61997A0228

Förstainstansrättens dom (tredje avdelningen) av den 7 oktober 1999. - Irish Sugar plc mot Europeiska kommissionen. - Artikel 86 i EG-fördraget (nu artikel 82 EG) - Dominerande ställning och kollektiv dominerande ställning - Missbruk - Böter. - Mål T-228/97.

Rättsfallssamling 1999 s. II-02969


Sammanfattning

Nyckelord


1 Konkurrens - Administrativt förfarande - Iakttagande av rätten till försvar - Rätt för berörda parter att få yttra sig när deras egna argument beaktas - Föreligger inte

2 Konkurrens - Dominerande ställning - Kollektiv dominerande ställning - Begrepp

(EG-fördraget, artikel 86 (nu artikel 82 EG))

3 Konkurrens - Dominerande ställning - Kollektiv dominerande ställning - Begrepp - Individuellt eller gemensamt missbruk

(EG-fördraget, artikel 86 (nu artikel 82 EG))

4 Konkurrens - Dominerande ställning - Föreligger - Innehav av extremt stora marknadsandelar - I allmänhet tillräckligt indicium

(EG-fördraget, artikel 86 (nu artikel 82 EG))

5 Konkurrens - Dominerande ställning - Missbruk - Begrepp - Skyldigheter som åvilar det dominerande företaget

(EG-fördraget, artikel 86 (nu artikel 82 EG))

6 Konkurrens - Dominerande ställning - Missbruk - Huruvida metoderna för prissättning utgör ett fall av missbruk

(EG-fördraget, artikel 86 (nu artikel 82 EG))

7 Konkurrens - Dominerande ställning - Missbruk - Diskriminerande priser - Konkurrensbegränsande verkningar för konkurrenterna på en angränsande marknad

(EG-fördraget, artikel 86 (nu artikel 82 EG))

8 Konkurrens - Dominerande ställning - Missbruk - Selektiva och diskriminerande rabatter som ett företag beviljar konkurrensutsatta kunder

(EG-fördraget, artikel 86 (nu artikel 82 EG))

9 Konkurrens - Dominerande ställning - Missbruk - Trohetsrabatter som syftar till att hindra ett företags kunder från att göra sina inköp hos konkurrerande producenter - Målrabatter

(EG-fördraget, artikel 86 (nu artikel 82 EG))

10 Konkurrens - Administrativt förfarande - Kommissionens skyldigheter - Iakttagande av en skälig tidsfrist - Bedömningskriterier

(Rådets förordning nr 17)

Sammanfattning


1 Omständigheten att kommissionen har beaktat ett argument som framförts av ett företag under ett administrativt förfarande i ett konkurrensärende som avslutats genom att kommissionen fattat ett beslut som går företaget emot, utan att företaget kunnat framföra synpunkter vad avser detta beaktande innan det slutliga beslutet antogs, kan inte i sig utgöra ett åsidosättande av rätten till försvar, och detta gäller särskilt då beaktandet av detta argument inte förändrar arten av de anmärkningar som anförts gentemot företaget. Det berörda företaget har nämligen beretts tillfälle att framföra sina synpunkter vad avser kommissionens ståndpunkt i meddelandet om anmärkningar, och företaget hade därför anledning att anta att dess egna förklaringar kunde leda till att kommissionen ändrade uppfattning.

2 En kollektiv dominerande ställning består i att flera företag tillsammans, bland annat på grund av vissa band dem emellan, kan anta samma handlingslinje på marknaden och i betydande omfattning uppträda utan att behöva ta hänsyn till andra konkurrenter, kunder och, slutligen, konsumenter.

Endast det förhållandet att de ekonomiska enheterna i fråga är självständiga utgör inte tillräcklig grund för att bortse från möjligheten att de tillsammans har en kollektiv dominerande ställning. Man kan inte anta att företag som befinner sig i ett vertikalt förhållande, utan att för den skull vara så integrerade att de utgör ett och samma företag, har rätt att missbruka en kollektiv dominerande ställning.

3 Även om förekomsten av en dominerande ställning kan härledas från den ställning som de berörda företagen tillsammans har på den relevanta marknaden, är det inte nödvändigt att samtliga företag tillsammans har missbrukat denna dominerande ställning. Det är tillräckligt att missbruket kan anses som ett uttryck för företagens kollektiva dominerande ställning. Företag som har en kollektiv dominerande ställning kan således missbruka denna ställning både individuellt och gemensamt. Det är tillräckligt att missbruken har ett samband med den kollektiva dominerande ställning som företagen har på marknaden.

4 Förekomsten av en dominerande ställning kan vara resultatet av flera faktorer, som tagna var för sig inte nödvändigtvis skulle vara avgörande. Emellertid utgör, bland dessa faktorer, extremt stora marknadsandelar, utom i exceptionella fall, i sig bevis för att en dominerande ställning av betydande omfattning föreligger. En marknadsandel på över 50 procent utgör i sig bevisning för en dominerande ställning på marknaden i fråga.

5 Missbruksbegreppet är ett objektivt begrepp. Det omfattar sådana beteenden av ett företag med dominerande ställning som kan påverka strukturen hos en marknad där konkurrensen redan är försvagad just till följd av det ifrågavarande företagets existens och som, genom att andra metoder används än sådana som räknas till normal konkurrens om varor och tjänster på grundval av de ekonomiska aktörernas transaktioner, medför att hinder läggs i vägen för att den på marknaden ännu existerande konkurrensen upprätthålls eller utvecklas. Härav följer att artikel 86 i fördraget (nu artikel 82 EG) förbjuder ett dominerande företag att slå ut en konkurrent och därigenom stärka sin ställning genom att använda sig av andra medel än dem som används vid konkurrens genom prestationer. Ur den synvinkeln kan inte all priskonkurrens anses vara tillåten. Förbudet i artikel 86 i fördraget har även sin grund i en önskan att inte vålla konsumenterna skada.

Omständigheten att kommissionen konstaterar att ett företag har en dominerande ställning utgör i sig inget klander gentemot detta företag. Detta företag åläggs emellertid, oberoende av anledningen till att det intar denna ställning, en särskild skyldighet att inte genom sitt agerande skada en effektiv och icke snedvriden konkurrens på den gemensamma marknaden. Även om en dominerande ställning inte innebär att ett företag i denna ställning fråntas rätten att skydda sina ekonomiska intressen när dessa hotas och även om detta företag har möjlighet att inom rimliga gränser vidta sådana åtgärder som det anser lämpliga för att skydda sina intressen, kan ett sådant agerande inte godtas när det syftar till att förstärka och missbruka den dominerande ställningen.

6 I fall då ett företag har en dominerande ställning är det, för att bedöma huruvida metoderna för prissättning eventuellt utgör ett fall av missbruk, nödvändigt att bedöma samtliga omständigheter, särskilt kriterierna och reglerna för beviljandet av rabatter, samt att undersöka huruvida syftet med rabatten, genom att ge en förmån som inte baseras på någon ekonomisk motprestation som berättigar till den, är att frånta eller inskränka köparens möjlighet att välja sina inköpskällor, att hindra konkurrenternas tillträde till marknaden, att gentemot handelspartnerna tillämpa olika villkor för likvärdiga prestationer eller att stärka den dominerande ställningen genom att snedvrida konkurrensen. Snedvridningen av konkurrensen har sin grund i att den ekonomiska förmån som företaget i dominerande ställning beviljar inte är en ekonomiskt motiverad motprestation, utan har till syfte att hindra kunderna från att göra sina inköp hos konkurrenter till nämnda företag. En sådan omständighet kan vara att metoden i fråga ingår i ett dominerande företags planer syftande till att slå ut en konkurrent.

7 Att ett företag som intar en dominerande ställning på en viss marknad utan saklig grund förbehåller sig en sidoverksamhet eller en härledd verksamhet på en närliggande men åtskild marknad där det inte innehar någon dominerande ställning, med risk för att all konkurrens på denna marknad slås ut, omfattas enligt rättspraxis av artikel 86 i fördraget (nu artikel 82 EG).

En situation där ett företag som innehar en dominerande ställning på marknaden för socker avsett för livsmedelsindustrin väljer att ge rabatter på de diskriminerande priserna till sina kunder beroende på huruvida kunderna är konkurrerande sockerpaketeringsföretag på marknaden för socker avsett för detaljhandeln eller ej omfattas av artikel 86 i fördraget, i ett fall då det föreligger ett nära samband mellan marknaden för industriellt socker och marknaden för socker avsett för detaljhandeln, och det berörda företaget även har en dominerande ställning på marknaden för socker avsett för detaljhandeln. Att det eventuellt inte föreligger någon konkurrens mellan de av företagets kunder som får rabatter och sockerpaketeringsföretagen utesluter inte att artikel 86 andra stycket c i fördraget tillämpas, eftersom den påtalade diskrimineringen har konkurrensbegränsande verkningar gentemot konkurrerande sockerpaketeringsföretag på marknaden för socker avsett för detaljhandeln.

8 Omständigheten att prispolitiken hos företag som är verksamma på en nationell marknad kan påverka prispolitiken hos företag som är verksamma på en nationell gränsmarknad är själva kärnan i en gemensam marknad. Hinder mot denna påverkan skall således anses utgöra hinder mot genomförandet av denna gemensamma marknad, vilket motverkar en effektiv och icke-snedvriden konkurrens, i synnerhet ur konsumentperspektiv. När sådana hinder uppställs av ett företag med en dominerande ställning rör det sig som regel om missbruk som strider mot artikel 86 i fördraget (nu artikel 82 EG).

Att ett företag som har en marknadsandel på 88 procent beviljar vissa av sina kunder specialrabatter på grund av att de är utsatta för konkurrens till följd av att de befinner sig i utkanten av marknaden i fråga utgör ett missbruk som strider mot artikel 86. Ett sådant företag kan inte åberopa att det inte hade tillräckligt med medel vid denna tidpunkt, för att motivera beviljandet av dessa selektiva och diskriminerande gränsområdesrabatter och på så sätt undgå tillämpningen av artikel 86 i fördraget, utan att förbudet i denna artikel begränsas till ett rent formellt förbud.

9 En trohetsrabatt som beviljas av ett företag i en dominerande ställning och som syftar till att hindra kunderna från att göra sina inköp hos konkurrenterna genom att kunderna erbjuds ekonomiska förmåner utgör missbruk i den mening som avses i artikel 86 i fördraget (nu artikel 82 EG). I ett sådant fall skall samtliga omständigheter bedömas, särskilt kriterierna och reglerna för beviljandet av rabatten, och det skall undersökas om syftet med rabatten, genom att det ges en förmån som inte baseras på någon ekonomisk motprestation som berättigar till den, är att frånta eller inskränka köparens möjlighet att välja sina inköpskällor, att hindra konkurrenternas tillträde till marknaden, att gentemot handelspartner tillämpa olika villkor för likvärdiga prestationer eller att stärka den dominerande ställningen genom att snedvrida konkurrensen.

Omständigheten att ett företag med en dominerande ställning beviljar sina kunder målrabatter som bland annat har till omedelbart resultat att kundernas lager fylls och att deras inköp samtidigt minskar medför att en normal utveckling av konkurrensen hindras, vilket är oförenligt med målsättningen att ha en icke-snedvriden konkurrens inom den gemensamma marknaden. Beviljandet av målrabatter baseras inte på någon ekonomisk motprestation som berättigar till denna fördel, utan syftet är att frånta eller inskränka köparens möjlighet att välja sina inköpskällor, och att hindra andra leverantörers tillträde till marknaden.

10 Att kommissionen skall handla inom skälig tid då den fattar beslut efter administrativa förfaranden inom området för konkurrenspolitiken utgör en allmän gemenskapsrättslig princip. Frågan huruvida ett administrativt förfarande har pågått under skälig tid skall emellertid bedömas med hänsyn till de särskilda omständigheterna i varje fall och särskilt det sammanhang detta fall förekommer i, de olika steg i förfarandet som kommissionen har vidtagit, parternas uppträdande under förfarandets gång samt ärendets komplexa karaktär.