10.3.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 75/81


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71/EG om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster

[COM(2016) 128 final – 2016/0070 (COD)]

(2017/C 075/15)

Föredragande:

Vladimíra DRBALOVÁ och Ellen NYGREN

Remiss

Europaparlamentet, 11.4.2016

Rättslig grund

Artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt

Ansvarig facksektion

Sysselsättning, sociala frågor och medborgarna

Antagande av facksektionen

22.11.2016

Antagande vid plenarsessionen

14.12.2016

Plenarsession nr

521

Resultat av omröstningen

(för/emot/nedlagda röster)

180/84/30

1.   Slutsatser och förslag

1.1

EESK välkomnar Europeiska kommissionens åtagande att arbeta för en fördjupad och mer rättvis inre marknad som en av de främsta prioriteringarna under sin mandatperiod samt dess ansträngningar att via investeringsplanen för Europa ge ytterligare skjuts åt det gränsöverskridande tillhandahållandet av tjänster.

1.2

EESK stöder kommissionens beslut att införa tillämpningsdirektivet 2014/67/EU (1) för att förbättra en enhetlig tolkning och ett enhetligt genomförande av direktiv 96/71/EG om utstationering av arbetstagare (2).

1.3

Tillämpningsdirektivet och det nuvarande förslaget till riktad översyn av direktivet om utstationering av arbetstagare behandlar olika aspekter av hur utstationeringen av arbetstagare används. De kompletterar därför varandra, och de resultat som genomförandet av direktivet väntas ge skulle också kunna ge en tydligare bild av den verkliga situationen.

1.4

EESK stöder i princip kommissionens förslag till omarbetning av direktivet om utstationering av arbetstagare. Principen om lika lön för lika arbete på samma plats är en hörnsten i pelaren för sociala rättigheter i Europa.

1.5

EESK anser att kollektivavtal ska utgöra riktmärket för lönenivåerna.

1.6

EESK betonar att arbetsmarknadsparternas exklusiva roll inte respekterades och undrar varför ett ordentligt samråd med dem inte inleddes i enlighet med artikel 154.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget).

1.7

Kommittén välkomnar i princip att kommissionen konkret fastställer en gräns för utstationeringens varaktighet. Gränsen på 24 månader är ett steg i rätt riktning, men en gräns på 6 månader skulle ligga närmare de verkliga ekonomiska förhållandena.

1.8

EESK vill se ett tydliggörande i direktivet om utstationering av arbetstagare om att direktivet anger en minimistandard och inte en övre gräns. Därför måste den rättsliga grunden utvidgas.

2.   Den politiska ramen i EU

2.1

Fri rörlighet för arbetstagare, etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster hör till EU:s grundläggande principer.

2.2

Man bör skilja mellan den fria rörligheten för arbetstagare och friheten att tillhandahålla tjänster i enlighet med artikel 56 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). Fri rörlighet för arbetstagare innebär att alla medborgare har rätt att fritt flytta till en annan medlemsstat för att arbeta och bo där, och att de inte får diskrimineras i fråga om sysselsättning, lön eller andra arbetsvillkor jämfört med medborgare i den berörda medlemsstaten.

2.3

Friheten att tillhandahålla tjänster betyder däremot att företag har rätt att tillhandahålla tjänster i en annan medlemsstat. De får i detta syfte tillfälligt utstationera sina anställda till den andra medlemsstaten för att utföra de uppgifter som krävs.

2.4

Den 16 december 1996 antog Europaparlamentet och Europeiska unionens råd direktiv 96/71/EG om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster (3).

2.5

Detta direktiv ska göra det möjligt att förena friheten att tillhandahålla tjänster över gränserna enligt artikel 56 i EUF-fördraget med ett adekvat skydd av rättigheterna för de arbetstagare som tillfälligt utstationeras för att utföra dessa tjänster.

2.6

I oktober 2010 lade kommissionen i sitt meddelande ”På väg mot en inre marknadsakt – Att skapa en verkligt konkurrenskraftig social marknadsekonomi – Femtio förslag för att arbeta, driva företagsverksamhet och handel bättre tillsammans” (4) fram två förslag som syftade till att återupprätta allmänhetens förtroende och stöd: ett om avvägningen mellan grundläggande sociala rättigheter och ekonomiska friheter, och ett om utstationering av arbetstagare.

2.7

I mars 2010 överlämnade de europeiska arbetsmarknadsparterna en rapport (5) om följderna av EU-domstolens avgöranden, som visade att deras åsikter går vitt isär. Businesseurope var emot en översyn av direktivet (men höll med om att efterlevnaden måste förtydligas på vissa punkter), medan EFS ville att direktivet ändras i grunden.

2.8

I december 2012 offentliggjorde kommissionen ett förslag om genomförande av direktiv 96/71/EG. I detta tillämpningsdirektiv  (6) fastställs en gemensam ram med lämpliga bestämmelser, åtgärder och kontrollmekanismer som syftar till att förbättra och öka enhetligheten i genomförandet, tillämpningen och efterlevnaden av direktiv 96/71/EG; bland annat åtgärder för att förhindra att de tillämpliga reglerna kringgås eller missbrukas samt påföljder när så sker. Förslaget ska både garantera att utstationerade arbetstagares rättigheter skyddas och undanröja omotiverade hinder för det fria tillhandahållandet av tjänster.

2.9

Tidsfristen för införlivande av tillämpningsdirektivet var den 18 juni 2016 och senast den 18 juni 2019 ska kommissionen lägga fram en rapport om dess tillämpning och genomförande för Europaparlamentet, rådet och EESK och vid behov föreslå ändringar. I sin översyn ska kommissionen, efter samråd med medlemsstaterna och arbetsmarknadens parter på europeisk nivå, granska lämpligheten och ändamålsenligheten i alla åtgärder som införts och tillämpas, bland annat huruvida de tillgängliga uppgifterna om utstationering är tillräckliga.

3.   Förslag till en riktad översyn av direktivet om utstationering av arbetstagare

3.1

Enligt de senaste uppgifter som finns var över 1,9 miljoner arbetstagare utstationerade i EU 2014, vilket motsvarar 0,7 % (7) av EU:s totala arbetskraft. Detta utgör en ökning med 10,3 % jämfört med 2013 och 44,4 % jämfört med 2010. Denna statistik baseras på antalet A1-blanketter som utfärdats av nationella socialförsäkringsmyndigheter, och man vet inte hur många oregistrerade utstationerade arbetstagare det faktiskt finns.

3.2

I utstationeringsdirektivet från 1996 upprättas ett EU-regelverk för att skapa en korrekt och rättvis jämvikt mellan målen att främja och underlätta det gränsöverskridande tillhandahållandet av tjänster, skydda utstationerade arbetstagare och garantera lika villkor mellan inhemska och utländska konkurrenter.

3.3

Nu har kommissionen lagt fram ett förslag till en riktad översyn av detta direktiv för att ta itu med otillbörliga metoder (8) och främja principen att samma arbete på samma plats bör omfattas av samma lön.

3.4

Förslaget offentliggjordes innan tidsfristen för införlivande av tillämpningsdirektivet från 2014 hade löpt ut och innan en bedömning av dess genomförande kunde göras. Många av utmaningarna i samband med utstationeringen av arbetstagare hänger alltjämt samman med den bristande efterlevnaden och de bristande kontrollerna i medlemsstaterna. Samtidigt är det främsta syftet med den föreslagna översynen att klargöra principen om lika lön. Detta syfte kan endast uppnås genom en översyn av direktiv 96/71/EG i sig.

3.5

I detta sammanhang har EESK redan framhållit att en effektiv tillämpning av direktivet om utstationering av arbetstagare ”inte utesluter en översyn av delar av direktivet om utstationering av arbetstagare i syfte att på ett konsekvent sätt tillämpa arbetsplatsprincipen och därmed göra det möjligt att genom lagstiftning fastslå att samma arbets- och ersättningsvillkor alltid ska gälla för samma arbete på samma arbetsplats” (9).

3.6

Förslaget offentliggjordes utan att samråd först hållits med de europeiska arbetsmarknadsparterna, som sände en gemensam skrivelse till kommissionen där de begärde att få höras i enlighet med artikel 154.2 i EUF-fördraget.

3.7

Offentliggörandet av kommissionens förslag har frambringat olika åsikter som splittrar medlemsstaterna, arbetsmarknadens parter och företagen själva. Det föreslagna direktivet får inte undergräva konkurrenskraften eller skapa nya hinder för gränsöverskridande tjänsteleverantörer. Översynen bör samtidigt garantera rättvis konkurrens på den inre marknaden och förhindra att arbetstagare diskrimineras på grund av sin nationalitet.

3.8

I enlighet med protokoll nr 2 till fördragen (10) sände fjorton kammare i nationella parlament motiverade yttranden till kommissionen där de framhöll att kommissionens förslag till översyn av direktivet om utstationering av arbetstagare inte var förenligt med subsidiaritetsprincipen, vilket utlöser förfarandet med gult kort. Efter sin prövning av subsidiariteten konstaterade kommissionen (11) den 20 juli 2016 att förslaget om en riktad översyn av direktiv 96/71/EG var förenligt med subsidiaritetsprincipen enligt artikel 5.3 i EU-fördraget och att ett tillbakadragande eller en ändring av förslaget inte krävdes. Kommissionen bibehöll därför förslaget.

3.9

Delar av näringslivet anser att förslaget strider mot proportionalitetsprincipen. Vissa företag anser att de föreslagna ändringarna kommer att leda till rättslig osäkerhet och ytterligare administrativa bördor. De menar att översynen särskilt kan komma att påverka företag från medlemsstater med lägre lönenivåer som vill tillhandahålla gränsöverskridande tjänster på den inre marknaden, och att detta strider mot intentionen och insatserna för att stärka konvergensprocessen inom EU.

3.10

Andra intressegrupper, bland annat fackföreningarna, anser att förslaget till översyn – särskilt idén om ”lika lön för lika arbete på samma plats” – skulle skapa lika villkor för företagen och lika rättigheter för arbetstagare i EU. Det kommer också att stärka den uppåtgående konvergensen inom EU genom att bland annat undanröja löneskillnaderna mellan arbetstagare från de gamla och nya medlemsstaterna.

3.11

Kommissionens förslag åtföljdes av en konsekvensbedömning (12) där det angavs att de föreslagna åtgärderna för tillämpning av det ändrade direktivet skulle få olika konsekvenser för olika medlemsstater, sektorer och företag. Man konstaterade också att de strikta begränsningarna för uppgifter om utstationering av arbetstagare alltjämt var ett ihållande problem.

3.12

År 2010 offentliggjorde Eurofound en rapport om utstationerade arbetstagare i Europeiska unionen (13), där man undersökte denna företeelse i EU:s medlemsstater och Norge. Denna rapport kartlägger de tillgängliga informationskällorna om antalet utstationeringar och visar siffror för de länder för vilka uppgifter finns tillgängliga. Eurofounds forskning visar att det saknas uppgifter om det totala antalet utstationerade arbetstagare i EU och om vad som är kännetecknande för dem.

3.13

Denna rapport från Eurofound följdes nyligen av två forskningsarbeten med koppling till rättvisare rörlighet på arbetsmarknaden: ”Topical update on Member States’ progress in transposing Enforcement Directive on posting of workers” och ”Exploring the fraudulent contracting of work in the European Union” (14).

4.   Huvudsakliga ändringar i den föreslagna översynen av direktiv 96/71/EG

4.1    Lön

4.1.1

Kommissionen föreslår att begreppet ”minimilön” ersätts med ”lön”. Enligt kommissionens förslag täcker lönen alla de lönekomponenter som är obligatoriska i värdmedlemsstaten.

4.1.2

Kommissionen lade fram förslaget som svar på de många uppmaningarna om åtgärder för att ta itu med orsakerna till löneskillnader. Kommissionen menar att det finns ett glapp mellan de villkor som gäller för lokala arbetstagare och dem för utstationerade arbetstagare. Enligt den konsekvensbedömning som åtföljer förslaget uppskattas löneskillnaderna mellan utstationerade och lokala arbetstagare uppgå till mellan 10 och 50 % beroende på land och sektor. Differentierade lönebestämmelser snedvrider de lika villkoren för företagen. Begreppet ”minimilön” är inte detsamma som de tvingande regler som gäller för lokala arbetstagare.

4.1.3

Enligt kommissionen kan begreppet ”lön” därför bättre bidra till att uppnå lika villkor på den inre marknaden för tjänster. Begreppet ”lön” omfattar alla de komponenter som betalas till lokala arbetstagare om dessa regleras genom lagstiftning eller kollektivavtal som gäller allmänt för alla likartade företag inom det berörda geografiska området och inom det aktuella yrket eller den aktuella sektorn, och/eller, om sådana system saknas, genom kollektivavtal som har ingåtts av de mest representativa arbetsmarknadsorganisationerna på nationell nivå och som gäller inom hela det nationella territoriet. ”Lön” skulle kunna omfatta vissa komponenter som inte ingår i begreppet ”minimilön”, såsom tjänstetidstillägg, ersättningar och tillägg för smutsigt, tungt eller farligt arbete, kvalitetsbonusar, en 13:e månadslön, resekostnader, matkuponger – även om de flesta värdmedlemsstater redan har tagit med flera av dessa komponenter i ”minimilönen”.

4.1.4

Enligt kommissionen skulle införandet av begreppet ”lön” bidra till ökad klarhet om vad som ingår i lönekomponenterna och minska dagens sektorsövergripande skillnader i den obligatoriska tillämpningen av kollektivavtal. Begreppet ”lön” bör också undanröja all osäkerhet beträffande vilken lönenivå som garanteras för utstationerade arbetstagare. Den föreslagna översynen syftar till att kodifiera EG-domstolens rättspraxis i mål C-396/13 Sähköalojen ammattiliitto, och därigenom avsevärt öka rättssäkerheten för arbetstagare och företag (15).

4.1.5

Kommissionen försäkrar att förslaget inte kommer att påverka medlemsstaternas befogenheter och traditioner när det gäller lönesättning och därmed respekterar en stark oberoende roll för arbetsmarknadens parter. I detta sammanhang är det bekymrande att kommissionen föreslår att hänvisningen i det nuvarande direktivet till att minimilön avser ”den minimilön som fastställs i nationell lagstiftning och/eller praxis i den medlemsstat inom vars territorium arbetstagaren är utstationerad” ska tas bort. Denna bestämmelse är viktig för att respektera olika nationella system för arbetsmarknadsrelationer.

4.1.6

I detta direktiv ska begreppet ”lön” fastställas i nationell lagstiftning, kollektivavtal och/eller praxis i den medlemsstat inom vars territorium arbetstagaren är utstationerad.

4.1.7

Detta direktiv får inte hindra att arbets- och anställningsvillkor i värdlandet eller ursprungslandet som är förmånligare för arbetstagarna tillämpas på de utstationerade arbetstagarna, i synnerhet arbetstagarnas och arbetsgivarnas grundläggande rätt att förhandla om och sluta kollektivavtal på lämpliga nivåer och vidta kollektiva åtgärder för att försvara sina intressen, inbegripet strejk, för att skydda och förbättra levnads- och arbetsvillkoren för arbetstagare, inklusive rätten till likabehandling.

4.1.8

För att säkerställa ett korrekt genomförande av tillämpningsdirektivet ska medlemsstaterna på en enda webbplats offentliggöra information om arbets- och anställningsvillkor för arbetstagare som är utstationerade på deras territorium. Denna process får inte påverkas negativt av eventuella nya förslag.

4.1.9

EESK:s ledamöter har mycket ingående diskuterat frågan om ”lön” och beaktat alla följder som detta nya begrepp medför.

4.1.10

Vissa ledamöter anser att det nyinförda begreppet är det enda sättet att garantera lika arbetsvillkor för såväl lokala som utstationerade arbetstagare, undanröja löneskillnader och garantera lika villkor för företagen. För att säkerställa att principen om lika lön verkligen gäller fullt ut måste de kollektivavtal som faktiskt tillämpas på arbetsplatsen respekteras – oberoende av huruvida de är allmängiltiga eller allmänt tillämpliga.

4.1.11

Andra ledamöter menar att införandet av detta nya begrepp skulle kunna leda till minskad rättslig säkerhet och tydlighet och öka de administrativa och ekonomiska bördorna. I diskussionen om utstationering bör hänsyn alltid tas till det faktum att situationen för utländska och inhemska företag skiljer sig åt. En utländsk tjänsteleverantör som vill utstationera arbetstagare har merkostnader enbart till följd av tillhandahållandet av tjänster i en annan medlemsstat – ytterligare driftskostnader (16) och indirekta gränsöverskridande kostnader för arbetskraften (17).

4.2    Utstationering som överstiger 24 månader

4.2.1

Kommissionen tar upp frågan om utstationeringens varaktighet genom att införa ett förslag om att när utstationeringens förväntade eller faktiska varaktighet överstiger 24 månader ska den medlemsstat inom vars territorium arbetstagaren är utstationerad anses vara det land där arbetet vanligen utförs. Detta gäller från den första dagen som utstationeringens faktiska varaktighet överstiger 24 månader. Kommissionen inför också en sammanlagd varaktighet för utstationeringsperioder i fall där arbetstagaren byts ut.

4.2.2

I det ursprungliga direktivet fastställs ingen exakt gräns, utan det anges att ”utstationerad arbetstagare” avser varje arbetstagare som under en begränsad tid utför arbete inom en annan medlemsstats territorium än där han eller hon vanligtvis arbetar.

4.2.3

EESK välkomnar i princip begränsningen av utstationeringsperiodernas längd enligt bestämmelserna i utstationeringsdirektivet. I praktiken är långvariga eller upprepade utstationeringar eller till och med kedjor av utstationeringar under flera år vanligt förekommande. EESK anser dock att begränsningen till 24 månader är oanvändbar i praktiken och bör förkortas avsevärt. Den genomsnittliga utstationeringsperioden var 2014 nämligen kortare än fyra månader (103 dagar). En bestämmelse om sammanräknad tid som inte börjar gälla förrän vid en utstationering på 6 månader skulle därför inte få någon verkan. Gränsen för utstationeringens sammanlagda varaktighet bör vara 6 månader.

4.2.4

EESK efterlyser därför en bestämmelse om att utstationeringsperioderna ska räknas samman från första dagen. För att säkerställa att bestämmelsen inte bara leder till ett utbyte av utstationerade arbetstagare är det viktigt att den specifika arbetsplatsen fortsätter att fungera som referenspunkt. Arbetsgivaren bör därför ha en skyldighet att tillhandahålla insyn vad gäller arbetsplatserna och t.ex. ge anställda och behöriga myndigheter information om hur många anställda det tidigare funnits på arbetsplatsen och hur länge de varit anställda.

4.2.5

EESK välkomnar bestämmelsen om att det i princip är värdmedlemsstatens lagstiftning som ska gälla om utstationeringens längd överstiger maxtiden. EESK anser dock att det är problematiskt att man i skäl 8 hänvisar till Rom I-förordningen (”Arbetstagaren kommer framför allt att åtnjuta skydd och förmåner i enlighet med Rom I-förordningen”). Enligt artikel 8 i Rom I-förordningen ska individuella arbetsavtal i princip underkastas parternas val av tillämplig lag.

4.3    Utläggande på entreprenad

4.3.1

Kommissionens förslag ger medlemsstaterna möjlighet att tillämpa samma villkor på arbetstagare i underleverantörskedjan som tillämpas av huvudentreprenören. Dessa villkor skulle behöva tillämpas på samma sätt på både nationella och gränsöverskridande underleverantörer, i enlighet med principen om icke-diskriminering.

4.3.2

Det finns avsevärda skillnader mellan de lagar eller andra författningar och kollektivavtal som är tillämpliga i medlemsstaterna för att säkerställa att utläggandet på entreprenad inte ger företag möjlighet att undvika bestämmelser som garanterar vissa arbets- och anställningsvillkor som gäller lön. Det finns inga uppgifter om hur många medlemsstater som redan tillämpar ett sådant system och kommissionen lade inte fram någon ingående analys av de potentiella konsekvenserna av sådana regler i sin konsekvensbedömning.

4.3.3

För att denna del av förslaget ska bli effektivt i praktiken kunde det dock vara lämpligt att hänvisa till den bestämmelse om solidariskt ansvar i eventuella underleverantörskedjor som införs genom artikel 12 i tillämpningsdirektivet (18).

4.3.4

Dessutom är formuleringen ”vissa arbets- och anställningsvillkor som gäller lön” vag och kommer att leda till rättslig osäkerhet, olika tolkningar och potentiella konflikter med andra delar av direktivet. Det skulle också vara svårt att göra jämförelser och många andra rent praktiska problem skulle uppstå, såsom tillgång till information (även i samband med regeringarnas skyldighet att offentliggöra sådan information enligt artikel 5 i direktiv 2014/67/EU) och tillgång till kollektivavtal.

4.3.5

Det är också oklart hur kommissionen skulle fastställa och tillämpa icke-diskriminerings- och proportionalitetskontroller för sådana bestämmelser.

4.3.6

Dessutom blir det nödvändigt att införa adekvata bestämmelser för att kontrollera om underleverantörerna är äkta egenföretagare, i enlighet med medlemsstaternas normer.

4.4    Arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag

4.4.1

Kommissionen inför ett nytt krav på medlemsstaterna genom att lägga till en ny punkt som fastställer villkoren för de arbetstagare som avses i artikel 1.3 c i direktivet, dvs. arbetstagare som hyrs ut av ett bemanningsföretag som är etablerat i en annan medlemsstat än den där kundföretaget är etablerat. De företag som avses i artikel 1.3 c måste garantera utstationerade arbetstagare samma arbets- och anställningsvillkor som, enligt artikel 5 i direktiv 2008/104/EG om arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag (19), tillämpas på arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag i den medlemsstat där arbetet utförs.

4.4.2

EESK anser att denna nya bestämmelse inte behövs eftersom det i det ursprungliga direktivet om utstationering av arbetstagare redan föreskrivs en sådan möjlighet i artikel 3.9. Medlemsstaterna får fastställa att de företag som anges i artikel 1.1 ska garantera arbetstagarna enligt artikel 1.3 c samma villkor som de som tillämpas på tillfälligt anställda arbetstagare i den medlemsstat inom vars territorium arbetet utförs. Möjligheten att tillämpa direktiv 2008/104/EG används redan av merparten av värdmedlemsstaterna.

4.4.3

EESK anser att kommissionen bör behålla det nuvarande arrangemanget. Hänsyn måste tas till att bestämmelserna i direktiv 2008/104/EG är tillämpliga på situationen i de olika medlemsstaterna, medan direktiv 96/71/EG är tillämpligt på gränsöverskridande verksamhet. Detta har kommissionen själv konstaterat i rapporten om tillämpningen av direktiv 2008/104/EG om arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag (20).

4.4.4

EESK påpekar att artikel 5 i direktiv 2008/104/EG har en betydligt bredare räckvidd än artikel 3.9 i direktiv 96/71/EG och att detta paradoxalt nog skulle kunna leda till olika villkor för utstationeringen av arbetstagare enligt artikel 1.3 a och b och artikel 1.3 c i den nuvarande lagstiftningen.

5.   Ytterligare åtgärder

5.1

Kommissionen bör uppmuntra medlemsstaterna att införliva direktiv 2014/67/EU (21) om de ännu inte har gjort detta samt se till att medlemsstaterna genomför det korrekt. Efter två år bör kommissionen bedöma direktivets verkan och avgöra huruvida de antagna åtgärderna har resulterat i ett tillräckligt och effektivt genomförande och verkställande, eftersom dessa åtgärder är grundläggande för skyddet av utstationerade arbetstagares rättigheter och för att säkerställa lika villkor för tjänsteleverantörer.

5.2

Kommissionen bör tillhandahålla en ingående analys av situationen i de olika medlemsstaterna, samt faktisk kvantitativ information om utstationerade arbetstagare och metoder för att genomföra och säkerställa efterlevnaden av det befintliga direktivet.

5.3

Tillgången till tillförlitliga uppgifter om utstationerade arbetstagare är en förutsättning för att effektivt diskutera deras särdrag och behov av skydd.

5.4

Om kommissionen vill säkerställa rättvis konkurrens bör dess kommande åtgärder också inriktas på att bekämpa bedrägerier och utrota förekomsten av irreguljärt eller odeklarerat arbete, främst missbruket av brevlådeföretag.

5.5

Kommissionen bör påskynda den ekonomiska och sociala uppåtgående konvergensen inom EU samtidigt som man säkerställer rättvis rörlighet för arbetstagarna i samband med gränsöverskridande tillhandahållande av tjänster.

5.6

Kommissionen bör samråda med arbetsmarknadens parter, erkänna deras oberoende och respektera kollektivavtal som är relevanta på detta område.

5.7

EESK rekommenderar att man inom ramen för översynen tydliggör att direktivet om utstationering av arbetstagare inte är ett rent inremarknadsinstrument, utan även ett instrument för att skydda arbetstagarna. Detta förutsätter att den rättsliga grunden utvidgas till att omfatta de rättsliga grunderna på det socialpolitiska området (artiklarna 153 och 155 i EUF-fördraget). I samband med översynen av direktivet bör man dessutom korrigera den felaktiga tolkningen av utstationeringsdirektivet som maximalstandard, som uppstått genom en serie beslut i domstolen (målen Laval, Rüffert, kommissionen mot Luxemburg), och återupprätta dess karaktär som minimistandard.

Bryssel den 14 december 2016.

Georges DASSIS

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande


(1)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/67/EU av den 15 maj 2014 om tillämpning av direktiv 96/71/EG om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster och om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1024/2012 om administrativt samarbete genom informationssystemet för den inre marknaden (IMI-förordningen) (EUT L 159, 28.5.2014, s. 11).

(2)  Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71/EG av den 16 december 1996 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster (EGT L 18, 21.1.1997, s. 1).

(3)  Se fotnot 2.

(4)  COM(2010) 608 final/2.

(5)  Rapporten presenterades vid en konferens om utstationering av arbetstagare och arbetstagares rättigheter som anordnades av det spanska rådsordförandeskapet i Oviedo den 23 mars 2010. De diskussioner som följde visade återigen att intressegruppernas åsikter gick isär.

(6)  Se fotnot 1.

(7)  Se Europeiska kommissionen, Posting of workers – Report on A1 portable documents issued in 2014, offentliggjord i december 2015. Det är viktigt att beakta att situationen skiljer sig från land till land och att 0,7 % endast är ett genomsnitt. I verkligheten är siffran någonstans mellan 0,5 och 3,6 %, och konsekvenserna för medlemsstaterna skiljer sig också åt.

(8)  Se även EESK:s yttrande om Rättvisare rörlighet för arbetstagarna inom EU, som antogs den 27 april 2016 (EUT C 264, 20.7.2016, s. 11).

(9)  Punkt 1.7 i EESK:s yttrande om Den inre marknadens sociala dimension, som antogs den 14 juli 2010 (EUT C 44, 11.2.2011, s. 90).

(10)  Protokoll nr 2 till fördraget om tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna.

(11)  Se meddelandet från kommissionen till Europaparlamentet, rådet och de nationella parlamenten om Förslaget till direktiv om ändring av direktivet om utstationering av arbetstagare vad gäller subsidiaritetsprincipen, i enlighet med protokoll nr 2, COM(2016) 505 final av den 20 juli 2016.

(12)  Konsekvensbedömningen som åtföljer Europaparlamentets och rådets förslag till direktiv om genomförande av direktiv 96/71/EG om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster, SWD(2016) 52 final av den 8 mars 2016.

(13)  Eurofounds rapport Posted workers in the European Union, Robert Pedersini och Massimo Pallini, offentliggjord 2010.

(14)  Preliminära resultat från de båda forskningsprojekt som presenterades vid EESK:s konferens för observationsgruppen för arbetsmarknaden på temat ”Mot en mer rättvis rörlighet inom EU” som hölls den 28 september 2016. Se Eurofound (2016) EurWORK Topical update om Member States' progress in transposing Enforcement Directive on posting of workers och Eurofound (2016) Exploring the fraudulent contracting of work in the European Union.

(15)  I mål C-396/13 Sähköalojen ammattiliitto av den 12 februari 2015 slog EU-domstolen fast att ”minimilön” inte kan ”vara avhängig den utstationerande arbetsgivarens fria val som görs enbart för att erbjuda dessa anställdas arbete till ett lägre pris än priset för lokala arbetstagare”. Domstolen slog också fast att dagtraktamenten som utgör en ersättning för den som inte kan bo hemma också ska betalas till utstationerade arbetstagare till samma nivå som till lokala arbetstagare i en liknande situation. Domstolen avvisar därför påståendet att en arbetsgivare kan tillämpa den lägsta nivån i lönegruppsindelningen, oavsett vilka kvalifikationer och vilken tjänstgöringstid de berörda arbetstagarna har.

(16)  Indirekta kostnader: Kostnaden för att bekanta sig med administrativa krav och bestämmelser i andra medlemsstater, t.ex. anmälningsförfaranden, översättning av handlingar, samarbete med tillsynsmyndigheter.

(17)  Denna indirekta gränsöverskridande arbetskraftkostnad skulle kunna öka med upp till 32 %. Detta är några av de preliminära resultaten från en studie om arbetskostnader inom gränsöverskridande tjänster Labour cost in cross-border services), som genomfördes av Marek Benio på institutionen för offentlig ekonomi och förvaltning vid Krakóws handelshögskola. Resultaten presenterades vid EESK:s konferens för observationsgruppen för arbetsmarknaden på temat ”Mot en mer rättvis rörlighet inom EU”, som hölls den 28 september 2016.

(18)  

Artikel 12 i direktiv 2014/67/EU, som tar upp underentreprenörer och ansvarsfrågor (se fotnot 1).

(19)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/104/EG av den 19 november 2008 om arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag (EUT L 327, 5.12.2008, s. 9).

(20)  Rapport från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén om tillämpningen av direktiv 2008/104/EG om arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag, COM(2014) 176 final.

(21)  Se fotnot 1.


BILAGA

Följande motyttrande avslogs under debatten, men fick minst en fjärdedel av rösterna:

Motyttrande:

Ersätt hela yttrandet med följande text (motivering i slutet av dokumentet):

1.    Slutsatser och förslag

1.1

EESK välkomnar Europeiska kommissionens åtagande att arbeta för en fördjupad och mer rättvis inre marknad som en av de främsta prioriteringarna under sin mandatperiod samt dess ansträngningar att via investeringsplanen för Europa ge ytterligare skjuts åt det gränsöverskridande tillhandahållandet av tjänster.

1.2

EESK stöder kommissionens beslut att införa tillämpningsdirektivet 2014/67/EU  (1) för att förbättra en enhetlig tolkning och ett enhetligt genomförande av direktiv 96/71/EG  (2) om utstationering av arbetstagare, som icke desto mindre utgör ett välbalanserat instrument som garanterar både rätten att tillhandahålla tjänster och utstationerade arbetstagares rättigheter.

1.3

Tillämpningsdirektivet och det nuvarande förslaget till riktad översyn av direktivet om utstationering av arbetstagare behandlar olika aspekter av hur utstationeringen av arbetstagare används, och kompletterar varandra. De resultat som väntas från tillämpningsdirektivets genomförande skulle dessutom kunna ge en tydligare bild av den verkliga situationen.

1.4

Till dags dato har inte alla medlemsstater slutfört införlivandet. EESK förväntar sig att kommissionens rapport, som planeras vara klar senast den 18 juni 2019, ger en tillförlitlig översikt över tillämpningen och genomförandet av direktivet. Några EESK-ledamöter rekommenderar att vi inväntar denna rapport innan ytterligare ändringar föreslås.

1.5

Vissa EESK-ledamöter anser att det är förhastat att införa en riktad översyn och att det inte respekterar principen om bättre lagstiftning. Ett sådant tillvägagångssätt kan kanske leda till ett långsammare införlivande av 2014 års direktiv och röra ihop tillämpningsåtgärder och nya förslag.

1.6

EESK anser att det fortfarande saknas underlag om utstationeringarna i Europa och att detta kan ge upphov till farhågor rörande proportionalitetsprincipen – närmare bestämt huruvida den konsekvensbedömning som åtföljer den planerade översynen ger en tydlig bild av den verkliga situationen.

1.7

Att införa nya ändringar på grundval endast av en mycket tunn konsekvensbedömning, utan tillräckliga uppgifter och utan att ta hänsyn till de varierande ekonomiska resultaten runt om i EU kan bara leda till nya motsättningar mellan medlemsstaterna och undergräva kommissionens ansträngningar att främja konvergens, integration och tillit i Europa.

1.8

EESK betonar att arbetsmarknadsparternas exklusiva roll inte respekterades och undrar varför ett ordentligt samråd med dem inte inleddes i enlighet med artikel 154.2 i EUF-fördraget.

1.9

En avgörande aspekt av den riktade översyn som kommissionen föreslår är fortfarande begreppet ”lön”. EESK:s ledamöter är inte ensamma om att ingående fundera över både alternativet med ”minimilön” som klargjorts i rättspraxis och en ny metod för att beräkna ersättning. Vissa ledamöter anser att detta nya tillvägagångssätt kan förbättra villkoren för och garantera att samma villkor gäller för utstationerade arbetstagare som för lokala arbetstagare. Andra ledamöter anser däremot att detta förslag inte är anpassat till företagens verklighet, eftersom det skapar osäkerhet och större administrativa och ekonomiska bördor för företagen.

1.10

Kommittén är inte övertygad om behovet av att införa strikta regler för utstationeringsperiodernas längd. Erfarenheten visar att väldigt långa utstationeringar inte är något stort problem i praktiken för de europeiska företagen.

2.    Den politiska ramen i EU

2.1

Fri rörlighet för arbetstagare, etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster hör till EU:s grundläggande principer.

2.2

Man bör skilja mellan den fria rörligheten för arbetstagare och friheten att tillhandahålla tjänster i enlighet med artikel 56 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). Fri rörlighet för arbetstagare innebär att alla medborgare har rätt att fritt flytta till en annan medlemsstat för att arbeta och bo där, och att de inte får diskrimineras i fråga om sysselsättning, lön eller andra arbetsvillkor jämfört med medborgare i den berörda medlemsstaten.

2.3

Friheten att tillhandahålla tjänster betyder däremot att företag har rätt att tillhandahålla tjänster i en annan medlemsstat. De får i detta syfte tillfälligt utstationera sina anställda till den andra medlemsstaten för att utföra de uppgifter som krävs.

2.4

Den 16 december 1996 antog Europaparlamentet och Europeiska unionens råd direktiv 96/71/EG om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster  (3).

2.5

Detta direktiv ska göra det möjligt att förena friheten att tillhandahålla tjänster över gränserna enligt artikel 56 i EUF-fördraget med ett adekvat skydd av rättigheterna för de arbetstagare som tillfälligt utstationeras för att utföra dessa tjänster.

2.6

I oktober 2010 lade kommissionen i sitt meddelande ”På väg mot en inre marknadsakt – Att skapa en verkligt konkurrenskraftig social marknadsekonomi – Femtio förslag för att arbeta, driva företagsverksamhet och handel bättre tillsammans”  (4) fram två förslag som syftade till att återupprätta allmänhetens förtroende och stöd: ett om avvägningen mellan grundläggande sociala rättigheter och ekonomiska friheter, och ett om utstationering av arbetstagare.

2.7

I mars 2010 överlämnade de europeiska arbetsmarknadsparterna en rapport  (5) om följderna av EU-domstolens avgöranden, som visade att deras åsikter går vitt isär. Businesseurope var emot en översyn av direktivet (men höll med om att efterlevnaden måste förtydligas på vissa punkter), medan EFS ville att direktivet ändras i grunden.

2.8

I december 2012 offentliggjorde kommissionen ett förslag om genomförande av direktiv 96/71/EG. I detta tillämpningsdirektiv  (6) fastställs en gemensam ram med lämpliga bestämmelser, åtgärder och kontrollmekanismer som syftar till att förbättra och öka enhetligheten i genomförandet, tillämpningen och efterlevnaden av direktiv 96/71/EG; bland annat åtgärder för att förhindra att de tillämpliga reglerna kringgås eller missbrukas samt påföljder när så sker. Förslaget ska både garantera att utstationerade arbetstagares rättigheter skyddas och undanröja omotiverade hinder för det fria tillhandahållandet av tjänster.

2.9

Tidsfristen för införlivande av tillämpningsdirektivet var den 18 juni 2016 och senast den 18 juni 2019 ska kommissionen lägga fram en rapport om dess tillämpning och genomförande för Europaparlamentet, rådet och EESK och vid behov föreslå ändringar. I sin översyn ska kommissionen, efter samråd med medlemsstaterna och arbetsmarknadens parter på europeisk nivå, granska lämpligheten och ändamålsenligheten i alla åtgärder som införts och tillämpas, bland annat huruvida de tillgängliga uppgifterna om utstationering är tillräckliga.

3.    Förslag till en riktad översyn av direktivet om utstationering av arbetstagare

3.1

Enligt de senaste uppgifter som finns var över 1,9 miljoner arbetstagare utstationerade i EU 2014, vilket motsvarar 0,7 %  (7) av EU:s totala arbetskraft. Detta utgör en ökning med 10,3 % jämfört med 2013 och 44,4 % jämfört med 2010. Denna statistik baseras på antalet A1-blanketter som utfärdats av nationella socialförsäkringsmyndigheter, och man vet inte hur många oregistrerade utstationerade arbetstagare det faktiskt finns.

3.2

I utstationeringsdirektivet från 1996 upprättas ett EU-regelverk för att skapa en korrekt och rättvis jämvikt mellan målen att främja och underlätta det gränsöverskridande tillhandahållandet av tjänster, skydda utstationerade arbetstagare och garantera lika villkor mellan inhemska och utländska konkurrenter.

3.3

Nu har kommissionen dock lagt fram ett förslag till en riktad översyn av detta direktiv för att ta itu med otillbörliga metoder  (8) och främja principen att samma arbete på samma plats bör omfattas av samma lön.

3.4

Förslaget offentliggjordes innan tidsfristen för införlivande av tillämpningsdirektivet från 2014 hade löpt ut och innan en bedömning av dess genomförande kunde göras. Många av utmaningarna i samband med utstationeringen av arbetstagare hänger alltjämt samman med den bristande efterlevnaden och de bristande kontrollerna i medlemsstaterna.

3.5

Förslaget offentliggjordes också utan att samråd först hållits med de europeiska arbetsmarknadsparterna, som sände en gemensam skrivelse till kommissionen där de begärde att få höras i enlighet med artikel 154.2 i EUF-fördraget. ”Vi skriver nu för att uppmana kommissionen att avsätta tid för ett adekvat samråd med arbetsmarknadens parter innan den lanserar sitt förslag”  (9).

3.6

Offentliggörandet av kommissionens förslag har frambringat olika åsikter som splittrar medlemsstaterna, arbetsmarknadens parter och företagen själva. Det föreslagna direktivet får inte undergräva konkurrenskraften eller skapa nya hinder för gränsöverskridande tjänsteleverantörer.

3.7

I enlighet med protokoll nr 2 till fördragen  (10) sände fjorton kammare i nationella parlament motiverade yttranden till kommissionen där de framhöll att kommissionens förslag till översyn av direktivet om utstationering av arbetstagare inte var förenligt med subsidiaritetsprincipen, vilket utlöser förfarandet med gult kort. Efter sin prövning av subsidiariteten konstaterade kommissionen  (11) den 20 juli 2016 att förslaget om en riktad översyn av direktiv 96/71/EG var förenligt med subsidiaritetsprincipen enligt artikel 5.3 i EU-fördraget och att ett tillbakadragande eller en ändring av förslaget inte krävdes. Kommissionen bibehöll därför förslaget.

3.8

Delar av näringslivet anser att förslaget strider mot proportionalitetsprincipen. Vissa företag anser att de föreslagna ändringarna kommer att leda till rättslig osäkerhet och ytterligare administrativa bördor. Översynen kan särskilt komma att påverka företag från medlemsstater med lägre lönenivåer som vill tillhandahålla gränsöverskridande tjänster på den inre marknaden, vilket strider mot intentionen och insatserna för att stärka konvergensprocessen inom EU.

3.9

Andra intressegrupper, bland annat fackföreningarna, anser att förslaget till översyn – särskilt idén om ”lika lön för lika arbete på samma plats” – skulle skapa lika villkor för företagen och lika rättigheter för arbetstagare i EU.

3.10

Kommissionens förslag åtföljdes av en konsekvensbedömning  (12) där det angavs att de föreslagna åtgärderna för tillämpning av det ändrade direktivet skulle få olika konsekvenser för olika medlemsstater, sektorer och företag. Man konstaterade också att de strikta begränsningarna för uppgifter om utstationering av arbetstagare alltjämt var ett ihållande problem.

3.11

De jämförbara siffrorna bygger på A1-blanketterna (intyg för utlandet), som används för att begära in detaljerade uppgifter från de företag som utstationerar arbetstagare i ett land. Riktigheten i de uppgifter som anges i A1-blanketterna kan inte garanteras på grund av bristen på officiella kontroller av myndigheterna i de länder från vilka arbetstagarna utstationeras. De siffror som presenteras i konsekvensbedömningen är därför endast en uppskattning av det faktiska antalet utstationeringar som sker och ger inte en tydlig bild av den verkliga situationen.

3.12

År 2010 offentliggjorde Eurofound en rapport om utstationerade arbetstagare i Europeiska unionen  (13) , där man undersöker denna företeelse i EU:s medlemsstater och Norge. Denna rapport kartlägger de tillgängliga informationskällorna om antalet utstationeringar och visar siffror för de länder för vilka uppgifter finns tillgängliga. Eurofounds forskning visar att det saknas uppgifter om det totala antalet utstationerade arbetstagare i EU och om vad som är kännetecknande för dem.

3.13

Denna Eurofoundrapport åtföljs av två färska forskningsprojekt om rättvisare rörlighet på arbetsmarknaden: ”Brief analysis of the EU Member States transposition of the ’Enforcement’ Directive 2014/67 improving enforcement of Directive 96/71 on the Posting of workers” och ”Fraudulent forms of contracting work and self-employment”  (14).

4.    Huvudsakliga ändringar i den föreslagna översynen av direktiv 96/71/EG

4.1    Lön

4.1.1

Kommissionen föreslår att begreppet ”minimilön” ersätts med ”lön”. Enligt kommissionens förslag täcker lönen alla de lönekomponenter som är obligatoriska i värdmedlemsstaten.

4.1.2

Kommissionen lade fram förslaget som svar på de många uppmaningarna om åtgärder för att ta itu med orsakerna till löneskillnader. Kommissionen menar att det finns ett glapp mellan de villkor som gäller för lokala arbetstagare och dem för utstationerade arbetstagare. Enligt den konsekvensbedömning som åtföljer förslaget uppskattas löneskillnaderna mellan utstationerade och lokala arbetstagare uppgå till mellan 10 och 50 % beroende på land och sektor. Differentierade lönebestämmelser snedvrider de lika villkoren för företagen. Begreppet ”minimilön” är inte detsamma som de tvingande regler som gäller för lokala arbetstagare.

4.1.3

Enligt kommissionen kan begreppet ”lön” därför bättre bidra till att uppnå lika villkor på den inre marknaden för tjänster. Begreppet ”lön” omfattar alla de komponenter som betalas till lokala arbetstagare om dessa regleras genom lagstiftning eller kollektivavtal som gäller allmänt för alla likartade företag inom det berörda geografiska området och inom det aktuella yrket eller den aktuella sektorn, eller genom kollektivavtal som har ingåtts av de mest representativa arbetsmarknadsorganisationerna på nationell nivå och som gäller inom hela det nationella territoriet. ”Lön” skulle kunna omfatta vissa komponenter som inte ingår i begreppet ”minimilön”, såsom tjänstetidstillägg, ersättningar och tillägg för smutsigt, tungt eller farligt arbete, kvalitetsbonusar, en 13:e månadslön, resekostnader, matkuponger – även om de flesta värdmedlemsstater redan har tagit med flera av dessa komponenter i ”minimilönen”.

4.1.4

Enligt kommissionen skulle införandet av begreppet ”lön” bidra till ökad klarhet om vad som ingår i lönekomponenterna och minska dagens sektorsövergripande skillnader i den obligatoriska tillämpningen av kollektivavtal.

4.1.5

Dock kan begreppet ”lön” i sig uppfattas som otydligt och ge utrymme för olika tolkningar, vilket kommer att leda till rättslig osäkerhet. Begreppet ”minimilön” är, trots att det ger upphov till tvivel av olika slag, mer precist och lättare att definiera.

4.1.6

Kommissionen försäkrar att förslaget inte kommer att påverka medlemsstaternas befogenheter och traditioner när det gäller lönesättning och därmed respekterar en stark oberoende roll för arbetsmarknadens parter. I detta sammanhang är det bekymrande att kommissionen föreslår att hänvisningen i det nuvarande direktivet till att minimilön avser ”den minimilön som fastställs i nationell lagstiftning och/eller praxis i den medlemsstat inom vars territorium arbetstagaren är utstationerad” ska tas bort. Denna bestämmelse är viktig för att respektera olika nationella system för arbetsmarknadsrelationer.

4.1.7

I detta direktiv ska begreppet ”lön” fastställas i nationell lagstiftning och/eller praxis i den medlemsstat inom vars territorium arbetstagaren är utstationerad.

4.1.8

Detta direktiv får inte hindra att arbets- och anställningsvillkor i värdlandet eller ursprungslandet som är förmånligare för arbetstagarna tillämpas på de utstationerade arbetstagarna, i synnerhet arbetstagarnas och arbetsgivarnas grundläggande rätt att förhandla om och sluta kollektivavtal på lämpliga nivåer och vidta kollektiva åtgärder för att försvara sina intressen, inbegripet strejk, för att skydda och förbättra levnads- och arbetsvillkoren för arbetstagare, inklusive rätten till likabehandling.

4.1.9

För att säkerställa ett korrekt genomförande av tillämpningsdirektivet ska medlemsstaterna på en enda webbplats offentliggöra information om arbets- och anställningsvillkor för arbetstagare som är utstationerade på deras territorium. Medlemsstaterna skulle kunna vänta med att inrätta denna webbplats, eftersom de tillämpliga villkoren sannolikt kommer att ändras. Denna process får inte påverkas negativt av eventuella nya förslag.

4.1.10

EESK:s ledamöter har mycket ingående diskuterat frågan om ”lön” och beaktat alla följder som detta nya begrepp medför.

4.1.11

Vissa ledamöter anser att det nyinförda begreppet är det enda sättet att garantera lika arbetsvillkor för såväl lokala som utstationerade arbetstagare, undanröja löneskillnader och garantera lika villkor för företagen.

4.1.12

Andra ledamöter menar att införandet av detta nya begrepp skulle kunna leda till minskad rättslig säkerhet och tydlighet och öka de administrativa och ekonomiska bördorna. I diskussionen om utstationering bör hänsyn alltid tas till det faktum att situationen för utländska och inhemska företag skiljer sig åt. En utländsk tjänsteleverantör som vill utstationera arbetstagare har merkostnader enbart till följd av tillhandahållandet av tjänster i en annan medlemsstat – ytterligare driftskostnader  (15) och indirekta gränsöverskridande kostnader för arbetskraften  (16).

4.1.13

När det gäller utvidgningen av tillämpningsområdet för kollektivavtal med allmän giltighet till alla sektorer rekommenderar EESK att man ser över om det även är nödvändigt att automatiskt utvidga anställningsnormer som gäller utstationerade arbetstagare till sektorer där inga större problem med utstationering har noterats.

4.2    Utstationering som överstiger 24 månader

4.2.1

Kommissionen tar upp frågan om utstationeringens varaktighet genom att införa ett förslag om att när utstationeringens förväntade eller faktiska varaktighet överstiger 24 månader ska den medlemsstat inom vars territorium arbetstagaren är utstationerad anses vara det land där arbetet vanligen utförs. Detta gäller från den första dagen som utstationeringens faktiska varaktighet överstiger 24 månader. Kommissionen inför också en sammanlagd varaktighet för utstationeringsperioder i fall där arbetstagaren byts ut.

4.2.2

I det ursprungliga direktivet fastställs ingen exakt gräns, utan det anges att ”utstationerad arbetstagare” avser varje arbetstagare som under en begränsad tid utför arbete inom en annan medlemsstats territorium än där han eller hon vanligtvis arbetar.

4.2.3

För att undvika oklara situationer där det är svårt att avgöra huruvida arbetstagaren är utstationerad i enlighet med definitionen i direktivet, fastställs i artikel 3.1 och 3.2 i tillämpningsdirektivet en icke-uttömmande förteckning över kvalitativa kriterier som måste vara uppfyllda för att en arbetstagare ska anses vara tillfälligt utstationerad i syfte att tillhandahålla tjänster samt för att arbetsgivaren ska anses ha en väsentlig anknytning till den medlemsstat från vilken arbetstagaren utstationeras.

4.2.4

Ett av de huvudargument som framfördes var att varken EUF-fördraget eller förordning (EG) nr 593/2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I-förordningen)  (17) utgör grund för att anta en period på 24 månader som referensperiod för att fastställa i vilket land arbetet vanligtvis utförs. Dessutom är det olämpligt att använda ett direktiv för att ändra en förordnings tillämpning och att definiera de begrepp som används i Rom I-förordningen annorlunda för tillämpningen av direktivet om utstationering av arbetstagare. Enligt de förklaringar som kommissionens rättstjänst angett i sitt yttrande: ”[Ny artikel 2a] påverkar inte rätten hos företag som utstationerar arbetstagare till en annan medlemsstats territorium att åberopa friheten att tillhandahålla tjänster även i fall där utstationeringen överskrider 24 månader. Syftet är helt enkelt att skapa rättslig förutsebarhet vid tillämpningen av Rom I-förordningen på en specifik situation utan att ändra förordningen på något sätt  (18)”.

4.2.5

EESK stöder inte en sådan fastställd tidsbegränsning. Den går emot utstationeringens själva natur och strider mot direktivets syfte. Den genomsnittliga varaktigheten vid utstationering i EU är 103 dagar  (19) (endast 4–5 % av alla utstationeringar varar längre än 12 månader  (20) ). Det finns inga belägg för att utstationeringsperioder på mer än två år är en utbredd och problematisk företeelse som leder till missbruk av bestämmelserna om utstationering av arbetstagare.

4.2.6

Tvärtom skulle införandet av begreppet ”utstationeringens förväntade varaktighet” och fastställandet av regler för utbytet av arbetstagare kunna leda till osäkerhet och inkonsekvent tillämpning av reglerna om utstationering av arbetstagare. Särskilt inom byggbranschen kommer det att bli svårt att i förväg beräkna arbetets varaktighet och för kontrollorganen att bevisa den.

4.2.7

Den nuvarande definitionen är tillräcklig, och ett eventuellt fastställande av tidsbegränsningar för utstationeringen av arbetstagare skulle strida mot principen om att kontrollera vad som utgör en äkta och motiverad utstationering. Vidare har domstolen vid flera tillfällen bekräftat att begreppet ”tillfällig” måste bedömas från fall till fall.

4.2.8

Kommissionen hävdar att denna ändring kommer att innebära att direktivet om utstationering av arbetstagare blir förenligt med de bestämmelser om social trygghet som anges i förordning (EG) nr 883/2004  (21) . Denna förordning ger dock medlemsstaterna möjlighet att – genom bilaterala avtal – förlänga den inledande tvåårsperiod under vilken sociala avgifter betalas i ursprungslandet. I kommissionens förslag till ändring av direktivet om utstationering av arbetstagare anges det att när utstationeringens förväntade eller faktiska varaktighet överstiger 24 månader måste alla arbetsvillkor i värdmedlemsstaten tillämpas från och med den allra första dagen av utstationeringen. Detta är varken nödvändigt eller konsekvent.

4.3    Utläggande på entreprenad

4.3.1

Kommissionens förslag ger medlemsstaterna möjlighet att tillämpa samma villkor på arbetstagare i underleverantörskedjan som tillämpas av huvudentreprenören. Dessa villkor skulle behöva tillämpas på samma sätt på både nationella och gränsöverskridande underleverantörer, i enlighet med principen om icke-diskriminering.

4.3.2

Det finns avsevärda skillnader mellan de lagar eller andra författningar och kollektivavtal som är tillämpliga i medlemsstaterna för att säkerställa att utläggandet på entreprenad inte ger företag möjlighet att undvika bestämmelser som garanterar vissa arbets- och anställningsvillkor som gäller lön. Det finns inga uppgifter om hur många medlemsstater som redan tillämpar ett sådant system och kommissionen lade inte fram någon ingående analys av de potentiella konsekvenserna av sådana regler i sin konsekvensbedömning.

4.3.3

För att denna del av förslaget ska bli effektivt i praktiken kunde det dock vara lämpligt att hänvisa till den bestämmelse om solidariskt ansvar i eventuella underleverantörskedjor som införs genom artikel 12 i tillämpningsdirektivet  (22).

4.3.4

Dessutom är formuleringen ”vissa arbets- och anställningsvillkor som gäller lön” vag och kommer att leda till rättslig osäkerhet, olika tolkningar och potentiella konflikter med andra delar av direktivet. Det skulle också vara svårt att göra jämförelser och många andra rent praktiska problem skulle uppstå, såsom tillgång till information (även i samband med regeringarnas skyldighet att offentliggöra sådan information enligt artikel 5 i direktiv 2014/67/EU) och tillgång till kollektivavtal.

4.3.5

Det är också oklart hur kommissionen skulle fastställa och tillämpa icke-diskriminerings- och proportionalitetskontroller för sådana bestämmelser.

4.3.6

Dessutom blir det nödvändigt att införa adekvata bestämmelser för att kontrollera om underleverantörerna är äkta egenföretagare, i enlighet med medlemsstaternas normer.

4.4    Arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag

4.4.1

Kommissionen inför ett nytt krav på medlemsstaterna genom att lägga till en ny punkt som fastställer villkoren för de arbetstagare som avses i artikel 1.3 c i direktivet, dvs. arbetstagare som hyrs ut av ett bemanningsföretag som är etablerat i en annan medlemsstat än den där kundföretaget är etablerat. De företag som avses i artikel 1.3 c måste garantera utstationerade arbetstagare samma arbets- och anställningsvillkor som, enligt artikel 5 i direktiv 2008/104/EG om arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag  (23) , tillämpas på arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag i den medlemsstat där arbetet utförs.

4.4.2

EESK anser att denna nya bestämmelse inte behövs eftersom det i det ursprungliga direktivet om utstationering av arbetstagare redan föreskrivs en sådan möjlighet i artikel 3.9. Medlemsstaterna får fastställa att de företag som anges i artikel 1.1 ska garantera arbetstagarna enligt artikel 1.3 c samma villkor som de som tillämpas på tillfälligt anställda arbetstagare i den medlemsstat inom vars territorium arbetet utförs. Möjligheten att tillämpa direktiv 2008/104/EG används redan av merparten av värdmedlemsstaterna.

4.4.3

EESK anser att kommissionen bör behålla det nuvarande arrangemanget. Hänsyn måste tas till att bestämmelserna i direktiv 2008/104/EG är tillämpliga på situationen i de olika medlemsstaterna, medan direktiv 96/71/EG är tillämpligt på gränsöverskridande verksamhet. Detta har kommissionen själv konstaterat i rapporten om tillämpningen av direktiv 2008/104/EG om arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag  (24).

4.4.4

EESK påpekar att artikel 5 i direktiv 2008/104/EG har en betydligt bredare räckvidd än artikel 3.9 i direktiv 96/71/EG och att detta paradoxalt nog skulle kunna leda till olika villkor för utstationeringen av arbetstagare enligt artikel 1.3 a och b och artikel 1.3 c i den nuvarande lagstiftningen.

5.    Vad kommissionen främst bör inrikta sig på

5.1

Kommissionen bör uppmuntra medlemsstaterna att införliva direktiv 2014/67/EU  (25) om de ännu inte har gjort detta samt se till att medlemsstaterna genomför det korrekt. Efter två år bör kommissionen bedöma direktivets verkan och avgöra huruvida de antagna åtgärderna har resulterat i ett tillräckligt och effektivt genomförande och verkställande, eftersom dessa åtgärder är grundläggande för skyddet av utstationerade arbetstagares rättigheter och för att säkerställa lika villkor för tjänsteleverantörer.

5.2

Kommissionen bör tillhandahålla en ingående analys av situationen i de olika medlemsstaterna, samt faktisk kvantitativ information om utstationerade arbetstagare och metoder för att genomföra och säkerställa efterlevnaden av det befintliga direktivet.

5.3

Tillgången till tillförlitliga uppgifter om utstationerade arbetstagare är en förutsättning för att effektivt diskutera deras särdrag och behov av skydd.

5.4

Om kommissionen vill säkerställa rättvis konkurrens bör dess kommande åtgärder inriktas på att bekämpa bedrägerier och utrota förekomsten av illegalt arbete, främst missbruket av brevlådeföretag.

5.5

Kommissionen bör påskynda den ekonomiska och sociala konvergensen inom EU samtidigt som man säkerställer rättvis rörlighet för arbetstagarna i samband med gränsöverskridande tillhandahållande av tjänster.

5.6

Införande av ett nytt begrepp som ”lön” kan föranleda frågor både från medlemsstaterna i rådet och från företag under det offentliga samrådet. Kommissionen bör göra en djupgående analys av de socioekonomiska konsekvenserna för konsumenter och företag och allmänt för EU:s konkurrenskraft och sysselsättning.

5.7

Kommissionen bör samråda med arbetsmarknadens parter, erkänna deras oberoende och respektera kollektivavtal som är relevanta på detta område.

Motivering till ändringsförslaget:

Syftet med detta ändringsförslag är att få till stånd en balanserad syn på kommissionens förslag, som har gett upphov till skilda synpunkter både bland medlemsstaterna, arbetsmarknadens parter och företagen. Ändringsförslaget syftar till att återspegla dessa skilda åsikter på ett trovärdigt och balanserat sätt, samtidigt som det visar på de punkter där det råder enighet. Detta ändringsförslag, som är identiskt med den text som lades fram av SOC-sektionens båda föredragande efter det tredje studiegruppssammanträdet, visar tydligare balansen mellan de olika ståndpunkterna än den text som ändrats och antagits av sektionen.

Resultat av omröstningen

För

94

Emot

175

Nedlagda röster

23


(1)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/67/EU av den 15 maj 2014 om tillämpning av direktiv 96/71/EG om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster och om ändring av förordning (EU) nr 1024/2012 om administrativt samarbete genom informationssystemet för den inre marknaden (IMI-förordningen) (EUT L 159, 28.5.2014, s. 11).

(2)  Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71/EG av den 16 december 1996 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster (EGT L 18, 21.1.1997, s. 1).

(3)  Se fotnot 2.

(4)  COM(2010) 608 final/2.

(5)  Rapporten presenterades vid en konferens om utstationering av arbetstagare och arbetstagares rättigheter som anordnades av det spanska rådsordförandeskapet i Oviedo den 23 mars 2010. De diskussioner som följde visade återigen att intressegruppernas åsikter gick isär.

(6)  Se fotnot 1.

(7)  Det är viktigt att beakta att situationen skiljer sig från land till land och att 0,7 % endast är ett genomsnitt. I verkligheten är siffran någonstans mellan 0,5 och 3,6 %, och konsekvenserna för medlemsstaterna skiljer sig också åt.

(8)  EESK:s yttrande om Rättvisare rörlighet för arbetstagarna inom EU, som antogs den 27 april 2016 (EUT C 264, 20.7.2016, s. 11).

(9)  Gemensam skrivelse från de europeiska arbetsmarknadsparterna (EFS, Businesseurope, UEAPME och CEEP) till kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker den 2 mars 2016.

(10)  Protokoll nr 2 till fördraget om tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna.

(11)  Se meddelandet från kommissionen till Europaparlamentet, rådet och de nationella parlamenten om förslaget till direktiv om ändring av direktivet om utstationering av arbetstagare vad gäller subsidiaritetsprincipen, i enlighet med protokoll nr 2, COM(2016) 505 final av den 20 juli 2016.

(12)  Konsekvensbedömningen som åtföljer Europaparlamentets och rådets förslag till direktiv om genomförande av direktiv 96/71/EG om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster, SWD(2016) 52 final av den 8 mars 2016.

(13)  Eurofounds rapport Posted workers in the European Union, Robert Pedersini och Massimo Pallini, offentliggjord 2010.

(14)  Preliminära resultat från de båda forskningsprojekt som presenterades vid EESK:s konferens för observationsgruppen för arbetsmarknaden på temat ”Mot en mer rättvis rörlighet inom EU” som hölls den 28 september 2016.

(15)  Indirekta kostnader: Kostnaden för att bekanta sig med administrativa krav och bestämmelser i andra medlemsstater, t.ex. anmälningsförfaranden, översättning av handlingar, samarbete med tillsynsmyndigheter.

(16)  Denna indirekta gränsöverskridande arbetskraftkostnad skulle kunna öka med upp till 32 %. Detta är några av de preliminära resultaten från en pilotstudie om arbetskostnader inom gränsöverskridande tjänster, som genomfördes vid institutionen för offentlig ekonomi och förvaltning vid Krakóws handelshögskola. Dessa resultat presenterades vid EESK:s konferens för observationsgruppen för arbetsmarknaden på temat ”Mot en mer rättvis rörlighet inom EU”, som hölls den 28 september 2016.

(17)  Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (EUT L 177, 4.7.2008, s. 6).

(18)  Yttrande från Europeiska kommissionens rättstjänst – institutionellt ärende 2016/0070 (COD) av den 28 maj 2016.

(19)  Kommissionens arbetsdokument SWD(2016) 52 final, s. 39, J. Pacolet och F. De Wispelaere, Posting of Workers. Report on A1 portable document issued in 2014, december 2015.

(20)  Kommissionens arbetsdokument SWD(2016) 52 final, s. 39, L&R Sozialforschung, Entwicklungen im Bereich des Lohndumpings, maj 2014.

(21)  Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 166, 30.4.2004, s. 1).

(22)  

Artikel 12 i direktiv 2014/67/EU, som tar upp underentreprenörer och ansvarsfrågor (se fotnot 1).

(23)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/104/EG av den 19 november 2008 om arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag (EUT L 327, 5.12.2008, s. 9).

(24)  Rapport från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén om tillämpningen av direktiv 2008/104/EG om arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag, COM(2014) 176 final.

(25)  Se fotnot 1.