MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN SAMT REGIONKOMMITTÉN Mot ett kretsloppssamhälle: Program för ett avfallsfritt Europa /* COM/2014/0398 final */
Mot
ett kretsloppssamhälle: Program för ett avfallsfritt Europa 1.
Inledning:
Ett kretsloppssamhälle till stöd för hållbar tillväxt Värdefulla material läcker ut från våra
ekonomier. I en värld där efterfrågan på och konkurrensen om begränsade och
ibland knappa resurser kommer att fortsätta att öka och ansträngda resurser
leder till ökad miljöförstöring och sårbarhet, kan Europa få ekonomiska och
miljömässiga fördelar om man utnyttjar dessa resurser på bästa sätt. Sedan den
industriella revolutionen har våra ekonomier utvecklat ett tillväxtmönster som
går ut på att utvinna, producera, konsumera och kassera — en linjär modell som
bygger på antagandet att resurserna är rikliga, tillgängliga, lättutvunna och
billiga att förfoga över. Det blir allt mer uppenbart att detta hotar Europas
konkurrenskraft. Utvecklingen mot ett mer
kretsloppsbetonat samhälle är central för genomförandet av den agenda för
resurseffektivitet som upprättats inom Europa 2020-strategin om en smart och
hållbar tillväxt för alla.[1] Vi kan uppnå större och
mer varaktiga förbättringar av resurseffektiviteten, vilket i sin tur skulle ge
stora ekonomiska fördelar. Kretsloppssystem innebär at produkternas
mervärde bevaras så länge som möjligt och avfall elimineras. I sådana system
behålls resurserna inom ekonomin när en produkt har nått slutet av sin
livscykel så att den fortsätter att utnyttjas i produktionen och skapar
ytterligare värde. En övergång till ett mer kretsloppsbetonat samhälle kräver
förändringar i värdekedjorna, från produktdesign till nya företags- och
marknadsmodeller, nya sätt att omvandla avfall till resurser och nya
konsumentbeteenden. Detta innebär en genomgripande förändring av systemet och
kräver innovation, inte bara i fråga om teknik, utan även organisation,
samhälle, finansieringsmetoder och politik. Även i ett samhälle som i hög grad
bygger på kretslopp finns det alltid ett visst mått av linearitet, eftersom
outnyttjade resurser måste tillföras och kvarvarande avfall bortskaffas. Industrin erkänner redan att det finns
starka ekonomiska argument för att förbättra resursproduktiviteten. Det
uppskattas att resurseffektivitetsförbättringar längs hela förädlingskedjan
skulle kunna minska behovet av insatsvaror med 17 %–14 % fram till
2030[2]
och att ett bättre utnyttjande av resurserna kan utgöra en total sparpotential
på 630 miljarder euro per år för den europeiska industrin.[3]
Studier som givits i uppdrag av näringslivet och grundar sig på modeller på
produktnivå tyder på att EU:s industri kan göra betydande kostnadsbesparingar
genom att tillämpa kretsloppsekonomi-strategier, och att EU:s BNP potentiellt
sett kan öka med upp till 3,9 %[4] genom nya marknader och
nya produkter samt mervärde för företagen. Det är därför inte överraskande att
företagen arbetar kontinuerligt med att förbättra sin resursförvaltning. I dag
hindras de emellertid fortfarande av en rad marknadshinder. Den europeiska högnivåplattformen för
resurseffektivitet[5], som sammanför
regeringar, företag och det civila samhällets organisationer, har efterlyst
insatser för att övergå till en mer kretsloppsinriktad ekonomi, som bygger mer
på återanvändning och materialåtervinning av hög kvalitet snarare än på primära
råvaror. Med färdplanen för ett resurseffektivt
Europa 2011[6] lade kommissionen fram en
handlingsram och betonade att det behövs en integrerad ansats som spänner över
många politikområden och nivåer. De viktigaste förslagen från färdplanen
vidareutvecklas nu i det sjunde miljöhandlingsprogrammet[7]. En övergång till mer kretsloppsinriktade
ekonomiska modeller erbjuder därför en mycket ljusare framtid för den
europeiska ekonomin. Det skulle göra det möjligt för Europa att möta nuvarande och kommande
utmaningar
som det globala trycket på våra resurser och den allt mer hotade
försörjningssäkerheten. Ett kretsloppssystem där resurserna hela tiden återgår
i produktiv användning, med minskat avfall och minskat beroende av osäkra
försörjningskällor, är en väg som leder direkt till förbättrad
återhämtningsförmåga och konkurrenskraft. Ett kretsloppssamhälle bidrar till
att bryta sambandet mellan ekonomisk tillväxt och resursanvändning och dess
effekter, och skapar möjligheter till en varaktig hållbar tillväxt. Under
2000‑2011 ökade resursproduktiviteten i EU med 20 % in, vilket
emellertid delvis kan bero på effekterna av recessionen. Om man bibehåller den
takten kan ytterligare ökningar på 30 % uppnås till 2030, vilket skulle
öka BNP med nära 1 %, samtidigt som det skulle generera över två miljoner
fler arbetstillfällen än i ett scenario utan förändringar.[8]
Ansträngningarna för att öka resursproduktiviteten kommer att komplettera de
befintliga målen för gemenskapens politik, till exempel att minska
koldioxidutsläpp och öka energieffektiviteten, att sörja för en hållbar återindustrialisering av EU:s ekonomi,
och att trygga tillgången till råvaror. Samtidigt minskas miljöpåverkan
och utsläppen av växthusgaser. Det
finns ett brett spektrum av beprövade åtgärder för resurseffektivitet med
beprövat mervärde, som kan tillämpas på ett mer systematiskt sätt. Det har även
vidtagits åtgärder för att se till att dessa ändringar också skapar
sysselsättning, särskilt inom ramen för meddelandet om grön sysselsättning och
miljöhandlingsplanen för små och medelstora företag.[9] 2.
En
stödjande politisk ram Marknaderna är en viktig
drivkraft för resurseffektivitet och kretsloppssamhället, eftersom material och
energi numera hör till de viktigaste insatsvarukostnaderna för många företag.
Även om marknaderna redan driver på förändringar finns det ett antal
marknadshinder för en effektiv och ändamålsenlig resursförvaltning.
Förebyggande av avfall, ekodesign, återanvändning och liknande åtgärder skulle
kunna bespara företagen i EU 600 miljarder euro netto, eller 8 %
av årsomsättningen, och samtidigt minska de totala årliga utsläppen av växthusgaser
med 2‑4 %[10].
Men då måste först de marknadshinder som gör att dessa möjligheter inte kan
utnyttjas övervinnas. Samtidigt som resursproduktivitet
kan vara till nytta för ett stort antal sektorer kommer det också att göra det
möjligt för europeiska företag att dra nytta av den snabba tillväxten på
miljöindustrimarknaderna, som förväntas fördubblas mellan 2010 och 2020.
Internationellt sett finns det ett stort behov av
resurseffektivitetsförbättringar inom en rad olika industrisektorer. Befintlig infrastruktur, affärsmodeller,
teknik samt inrotade beteenden ”låser in” ekonomierna i den linjära modellen.
Företagen kan sakna information, självförtroende och förmåga att välja
lösningar som skapar ett kretsloppssamhälle. Det finansiella systemet är
motvilligt att investera i effektivitetsförbättringar eller innovativa
affärsmodeller eftersom de uppfattas som mer riskfyllda och komplicerade,
vilket avskräcker många traditionella investerare. Konventionella
konsumtionsvanor kan också hindra utvecklingen av nya produkter och tjänster.
Sådana hinder har en tendens att bestå i ett sammanhang där priserna inte
avspeglar resursanvändningens verkliga kostnader för samhället, och där det
saknas starka och konsekventa politiska signaler för att övergå till ett
kretsloppssamhälle. Med information om viktiga
produkter, material och värdekedjor som underlag kommer kommissionen att
samarbeta med berörda aktörer för att utforma en ram för ett kretsloppssamhälle
med åtgärder som kombinerar smart lagstiftning, marknadsbaserade instrument, forskning
och innovation, incitament, informationsutbyte och stöd till frivilliga
åtgärder. Ramen kommer att bidra till målet för en hållbar industriell
renässans i EU och bygga på aktiva konsumenter och företag, med särskild
inriktning på små och medelstora företag. Internationellt bör EU föra ett nära samarbete med andra partner,
på både multilateral och bilateral nivå, för att se till att begreppet
kretsloppssamhälle får så stor verkan som möjligt. Kommissionen
kommer att vidta följande åtgärder: Ytterligare analysera
misslyckanden på marknader och i fråga om styrelseformer, som bromsar
undvikande och återanvändning av avfall. Därvid ska man ta hänsyn till
skillnaderna mellan materialtyper och deras användning, i syfte att bidra till
en gynnsam politisk ram för resurseffektivitet på EU-nivå. 2.1. Formgivning och innovation för ett
kretsloppssamhälle Förfaranden som är tillskurna för ett
kretsloppssamhälle förebygger avfall och integrerar innovationer i hela
värdekedjan, i stället för att bara förlita sig på lösningar i slutet av
produkternas livscykel. Detta kan till exempel omfatta följande: Minska
den mängd material som behövs för att tillhandahålla en viss tjänst
(”lightweighting”). Förlänga
produkternas livslängd (hållbarhet). Minska
användningen av energi och material i produktions- och användningsfaserna
(effektivitet). Minska
användningen av material som är farliga eller svåra att återvinna i produkter och
produktionsprocesser (materialersättning). Skapa
marknader för sekundära råvaror (återvunnet material) (baserat på standarder,
offentlig upphandling osv.). Utforma
produkter som är lättare att underhålla, reparera, uppgradera, återtillverka
eller återvinna (ekodesign). Utveckla nödvändiga tjänster för
konsumenterna i detta avseende (underhåll/reparationstjänster osv.) Uppmuntra
och stödja avfallsminskning
och högkvalitativ avfallssortering bland konsumenter. Främja
sortering och insamlingssystem som minimerar kostnaderna för återvinning och
återanvändning. Underlätta
klusterverksamheter
för att förhindra att biprodukter blir till avfall (industriell symbios). Ge konsumenterna fler och
bättre valmöjligheter genom uthyrning, utlåning eller
delning av tjänster som ett alternativ till att äga produkter,
samtidigt som konsumenternas intressen skyddas (när det gäller kostnader,
skydd, information, avtalsvillkor, försäkringsaspekter osv.). En viktig utgångspunkt är själva
utformningen av produktionsprocesser, produkter och tjänster. Produkter kan
omkonstrueras så att de kan användas längre, repareras, uppgraderas,
återtillverkas eller slutligen återvinnas i stället för att slängas.
Produktionsprocesser kan inriktas mer på återanvändning av produkter och
råvaror och på återställande av naturresurser, medan innovativa affärsmodeller
kan skapa nya förhållanden mellan företag och konsumenter. Diagrammet nedan visar förenklat de
viktigaste faserna i en kretsloppssamhällesmodell. Varje fas ger möjligheter
att minska kostnaderna och beroendet av naturresurser, främja tillväxt och
sysselsättning och begränsa avfall och utsläpp av farliga ämnen till miljön.
Faserna är sammanlänkade, eftersom material kan användas på flera sätt.
Industrin utbyter biprodukter, produkterna renoveras eller omarbetas, eller
konsumenterna väljer produktservicesystem. Syftet är att minimera de resurser
som läcker ut från kretsloppet så att systemet fungerar på ett optimalt sätt. Vissa av EU:s politikområden och
instrument innehåller redan verktyg och incitament enligt modellen för ett
kretsloppssamhälle. Tack vare avfallshierarkin, som ligger till grund för EU:s
avfallslagstiftning, införs gradvis de rekommenderade åtgärdsalternativen för
avfallsförebyggande, förberedelse för återanvändning och återvinning och
motverkande av deponering. Kemikaliepolitiken syftar till att fasa ut giftiga
ämnen som inger mycket stora betänkligheter. Vissa ekodesignåtgärder för
energirelaterade produkter omfattar krav på hållbarhet och förenklad
återvinning. Genom bioekonomistrategin[11] främjas en hållbar och integrerad
användning av biologiska resurser och avfallsströmmar för produktion av
livsmedel, energi och biobaserade produkter. Klimatpolitiken skapar i sin tur
incitament för energibesparingar och minskade utsläpp av växthusgaser. En gemensam och samstämd EU-ram
för att främja ett kretsloppssamhälle kommer att bidra till att integrera
sådana åtgärder i Horisont 2020 – ramprogrammet för forskning och innovation –
för att främja forskning och innovation.[12] Kommissionen
kommer att vidta följande åtgärder för att stödja formgivning och innovation
för ett mer kretsloppsinriktat samhälle: Inom ramen för Horisont 2020 visa
möjligheterna att övergå till ett kretsloppssamhälle på EU‑nivå med hjälp
av storskaliga innovationsprojekt som inriktas på samarbete inom och mellan
värdekedjorna, främja utvecklingen av kompetens och stödja marknadsintroduktion
av innovativa lösningar. Inrätta ett förstärkt partnerskap för att stödja forskning och
innovativa strategier för ett kretsloppssamhälle. Underlätta utvecklingen av mer
kretsloppsinriktade modeller för varor och tjänster, bland annat genom en mer
samordnad produktpolitik, och vidareutveckla tillämpningen av
ekodesigndirektivet genom att i större utsträckning beakta
resurseffektivitetskriterier, även för framtida prioriterade produktgrupper i
handlingsplanen 2015–2017. och Främja principen om hållbar användning i flera steg av biomassa
och ta hänsyn till alla sektorer som använder biomassa, så att den kan användas
på det mest resurseffektiva sättet. 2.2. Frigöra
investeringar i lösningar för ett kretsloppssamhälle EU och medlemsstaterna bör
uppmuntra investeringar i införandet av innovativa lösningar för ett
kretsloppssamhälle och i samband med reformen av det finansiella systemet
undanröja hinder för att mobilisera mer privat finansiering i
resurseffektivitet. Förslag som nyligen har lagts fram av kommissionen om
icke-finansiell rapportering[13], långsiktig finansiering[14]
och tjänstepensionsfonder[15] innehåller krav på att
relevant miljöinformation ska lämnas ut till investerare och att
investeringsrisker i samband med resursbrist och klimatförändringar ska
övervägas. För att minska riskerna för
investerarna arbetar man nu med att ta fram innovativa finansieringsinstrument,
till exempel kommissionens och Europeiska investeringsbankens
finansieringsmekanism för naturkapital. Offentlig-privata partnerskap är också
ett effektivt instrument för att mobilisera privata åtgärder och investeringar
i resurseffektivitet. Det offentlig-privata partnerskapet Spire för en hållbar
processindustri genom resurs- och energieffektivitet (Sustainable Process
Industry through Resource and Energy Efficiency) och det gemensamma
teknikinitiativet ”Biobaserade industrier” bidrar aktivt till att nå
kretsloppssamhällets mål. För att främja investering i
resurseffektivitet krävs dessutom lämpliga politiska signaler i form av
åtgärder för att avskaffa miljöskadliga subventioner och lägga om beskattningen
från skatt på arbete till skatt på föroreningar och resurser. Utvecklingen av
miljöskattereformer i EU:s medlemsstater hanteras via den europeiska
planeringsterminen för samordning av den ekonomiska politiken. Kommissionen
kommer att vidta följande åtgärder för att frigöra investeringar i ett
kretsloppssamhälle: Arbeta med lovande områden som
identifierats vid rundabordsdiskussionen om finansiering av resurseffektivitet[16].
Det handlar bland annat om innovativa finansinstrument, förslag om att
inbegripa resurser i redovisningsbestämmelserna för företag, klargörande av
finansinstituts hållbarhetsansvar (förvaltningsskyldigheter), metoder för
resursstresstester för företag och utredning av obligationsmarknadernas
möjligheter att kanalisera ytterligare finansiering till
resurseffektivitetsprojekt. Utarbeta vägledningar om de
möjligheter som ges genom de nya direktiven om offentlig upphandling på området
miljöanpassad offentlig upphandling och en rekommendation om övervakning av
medlemsstaternas insatser för att uppnå målet 50 % av BNP[17],
stödja innovativa instrument, exempelvis för kommersiell upphandling för
innovation, och underlätta inrättandet av nätverk bland myndigheter för
miljöanpassad offentlig upphandling. Ytterligare integrera
prioriteringar för ett kretsloppssamhälle i EU:s finansiering och uppmuntra medlemsstaterna att använda
tillgängliga EU-medel för program och projekt för kretsloppssamhället, särskilt
via de europeiska struktur- och investeringsfonderna.. 2.3. Utnyttja
åtgärder av företag och konsumenter och stödja små och medelstora företag Företag och konsumenter är de viktigaste
aktörerna i övergången till ett mer kretsloppsbetonat samhälle. Beslut uppströms
och nedströms i värdekedjan måste sammanlänkas bättre och ge konsekventa
incitament mellan tillverkare, investerare, distributörer, konsumenter och
återvinningsanläggningar, och en rättvis fördelning av kostnader och fördelar
måste säkerställas. Marknadsmekanismerna måste användas för att garantera
maximal effektivitet i fördelning och resursutnyttjande, och där det finns
marknadsmisslyckanden och hinder för innovation måste dessa åtgärdas.
Fungerande marknader för sekundärmaterial måste utvecklas. En särskild
prioritering bör vara att göra det möjligt för företagare att utnyttja
potentiella nya marknader med koppling till kretsloppssamhället och se till att
den nödvändiga kompetensbasen finns tillgänglig på arbetsmarknaden. Konsumenterna bör ges möjlighet att
göra väl underbyggda val, genom bättre information om olika produkters
miljöegenskaper. Plattformen för ett resurseffektivt
Europa har identifierat[18] betydande möjligheter
för företag att i olika skeden återföra material till produktionsprocessen eller
till olika delar av den ursprungliga leveranskedjan eller andra leveranskedjor.
Detta bygger på erfarenheter av lyckade initiativ som kan utökas och tillämpas
mer allmänt, och omfattar följande: I
produktionsfasen: standarder för hållbara inköp, frivilliga system som leds av
industrin och återförsäljarna och industriell symbios för att skapa marknader
för biprodukter. I
distributionsfasen: förbättra informationen om de resurser som ingår i
produkterna och hur de kan repareras eller återvinnas, vilket i plattformens
rekommendationer kallas ”produktpass”. I
konsumtionsfasen: samverkande konsumtionsmodeller som bygger på lån, byte och
hyra av produkter samt produktservicesystem för att få ut mer värde av
underutnyttjade tillgångar och resurser (till exempel bilar, verktyg, logi). I den pilotfas för miljöavtrycket som
anges i kommissionens meddelande Upprättande av den inre marknaden för gröna
produkter[19] sammanförs intressenter
för att utveckla en gemensamt överenskommen metod för att mäta produkters och organisationers
miljöpåverkan. Efter pilotfasen kommer kommissionen att utvärdera om metoderna
är effektiva så att de kan användas i befintliga eller nya instrument för att
förbättra produkters miljöprestanda. Sådana åtgärder bör utökas för att
garantera goda ramvillkor och lika villkor för befintliga och nya företag att
anpassa sig till de globala megatrenderna i fråga om resurser, belöna de bästa
företagen, uppmuntra nya företagare att utveckla morgondagens affärslösningar,
prova dem på marknaden och ge tillförlitlig information till konsumenterna. Den
flerpartsprocess som lanserats inom ramen för strategin för konsumentpolitiken
i EU[20] har lyft fram behovet av
effektiva verktyg mot vilseledande och ogrundade miljöargument. Arbetskraften måste utrustas med de
nödvändiga färdigheterna för att säkerställa effektiva 0173 övergång.[21]
Meddelandet om grön sysselsättning[22] skapar förutsättningarna
för att frigöra sysselsättningsskapande möjligheter i en mer kretsloppsbetonad
och resurseffektiv ekonomi. Nationella, regionala och lokala
myndigheter och arbetsmarknadens parter har också en viktig roll att spela när
det gäller att utveckla riktat och samordnat stöd i form av investeringar,
infrastruktur, teknik och kompetens, som särskilt inriktas på små och
medelstora företags behov. De är också väl lämpade att stimulera konsumenterna
att ändra sina köpvanor och välja mer hållbara produkter och tjänster samt
främja beteendemässiga förändringar. Kommissionen
kommer att vidta följande åtgärder för att stödja åtgärder som vidtas av
företag, särskilt små och medelstora företag, och konsumenter: Bygga vidare på resultaten av
pilotfasen för miljöavtrycket som löper till 2016, och fastställa hur mätningar
av miljöpåverkan kan tillämpas i produkt- och processutvecklingen samt ge konsumenterna
bättre information om miljömässigt hållbara val. Främja ett brett samarbete mellan
berörda aktörer genom samordnings- och stödåtgärder inom ramen för Horisont
2020 och dess instrument, inklusive Europeiska institutet för innovation och teknik (EIT), de
europeiska struktur- och investeringsfonderna, handlingsplanen för
miljöinnovation, den gröna handlingsplanen för små och medelstora företag och
strategin för konsumentpolitiken i EU. Bygga vidare på de åtaganden som
gjorts av aktörer inom europeiska innovationspartnerskapet för råvaror och som
är direkt kopplade till resursproduktivitet. Stödja skapandet av
arbetstillfällen och kompetensutveckling
genom
bättre samordning av politiken, riktat EU-stöd till program och ordningar som
stöder grön tillväxt, bättre information och övervakning, bland annat genom den
europeiska planeringsterminen, och samarbete med arbetsmarknadens parter, utbildningsinstitutioner och
andra berörda parter. Stöd till utbyten av bästa praxis på internationell nivå. 3.
Modernisering
av avfallspolitiken och dess mål: avfall som resurs Att omvandla avfall till en resurs är en
av de länkar som binder ihop kretsloppet i kretsloppssystem. De syften och mål
som fastställts i EU:s lagstiftning har varit avgörande drivkrafter bakom förbättrad
avfallshantering. De stimulerar till innovation i fråga om återvinning och
återanvändning, begränsar deponering, minskar resurssvinnet och skapar
incitament för beteendeförändringar. Men i EU kommer vi fortfarande att
generera cirka fem ton avfall per person och år i genomsnitt, och det är bara
drygt en tredjedel som verkligen återvinns. Europeiska unionen har gjort ett
politiskt åtagande[23] om att minska
avfallsproduktionen, återvinna avfall för att omvandla det till en stor och
tillförlitlig råvarukälla för EU, endast utvinna energi från material som inte
kan materialåtervinnas och praktiskt taget avskaffa avfallsdeponering. En
vidareutveckling av avfallspolitiken kommer att medföra avsevärda fördelar för
tillväxten och skapandet av arbetstillfällen till en relativt låg kostnad eller
ingen kostnad alls, samtidigt som man bidrar till en bättre miljö. När det
gäller de globala marknaderna kan en ambitiös avfallspolitik främja innovation
och bidra till att EU-företagen blir ännu mer konkurrenskraftiga i
tillhandahållandet av avfallshanteringstjänster, samtidigt som nya
marknadsmöjligheter skapas för EU:s exportörer. 3.1. Definiera avfallsmål för övergången
till ett återvinningssamhälle EU har gjort stora framsteg med att
omvandla avfall till en resurs och främja hållbara avfallshanteringsmetoder,
som återvinning, men resultaten varierar avsevärt mellan medlemsstaterna. Sex
medlemsstater har redan faktiskt avskaffat deponering av kommunalt avfall genom
att minska den från 90 % till mindre än 5 % under de senaste 20 åren
och nå en återvinningsgrad på 85 % i vissa regioner. I andra medlemsstater
deponeras dock fortfarande över 90 % av avfallet och mindre än 5 %
återvinns. Det krävs starka politiska signaler för
att skapa en mer långsiktig förutsägbarhet för investeringar och förändringar
så att material som plast, glas, metall, papper, trä, gummi och annat
återvinningsbart avfall slussas in i ekonomin igen i form av sekundärt
råmaterial till konkurrenskraftiga priser. Genom att fastställa tydliga mål för
materialåtervinning för perioden fram till 2030 kan man åstadkomma den
förutsägbarhet och säkerhet som krävs. Källsortering kombinerat med välgrundade
metoder för att beräkna återvinningsgraden kommer att garantera återvinning av
hög kvalitet och bidra till utvecklingen av marknader för försörjning av
högkvalitativa sekundära råvaror. I detta syfte bör man
tydligare redogöra för befintliga mätmetoder som används för att bedöma vad som
faktiskt återvinns, eftersom vissa medlemsstater för närvarande rapporterar
avfall som samlats in som avfall återvinns, trots betydande materialförluster
mellan dessa båda faser. All deponering
av återvinningsbart avfall ska upphöra till 2025. Medlemsstaterna bör sträva
efter att så gott som helt avskaffa deponering senast 2030. Energiåtervinning,
inbegripet energiåtervinning från avfall och användning av biobränslen, kommer
att spela en viktig roll för hanteringen av icke återanvändningsbart och icke
återvinningsbart avfall Detta kommer att kräva en mer effektiv användning av den
kapacitet för ojämnt spridd energiåtervinning som för närvarande finns
tillgänglig i EU, tillsammans med åtgärder för att undvika överkapacitet. Om åtgärderna införs framgångsrikt kan
detta skapa över 180 000 direkta arbetstillfällen i EU till 2030, förutom
de uppskattningsvis 400 000 arbetstillfällen som kommer att skapas till
följd av genomförandet av den gällande avfallslagstiftningen[24].
Det kommer också att leda till att 10–40 % av efterfrågan på råvaror i EU
kan tillgodoses, samtidigt som det bidrar till att uppnå EU:s 2030-mål att
minska utsläppen av växthusgaser med 40 %. 62 miljoner ton
koldioxidekvivalenter per år skulle undvikas 2030. Kommissionen
föreslår följande åtgärder för att främja de ekonomiska, sociala och
miljömässiga fördelar som vunnits tack vare en bättre hantering av kommunalt
avfall: •
Öka
återanvändningen och återvinningen av kommunalt avfall till minst 70 %
senast 2030. •
Öka
återvinningsnivån för förpackningsavfall till 80 % senast 2030, med
etappmål på 60 % senast 2020 och 70 % senast 2025, inklusive mål för
specifika material. •
Förbjuda
deponering av återvinningsbar plast, metall, glas, papper och kartong samt
biologiskt nedbrytbart avfall senast 2025, samtidigt som medlemsstaterna bör
sträva efter att så gott som helt avskaffa deponering senast 2030[25]. •
Ytterligare
främja utvecklingen av marknader för sekundära råvaror av hög kvalitet, bland
annat genom att utvärdera mervärdet av kriterier kriterier för när avfall
upphör att vara avfall för vissa material. •
Klargöra
beräkningsmetoden för återvunnet material i syfte att säkerställa en hög
kvalitetsnivå för återvinningen. 3.2. Förenkling och förbättrat
genomförande av avfallslagstiftningen Målen är flexibla så att medlemsstaterna
själva kan bestämma hur de ska gå till väga för att uppnå dem. Det finns
emellertid stora möjligheter att ytterligare förenkla och förbättra
genomförandet av avfallslagstiftningen på nationell nivå och minska de
befintliga skillnaderna. Under 2012 utarbetade kommissionen en
resultattavla för avfallshantering och tog fram färdplaner med särskilda
rekommendationer till de medlemsstater som har de sämsta resultaten.
Kommissionen kommer att fortsätta att särskilt uppmärksamma de medlemsstater
som har längst kvar till att uppnå målen genom att tillsammans med medlemsstaterna
arbeta med att åtgärda brister i genomförandet redan i ett tidigt skede. Ekonomiska åtgärder har bidragit stort
till att förbättra den nationella avfallshanteringen, särskilt genom
deponerings- och förbränningsskatter, system för enhetsbaserad prissättning och
system för utvidgat producentansvar eller incitament för lokala myndigheter att
främja förebyggande, återanvändning och återvinning. Förbud mot deponering har
också visat sig vara effektiva. Genom att fastställa minimikrav för program för
producentansvar på EU-nivå blir det möjligt att minska kostnaderna och
undanröja de hinder som producenterna möter till följd av att de är tvungna att
följa flera olika nationella system i EU. EU-fonderna kan stödja medlemsstaternas
ansträngningar genom att fokusera på integrerad avfallshantering, bland annat
infrastruktur för källsortering, återanvändning och återvinning. Deponering
eller fristående förbränning bör inte stödjas i framtiden. För att utnyttja den tillgängliga
avfallshanteringskapaciteten i EU på bästa sätt krävs bättre planering och
förbättrat informationsutbyte. Detta kan dock innebära att ökade
avfallstransporter inom EU till de mest moderna och effektiva anläggningarna
måste tillåtas, åtminstone som en övergångsåtgärd. Det finns utrymme för att ytterligare
rationalisera och underlätta datainsamlingen och rapporteringen på nationell
nivå och öka uppgifternas tillförlitlighet och konsekvens på EU-nivå. Genom att
införa gemensamma indikatorer förbättras övervakningen och riktmärkningen av
medlemsstaternas resultat.[26] Åtgärder för att ytterligare förenkla
EU:s regelverk på avfallsområdet och säkerställa effektiviteten måste bygga på
insatser som redan genomförs för att minska de administrativa kostnaderna för
avfallspolitiken. Bland annat kan man tillämpa undantag från kraven för
återtagande för vissa små och medelstora företag, eller sträva efter att införa
obligatoriskt elektroniskt datautbyte för avfallstransporter. Kommissionen
föreslår följande åtgärder för att uppnå fördelar genom förenkling och
förbättrat genomförande av EU-lagstiftningen: •
Ta
itu med överlappningar mellan avfallsmålen och anpassa definitionerna. •
Betydligt
förenkla rapporteringsskyldigheterna för medlemsstaterna, bland annat genom att
klargöra och rationalisera beräkningsmetoderna för målen för kommunalt avfall,
deponering och förpackningsavfall. •
Ge
medlemsstaterna tillåtelse att undanta små och medelstora företag eller företag
som samlar in och/eller transporterar mycket små mängder icke-farligt avfall
från de allmänna tillstånds- eller registreringskraven enligt ramdirektivet om
avfall. •
Införa
årlig rapportering genom en gemensam kontaktpunkt för alla avfallsuppgifter och
se till att avfallsstatistiken överensstämmer med kraven i EU:s
avfallslagstiftning samt riktmärka nationella metoder mot statistiskal
standarder. •
Införa
ett krav för medlemsstaterna att utveckla datoriserade övervakningssystem och
införa tredje parts-kontroller av uppgifterna. •
Inrätta
en mekanism för tidig varning för att se till att medlemsstaterna fastställer
lämpliga åtgärder för att uppnå målen i tid. •
Fastställa
minimikrav för driftsförhållanden för system för utvidgat producentansvar som
kan vidareutvecklas på nationell nivå eller genom EU-riktlinjer och främja
användningen av ekonomiska styrmedel i medlemsstaterna. •
Främja
direkta investeringar i avfallshantering högst upp i avfallshierarkin
(förebyggande, återanvändning, återvinning). 3.3. Ta itu med särskilda
avfallsutmaningar Det krävs skräddarsydda insatser för att
ta itu med vissa utmaningar på avfallsområdet i samband med stora
resursförluster eller allvarlig miljöpåverkan. Förebyggande av avfall: Den
främsta prioriteringen, som påverkar alla faser i ett kretsloppssamhälle, är
att se till att mängden genererat avfall minskar. I enlighet med ramdirektivet
om avfall har medlemsstaterna nyligen infört program för avfallsförebyggande,
vilka för närvarande granskas av Europeiska miljöbyrån. När programmen har
granskats kommer kommissionen att ta fram initiativ för att främja god praxis
för avfallsförebyggande inom EU. Marint avfall: Marint avfall
förorenar stränder, skadar det marina livet och skapar ett långsiktigt
avfallsproblem som är dyrt att sanera. I det sjunde miljöhandlingsprogrammet
efterlyser man ett överordnat mål för en EU-omfattande kvantitativ minskning,
med stöd av åtgärder som vidtas vid källan. Ett fullständigt genomförande av
åtgärderna i EU:s reviderade avfallslagstiftning kan leda till minskningar av
det marina avfallet på 13 % till 2020 och 27 % till 2030. Ett
särskilt minskningsmål för 2020 skulle sända en tydlig signal till de
medlemsstater som för närvarande tar fram åtgärder för att uppnå god
miljöstatus för marina vatten till tidsgränsen 2020 enligt ramdirektivet om en
marin strategi. Det skulle också skapa drivkraft för att utarbeta planer för
marint avfall inom ramen för de fyra regionala havskonventionerna. Andra
åtgärder på EU-nivå, som bland annat omfattar resultaten av den pågående
översynen av direktivet om mottagningsanordningar i hamn för fartygsgenererat
avfall och lastrester[27], kommer också att bidra
till att uppnå målet. En andra etapp av minskningsmålet kommer att utarbetas i
sinom tid och grundas på ytterligare analyser av minskningspotentialen för
andra land- och havsbaserade källor, med beaktande av det åtagande som gjordes
vid Rio+20 om att uppnå betydande minskningar av det marina avfallet till 2025. Bygg- och rivningsavfall: Marknaderna
för återvunnet material är avgörande för att öka graden av återvinning av bygg-
och rivningsavfall. Utformning av en bättre hantering av bygg- och
rivningsavfall, genom ökad materialåtervinning och ökade mängder återvunnet
innehåll i byggmaterial, kommer att inbegripas i bedömningsramen för byggnaders
miljöprestanda i enlighet med kommissionens meddelande om möjligheter till
resurseffektivitet inom byggnadssektorn[28]. Enligt den föreslagna mekanismen för
tidig varning kommer medlemsstaternas resultat att övervakas i förhållande till
målet 70 % återvinning senast 2020, bland annat genom åtgärder för höjda
deponeringsavgifter för bygg- och rivningsavfall eller ytterligare
sorteringsskyldigheter för större rivningsplatser för att förbättra kvaliteten
på det återvunna materialet. Livsmedelsspill: Enligt uppskattningar går upp till
30 % av allt livsmedel som produceras i världen förlorat eller blir till
avfall. Kommissionen överväger att lägga fram konkreta förslag för att minska
livsmedelssvinnet. Farligt avfall: Korrekt
hantering av farligt avfall är fortfarande en utmaning eftersom det saknas
uppgifter om den faktiska behandlingen av farligt avfall i en del av detta
avfallsflöde. Som ett första steg kommer registreringen och spårbarheten att
stärkas genom åtgärder för att inrätta ett register för farligt avfall och att
kartlägga möjligheter och flaskhalsar i medlemsstaternas system för behandling
av farligt avfall. Dessa register kan därför utvidgas successivt till andra
typer av avfall, såsom redan är fallet i flera medlemsstater. Plastavfall: Plasttillverkningen
i EU förväntas öka med en takt på 5 % per år. Endast 24 % av
plastavfallet återvinns, nästan 50 % deponeras, och resten går till
förbränning. Det offentliga samrådet om plastavfall, som genomfördes av
kommissionen 2013[29], visar att det finns en
betydande potential att använda plast- på ett mer hållbart sätt och att det
finns ett starkt stöd för åtgärder för att avskaffa deponering av plast och
förbättra utformningen av plast och plastprodukter. Kommissionens senaste
förslag om att medlemsstaterna får begränsa användningen av plastpåsar[30]
och de förslag om att öka materialåtervinningen och avskaffa deponering som
läggs fram i detta meddelande är viktiga åtgärder för att förbättra hanteringen
av plastavfall. Återvinning av råvaror av avgörande
betydelse:
Alla råvaror är viktiga, men råvaror av avgörande betydelse förtjänar särskild
uppmärksamhet eftersom världsproduktionen koncentreras till ett fåtal länder,
varav många har låga materialersättnings- och återvinningsnivåer. Kommissionen
främjar effektiv användning och återvinning av råvaror av avgörande betydelse
inom ramen för råvaruinitiativet[31] och Europeiska
innovationspartnerskapet för råvaror. Olagliga avfallstransporter:
Kommissionen kommer att öka insatserna för att garantera efterlevnad av all
relevant EU-lagstiftning, särskilt förordning (EG) nr 1013/2006 om
transport av avfall, som nyligen ändrades för att förstärka kontrollerna av
avfallstransporter. Återvinning av fosfor: Fosfor
är en central resurs för livsmedelsproduktionen, men utgör ett betydande hot
mot försörjningstryggheten. Den nuvarande användningen av fosfor medför
dessutom avfall och förluster i samtliga skeden i livscykeln. Enligt
samrådsmeddelandet om hållbar användning av fosfor[32]
arbetar kommissionen för närvarande med att utforma en ram för ytterligare
åtgärder. Kommissionen
kommer att vidta följande åtgärder för att lösa specifika avfallsproblem: Föreslå ett önskvärt
minskningsmål för marint avfall i EU på 30 % senast 2020 för de tio
vanligaste typerna av avfall på stränder samt för fiskeredskap som hittas i
havet. Denna förteckning kommer att anpassas till var och en av EU:s fyra
marina regioner. Föreslå åtgärder för att
stimulera marknaderna för återvunnet material från bygg- och rivningsavfall
och utforma en gemensam bedömningsram för byggnaders miljöprestanda. Föreslå att medlemsstaterna
utarbetar nationella strategier för förebyggande av livsmedelssvinn och
arbetar för att se minska detta med minst 30 % senast 2025 inom
framställning, detaljhandel/distribution, livsmedelstjänster/hotellsektorn och
hushåll. Utveckla ett lämpligt
registreringssystem åtminstone för farligt avfall i alla medlemsstater. I linje med sitt förslag om att
minska användningen av plastkassar, föreslå ett förbud mot deponering av
plastprodukter senast 2025. Föreslå att medlemsstaterna i
sina nationella avfallshanteringsplaner inbegriper åtgärder för insamling och
återvinning av avfall som innehåller stora mängder råvaror av avgörande
betydelse. Överväga att utforma en politisk
ram för att förbättra återvinningen av fosfor, främja innovation,
förbättra marknadsvillkoren och integrera dess hållbara användning i EU:s
lagstiftning om gödselmedel, livsmedel, vatten och avfall. 4.
Fastställa
ett mål för resurseffektivitet Inom ramen för det sjunde
miljöhandlingsprogrammet kom medlemsstaterna och Europaparlamentet överens om
att Europeiska unionen skull fastställa indikatorer och mål för
resurseffektivitet och att bedöma om det skulle vara lämpligt att införa en
huvudindikator och ett huvudmål i den europeiska planeringsterminen. Efter
omfattande samråd har resursproduktivitet, beräknad genom BNP i förhållande
till råmaterialkonsumtion, fastställts vara en tänkbar indikator för
resursproduktivitetsmålet[33]. Ett realistiskt mål för att öka
resursproduktiviteten, som backas upp av EU och dess medlemsstater, skulle
rikta den politiska uppmärksamheten och utnyttja den för närvarande förbisedda
potentialen i en kretsloppsekonomi att skapa tillväxt och arbetstillfällen och
göra EU:s politik mer samstämmig. Detta skulle vara ett proportionellt sätt att
säkerställa sådan samstämmighet och uppmuntra till konkreta åtgärder. EU väntas redan öka sin
resurseffektivitet med 15 % mellan 2014 och 2030 utan att vidta några
särskilda åtgärder. Med en smart politik för att främja övergången till ett
kretsloppssamhälle (vilket efterlystes av plattformen för ett resurseffektivt Europa)
skulle det vara möjligt att fördubbla detta resultat. Samtidigt som det
kraftigt bidrar till att göra tillväxt mer hållbar, skulle en ökning av
resursproduktiviteten med 30 % också ha en positiv inverkan på
sysselsättningen och BNP-tillväxten.[34] Industrin skulle kunna dra nytta av en
sådan förbättring av resursproduktiviteten genom ökad konkurrenskraft.[35]
Resurskostnader kan stå för en betydande del av industrins kostnadsstruktur,
och det finns ett starkt behov av tillgängliga och förutsägbara leveranser.[36]
Det handlar både om kortsiktiga ekonomiska vinster och mer långsiktiga
strategiska fördelar, eftersom den ökande globala efterfrågan driver upp
råvarupriserna och gör dem mer volatila. Att bli så resurseffektivt som möjligt
skulle därför hjälpa Europa att nå sitt återindustrialiseringsmål. Ett resursproduktivitetsmål skulle
visserligen inte vara bindande eller fast på EU-nivå, men det skulle ge
impulser till de medlemsstater som inte redan har ett mål på nationell nivå att
utveckla mätmetoder som tar hänsyn till resursanvändningen. Det skulle leda
till en mer balanserad mått som beaktar de mer allmänna ekonomiska, sociala och
miljömässiga konsekvenserna och fyller denna lucka. Det skulle stå medlemsstaterna fritt att
genomföra de åtgärder och insatser som är mest fördelaktiga ur ekonomisk och
miljömässig synpunkt, i överensstämmelse med mer allmänna politiska mål. På så
sätt skulle de gynnas av en rad redan beprövade – men ännu inte så ofta använda
– exempel på god praxis som de skulle kunna anta och anpassa till sina egna
behov och förutsättningar. Översynen av Europa 2020-strategin pågår för
närvarande[37] med stöd av ett
offentligt samråd för att samla in synpunkter om dess utveckling. Kommissionen
anser därför att eventuella beslut om att fastställa resursproduktivitetsmål
bör fattas i samband med denna översyn, efter beaktande av resultaten av
samrådet och rekommendationer från plattformen för ett resurseffektivt Europa. För att se till att beslutsfattarna är
medvetna om den allmänna bilden när det gäller resursernas press på miljön bör
även andra indikatorer beaktas, särskilt för vattenanvändning och de begränsade
markresurserna. Eurostat har offentliggjort en resultattavla för
resurseffektivitet sedan 2013 som en del av Europa 2020-indikatorerna.[38]
Syftet med detta är att övervaka genomförandet av färdplanen för ett
resurseffektivt Europa, medvetandegöra sambandet mellan resurser, och engagera
berörda parter ytterligare i mätningen av samhällsutvecklingen på ett plan
utöver BNP. För att utnyttja
möjligheterna med resurseffektivitet inom ramen för en hållbar tillväxt •
kommer
kommissionen att beakta rekommendationerna från plattformen för ett
resurseffektivt Europa på ett överordnat mål för resurseffektivitet tillsammans
med hänsyn till resultaten av det offentliga samrådet i den pågående översynen
av Europa 2020-strategin. •
Parallellt
med detta kommer resultattavlan för resurseffektivitet, som används för att
övervaka indikatorer för användning av andra resurser än kol och råvaror
(särskilt mark och vatten), att vidareutvecklas. och •
De
nationella statistikkontoren bör verka för inrättandet av en allmänt godtagen
metod inom det europeiska statistiksystemet för att beräkna
råmaterialförbrukningen på nationell nivå. [1] KOM(2010) 2020, KOM(2011) 21. [2] Meyer, B.
et al (2011) ”Macroeconomic modelling of sustainable development and the links
between the economy and the environment”. Undersökning utförd för Europeiska
kommissionen (GD Miljö), som finns på http://ec.europa.eu/environment/enveco/studies_modelling/pdf/report_macroeconomic.pdf [3] ”Guide
to resource efficiency in manufacturing: Experiences from improving resource
efficiency in manufacturing companies”. Europe Innova (2012). [4] Ellen
MacArthur Foundation (2012) Towards the Circular Economy: Economic and business
rationale for an accelerated transition. [5] http://ec.europa.eu/environment/resource_efficiency/re_platform/index_en.htm. [6] KOM(2011) 571. [7] EUT L 354, 28.12.2013,
s. 171–200. [8] Modelling the Economic
and Environmental Impacts of Change in Raw Material Consumption (2014), Cambridge Econometrics et al. [9]
Hänvisning till meddelandena som antas samtidigt [10] The opportunities to
business of improving resource efficiency (2013), AMEC et al. [11] KOM(2012)
60. [12] Se bilagan till detta
meddelande. [13] COM(2013) 207. [14] COM(2014) 168. [15] COM(2014) 167. [16] MEMO/13/110. [17] KOM(2008) 400. [18]http://ec.europa.eu/environment/resource_efficiency/documents/erep_manifesto_and_policy_recommendations_31-03-2014.pdf [19] COM(2013) 196 och
kommissionens rekommendation 2013/179/EU. [20] KOM(2012) 225. [21] KOM(2012) 173. [22] COM(2014) 446. [23] Det sjunde
miljöhandlingsprogrammet. [24] SWD(2014) 207. [25] En viss andel av
”restavfallet” är inte återvinningsbart och får därför deponeras, eftersom det
för närvarande saknas behandlingsalternativ. Detta skulle begränsas till högst
5 %. [26] Fyra beräkningsmetoder är
till exempel tillåtna för återvinningsmålet för kommunalt avfall. Resultaten
kan variera avsevärt beroende på vilken metod som väljs (cirka 20 %). [27] Direktiv 2000/59/EG. [28] COM(2014)
445. [29] COM(2013) 123. [30] COM(2013) 761. [31] KOM(2011) 25. [32] COM(2013) 517. [33] Råvaruförbrukning är en
aggregerad indikator som mäter alla materiella resurser i ekonomin (i ton),
samtidigt som resursanvändning i import beaktas. Den finns för närvarande
tillgänglig för EU och vissa medlemsstater. De länder som ännu inte har
tillgång till denna indikator kan använda måttet för inhemsk materialkonsumtion
under tiden. [34] SWD(2014) 211. [35] Berörda
parter föredrog att använda råmaterialkonsumtion som mått på
resursanvändningen, eftersom den beaktar resursanvändningen både i importerade
och inhemska produkter, och därmed möjliggör en rättvis jämförelse av deras
respektive resurseffektivitet. [36] Nyligen
utförda studier på stål- och aluminiumsektorerna visar att råvaror utgör cirka
30 till 40 procent av deras kostnadsstrukturer, större än till exempel
arbetskraftskostnader. [37] COM(2014)
130, 19.3.2014. En genomgång av strategin Europa 2020 för smart, hållbar
tillväxt för alla. [38] http://epp.eurostat.ec.europa.eu/portal/page/portal/europe_2020_indicators/ree_scoreboard. Bilaga: Hur kan Horisont 2020 bidra till
kretsloppssamhället? Kretsloppssamhället
motsvarar en utvecklingsstrategi som innebär ekonomisk tillväxt utan att öka
konsumtionen av resurser, genomgående omvandlar produktionskedjor och
konsumtionsvanor och omformar industrisystem på systemnivå. Det bygger på såväl
teknisk, social som organisatorisk innovation. Det kräver nya färdigheter och
kunskaper om portföljer samt nya finansiella instrument och engagemang från
flera berörda parter. I fråga om åtgärder kan det stödjas genom demonstration,
spridning på marknaden, medvetenhet, spridning och internationalisering. När
det gäller innehållet krävs stark integration avseende delarna Industriellt
ledarskap (del II) och Samhällsutmaningar (del III) i Horisont 2020. Eftersom
kretsloppssamhället omfattar hela värdekedjans potential krävs stöd från alla
stadier i forsknings- och innovationskedjan. Bidrag från andra delar av
Horisont 2020, avseende Vetenskaplig spetskompetens (del I), Spridning av
spetskompetens och bredare deltagande (del IV), Vetenskap med och för samhället
(del V), Gemensamma forskningscentrumets icke-nukleära direkta åtgärder (del
VI) och Europeiska institutet för innovation och teknik (del VII), kommer
därför också i viss utsträckning att behövas. Bidraget från olika delar av
Horisont 2020 till kretsloppssamhället sammanfattas nedan. Noteras bör att det
offentlig-privata partnerskapet Spire och det gemensamma företaget för
biobaserade industrier stöds av Horisont 2020, och att de väsentligt bidrar
till målen för kretsloppssamhället. || || || HORISONT 2020 || || || Vetenskaplig spetskompetens || Industriellt ledarskap || Samhällsutmaningar || Spridning av spetskompetens och bredare deltagande || Vetenskap med och för samhället || Europeiska institutet för innovation och teknik || Gemensamma forskningscentrumet || || || Europeiska forskningsrådet || Framtida och ny teknik || Marie Skłodowska-Curie-åtgärder || Forskningsinfrastruktur || Ledarskap inom möjliggörande teknik och industriteknik || Tillgång till riskfinansiering || Innovation i små och medelstora företag || Hälsa, demografiska förändringar och välbefinnande || Livsmedelstrygghet, hållbart jord- och skogsbruk, havs-, sjöfarts- och inlandsvattenforskning || Säker, ren och effektiv energi || Smarta, gröna och integrerade transporter || Klimatåtgärder, miljö, resurseffektivitet och råvaror || Europa i en föränderlig värld: inkluderande, innovativa och reflekterande samhällen || Säkra samhällen: att skydda Europas frihet, säkerhet och medborgare KRETSLOPPSSAMHÄLLET – DELAR || Teknisk innovation || Utformning av material och processer || ++ || ++ || || ++ || ++ || || + || || + || + || || + || || || || || || Utformning av produkter || ++ || || || || + || || + || || + || || || + || || || || + || || + Resursförvaltning (avfall, vatten, energi och råvaror) || || + || || ++ || + || || + || || ++ || + || || ++ || || || || ++ || || ++ Social innovation || Nya produktions- och konsumtionsmodeller || || || || || || || || + || ++ || + || || ++ || + || || || ++ || || + Allmänhetens deltagande || || || || || || || || || + || || || + || || || || ++ || || Produkttjänstmodeller || || || || || || || + || || + || || || ++ || || || || + || || Formgivningstjänster || || || || || || || + || || + || || || + || || || || || || Organisatorisk innovation || Integrerade lösningar och system || || + || || || + || || + || || ++ || ++ || ++ || ++ || || || || + || || Logistik || || || || || || || || || ++ || || ++ || + || || || || || || Affärsmodeller || ++ || || || || || || + || || ++ || || || ++ || || || || + || || + Politiska stödverktyg || || || || || || || || || ++ || || || ++ || + || || || ++ || || ++ Kompetens och kunskap || Entreprenörskap || || || + || || || || || || || || || || || || || || + || Kapacitetsuppbyggnad och sektorsövergripande strategier || || || + || || || || || || + || || || || || || + || + || + || Finansiella instrument || || || || || || ++ || + || || || || || || || || || || || Informationskampanjer, spridning och internationalisering || || || || || || || || || + || || || + || || || || ++ || || Medverkan av flera berörda parter || || || || || + || || || || + || || + || ++ || || || || ++ || || Åtgärder för demonstration och spridning på marknaden || || || || || ++ || || || || + || || + || ++ || || || || + || || +
Viktigt bidrag ++ Mycket viktigt bidrag