Mål C‑108/09
Ker-Optika bt
mot
ÀNTSZ Dél-dunántúli Regionális Intézete
(begäran om förhandsavgörande från Baranya megyei bíróság)
”Fri rörlighet för varor – Folkhälsa – Försäljning av kontaktlinser via Internet – Nationell lagstiftning enligt vilken försäljning av kontaktlinser endast är tillåten i butiker som är specialiserade på medicinska hjälpmedel – Direktiv 2000/31/EG – Informationssamhället – Elektronisk handel”
Sammanfattning av domen
1. Tillnärmning av lagstiftning – Elektronisk handel – Direktiv 2000/31
(Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31)
2. Fri rörlighet för varor – Kvantitativa restriktioner – Åtgärder med motsvarande verkan
(Artiklarna 34 FEUF och 36 FEUF; Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31, artikel 3.4)
1. Nationella bestämmelser om försäljning av kontaktlinser omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2000/31 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (”Direktiv om elektronisk handel”), såvitt de rör köpeavtal avseende kontaktlinser som ingås via Internet, det vill säga bland annat anbud online och slutande av avtal på elektronisk väg. Däremot omfattas inte nationella bestämmelser om leverans av kontaktlinser av direktivets tillämpningsområde.
(se punkterna 28, 31 och 77 samt domslutet)
2. Artiklarna 34 FEUF och 36 FEUF samt direktiv 2000/31 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (”Direktiv om elektronisk handel”) ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken försäljning av kontaktlinser endast är tillåten i butiker som är specialiserade på medicinska hjälpmedel.
En sådan lagstiftning utgör en åtgärd med verkan motsvarande kvantitativa restriktioner som är förbjuden enligt artikel 34 FEUF, eftersom det förbud mot att sälja kontaktlinser via Internet som följer av denna lagstiftning är tillämpligt på kontaktlinser från andra medlemsstater som är föremål för distansförsäljning och hemleverans till konsumenter bosatta i Ungern. Detta fråntar aktörer från andra medlemsstater en särskilt effektiv form för försäljning av sina produkter, vilket således väsentligt hämmar dessa aktörers tillträde till marknaden i den berörda medlemsstaten.
En sådan lagstiftning är visserligen ägnad att säkerställa att syftet att skydda kontaktlinsanvändares hälsa uppnås genom att utlämnandet av kontaktlinser förbehålls optiska butiker som tillhandahåller sådana optikertjänster. Genom att anta en sådan lagstiftning överskred emellertid den nationella lagstiftaren det utrymme för skönsmässig bedömning som tillkommer lagstiftaren för att fastställa på vilken nivå denne vill säkerställa skyddet för folkhälsan, och denna lagstiftning ska således anses gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det mål som åberopats. Detta mål kan nämligen uppnås genom mindre ingripande åtgärder än dem som föreskrivs i den aktuella lagstiftningen. Sådana mindre ingripande åtgärder består i att enbart föreskriva vissa inskränkningar i samband med den första leveransen av kontaktlinser och att de berörda näringsidkarna är skyldiga att ställa en kvalificerad optiker till kundens förfogande.
Av samma skäl kan denna lagstiftning, i den mån den innehåller ett förbud mot att sälja kontaktlinser via Internet, inte anses stå i rimlig proportion till syftet att skydda folkhälsan i den mening som avses i artikel 3.4 i direktiv 2000/31.
(se punkterna 58, 64, 74–76 och 78 samt domslutet)
DOMSTOLENS DOM (tredje avdelningen)
den 2 december 2010 (*)
”Fri rörlighet för varor – Folkhälsa – Försäljning av kontaktlinser via Internet – Nationell lagstiftning enligt vilken försäljning av kontaktlinser endast är tillåten i butiker som är specialiserade på medicinska hjälpmedel – Direktiv 2000/31/EG – Informationssamhället – Elektronisk handel”
I mål C‑108/09,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 234 EG, framställd av Baranya megyei bíróság (Ungern) genom beslut av den 10 februari 2009, som inkom till domstolen den 23 mars 2009, i målet
Ker-Optika bt
mot
ÀNTSZ Dél-dunántúli Regionális Intézete,
meddelar
DOMSTOLEN (tredje avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden K. Lenaerts samt domarna D. Šváby, R. Silva de Lapuerta, E. Juhász och J. Malenovský (referent),
generaladvokat: P. Mengozzi,
justitiesekreterare: handläggaren B. Fülöp,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 15 april 2010,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Ungerns regering, genom R. Somssich, K. Szíjjártó, K. Veres och M. Fehér, samtliga i egenskap av ombud,
– Tjeckiens regering, genom M. Smolek, i egenskap av ombud,
– Greklands regering, genom E. Skandalou, i egenskap av ombud,
– Spaniens regering, genom J.M. Rodríguez Cárcamo, i egenskap av ombud,
– Nederländernas regering, genom C. Wissels, M. de Grave och Y. de Vries, samtliga i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom H. Krämer och A. Sipos, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 15 juni 2010 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (”Direktiv om elektronisk handel”) (EGT L 178, s. 1) samt artiklarna 34 FEUF och 36 FEUF.
2 Begäran har framställts i ett mål mellan Ker-Optika bt (nedan kallat Ker-Optika) och ÀNTSZ Dél-dunántúli Regionális Intézete (regionstyrelsen för södra Transdanubien med ansvar för myndigheten för folkhälsa och hälsofrågor, nedan kallad ÀNTSZ), angående ett administrativt beslut enligt vilket denna myndighet förbjöd Ker-Optika att sälja kontaktlinser via Internet.
Tillämpliga bestämmelser
Unionslagstiftningen
3 Enligt artikel 1.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG av den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster (EGT L 204, s. 37), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/48/EG av den 20 juli 1998 (EGT L 217, s. 18) (nedan kallat direktiv 98/34), avses med
”tjänst: alla informationssamhällets tjänster, det vill säga tjänster som vanligtvis utförs mot ersättning på distans, på elektronisk väg och på individuell begäran av en tjänstemottagare.
I denna definition avses med
– på distans: tjänster som tillhandahålls utan att parterna är närvarande samtidigt,
– på elektronisk väg: en, tjänst som sänds vid utgångspunkten och tas emot vid slutpunkten med hjälp av utrustning för elektronisk behandling (inbegripet digital signalkomprimering) och lagring av uppgifter, och som i sin helhet sänds, befordras och tas emot genom tråd, radio, optiska medel eller andra elektromagnetiska medel,
– på individuell begäran av en tjänstemottagare: en tjänst som tillhandahålls genom överföring av uppgifter på individuell begäran.
...”
4 Skälen 18, 21 och 34 i direktiv 2000/31 har följande lydelse:
”(18) Informationssamhällets tjänster omfattar en mängd näringsverksamheter som bedrivs online. Dessa verksamheter kan särskilt bestå i försäljning av varor online. Sådana verksamheter som själva leveransen av varor eller tillhandahållandet av offlinetjänster omfattas inte. … Verksamhet som genom sin själva beskaffenhet inte går att bedriva på distans och med elektroniska medel, t.ex. lagstadgad revision av ett företags redovisning eller läkarutlåtande som kräver fysisk undersökning av en patient, hör inte till informationssamhällets tjänster.
...
(21) ... Det samordnade området omfattar endast krav beträffande sådan online-verksamhet som online-information, online-reklam, online-handel och online-avtal, inte medlemsstaternas rättsliga krav beträffande varor, såsom säkerhetsnormer, märkningskrav eller produktansvar, eller medlemsstaternas krav beträffande leverans eller transport av varor, inbegripet distribution av medicinska produkter. ...
...
(34) Varje medlemsstat bör ändra sin lagstiftning som innehåller krav, särskilt formkrav, vilka kan hämma användningen av elektroniskt förmedlade avtal. Granskningen av den lagstiftning som behöver ändras i detta avseende bör göras systematiskt och omfatta alla etapper och handlingar som krävs för avtalsprocessen, inbegripet arkivering av avtalet. Resultatet av dessa ändringar bör göra det faktiskt möjligt att använda avtal ingångna på elektronisk väg. ...”
5 Artikel 1.1–3 och 1.5 i direktiv 2000/31 har följande lydelse:
”1. Syftet med detta direktiv är att bidra till att den inre marknaden fungerar väl genom att säkerställa den fria rörligheten för informationssamhällets tjänster mellan medlemsstaterna.
2. Genom detta direktiv tillnärmas, i den mån det krävs för att nå det mål som avses i punkt 1, vissa nationella bestämmelser om informationssamhällets tjänster som rör den inre marknaden, tjänsteleverantörers etablering, kommersiella meddelanden, avtal slutna på elektronisk väg, mellanhänders ansvar, uppförandekoder, utomrättslig lösning av tvister, möjlighet att föra talan inför domstol samt samarbete mellan medlemsstaterna.
3. Detta direktiv kompletterar den gemenskapsrätt som är tillämplig på informationssamhällets tjänster, utan att det påverkar nivån på skyddet av i synnerhet folkhälsan och konsumentintressena såsom de fastställs i gemenskapsrättsakter och nationell lagstiftning för genomförande av dessa, i den mån detta inte begränsar friheten att tillhandahålla informationssamhällets tjänster.
…
5. Detta direktiv skall inte tillämpas på:
a) beskattning,
b) frågor beträffande informationssamhällets tjänster som omfattas av direktiv 95/46/EG och direktiv 97/66/EG,
c) frågor som rör avtal eller förfaranden som regleras av lagstiftning som rör karteller,
d) följande verksamhet inom informationssamhällets tjänster:
– Verksamhet som omfattar notariatfunktion eller likvärdiga yrken i den mån den har ett direkt och särskilt samband med offentlig myndighetsutövning.
– Företrädande och försvar av en klient inför domstol.
– Spelverksamhet som innebär att penningsvärden satsas på hasardspel, inbegripet lotterier och vadslagningar.”
6 I artikel 2 i direktiv 2000/31 anges följande:
”I detta direktiv avses med
a) informationssamhällets tjänster: tjänster i den mening som avses i artikel 1.2 i direktiv 98/34/EG, ändrat genom direktiv 98/48/EG,
...
h) det samordnade området: de krav som har fastställts i medlemsstaternas rättssystem och som är tillämpliga på tjänsteleverantörer av informationssamhällets tjänster eller på informationssamhällets tjänster, oberoende av om de är av allmän natur eller särskilt utformade för dem.
i) Det samordnade området gäller de krav som tjänsteleverantören måste uppfylla när det gäller
– startande av verksamhet som gäller någon av informationssamhällets tjänster, såsom krav i fråga om behörighet, tillstånd eller anmälningar,
– utövande av verksamhet som gäller någon av informationssamhällets tjänster, såsom krav i fråga om tjänsteleverantörens beteende, kvaliteten på eller innehållet i tjänster, inbegripet sådana krav som är tillämpliga på reklam och avtal, eller krav som gäller tjänsteleverantörens ansvar.
ii) Det samordnade området omfattar inte krav såsom
– krav som är tillämpliga på varor som sådana,
– krav som är tillämpliga på leverans av varor,
– krav som är tillämpliga på tjänster som inte tillhandahållits på elektronisk väg.”
7 Artikel 3 i direktiv 2000/31 har följande lydelse:
”1. Varje medlemsstat skall se till att de av informationssamhällets tjänster som en på dess territorium etablerad tjänsteleverantör tillhandahåller överensstämmer med de nationella bestämmelser som är tillämpliga i denna medlemsstat och som omfattas av det samordnade området.
2. Medlemsstaterna får inte av skäl som omfattas av det samordnade området begränsa den fria rörligheten för de av informationssamhällets tjänster som har ursprung i en annan medlemsstat.
…
4. Medlemsstaterna får vidta åtgärder för undantag från punkt 2 när det gäller någon av informationssamhällets tjänster om följande villkor uppfylls:
a) Åtgärderna skall
i) vara nödvändiga av någon av följande anledningar:
– den allmänna ordningen, i synnerhet förebyggande, utredning, upptäckt och åtal av brott, inbegripet skydd av minderåriga och bekämpning av hets mot personer på grund av ras, kön, religion eller nationalitet samt kränkningar av enskilda personers mänskliga värdighet,
– skydd av folkhälsan,
– allmän säkerhet, inbegripet skydd av nationell säkerhet och försvar,
– skydd av konsumenter, inbegripet investerare,
ii) vidtas med avseende på någon av informationssamhällets tjänster som är till förfång för de mål som avses i punkt i eller utgör en allvarlig risk för att dessa mål inte uppnås,
iii) vara proportionerliga i förhållande till dessa mål.
b) Innan ifrågavarande åtgärder vidtas och utan att det påverkar domstolsförfaranden, inbegripet förberedande förhandlingar och åtgärder som vidtas inom ramen för en brottsutredning, skall medlemsstaten
– ha uppmanat den medlemsstat som avses i punkt 1 att vidta åtgärder, varpå denna senare medlemsstat inte vidtagit några åtgärder eller endast vidtagit otillräckliga åtgärder,
– ha anmält till kommissionen och till den medlemsstat som avses i punkt 1 sin avsikt att vidta sådana åtgärder.
5. Medlemsstaterna kan i brådskande fall göra undantag från de villkor som anges i punkt 4 b. I sådana fall skall åtgärderna snarast möjligt anmälas till kommissionen och till den medlemsstat som avses i punkt 1 med uppgift om varför medlemsstaten bedömer fallet vara brådskande.
…”
8 I direktivets artikel 4.1 anges följande:
”Medlemsstaterna skall säkerställa att start och bedrivande av verksamhet som leverantör av informationssamhällets tjänster inte underkastas bestämmelser om förhandstillstånd eller andra krav som har motsvarande effekt.”
9 Artikel 9.1 i direktiv 2000/31 har föjande lydelse:
”Medlemsstaterna skall se till att deras rättssystem tillåter att avtal ingås på elektronik väg. Medlemsstaterna skall särskilt se till att de rättsliga krav som är tillämpliga på avtalsprocessen varken skapar hinder för användningen av avtal på elektronisk väg eller medför att sådana avtal frånkänns rättslig verkan och giltighet på grund av att de kommit till stånd på elektronisk väg.”
Den nationella lagstiftningen
10 I 3 § första stycket i lag CVIII av år 2001 om elektronisk handel och informationssamhällets tjänster (a elektronikus kereskedelmi szolgáltatások, valamint az információs társadalommal összefüggő szolgáltatásokról szóló 2001. évi CVIII. Törvény) (nedan kallad lag om elektronisk handel), anges föjande:
”För start och bedrivande av verksamhet som leverantör av informationssamhällets tjänster fordras inte något föregående tillstånd eller myndighetsbeslut med motsvarande rättsverkan.”
11 Enligt 3 § första stycket i hälsoministeriets förordning 7/2004 (XI. 23.) om de krav på fackmannaskap som uppställs för försäljning, reparation och utlåning av medicinska hjälpmedel [a gyógyászati segédeszközök forgalmaásának, javításának, kölcsönzésének szakmai követelményeiről szóló 7/2004 (XI. 23.) Egészségügyi Minisztériumi rendelet], gäller följande:
”Det är möjligt att bedriva försäljning, reparation och utlåning av medicinska hjälpmedel … i en specialiserad butik, förutsatt att ett verksamhetstillstånd beviljats med stöd av speciallagstiftningen och att verksamheten uppfyller kraven i bilaga 2 punkt I.1 och I.2.”
12 I bilaga 1 till denna förordning anges följande:
”Följande medicinska hjälpmedel undantas från förordningens tillämpningsområde:
...
– serietillverkad optik, med undantag av kontaktlinser,
...”
13 I punkt I.1 d i bilaga 2 till denna förordning anges att för försäljning av kontaktlinser och glasögon med individuell slipning fordras en butik med en yta på minst 18 kvadratmeter eller en från verkstaden avskild lokal. Beträffande kraven på personalen anges bland annat i bilagans punkt I.2 c att den måste bestå av en för kontaktlinser kvalificerad optiker eller ögonläkare.
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
14 Ker-Optika saluför kontaktlinser via sin hemsida på Internet. I ett beslut av den 29 augusti 2008 förbjöd ÀNTSZ Pécsi, Sellyei, Siklósi Kistérségi Intézete (ÀNTSZ lokala kontor för distrikten Pécs, Sellye och Siklós) denna verksamhet.
15 Efter att Ker-Optika begärt omprövning av detta beslut, fastställde ÀNTSZ förbudet genom ett beslut av den 14 november 2008.
16 ÀNTSZ hänvisade särskilt till bestämmelserna i hälsoministeriets förordning 7/2004 (XI. 23.), enligt vilka försäljning av kontaktlinser enbart får ske i en butik som är specialiserad på försäljning av medicinska hjälpmedel eller genom hemleverans för slutkonsumtion. Detta sistnämnda begrepp omfattade varken till sin benämning eller till sitt syfte försäljningen via Internet.
17 Ker-Optika överklagade detta beslut och gjorde särskilt gällande att försäljningen av kontaktlinser på Internet inte kan bli föremål för inskränkningar med hänsyn till att § 3 första stycket i lagen om elektronisk handel garanterar friheten att bedriva verksamhet som leverantör av informationssamhällets tjänster.
18 ÀNTSZ åberopade härvid skäl 18 i direktiv 2000/31 av vilket det följer att tillämpningsområdet för lagen om elektronisk handel inte kan omfatta försäljning av kontaktlinser via Internet. Enligt detta skäl hör verksamhet som genom sin beskaffenhet inte går att bedriva på distans och med elektroniska medel, till exempel läkarutlåtande som kräver fysisk undersökning av en patient, inte till informationssamhällets tjänster. För att få sälja kontaktlinser krävs det dock att en sådan undersökning har gjorts.
19 Mot denna bakgrund beslutade Baranya megyei bíróság att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:
”1) Omfattas försäljning av kontaktlinser av begreppet ’läkarutlåtande som kräver fysisk undersökning av en patient’, vilket innebär att försäljningen faller utanför tillämpningsområdet för [direktiv 2000/31]?
2) Om försäljningen av kontaktlinser inte omfattas av sådant läkarutlåtande som kräver fysisk undersökning av en patient, ska då artikel 30 EG tolkas så, att denna artikel utgör hinder för bestämmelser i en medlemsstat som innebär att försäljning av kontaktlinser endast får ske i sådana butiker som är specialiserade på medicinska hjälpmedel?
3) Strider de ungerska bestämmelserna, enligt vilka försäljning av kontaktlinser endast får ske i butiker som är specialiserade på medicinska hjälpmedel, mot den i artikel 28 EG stadgade fria rörligheten för varor?”
Prövning av tolkningsfrågorna
20 Den nationella domstolen har ställt sina tolkningsfrågor, vilka EU-domstolen ska pröva gemensamt, för att få klarhet i huruvida unionsrätten utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den som är aktuell i målet vid den nationella domstolen, enligt vilken försäljning av kontaktlinser endast är tillåten i butiker som är specialiserade på försäljning av medicinska hjälpmedel och försäljningen av kontaktlinser via Internet följaktligen är förbjuden.
21 För att besvara de aktuella frågorna ska EU-domstolen identifiera de bestämmelser i unionsrätten som är tillämpliga på försäljning av kontaktlinser via Internet och därefter avgöra om dessa bestämmelser utgör ett hinder för sådana nationella bestämmelser som de aktuella bestämmelserna i målet vid den nationella domstolen.
22 En försäljning via Internet karaktäriseras av bland annat följande omständigheter. En sådan försäljning består, i ett första led, av ett köpeavtal i egentlig mening, som kännetecknas av ett anbud att sluta avtal online och ett ingående av avtalet på elektronisk väg. I ett andra led innebär en sådan försäljning en leverans av den sålda produkten, som normalt sker till kundens bostad. Vidare föregås köpet eller leveransen i vissa särskilda fall av att kunden har konsulterat läkare.
Direktiv 2000/31
23 När det för det första gäller köpeavtalet, följer det av artiklarna 1.2 och 2 a i direktiv 2000/31 att direktivet innebär en tillnärmning av vissa nationella bestämmelser som är tillämpliga på informationssamhällets tjänster, det vill säga tjänster som vanligtvis utförs mot ersättning, på distans på elektronisk väg och på individuell begäran av en tjänstemottagare.
24 Såsom framgår av skäl 18 i direktiv 2000/31 omfattar sådana tjänster bland annat försäljning av varor online.
25 Detta stöds av skälen till kommissionens förslag till direktiv av den 18 november 1998 (KOM(1998) 586 slutlig), där det anges att informationssamhällets tjänster omfattar tjänster som försäljning av sådana varor och tjänster som medger elektroniska transaktioner online för köp av varor, såsom interaktiv teleshopping och elektroniska inköpscentrum.
26 Vidare följer det av skäl 34 och artikel 9.1 i direktiv 2000/31 att varje medlemsstat systematiskt ska ändra sin lagstiftning som innehåller krav som kan hämma användningen av elektroniskt förmedlade avtal, och som omfattar alla etapper och handlingar som krävs för avtalsprocessen vid försäljning av varor online, såsom anbud om slutande av avtal, förhandling och ingående av avtal på elektronisk väg.
27 Slutligen bör framhållas att försäljning av medicinska hjälpmedel såsom kontaktlinser inte ingår bland de verksamheter som i enlighet med artikel 1.5 i direktiv 2000/31 undantas från direktivets tillämpningsområde.
28 Det samordnade området enligt direktiv 2000/31 omfattar således nationella bestämmelser som innebär ett förbud mot rättshandlingar avseende försäljning av kontaktlinser, det vill säga bland annat anbud online och slutande av avtal på elektronisk väg.
29 När det för det andra gäller leveransen, framgår det av själva ordalydelsen i artikel 2 h ii i direktiv 2000/31 att det samordnade området inte omfattar krav som är tillämpliga på leverans av varor för vilka ett avtal har ingåtts på elektronisk väg.
30 Nationella bestämmelser som reglerar villkoren för hur en vara som sålts på Internet får levereras på en medlemsstats territorium omfattas således inte av direktivets tillämpningsområde.
31 Av detta följer att villkoren för leverans av kontaktlinser inte omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2000/31.
32 För det tredje ska det undersökas om ovanstående slutsatser påverkas av att det kan uppställas krav på att kunden ska ha konsulterat en läkare före försäljningen och leveransen av kontaktlinserna.
33 Det framgår härvid av skäl 18 i direktiv 2000/31 att verksamhet som genom sin själva beskaffenhet inte går att bedriva på distans och med elektroniska medel, exempelvis ett läkarutlåtande som kräver fysisk undersökning av en patient, inte hör till informationssamhällets tjänster och därför inte omfattas av direktivet.
34 För det fall ett läkarutlåtande som kräver fysisk undersökning av en patient utgör en oskiljaktig del av försäljningen av kontaktlinser, får kravet på ett sådant utlåtande mot denna bakgrund till följd att försäljningen i slutändan inte omfattas av direktivets tillämpningsområde.
35 Det bör härvid framhållas att kontaktlinser kommer i direkt kontakt med ögonen och utgör medicinska hjälpmedel som vid användning i särskilda fall kan framkalla ögoninflammationer och till och med orsaka varaktiga synnedsättningar. Dessa åkommor kan orsakas av blotta användandet av kontaktlinserna. Kravet på att ett läkarutlåtande först ska ha erhållits kan således framstå som berättigat.
36 En person som vill använda kontaktlinser kan vara tvungen att genomgå en preventiv ögonundersökning för att dels fastställa att det inte finns några medicinska hinder för att bära kontaktlinser, dels fastställa de exakta värdena i dioptrier för den nödvändiga korrigeringen.
37 Denna undersökning utgör emellertid inte en oskiljaktig del av försäljningen av kontaktlinser. En sådan undersökning kan nämligen utföras oberoende av köpeavtalet, eftersom köpet, även på distans, kan genomföras på grundval av ett recept som utfärdats av en ögonläkare i samband med en tidigare undersökning av kunden.
38 Domstolen anser således att ett krav på ett läkarutlåtande som kräver fysisk undersökning av en patient, som kan uppställas för försäljning av kontaktlinser, går att separera från själva försäljningen.
39 För övrigt är det visserligen riktigt att det av hälsoskäl kan krävas att kunden även ska erhålla ett läkarutlåtande i samband med en fysisk kontroll av linsernas placering och att kunden genomgår regelbundna ögonkontroller för att bedöma den inverkan som ett användande av linserna har. Dessa kontroller genomförs emellertid i samband med att linserna används och således efter leveransen av dessa. Dessa läkarutlåtanden har således inte något samband med köpeavtalet avseende linserna.
40 Av detta följer att en nationell bestämmelse om förbud mot försäljning av kontaktlinser via Internet i princip omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2000/31.
Primärrätten
41 Eftersom bestämmelserna med villkor för leverans av kontaktlinser inte omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2000/31, ska de bedömas mot bakgrund av primärrätten, det vill säga EUF-fördraget.
42 Det ska inledningsvis undersökas om nämnda bestämmelser ska prövas utifrån friheten att tillhandahålla tjänster, såsom den ungerska regeringen har hävdat, eller utifrån den fria rörligheten för varor, som den nationella domstolen har föreslagit.
43 För det första följer det härvid av domstolens praxis att när en nationell åtgärd har anknytning såväl till den fria rörligheten för varor som till en annan grundläggande frihet, undersöker domstolen den i princip mot bakgrund av endast en av dessa båda grundläggande friheter, om det visar sig att en av dem är helt underordnad den andra och kan anses ingå i denna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 mars 1994 i mål C‑275/92, Schindler, REG 1994, s. I‑1039, punkt 22, svensk specialutgåva, tillägg, s. 119, och av den 26 maj 2005 i mål C‑20/03, Burmanjer m.fl., REG 2005, s. I‑4133, punkt 35).
44 För det andra följer det av dom av den 11 december 2003 i mål C‑322/01, Deutscher Apothekerverband (REG 2003, s. I‑14887), punkterna 65, 76 och 124, att en nationell åtgärd som rör en säljform som kännetecknas av att varor säljs via Internet, och att dessa varor levereras till konsumentens bostad, enbart ska prövas utifrån bestämmelserna om fri rörlighet för varor och, således, utifrån artiklarna 34 FEUF och 36 FEUF.
45 I förevarande fall avser den nationella lagstiftningen om förbud mot försäljning av kontaktlinser via Internet en säljform som kännetecknas av att kontaktlinser levereras till konsumentens bostad.
46 Denna lagstiftning ska följaktligen prövas utifrån artiklarna 34 FEUF och 36 FEUF.
Huruvida det föreligger ett hinder för den fria rörligheten för varor
47 Enligt fast rättspraxis ska alla handelsregler antagna av medlemsstaterna som direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt kan hindra handeln inom unionen anses utgöra åtgärder med verkan motsvarande kvantitativa restriktioner i den mening som avses i artikel 34 FEUF (se, särskilt, dom av den 11 juli 1974 i mål 8/74, Dassonville, REG 1974, s. 837, punkt 5, svensk specialutgåva, volym 2, s. 343, och av den 10 februari 2009 i mål C‑110/05, kommissionen mot Italien, REG 2009, s. I‑519, punkt 33).
48 Det framgår också av fast rättspraxis att artikel 34 FEUF återspeglar skyldigheten att iaktta icke-diskrimineringsprincipen och principen om ömsesidigt erkännande av varor som lagligen tillverkas och saluförs i andra medlemsstater samt skyldigheten att garantera unionsvaror fritt tillträde till de nationella marknaderna (se domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Italien, punkt 34 och där angiven rättspraxis).
49 Således ska åtgärder som vidtas av en medlemsstat och som syftar eller leder till att varor från andra medlemsstater behandlas mindre förmånligt betraktas som åtgärder med verkan motsvarande kvantitativa restriktioner. Detta gäller även bestämmelser om villkor som varorna måste uppfylla, även om dessa bestämmelser är tillämpliga utan åtskillnad på alla varor (se domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Italien, punkterna 35 och 37).
50 Detta begrepp omfattar också varje annan åtgärd som hindrar tillträdet till marknaden i en medlemsstat för varor med ursprung i andra medlemsstater (domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Italien, punkt 37).
51 Av detta skäl kan en tillämpning av nationella bestämmelser på varor från andra medlemsstater som innebär begränsning av eller förbud mot vissa säljformer inte vara ägnad att direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt hindra handeln mellan medlemsstaterna, i den mening som avses i den rättspraxis som bygger på domen i det ovannämnda målet Dassonville, förutsatt att bestämmelserna tillämpas på samtliga berörda näringsidkare som bedriver verksamhet inom det nationella territoriet och förutsatt att de såväl rättsligt som faktiskt påverkar avsättningen av inhemska varor och varor från andra medlemsstater på samma sätt. Tillämpningen av sådana bestämmelser på försäljningen av varor från en annan medlemsstat, vilka uppfyller kraven i denna stat, kan nämligen inte anses hindra varornas tillträde till marknaden eller försvåra deras tillträde jämfört med inhemska varor (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 november 1993 i de förenade målen C‑267/91 och C‑268/91, Keck och Mithouard, REG 1993, s. I‑6097, punkterna 16 och 17, svensk specialutgåva, volym 14, s. I‑431, och domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Italien, punkt 36).
52 Det ska således prövas om den aktuella nationella lagstiftningen uppfyller de båda villkor som anges i ovanstående punkt, det vill säga att bestämmelserna är tillämpliga på samtliga berörda näringsidkare som bedriver verksamhet inom det nationella territoriet och att de såväl rättsligt som faktiskt påverkar avsättningen av inhemska varor och varor från andra medlemsstater på samma sätt.
53 När det gäller det första villkoret är den aktuella lagstiftningen tillämplig på samtliga näringsidkare som berörs av försäljning av kontaktlinser. Detta villkor är således uppfyllt.
54 När det gäller det andra villkoret har det inte bestritts att förbudet mot att sälja kontaktlinser via Internet är tillämpligt på kontaktlinser från andra medlemsstater som är föremål för distansförsäljning och hemleverans till konsumenter bosatta i Ungern. Det kan dock konstateras att förbudet att sälja kontaktlinser på distans fråntar aktörer från andra medlemsstater en särskilt effektiv form för försäljning av sina produkter och hämmar således väsentligt dessa aktörers tillträde till marknaden i den berörda medlemsstaten (se, analogt, beträffande läkemedel, domen i det ovannämnda målet Deutscher Apothekerverband, punkt 74).
55 Nämnda lagstiftning påverkar således inte ungerska aktörers försäljning av kontaktlinser och sådan försäljning som utförs av aktörer från andra medlemsstater på samma sätt.
56 Av detta följer att nämnda lagstiftning utgör en sådan åtgärd med verkan motsvarande kvantitativa restriktioner som är förbjuden enligt artikel 34 FEUF, såvida det inte finns sakliga skäl.
Huruvida det finns sakliga skäl för hindret för den fria rörligheten för varor
57 Enligt fast rättspraxis kan ett hinder för den fria rörligheten för varor vara motiverat av ett av de skäl av allmänintresse som räknas upp i artikel 36 FEUF eller av tvingande krav. I båda dessa fall måste den nationella åtgärden vara ägnad att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås och den får inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål (se, bland annat, domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Italien, punkt 59 och där angiven rättspraxis).
58 Om den aktuella åtgärden berör folkhälsan, ska det beaktas att människors hälsa och liv ges högsta prioritet bland de värden och intressen som skyddas genom fördraget och att det ankommer på medlemsstaterna att fastställa på vilken nivå de vill säkerställa skyddet för folkhälsan och på vilket sätt denna nivå ska uppnås. Eftersom nivån kan variera medlemsstaterna emellan, ska medlemsstaterna medges ett utrymme för skönsmässig bedömning (se dom av den 1 juni 2010 i de förenade målen C‑570/07 och C‑571/07, Blanco Pérez och Chao Gómez, REU 2010, s. I‑0000, punkt 44 och där angiven rättspraxis).
59 Den motivering som anförts av den ungerska regeringen i förevarande fall avser behovet av att skydda kontaktlinsanvändarnas hälsa. Denna motivering motsvarar således sådana skäl avseende folkhälsan som är tillåtna enligt artikel 36 FEUF och som kan motivera ett hinder av den fria rörligheten för varor.
60 Det ska således prövas huruvida den aktuella lagstiftningen är ägnad att uppfylla det eftersträvade målet.
61 Den ungerska och den spanska regeringen har i detta avseende gjort gällande att det är nödvändigt att uppställa ett krav på att kunderna ska motta leveransen av kontaktlinserna i specialiserade butiker, eftersom de måste ha tillgång till en optiker som utför de nödvändiga fysiska undersökningarna, genomför kontroller och ger kunderna instruktioner angående användandet av kontaktlinserna.
62 Domstolen erinrar på denna punkt om att i enlighet med vad som anförts ovan i punkt 35 i förevarande dom kan blotta användandet av kontaktlinser i särskilda fall framkalla ögoninflammationer, och till och med orsaka varaktiga synnedsättningar.
63 Med hänsyn till de risker för folkhälsan som därvid föreligger, kan en medlemsstat kräva att kontaktlinser ska överlämnas av kvalificerad personal som kan göra kunden uppmärksam på dessa risker, genomföra en undersökning av kunden och rekommendera eller avråda kunden från att bära linser och därvid i förekommande fall föreslå att denne konsulterar en ögonläkare. På grund av dessa risker kan en medlemsstat även kräva att kvalificerad personal, för det fall kunden inte avråds från att bära linser, avgör vilken typ av linser som är lämpligast, kontrollerar linsernas placering på kundens ögon och lämnar denne upplysningar om ett korrekt användande och underhåll av linserna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 maj 1993 i mål C‑271/92, LPO, REG 1993, s. I‑2899, punkt 11).
64 Även om riskerna för kontaktlinsanvändarna inte helt undanröjs, innebär nämligen det förhållandet att kunden etablerar en kontakt med en kvalificerad optiker samt de tjänster som denne tillhandahåller att dessa risker minskas. Den aktuella lagstiftningen är således ägnad att säkerställa att syftet att skydda nämnda användares hälsa uppnås genom att utlämnandet av kontaktlinser förbehålls optiska butiker som tillhandahåller sådana optikertjänster.
65 Denna lagstiftning får emellertid inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål, det vill säga det får inte finnas åtgärder som för att uppnå detta mål medför ett mindre ingrepp i den fria rörligheten för varor.
66 När det för det första gäller kravet på att kunden ska närvara fysiskt för att en optiker ska kunna undersöka dennes ögon i försäljningsbutiken, påpekar domstolen att preventiva undersökningar i upplysningssyfte kan utföras av ögonläkare utanför de optiska butikerna.
67 Vidare går det inte av handlingarna i målet vid EU-domstolen att dra slutsatsen att den aktuella lagstiftningen innehåller ett krav på att optikern i samband med varje utelämnande av kontaktlinser ska genomföra en preventiv undersökning eller på att en läkare först ska konsulteras. Man kan inte heller dra slutsatsen att denna lagstiftning uppställer sådana krav för utlämnandet, i synnerhet i samband med på varandra följande leveranser av kontaktlinser till samma kund.
68 Sådana undersökningar och utlåtanden måste således anses vara fakultativa, vilket innebär att det i huvudsak är varje kontaktlinsanvändares ansvar att begära sådana, varvid optikerns uppgift i detta hänseende består i att bistå användarna med rådgivning.
69 Kunderna kan emellertid erhålla rådgivning på motsvarande sätt före leveransen av kontaktlinserna i samband med försäljningen av dessa via Internet, och det kan ske genom de interaktiva hjälpmedel som finns på den berörda Internetsajten vilka kunden är skyldig att använda innan denne kan genomföra köpet av kontaktlinserna (se, för ett liknande resonemang, beträffande försäljning av läkemedel via Internet, domen i det ovannämnda målet Deutscher Apothekerverband, punkt 114).
70 För det andra kan medlemsstaten visserligen kräva – såsom har konstaterats ovan i punkt 63 – att den lämpligaste typen av kontaktlinser ska fastställas av en optiker, varvid denne vid detta tillfälle är skyldig att kontrollera linsernas placering på kundens ögon och bistå kunden med rådgivning beträffande det korrekta användandet och underhållet av kontaktlinserna.
71 Dessa tjänster är emellertid i princip endast nödvändiga i samband med den första leveransen av kontaktlinser. Vid senare leveranser är det nämligen i allmänhet inte nödvändigt att tillhandahålla kunden sådana tjänster. Det räcker att kunden till försäljaren anger vilken typ av linser som erhölls vid den första leveransen, varvid dessa linsers egenskaper i förekommande fall kan ha anpassats av en ögonläkare som har utfärdat ett nytt recept med beaktande av synförändringar hos kunden.
72 Om, för det tredje, en längre tids användning av kontaktlinser ska åtföljas av ytterligare upplysningar och rådgivning, kan kunden erhålla sådana uppgifter genom de interaktiva hjälpmedel som finns på leverantörens Internetsajt.
73 Medlemsstaten kan dessutom kräva att de berörda näringsidkarna ställer en kvalificerad optiker till kundens förfogande som på distans lämnar kunden individualiserade upplysningar och rådgivning angående användandet och underhållet av kontaktlinserna. Tillhandahållandet av sådana upplysningar och rådgivning på distans kan för övrigt innebära fördelar, eftersom det gör det möjligt för kontaktlinsanvändaren att ställa genomtänkta och väldefinierade frågor utan att vara tvungen att förflytta sig (se, för ett liknande resonemang, beträffande försäljning av läkemedel via Internet, domen i det ovannämnda målet Deutscher Apothekerverband, punkt 113).
74 Av det ovanstående följer att syftet att skydda kontaktlinsanvändarnas hälsa kan uppnås genom mindre ingripande åtgärder än dem som föreskrivs i den aktuella lagstiftningen. Sådana åtgärder består i att det enbart föreskrivs vissa inskränkningar i samband med den första leveransen av kontaktlinser och att de berörda näringsidkarna är skyldiga att ställa en kvalificerad optiker till kundens förfogande.
75 När en medlemsstat antar en lagstiftning såsom den lagstiftning som är aktuell i målet vid den nationella domstolen, överskrider den följaktligen sitt utrymme för skönsmässig bedömning – ett utrymme som EU-domstolen erinrat om ovan i punkt 58 – och denna lagstiftning ska således anses gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det mål som åberopats.
76 Av samma skäl kan denna lagstiftning, i den mån den innehåller ett förbud mot att sälja kontaktlinser via Internet, inte anses stå i rimlig proportion till syftet att skydda folkhälsan i den mening som avses i artikel 3.4 i direktiv 2000/31.
77 Mot bakgrund av det ovanstående ska de frågor som har ställts av den nationella domstolen besvaras på följande sätt. Nationella bestämmelser om försäljning av kontaktlinser omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2000/31 såvitt de rör köpeavtal avseende kontaktlinser som ingås via Internet. Nationella bestämmelser om leverans av kontaktlinser omfattas däremot inte av direktivets tillämpningsområde.
78 Artiklarna 34 FEUF och 36 FEUF samt direktiv 2000/31 ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken försäljning av kontaktlinser endast är tillåten i butiker som är specialiserade på medicinska hjälpmedel.
Rättegångskostnader
79 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:
Nationella bestämmelser om försäljning av kontaktlinser omfattas av tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (”Direktivet om elektronisk handel”), såvitt de rör köpeavtal avseende kontaktlinser som ingås via Internet. Nationella bestämmelser om leverans av kontaktlinser omfattas däremot inte av direktivets tillämpningsområde.
Artiklarna 34 FEUF och 36 FEUF samt direktiv 2000/31 ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken försäljning av kontaktlinser endast är tillåten i butiker som är specialiserade på medicinska hjälpmedel.
Underskrifter
* Rättegångsspråk: ungerska