och triangelsamarbetet bör bidra till en ekonomiskt hållbar användning av naturresurserna och råvarorna.

13.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen påminner om att syd–syd- och triangelsamarbetet endast kan vara till kännbar nytta för medborgarna om det utvecklas vid sidan av proaktiva offentliga, privata och gemensamma investeringar i allmännyttiga företag, såsom, men inte uteslutande, transport, energi, särskilt elförsörjning och tillgång till el, och IKT-infrastruktur, och åtföljas av en tillväxtvänlig offentlig politik, bland annat ett ändamålsenligt skattesystem och en ändamålsenlig decentralisering i syfte att ge regionerna och de lokala samhällena större befogenheter.

14.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen erkänner att inför den svaga interna anskaffningen av resurser och den minskade andelen utvecklingsbistånd är finansieringen från syd-syd-samarbetet mycket viktig för flertalet AVS-länder som har ett enormt behov av finansiering. Församlingen beklagar dock att finansieringen kännetecknas av en stark koncentration på sektorer som utvinning av natur- och mineralresurser.

15.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen anser att utvecklingsbistånd och samarbetsprojekt i större utsträckning bör fokusera på en bättre användning av AVS-ländernas interna resurser.

16.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmuntrar till att syd–syd- och triangelsamarbetet utvidgas till områden som främjar hållbar utveckling, såsom ett sunt styrelseskick.

17.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen anser att det finns ett behov av att stärka AVS-ländernas kapacitet för att infoga utarbetande och tillämpning av lagstiftning i en solidarisk utveckling som garanterar respekten för de mänskliga rättigheterna, gott styrelseskick, social rättvisa, lika behandling, demokrati och respekt för och skydd av miljön.

18.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen anser att AVS-länderna måste visa sig vara kapabla att bemöta miljöutmaningar, såsom klimatförändringar, energifrågor, miljöförstöring och minskad biologisk mångfald, framför allt genom att använda medel avsedda att utvinna naturresurser, något som måste göras på ett hållbart sätt.

19.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen föreslår att det globala partnerskapet för ett effektivt utvecklingssamarbete skulle kunna användas som forum för olika partner med gemensamma principer och vars åtaganden fastställts på ett korrekt sätt i syfte att uppnå konkreta utvecklingsresultat, genom att undersöka de komparativa fördelarna och hur aktörerna kompletterar varandra samt genom att öka öppenheten gällande kostnaderna, stödmottagarna och de lokala och regionala aktörernas ansvar i dessa processer.

20.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen understryker att de traditionella givarna fortfarande är de som i huvudsak tillhandahåller bistånd till AVS-länderna och handelspartnerna. EU och dess medlemsstater har bekräftat sitt åtagande att bidra med 0,7 procent av sin bruttonationalprodukt för att snabbare uppnå förverkligandet av millenieutvecklingsmålen 2015 och framåt.

21.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmuntrar till partnerskap på specifika områden och för specifika insatser för att bättre kunna påverka internationella beslut. Församlingen uppmanar de berörda aktörerna att överväga hur hållbara dessa nya samarbetsformer är då de diskuterar den centrala frågan om kunskaps- och tekniköverföring och gränsöverskridande miljöskydd.

22.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen anser att nya former för territoriell integration kräver att utvecklingsprojekt överförs till de lokala och regionala aktörerna.

23.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen insisterar på att man måste ge forskning och innovation en central roll då man i internationella sammanhang förhandlar fram system som gynnar forskning i utvecklingssyfte.

24.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU–församlingen uppdrar åt medordförandena att översända denna resolution till AVS–EU-rådet, Europaparlamentet, Europeiska kommissionen, Europeiska rådets ordförandeskap, Afrikanska unionen, det panafrikanska parlamentet, de nationella och regionala parlamenten och AVS-ländernas regionala organisationer.

—

vid sitt sammanträde i Addis Abeba (Etiopien) den 25–27 september 2013,

—

med beaktande av artikel 18.1 i arbetsordningen,

—

med beaktande av Afrikanska unionens Policy Framework for Pastoralism in Africa: Securing, Protecting and Improving the Lives, Livelihoods and Rights of Pastoralist Communities som antogs av de afrikanska jordbruksministrarnas konferens i oktober 2010, and godkändes av det verkställande rådets 18:e ordinarie session, Addis Abeba, januari 2011 (dok. EX.CL/631 XVIII),

—

med beaktande av N’Djamenaförklaringen om betesbrukets bidrag till säkerhet och utveckling av den 29 maj 2013,

—

med beaktande av ramen och riktlinjerna för en markpolitik i Afrika som godkändes av den gemensamma konferensen för Afrikanska unionens ministrar med ansvar för jordbruks-, mark- och djurhållningsfrågor 2009,

—

med beaktande av Ecowas (Västafrikanska staters ekonomiska gemenskap) beslut, A/DEC.5/10/98, om bestämmelser för gränsöverskridande växling av betesområden i Ecowas medlemsstater,

—

med beaktande av Ecowas-medlemsstaternas jordbrukspolitik som antogs den 19 januari 2005 i Abuja,

—

med beaktande av Waemus (Västafrikanska ekonomiska och monetära unionen) jordbrukspolitik som antogs den 10 december 2001 genom tilläggsakt nr 03/2001,

—

med beaktande av Comesas (Gemensamma marknaden för östra och södra Afrika) strategiska ram om en tryggad livsmedelsförsörjning i nomadsamhällena från december 2009,

—

med beaktande av Igads (den mellanstatliga utvecklingsmyndigheten) strategiska ram för regionalpolitik rörande djurhälsa och handel som godkändes i december 2009,

—

med beaktande av AVS–EU-partnerskapsavtalet (”Cotonouavtalet”), särskilt artikel 32.1, om miljö och naturresurser, artikel 32a om klimatförändringen, artikel 31 om jämställdhetsfrågor samt artikel 23 om utveckling av näringslivet rörande landsbygdsstrategier och jordbruksproduktion,

—

med beaktande av meddelandet från kommissionen till Europaparlamentet och rådet från mars 2013 Bättre nutrition för mödrar och barn i det externa biståndet: ett politiskt ramverk för EU (COM(2013)0141),

—

med beaktande av kommissionens meddelande till Europaparlamentet och rådet EU-strategi för resiliens: lära av livsmedelsförsörjningskriser (COM(2012)0586),

—

med beaktande av kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet EU:s policyram för att hjälpa utvecklingsländer att stärka livsmedelsförsörjningen (COM(2010)0127),

—

med beaktande av de europeiska initiativen AGIR och SHARE som syftar till att hitta lösningar på livsmedelskrisen och undernäringen,

—

med beaktande av rapporten från FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO World Livestock 2011 – Livestock in food security (Rom, 2012),

—

med beaktande av FN:s deklaration om ursprungsbefolkningars rättigheter som antogs av generalförsamlingen 2007 (A/RES/66/142),

—

med beaktande av Europeiska rådets slutsatser av den 18 november 2002 om ursprungsbefolkningar (13466/02),

—

med beaktande av FN:s millennieutvecklingsmål från 2000,

—

med beaktande av rapporten från utskottet för sociala frågor och miljö (AVS–EU/101.526/13/slutlig), och av följande skäl:

A.

I Afrika bor det nästan 268 miljoner nomadiserande boskapsskötare, och betesbruket är fortfarande den främsta inkomstkällan i vissa regioner. Betesmarkerna täcker nästan 40 procent av den afrikanska kontinenten, och betesbruket är fortfarande den viktigaste sysselsättningen i vissa regioner. I exempelvis Niger uppskattas värdet på boskapen uppgå till 2 000 miljarder CFA-franc och inkomsterna från sektorn står för 21 procent av landets exportinkomster.

B.

De nomadiserande boskapsskötarna besitter djupgående nedärvda kunskaper och använder sig av både sociala nätverk och ny informations- och kommunikationsteknik för att hitta de bördigaste betesmarkerna i torra och halvtorra områden för att kunna driva sin boskap dit. De utnyttjar sålunda obrukad mark som är föga lämpad för andra ändamål.

C.

Det finns nästan ingen statistik om vilket inflytande betesbruket har på de nationella ekonomierna, trots dess betydelse för tillgången på boskap och inrättandet av ett nätverk av tjänster kring denna verksamhet.

D.

I torra och halvtorra områden har det visat sig att betesbruket är mer produktivt än stationär boskapsuppfödning om man ser till mängden kött/hektar och kalorier/hektar, och den bidrar till att föda befolkningen, med andra ord, till en tryggad livsmedelsförsörjning, näringstrygghet och resiliens.

E.

Betning i torra och halvtorra områden i kombination med en eventuell koldioxidinfångning på betesmarkerna kan ha en positiv inverkan på miljön. Flockar som betar på ett och samma ställe och som inte flyttas omkring förorsakar överbetning och minskad biologisk mångfald, eftersom växterna inte kan återhämta sig tillräckligt.

F.

Klimatförändringarna ökar de nomadiserande boskapsskötarnas sårbarhet för en osäker livsmedelsförsörjning och fattigdom, trots att deras rörlighet gör att de lättare kan anpassa sig till klimatförändringarna än stationära boskapsuppfödare.

G.

Befolkningstillväxten ökar behovet av odlingsbar mark samt leder till urbanisering i Afrika. Dessa faktorer kan begränsa djurens rörlighet. Noggrann förvaltning och införande av koder och planer för markanvändning är därför särskilt viktiga för att bevara djurens rörlighet.

H.

Om frågan rörande gränsöverskridande förvaltning och rörlighet kan tas upp på regional nivå kan man eventuellt hitta en lösning på vatten- och markkonflikter som inbegriper flera samhällen.

I.

De nomadiserande boskapsskötarna som rör sig i avlägsna områden kan ha en positiv inverkan på säkerheten i områdena.

J.

Om verksamheten diversifieras kan vissa nomadiserande boskapsskötare öka sina inkomster.

K.

De nomadiserande boskapsskötarnas tillgång till ändamålsenlig hälsovård av god kvalitet, utbildning, vatten och veterinärvård för sina djur kan visa sig vara problematisk. Eftersom det är svårt att utföra en folkräkning bland de nomadiserande boskapsskötarna kan det leda till att de marginaliseras i politiken.

L.

Afrikanska unionens strategiska ram för betesbruk har som mål att garantera de nomadiserande boskapsskötarna en inkomstkälla, att hjälpa dem att lösa deras problem, att garantera deras rättigheter och att stärka deras bidrag till ekonomin.

1.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar AVS-staterna och de lokala myndigheterna att harmonisera sin nationella, lokala och regionala politik med Afrikanska unionens ram och att inbegripa de nomadiserande boskapsskötarna i arbetet med att utarbeta de strategier som ska användas.

2.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar EU att erkänna betesbruket som ett värdefullt produktionssystem samt att stödja AVS-staterna i genomförandet av den strategiska ramen.

3.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen pekar på behovet av lämpliga djurhälso- och hygienåtgärder för att undvika att djursjukdomar sprids, bevara betesbruket och skydda folkhälsan. Församlingen konstaterar att det är viktigt att nomadiserande boskapsskötare har kunskap om förebyggande och behandling av djursjukdomar.

4.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar staterna att införa lokala, nationella, bilaterala och regionala initiativ, lagar och uppförandekoder för betesbruk, alternerande beteshållning och markanvändning. Församlingen rekommenderar AVS-länderna att också ta fram innovativa försörjningskoncept, till exempel inom utbildning och hälso- och sjukvård, så att de nomadiserande befolkningsgrupperna kan få bättre hjälp.

5.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar aktörerna inom den offentliga och privata sektorn att försäkra sig om att gränser och begränsningar inte omöjliggör en säker rörlighet för de nomadiserande boskapsskötarna eller förhindrar deras tillgång till resurser och att de nomadiserande boskapsskötarna kan hitta bete för sina hjordar där land privatiserats.

6.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen rekommenderar att AVS-staterna ger stöd och råd till kvinnliga nomadiserande boskapsskötare när det gäller deras ekonomiska egenmakt.

7.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar AVS-staterna att stärka sina förvaltningsstrukturer och se till att de nomadiserande boskapsskötarna företräds på ett bättre sätt inom förvaltningen. Framför allt bör mer makt ges åt traditionella institutioner och det civila samhällets organisationer så att lämpligt medel ges för att uppnå följande mål:

8.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar AVS-staterna att ägna utbildningen av flickor särskild uppmärksamhet i boskapsskötarsamfund och att förbättra deras förutsättningar för att få tillgång till utbildning.

9.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar AVS-staterna och EU att inbegripa de nomadiserande boskapsskötarna i beslutsfattande och att stödja dem vid konfliktlösning genom att, i mån av möjlighet, använda sig av hävdvunna instrument samt att göra tillgången till rättstjänster lättare för dem.

10.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen kräver att AVS-staterna ger stöd och råd till nomadiserande boskapsskötare som väljer att lämna betesbruket.

11.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen rekommenderar att AVS-staterna samlar in ytterligare uppgifter om betesbruk för att bättre kunna utvärdera dess bidrag till ekonomin och göra socioekonomiska studier för att bättre kunna bedöma hur sårbara de nomadiserande boskapsskötarna är, till exempel klimatförändringar, konflikter, ändrad markanvändning och osäker livsmedelsförsörjning.

12.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar EU och AVS-länderna att göra allt de kan för att bekämpa klimatförändringarna med tanke på de negativa effekterna av klimatförändringarna på de nomadiserande boskapsskötarna. Församlingen understryker därför att det inte enbart är viktigt att stödja klimatanpassning och förbättra resiliensen bland de nomadiserande boskapsskötarna i AVS-länderna utan också att arbeta för en ambitiös agenda för att motverka växthusgasutsläppen i både EU- och AVS-länderna.

13.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppdrar åt medordförandena att översända denna resolution till AVS–EU-rådet, Europaparlamentet, Europeiska kommissionen, Europeiska rådets ordförandeskap, Afrikanska unionen, det panafrikanska parlamentet, de nationella och regionala parlamenten och AVS-ländernas regionala organisationer.

—

vid sitt sammanträde i Addis Abeba den 25–27 november 2013,

—

med beaktande av artikel 18.2 i arbetsordningen,

—

med beaktande av partnerskapsavtal 2000/483/EG mellan gruppen av stater i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS), å ena sidan, och Europeiska unionen och dess medlemsstater, å andra sidan, undertecknat i Cotonou, Benin, den 23 juni 2000 och därefter reviderat 2005 och 2010,

—

med beaktande av FN:s säkerhetsråds resolution 2098(2013) om Demokratiska republiken Kongo,

—

med beaktande av den gemensamma AVS–EU-församlingens resolution om den instabila och osäkra situationen i området kring de stora sjöarna och framför allt i den östra delen av Demokratiska republiken Kongo, som antogs vid dess sammanträde i Paramaribo (Surinam) den 29 november 2012,

—

med beaktande av uttalandet av den 14 november 2013 av ordföranden för FN:s säkerhetsråd om situationen i Demokratiska republiken Kongo,

—

med beaktande av säkerhets-, stabilitets- och utvecklingspakten för området kring de stora sjöarna som undertecknades i december 2006 i Nairobi (Kenya) av stats- och regeringscheferna i ICGLR (den internationella konferensen för området kring de stora sjöarna),

—

med beaktande av ramen om fred, säkerhet och samarbete för Demokratiska republiken Kongo och regionen som undertecknades den 24 februari 2013 i Addis Abeba (Etiopien) av de elva stats- och regeringschefer i ICGLR och Södra Afrikas utvecklingsgemenskap (SADC),

—

med beaktande av deklarationen av stats- och regeringscheferna i ICGLR, Kampala (Uganda) den 5 september 2013 om säkerhetssituationen i Norra Kivuprovinsen i Demokratiska republiken Kongo,

—

med beaktande av den slutliga kommunikén från SADC:s och ICGLR:s gemensamma möte i Pretoria den 4 november 2013,

—

med beaktande av AU:s freds- och säkerhetsrådets beslut vid dess 406:e möte om situationen i östra Demokratiska republiken Kongo den 14 november 2013,

—

med beaktande av de gemensamma förklaringarna av den 9 september 2013, den 4, 6 och 11 november 2013 av EU:s FN:s AU:s och USA:s specialsändebud och företrädare för området kring de stora sjöarna,

—

med beaktande av uttalandena av Catherine Ashton, vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, av den 30 augusti 2013, om situationen i Norra Kivu, och av den 7 juni 2012 och den 10 juli 2012, om situationen i östra Kongo,

—

med beaktande av Europaparlamentets tidigare resolutioner om Demokratiska republiken Kongo, framför allt resolutionerna av den 17 december 2009, den 13 december 2012 och den 12 september 2013,

—

med beaktande av uttalandet av den 26 juni 2012 av Kristalina Georgieva, ledamot av Europeiska kommissionen med ansvar för internationellt samarbete, humanitärt bistånd och krishantering, om den förvärrade humanitära situationen i Demokratiska republiken Kongo,

—

med beaktande artikel 3 i och protokoll II till Genèvekonventionen från 1949, som förbjuder summariska avrättningar, våldtäkter, tvångsrekrytering och andra grymheter,

—

med beaktande av den internationella konventionen om barnets rättigheter av den 20 november 1989, som särskilt förbjuder barns inblandning i väpnade konflikter,

—

med beaktande av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna från 1948 och den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter från 1966,

—

med beaktande av Afrikanska stadgan om mänskliga rättigheter och folkens rättigheter, som Demokratiska republiken Kongo ratificerade 1982, och av följande skäl:

A.

Det pågående våldet, omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna, olika slags brott (godtyckliga arresteringar, utpressning, plundring, tvångsarbete, sexuellt våld, tvångsrekrytering av barn, tortyr och avrättningar) och osäkerheten i området kring de stora sjöarna väcker djup oro.

B.

Väpnade gruppers närvaro och verksamhet i området kring de stora sjöarna i allmänhet och östra Demokratiska republiken Konto i synnerhet hör till de underliggande orsakerna till den fortsatta bristen på säkerhet i området och utgör ett ständigt hot mot fred, säkerhet, stabilitet och ekonomisk och social utveckling och samarbete mellan länderna i området.

C.

Den pågående illegala exploateringen och plundringen av natur- och mineralresurserna i Demokratiska republiken Kongo, särskilt i landets östra del, är fortfarande en av de viktigaste orsakerna till bristande säkerhet i området kring de stora sjöarna. Ökad arbetslöshet och fattigdom, livsmedelskrisen och bristande grundläggande sociala tjänster, bidrar också på ett avgörande sätt till det åter uppblossande våldet och osäkerheten i området.

D.

Under året som gick har 100 000 människor blivit tvungna att fly inom landet till följd av stridigheterna och den pågående humanitära krisen i området har förvärrats ytterligare. I området finns det omkring 2,6 miljoner internflyktingar och 6,4 miljoner människor i behov av livsmedels- och nödhjälp. Situationen har framför allt uppstått efter M23-upproret och till följd av andra väpnade gruppers kriminella verksamhet i östra delen av Demokratiska republiken Kongo.

E.

Tack vare den militära offensiv som inleddes i slutet på oktober 2013 med stöd av Monuscos interventionsbrigad gjorde Demokratiska republiken Kongos väpnade styrkor (FARDC) slut på M23-upproret. Den regionala administrationen kunde därefter gradvis införas i de områden som rebellerna ockuperat.

F.

Ledarna för M23-upproret förklarade den 5 november 2013 att de avslutat upproret och att de var villiga att sträva efter målen i sin rörelse enbart med hjälp av politiska metoder.

G.

Trots FARDC:s seger och trots de insatser som gjordes och de resurser som det internationella samfundet satte in i området kring de stora sjöarna, särskilt i den östra delen av Demokratiska republiken Kongo, fortsätter de väpnade gruppernas våld, allvarliga människorättsbrott, krigsbrott och brott mot mänskligheten och den illegala exploateringen och plundringen av Demokratiska republiken Kongos naturresurser. Ansträngningar för att konsolidera fred och säkerhet i området måste därför fortsätta.

H.

Svårigheterna att få ett snabbt slut på diskussionerna i Kampala mellan regeringen i Demokratiska republiken Kongo och M23 är beklagansvärda, trots de framsteg som redan gjorts. Svårigheterna hade sin grund i oenighet över hur sluttexten för diskussionerna skulle se och vad rubriken för dem skulle vara.

I.

Det finns ett brådskande behov av att sätta ett definitivt stopp för alla andra negativa styrkors insatser i östra delen av Demokratiska republiken Kongo, inklusive Demokratiska styrkorna för Rwandas befrielse (FDLR), Ugandas förenade demokratiska styrkor/nationella armén för Ugandas befrielse (ADF/Nalu) och olika Mai-Mai-grupper. Dessutom brådskar det att snabbt införa fred och säkerhet i området kring de stora sjöarna.

J.

Det är beklagansvärt att åtagandena i det ovannämnda ramavtal som undertecknades i Addis Abeba den 24 februari 2013 inte respekterats av alla involverade parter.

K.

Under sitt besök till området kring de stora sjöarna tillsammans med FN:s generalsekreterare i maj 2013 meddelade Världsbankens ordförande att Världsbanken skulle bidra med 1 miljard dollar till utvecklingsprojekt i området, vid sidan av de ansträngningar som det internationella samfundet för närvarande gör för att få till stånd en varaktig fred i området kring de stora sjöarna.

1.

Gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingen fördömer än en gång, i kraftigast möjliga ordalag, det våld, de brott, de människorättskränkningar, de våldtäkter och den rekrytering av barnsoldater som ägt rum, och upprepar än en gång sitt stöd för folket i området kring de stora sjöarna som har utsatts för grymheter i krig. Församlingen uppmuntrar stater att främja dialog, medling och förhandling vid intern konfliktlösning som ett sätt att eliminera orsakerna till meningsskiljaktigheter som leder till försök att störta demokratiskt valda regeringar.

2.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar regeringen i Demokratiska republiken Kongo att utöva sin fulla auktoritet på landets hela territorium och att förbättra landets allmänna styre, även på människorättsområdet, samt att identifiera och vidta ändamålsenliga åtgärder för att garantera att alla grupper i det kongolesiska samhället har samma rättigheter.

3.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar parlamenten i området kring de stora sjöarna att samarbeta med sina regeringar och politiska partier för att främja social rättvisa för att garantera en varaktig fred.

4.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar parlament och regeringar att garantera lika deltagande av alla grupper i samhället, inklusive kvinnor och unga, minoriteter och sårbara grupper, i den demokratiska processen och det demokratiska styret.

5.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar det internationella samfundet, inklusive AU, EU och FN, att fortsätta att tillhandahålla ett grundläggande, samordnat och mer effektivt stöd till de människor som drabbats av säkerhetssituationen i området kring de stora sjöarna och att även i fortsättningen vara redo att reagera på humanitära kriser i området.

6.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen bekräftar sina ständiga insatser för suveränitet, oberoende, territoriell integritet och nationell enhet i länderna i området kring de stora sjöarna i allmänhet och i Demokratiska republiken Kongo i synnerhet. Församlingen understryker att dessa behov måste respekteras i syfte att främja fred, säkerhet och utveckling i området kring de stora sjöarna.

7.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen bekräftar att alla invånare i området har en obestridlig och oåterkallelig rätt att till fullo utnyttja sina nationella tillgångar och att förfoga över dem på ett fullständigt suveränt sätt i enlighet med landets egna lagar.

8.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uttrycker sitt stöd för ramen för fred, säkerhet och samarbete i Demokratiska republiken Kongo och området som undertecknades i Addis Abeba, och uppmuntrar de undertecknande parterna att genast och i ärligt uppsåt respektera sina åtaganden. Församlingen uppmanar därför FN:s säkerhetsråd att vidta ändamålsenliga åtgärder i enlighet med punkt 6 i sin resolution 2098(2013) när det gäller samtliga parter som inte uppfyllt åtagandena i ramavtalet.

9.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen välkomnar EU:s stöd för ramavtalet och uppmuntrar EU att, tillsammans med andra internationella organisationer, göra allt det kan för att främja fred och förbättra samarbete mellan Demokratiska republiken Kongo, Uganda, Rwanda, Burundi och Tanzania.

10.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uttrycker sitt stöd för alla åtgärder som syftar till att återinföra fred och säkerhet i området kring de stora sjöarna och som FN, AU, EU, ICGLR och SADC tagit initiativ till och utfört. Församlingen uppmanar dem att fortsätta sina ansträngningar och att framför allt inrätta ett program för en harmonisk utveckling i regionen, i syfte att erbjuda unga människor och folket i området kring de stora sjöarna i allmänhet ett alternativ till krig som kommer att ge dem en bättre framtid.

11.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen välkomnar FN:s säkerhetsresolution 2098(2013) om Demokratiska republiken Kongo och uppmanar med eftertryck ledarna i området kring de stora sjöarna och det internationella samfundet som helhet att se till att resolutionen genomförs till fullo och på ett ändamålsenligt sätt.

12.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen välkomnar att trupper från den internationella brigad som inrättades i ovannämnda resolution inom Monusco sätts in i Norra Kivu. Församlingen välkomnar att brigaden aktivt verkat för att slå ner M23-upproret och uppmanar den att fortsätta att stödja de kongolesiska regeringstrupperna i syfte att avväpna alla andra beväpnade grupper på Demokratiska republiken Kongos territorium och sätta stopp för deras kriminella verksamhet i området kring de stora sjöarna.

13.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar det internationella samfundet, i synnerhet stödgivarna, att stödja de ansträngningar som myndigheterna i Demokratiska republiken Kongo gör, till följd av militärens seger över M23, att genomdriva institutionella, politiska, ekonomiska och sociala strukturreformer, särskilt inom försvar, säkerhet och rättvisa, i syfte att stärka demokratin, rättsstatsprincipen och gott styre på alla nivåer av den offentliga administrationen.

14.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar Demokratiska republiken Kongo och dess grannländer att gå in för ett närmare och mer effektivt regionalt samarbete, i syfte att tillsammans åtgärda konsekvenserna av de återkommande konflikterna i regionerna och att ta itu med säkerhetsfrågorna och de politiska frågorna och främja ekonomisk utveckling i området kring de stora sjöarna. Församlingen uppmanar det internationella samfundet, särskilt ICGLR, AU, EU, FN och USA att stödja detta samarbete.

15.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen betonar därför behovet av att återuppliva den ekonomiska gemenskapen i området kring de stora sjöarna och att förse den med resurser för att främja fred, integration, ekonomisk tillväxt och sysselsättningsskapande i syfte att ge människorna i området ett bättre liv.

16.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen välkomnar de framsteg som gjordes i Kampalaförhandlingarna under ICGLR:s ledning och uppmanar medlaren och alla parter att avsluta dessa samtal så snart som möjligt och att lösa brådskande problem, såsom utvisningen av tidigare M23-rebeller som flytt till grannländer och människor som anklagas för krigsbrott, brott mot mänskligheten och allvarliga människorättsbrott.

17.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen kräver att avväpningen, demobiliseringen, återvändandet och återanpassningen (DDRR) av tidigare rebeller ska ske enligt strikt tillämpning av grundläggande internationella normer på detta område och soldatyrkets speciella krav, så som fastställts i gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingens resolution om de hot som militärkupper utgör för demokratin och den politiska stabiliteten i AVS-länder, samt det internationella samfundets roll.

18.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen noterar de nationella samråden i Demokratiska republiken Kongo mellan den majoritet som stöder presidenten, den politiska oppositionen och det civila samhället som anordnats av president Joseph Kabila och uppmuntrar myndigheterna i Demokratiska republiken Kongo att handla utgående från slutsatserna och rekommendationerna från dessa samråd i syfte att främja nationell förlikning och en gång för alla undanröja de underliggande orsakerna till den nuvarande politiska krisen i Demokratiska republiken Kongo.

19.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen understryker att tidigare M23-rebeller och kongolesiska flyktingar i Rwanda och Uganda måste, med bistånd av FN:s flyktingkommissariat och Internationella Röda korset, identifieras så snart som möjligt så att de frivilligt kan hemföras till sina ursprungsländer samt att alla som så önskar kan delta i DDRR-programmet.

20.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen understryker att upphävande av strafflösheten är en av förutsättningarna för att återställa fred och säkerhet i området kring de stora sjöarna och upprepar sin uppmaning till de rättsliga myndigheterna i ICGLR:s medlemsstater och Internationella brottmålsdomstolen att åtala och bestraffa dem som begått människorättsbrott, brott mot mänskligheten, krigsbrott, våldtäkter och rekryterat barnsoldater i området kring de stora sjöarna.

21.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar alla beväpnade grupper i området kring de stora sjöarna att omedelbart lägga ner sina vapen, om de inte redan gjort det, och att återvända till ett normalt civilt liv i sina hemländer.

22.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar alla länder i området kring de stora sjöarna som har tagit emot civila eller militära flyktingar från andra länder att strikt tillämpa bestämmelserna i 1951 års Genèvekonvention angående flyktingars rättsliga ställning och OAU:s konvention från 1967 om särskilda aspekter på flyktingproblem i Afrika, särskilt förbudet för dessa personer att delta i politisk eller militär verksamhet mot sina ursprungsländer.

23.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar Världsbanken att följa upp det löfte som dess ordförande gav den 22 maj 2013 i Kinshasa om att investera 1 miljard dollar i utvecklingsprojekt i området kring de stora sjöarna och rekommenderar att dessa medel i främsta rummet ska öronmärkas för områden som drabbats av konflikterna.

24.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar AU, ICGLR och dess medlemsstater, FN och EU att vidta fasta och effektiva åtgärder för att bekämpa illegal exploatering av och handel med naturresurser i Demokratiska republiken Kongo och andra länder i området kring de stora sjöarna, särskilt för att införa sanktioner för företag som är involverade i sådan verksamhet, i enlighet med de öppenhetsprinciper som antagits på internationell nivå.

25.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU–församlingen uppdrar åt medordförandena att översända denna resolution till Afrikanska unionen, AVS–EU-rådet, rådet och Europeiska kommissionen, vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, FN:s generalsekreterare, FN:s generalsekreterares särskilda sändebud för området kring de stora sjöarna, medlemsstaterna i den internationella konferensen om området kring de stora afrikanska sjöarna och presidenterna, stats- och regeringscheferna och parlamenten i de berörda staterna.

a)

Stater som är i färd med att ratificera partnerskapsavtalet.

b)

Stater som är medlemmar i AVS-gruppen.

i)

Rapporter från de ständiga utskotten. Dessa begränsas till högst tre per session. Tillåten textlängd på resolutionsförslag som ingår i rapporterna anges i bilaga II till denna arbetsordning.

ii)

Brådskande frågor som föreslås av ett ständigt utskott eller läggs fram av presidiet självt. Brådskande frågor ska endast i undantagsfall föras upp på föredragningslistan, och de får inte vara fler än två per session. Övriga frågor ska vidarebefordras till det berörda ständiga utskottet.

iii)

Prioriterade frågor för högnivådebatter.

—

Främjande av demokratiseringsprocesser genom dialog och samråd.

—

Ekonomiska och finansiella frågor, handelsfrågor och genomförande av Europeiska utvecklingsfonden.

—

Samhälls- och miljöfrågor.

I.

UTSKOTTET FÖR POLITISKA FRÅGOR

Detta utskott ska vara behörigt i följande frågor:

Utskottet ska samordna arbetet med informations- och undersökningsresor, inbegripet valobservatörsdelegationer, i enlighet med artikel 28 i församlingens arbetsordning.

II.

UTSKOTTET FÖR EKONOMISK UTVECKLING, FINANSER OCH HANDEL

Detta utskott ska vara behörigt i följande frågor:

III.

UTSKOTTET FÖR SOCIALA FRÅGOR OCH MILJÖ

Detta utskott ska vara behörigt i följande frågor:

—

Motiveringar, förberedande arbetsdokument och redogörelser för informations- och undersökningsresor: sex sidor.

—

Resolutionsförslag som ingår i rapporterna samt brådskande frågor: fyra sidor, inklusive skäl men exklusive beaktandeled.

a)

Vid alla möten som genomförs i Europaparlamentets ordinarie arbetslokaler gäller följande:

b)

Vid alla möten som genomförs utanför Europaparlamentets ordinarie arbetslokaler gäller följande: