1

Sökanden Novar GmbH är innehavare av en internationell registrering av varumärket FlexES som designerar Europeiska unionen.

2

Den 15 juni 2012 framställde sökanden, till Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO), en invändning mot en ansökan om registrering av FLEXPS som EU-varumärke. Till stöd för invändningen åberopades det ovannämnda varumärket. Det språk som användes vid handläggningen av invändningen var engelska.

3

Genom skrivelse av den 22 juni 2012 underrättade EUIPO sökanden om att invändningen skulle tas upp till sakprövning, och EUIPO gav, i enlighet med artikel 41.3 andra meningen i rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om EU-varumärken (EUT L 78, 2009, s. 1), och regel 19 i kommissionens förordning (EG) nr 2868/95 av den 13 december 1995 om genomförande av rådets förordning (EG) nr 40/94 om gemenskapsvarumärke (EGT L 303, 1995, s. 1), den invändande parten möjlighet att inom viss tid lägga fram fakta, bevis och argument till stöd för invändningen, framför allt uppgifter till styrkande av den äldre rättighet som åberopats till stöd för denna invändning.

4

I skrivelsen lämnades följande upplysning beträffande de bevis för förekomst, giltighet och omfattning av skyddet för äldre rättigheter som åberopas till stöd för invändningen:

”Förutsatt att invändningen är baserad på tidigare ansökningar eller registreringar avseende [EU-]varumärken behöver den invändande parten inte inkomma med någon bevisning rörande dessa varumärken, då immaterialrättsmyndigheten har tillgång till de relevanta uppgifterna via sin databas och kommer att skicka en länk till denna databas (CTM-Online) till den andra parten. Dessutom ber vi er att uppmärksamma att samma sak gäller om det äldre varumärket är en internationell registrering som designerar [Europeiska unionen], dock under förutsättning att handläggningsspråket är engelska, franska eller spanska, det vill säga något av de tre officiella språken för Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten (Wipo), och att uppgifterna finns tillgängliga på dessa tre språk.”

5

Från och med den 1 juli 2012 ändrade EUIPO sin praxis vad gäller tillämpningen av regel 19.2 a i förordning nr 2868/95 och bestämde att det inte längre räckte med utdrag från EUIPO:s databaser CTM-Online, för att styrka förekomsten av ett äldre varumärke i de fall då invändningen var baserad på en internationell registrering som designerar unionen. Denna nya praxis gällde för samtliga invändningar som framställdes efter den 1 juli 2012.

6

Den 26 oktober 2012 inkom sökanden med en inlaga till stöd för invändningen, men utan att bifoga några bevis för förekomst, giltighet och omfattning av skyddet för det äldre varumärket.

7

Genom beslut av den 14 maj 2013 avslog invändningsenheten invändningen med stöd av regel 20.1 i förordning nr 2868/95. Som skäl angavs att sökanden inte hade styrkt förekomst, giltighet och omfattning av skyddet för det äldre varumärket.

8

Den 21 maj 2013 överklagade sökanden invändningsenhetens beslut inom EUIPO, med företeende av utdrag ur EUIPO:s och Wipo:s register. I andra hand ansökte sökanden om återställande av försutten tid för ingivandet av bevisning rörande det äldre varumärket.

9

Efter omprövning underrättade invändningsenheten, den 27 juni 2013, sökanden och den som ansökt om registrering av det omtvistade varumärket som EU-varumärke, i enlighet med artikel 62.2 i förordning nr 207/2009, om dess avsikt att ändra sitt beslut, med motiveringen att det borde ha ansetts att bevis för förekomst, giltighet och omfattning av skyddet för det äldre varumärket hade getts in till stöd för invändningen, tvärtemot vad som konstaterades i beslutet av den 14 maj 2013.

10

Den 27 augusti 2013 godtog EU-varumärkessökanden beslutet i enlighet med artikel 62.2 i förordning nr 207/2009. Den 9 oktober 2013 fick sökanden information från överklagandenämndens kansli om att invändningsenheten hade ändrat sitt beslut av den 14 maj 2013, att överklagandeförfarandet var avslutat och att överklagandeavgiften skulle återbetalas.

11

Invändningsförfarandet återupptogs och den 17 oktober 2013 beslutade invändningsenheten att bifalla invändningen och avslå ansökan om EU-varumärke. Beslutet vann laga kraft då ingen av parterna överklagade det.

12

Genom skrivelser av den 10 februari och den 24 mars 2014 framställde sökanden skadeståndskrav mot EUIPO med tillämpning av artikel 118.3 i förordning nr 207/2009, uppgående till 2498 euro för advokatkostnader för överklagandet av invändningsenhetens beslut av den 14 maj 2013.

13

Genom skrivelse av den 2 maj 2014 tillbakavisade EUIPO sökandens skadeståndskrav.

14

Sökanden väckte förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 26 september 2014.

15

Sökanden har yrkat att tribunalen ska

16

EUIPO har yrkat att tribunalen ska

17

Tribunalen beslutade på förslag av referenten att inleda den muntliga delen av förfarandet och att vidta sådana åtgärder för processledning som föreskrivs i artikel 89 i rättegångsreglerna, dels genom att uppmana parterna att inkomma med vissa handlingar, dels genom att tillställa parterna ett antal skriftliga frågor varav vissa skulle besvaras före förhandlingen och andra under denna.

18

Parterna utvecklade sin talan och svarade på frågor från tribunalen vid förhandlingen den 30 september 2016.

19

Sökanden har genom förevarande talan framställt ett yrkande om ersättning för ekonomisk skada på grund av de advokatkostnader som sökanden haft för att överklaga invändningsenhetens beslut av den 14 maj 2013 (se ovan punkt 12).

20

Sökanden har hävdat att de tre villkoren för att kunna göra gällande EUIPO:s utomobligatoriska ansvar med stöd av artikel 118.3 i förordning 207/2009 är uppfyllda i det förevarande fallet. För det första anser sökanden att invändningsenhetens beslut av den 14 maj 2013 utgör en rättsstridig rättsakt, som utgör en tillräckligt klar överträdelse av unionsrätten, enligt den rättspraxis som föreligger på området utomobligatoriskt skadeståndsansvar, eftersom beslutet har fattats genom en felaktig tillämpning av regel 19.2 a i förordning nr 2868/95 samt strider mot principen om tro och heder och innebär ett åsidosättande av förbudet mot att agera på ett motsägelsefullt sätt. Sökanden har nämligen anfört att dess invändning avslogs med motiveringen att bolaget inte hade ingett bevis för förekomst, giltighet och omfattning av skyddet för det äldre varumärket, trots att det framgick av den information som sökanden hade erhållit genom skrivelsen av den 22 juni 2012 (se ovan punkt 4) att det inte krävdes någon sådan bevisning i de fall – såsom det aktuella – då invändningen var baserad på en internationell registrering som designerar unionen och då handläggningsspråket var engelska.

21

För det andra tvingade EUIPO:s felaktiga rättstillämpning sökanden att överklaga beslutet, och det åsamkade sökanden skada motsvarande de advokatkostnader som överklagandet medförde.

22

För det tredje föreligger ett direkt orsakssamband mellan dessa kostnader och EUIPO:s rättsstridiga rättsakt såtillvida att sökanden blev tvungen att anlita en advokat för att kontrollera huruvida invändningsenhetens beslut av den 14 maj 2013 var lagenligt.

23

EUIPO har bestritt ovan angivna påståenden.

24

Det anges i artikel 340 andra stycket FEUF att unionen ska ersätta skada som orsakats av dess institutioner eller av dess anställda under tjänsteutövning, i enlighet med de allmänna principer som är gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar.

25

Enligt fast rättspraxis krävs att ett antal villkor är uppfyllda för att unionen ska ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar, i den mening som avses i artikel 340 andra stycket FEUF, för rättsstridigt handlande av dess institutioner eller organ. Det krävs således att det kritiserade handlandet är rättsstridigt, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan handlandet och den åberopade skadan (dom av den 29 september 1982, Oleifici Mediterranei/EEG, 26/81, EU:C:1982:318, punkt 16; se, även, dom av den 9 november 2006, Agraz m.fl./kommissionen, C‑243/05 P, EU:C:2006:708, punkt 26 och där angiven rättspraxis). Dessa principer är, med nödvändig anpassning, tillämpliga på unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar, i den mening som avses i samma bestämmelse, på grund av ett rättsstridigt handlande och en skada som orsakats av någon av unionens byråer, såsom EUIPO, för vilken det föreligger ett skadeståndsansvar för EUIPO enligt artikel 118.3 i förordning nr 207/2009 (se dom av den 27 april 2016, European Dynamics Luxembourg m.fl./EUIPO, T‑556/11, överklagad, EU:T:2016:248, punkt 264 och där angiven rättspraxis).

26

Det ska även erinras om att eftersom villkoren är kumulativa räcker det att ett av dessa villkor inte är uppfyllt för att talan ska ogillas i sin helhet, utan att övriga villkor behöver prövas (dom av den 15 september 1994, KYDEP/rådet och kommissionen, C‑146/91, EU:C:1994:329, punkterna 19 och 81, och dom av den 20 februari 2002, Förde-Reederei/rådet och kommissionen, T‑170/00, EU:T:2002:34, punkt 37). Unionsdomstolen är vidare inte skyldig att pröva villkoren i viss bestämd ordning (dom av den 9 september 1999, Lucaccioni/kommissionen, C‑257/98 P, EU:C:1999:402, punkt 13).

27

Tribunalen kommer först att pröva huruvida det föreligger ett orsakssamband mellan EUIPO:s påstått rättsstridiga handlande, det vill säga antagandet av invändningsenhetens beslut av den 14 maj 2013, och den åberopade skadan, nämligen de advokatkostnader som sökanden har haft för att överklaga beslutet.

28

Det framgår av rättspraxis att unionen endast kan hållas ansvarig för skada som utgör en tillräckligt direkt följd av den berörda institutionens rättsstridiga handlande (dom av den 4 oktober 1979, Dumortier m.fl./rådet, 64/76, 113/76, 167/78, 239/78, 27/79, 28/79 och 45/79, EU:C:1979:223, punkt 21). Det ankommer på sökanden att lägga fram bevisning för att ett sådant samband föreligger (dom av den 30 januari 1992, Finsider m.fl./kommissionen, C‑363/88 och C‑364/88, EU:C:1992:44, punkt 25).

29

Sökanden har i huvudsak anfört att det föreligger ett direkt orsakssamband mellan de advokatkostnader som överklagandet av invändningsenhetens beslut av den 14 maj 2013 medförde och EUIPO:s rättsstridiga handlande som består i antagandet av detta beslut, eftersom sökanden var tvungen att låta sig företrädas av en advokat för att kunna få till stånd en prövning av huruvida det aktuella beslutet var lagenligt, bland annat av skäl som har att göra med skyldigheten att begränsa skadan i största möjliga mån.

30

EUIPO har erinrat om att enligt artikel 92 i förordning nr 207/2009 är det inte obligatoriskt att låta sig företrädas av en advokat i förfarandena vid EUIPO. Om så sker regleras dock fördelningen och fastställandet av dessa ombudskostnader av bestämmelserna i förordning nr 207/2009 och förordning nr 2868/95. Således anser EUIPO att det inte är möjligt att väcka talan med stöd av artikel 118.3 i förordning nr 207/2009 för att göra gällande ombudskostnaderna i ett överklagandeförfarande vid en av EUIPO:s instanser, eftersom man genom en sådan talan skulle kunna kringgå de uttömmande reglerna i förordning nr 207/2009 om fördelningen och fastställandet av dessa kostnader.

31

Det framgår av fast rättspraxis att när det under ett administrativt förfarande inte är obligatoriskt att låta sig företrädas av en advokat eller ett ombud, föreligger det inte något orsakssamband mellan den påstådda skadan (det vill säga kostnaderna för att anlita advokaten eller ombudet) och institutionens eller organets eventuellt klandervärda handlande. Visserligen kan det inte vara förbjudet för den berörda personen att konsultera en advokat redan under detta skede, men det handlar om personens eget val och den berörda institutionen eller enheten kan således inte tillskrivas ansvaret för det (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 mars 1978, Herpels/kommissionen, 54/77, EU:C:1978:45, punkterna 46–49, dom av den 28 juni 2007, Internationaler Hilfsfonds/kommissionen, C‑331/05 P, EU:C:2007:390, punkterna 24–29, och dom av den 8 juli 2008, Franchet och Byk/kommissionen, T‑48/05, EU:T:2008:257, punkterna 415 och 416).

32

I det aktuella fallet framgår det av artikel 92 i förordning nr 207/2009 att en part, såsom sökanden, som har sitt hemvist eller säte i unionen eller där bedriver verklig och faktisk industriell eller kommersiell verksamhet inte är skyldig att låta sig företrädas av en advokat inför EUIPO. Således är de advokatkostnader som i det aktuella fallet har uppkommit för sökanden ett resultat av sökandens egna val och EUIPO kan således inte direkt tillskrivas ansvaret för dessa. Det föreligger därmed inget orsakssamband mellan EUIPO:s påstått rättsstridiga handlande och de advokatkostnader som sökanden har haft under överklagandeförfarandet.

33

Att sökanden påstår sig ha varit tvungen att låta sig företrädas av en advokat för att överklaga invändningsenhetens beslut av den 14 maj 2013 för att ”begränsa skadan i största möjliga mån” föranleder inte någon annan bedömning. Genom ett sådant argument gör sökanden nämligen gällande att det förelåg ett orsakssamband mellan institutionens handlande och den åberopade skadan, och sökanden påstår sig ha visat prov på tillbörlig aktsamhet genom att vidta nödvändiga åtgärder för att begränsa den eventuella skadan och på så vis förhindra att orsakssambandet bryts genom dess eget handlande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 mars 1990, Grifoni/kommissionen, C‑308/87, EU:C:1990:134, punkterna 16 och 17, och dom av den 19 maj 1992, Mulder m.fl./rådet och kommissionen, C‑104/89 och C‑37/90, EU:C:1992:217, punkt 33). Emellertid saknas det just ett orsakssamband i det aktuella fallet. Frågan huruvida sökanden genom anlitandet av en advokat har begränsat omfattningen av en eventuell skada har således i det aktuella fallet ingen betydelse.

34

Med hänsyn till det ovan anförda och med beaktande av att villkoren för att utomobligatoriskt skadeståndsansvar ska föreligga för EU:s institutioner, organ och oganisationer är kumulativa, finner tribunalen att talan om skadestånd ska ogillas i sin helhet, eftersom sökanden inte har styrkt något direkt orsakssamband mellan EUIPO:s påstått rättsstridiga handlande och den åberopade skadan, varvid övriga villkor för skadeståndsansvar inte behöver undersökas.

35

För fullständighetens skull framhåller tribunalen, liksom även EUIPO har gjort, att även om det inte är obligatoriskt att låta sig företrädas av en advokat i förfarandena vid EUIPO, uppställs det i artikel 85 i förordning nr 207/2009 och i regel 94 i förordning nr 2868/95 regler beträffande fördelningen av kostnaderna samt begränsning av taxorna för ersättningsgilla kostnader när en av parterna utser ett ombud. Dock förhåller det sig så, vilket sökanden med rätta har understrukit, och som EUIPO i huvudsak har vidgått, att dessa bestämmelser endast är tillämpliga inom ramen för ett invändningsförfarande och avser fördelningen av kostnaderna mellan parterna i ett sådant förfarande.

36

Det ska i detta sammanhang också noteras, vilket EUIPO har påpekat, att varken förordning nr 207/2009 eller förordning nr 2868/95 innehåller någon bestämmelse som föreskriver ersättning för advokatkostnader som hänför sig till ett överklagande om den avdelning som meddelat det överklagade beslutet efter omprövning beslutar att ändra sitt beslut i enlighet med artikel 62 i förordning nr 207/2009, vilket var vad som skedde i det aktuella fallet. Framför allt innehåller dessa förordningar inte någon bestämmelse som ger den vinnande parten rätt till ersättning från EUIPO för advokatkostnader i ett sådant förfarande. Det är endast återbetalning av avgiften för överklagande som föreskrivs i regel 51 a i förordning nr 2868/95. Där anges att den avdelning vars beslut har överklagats ska förordna om återbetalning av avgiften för överklagande, om den efter omprövning ändrar sitt beslut enligt artikel 61 eller artikel 62 i förordning nr 207/2009. I det aktuella fallet har sökanden inte bestritt att avgiften för överklagande har återbetalats av EUIPO.

37

Det framgår av det ovan anförda att om sökanden beviljades ersättning för de advokatkostnader som uppkommit med avseende på överklagandet av invändningsenhetens beslut av den 14 maj 2013, skulle det innebära ett kringgående av reglerna om ombudskostnader i förordning nr 207/2009 och förordning nr 2868/95 (se, analogt, dom av den 8 november 2011, Idromacchine m.fl./kommissionen, T‑88/09, EU:T:2011:641, punkt 100 och där angiven rättspraxis).

38

Talan ska således ogillas.

39

Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Enligt artikel 135.2 i rättegångsreglerna får tribunalen emellertid förplikta en rättegångsdeltagare, även om denna vunnit målet, att helt eller delvis ersätta rättegångskostnaderna, om detta framstår som befogat på grund av deltagarens uppträdande, inbegripet vid tiden före det att talan väcktes, i synnerhet om tribunalen finner att denne i onödan eller mot bättre vetande har vållat en annan rättegångsdeltagare kostnader.

40

Det framgår av rättspraxis att denna bestämmelse ska tillämpas när en av unionens institutioner eller byråer, genom sitt handlande, har bidragit till uppkomsten av en tvist (se dom av den 8 juli 2015, European Dynamics Luxembourg m.fl./kommissionen, T‑536/11, EU:T:2015:476, punkt 391 (ej publicerad) och där angiven rättspraxis).

41

I det aktuella fallet har EUIPO inte bestritt att det i skrivelsen av den 22 juni 2012, som tillställts sökanden, angavs att om invändningen, liksom i det aktuella fallet, var baserad på en internationell registrering som designerar unionen, och om handläggningsspråket (liksom i detta fall) var engelska, behövde den invändande parten inte inkomma med någon bevisning avseende den äldre rättigheten. Dessutom var denna information förenlig med den praxis som EUIPO tillämpade på invändningar som, liksom sökandens invändning, hade framställts före den 1 juli 2012, vilket inte heller har bestritts av EUIPO. Trots denna information och praxis avslog dock invändningsenheten sökandens invändning med motiveringen att sökanden inte hade styrkt förekomst, giltighet och omfattning av skyddet för det äldre varumärket.

42

EUIPO:s handlande tvingade sökanden att överklaga invändningsenhetens beslut av den 14 maj 2013. Då sökanden inte kunde erhålla ersättning för sina advokatkostnader i samband med nämnda överklagande med tillämpning av förordning nr 207/2009 och förordning nr 2868/95 – vilket framgår av punkterna 35 och 36 ovan – var sökanden i sin rätt att göra bedömningen att det enda sättet att erhålla ersättning för dessa kostnader vid EUIPO var genom att väcka en talan om skadestånd.

43

Att talan väcktes berodde således på hur EUIPO agerat under ett förfarande vid myndigheten. Tribunalen anser därför att det med hänsyn till omständigheterna i det aktuella fallet är skäligt, trots att talan ogillas, att vardera parten bär sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (första avdelningen)

följande: