[pic] | EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION | Bryssel den 27.6.2007 KOM(2007) 357 slutlig MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET Från Kairo till Lissabon – Det strategiska partnerskapet mellan EU och Afrika {SEK(2007) 855}{SEK(2007) 856} MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET Från Kairo till Lissabon – Det strategiska partnerskapet mellan EU och Afrika 1. INLEDNING 1.1. Nya omständigheter Afrika befinner sig nu i centrum för den internationella politiken. Det verkligt nya är att Afrika, och särskilt Afrikanska unionen (nedan kallad ”AU”), träder fram inte som ett utvecklingsproblem utan som en självständig politisk aktör. Det framstår allt tydligare att Afrika har betydelse – som en politisk röst, en ekonomisk kraft och mot bakgrund av dess enorma potential när det gäller mänskliga resurser, kultur- och naturresurser och vetenskapliga resurser. Detta kan förklaras av flera faktorer: institutionella (Afrikanska unionen), politiska (reformer och demokratiseringsprocesser), ekonomiska (ett uppsving på råvarumarknaden, attraktiva investeringsmöjligheter, en hållbar ekonomisk tillväxt i världsdelen, som under de senaste åren legat på i genomsnitt 5,5 % och för nio länder 2005 låg nära eller över den tröskel på 7 % som krävs för hållbar fattigdomsminskning[1]), strategiska (förändringar i de globala maktstrukturerna, en breddning av spektrumet av internationella aktörer i Afrika), sociala (globalisering av sociokulturella normer, massmedia) och demografiska (Afrika har snart lika många invånare som Indien och Kina, ökad rörlighet och migration inom Afrika och mellan Afrika och EU) – som alla hänger nära samman med den tilltagande globaliseringen. Samtidigt har också EU förändrats: antalet medlemsstater har ökat till 27, dess internationella roll har utvecklats och EU har antagit en ambitiös gemensam politik på områdena säkerhet, energi, klimatförändring och innovation. Européerna har insett att ekonomiskt välstånd i Afrika är av avgörande betydelse för välståndet i Europa och är medvetna om behovet av ett mer övergripande partnerskap med och en mer sammanhållen politik gentemot Afrika. Ett framtida partnerskap måste bygga på gemensamt fastställda ömsesidiga och kompletterande intressen och förmåner. EU måste fortsätta sitt arbete för att stödja Afrikas regeringar när det gäller att ta ansvar och fortsätta att stödja strategier där Afrika har ledningen och egenansvaret. Dessutom har världen som helhet förändrats, med globala kapital- och finansmarknader, klimatförändringar, globala massmedier och informations- och kommunikationsteknologi, gränsöverskridande terrorism och organiserad brottslighet och globala pandemier som bidrar till att världen blir mindre dag för dag. Behovet av gemensamma globala lösningar är därför mer trängande än någonsin. EU och Afrika är gamla partner, men världen omkring dem har förändrats. 1.2. ETT STRATEGISKT PARTNERSKAP MELLAN EU OCH AFRIKA I denna förändrade värld är EU fortfarande en viktig partner för Afrika. I fråga om handel (EU är Afrikas främsta ekonomiska partner, med en varuexport på 91,6 miljarder euro och en import på 125,6 miljarder euro 2005), investeringar och offentligt utvecklingsbistånd är Europa Afrikas överlägset viktigaste partner (2006 uppgick Europas samlade offentliga utvecklingsbistånd till 48 miljarder euro). EU är emellertid inte Afrikas enda partner eller källa till finansiering, bistånd och handel. Så har t.ex. Kina snabbt vuxit fram som Afrikas tredje viktigaste handelspartner, med en sammanlagd handel på ca 43 miljarder euro 2006 (jämfört med 30 miljarder 2005), och i dagsläget kommer 23 % av Kinas oljeimport från Afrika. Detta innebär att om EU vill fortsätta att vara en privilegierad partner och få ut så mycket som möjligt av sina förbindelser med Afrika måste EU vara berett att stärka, och på vissa områden revidera, sina nuvarande förbindelser institutionellt, politiskt och kulturellt sett. Antagandet av EU:s strategi för Afrika 2005 var ett viktigt första steg, men nu är det dags att från en strategi för Afrika gå vidare till ett politiskt partnerskap med Afrika . År 2007 arbetar därför EU och Afrika tillsammans för att öka sitt samarbete på politisk nivå och lägga grunden till ett långsiktigt strategiskt partnerskap som går utöver utvecklingssamarbetet, utöver Afrika, som motverkar fragmenteringen och går utöver institutionerna . - Partnerskapet kommer att gå utöver utvecklingssamarbetet , i den meningen att EU kommer att fortsätta att till fullo stödja Afrikas utveckling men dagordningen kommer att utvidgas till att omfatta alla politiska frågor av gemensamt intresse. Man strävar också efter att på ett mer systematiskt sätt ta vara på de bidrag som politiken på andra områden, såsom handel eller forskning, kan tillföra partnerskapet. Samtidigt kommer förbindelserna till sin karaktär att utvecklas från gårdagens relation mellan givare och mottagare till ett politiskt partnerskap av likvärdiga parter. - Partnerskapet kommer att gå utöver Afrika , i den meningen att dialogen mellan EU och Afrika inte uteslutande bör vara ett forum för diskussioner om ”afrikanska” frågor. EU och Afrika kommer att bredda perspektivet från Afrika och Europa till att omfatta även resten av världen. - Partnerskapet kommer att motverka fragmenteringen , i den meningen att europeiska och afrikanska nationella, subregionala, regionala och kontinentomfattande regelverk, strategier och instrument bättre kan stödja integrationen och samarbetet på hela den afrikanska kontinenten. Den regionala integrationen ska främjas och stödjas som en viktig byggsten i kontinentens integrationsprocess. Den regionala integrationen kommer också att stödja skapandet av större och mer integrerade marknader som är nödvändiga för att dra till sig investeringar, och öka produktionskapaciteten och konvergensen på lagstiftningsområdet. Den ekonomiska integrationen är ett viktigt inslag i denna process och den kommer att stödjas av stärkta utvecklingsinriktade handelsförbindelser mellan EU och Afrika. Avtalen om ekonomiskt partnerskap kommer att utgöra ett viktigt verktyg i detta sammanhang. Partnerskapet kommer att främja en klarare fördelning av roller och ansvar mellan olika aktörer på den afrikanska sidan, inbegripet AU och Nepad (dess socioekonomiska program) och de regionala organisationerna, och ett starkare nationellt och regionalt stöd för de panafrikanska institutionerna. EU kommer å sin sida att bygga vidare på det faktum att AU blivit den centrala politiska aktören i Afrika och att i allt högre grad behandla Afrika som en helhet . - Partnerskapet kommer dessutom att gå utöver institutionerna , i den meningen att dialogen och partnerskapet mellan EU och Afrika inte kommer att ske endast mellan Bryssel och Addis Abeba utan omfatta ett bredare spektrum av aktörer. Detta bör inbegripa samråd med det civila samhället, och dessutom en uppriktig strävan att få med fler intresserade parter i dialogen mellan EU och Afrika, inbegripet det civila samhällets organisationer och ungdomsorganisationer, och att få dem att främja samma mål och dra åt samma håll. Att ”gå utöver institutionerna” bör också handla om att på ett bättre och mer systematiskt sätt utnyttja erfarenheter, know-how och resurser i den privata sektorn i båda världsdelarna när det gäller att arbeta för att uppnå målen för partnerskapet. 2. VÄGEN FRÅN KAIRO TILL LISSABON 2.1. Från en EU-strategi för Afrika (2005) … Det historiska första toppmötet mellan EU och Afrika hölls i Kairo 2000. Kairodeklarationen och Kairohandlingsplanen som undertecknades vid toppmötet innehöll flera ambitiösa åtaganden, bland annat när det gäller återlämnande av stulna kulturföremål och Afrikas utlandsskuld. Ännu viktigare var kanske att Kairotoppmötet utgjorde startskottet för en mer strukturerad politisk dialog mellan EU och Afrika, med regelbundna möten mellan högt uppsatta tjänstemän och ministrar. Den verkliga vändpunkten i dialogen mellan EU och Afrika blev dock lanseringen av det nya partnerskapet för Afrikas utveckling (Nepad) 2001, vilket utgör en definition av hur Afrikas politiska framtid ska se ut, med ett genuint egenansvar från Afrikas sida och med Afrika som utgångspunkt. Ännu viktigare var skapandet av AU året därpå. De integrationsprocesser som pågår, den allt viktigare roll som Afrikas regionala organisationer (de regionala ekonomiska gemenskaperna) spelar och AU:s framväxt som en viktig internationell aktör och en enad politisk stämma för Afrika har varit av avgörande betydelse, förutom för Afrika även för partnerskapet mellan EU och Afrika. I detta nya positiva klimat gjorde man upp planer för att hålla ett andra toppmöte mellan EU och Afrika i Lissabon 2003. På grund av kontroverser bl.a. rörande deltagandet blev detta toppmöte dock uppskjutet. 2005 blev på många sätt det internationella året för Afrika. Flera begivenheter på hög nivå ägde rum och det togs flera viktiga internationella initiativ. Bland annat gjordes större åtaganden rörande bistånd och skuldlättnad vid G8-toppmötet i Gleneagles, och efter Parisdeklarationen om biståndseffektivitet antog EU:s ministerråd ett åtgärds- och åtagandepaket för att öka det offentliga utvecklingsbiståndet och öka biståndseffektiviteten och konsekvensen i politiken för utveckling, i syfte att hjälpa Afrika och utvecklingsländerna som helhet att uppnå millenniemålen 2015. I oktober 2005 antog Europeiska kommissionen vid ett gemensamt möte med AU-kommissionen sitt meddelande om en EU-strategi för Afrika. Två månader senare, i december 2005, stödde Europeiska rådet många av de förslag som ingick i meddelandet och antog en första gemensam, sammanhängande och övergripande EU-strategi för Afrika med underrubriken Mot ett strategiskt partnerskap . Syftet med denna strategi var att skapa en gemensam ram för alla aktörer inom EU och att bekräfta Afrikas utveckling som en av EU:s viktigaste politiska prioriteringar. Strategin tillämpas på partnerskapets alla tre nivåer – den nationella, regionala och panafrikanska nivån – och bygger på följande tre centrala antaganden: (i) utan god samhällsstyrning, rättsstat, säkerhet och fred är inga varaktiga framsteg i utvecklingen möjliga, (ii) regional integration, handel och sammanlänkning är nödvändiga faktorer för att den ekonomiska tillväxten ska kunna främjas, (iii) om Afrika ska kunna uppnå millennieutvecklingsmålen behövs mer stöd på de områden som har en direkt inverkan på levnadsstandarden, såsom hälsa, utbildning och tryggad livsmedelsförsörjning. Under 2006 och 2007 har EU kollektivt genomfört den politik och de åtgärder som fastställs i strategin för Afrika. På politisk nivå har EU ytterligare integrerat nyckelprinciperna om egenansvar, partnerskap och ömsesidig ansvarighet i alla sina förbindelser med Afrika. På operativ nivå har EU lanserat ett ambitiöst partnerskap för infrastruktur mellan EU och Afrika och ett EU-initiativ för god samhällsstyrning, ökat finansieringen för AU-ledda fredsbevarande insatser (såsom Amis-uppdraget i Darfur) inom ramen för den fredsbevarande resursen för Afrika och tillhandahållit stöd för AU:s Nyerereprogram för studentutbyte samt öppnat det europeiska Erasmus Mundus-programmet för afrikanska universitet, professorer och forskarstuderande. EU:s strategi har också lett till en ökad samstämmighet i EU:s politik på olika områden och en bättre samordning av kommissionens och medlemsstaternas politik rörande Afrika. 2.2. … till en gemensam EU–Afrika-strategi EU-strategin för Afrika har varit till stor nytta när det gäller att mobilisera ytterligare EU-stöd för utvecklingsinsatser under afrikansk ledning och förbättra samordningen av stödet. Strategin har varit till nytta på två sätt: som en ram för politiken (regelverk) och som en politisk process. Den har gjort EU till en bättre, mer enad och effektiv partner och kommer även i fortsättningen att vara ett centralt policydokument, men samtidigt utgör den bara ett första steg. Från första början framfördes kritik från vissa håll, som gick ut på att strategin för Afrika hade utvecklats utan att samråd hade hållits i tillräcklig utsträckning och att den fortfarande hade inslag av ett traditionellt, ensidigt angreppssätt med givar- och mottagarroller. Vid det femte ministermötet mellan EU och Afrika i Bamako i december 2005 enades man därför om att nästa steg skulle bli att ta partnerskapet till en ny strategisk nivå och utveckla en gemensam EU–Afrika-strategi: ett partnerskap med Afrika snarare än en strategi för Afrika. Inom ramen för detta strategiska partnerskap skulle afrikanska stater och organisationer ha huvudansvaret för sin egen politiska framtid och utveckling, medan EU skulle fortsätta att tillhandahålla utvecklingsbistånd så att millennieutvecklingsmålen kan nås i Afrika och världen som helhet, och förbindelserna skulle stegvis bli mer politiska, globala och jämlika. Denna ståndpunkt bekräftades vid Europeiska rådets möte i december 2006 och AU:s toppmöte i januari 2007. Parallellt med genomförandet av EU:s strategi för Afrika – som övervakas med hjälp av den gemensamma matrisen för genomförandet ( Joint Implementation Matrix ) – började därför arbetet för att utveckla en gemensam EU–Afrika-strategi. Med utgångspunkt i det arbete som gjorts 2006 gavs processen en nystart 2007 i form av en serie möten där man kom överens om de grundläggande principerna, målen och politiska prioriteringarna för den gemensamma strategin och Lissabonmötet. Vid dessa möten företräddes EU av kommissionen, det tyska, portugisiska och slovenska ordförandeskapet och rådets sekretariat. AU företräddes av AU-kommissionen, dess nuvarande ordförande (Ghana 2007) och ofta även av de länder som har huvudansvaret för politiska frågor inom ramen för Kairodialogen[2]. Ministermötet mellan EU och Afrika i Bryssel den 15 maj uttryckte sin tillfredsställelse med och sitt stöd för utkastet till gemensam strategi. Arbetet fortsätter under sommaren och hösten 2007 för att lägga sista handen vid den gemensamma strategin och utarbeta den första av en serie handlingsplaner samt dagordningen för själva Lissabonmötet. Den institutionella processen har underbyggts av ett omfattande samråd (bland annat på webbplatsen www.europafrica.org) för att få synpunkter för utkastet från ett brett spektrum av icke-institutionella intresserade parter i Europa, Afrika och övriga världen. Regelbundna diskussioner har också ägt rum med företrädare för Europaparlamentet, det panafrikanska parlamentet och intresserade parter inom det civila samhället i Afrika och Europa. Alla dessa processer bör förbättras och förstärkas inför Lissabontoppmötet. 3. LISSABONTOPPMÖTET: MÅL OCH INITIATIV Det faktum att toppmötet mellan EU och Afrika 2003 sköts upp blev en stor politisk besvikelse och det är välkommet att partnerskapet mellan EU och Afrika nu är tillbaka överst på den politiska dagordningen, där det har sin rättmätiga plats. Toppmötet utgör en möjlighet för båda världsdelarnas politiska ledare att göra kraftiga, handlingsinriktade politiska åtaganden i aktuella internationella frågor såsom klimatförändringen, migration, hållbar energi, styrelseskick och säkerhet, och att staka ut den politiska riktningen för det strategiska partnerskapet mellan EU och Afrika. EU och Afrika kan dessutom utnyttja denna möjlighet att visa att deras dialog är öppen och sträcka ut en hand till Afrikas andra partner, både gamla och nya, genom att bjuda in dem att delta i toppmötet. Vid toppmötet kommer stats- och regeringscheferna från Afrika och EU (som företräder 80 länder och närmare 1,5 miljarder människor) att underteckna en Lissabondeklaration – en överenskommelse mellan EU och Afrika om värderingar, gemensamma intressen och strategiska mål. Afrikas och EU:s ledare kommer också att anta en gemensam strategi, som bör vara ett kortfattat och fokuserat dokument, som en politisk vision och riktlinje för framtiden för det strategiska partnerskapet mellan EU och Afrika. 3.1. Mål Med hjälp av den gemensamma strategin försöker man nå följande fyra huvudsakliga politiska mål, som vart och ett företräder en dimension av det nuvarande partnerskapet mellan EU och Afrika: - Att stärka och förbättra det politiska partnerskapet mellan EU och Afrika, och göra det till ett genuint partnerskap mellan likvärdiga parter. - Att fortsätta att främja fred och säkerhet, god samhällsstyrning och mänskliga rättigheter, handel och regional och kontinentomfattande integration i Afrika samt andra viktiga utvecklingsfrågor. - Att gemensamt ta sig an globala utmaningar. - Att underlätta och främja ett brett och omfattande partnerskap på mellanfolklig grund för alla människor i Afrika och Europa. 3.2. Politiska initiativ Vid toppmötet skulle stats- och regeringscheferna kunna lansera ett antal särskilda flaggskeppsinitiativ som kan tillföra partnerskapet substans och visa Afrika, världen och EU:s egna medborgare hur EU på ett konstruktivt sätt driver partnerskapet mellan EU och Afrika framåt. De bör inbegripa följande: (a) Ett partnerskap mellan EU och Afrika rörande energi I båda världsdelarna utgör tryggad energiförsörjning, tillgång till trygga, hållbara och rimligt prissatta energitjänster samt hållbar och effektiv förvaltning av energiresurser förutsättningar för utveckling och välstånd. Även om Afrika har rika energiresurser har världsdelen för närvarande den sämsta tillgången till modern energi i världen. 600 miljoner afrikaner saknar tillgång till el, och använder ved för matlagning och värme. 400 000 afrikaner, främst kvinnor och barn, dör varje år av luftvägssjukdomar som har samband med luftföroreningar inomhus till följd av användning av ved och andra traditionella bränslen. Behovet av investeringar är enormt. För att garantera en 100-procentig tillgång till el i Afrika söder om Sahara skulle det enligt Världsbanken krävas en årlig investering på 8,27 miljarder euro. Redan nu är Europa och Afrika nära sammankopplade i energisektorn. Europa drar nytta av energiexporten från Afrika och Afrika drar nytta av europeiskt tekniskt och finansiellt stöd i energisektorn. De ökade globala problemen när det gäller tryggad energiförsörjning, tillgång till energi och klimatförändringar har stärkt förbindelserna mellan de två världsdelarna när det gäller framtiden på energiområdet, och skapat ett behov av gemensamma lösningar. Mot bakgrund av detta kommer det planerade energipartnerskapet mellan EU och Afrika att fungera som en innovativ plattform för en stärkt politisk dialog rörande energi mellan Afrika och EU. Genom energipartnerskapet kommer Afrika och Europa att dela kunskaper och erfarenheter, utveckla gemensamma politiska lösningar och främja särskilda insatser som kan svara på energiutmaningarna under det 21 århundradet. Partnerskapet kommer att omfatta tryggande och diversifiering av energiförsörjningen, både för Afrikas och Europas del, främja tillgången till rimligt prissatta, rena och effektiva energitjänster, stimulera energimarknaderna och ha som mål att öka de finansiella och mänskliga resurserna till förmån för en hållbar energiutveckling för Afrika, samtidigt som det främjar gynnsamma investeringsramar samt insyn och stabilitet på marknaderna. I partnerskapet kommer man därför att involvera nyckelaktörer, t.ex. den privata sektorn och internationella finansiella institut, och försöka få med nya givare i dialogen om utvecklingen av energisektorn i Afrika. Verksamheten kommer att vara inriktad på att uppnå följande konkreta mål: Att stärka den befintliga dialogen mellan Afrika och EU när det gäller tillgång till energi och tryggad energiförsörjning, öka investeringarna i energiinfrastruktur, inbegripet främjande av förnybara energilösningar och energieffektivitet, öka användningen av olje- och gasinkomster för utvecklingsändamål, främja öppenhet och gynnsamma ramar och integrera klimatförändringsfrågan i utvecklingssamarbetet. Partnerskapet bör bygga på befintliga instrument, såsom den övergripande ram som partnerskapet för infrastruktur mellan EU och Afrika och dess förvaltningsfond utgör, EU:s energiinitiativ och dess mekanism för energiinvesteringar i AVS-staterna (för närvarande 220 miljoner euro), de nationella och regionala vägledande programmen inom ramen för tionde Europeiska utvecklingsfonden och det tematiska programmet för miljö och hållbar förvaltning av naturresurser, däribland energi. (b) Ett partnerskap mellan EU och Afrika rörande klimatförändring Klimatförändringen påverkar alla länder, men de minst utvecklade länderna och andra sårbara utvecklingsländer kommer förmodligen att drabbas först och hårdast. Enligt en regional analys som ingår i den fjärde utvärderingsrapporten från den mellanstatliga panelen för klimatförändringar är Afrika en av de världsdelar som är mest utsatta för variationer och förändringar i klimatet, på grund av multipla stressfaktorer och låg anpassningskapacitet. Den afrikanska kontinenten kommer att påverkas särskilt när det gäller tryggad livsmedelsförsörjning, hållbar vattenförsörjning och extrema väderfenomen såsom översvämningar och torka. Det framgår också av rapporten från den mellanstatliga panelen för klimatförändringar att mellan 75 och 250 miljoner människor år 2020 förväntas drabbas av ökade vattenbrist till följd av klimatförändringarna och att det regnbevattnade jordbruket i vissa länder kommer att minska med upp till 50 %. Om klimatförändringen får fortsätta ohämmat utgör den ett allvarligt hot mot fattigdomsminskningen, och det utvecklingsarbete som utförts under många år riskerar att gå till spillo. I Addis Abeba-förklaringen om klimatförändring och utveckling i Afrika från januari 2007 åtog sig AU:s ledare bland annat att integrera klimatförändringen i nationell och subregional utvecklingspolitik och i program och insatser på utvecklingsområdet. Ordföranden för AU-kommissionen gavs fullmakt att inta en ledande roll när det gäller det afrikanska deltagandet i klimatförhandlingarna. Förklaringen utgör en god grundval för ett partnerskap rörande klimatförändring mellan AU och EU. Partnerskapet kommer att vara ett forum för dialog och utbyte av synpunkter om konkreta åtgärder för att bemöta klimatförändringen. Partnerskapet mellan EU och Afrika kommer att utgöra ett utmärkt diskussionsforum när det gäller en gemensam vision för EU och Afrika. Partnerskapet kommer också att stärka det praktiska samarbetet på följande områden: anpassning, katastrofriskreducering, bekämpning av avskogning, främjande av utvecklingsländernas deltagande på den globala koldioxidmarknaden (inbegripet genom mekanismen för ren utveckling), främjande och användning av miljövänlig teknik samt förbättrad övervakning av klimatförändringens miljöeffekter, bland annat genom rymdbaserade system. Partnerskapet kommer att stödjas av en global klimatförändringsallians som kommissionen inom kort kommer att lägga fram ett förslag om. (c) Ett partnerskap mellan EU och Afrika rörande migration, rörlighet och sysselsättning Migration och mobilitet utgör integrerade delar av globaliseringen och bör betraktas och behandlas som potentiellt positiva fenomen. Vid ministerkonferensen i Tripoli om migration och utveckling i november 2006 åtog sig ministrar från EU och Afrika att upprätta ”ett partnerskap mellan ursprungsländer, transitländer och destinationsländer för att bättre hantera migration på ett övergripande, helhetsinriktat och balanserat sätt, i en anda av delat ansvar och samarbete”. För att genomföra slutsatserna från konferensen bedriver EU och Afrika ett nära samarbete som omfattar ett brett spektrum av områden, allt från att främja förbindelserna mellan migration och utveckling och underlätta laglig migration till att gemensamt ta sig an olaglig migration, bland annat genom samarbete rörande återvändande och återtagande, och bekämpa människohandel, där samarbetet kommer att ökas och särskild hänsyn kommer att tas till skydd av offer. För att stärka den faktabas som ska ligga till grund för afrikanska staters migrationspolitik och bygga vidare på befintliga initiativ i världsdelen kommer EU och Afrika att samarbeta för att upprätta ett nätverk av Afrikabaserade migrationscentrum som kommer att samla in, analysera och sprida information om migrationsströmmar inom Afrika och mellan Afrika och EU. Migrationsprofiler kommer att utvecklas ytterligare. Afrika och EU kommer särskilt att ta upp frågan om utbildad arbetskraft, t.ex. hälsovårdspersonal som emigrerar till Europa och försöka att minimera den negativa inverkan som detta har för Afrika, där bristen på arbetskraft i hälsovårdssektorn konstaterats utgöra ett väsentligt hinder för framsteg i riktning mot millennieutvecklingsmålen[3]. En undersökning av nyutexaminerade studenter från läkar- och vårdutbildningar som nyligen utfördes av Världsbanken visar för Etiopiens vidkommande att 70 % av läkarna och 62 % av sjuksköterskorna planerar att lämna landet ”så snart de får chansen” och det uppskattas att ca 80 000 yrkesutbildade personer, varav 23 000 i ledande ställning eller fackutbildade, för närvarande lämnar Afrika varje år. Liknande initiativ skulle vid behov också kunna övervägas för andra sektorer. Partnerna kommer dessutom att utreda hur migranternas penningöverföringar till hemländerna skulle kunna underlättas och fås att i högre grad bidra till utveckling, samtidigt som deras privata karaktär respekteras. För att främja och bättre hantera rörligheten och arbetskraftsmigrationen inom Afrika och, där så är lämpligt, mellan Afrika och EU, kommer båda parter att samarbeta för att förbättra Afrikas förmåga att inhämta uppgifter om migration och hantera migration (bland annat genom att bygga på den modell som för närvarande utarbetas i samarbete med Malis regering och erfarenheterna från genomförandet av olika projekt rörande arbetskraftsmigration i Nordafrika). Man kommer också att undersöka metoder för att underlätta cirkulär migration mellan Afrika och EU i syfte att skapa lösningar som såväl ursprungs- och destinationsländerna som migranterna själva vinner på. EU och Afrika kommer att främja rörligheten för utbildad afrikansk arbetskraft mellan ursprungs- och destinationsländerna genom att skapa partnerskap mellan institutioner i EU och Afrika, såsom universitet och sjukhus. Eftersom bristen på sysselsättning är en av de allvarligaste utmaningarna för Afrika och med tanke på att initiativen för att hantera migration och rörlighet bör ingå i ett större sammanhang bör de två sidorna förena sina krafter för att skapa fler och bättre arbetstillfällen i Afrika , särskilt för ungdomar och kvinnor. Europa bör med utgångspunkt i sina egna erfarenheter stödja Afrika när det gäller att utarbeta och genomföra strategier och politik som främjar skapande av arbetstillfällen inom den formella ekonomin, bland annat genom att förbättra investeringsklimatet och bygga upp starka, lyhörda, öppna och ansvarsfulla myndigheter. Genom att skapa fler produktiva och anständiga arbetstillfällen i Afrika ges världsdelens unga kvinnor och män en framtid och ett genuint alternativ till osäkra, ofta farliga resor utan identitetshandlingar i hopp om att finna olagligt arbete i Europa. Samarbetet på detta område bör ha klara mål och bygga på utvecklingspolitikens huvudprinciper och knytas till agendan för konsekvens i politiken för utveckling, inbegripet på områdena handel, jordbruk, fiske, forskning och informations- och kommunikationsteknik, ekonomisk integration, investeringar, offentligt utvecklingsbistånd och migranters penningöverföringar. (d) Ett partnerskap mellan EU och Afrika rörande demokratiskt styre Demokratiskt styre är en integrerad del av EU:s och AU:s grundläggande värderingar. EU och AU har båda tagit initiativ på detta område, såsom den nya panafrikanska strukturen för god samhällsstyrning, den afrikanska mekanismen för inbördes granskning, initiativet för god samhällsstyrning för Afrika och AVS-länderna och mekanismen för gott styre inom ramen för grannskapspolitiken. Ett samarbete mellan det panafrikanska parlamentet och Europaparlamentet håller på att utvecklas. EU och AU måste nu påbörja en mer ambitiös och övergripande dialog mellan världsdelarna rörande alla aspekter av god samhällsstyrning. AU och EU bör därför gemensamt lansera ett forum för god samhällsstyrning med medverkan av icke-statliga aktörer, parlament på nationell och kontinental nivå, lokala myndigheter och regionala organisationer, för att stärka deras dialog om frågor av gemensamt intresse när det gäller samhällsstyrning, såsom mänskliga rättigheter, demokratiska principer, rättsstatsprincipen, förvaltning av naturresurser, kampen mot korruption och bedrägeri, öppen och ansvarsfull förvaltning av offentliga medel, utveckling och reform av institutioner, försvagade institutioner, globalt styre, reform av säkerhetssektorn osv. Målet för dialogen bör vara att förankra principer om demokratiskt styre på global, kontinental, nationell och lokal nivå, men också att bidra med input till dialoger på hög nivå mellan EU och Afrika om frågor rörande demokratiskt styre. För att främja ett mer effektivt stöd till den panafrikanska strukturen för god samhällsstyrning och insatser för en samordning av politiken kommer EU att undersöka nya möjligheter att kanalisera finansiering från gemenskapen och medlemsstaterna antingen genom en EU-fond eller genom gemensamma EU-bidrag till befintliga finansiella instrument och förvaltningsfonder. (e) En gemensam politisk och institutionell struktur för EU och Afrika Dessa partnerskap för fyra sektorer kommer att kompletteras och stärkas genom ett bindande åtagande om en mer övergripande och strukturerad politisk dialog mellan ledarna för EU:s och Afrikas 80 stater, och mellan de demokratiska institutionerna och medborgarna i båda världsdelarna. EU och Afrika måste därför stärka dialogen mellan alla EU- och AU-institutioner. I detta sammanhang spelar Europaparlamentet och det panafrikanska parlamentet en ledande roll. När så är lämpligt kan EU och Afrika också hålla ministermöten för olika sektorer och utveckla effektiva institutionella mekanismer för en politisk dialog som omfattar samtliga nivåer av partnerskapet (den globala, kontinentala, regionala, nationella och lokala). Man kommer härvidlag att bygga på de möten för ministertrojkan som redan nu hålls vartannat år och den aktiva dialogen på kommissionsnivå mellan EU och AU. Det kan dock behövas nya mekanismer i synnerhet på den globala nivån (vilket inbegriper möjligheten att samordna ståndpunkter och dagordningar i multilaterala organisationer och sammanhang). Med tanke på ambitionerna för det strategiska partnerskapet bör ledarna för EU och Afrika också åta sig att hålla toppmöten vartannat år, växelvis i EU och Afrika. Detta övergripande politiska partnerskap kommer att lanseras formellt i den s.k. Lissabondeklarationen. Dessa fem initiativ, vilka utgör EU:s förslag till flaggskeppsfrågor att tas upp vid Lissabontoppmötet, kommer tillsammans med program och verksamhet på andra områden av gemensamt intresse att ingå i en handlingsplan som bifogas den gemensamma strategin. En första handlingsplan som omfattar gemensam verksamhet på kort och medellång sikt (under de två åren fram till nästa toppmöte) kommer att utarbetas för Lissabontoppmötet. För att löftena ska infrias och toppmötet i Lissabon ska bli en framgång och milstolpe måste EU och AU gemensamt se till att denna första handlingsplan innehåller många ambitiösa åtaganden. 3.3. Gemensamt dokument En fullständigare översikt över prioriteringarna och målsättningarna för partnerskapet ges i ett gemensamt dokument som utarbetats av Europeiska kommissionen och rådets sekretariat: Beyond Lisbon: Making the EU-Africa Strategic Partnership Work . Tillsammans med detta meddelande utgör detta gemensamma dokument EU:s bidrag till den gemensamma strategi som kommer att förhandlas fram med de afrikanska partnerna och färdigställas under sommaren och hösten 2007. [1] Angola, Demokratiska republiken Kongo, Etiopien, Kap Verde, Kongo, Moçambique, Sierra Leone, Sudan och Tanzania. [2] Algeriet (fred och säkerhet), Egypten (kulturföremål), Nigeria (skuld), Senegal (migration), Tunisien (bistånd), Libyen (tryggad livsmedelsförsörjning), Marocko (miljö), Sydafrika (handel och regional integration). Det bör noteras att Marocko, trots att landet inte är medlem av AU, har deltagit i mötena som huvudansvarig för miljöfrågor. [3] KOM(2006) 870: Ett europeiskt handlingsprogram för att bekämpa den akuta bristen på hälso- och sjukvårdspersonal i utvecklingsländer (2007-2013).