I – Tillämpliga bestämmelser

A – Direktiv 93/13

B – Spansk rätt

1. Lagbestämmelserna

2. Rättspraxis från Tribunal Supremo (Högsta domstolen)

a) Domen av den 9 maj 2013

b) Domarna av den 25 mars 2015 och av den 29 april 2015

II – Bakgrund, tvisterna i de nationella målen och tolkningsfrågorna

A – Mål C‑154/15

B – Målen C‑307/15 och C‑308/15

1. Mål C‑307/15

2. Mål C‑308/15

3. Tolkningsfrågorna i målen C‑307/15 och C‑308/15

III – Förfarandet vid domstolen

A – Begäran om skyndsam handläggning i målen C‑307/15 och C‑308/15

B – Det skriftliga och muntliga förfarandet

IV – Rättslig bedömning

A – Tolkningsfrågorna, som ska prövas tillsammans, i mål C‑154/15 och den första gemensamma tolkningsfrågan i målen C‑307/15 och C‑308/15

1. Huruvida Tribunal Supremos (Högsta domstolen) praxis gav konsumenten ett mer omfattande skydd än det som ges i direktiv 93/13

2. Räckvidden av medlemsstaternas skyldighet enligt artikel 6.1 i direktiv 93/13

a) En föga upplysande bokstavlig tolkning

b) Tillbakablick på rättspraxis

c) Tillämpning i förevarande fall

B – Övriga tolkningsfrågor

V – Förslag till avgörande

1.

2. 

De spanska domstolarna har på ett påtagligt sätt medverkat till utvecklingen av rättspraxis avseende rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal ( 2 ) genom att vid flera tillfällen hänskjuta tolkningsfrågor till EU-domstolen för att klargöra tolkningen av direktivet. I dag är det tvister om villkor om ”räntegolv” i låneavtal ingångna med konsumenter som upptar de spanska domstolarna och indirekt EU-domstolen. ( 3 ) I villkoren föreskrivs det att kreditinstitut som beviljar ett hypotekslån med rörlig ränta tillämpar en lägsta gräns för den rörliga räntan vilket innebär att även om den tillämpliga räntesatsen är lägre än en viss nivå (eller räntegolv), fortsätter konsumenten att betala minimiräntor som motsvarar räntegolvet.

3. 

I förevarande mål aktualiseras en principfråga som inte huvudsakligen avser villkor om räntegolv i sig, utan den följd som inträder när sådana villkor konstateras vara oskäliga. Frågan har ställts i ett särskilt sammanhang, eftersom det sammanför flera avgöranden som meddelats av Tribunal Supremo (Högsta domstolen). I dessa avgöranden har Tribunal Supremo (Högsta domstolen) slagit fast att konsumenter inte kan återbetalas belopp som har betalats till kreditinstitut i enlighet med villkoren om räntegolv förrän från och med den tidpunkt då Tribunal Supremo (Högsta domstolen) meddelade sitt första avgörande i vilket det konstaterades att dessa villkor var ogiltiga på grund av att oskälighet, nämligen den 9 maj 2013.

4.

Det framgår av fjärde skälet i direktiv 93/13 att ”[d]et åligger medlemsstaterna att se till att avtal som sluts med konsumenter inte innehåller oskäliga villkor”.

5.

I tolfte skälet i direktiv 93/13 anges att ”[d]en nationella lagstiftningen medger för närvarande bara en partiell harmonisering … Medlemsstaterna bör ha möjlighet att, med iakttagande av fördraget, ge konsumenterna ett bättre skydd genom strängare nationella bestämmelser än bestämmelserna i detta direktiv”.

6.

I sextonde skälet i direktiv 93/13 har unionslagstiftaren angett att ”[b]edömningen av om villkor är oskäliga eller inte enligt dessa allmänna kriterier … måste kompletteras med en metod för att göra en samlad bedömning av de olika berörda intressena; detta grundar kravet på god sed. … särskild hänsyn [ska] tas till parternas inbördes styrkeförhållande i förhandlingshänseende … Näringsidkaren kan uppfylla kravet på god sed genom att handla lojalt och rättvist mot den andre parten, vars legitima intressen han måste beakta.”

7.

I artonde skälet i direktiv 93/13 förklaras att ”[v]arornas eller tjänsternas karaktär bör inverka på bedömningen av villkorens oskälighet”.

8.

I tjugonde skälet i direktiv 93/13 krävs att ”[a]vtalen skall formuleras på ett klart och begripligt språk och konsumenten skall ha en reell möjlighet att granska alla villkoren. I tveksamma fall skall den för konsumenten mest gynnsamma tolkningen gälla”.

9.

Enligt tjugoförsta skälet i direktiv 93/13 ska ”[m]edlemsstaterna … säkerställa att oskäliga villkor inte förekommer i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter. Om sådana villkor ändå förekommer skall de inte vara bindande för konsumenten men avtalet skall fortsätta att vara bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren”.

10.

I tjugofjärde skälet i direktiv 93/13 föreskrivs att ”[m]edlemsstaternas domstolar … måste förfoga över lämpliga och effektiva medel för att förhindra fortsatt tillämpning av oskäliga villkor i konsumentavtal”.

11.

I artikel 3.1 och 3.2 i direktiv 93/13 föreskrivs följande:

”1.   Ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling skall anses vara oskäligt om det i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten.

2.   Det skall alltid anses att ett avtalsvillkor inte har varit föremål för individuell förhandling om det har utarbetats i förväg och konsumenten därför inte har haft möjlighet att påverka villkorets innehåll; detta gäller särskilt i samband med i förväg formulerade standardavtal.”

12.

Artikel 4 i direktiv 93/13 har följande lydelse:

”1.   Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 7 skall frågan om ett avtalsvillkor är oskäligt bedömas med beaktande av vilken typ av varor eller tjänster som avtalet avser och med hänsyn tagen, vid tiden för avtalets ingående, till alla omständigheter i samband med att avtalet ingicks samt till alla övriga villkor i avtalet eller något annat avtal som det är beroende av.

2.   Bedömningen av avtalsvillkors oskälighet skall inte avse vare sig beskrivningen av avtalets huvudföremål eller [förhållandet mellan] å ena sidan … pris och ersättning och å andra sidan sålda tjänster eller varor; detta gäller i den mån dessa villkor är klart och begripligt formulerade.”

13.

I artikel 5 i direktiv 93/13 anges att ”[i] avtal där alla eller vissa villkor som erbjuds konsumenten är i skriftlig form skall dessa villkor alltid vara klart och begripligt formulerade. Vid tveksamhet om ett avtalsvillkors innebörd skall den för konsumenten mest gynnsamma tolkningen gälla”.

14.

I artikel 6.1 i direktiv 93/13 anges följande: ”Medlemsstaterna skall föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten och att avtalet skall förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.”

15.

Enligt artikel 7.1 i direktiv 93/13 ska ”[m]edlemsstaterna … se till att det i konsumenternas och konkurrenternas intresse finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter”.

16.

I artikel 8 i direktiv 93/13 föreskrivs följande: ”För att säkerställa bästa möjliga skydd för konsumenten får medlemsstaterna, inom det område som omfattas av detta direktiv, anta eller behålla strängare bestämmelser som är förenliga med fördraget”.

17.

I artikel 1303 i den spanska civillagen, där de rättsföljder som inträder vid ogiltigförklaring fastställs, föreskrivs att ”om en skyldighet förklaras ogiltig ska avtalsparterna till varandra återställa de saker som avtalet avser, och deras pris jämte ränta …”.

18.

I artikel 83 i Ley General para la Defensa de los Consumidores y Usuarios y otras leyes complementarias (den allmänna lagen om skydd för konsumenter och användare samt andra kompletterande lagar) (nedan kallad LGDCU) ( 4 ) föreskrivs att ”[o]skäliga avtalsvillkor är ogiltiga och ska behandlas som om de inte utgör en del av avtalet. Domstolen ska därför, efter att ha hört parterna, ogiltigförklara oskäliga villkor i avtalet. Avtalet ska dock förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren”.

19.

I domen av den 9 maj 2013 ( 5 ) prövade Tribunal Supremo (Högsta domstolen), inom ramen för en grupptalan som väcktes av en konsumentorganisation mot tre kreditinstitut, om villkoren om räntegolv var oskäliga.

20.

Tribunal Supremo (Högsta domstolen) konstaterade att eftersom villkoren om räntegolv inte kunde skiljas från priset eller vederlaget, omfattades villkoren av avtalens huvudföremål, vilket innebar att det i princip inte var möjligt att pröva om villkoren var oskäliga. Eftersom EU-domstolen hade gett tillåtelse till att utöva domstolsprövning av villkor som avser beskrivningen av avtalets huvudföremål i syfte att säkerställa ett ökat konsumentskydd, ansåg dock Tribunal Supremo (Högsta domstolen) att den kunde göra en analys av om villkoren om räntegolv var oskäliga och framhöll att domen av den 3 juni 2010, Caja de Ahorros y Monte de Piedad de Madrid ( 6 ) gav den behörighet att utföra en kontroll som inte var begränsad till att endast verifiera om villkoren var klart formulerade. Tribunal Supremo (Högsta domstolen) erkände att lydelsen av artikel 4.2 i direktiv 93/13 endast avsåg en formell kontroll av om de villkor som beskriver avtalets huvudföremål var transparenta. I enlighet med den tolkning som Tribunal Supremo (Högsta domstolen) gav EU-domstolens dom av den 3 juni 2010, Caja de Ahorros y Monte de Piedad de Madrid ( 7 ), slog Tribunal Supremo (Högsta domstolen) fast att utöver transparensens första filter, kunde de spanska domstolarna underkasta dessa villkor en andra kontroll som var mer krävande än den som föreskrivs i direktiv 93/13 och som grundar sig på artikel 80.1 i LGDCU. ( 8 ) Enligt Tribunal Supremo (Högsta domstolen) fastställdes det i den bestämmelsen ett andra filter för transparens som bestod i att undersöka om konsumenten kände till eller lätt kunde få kännedom om det ekonomiska och juridiska ansvar som denne hade enligt avtalet. Tribunal Supremo (Högsta domstolen) fann förvisso att dessa villkor var tillåtna i och med att de motsvarade de lagstadgade kraven på transparens och att de uppfyllde kraven i den första kontrollen av villkorens transparens, men Tribunal Supremo (Högsta domstolen) drog en annan slutsats vad gällde den andra kontrollen. ( 9 ) Tribunal Supremo (Högsta domstolen) ansåg följaktligen att villkoren om räntegolv var oskäliga, konstaterade att dessa villkor var ogiltiga samtidigt som de avtal som villkoren ingick i fortsatte att gälla och ålade de tre kreditinstitut som var parter i förfarandet att ta bort villkoren från de befintliga avtalen och att sluta använda dem.

21.

Med anledning av att Tribunal Supremo (Högsta domstolen) ansåg att den för första gången tillämpade en förstärkt kontroll av de omtvistade villkorens transparens, begränsade den, på begäran av åklagarmyndigheten, domens verkan i tiden. Tribunal Supremo (Högsta domstolen) fann således att retroaktiviteten kunde begränsas med stöd av principerna om rättssäkerhet, skälighet och om förbud mot obehörig vinst och prövade om de två kriterier som EU-domstolen uppställer när den ombeds att begränsa sina egna domars verkningar i tiden var uppfyllda, nämligen att de berörda handlat i god tro och att det föreligger en risk för allvarliga ekonomiska störningar. ( 10 ) I enlighet med förevarande analys, ( 11 ) beslutade Tribunal Supremo (Högsta domstolen) att ogiltigförklaringen inte skulle påverka de situationer som slutgiltigt avgjorts genom rättsliga avgöranden som vunnit laga kraft, eller de betalningar som gjorts innan domen av den 9 maj 2013 offentliggjordes.

22.

När Tribunal Supremo (Högsta domstolen) prövade två mål där talan hade väckts av enskilda mot ett av de kreditinstitut som var svarande i den grupptalan som ledde till domen av den 9 maj 2013, ansåg nämnda domstol, den 25 mars 2015 och den 29 april 2015, ( 12 ) att de faktiska omständigheterna var identiska med de omständigheter som låg till grund för avgörandet av den 9 maj 2013. Tribunal Supremo (Högsta domstolen) bekräftade således att villkoren om räntegolv var oskäliga. Den fann även att samma överväganden avseende rättssäkerheten, god sed och risken för allvarliga ekonomiska störningar var aktuella. Tribunal Supremo (Högsta domstolen) begränsade verkningarna av domarna av den 25 mars 2015 och av den 29 april 2015 i tiden genom att begränsa skyldigheten att återbetala de belopp som hade betalats i enlighet med villkoren om räntegolv, till de belopp som hade betalats efter det att domen av den 9 maj 2013 offentliggjordes, vilket var den tidpunkt då de berörda inte längre handlade i god tro.

23.

Francisco Gutiérrez Naranjo ingick med banken Cajasur Banco S.A.U. (nedan kallad Cajasur Banco) ett avtal om hypotekslån i vilket det fanns ett villkor om räntegolv. Francisco Gutiérrez Naranjo väckte vid Juzgado de lo Mercantil n.o 1 de Granada (Granadas handelsdomstol nr 1) en talan om förbudsföreläggande avseende avtalsvillkoret på grund av att det var fråga om ett oskäligt villkor. Käranden yrkade även att de belopp som betalats i enlighet med det villkor som påstods vara oskäligt sedan låneavtalet undertecknades, skulle återbetalas.

24.

Juzgado de lo Mercantil n.o 1 de Granada (Granadas handelsdomstol nr 1) erinrade om innebörden av den dom som meddelades av Tribunal Supremo (Högsta domstolen) den 9 maj 2013 och framhöll att de allmänna spanska domstolarna hade tillämpat domen på ett annat sätt, bland annat vad gäller möjligheten att tillämpa domen inom ramen för en enskild talan och inte en grupptalan. Även om det vidare skulle anses som möjligt att inte tillåta återbetalning av belopp som erhållits i enlighet med ett villkor som förklarats vara oskäligt, från och med att det avtal som innehöll villkoret ingicks, undrar Juzgado de lo Mercantil n.o 1 de Granada (Granadas handelsdomstol nr 1) vid vilken tidpunkt återbetalningen kan börja. Nämnda domstol undrar även om en sådan begränsning av de verkningar på villkorets återgång som följer av en ogiltigförklaring på grund av oskälighet, är förenlig med EU-domstolens praxis, ( 13 ) även om den anser att begränsningen av ogiltigförklaringens verkningar inte kan jämföras med den nationella domstolens eventuella behörighet att ändra innehållet i de villkor som ansetts vara oskäliga.

25.

Juzgado de lo Mercantil n.o 1 de Granada (Granadas handelsdomstol nr 1) ansåg således att det förelåg en svårighet att tolka unionsrätten och beslutade att vilandeförklara målet och att, genom beslut som inkom till domstolens kansli den 1 april 2015, hänskjuta följande tolkningsfrågor till domstolen:

26.

Ana María Palacios Martínez och banken Banco Bilbao Vizcaya Argentaria SA (nedan kallad BBVA) ingick den 28 juli 2006 ett avtal om hypotekslån i vilket det fanns ett villkor om räntegolv. Den 6 mars 2014 väckte Ana María Palacios Martínez talan mot BBVA om ogiltigförklaring av detta villkor på grund av oskälighet. Den 3 november 2014 fastställde Juzgado de lo Mercantil n.o 1 de Alicante (handelsdomstol nr 1 i Alicante) att det inte längre fanns något föremål för talan. ( 14 ) Detta påverkade inte återbetalningen till Ana María Palacios Martínez av de belopp som BBVA hade erhållit i enlighet med villkoret från och med den 9 maj 2013, vilket var i enlighet med vad Tribunal Supremo (Högsta domstolen) fann i domen av den 9 maj 2013.

27.

Ana María Palacios Martínez överklagade domen till Audiencia Provincial de Alicante (Alicantes provinsdomstol). Hon ansåg att villkoren för återbetalning, som fastställdes i första instans, varken var förenliga med artikel 1303 i civillagen eller med principen som fastställs i direktiv 93/13 om att oskäliga avtalsvillkor inte är bindande för konsumenten. I och med att de belopp som BBVA erhöll från och med dagen för avtalets ingående med Ana María Palacios Martínez till den dag då Tribunal Supremo (Högsta domstolen) meddelade sin dom, hade utbetalats i enlighet med ett avtalsvillkor som ansetts vara oskäligt och eftersom återbetalningen av dessa belopp endast krävs från och med den tidpunkten då domen meddelades, var konsumenten således delvis bunden av det oskäliga villkoret, trots att det enligt direktivet 93/13 krävs att villkoret inte på något sätt ska vara bindande för att säkerställa konsumenten ett fullständigt skydd. Även om det antogs att kriteriet på god tro och risken för ekonomiska störningar var relevanta för att, vid den nationella domstolen, begränsa återbetalningen av de belopp som betalats i enlighet med ett villkor som ansetts vara oskäligt, bestred Ana María Palacios Martínez att BBVA kunde anses vara i god tro. BBVA riskerade inte heller att löpa någon allvarlig risk om den förpliktades att återbetala de belopp som Ana María Palacios Martínez hade betalat i enlighet med ett villkor om räntegolv som ansetts vara oskäligt. Om det fanns en ekonomisk risk, skulle det snarare vara den risk som konsumentens familjeekonomi utsattes för.

28.

Emilio Irles López och Teresa Torres Andreu ingick den 1 juni 2001 ett avtal med Banco Popular Español SA (nedan kallad Banco Popular Español) ( 15 ) om hypotekslån, i vilket det fanns ett villkor om räntegolv. I maj och juni 2007 gick Banco Popular Español med på en ökning av kapitalbeloppet. Varje ökning innebar en ändring av villkoret om räntegolv.

29.

Emilio Irles López och Teresa Torres Andreu väckte, vid Juzgado de lo Mercantil n.o 3 de Alicante (handelsdomstol nr 3 i Alicante), talan om ogiltigförklaring av villkoret om räntegolv i avtalet från 2001 och i de senare rättsakterna avseende novation. På grund av bristen på transparens ansåg de att detta villkor borde anses som oskäligt. Emilio Irles López och Teresa Torres Andreu yrkade dessutom att betalningarna skulle beräknas på nytt utan att tillämpa det omtvistade villkoret och att banken skulle förpliktas att återbetala mellanskillnaden från den tidpunkt då avtalet ingicks.

30.

Den 10 november 2014 ogiltigförklarade Juzgado de lo Mercantil n.o 3 de Alicante (handelsdomstol nr 3 i Alicante) villkoret om räntegolv i de omtvistade rättsakterna. Nämnda domstol förpliktade även Banco Popular Español att återbetala de belopp, plus ränta, som banken ansågs ha erhållit felaktigt på grundval av detta villkor, från och med tidpunkten för avtalets ingående.

31.

Banco Popular Español överklagande domen till Audiencia Provincial de Alicante (Alicantes provinsdomstol). Vid denna andrainstansdomstol bestred Banco Popular Español att villkoret om räntegolv i avtalet från år 2001 och som vid två tillfällen ändrades år 2007, var oskäligt, och hävdade att den hade gett tillräckligt med information till sina avtalspartner. Banco Popular Español framhöll även att domstolen i första instans i vart fall hade frångått den rättspraxis som Tribunal Supremo (Högsta domstolen) hade fastställt genom domen av den 9 maj 2013 genom att den förpliktade Banco Popular Español att retroaktivt återbetala de belopp som påstods ha erhållits felaktigt. Domen av den 10 november 2014 borde följaktligen upphävas.

32.

Audiencia Provincial de Alicante (Alicantes provinsdomstol) hyser tvivel om omfattningen av de sanktionsåtgärder som inträder vid oskäliga villkor. I artikel 6.1 i direktiv 93/13 krävs endast att sådana villkor inte ska vara bindande för konsumenten, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt. Frågan om återbetalning av de belopp som betalats i enlighet med ett oskäligt villkor är a priori inte harmoniserad i direktivet. I dessa två mål undrar dock den hänskjutande domstolen om det strider mot den ändamålsenliga verkan, det avskräckande syftet och syftet att ge konsumenten ett fullständigt skydd, vilka direktiv 93/13 eftersträvar, att tolka artikel 6.1 i direktivet så, att den inte ålägger medlemsstaterna att även utforma förutsättningarna för när en konsument, på vilken sådana villkor har tillämpats, ska få ersättning. Nämnda domstol undrar dessutom om begränsningen av återbetalningen, såsom Tribunal Supremo (Högsta domstolen) beslutade, inte strider mot det förbud som EU-domstolen uppställde för nationella domstolar att ändra eller anpassa innehållet i oskäliga villkor. Om ett villkor anses vara oskäligt är de nationella domstolarna, enligt EU-domstolens praxis, bland annat skyldiga att vidta alla nödvändiga åtgärder enligt nationell rätt ( 16 ) och därför är frågan om den omständigheten att det i direktivet föreskrivs att oskäliga villkor inte ska vara bindande ska förstås som absolut eller ovillkorligt förbud eller om det tvärtom är anpassningsbart. Slutligen, även om det antogs att de kriterier som EU-domstolen uppställt för att besluta om att begränsa de retroaktiva verkningarna av domstolens egna domar är relevanta i en situation som den som var aktuell i målet vid Tribunal Supremo (Högsta domstolen), betvivlar Audiencia Provincial de Alicante (Alicantes provinsdomstol) att bankerna, som uppenbart befann sig i starkare ställning i förhållande till konsumenterna, var i god tro. Vad gäller risken för allvarliga ekonomiska störningar, betvivlar den hänskjutande domstolen att det var fråga om en sådan risk för Tribunal Supremo (Högsta domstolen), med beaktande av att nämnda domstol endast grundade sig på att risken var ”allmänt känd” utan att fastställa några kvalitativa eller kvantitativa omständigheter.

33.

Audiencia Provincial de Alicante (Alicantes provinsdomstol), som ansåg att det inte var klart hur unionsrätten skulle tolkas, beslutade därför att vilandeförklara målet och att genom beslut, som inkom till domstolens kansli den 25 juni 2015 ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

34.

I målen C‑307/15 och C‑308/15 begärde den hänskjutande domstolen att EU-domstolen skulle besluta att målen skulle handläggas skyndsamt enligt artikel 23a i domstolens stadga och artikel 105.1 i rättegångsreglerna. Begäran avslogs genom beslut av domstolens ordförande den 14 augusti 2015.

35.

Genom beslut av domstolens ordförande av den 10 juli 2015 förenades målen C‑307/15 och C‑308/15 vad gäller den skriftliga och den muntliga delen av förfarandet samt domen. I dessa mål inkom Emilio Irles López, BBVA, Banco Popular Español, den spanska regeringen, den polska regeringen och Förenade kungarikets regering samt Europeiska kommissionen med skriftliga yttranden.

36.

I mål C‑154/15 inkom Francisco Gutiérrez Naranjo, Cajasur Banco, den tjeckiska regeringen, den spanska regeringen och Förenade kungarikets regering samt Europeiska kommissionen med skriftliga yttranden.

37.

Domstolens ordförande beslutade den 21 oktober 2015 att förena målen C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15 vad gäller det muntliga förfarandet samt domen.

38.

Francisco Gutiérrez Naranjo, Ana María Palacios Martínez, Emilio Irles López, Cajasur Banco, Banco Popular Español, BBVA, den spanska regeringen, Förenade kungarikets regering och Europeiska kommissionen yttrade sig muntligen vid den gemensamma förhandlingen i de förenade målen, som ägde rum den 26 april 2016.

39.

De hänskjutande domstolarnas frågor avser tre problem. Det första är att avgöra om det är förenligt med artikel 6.1 i direktiv 93/13 att begränsa den retroaktiva verkan av ogiltigförklaringen av ett villkor om räntegolv som anses vara oskäligt. Audiencia Provincial de Alicante (Alicantes provinsdomstol) undrar därefter om Tribunal Supremo (Högsta domstolen) gjorde en korrekt tillämpning av kriterierna god tro och risk för allvarliga störningar i den mening som avses i domen av den 21 mars 2013, RWE Vertrieb. ( 17 ) Nämnda domstol undrar även huruvida den sammankoppling, i enlighet med praxis från Tribunal Supremo (Högsta domstolen), som gjordes mellan den lösning som valdes i grupptalan och den som valdes i de mål där talan hade väckts av enskilda är förenlig med unionsrätten.

40.

Den bedömning av artikel 6.1 i direktiv 93/13 som jag kommer att göra borde dock vara tillräcklig för att domstolen ska kunna ge ett användbart svar till de hänskjutande domstolarna. Huvuddelen av förevarande förslag till avgörande avser således de frågor som ställdes i mål C‑154/15 och den första gemensamma frågan i målen C‑307/15 och C‑308/15.

41.

Den principfråga som jag angav i inledningen är huruvida det är förenligt med artikel 6.1 i direktiv 93/13 att tillerkänna en medlemsstats högsta domstol behörighet att – efter att ha funnit att ett villkor i ett avtal mellan en konsument och en näringsidkare är oskäligt och efter att ha ogiltigförklarat villkoret – begränsa verkningarna av ogiltigförklaringen genom att låta rätten att erhålla återbetalning av de belopp som felaktigt betalats i enlighet med det oskäliga villkoret, endast gälla från och med det datum då nämnda domstol meddelande avgörandet i vilket det berörda villkoret fastställdes vara oskäligt.

42.

För att besvara frågan kommer jag att göra en del inledande analyser. Ett av de första stegen i resonemanget är nämligen att avgöra inom vilket område Tribunal Supremo (Högsta domstolen) agerade när den meddelade sitt avgörande av den 9 maj 2013. Tribunal Supremo (Högsta domstolen) påstod att den agerade utöver det konsumentskydd som ges i direktiv 93/13 som faktiskt tillåter medlemsstaterna att föreskriva striktare bestämmelser, eftersom direktivet endast genomför en minimiharmonisering på området. ( 18 ) Om detta vore fallet, kan emellertid inte begränsningarna av ogiltigförklaringens verkningar prövas mot bakgrund av artikel 6.1 i direktiv 93/13, i och med att åtgärder som ger ett mer omfattande skydd per definition omfattas av ett område som inte är harmoniserat i direktivet.

43.

För att besvara denna principfråga som återigen handlar om vad en domstol ska eller får göra när det är fråga om oskäliga villkor, måste jag inledningsvis därför återgå till mer väsentliga överväganden som avser Tribunal Supremos (Högsta domstolen) fastställande av villkoren om räntegolv som oskäliga. Detta är en svår fråga, eftersom det för det första inte var de hänskjutande domstolarna i dessa tre förenade mål som fastställde detta och för det andra ifrågasatte de inte dessa villkors oskälighet. ( 19 ) Jag vill således i detta sammanhang, för alla eventualiteters skull, precisera att besvarandet av den inledande frågan inte ska uppfattas som ett försök att utvidga diskussionen i förhandsavgörandet, utan tvärtom som en nödvändig och oundviklig förutsättning för att ge de hänskjutande domstolarna ett användbart svar.

44.

Efter att ha fastställt att Tribunal Supremo (Högsta domstolen) inte agerade utöver den skyddsnivå som konsumenten ges i direktiv 93/13 och därmed, efter att ha undersökt om den begärda tolkningen var relevant, återstår det att avgöra omfattningen av medlemsstaternas skyldighet enligt artikel 6.1 i direktivet.

45.

Till grund för dessa tre mål finns en rad domar som Tribunal Supremo (Högsta domstolen) har meddelat. Sammanfattningsvis, och om jag har förstått dessa domar korrekt, fann Tribunal Supremo (Högsta domstolen) att villkoren om räntegolv i låneavtal var villkor som avsåg avtalets huvudföremål och under förutsättning att dessa villkor var klart och begripligt formulerade var det i princip uteslutet att med stöd av direktiv 93/13 utföra en kontroll av villkorens skälighet. Tribunal Supremo (Högsta domstolen) ansåg att villkoren om räntegolv grammatiskt sett var begripliga och att de därmed uppfyllde de formella kraven på transparens. Nämnda domstol ansåg däremot att näringsidkarna, som hade infört dessa villkor i de omtvistade avtalen, inte hade tillhandahållit tillräckligt med information för att förtydliga villkorens riktiga innebörd och att kravet på materiell transparens inte var uppfyllt. Tribunal Supremo (Högsta domstolen) slog fast att villkoren var oskäliga. Trots att principen i den spanska rättsordningen är att oskäliga avtalsvillkor ska anses ha varit ogiltiga från början, ansåg Tribunal Supremo (Högsta domstolen) därefter att det förelåg särskilda omständigheter och beslutade att inte ge ogiltigförklaringen av de oskäliga villkoren om räntegolv verkan förrän från den tidpunkt då den första domen med detta innehåll offentliggjordes, det vill säga från och med den 9 maj 2013.

46.

Om jag förstår Tribunal Supremos (Högsta domstolen) dom rätt, verkar det som om nämnda domstol ansåg att den gick utöver den skyddsnivå som ges i direktiv 93/13 genom att den tillförde kontrollen av villkorens transparens ytterligare ett krav på materiell transparens. Tribunal Supremo (Högsta domstolen) motiverade bland annat begränsningen av den retroaktiva verkan av ogiltigförklaringen av villkoren om räntegolv, med att domen var nyskapande. Jag måste medge att jag inte är helt övertygad om att det förhåller sig på det sättet, vilket en noggrann prövning av domstolens praxis visar.

47.

I domen av den 30 april 2014, Kásler och Káslerné Rábai, ( 20 ) tillfrågades domstolen om artikel 4.2 i direktiv 93/13 skulle tolkas så, att kravet att ett avtalsvillkor ska vara formulerat på ett sätt som är klart och begripligt inte endast innebär att det ska vara grammatiskt klart och begripligt för konsumenten, utan även att de ekonomiska motiv som ligger bakom användningen av avtalsvillkoret ska vara klara och begripliga för denna konsument. Domstolen konstaterade att kravet på en klar och begriplig formulering även uppställs i artikel 5 i direktiv 93/13, och i tjugonde skälet, enligt vilket konsumenten rent faktiskt ska ha möjlighet att ta del av alla avtalsvillkor. ( 21 ) Enligt domstolen är kravet ”tillämpligt under alla förhållanden, inbegripet när ett villkor omfattas av artikel 4.2 i direktiv 93/13 och kravet är således undantaget den oskälighetsbedömning som avses i artikel 3.1 i detta direktiv”. ( 22 ) Domstolen slog även fast att kravet på transparens i artikel 4.2 i direktiv 93/13, ”har samma räckvidd som kravet i artikel 5”. ( 23 ) Avseende artikel 5, erinrade domstolen emellertid om innebörden av sin dom av den 21 mars 2013, RWE Vertrieb, ( 24 ) i vilken domstolen slog fast att det var av grundläggande betydelse för konsumenten att denne före ingåendet av avtalet underrättas om avtalsvillkoren och om följderna av avtalets ingående, eftersom det bland annat är mot bakgrund av detta som konsumenten avgör om han eller hon ska ingå ett avtal med en näringsidkare. ( 25 )”[K]rav[et] på att avtalsvillkor ska vara transparenta … kan således inte reduceras till att villkoren ska vara formellt och grammatiskt begripliga” ( 26 ) och det ska ges en extensiv tolkning, mot bakgrund av att det skyddssystem som införs genom direktiv 93/13 bygger på tanken att konsumenten befinner sig i underläge i förhållande till näringsidkaren, i fråga om bland annat informationsnivå. ( 27 )

48.

Domstolen har slagit fast att artikel 4.2 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att ”kravet att ett avtalsvillkor ska vara formulerat på ett sätt som är klart och begripligt inte endast [innebär] att det ska vara grammatiskt begripligt för konsumenten, utan även att avtalet på ett transparent sätt ska ange hur … mekanism[en] … fungerar…, så att konsumenten, på grundval av klara och begripliga kriterier, kan bedöma vad de ekonomiska följderna av avtalet blir för vederbörande”. ( 28 ) Domstolen ansåg därmed, i det konkreta fall som den således prövade, att det ”ankommer … på den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida, med beaktande av samtliga relevanta faktiska omständigheter, däribland den reklam och de upplysningar som långivaren tillhandahållit i samband med förhandlingarna av ett låneavtal, en … [genomsnitts]konsument inte endast skulle kunna känna till att det på finansmarknaderna är vedertaget att det finns en skillnad mellan säljkursen och köpkursen för en utländsk valuta, utan även skulle kunna bedöma de ekonomiska konsekvenserna för vederbörande, som potentiellt sett kan bli omfattande, av tillämpningen [av det omtvistade villkoret] … för beräkningen av de återbetalningar som vederbörande slutligen måste erlägga, och därmed den totala kostnaden för lånet”. ( 29 )

49.

I domen av den 9 juli 2015, Bucura, ( 30 ) som meddelades senare, ombads domstolen att klargöra om det sätt som vissa avtalsvillkor hade utformats på och den omständigheten att vissa uppgifter utelämnats såväl vid tidpunkten för avtalets ingående som under verkställigheten, kunde medföra att den hänskjutande domstolen slog fast att vissa villkor i avtalet var oskäliga. Domstolen klargjorde, efter att ha erinrat om innehållet i tjugoförsta skälet och artikel 5 i direktiv 93/13, att ”skyldigheten att formulera ett villkor [klart och begripligt] är synnerligen viktigt, eftersom en nationell domstol ska bedöma om ett villkor som har formulerats i strid med denna skyldighet är oskäligt, trots att villkoret skulle kunna omfattas av undantaget i artikel 4.2 i direktivet. De villkor som avses i bestämmelsen kan nämligen – samtidigt som de omfattas av direktivet – endast undgå skälighetsbedömningen i de fall då den nationella domstolen efter en prövning i varje enskilt fall har bedömt att näringsidkaren har formulerat dem på ett klart och begripligt sätt”. ( 31 ) Det följer emellertid av domstolens fasta praxis att det är av grundläggande betydelse att konsumenten får information före ingåendet av avtalet. ( 32 ) Därmed ”ankommer det på den hänskjutande domstolen att avgöra om en genomsnittskonsument … kan, utifrån de metoder för att beräkna den årliga räntan som redovisats för denne, bedöma de ekonomiska konsekvenserna av att de tillämpas för att beräkna de återbetalningar som konsumenten slutligen måste erlägga, och därmed den totala kostnaden för lånet”. ( 33 ) Enligt domstolen är ”den omständigheten att det inte getts någon information om villkoren för att återbetala ett aktuellt lån eller förutsättningarna för att ändra dessa villkor under lånets löptid, av avgörande betydelse vid den nationella domstolens prövning av om ett villkor om kostnaden i ett kreditavtal i vilket kreditkostnaden inte anges är klart och begripligt formulerat i den mening som avses i artikel 4 i direktiv 93/13”. ( 34 ) Om den nationella domstolen anser att det inte förhåller sig så ska den göra en skälighetsbedömning. ( 35 )

50.

Domen av den 30 april 2014, Kasler och Káslerné Rábai, ( 36 ) och domen av den 9 juli 2015, Bucura, ( 37 ) meddelades förvisso efter det att Tribunal Supremo (Högsta domstolen) meddelade domen av den 9 maj 2013. De bidrar dock inte med något nytt förutom att de är en logisk följd av en rad tidigare domar, bland annat domen av den 21 mars 2013, RWE Vertrieb, ( 38 ) som Tribunal Supremo (Högsta domstolen) upprepade gånger hänvisade till och i vilken domstolen redan framhöll sambandet mellan kravet på transparens i artikel 5 i direktiv 93/13 och den grundläggande betydelsen av att ge information före avtalets ingående för att säkerställa att konsumenten har gett ett informerat samtyckte. ( 39 )

51.

Domstolen har dessutom, fortfarande i domen RWE Vertrieb, ( 40 ) erinrat om att det ”[a]v fast rättspraxis framgår att den tolkning som domstolen gör, vid utövandet av sin behörighet enligt artikel 267 FEUF, av en unionsrättslig bestämmelse klargör och preciserar i erforderlig utsträckning innebörden och räckvidden av denna bestämmelse, såsom den ska tolkas eller skulle ha tolkats och tillämpats från och med sitt ikraftträdande. Av detta följer att den på detta sätt tolkade bestämmelsen kan och ska tillämpas av domstol på rättsförhållanden som har uppstått och grundats före den dom som meddelas avseende begäran om tolkning, om de omständigheter som gör det möjligt att inför de behöriga domstolarna föra en tvist angående tillämpningen av nämnda bestämmelse i övrigt har uppfyllts”. ( 41 ) Redan i domen RWE Vertrieb ( 42 ) fanns fröet till domarna Kalser och Káslerné Rábai ( 43 ) och Bucura ( 44 ). När Tribunal Supremo (Högsta domstolen) ansåg att villkoren om räntegolv var oskäliga på grund av otillräcklig förhandsinformation, agerade den därmed inte utanför unionsrätten genom att ge konsumenten ett bättre skydd än det som ges enligt direktiv 93/13, utan Tribunal Supremo (Högsta domstolen) tillämpade, tvärtom, bestämmelserna i direktivet. ( 45 )

52.

Efter detta klargörande ska jag nu analysera artikel 6.1 i direktiv 93/13.

53.

Efter att ha konstaterat att lydelsen i artikel 6.1 i direktiv 93/13 inte är helt otvetydig, kommer jag att vända mig till domstolens praxis för att identifiera de övergripande principer som är vägledande för domstolens tolkning av direktiv 93/13 i allmänhet och av artikel 6.1 i synnerhet. Slutligen kommer jag att tillämpa de mellanliggande slutsatser som jag kommer fram till i förevarande fall.

54.

När det föreligger oskäliga villkor ålägger direktiv 93/13 medlemsstaterna dels att föreskriva att ”villkoren inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten” (artikel 6.1 i direktiv 93/13), dels att ”se till att det i konsumenternas och konkurrenternas intresse finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter” (artikel 7.1 i direktiv 93/13).

55.

Det ska konstateras att unionslagstiftaren inte gick längre än så för att definiera den sanktionsåtgärd som inträder vid oskäliga villkor och medlemsstaterna ska bland annat föreskriva på vilket sätt ett villkor inte ska ha bindande verkan, vilket krävs enligt artikel 6.1 i direktiv 93/13. Användningen av presens indikativ (”inte är bindande”) ger inga upplysningar om en eventuell avsikt hos lagstiftaren att ge den icke bindande verkan retroaktivitet. ( 46 ) Samma lagstiftare har tydligt valt att inte använda en mer precis juridisk vokabulär, vilket det hade varit fråga om med en tydlig hänvisning till, exempelvis, ogiltigförklaring eller hävande. Det uttryck som används är helt neutralt, ( 47 ) vilket generaladvokat Trstenjak redan har angett i sitt förslag till avgörande i målet Invitel. ( 48 )

56.

Neutraliteten förklaras naturligt av hänvisningen till den nationella rätten. ( 49 ) Är detta tillräckligt för att ge medlemsstaterna fria händer att, på sätt som de önskar, precisera att oskäliga villkor inte ska vara bindande? För att klargöra artikelns betydelse och, eftersom texten i sig visar sig vara otillräcklig för detta ändamål, är det nödvändigt att återgå till domstolens praxis om direktiv 93/13 generellt sett och till artikel 6.1 i direktivet specifikt.

57.

Domstolen har vid flera tillfällen framhållit den funktion som direktiv 93/13 uppfyller i unionens rättsordning.

58.

Jag ska endast erinra om att det skyddssystem som införts genom direktiv 93/13 grundar sig på tanken att konsumenten befinner sig i underläge i förhållande till näringsidkaren, i fråga om såväl förhandlingsposition som informationsnivå, vilket medför att konsumenten godkänner villkor som näringsidkaren har utformat i förväg, utan att kunna påverka villkorens innehåll. ( 50 ) Med hänsyn till denna underlägsna ställning är artikel 6.1 i direktiv 93/13 en tvingande bestämmelse som har till syfte att ersätta den formella jämvikt mellan avtalsparternas rättigheter och skyldigheter som följer av avtalet med en verklig jämvikt så att parterna blir jämbördiga. ( 51 ) Domstolen har således vid upprepade tillfällen slagit fast att de nationella domstolarna har en skyldighet att ex officio bedöma huruvida ett avtalsvillkor på vilket direktivet är tillämpligt är oskäligt och därigenom undanröja obalansen mellan konsumenten och näringsidkaren. ( 52 ) För att säkerställa det skydd som eftersträvas med direktiv 93/13 kan således den ojämlika situationen mellan konsumenten och näringsidkaren endast uppvägas av ett faktiskt ingripande från någon annan än de avtalsslutande parterna. ( 53 )

59.

Domstolen har dessutom vid upprepade tillfällen erinrat om att direktiv 93/13 utgör i sin helhet en grundläggande åtgärd som är oundgänglig för att de uppgifter som unionen har anförtrotts ska kunna utföras och, i synnerhet, för att höja levnadsstandarden och livskvaliteten i hela unionen. ( 54 ) Det är med anledning av karaktären på och vikten av det allmänintresse som ligger till grund för det skydd som konsumenterna ges som direktiv 93/13 kräver att medlemsstaterna föreskriver lämpliga och effektiva medel ”för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter”. ( 55 )

60.

För att närmare fastställa följderna av att ett avtalsvillkor ogiltigförklaras, har domstolen slagit fast att den kommer att hänföra sig till ordalydelsen av artikel 6.1 i direktiv 93/13 och till ändamålet med och den allmänna systematiken i detta direktiv. ( 56 ) När det gäller lydelsen av artikel 6 har domstolen konstaterat ”att medlemsstaterna, i bestämmelsens första meningsled, visserligen ges en viss möjlighet att självständigt definiera vilka nationella regler som ska tillämpas på oskäliga villkor, men att bestämmelsen ändå uttryckligen kräver att medlemsstaterna föreskriver att sådana villkor 'inte är … bindande för konsumenten’”. ( 57 ) De nationella domstolarna ska således ”vidta alla nödvändiga åtgärder enligt nationell rätt för att säkerställa att villkoret inte är bindande för konsumenten”. ( 58 ) Enligt domstolens egna ord ”framgår [det] således av lydelsen i artikel 6.1 att de nationella domstolarna endast är skyldiga att underlåta att tillämpa ett oskäligt avtalsvillkor så att villkoret inte får några bindande verkningar för konsumenten”. ( 59 )

61.

Oskäliga villkor är inte bindande enligt artikel 6.1 i direktiv 93/13 när nationella domstolar underlåter att tillämpa dem ( 60 ) på grund av att det har en avskräckande effekt att de ”helt enkelt inte kan tillämpas”. ( 61 ) Domstolen anser i detta syfte att den nationella domstolen inte får ändra ett oskäligt villkor, utan att den tvärtom ska underlåta att tillämpa det. ( 62 ) Huruvida rättsföljderna för oskäliga avtalsvillkor är effektiva ska således bedömas i förhållande till syftet att hindra fortsatt användning av dem. ( 63 ) Syftet kan dock inte eftersträvas när konsumenten uttryckligen vill fortsätta vara bunden av avtalsvillkoret trots att det är oskäligt. ( 64 )

62.

Domstolen preciserade inte närmare hur avsaknaden av bindande verkningar ska ses i de nationella rättsordningarna. Det ankommer förmodligen inte på domstolen att göra det, eftersom det just ankommer på medlemsstaterna själva att besluta hur det ska organiseras. Det är således logiskt att domstolen i sin praxis inte betraktade ogiltigförklaring av oskäliga villkor som det enda sättet att uppfylla kraven i artikel 6.1 i direktiv 93/13, utan som en möjlighet bland andra. Detta framgår bland annat av domen Invitel ( 65 ) i vilken domstolen slog fast att en nationell lagstiftning som föreskriver att en domstols ogiltigförklaring av ett oskäligt villkor har verkan för alla som har ingått avtal med en näringsidkare som tillämpar det aktuella avtalsvillkoret, uppfyller kraven i artikel 6.1 i förening med artikel 7.1 och 7.2 i direktivet ( 66 ) och att ”[d]et faktum att ett oskäligt villkor drabbas av rättsföljden ogiltighet … säkerställer … att dessa konsumenter inte är bundna av det aktuella villkoret, utan att för den sakens skull utesluta andra typer av lämpliga och effektiva rättsföljder enligt nationell lagstiftning”. ( 67 ) Domstolen slog lite senare på nytt fast att en nationell lagstiftning som ”föreskriver att oskäliga villkor är ogiltiga, ska anses uppfylla de krav som uppställs i artikel 6.1 i direktiv 93/13”. ( 68 )

63.

Vilka lärdomar ska dras av denna omfattande rättspraxis?

64.

Enligt den tolkning som jag har gjort av rättspraxis, anser jag inte att domstolen har fastställt ett automatiskt eller systematiskt samband mellan artikel 6.1 i direktivet och ogiltigförklaring av oskäliga villkor. Med andra ord tycks inte ogiltigförklaring, enligt min mening, vara domstolens enda juridiska svar på kravet att oskäliga villkor inte ska vara bindande. Detta framgår av ett annat uttryck som bland annat finns i domen av den 21 januari 2015, Unicaja Banco och Caixabank, där domstolen angav att ”den nationella domstolen [måste kunna] … dra alla de konsekvenser som följer av att … villkor[et] … eventuellt är oskäligt mot bakgrund av direktiv 93/13 och i förekommande fall, ogiltigförklara detta villkor. ( 69 )

65.

Domstolen har således inte slutgiltigt avhjälpt vagheten i artikel 6.1 i direktiv 93/13. Domstolen gick inte längre än den neutralitet som följer av lydelsen – och kanske kunde inte domstolen göra det. Om domstolen i dag slog fast att artikeln ska tolkas så, att när det föreligger oskäliga villkor, ska den nationella domstolen ogiltigförklara dem och öppna upp för den motsvarande rätten till återställande av ett tidigare tillstånd, vilket rubbats (restitutio in integrum), det vill säga från tidpunkten för avtalets ingående, skulle den uttryckliga hänvisningen i bestämmelsen till den nationella rätten fråntas all ändamålsenlig verkan och skulle svårligen undgå kritik för att vara en harmonisering genom rättspraxis. ( 70 )

66.

Jag vill vidare påpeka att den nationella lagstiftningen är helt förenlig med det som direktiv 93/13 kräver. Det framgår nämligen tydligt av handlingarna i målet att den huvudsakliga sanktionsåtgärden, i den spanska rättsordningen, för oskäliga villkor är ogiltigförklaring, vilket ger rätt till fullständigt återställande. ( 71 ) Det är där fråga om den mest ingripande civilrättsliga sanktionsåtgärden, som undanröjer alla verkningar av det oskäliga villkoret. Det som dock är problematiskt i de tre målen är att Högsta domstolen använde sig av en processuell bestämmelse som ger den möjlighet att begränsa sina domars verkningar i tiden. Användningen av sådan möjlighet fick, med avseende på sanktionsåtgärden för villkoren om räntegolv, följande situation som följd.

67.

Från och med den 9 maj 2013 ska villkor om räntegolv försvinna från den spanska rättsordningen. De ska tas bort från befintliga avtal och näringsidkare kan inte längre införa dem i nya avtal, eftersom näringsidkare som inför sådana villkor från och med det datumet förpliktas att såväl ta bort villkoren som att återbetala belopp som betalats i enlighet med dem. Med andra ord säkerställs den fullständiga verkan av ogiltigförklaringen – den huvudsakliga sanktionsåtgärden – från och med den 9 maj 2013.

68.

Vad gäller perioden dessförinnan är inte näringsidkarna, trots att villkoren om räntegolv ansetts vara oskäliga och således ogiltiga, skyldiga att återbetala de belopp som betalats i enlighet med villkoren, på grund av exceptionella omständigheter som Högsta domstolen anser vara för handen. Dessa exceptionella omständigheter är huvudsakligen knutna till en inhemsk dimension av problemet.

69.

I och med att unionsrätten varken harmoniserar de sanktionsåtgärder som kan komma i fråga om det fastställs att ett villkor är oskäligt ( 72 ) eller under vilka förutsättningar en domstol i högsta instans får besluta om att begränsa verkningarna av sina domar, omfattas den aktuella situationen av medlemsstaternas nationella rättsordningar enligt principen om processuell autonomi. Dessa regler får emellertid varken vara mindre förmånliga än de som avser liknande talan som grundas på nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen). ( 73 )

70.

Vad först beträffar likvärdighetsprincipen ska den aktuella nationella bestämmelsen tillämpas på samma sätt oavsett om en talan grundar sig på åsidosättande av unionsrätten eller om en talan grundar sig på åsidosättande av nationell rätt när föremålet och grunden för talan är likartade. ( 74 ) Med förbehåll för de hänskjutande domstolarnas eventuella senare kontroll, framgår det av handlingarna i målet, och bland annat av den spanska regeringens skriftliga yttranden, att Tribunal Supremo (Högsta domstolen) inte förbehåller sig rätten att begränsa verkningarna av sina domar i tiden till endast de mål som avser unionsrätten, och att den redan har använt sig av en sådan möjlighet i helt nationella mål. ( 75 ) Sett utifrån ett objektivt perspektiv anser jag inte att möjligheten för Tribunal Supremo (Högsta domstolen) att begränsa verkningarna av sina domar i tiden ger anledning att betvivla dess förenlighet med likvärdighetsprincipen.

71.

Vad sedan gäller effektivitetsprincipen har domstolen vid upprepade tillfällen slagit fast att varje fall där frågan gäller om en nationell förfarandebestämmelse gör det omöjligt eller orimligt svårt att tillämpa unionsrätten måste den bedömas med beaktande av bestämmelsens ( 76 ) funktion i förfarandet som helhet – med beaktande av dess förlopp och särdrag – i de olika nationella domstolarna och att ur denna synvinkel finns det anledning att i förekommande fall beakta de principer som det nationella rättssystemet bygger på, som exempelvis principen om rättssäkerhet. ( 77 ) Därmed ska den påverkan som begränsningen av verkan i tiden av Tribunal Supremos (Högsta domstolen) dom har på direktivets effektivitet bedömas mot bakgrund av, å ena sidan, det ändamål som eftersträvas med beaktande av, å andra sidan, de principer i den nationella rättsordningen som styrt beslutet att begränsa verkningarna.

72.

Mot bakgrund av det syfte som eftersträvas med direktiv 93/13, såsom jag erinrade om i analysen av domstolens praxis, ska den sanktionsåtgärd som inträder vid oskäliga villkor enligt artiklarna 6 och 7 i direktiv 93/13 ha en avskräckande verkan gentemot näringsidkaren och syfta till att återupprätta en verklig jämvikt mellan näringsidkaren och konsumenten. Som jag erinrade om ovan är näringsidkarna skyldiga att, från och med den 9 maj 2013, inte längre använda villkor om räntegolv ( 78 ) och dessa villkor ska försvinna från befintliga avtal. Den avskräckande verkan säkerställs, eftersom näringsidkare som efter den 9 maj 2013 inför sådana villkor i sina avtal förpliktas att ta bort dem och att återbetala de belopp som betalats i enlighet med dem. Näringsidkarnas agerande måste således nödvändigtvis ändras från och med den 9 maj 2013 och direktivets effektivitet är säkrat för framtiden.

73.

Det återstår att pröva situationen före den 9 maj 2013. Villkoren om räntegolv anses fortfarande vara oskäliga och ogiltiga, men ogiltigförklaringen får inte fullständig verkan förrän från och med den tidpunkt då Högsta domstolen meddelande domen om ogiltigförklaring. För att motivera en sådan uppskjutning i tiden, grundade sig Tribunal Supremo (Högsta domstolen) på en rad argument, ( 79 ) bland annat skydd av rättssäkerheten med anledning av att avgörandet innebar en ny rättspraxis – en bedömning som jag dock inte delar ( 80 ) – och exceptionella omständigheter. På denna punkt framhöll Tribunal Supremo (Högsta domstolen) särskilt den inhemska omfattningen av användningen av villkor om räntegolv och gjorde sedan en avvägning mellan dels konsumentskyddet mot bakgrund av bland annat direktiv 93/13, dels de makroekonomiska intressen som stod på spel för en medlemsstats banksystem som redan är svagt.

74.

Under förutsättning att tillvägagångsättet är helt exceptionellt tycks det även vara förenligt med effektivitetsprincipen. Domstolen har redan medgett att konsumentskydd inte är absolut. ( 81 ) Det tycks framför allt inte vara uppenbart att det, för att återupprätta jämnvikten mellan konsumenten och näringsidkaren, har varit nödvändigt eller ens möjligt ( 82 ) att i varje enskilt fall återbetala alla belopp som har utbetalats i enlighet med ett villkor om räntegolv. Att uppnå den så eftertraktade jämnvikten är inte att favorisera konsumenten. Beroende på när avtalet ingicks, fick inte nödvändigtvis den omständigheten att den kompletterande retroaktiva verkan uteblev som följd att jämnvikten inte återställdes. Detta konstaterande har enligt min mening stöd i två viktiga överväganden i den bedömning som Tribunal Supremo (Högsta domstolen) gjorde, nämligen, för det första, att konsumenten, som var knuten till ett låneavtal med villkor om räntegolv, lätt kunde lösa lånet och byta kreditinstitut och, för det andra, att tillämpningen av villkoren om räntegolv inte innebar någon betydande ändring av det belopp som konsumenten skulle betala varje månad.

75.

Mot bakgrund av att det är nödvändigt att ta hänsyn till principer i den nationella rättsordningen som styr beslutet att begränsa verkningarna i tiden av den dom som Tribunal Supremo (Högsta domstolen) meddelade, är den av nämnda domstol anförda rättssäkerheten – inte på grund av att avgörandet är nyskapande utan på grund av det omfattande antalet berörda rättsliga situationer som kan påverka stabiliteten i en ekonomisk sektor – en oro som delas av unionens rättsordning.

76.

Under dessa omständigheter anser jag således att varken effektiviteten av de rättigheter som ges enligt direktiv 93/13 eller de ändamål som direktivet eftersträvar, påverkas av Tribunal Supremos (Högsta domstolen) beslut att begränsa verkningarna i tiden av ogiltigförklaringen av de oskäliga villkoren.

77.

Av det ovan anförda följer att artikel 6.1 i direktiv 93/13, mot bakgrund av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen, ska tolkas så, att under de specifika omständigheterna i de nationella målen utgör den inte ett hinder för en domstol i högsta instans att fastställa att villkor om räntegolv är oskäliga, besluta om att de inte längre ska användas och att de ska undanröjas från befintliga avtal, ogiltigförklara dem samtidigt som ogiltigförklaringens retroaktiva verkningar, bland annat avseende återgång, begränsas på grund av exceptionella omständigheter till den tidpunkt då denna domstol i högsta instans meddelade den första domen med denna innebörd.

78.

Jag anser att det svar som jag föreslår att domstolen ska ge på de frågor som ställdes i mål C‑154/15 och den första gemensamma frågan i målen C‑307/15 och C‑308/15 är tillräckligt för att de hänskjutande domstolarna ska kunna avgöra tvisterna i de nationella målen. Jag anser därmed att det inte är nödvändigt att besvara övriga tolkningsfrågor.

79.

Jag vill dock göra vissa slutanmärkningar för att undanröja alla oklarheter, med beaktande av dessa måls betydelse i ett systematiskt hänseende.

80.

Jag vill återigen påpeka att den lösning som föreslås är begränsad till de särskilda omständigheterna i dessa mål. En sådan begränsning, som kommer från en domstol i högsta instans, ska vara exceptionell.

81.

Vidare ska den lösning som jag föreslår inte på något sätt ses som en uppfattning att de nationella domstolarna får eller ska tillämpa de kriterier som EU-domstolen själv använde när den ombads begränsa verkningarna av sina egna domar. De bestämmelser som reglerar villkoren för att en domstol i högsta instans i en medlemsstat får begränsa verkningarna, omfattas vid en första anblick av medlemsstaternas processuella autonomi som begränsas av likvärdighetsprincipen och principen om unionsrättens effektivitet. Det är anledningen till att jag anser att en djupare analys av kriterierna på god tro och risken för allvarliga störningar, i den mening som avses i domen RWE Vertrieb ( 83 ) som Tribunal Supremo (Högsta domstolen) flera gånger hänvisade till, i vart fall inte är nödvändig. Det är däremot viktigt att erinra om att EU-domstolen, med hänsyn till unionsrättens företräde och att unionsrätten ska tillämpas enhetligt, har den grundläggande behörigheten att bedöma om villkor som har fastställts på nationell nivå och som avser begränsningar av verkningar i tiden av avgöranden som meddelats av domstolar i högsta instans, inom ramen för deras funktion som allmänna domstolar som tillämpar unionsrätten, är förenliga med unionsrätten.

82.

Det framgår slutligen av lydelsen i den åttonde tolkningsfrågan, som ställdes i mål C‑308/15, att den hänskjutande domstolen utgår från att det finns en skyldighet att utvidga begränsningen av de retroaktiva verkningarna av en ogiltigförklaring av ett oskäligt villkor om räntegolv, såsom beslutades i en grupptalan vid Tribunal Supremo (Högsta domstolen), till de fall där enskilda väckt talan mot näringsidkare, mot vilka talan inte hade väckts vid Tribunal Supremo (Högsta domstolen) i samband med grupptalan. Den spanska regeringen har såväl i sina skriftliga yttranden som vid förhandlingen uppgett att en sådan bestämmelse om en automatisk utvidgning inte fanns i den spanska rättsordningen. ( 84 ) Även om det är riktigt att Tribunal Supremos (Högsta domstolen) praxis är ett komplement till den spanska rättsordningen, ( 85 ) påverkar det inte den möjlighet som tillkommer varje domstol, som ska pröva en talan om att villkor om räntegolv ska fastställas vara oskäliga, att göra sin egen analys av omständigheterna och bedöma om omständigheterna i det konkreta fallet är identiska, vilket i förekommande fall borde innebära att den tillämpar Tribunal Supremos (Högsta domstolen) praxis. Under dessa omständigheter kräver inte den åttonde frågan i mål C‑308/15 att domstolen uttalar sig ytterligare. Eftersom den lösning som Tribunal Supremo (Högsta domstolen) kom fram till inte är oförenlig med unionsrätten, kan under alla omständigheter de allmänna domstolarnas tillämpning av den säkerställa likhetsprincipen och principen om processekonomi.

83.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara de tolkningsfrågor som hänskjutits av Juzgado de lo Mercantil n.o 1 de Grenade (Grenadas handelsdomstol nr 1) och av Audiencia Provincial de Alicante (Alicantes provinsdomstol), på följande sätt:

Artikel 6.1 i direktiv 93/13 ska, mot bakgrund av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen, tolkas så, att under de specifika omständigheterna i de nationella målen utgör den inte ett hinder för en domstol i högsta instans att fastställa att villkor om räntegolv är oskäliga, besluta om att de inte längre ska användas och att de ska undanröjas från befintliga avtal, ogiltigförklara dem samtidigt som ogiltigförklaringens retroaktiva verkningar, bland annat avseende återgång, begränsas på grund av exceptionella omständigheter till den tidpunkt då denna domstol i högsta instans meddelade den första domen med denna innebörd.