1. 

Mer än 20 år efter domen av den 22 juni 1994, IHT Internationale Heiztechnik och Danzinger (C‑9/93, EU:C:1994:261), ska domstolen på nytt ta ställning till frågor rörande konsumtion av de rättigheter som är knutna till ett varumärke i samband med en frivillig uppdelning av parallella rättigheter som har samma ursprung, men som har uppkommit i flera olika stater inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Domstolen har i det sammanhanget ombetts att ännu en gång reflektera över avvägningen mellan varumärkesskyddet och den fria rörligheten för varor.

2. 

Begäran om förhandsavgörande i förevarande mål avser bland annat tolkningen av artikel 7.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/95/EG av den 22 oktober 2008 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar ( 2 ) och artikel 36 FEUF.

3. 

Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan det spanska bolaget Schweppes SA och å andra sidan Red Paralela SL och Red Paralela BCN SL, tidigare Carbòniques Montaner, S.L. (nedan gemensamt kallade Red Paralela-bolagen). Målet rör de sistnämnda bolagens import till Spanien av flaskor med tonic-vatten försedda med varumärket SCHWEPPES från Förenade kungariket.

4.

Ursprunget till varumärket SCHWEPPES daterar sig till år 1783, då Jacob Schweppe uppfann den första industriella metoden för karbonisering av vatten, vilket gav upphov till den dryck som då var känd under namnet ”Schweppes’s Soda Water”, och grundade bolaget J. Schweppe & Co. i Genève (Schweiz). Med åren har varumärket SCHWEPPES blivit känt över hela världen på marknaden för tonic-vatten.

5.

I Europa är kännetecknet ”Schweppes” registrerat som en rad nationella ord- och figurmärken, som är identiska eller praktiskt taget identiska i samtliga medlemsstater i EES.

6.

Cadbury Schweppes var under många år ensam innehavare av dessa olika registrerade varumärken. År 1999 sålde bolaget rättigheterna till varumärkena SCHWEPPES i 13 medlemsstater inom EES till koncernen The Coca-Cola Company (nedan kallad Coca-Cola), men behöll dessa rättigheter i 18 andra stater. ( 3 ) Cadbury Schweppes, sedermera Orangina Schweppes Group (nedan kallad Orangina Schweppes-koncernen), förvärvades år 2009 av den japanska koncernen Suntory.

7.

De SCHWEPPES-varumärken som är registrerade i Spanien ägs av Schweppes International, det engelska dotterbolaget till Orangina Schweppes Holding BV, som är det yttersta moderbolaget i Orangina-koncernen. Schweppes, det spanska dotterbolaget till Orangina Schweppes Holding, innehar en exklusiv licens att använda dessa varumärken i Spanien.

8.

Den 29 maj 2014 väckte Schweppes talan om intrång mot Red Paralela-bolagen, på grund av importen och saluföringen i Spanien av flaskor med tonic-vatten försedda med varumärket SCHWEPPES från Förenade kungariket. Enligt Schweppes är dessa handlingar olagliga, eftersom flaskorna med tonic-vatten inte tillverkades och släpptes ut på marknaden av Schweppes självt eller med dess samtycke, utan av Coca-Cola, som inte har någon anknytning till Orangina Schweppes-koncernen. Schweppes har i det sammanhanget hävdat att konsumenten inte kan särskilja flaskornas kommersiella ursprung, med hänsyn till att de aktuella kännetecknen och varorna är identiska.

9.

Till sitt försvar mot denna talan om intrång har Red Paralela-bolagen åberopat den konsumtion av varumärkesrätten som följer av ett underförstått samtycke, vad beträffar de varor som är försedda med varumärket SCHWEPPES och som kommer från andra medlemsstater i Europeiska unionen där Coca-Cola innehar detta varumärke. Red Paralela-bolagen har vidare hävdat att det obestridligen finns rättsliga och ekonomiska band mellan Coca-Cola och Schweppes International vid den gemensamma användningen av kännetecknet ”Schweppes” som ett universellt varumärke. ( 4 )

10.

Enligt den hänskjutande domstolens konstateranden är följande omständigheter relevanta i förevarande mål:

11.

Mot denna bakgrund beslutade Juzgado de lo Mercantil n.o8 de Barcelona (Handelsdomstol nr 8 i Barcelona, Spanien) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

12.

I målet vid EU-domstolen har skriftliga yttranden ingetts av Schweppes, Red Paralela-bolagen, Schweppes International, Orangina Schweppes Holding, den grekiska och den nederländska regeringen samt kommissionen.

13.

Schweppes International, Red Paralela-bolagen, Orangina Schweppes Holding och kommissionen utvecklade sin talan vid den muntliga förhandlingen den 31 maj 2017.

14.

Schweppes, Schweppes International och Orangina Schweppes Holding har gjort gällande att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till prövning.

15.

De har först hävdat att den faktiska bakgrund som den hänskjutande domstolen har beskrivit inte bara är uppenbart felaktig, ( 5 ) utan även ofullständig, eftersom Schweppes och Schweppes Internationals ståndpunkt avsiktligt och på ett godtyckligt sätt har utelämnats, i strid med deras rätt till försvar. ( 6 )

16.

I detta hänseende vill jag påpeka att det i ett förfarande för förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, som vilar på en tydlig funktionsfördelning mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen, enligt EU-domstolens fasta praxis är den nationella domstolen som är ensam behörig att fastställa och bedöma omständigheterna i det nationella målet. ( 7 ) EU-domstolen är enbart behörig att tolka unionsrätten eller pröva dess giltighet mot bakgrund av de faktiska och rättsliga omständigheter som beskrivits av den hänskjutande domstolen, för att ge denna de uppgifter som den behöver för att avgöra det mål som den ska pröva. ( 8 ) Det är följaktligen på grundval av de faktiska uppgifter som har beskrivits av Juzgado de lo Mercantil n.o8 de Barcelona (Handelsdomstol nr 8 i Barcelona, Spanien) i beslutet om hänskjutande som de frågor som nämnda domstol har ställt ska besvaras.

17.

Vidare har Schweppes, Schweppes International och Orangina Schweppes Holding gjort gällande att de tolkningsfrågor som har ställts är abstrakta och grundar sig på allmänna och hypotetiska påståenden. Det är därför omöjligt för EU-domstolen att bedöma huruvida frågorna är nödvändiga och relevanta.

18.

Det framgår av fast rättspraxis att det förfarande som har införts genom artikel 267 FEUF utgör ett medel för samarbete mellan EU‑domstolen och de nationella domstolarna, genom vilket EU‑domstolen tillhandahåller de nationella domstolarna de uppgifter om unionsrättens tolkning som de behöver för att kunna avgöra de mål som de ska pröva. ( 9 ) Inom ramen för detta samarbete är det den nationella domstol vid vilken målet anhängiggjorts som är bäst skickad att med beaktande av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till domstolen. ( 10 ) Det ankommer likväl på EU-domstolen att – för att pröva sin egen behörighet – vid behov undersöka de omständigheter under vilka en nationell domstol har anhängiggjort sin begäran om förhandsavgörande och, framför allt, att fastställa om den begärda tolkningen av unionsrätten har samband med de verkliga omständigheterna och saken i målet vid den nationella domstolen, så att EU-domstolen inte föranleds att avge rådgivande utlåtanden i allmänna eller hypotetiska frågor. ( 11 )

19.

I förevarande fall framgår det varken av begäran om förhandsavgörande eller av de handlingar som har ingetts av Schweppes att det är uppenbart att de tolkningsfrågor som har ställts inte har något samband med de verkliga omständigheterna och/eller saken i målet. Ett sådant samband kan för övrigt inte förnekas enbart på grund av att en av parterna i tvisten bestrider riktigheten i de faktiska konstateranden som den hänskjutande domstolen har gjort.

20.

Slutligen har Schweppes, Schweppes International och Orangina Schweppes Holding hävdat att eftersom domstolens praxis om konsumtion av de rättigheter som är knutna till ett varumärke är fast och etablerad, hör den tolkning av bestämmelserna i unionsrätten som den hänskjutande domstolen har begärt till acte clair. Det var följaktligen inte nödvändigt att hänskjuta en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen och begäran ska därför avvisas.

21.

Jag vill bara påpeka att EU-domstolen redan har haft tillfälle att precisera att den omständigheten att svaret på en fråga i en begäran om förhandsavgörande klart kan utläsas av rättspraxis, eller inte lämnar utrymme för något rimligt tvivel, i den mening som avses i domen av den 6 oktober 1982, Cilfit m.fl. (283/81, EU:C:1982:335), – om det antas att så verkligen är fallet i förevarande mål ‐ aldrig kan hindra den nationella domstolen från att ställa en tolkningsfråga till domstolen ( 12 ) och innebär inte att domstolen mister sin behörighet att pröva en sådan fråga. ( 13 ) Enligt den rättspraxis som följer av domen av den 6 oktober 1982, Cilfit m.fl. (283/81, EU:C:1982:335), ankommer det endast på den nationella domstolen att bedöma huruvida den korrekta tillämpningen av unionsrätten är så uppenbar att det saknas utrymme för rimligt tvivel och följaktligen att besluta att avstå från att till EU-domstolen hänskjuta en fråga om tolkningen av unionsrätten som har uppkommit vid den nationella domstolen, ( 14 ) samt att avgöra frågan på sitt eget ansvar. ( 15 )

22.

Mot bakgrund det ovan anförda ska det slås fast att begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning.

23.

Den hänskjutande domstolen har ställt de fyra tolkningsfrågorna för att få klarhet i huruvida artikel 36 FEUF och artikel 7.1 i direktiv 2008/95, ( 16 ) under sådana omständigheter som dem som har beskrivits i beslutet om hänskjutande, utgör hinder för att licenstagaren till innehavaren av ett nationellt varumärke åberopar den ensamrätt som sistnämnde åtnjuter enligt lagstiftningen i den medlemsstat där varumärket är registrerat för att motsätta sig import till och/eller saluföring i denna stat av varor försedda med ett identiskt varumärke som kommer från en annan medlemsstat där detta varumärke, vilket tidigare ägdes av den koncern som både innehavaren av varumärket i importstaten som dess licenstagare hör till, ägs av en tredje part som har förvärvat rättigheterna till detta genom överlåtelse.

24.

Dessa frågor kommer nedan att bedömas gemensamt. För det syftet kommer jag först att erinra om de principer som har fastställts i rättspraxis om konsumtion av de rättigheter som är knutna till ett varumärke, inbegripet vid uppdelning av parallella rättigheter i flera EES-stater som ursprungligen innehades av samma innehavare. Jag kommer därefter att bedöma hur dessa principer skulle kunna tillämpas under sådana omständigheter som dem som föreligger i det nationella målet. På grundval av denna bedömning kommer jag slutligen att föreslå ett svar på de tolkningsfrågor som den hänskjutande domstolen har ställt.

25.

Medlemsstaternas lagstiftningar tillerkänner i princip innehavaren av ett varumärke rätten att motsätta sig att en tredje part importerar och saluför varor som är försedda med detta varumärke. ( 17 ) När dessa varor kommer från en annan medlemsstat, ger utövandet av denna rätt upphov till en begränsning av den fria rörligheten för varor. Eftersom en sådan begränsning grundas på intresset att skydda industriell och kommersiell äganderätt, omfattas den av tillämpningsområdet för den första meningen i artikel 36 FEUF och är följaktligen tillåten, såvida den inte utgör ett ”medel för godtycklig diskriminering” eller innefattar en ”förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstaterna” i den mening som avses i den andra meningen i artikel 36 FEUF.

26.

Principen om konsumtion av de rättigheter som är knutna till ett varumärke infördes i unionsrätten genom rättspraxis och kodifierades i artikel 7.1 i första direktivet 89/104, ( 18 ) därefter i artikel 7.1 i direktiv 2008/95 och slutligen i artikel 15.1 i direktiv 2015/2436. ( 19 ) Denna princip avgränsar omfattningen av de ensamrätter som är erkända av medlemsstaterna i syfte att förhindra att dessa rättigheter utövas på ett sätt som delar upp den inre marknaden genom en avskärmning av de nationella marknaderna.

27.

I syfte att uppnå en jämvikt mellan varumärkens territoriella begränsning och den fria rörligheten för varor, förutsätter denna princip att när en vara som lagligen är försedd med ett varumärke har släppts ut på marknaden i unionen (och i vidare mening inom EES) med innehavarens samtycke eller av innehavaren själv, kan denne inte motsätta sig den senare rörligheten för denna vara, genom att åberopa sin ensamrätt.

28.

Den första formuleringen av denna princip går tillbaka till domen av den 31 oktober 1974, Centrafarm och de Peijper (16/74, EU:C:1974:115). ( 20 ) I den domen påpekade domstolen först att även om fördraget inte påverkar förekomsten av rättigheter som erkänns i en medlemsstats lagstiftning om industriell och kommersiell äganderätt, kan utövandet av dessa rättigheter likväl påverkas av förbuden i fördraget. ( 21 ) Vidare angav domstolen att ”[ä]ven om artikel 36 [FEUF] innehåller undantag från en av de grundläggande principerna för den [inre] marknaden, tillåter [denna artikel] … endast avvikelser från den fria rörligheten för varor när sådana avvikelser är befogade för att skydda de rättigheter som är det särskilda föremålet för denna äganderätt”. ( 22 ) Domstolen angav därefter att vad gäller varumärken är det särskilda föremålet för den kommersiella äganderätten i synnerhet att ”innehavaren ska garanteras ensamrätt att använda varumärket när en vara förs ut på marknaden för första gången, och att [innehavaren] därigenom ska skyddas mot konkurrenter som vill utnyttja varumärkets ställning och anseende genom att sälja varor som olovligen har försetts med detta varumärke”. ( 23 ) Domstolen drog, med hänsyn till ett sådant föremål, slutsatsen att det hinder som uppkommer till följd av den rätt som varumärkesinnehavaren har tillerkänts i en medlemsstats lagstiftning rörande industriell och kommersiell äganderätt, att motsätta sig import av den vara som är försedd med varumärket ”inte [är] befogat när varan lagligen har förts ut på marknaden i den medlemsstat varifrån den är importerad, av innehavaren själv eller med dennes samtycke, så att det inte kan vara fråga om missbruk av eller intrång i varumärket”. ( 24 ) Om så inte var fallet skulle varumärkesinnehavaren, enligt domstolen, ”ha möjlighet att avskärma de nationella marknaderna och därmed begränsa handeln mellan medlemsstaterna, utan att en sådan begränsning är nödvändig för att tillförsäkra honom det väsentliga innehållet i den ensamrätt som följer av varumärket”. ( 25 ) Med andra ord skulle handeln i ett sådant fall ”hindras orimligt”. ( 26 )

29.

Genomförandet av principen om konsumtion förutsätter att två villkor är uppfyllda, nämligen, för det första, att varor försedda med varumärket har förts ut på marknaden inom EES, och, för det andra, att varumärkesinnehavaren har samtyckt till att varorna förs ut marknaden, om detta inte har utförts direkt av varumärkesinnehavaren. På grund av de begränsningar som denna princip medför för varumärkesinnehavarens ensamrätt, kan man notera en tendens hos domstolen att göra en restriktiv tolkning av de begrepp som utgör villkor för dess tillämpning.

30.

Vad beträffar det första av de två ovannämnda villkoren fann domstolen, när den tog ställning till tolkningen av artikel 7.1 i första direktivet 89/104, att det endast är fråga om att varor har ”förts ut på marknaden” i den mening som avses i den bestämmelsen när de varumärkesförsedda varorna faktiskt säljs, eftersom det endast är en sådan försäljningsåtgärd som gör det möjligt för varumärkesinnehavaren att ”realisera det ekonomiska värde som är knutet till varumärket” och för tredje man att få ”rätten att förfoga över de varor som försetts med varumärket”. ( 27 )

31.

Vad beträffar det andra villkoret, vilket avser huruvida den omständigheten att varor som är försedda med varumärket har förts ut på marknaden kan tillskrivas innehavaren av varumärket, preciserade domstolen, alltjämt genom att tolka artikel 7.1 i första direktivet 89/104, att samtycket till att sådana varor förs ut på marknaden ”är … avgörande” för att den ensamrätt som varumärket ger ska upphöra, ( 28 ) och samtycket måste därför uttryckas ”på ett sätt som med säkerhet återger viljan att avstå från denna ensamrätt”. ( 29 )

32.

En sådan vilja uttrycks normalt genom ett uttryckligen avgivet samtycke. ( 30 ) Som domstolen medgav i domen av den 15 oktober 2009, Makro Zelfbedieningsgroothandel m.fl. (C‑324/08, EU:C:2009:633, punkt 23), har dock de krav som följer av skyddet för den fria rörligheten för varor lett domstolen till att anse att en sådan bestämmelse ”kan komma att anpassas”.

33.

För det första har domstolen således fastslagit att konsumtion av den ensamrätt som varumärket ger kan inträda bland annat när den som saluför varorna och varumärkesinnehavaren är ekonomiskt bundna till varandra. Detta är bland annat fallet i fråga om licenstagare. ( 31 ) Jag kommer nedan att återkomma till detta fall.

34.

För det andra framgår det också av domstolens praxis att även när de ifrågavarande varorna först har förts ut på marknaden inom EES av någon som inte har ekonomiska band till varumärkesinnehavaren, och denne inte har gett sitt uttryckliga samtycke, kan viljan att avstå från den ensamrätt som varumärket ger följa av ett underförstått samtycke från denne innehavare. Sådant samtycke kan utläsas av de kriterier som anges i punkt 46 i domen av den 20 november 2001, Zino Davidoff och Levi Strauss (C‑414/99–C‑416/99, EU:C:2001:617). ( 32 )

35.

I den domen, vilken avsåg fallet när varor försedda med ett varumärke förs ut på marknaden utanför EES för första gången, men vars allmänna giltighet har erkänts i domen av den 15 oktober 2009, Makro Zelfbedieningsgroothandel m.fl. (C‑324/08, EU:C:2009:633, punkt 26 och följande punkter), preciserade EU-domstolen att samtycket till att varor förs ut på marknaden inom EES även kan vara underförstått när det av omständigheter som har inträffat före, samtidigt med eller efter utsläppandet på marknaden, enligt den nationella domstolens bedömning, med säkerhet framgår att varumärkesinnehavaren avstår från sin ensamrätt. ( 33 )

36.

I punkterna 53–58 i domen tillade domstolen att sådant underförstått samtycke måste grundas på omständigheter som klart visar att varumärkesinnehavaren avstår från att göra gällande sin ensamrätt och i synnerhet att samtycket inte kan härledas från varumärkesinnehavarens tystnad. ( 34 ) I det avseendet preciserade domstolen att ett underförstått samtycke särskilt inte kan föreligga på grund av att varumärkesinnehavaren inte har meddelat samtliga på varandra följande köpare av varor som har förts ut på marknaden utanför EES att han motsätter sig saluföring inom EES, att det på dessa varor saknas uppgift om ett förbud mot att de förs ut på marknaden inom EES, eller att varumärkesinnehavaren har överlåtit äganderätten till varor som bär varumärket utan att göra några avtalsrättsliga inskränkningar och att en överlåtelse av äganderätten, enligt den lag som är tillämplig på avtalet, innebär en obegränsad rätt till vidareförsäljning eller åtminstone en rätt till fortsatt saluföring av varorna inom EES, om sådana inskränkningar inte har gjorts. ( 35 )

37.

Vad beträffar föremålet för samtycket, preciserade domstolen att samtycket endast avser ”fortsatt marknadsföring” av varor försedda med varumärket, med följden att principen om konsumtion endast gäller bestämda exemplar av den aktuella varan, så att varumärkesinnehavaren alltid kan förbjuda att varumärket används för exemplar som inte först har förts ut på marknaden med varumärkesinnehavarens samtycke. ( 36 )

38.

Slutligen ska det påpekas att domstolen upprepade gånger har slagit fast att bestämmelserna i unionens varumärkesdirektiv, i vilka principen om konsumtion av de rättigheter som är knutna till ett varumärke stadgas, ska tolkas mot bakgrund av fördragets bestämmelser om den fria rörligheten för varor. ( 37 )

39.

Domstolen har vid tre tillfällen ställts inför frågan huruvida innehavaren av ett varumärke som är registrerat i flera medlemsstater, vilket ursprungligen tillhörde en och samma person och som senare har blivit föremål för en uppdelning, antingen frivilligt eller genom ett offentligt ingripande, får motsätta sig import till det territorium där varumärkesinnehavarens rätt är skyddad, av varor som är försedda med samma varumärke och som har förts ut på marknaden i en medlemsstat där detta varumärke ägs av en tredje part.

40.

I det mål som utmynnade i dom av den 3 juli 1974, Van Zuylen (192/73, EU:C:1974:72), – vilken avkunnades före dom av den 31 oktober 1974, Centrafarm och de Peijper (16/74, EU:C:1974:115), i vilken, såsom har påpekats ovan, principen om konsumtion med avseende på varumärken fastslogs – hade rättigheterna till varumärket HAG i Belgien och i Luxemburg år 1935 överlåtits av varumärkesinnehavaren, det tyska bolaget HAG AG, till dess belgiska dotterbolag Café Hag SA. Efter andra världskriget hade aktierna i detta bolag, som hade tagits i beslag av de belgiska myndigheterna som fiendeegendom, sålts till tredje man. År 1971 hade Café HAG SA överlåtit sina rättigheter till varumärket HAG i Belgien och i Luxemburg till bolaget Van Zuylen Frères, vilket inte själv tillverkade de varor som var försedda med varumärket utan gjorde sina inköp hos Café HAG SA. Eftersom HAG hade börjat leverera varor som var försedda med dess tyska varumärke HAG till detaljhandlare i Luxemburg, hade Van Zuylen Frères väckt talan om varumärkesintrång vid Tribunal d’arrondissement de Luxembourg (Distriktsdomstolen i Luxemburg), vilken hade hänskjutit två tolkningsfrågor till domstolen avseende huruvida tolkningen av fördragets bestämmelser om karteller och om den fria rörligheten för varor skulle tillämpas på omständigheterna i målet vid den nationella domstolen.

41.

Efter att ha konstaterat att det till följd av expropriationen av Café HAG inte fanns några juridiska, finansiella, tekniska eller ekonomisk band mellan de två innehavarna av de varumärken som följde av uppdelningen av varumärket HAG, fann domstolen att artikel 85 EEG (artikel 101 FEUF) inte var tillämplig på omständigheterna i målet vid den nationella domstolen. Beträffande tolkningen av bestämmelserna om den fria rörligheten för varor, påpekade domstolen först att varumärkesrätten ger den rättmätige innehavaren av ett varumärke skydd mot intrång av personer som inte har någon lagenlig rätt till detta, och att utövandet av denna rätt bidrar till en avskärmning av marknaderna och hindrar följaktligen den fria rörligheten för varor mellan medlemsstaterna. Domstolen slog därefter fast att innehavaren av ett varumärke inte kan åberopa varumärkesrättens exklusiva karaktär för att förbjuda saluföring i en medlemsstat av varor som framställs lagenligt i en annan medlemsstat och försetts med ett identiskt varumärke av samma ursprung ( 38 ) (den så kallade teorin om gemensamt ursprung). ( 39 ) När domstolen bekräftade denna lösning angav den, i punkt 14 i domen av den 3 juli 1974, Van Zuylen (192/73, EU:C:1974:72), att ”[ä]ven om det är ändamålsenligt att på en [inre] marknad ange vilket ursprung en produkt som bär ett varumärke har, kan sådan konsumentinformation säkras på andra sätt som inte begränsar den fria rörligheten för varor”.

42.

Den ståndpunkt som domstolen intog i domen av den 3 juli 1974, Van Zuylen (192/73, EU:C:1974:72) – vilken, med avseende på konkurrensreglerna, föregreps av dom av den 18 februari 1971, Sirena (40/70, EU:C:1971:18, punkt 11), och bekräftades genom domen av den 22 juni 1976, Terrapin (Overseas) (119/75, EU:C:1976:94, punkt 6) ( 40 ) – motsades i dom av den 17 oktober 1990, HAG GF (C‑10/89, EU:C:1990:359). Bakgrunden var identisk, med den enda skillnaden att det denna gång var HAG som försökte att motsätta sig importen till Tyskland, av det bolag som hade efterträtt Van Zuylen Frères, av varor som var försedda med varumärket HAG och som härrörde från Belgien. Domstolen ansåg dock ”det nödvändigt att ompröva den tolkning som gjordes i denna dom med hänsyn till den rättspraxis som efter hand har utvecklats rörande förhållandet mellan industriell och kommersiell äganderätt och fördragets allmänna bestämmelser, särskilt vad gäller den fria rörligheten för varor”. ( 41 )

43.

Efter att ha erinrat om principen om konsumtion av de rättigheter som är knutna till ett varumärke, såsom den har utvecklats i domstolens praxis, framhöll domstolen att för att ett varumärke ska kunna ha den funktion som det har tilldelats i det system med sund konkurrens som eftersträvas i fördraget, måste det utgöra en ”garanti för att alla produkter som bär det har framställts under kontroll av ett enda företag som är ansvarigt för deras kvalitet”. Vidare angav domstolen att det särskilda föremålet för varumärkesrätten – för vars skydd undantag från den grundläggande principen om fri rörlighet för varor medges – i synnerhet är att varumärkesinnehavaren ska garanteras ensamrätt att använda varumärket när en vara förs ut på marknaden för första gången, och för att fastställa den exakta räckvidden av denna ensamrätt var det nödvändigt att ta hänsyn till varumärkets grundläggande funktion, vilken är att för konsumenten eller slutanvändaren garantera den varumärkesförsedda varans ursprungsidentitet, så att denne utan risk för förväxling kan särskilja produkten från produkter med ett annat ursprung.

44.

I domen av den 17 oktober 1990, HAG GF (C‑10/89, EU:C:1990:359), blir varumärkets funktion att ange ursprung den centrala delen, mot bakgrund av vilken omfattningen av den rätt som varumärket ger och dess begränsningar ska bedömas, medan domstolen i domen av den 3 juli 1974, Van Zuylen (192/73, EU:C:1974:72), hade tillmätt denna funktion föga betydelse i systematiken i dess resonemang (se punkt 41 ovan). Detta ändrade perspektiv ledde domstolen till slutsatsen att den omständigheten att HAG ”inte på något sätt ha[de] samtyckt” till att liknande produkter, tillverkade och saluförda ”av ett företag som inte står i ett ekonomiskt eller rättsligt beroendeförhållande” till bolaget, förs ut på marknaden i en annan medlemsstat under ett identiskt varumärke var ”avgörande” vid bedömningen av huruvida HAG hade rätt att motsätta sig import av dessa varor till Tyskland. ( 42 ) Om innehavaren av ett varumärke inte tillerkändes en sådan rätt, skulle konsumenterna inte längre med säkerhet kunna identifiera de varumärkesförsedda produkternas ursprung. Varumärkesinnehavaren skulle riskera att ”få skulden för den dåliga kvaliteten på en produkt som han på intet sätt är ansvarig för”. ( 43 ) Enligt domstolen saknade den omständigheten att de båda aktuella varumärkena ursprungligen hade tillhört en och samma innehavare relevans, eftersom ”[e]fter expropriationen har … båda varumärkena trots sitt gemensamma ursprung självständigt fyllt sin funktion att inom det egna territoriet garantera att de märkta produkterna härrör från en enda källa”. ( 44 )

45.

Domstolen övergav slutgiltigt teorin om gemensamt ursprung i domen av den 22 juni 1994, IHT Internationale Heiztechnik och Danzinger (C‑9/93, EU:C:1994:261).

46.

Bakgrunden i det nationella mål som föranledde nyss nämnda dom skilde sig från bakgrunden i de nationella mål som utmynnade i domen av den 3 juli 1974, Van Zuylen (192/73, EU:C:1974:72), och domen av den 17 oktober 1990, HAG GF (C‑10/89, EU:C:1990:359), huvudsakligen på grund av att uppdelningen av det aktuella varumärket inte var resultatet av en åtgärd av en myndighet, utan av en frivillig överlåtelse, som skedde i samband med ett ackordsförfarande. Överlåtelsen avsåg endast ett affärsområde för det franska dotterbolaget i koncernen American Standard, vilken genom sina tyska och franska dotterbolag innehade varumärket IDEAL-STANDARD i Tyskland och i Frankrike. American Standards tyska dotterbolag motsatte sig saluföringen i Tyskland av varor som var försedda med samma varumärke som det själv innehade i Tyskland och som hade importerats från Frankrike, där de tillverkades av det bolag till vilket koncernens franska dotterbolag hade överlåtit varumärket. Saluföringen sköttes av ett i Tyskland etablerat dotterbolag till det förvärvande bolaget. Till skillnad från de nationella mål som föranledde domen av den 3 juli 1974, Van Zuylen (192/73, EU:C:1974:72), och domen av den 17 oktober 1990, HAG GF (C‑10/89, EU:C:1990:359), var de aktuella varorna inte identiska, utan liknande endast de varor som tillverkades av innehavaren av varumärket i Tyskland.

47.

I domskälen i domen av den 22 juni 1994, IHT Internationale Heiztechnik och Danzinger (C‑9/93, EU:C:1994:261), framhöll domstolen först att de nationella varumärkesrättigheterna inte bara är territoriella, utan även sinsemellan oberoende, och att detta oberoende medför att innehavaren av en varumärkesrätt kan överlåta denna för ett land utan att samtidigt överlåta den för andra länder. ( 45 ) Domstolen erinrade därefter om varumärkesrättens föremål och de begränsningar som principen om konsumtion uppställer för utövandet av denna rätt.

48.

I det sammanhanget angav domstolen, i punkt 34 i domen, att denna princip ”gäller när innehavaren av varumärket i importlandet och innehavaren i exportlandet är identiska eller när de är ekonomiskt bundna till varandra, även om de är skilda personer”, ( 46 ) och domstolen identifierade flera situationer då denna princip är tillämplig, nämligen – förutom det fall då de varumärkesförsedda varorna har förts ut på marknaden av samma företag – de fall då sådana varor har förts ut på marknaden av en licenstagare, av ett moder- eller dotterbolag i samma koncern eller av en ensamagent. Enligt domstolen har samtliga dessa fall det gemensamt att de varor som är försedda med varumärket har framställts under kontroll av en och samma enhet, vilket gör att den fria rörligheten för dessa varor inte påverkar varumärkets funktion. I det avseendet klargjorde domstolen även att det avgörande är ”möjligheten att kontrollera varornas kvalitet, inte det faktiska utövandet av kontrollen”. ( 47 )

49.

Vad beträffar tillämpningen av dessa principer på fallet med en överlåtelse av ett varumärke som är begränsad enbart till en eller flera medlemsstater, angav domstolen att denna situation klart skulle skiljas från det fall då de importerade varorna kommer från en licenstagare eller ett dotterbolag som har övertagit varumärkesrätten i exportlandet. Såsom domstolen påpekade ger nämligen ”[ö]verlåtelseavtalet … inte i sig, [det vill säga] när det inte finns några ekonomiska band, överlåtaren möjlighet att kontrollera kvaliteten på de varor som saluförs och förses med varumärket av förvärvaren”, ( 48 ) och överlåtelseavtalet gör det inte heller möjligt att anse att överlåtaren implicit har samtyckt till att dessa varor kan omsättas i de territorier där denne fortfarande innehar sitt varumärke. ( 49 )

50.

På grundval av dessa överväganden, och genom att underkänna de motsatta argument som hade anförts av kommissionen och det importerande bolaget, utvidgade domstolen ”lösningen att isolera marknader”, ( 50 ) vilken hade fastslagits i domen av den 17 oktober 1990, HAG GF (C‑10/89, EU:C:1990:359), till att omfatta en frivillig uppdelning av varumärket.

51.

Det är mot bakgrund av de ovan angivna principerna som den hänskjutande domstolens tolkningsfrågor ska besvaras och som domstolen ska bedöma huruvida Schweppes, under de omständigheter som är aktuella i det nationella målet, lagligen kan motsätta sig att en tredje part importerar varor som är försedda med varumärkena SCHWEPPES och som saluförs i Förenade kungariket av Coca-Cola till Spanien, där bolaget innehar nämnda varumärken.

52.

Det ska inledningsvis medges att omständigheterna i det nationella målet tycks, efter en första bedömning, lämpa sig för en renodlad tillämpning av domen av den 22 juni 1994, IHT Internationale Heiztechnik och Danzinger (C‑9/93, EU:C:1994:261), såsom Schweppes, Schweppes International och Orangina Schweppes Holding har framhållit.

53.

I likhet med det mål som föranledde domen av den 22 juni 1994, IHT Internationale Heiztechnik och Danzinger (C‑9/93, EU:C:1994:261), avser förevarande mål en frivillig uppdelning av parallella rättigheter i flera medlemsstater. Vidare är det utrett att det mellan Schweppes International och Coca-Cola inte föreligger några sådana förhållanden som beaktades av domstolen i punkt 34 i den domen. Coca-Cola är varken licenstagare till eller ensamagent för Schweppes International i Förenade kungariket och det finns inte något koncernförhållande mellan dessa båda bolag.

54.

Genom att upprepa den hänskjutande domstolens anmärkningar har dock Red Paralela-bolagen och kommissionen, liksom den grekiska och den nederländska regeringen, begärt att domstolen ska driva denna analys vidare och erkänna att rätten för Schweppes (i egenskap av licenstagare till Schweppes International, som är innehavare av de aktuella varumärkena) att motsätta sig import av de aktuella varorna till Spanien skulle, med hänsyn till de särskilda omständigheterna i det nationella målet, kunna vara konsumerad.

55.

Trots att dessa berörda parters ståndpunkter i huvudsak sammanfaller vad gäller resultatet, skiljer sig de resonemang som dessa parter stöder sig på delvis åt. Den grekiska regeringen och kommissionen har föreslagit att EU-domstolen ska klargöra gränserna för domstolens praxis som bygger på domen av den 22 juni 1994, IHT Internationale Heiztechnik och Danzinger (C‑9/93, EU:C:1994:261), mot bakgrund av omständigheterna i det nationella målet. Red Paralela-bolagen och den nederländska regeringen anser i huvudsak att Schweppes och Schweppes International har gjort sig skyldiga till rättsmissbruk, genom att under sådana omständigheter motsätta sig parallellimport av varor som är försedda med varumärket SCHWEPPES som de inte själva har tillverkat och salufört.

56.

Innan jag undersöker dessa olika ståndpunkter, är det lämpligt att kortfattat granska ett argument som inledningsvis åberopades av kommissionen i dess skriftliga yttrande och som ligger till grund för det resonemang som kommissionen och särskilt Red Paralela-bolagen har utvecklat med avseende på den hänskjutande domstolens frågor. Enligt detta argument – vilket hade anförts som stöd för att inte överge teorin om gemensamt ursprung vid en frivillig klyvning eller uppdelning av varumärket – medför överlåtelsen av parallella rättigheter med avseende på endast en del av de nationella varumärken som innehas av överlåtaren med nödvändighet att den särskiljande funktionen hos dessa varumärken ifrågasätts, vilket överlåtaren frivilligt godtar och måste ta konsekvenserna av. ( 51 )

57.

Det ska påpekas att detta argument underkändes med bestämdhet av EU-domstolen i domen av den 22 juni 1994, IHT Internationale Heiztechnik och Danzinger (C‑9/93, EU:C:1994:261). I den domen slog domstolen uttryckligen fast att den omständigheten att överlåtaren accepterar att varumärkets särskiljande funktion försvagas till följd av uppdelningen av den ursprungliga rätten till detta varumärke inte kan medföra att innehavaren avstår från sin ensamrätt att motsätta sig import till sitt territorium av de varor som saluförs av förvärvaren i en annan stat inom EES. ( 52 )

58.

Såsom domstolen framhöll i punkt 48 i den domen, ska nämligen ett varumärkes funktion bedömas i förhållande till ett bestämt territorium. Den omständigheten att varumärkets funktion att ange ursprung kan försvagas, till följd av en territoriellt begränsad överlåtelse, för en del av konsumenterna av de varor som är försedda med varumärket, nämligen de konsumenter som rör sig mellan två stater inom EES där dessa varor tillverkas och saluförs av olika företag, medför följaktligen inte att varje innehavare av varumärket på nationell nivå förlorar intresset av att behålla en ensamrätt i det egna territoriet för att bevara den särskiljande funktionen hos sitt varumärke gentemot de konsumenter som är hemmahörande i detta territorium.

59.

Vidare framgår det av den rättspraxis som har omnämnts ovan att konsumtion av de rättigheter som är knutna till ett varumärke inträder först i det skede då de varor som försetts med varumärket förs ut på marknaden. ( 53 ) Även om det således är riktigt att innehavaren av parallella rättigheter till ett varumärke, genom en territoriellt begränsad överlåtelse, frivilligt avstår från att vara den enda som saluför varor försedda med detta varumärke inom EES, kan ett sådant avstående inte medföra att konsumtion inträder, eftersom det vid den tidpunkt då samtycke ges till överlåtelsen ännu inte har vidtagits någon åtgärd för att saluföra de varor som är försedda med det överlåtna varumärket.

60.

Efter att ha klargjort detta vill jag påpeka att åtminstone en del av det resonemang som Red Paralela-bolagen utvecklade i sitt yttrande vid domstolen inte är helt ovidkommande för den logik som ligger till grund för det argument som har angetts i punkt 56 ovan.

61.

Red Paralela-bolagen anser att eftersom Schweppes och Schweppes International fortsatte med ett beteende som syftade till att – med hjälp av Coca-Colas tillåtande, för att inte säga samarbetsvilliga, attityd – främja en global och enhetlig image av varumärket SCHWEPPES även efter uppdelningen av detta varumärke, har de missuppfattat funktionen att ange ursprung hos det varumärke som de använder i Spanien och har följaktligen förlorat rätten att motsätta sig parallellimport till denna medlemsstat av varor som lagligen är försedda med ett identiskt varumärke och som saluförs av Coca-Cola i en annan EES-stat. Red Paralela-bolagen har särskilt framhållit den omständigheten att Schweppes och Schweppes International har, i deras koncernpolicy, i deras affärsmässiga beslut, i deras relationer med kunderna och i deras reklambudskap, aktivt försökt att förknippa ursprunget för dess varumärke med Förenade kungariket, det vill säga den medlemsstat varifrån de flesta varor som saluförs av Red Paralela-bolagen i Spanien härrör.

62.

Trots att Red Paralela-bolagens resonemang är lockande, anser jag inte att det är övertygande.

63.

För det första, och såsom har påpekats ovan, är en försvagning av varumärkets funktion att ange ursprung, i vart fall för en del av de berörda konsumenterna, en oundviklig följd av den territoriellt begränsade överlåtelsen av parallella rättigheter till ett och samma varumärke. Denna försvagning kan bli särskilt accentuerad när, såsom är fallet i det nationella målet, det varumärke som har kluvits eller delats upp under många år ägdes av en och samma innehavare och har blivit mycket känt som ett enhetligt varumärke. Som jag redan har haft tillfälle att framhålla, går det dock inte att av en sådan förväntad, men ofrånkomlig, följd av överlåtelsen utläsa någon som helst begränsning av överlåtarens framtida utövande av rättigheterna till de parallella varumärken som inte har överlåtits. ( 54 ) Vidare går det inte heller att påtvinga överlåtaren ett beteende som syftar till att aktivt motverka en sådan följd.

64.

För det andra, att ett varumärke är känt, liksom dess image och associationsväckande förmåga, vilka utgör i lika hög grad faktorer som avser dess värde, kan i viss mån bero på varumärkets historia och således dess ursprung. I sådana fall har innehavaren av ett varumärke som är föremål för flera nationella registreringar, som överlåter endast en del av sina parallella rättigheter till varumärket, fortfarande ett intresse av att fortsätta att hänvisa till det enhetliga varumärkets historia och ursprung, när detta gör det möjligt för innehavaren att bevara värdet på det eller de kännetecken som vederbörande behåller rätten till. En sådan varumärkesinnehavare kan följaktligen inte kritiseras för att den, efter överlåtelsen, fortsätter att i presentationen av sina varor, i sina reklambudskap eller i sina relationer med konsumenterna hänvisa till det geografiska ursprunget för de varumärken som denne fortfarande innehar. Detta gäller även när detta ursprung, såsom är fallet med det varumärke som är aktuellt i det nationella målet, har koppling till en stat i vilken rättigheterna till varumärket numera innehas av förvärvaren. På samma sätt, och av samma skäl, kan en sådan varumärkesinnehavare inte kritiseras för att den hänvisar till delar av det enhetliga varumärkets historia, när vederbörande ansöker om nya registreringar, såsom är fallet i det nationella målet vad beträffar namnteckningen av uppfinnaren av tonic-vatten av varumärket SCHWEPPES.

65.

De beteenden som har beskrivits ovan, även om det antas att de kan försvaga den särskiljande funktionen hos det varumärke som Schweppes använder i Spanien gentemot spanska konsumenter, ingår i en strategi för att bevara bolagens varumärkeskapital och visar inte på någon avsikt att skapa en risk för förväxling hos nämnda konsumenter vad gäller det kommersiella ursprunget (vilket för övrigt inte ska förväxlas med det geografiska ursprunget) för de varor som är i fråga i det nationella målet. Härav följer att, i motsats till vad Red Paralela-bolagen har hävdat, den omständigheten att nämnda bolag väcker talan om intrång för att motsätta sig import till det territorium där deras varumärke är skyddat av varor som är försedda med ett identiskt varumärke inte kan utgöra missbruk av de rättigheter som är knutna till varumärket. ( 55 )

66.

Det ska vidare påpekas att även om det skulle kunna anses att de varor som saluförs av Schweppes i Spanien respektive av Coca-Cola i Förenade kungariket härrör från verkligt oberoende källor, vilket är en fråga som kommer att behandlas senare, skulle en sådan avreglering av parallellimport som Red Paralela-bolagen förespråkar endast öka risken för att spanska konsumenter misstar sig på varornas kommersiella ursprung. Jag tror inte att artikel 7.1 i direktiv 2008/95 stöder en sådan effekt.

67.

Det återstår att pröva Red Paralela-bolagens argument att Schweppes International utövar sina varumärkesrättigheter på ett sådant sätt att det uppstår en godtycklig diskriminering mellan de olika medlemsstaterna, eftersom bolaget tillåter parallellimport av varor som saluförs av Coca-Cola i Förenade kungariket till vissa länder där det innehar varumärket SCHWEPPES, men inte till andra länder, som till exempel Spanien.

68.

I det avseendet räcker det att påpeka att enbart den omständigheten att innehavaren av ett varumärke tolererar import till den stat där dennes varumärke är skyddat av varor som är försedda med ett identiskt varumärke och som härrör från en annan medlemsstat, där varorna fördes ut på marknaden av en tredje part utan varumärkesinnehavarens samtycke, innebär inte att det kan anses att varumärkesinnehavaren underförstått har avstått från att motsätta sig import av varor av samma ursprung till en annan medlemsstat där vederbörande innehar parallella rättigheter. För det första, och såsom jag har redan har påpekat i punkt 36 ovan, är tystnaden eller en passiv hållning från varumärkesinnehavarens sida i princip inte tillräcklig för att presumera att varumärkesinnehavaren har gett sitt samtycke till att föra ut varor på marknaden som är försedda med ett identiskt varumärke eller ett varumärke som ger upphov till förväxling. Detta gäller särskilt när en sådan hållning åberopas, såsom Red Paralela-bolagen har gjort, till stöd för en allmän avreglering av parallellimport från ett visst territorium. För det andra, och såsom jag även har angett i punkt 37 ovan, inträder konsumtion av de rättigheter som är knutna till ett varumärke, på grund av varumärkesinnehavarens underförstådda eller uttryckliga samtycke, endast beträffande de varor som detta samtycke avser. Slutligen vill jag i förbigående påpeka att Schweppes avstående från att utöva sina rättigheter för att motsätta sig parallellimport från Förenade kungariket till vissa territorier där bolagets varumärken är registrerade inte tycks, mot bakgrund av den information som den hänskjutande domstolen har lämnat, vara systematiskt, utan begränsat till endast distributionskanalen via internet.

69.

Efter att ha diskuterat det resonemang som Red Paralela-bolagen har utvecklat, är det nu lämpligt att övergå till kommissionens ståndpunkt.

70.

Enligt kommissionen kan konsumtion av de rättigheter som är knutna till ett varumärke, förutom i de situationer som räknas upp i punkt 34 i domen av den 22 juni 1994, IHT Internationale Heiztechnik och Danzinger (C‑9/93, EU:C:1994:261), även inträda när tillverkningen och saluföringen av varor som är försedda med identiska parallella varumärken omfattas av en enhetlig affärspolicy och affärsstrategi från varumärkesinnehavarnas sida.

71.

Denna ståndpunkt förtjänar, enligt min mening, att uppmärksammas av domstolen.

72.

I motsats till vad Schweppes, Schweppes International och Orangina Schweppes Holding har gjort gällande, ligger denna ståndpunkt helt i linje med den rättspraxis som bygger på domen av den 22 juni 1994, IHT Internationale Heiztechnik och Danzinger (C‑9/93, EU:C:1994:261).

73.

Även om det inte någonstans i domen av den 22 juni 1994, IHT Internationale Heiztechnik och Danzinger (C‑9/93, EU:C:1994:261), uttryckligen anges att konsumtion av de rättigheter som är knutna till ett varumärke kan inträda i andra fall än dem som förtecknas i punkt 34 i den domen, gör domstolens resonemang att det utan svårighet kan anses att denna förteckning endast är vägledande.

74.

Såsom kommissionen korrekt har påpekat hänvisar det kriterium som i den domen ligger till grund för att tillämpa principen om konsumtion, när den person som innehar rättigheterna till varumärket i importstaten och den person som har fört ut de varumärkesförsedda varorna på marknaden i exportstaten inte är densamma, till att det finns ”ekonomiska band” mellan dessa två personer.

75.

Även om domstolen inte har definierat begreppet ekonomiska band, utan har nöjt sig med att hävda att sådana band föreligger i de tre situationer som avses i punkt 34 i domen av den 22 juni 1994, IHT Internationale Heiztechnik och Danzinger (C‑9/93, EU:C:1994:261) – nämligen när det föreligger en licens eller ett agenturavtal avseende varumärket eller när de två berörda enheterna hör till samma koncern – ger den logik som ligger till grund för domskälen i den domen och domstolens språkbruk viss vägledning i det avseendet.

76.

Den domen visar framför allt på en terminologisk utveckling jämfört med tidigare rättspraxis. Om domstolen i tidigare domar lät konsumtion av rätten att motsätta sig import av varor som förts ut på marknaden inom EES av en tredje part följa av att det förelåg ”ett ekonomiskt eller rättsligt beroendeförhållande” mellan denna tredje part och varumärkesinnehavaren, ( 56 ) övergav domstolen denna formulering i domen av den 22 juni 1994, IHT Internationale Heiztechnik och Danzinger (C‑9/93, EU:C:1994:261), och hänvisade mer enkelt till ”ekonomiska band”, ett begrepp som gör det möjligt att täcka ett potentiellt sett bredare spektrum av relationer mellan företag i näringslivet. ( 57 )

77.

Denna terminologiska utveckling avspeglar, på ett begreppsmässigt plan, en övergång från ett formellt kriterium, där kontrollen över användningen av varumärket, vilken krävs för konsumtion, endast anses kunna utövas inom ramen för ett strikt beroendeförhållande mellan de berörda enheterna (förekomsten av ägarband eller avtal som formaliserar ett underställt förhållande, som ger den ena parten lednings- eller förvaltningsbefogenhet som den andra parten måste underkasta sig) till ett mer påtagligt kriterium, enligt vilket det viktiga inte är så mycket arten på förhållandena mellan dessa enheter, utan det faktum att varumärket, tack vare dessa förhållanden, omfattas av en enda kontroll. ( 58 )

78.

Ett sådant kriterium kan omfatta inte bara de klassiska fall som illustreras i punkt 34 i domen av den 22 juni 1994, IHT Internationale Heiztechnik och Danzinger (C‑9/93, EU:C:1994:261), där användningen av varumärket kontrolleras av en enda person (licensgivaren eller tillverkaren) eller en enhet som utgör en ekonomisk enhet (koncernen), utan även de situationer då användningen av varumärket, i importstaten och i exportstaten, omfattas av en gemensam kontroll av två skilda personer – som var och en innehar de rättigheter som erkänns på nationell nivå – vilka vid användningen av varumärket agerar som en och samma intressesfär.

79.

I sådana situationer, liksom i de fall som omnämns i punkt 34 i domen av den 22 juni 1994, IHT Internationale Heiztechnik och Danzinger (C‑9/93, EU:C:1994:261), omfattas varumärket av en enda kontroll, eftersom tillverkningen och saluföringen av de varor som är försedda med varumärket kan hänföras till en enda central ledning. Denna enhetliga kontroll innebär att nationella lagar om varumärkesrätt inte kan åberopas för att begränsa rörligheten för sådana varor. ( 59 )

80.

När två eller flera innehavare av parallella varumärken kommer överens om att utöva en gemensam kontroll över användningen av deras kännetecken, oavsett huruvida dessa har ett gemensamt ursprung eller ej, avstår var och en av dem från att utöva sin rätt att motsätta sig import till sitt eget territorium av varor försedda med varumärket som har förts ut på marknaden i exportstaten av en av de andra varumärkesinnehavarna som deltar i överenskommelsen, varvid varorna ska anses ha förts ut på marknaden med dennes samtycke.

81.

För att en sådan konsumtion ska uppstå, är det dock viktigt att överenskommelsen ger en möjlighet att direkt eller indirekt bestämma på vilka varor varumärket ska anbringas och att kontrollera varornas kvalitet. Detta krav, vilket har uttryckts på ett tydligt sätt i punkterna 37 och 38 i domen av den 22 juni 1994, IHT Internationale Heiztechnik och Danzinger (C‑9/93, EU:C:1994:261), samt i punkt 13 i domen av den 17 oktober 1990, HAG GF (C‑10/89, EU:C:1990:359), hänför sig till varumärkets grundläggande funktion som en angivelse av det kommersiella ursprunget för de varor (eller tjänster) som är försedda med varumärket. I det avseendet ska det framhållas att i samband med den enda kontrollen över varumärket som utförs gemensamt av två eller flera innehavare av parallella rättigheter, ska denna funktion uppfattas så, att det ursprung som varumärket är avsett att garantera inte är kopplat till det företag som ansvarar för tillverkningen av varorna, utan hänvisar till den ledning som beslutar om de strategiska valen vad gäller utbudet av dessa varor.

82.

Med förbehåll för ovannämnda precisering avseende föremålet för kontrollen, anser jag därför, i likhet med kommissionen, att det inte kan uteslutas att innehavarna av de parallella varumärken som följer av uppdelningen av ett enda varumärke till följd av en territoriellt begränsad överlåtelse av detta varumärke kan anses vara ”ekonomiskt bundna” till varandra med avseende på tillämpningen av principen om konsumtion, när de samordnar sin affärspolicy i syfte att utöva en gemensam kontroll över användningen av deras respektive varumärken. ( 60 )

83.

De argument som har anförts mot denna ståndpunkt under det aktuella förfarandet kan enligt min mening inte godtas.

84.

För det första, och i motsats till vad som har hävdats, innebär en sådan ståndpunkt inte att domen av den 17 oktober 1990, HAG GF (C‑10/89, EU:C:1990:359), och domen av den 22 juni 1994, IHT Internationale Heiztechnik och Danzinger (C‑9/93, EU:C:1994:261), ifrågasätts.

85.

Den lösning som valdes i dessa domar var nämligen villkorad av att båda varumärkena efter överlåtelsen, trots sitt gemensamma ursprung, självständigt fyllde sin funktion att garantera att de varumärkesförsedda varorna härrör från en enda källa. ( 61 ) Endast om detta villkor är uppfyllt kan innehavarna av de parallella varumärken som följer av en uppdelning av varumärket tillerkännas rätt att motsätta sig den fria rörligheten för varumärkesförsedda varor – en rätt som innehavaren av det enhetliga varumärket inte själv har när denna uppdelning sker – med följden att parallellhandeln med dessa varor, som är tillåten före överlåtelsen, kommer att förbjudas. Det står klart att villkoret inte är uppfyllt, när överlåtaren och förvärvaren (eller förvärvarna) kommer överens om att använda sina varumärken gemensamt och antar en affärsstrategi för att bevara och upprätthålla sina känneteckens image av ett enhetligt varumärke på marknaden.

86.

Att låta principen om konsumtion gälla i ett sådant fall är inte bara förenligt med domen av den 17 oktober 1990, HAG GF (C‑10/89, EU:C:1990:359), och domen av den 22 juni 1994, IHT Internationale Heiztechnik och Danzinger (C‑9/93, EU:C:1994:261), utan tjänar även det syfte som var vägledande för domstolen i dessa domar, nämligen att sträva efter en korrekt avvägning mellan de motstående målen med den fria rörligheten för varor och skyddet för de rättigheter som är knutna till ett varumärke. Såsom domstolen angav i punkt 39 i domen av den 22 juni 1994, IHT Internationale Heiztechnik och Danzinger (C‑9/93, EU:C:1994:261), hindrar fördragets bestämmelser om fri rörlighet för varor tillämpningen av nationella lagar som tillåter att varumärkesrätten görs gällande för att hindra den fria rörligheten för en vara försedd med ett varumärke vars användning omfattas av en enda kontroll. Föremålet för varumärkesrätten är nämligen inte att ge innehavarna rätt att avskärma de nationella marknaderna och på så sätt främja att de prisskillnader som kan förekomma mellan medlemsstaterna bibehålls. ( 62 )

87.

För det andra går det inte att invända att det förhållande som föreligger mellan de innehavare av parallella varumärken som kommer överens om en gemensam förvaltning av deras kännetecken inte går att likställa med förhållandet mellan en licensgivare och dess licenstagare, tillverkaren och dess agenter, eller bolag som ingår i samma koncern. Såsom jag har framhållit ovan är det nämligen den enhetliga kontroll över varumärket som följer av samtliga dessa förhållanden, och inte de formella aspekterna av dessa förhållanden, som medför att konsumtion inträder.

88.

Det är visserligen riktigt att innehavaren av varumärket, direkt eller indirekt, drar fördel av när den varumärkesförsedda varan förs ut på marknaden för första gången av dess licenstagare, av dess agent eller av ett bolag inom samma koncern, vilket däremot inte är fallet när varan förs ut på marknaden av innehavaren av ett parallellt varumärke. Om det inte föreligger någon sådan fördel, skulle det kunna bestridas att det verkligen har skett ett utsläppande på marknaden som kan medföra konsumtion av varumärkesinnehavarens rättigheter. Den rättspraxis som avser begreppet ”förts ut på marknaden”, och som det har hänvisats till i punkt 30 ovan, tycks ge stöd för denna ståndpunkt.

89.

I det avseendet vill jag påpeka att mottagandet av en ersättning vid den första saluföringen av varan utgör, till skillnad från vad som är fallet med andra former av immateriella rättigheter eller industriell äganderätt, däribland särskilt patent, inte det särskilda föremålet för varumärkesrätten, vilket, såsom jag har angett ovan, är ”rätten att använda varumärket när en vara förs ut på marknaden för första gången”. ( 63 ) Härav följer, såsom generaladvokaten Jacobs påpekade i punkt 61 i sitt förslag till avgörande i målen Bristol-Myers Squibb m.fl. (C‑427/93, C‑429/93, C‑436/93, C‑71/94 och C‑232/94, EU:C:1995:440), att det som är avgörande för tillämpningen av principen om konsumtion är inte om innehavaren av rättigheten får en rimlig ersättning vid försäljningen, utan om han samtycker till den. Den rättspraxis som har nämnts i punkt 30 ovan ska följaktligen anses syfta till att precisera från och med vilken tidpunkt de varor som är försedda med varumärket förs ut på marknaden snarare än att fastställa ett nödvändigt villkor för konsumtion. ( 64 )

90.

För det tredje, och i motsats till vad bland annat Schweppes har gjort gällande, skulle inte heller den territoriellt begränsade överlåtelsen av varumärket, som ett tillåtet sätt att överföra rättigheterna till ett varumärke, ifrågasättas om domstolen, såsom jag föreslår, följde den ståndpunkt som kommissionen har förespråkat. Det är nämligen fortfarande tillåtet för parterna i en sådan överlåtelse, under förutsättning att konkurrensreglerna iakttas, att föreskriva ett ömsesidigt förbud mot försäljning i deras respektive territorier, såsom är fallet i ett exklusivt licensavtal. Det skulle således endast vara möjligt för varumärkesförsedda varor att röra sig från ett territorium till ett annat, utan att överlåtelseavtalet åsidosätts, när importen utförs av en tredje part.

91.

För det fjärde, och detta är den vanskligaste aspekten, har det vid domstolen diskuterats vem som skulle ha bevisbördan för att det förekommer en samordning mellan innehavarna av de parallella varumärkena som kan ge upphov till en sådan enhetlig kontroll som beskrivits ovan.

92.

Eftersom det kan visa sig vara objektivt svårt för en tredje part att lägga fram sådana bevis, förefaller det rimligt att, såsom kommissionen har föreslagit, anpassa regeln om att det i princip åligger parallellimportören att bevisa de faktiska omständigheter som motiverar konsumtion av de rättigheter som är knutna till ett varumärke. ( 65 ) I det avseendet vill jag erinra om att domstolen tillåter en omvänd bevisbörda i synnerhet när tillämpningen av denna bevisregel skulle ge varumärkesinnehavaren möjlighet att avskärma de nationella marknaderna och på så sätt främja att de prisskillnader som kan förekomma mellan medlemsstaterna bibehålls. ( 66 )

93.

Såsom bolagen inom Schweppes-koncernen har begärt, bör det vidare fastställas tydliga bevisregler, för att inte skapa osäkerhet som missgynnar innehavarna av parallella nationella varumärken.

94.

Även om det, i sådana situationer som den som föreligger i det nationella målet, vore orimligt att kräva att parallellimportören lägger fram bevis för att varumärket omfattas av en enda kontroll i exportstaten och i importstaten, ankommer det likväl på parallellimportören att lämna en rad exakta och samstämmiga uppgifter som gör det möjligt att dra slutsatsen att en sådan kontroll förekommer. De faktiska omständigheter som har beskrivits av den hänskjutande domstolen och som har angetts i punkt 10 ovan är av sådant slag att de kan utgöra sådana uppgifter.

95.

När det föreligger en rad exakta och samstämmiga uppgifter, ankommer det på den innehavare som avser att motsätta sig import av de varumärkesförsedda varorna till sitt territorium att bevisa att det inte har ingåtts någon överenskommelse eller gjorts någon samordning med innehavaren av varumärket i exportstaten i syfte att varumärket ska omfattas av en enda kontroll.

96.

Det ankommer på den nationella domstolen, mot bakgrund av samtliga omständigheter i det aktuella fallet och efter att i förekommande fall ha begärt att överlåtelseavtalet och andra relevanta handlingar ska företes för att klargöra banden mellan innehavarna av de parallella varumärkena, att bedöma huruvida villkoren för konsumtion av varumärkesinnehavarens rättigheter i importstaten är uppfyllda med avseende på de aktuella varorna.

97.

I det avseendet är det viktigt att upprepa att sådana villkor kan anses uppfyllda endast om den enda kontrollen över varumärket ger de enheter som utövar denna kontroll möjlighet att direkt eller indirekt bestämma på vilka varor varumärket ska anbringas och att kontrollera varornas kvalitet.

98.

På grundval av bedömningen ovan, anser jag att de frågor som den hänskjutande domstolen har ställt ska besvaras gemensamt på följande sätt. Artikel 36 FEUF och artikel 7.1 i direktiv 2008/95 utgör hinder för att licenstagaren till innehavaren av ett nationellt varumärke åberopar den ensamrätt som den sistnämnde åtnjuter enligt lagstiftningen i den medlemsstat där varumärket är registrerat för att motsätta sig import till och/eller saluföring i denna stat av varor försedda med ett identiskt varumärke som kommer från en annan medlemsstat, i vilken detta varumärke – som tidigare ägdes av den koncern som både innehavaren av varumärket i importstaten och dess licenstagare tillhör – ägs av en tredje part som har förvärvat rättigheterna till detta genom överlåtelse, när det med hänsyn till de ekonomiska banden mellan innehavaren av varumärket i importstaten och innehavaren av varumärket i exportstaten framgår att dessa varumärken omfattas av en enda kontroll och att innehavaren av varumärket i importstaten har möjlighet att direkt eller indirekt bestämma på vilka varor varumärket ska anbringas i exportstaten och att kontrollera varornas kvalitet.

99.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara de tolkningsfrågor som har ställts av Juzgado de lo Mercantil n.o8 de Barcelona (Handelsdomstol nr 8 i Barcelona, Spanien) på följande sätt:

Artikel 36 FEUF och artikel 7.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/95/EG av den 22 oktober 2008 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar utgör hinder för att licenstagaren till innehavaren av ett nationellt varumärke åberopar den ensamrätt som den sistnämnde åtnjuter enligt lagstiftningen i den medlemsstat där varumärket är registrerat för att motsätta sig import till och/eller saluföring i denna stat av varor försedda med ett identiskt varumärke som kommer från en annan medlemsstat, i vilken detta varumärke – som tidigare ägdes av den koncern som både innehavaren av varumärket i importstaten och dess licenstagare tillhör – ägs av en tredje part som har förvärvat rättigheterna till detta genom överlåtelse, när det med hänsyn till de ekonomiska banden mellan innehavaren av varumärket i importstaten och innehavaren av varumärket i exportstaten framgår att dessa varumärken omfattas av en enda kontroll och att innehavaren av varumärket i importstaten har möjlighet att direkt eller indirekt bestämma på vilka varor varumärket ska anbringas i exportstaten och att kontrollera varornas kvalitet.