[pic] | EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION | Bryssel den 4.4.2007 KOM(2007) 164 slutlig KOMMISSIONENS ÅRSRAPPORT TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN OCH REGIONKOMMITTÉN Att hålla Europas löften om utvecklingsfinansiering {KOM(2007) 158 slutlig}{KOM(2007) 163 slutlig}{SEK(2007) 415} INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1. Inledning 2 2. EU:s bistånd kan komma att bli rekordstort under perioden 2006–2010 4 2.1. Bättre resultat för EU i dess helhet än förväntat även om det fortfarande fordras ytterligare insatser från några medlemsstater 4 2.2. Goda utsikter att nå etappmålen för 2010 6 2.3. FN:s mål för de minst utvecklade länderna är på god väg att uppfyllas till 2010 7 2.4. Stark inriktning på Afrika 8 2.5. Några svåra problem att lösa 8 3. Genomförandet av innovativa finansieringskällor går långsamt men stadigt framåt 9 4. noggrann övervakning av att utvecklingsländerna bibehåller en hållbar skuldsättning 10 5. EU:s åtaganden om handel och utveckling stöds av dess strategi ”aid for trade” 11 6. Biståndseffektivitet – EU måste göra bättre bruk av tillgängliga instrument 11 7. Utarbetandet av mer förutsägbara biståndsmekanismer måste skyndas på 12 8. Mildring av följderna av exogena chocker: Det fordras ökad uppbackning från medlemsstaterna för att stödja nya koncept 12 9. Avbindning av bistånd: Den internationella utvecklingen håller inte takten med utvecklingen i EU 13 10. Förstärkning av EU:s inflytande inom de internationella finansinstituten 14 11. EU bekräftar sitt stöd till globala kollektiva nyttigheter men kommer inte att koppla sina åtgärder till den internationella arbetsgruppens rekommendationer 14 12. Slutsatser 15 1. INLEDNING EU är den största biståndsgivaren i världen och dess andel av det sammanlagda offentliga utvecklingsbiståndet ökar. Unionen har gjort långsiktiga och långtgående åtaganden när det gäller utvecklingsfinansiering och genomförandet av detta för att bidra till millennieutvecklingsmålen. - EU förband sig 2002 att till 2006 nå upp till ett anslag till offentligt utvecklingsbistånd motsvarande 0,39 % av sin samlade BNI. Den lyckades mer än väl uppnå detta mål och 2006 ökade dess offentliga utvecklingsbistånd till 0,42 % av unionens samlade BNI, vilket innebar att den rekordhöga summan 48 miljarder euro betalades ut[1]. EU:s bistånd gick huvudsakligen till Afrika under 2005. Av EU:s samlade offentliga utvecklingsbistånd gick en tredjedel till uppbyggnaden av social och administrativ infrastruktur för att bekämpa fattigdom och 10 % till humanitärt bistånd. - Därefter förband sig EU 2005 att till 2010 nå upp till ett anslag till offentligt utvecklingsbistånd på 0,56 % av sin samlade BNI i syfte att täcka finansieringsunderskottet, för att därefter nå slutmålet 0,7 % år 2015[2]. Dessa tidigare åtaganden från EU:s sida svarar för nästan 80 % av G8:s utlovade biståndsökningen till Afrika. EU ser ut att kunna infria bägge dessa mål. - En medlemsstat anslog strax över 1 % av sin BNI till offentligt utvecklingsbistånd 2006. Tre andra medlemsstater nådde upp till ett anslag på över 0,8 % och några medlemsstater som bara för några år sedan verkade släpa efter har ökat sitt bistånd väsentligt. De tio medlemsstater som anslöt sig till EU 2004 har fördubblat sitt samlade bistånd sedan anslutningen. - Unionen intar dessutom tätpositionen i den internationella utvecklingsfinansieringsprocessen i och med att den är bäst och snabbast på att genomföra sitt bistånd. Unionen har förutom att den undertecknat Parisförklaringen om biståndseffektivitet även infört gemensamma analyser och flerårig strategisk planering av EU:s och medlemsstaternas bistånd till enskilda länder[3]. Den håller dessutom på att på att utarbeta en EU-uppförandekodex för arbetsfördelningen på området utvecklingspolitik[4]. Inget kan emellertid tas för givet och man bör inte bortse från vissa faktorer, bland annat - att det förekommer betydande skillnader mellan medlemsstaternas biståndsbudgetar, - att enstaka åtgärder ibland kan dölja hur biståndet utvecklas i stort, - att utbetalning av biståndet bör ske på ett effektivare sätt så att det når fram till dem som behöver det. Kommissionen lägger härmed fram sin femte årliga rapport om framstegen när det gäller genomförandet av de åtaganden som gjordes 2002 inför Monterreykonferensen och som justerades ytterligare av Europeiska rådet inför FN:s toppmöte 2005 för att snabbare kunna uppfylla millennieutvecklingsmålen[5]. EU:s åtaganden utgör dessutom stommen i det europeiska samförståndet om utveckling. Frågan om hur man skall kunna öka biståndet och få förmedlingen av bistånd att fungera bättre kommer att tas upp på nytt vid FN:s högnivådialog om utvecklingsfinansiering i slutet av 2007, det tredje högnivåforumet om biståndseffektivitet i Accra och uppföljningskonferensen till Monterreykonferensen i Doha 2008. Detta meddelande grundar sig på de synpunkter som EU:s 27 medlemsstater (EU-27) framförde i sina svar på det frågeformulär för uppföljning av utvecklingen som de fick i slutet av 2006. Kommissionens bifogade interna arbetsdokument innehåller en närmare redogörelse av undersökningsresultaten[6]. 2. EU:S BISTÅND KAN KOMMA ATT BLI REKORDSTORT UNDER PERIODEN 2006–2010 2.1. Bättre resultat för EU i dess helhet än förväntat även om det fortfarande fordras ytterligare insatser från några medlemsstater EU uppnådde sitt första mellanliggande mål för det samlade offentliga biståndet ett år i förtid, dvs. 2005, och uppvisade ett utmärkt resultat även 2006 då dess samlade offentliga utvecklingsbistånd uppgick till 48 miljarder euro (vilket innebär att det offentliga utvecklingsbiståndets andel av BNI uppgick till 0,.4 2%, dvs. den andel som ligger över målet på 0,39 %). De 15 medlemsstater som hade detta mål 2002 (EU-15) uppvisade ett än mer imponerande samlat resultat, nämligen en andel på 0,43 %. Självfallet bidrog skuldlättnaden till Irak och Nigeria samt stödet efter tsunamin till att EU:s offentliga utvecklingsbistånd nådde en topp 2005–2006. Table 1: EU ODA levels 2004-2006 [pic]ODA in € million at current prices; Coloured cells contain information supplied by Member Sttates, other cells are Commission data or calculations; EU12 total and EU27 total GNI and ODA figures in 2004 and 2005 do not include the GNI of BG and RO EU:s goda resultat har möjliggjorts av de ledande givarna, dvs. de nio medlemsstater som antingen uppnått målet på 0,7 % eller beslutat nå detta mål före 2015. Häribland skall särskilt nämnas Sverige (SE), som för närvarande anslår 1 % av sin BNI till bistånd, och Luxemburg (LU), som kommer att uppnå enprocentsmålet till 2012. Några medlemsstater som för några år sedan hade ett väsentligt lägre offentligt utvecklingsbistånd än idag, t.ex. Tyskland (DE) och Spanien (ES), har visat att en biståndsökning är möjligt om bara den politiska viljan finns. För Spaniens del saknades det dock 142 miljoner euro för till landets individuella minimimål på 0,33 %. De tio medlemsstater som anslöt sig till EU 2004 (EU-10) har både fördubblat sitt offentliga utvecklingsbistånd sedan anslutningen och bevisat att de är beslutna att följa gemenskapens regelverk i detta hänseende. Unionen skulle kunna ha nått ett ännu bättre resultat om även Grekland (EL), Italien (IT) och Portugal (PT) hade lyckats nå upp till sina individuella mål på 0,33 % i tid. Dessa länder har förpliktigat sig att nå upp till samma nivå som de övriga i gruppen till 2007 (EL, PT) respektive 2008 (IT). De svårigheter som dessa länder haft hittills visar dock på problemet med enstaka åtgärder som ger en kraftig ökning av det offentliga utvecklingsbiståndet under några enstaka år (PT: skuldlättnad för Angola 2004 som räknades som offentligt utvecklingsbistånd. IT: bidrag till multilaterala organ 2005) som inte samtidigt åtföljs av politiska beslut om att gradvis öka biståndsbudgeten. Det fordras ytterligare insatser från de medlemsstater som ligger under minimimålen för att man skall undvika klyftan som finns mellan medlemsstaterna när det gäller förmågan att uppfylla gemensamma löften. 2.2 . Goda utsikter att nå etappmålen för 2010 I motsats till det globala offentliga utvecklingsbiståndet, som förväntas minska under 2007–2008, förväntas unionens bistånd i stället öka under perioden 2007–2010, vilket är i överensstämmelse med EU:s utfästelse för 2010. Utsikterna till ökad ekonomisk tillväxt innebär att EU eventuellt skulle kunna uppbringa ytterligare 27 till 30 miljarder euro årligen jämfört med 2006, vilket således överstiger de ursprungligen planerade beloppet på 20 miljarder euro. Medlemsstaternas biståndsprognoser är mycket känsliga för BNI-utvecklingen och det är därför möjligt att de inte lyckas nå det fastställda målen. Flera medlemsstater har ännu inte uttryckligen fastställt fleråriga budgetökningar till stöd för sina prognoser, utan avsätter i stället medel efterhand. Skuldlättnad har visserligen börjat användas för att öka det offentliga utvecklingsbiståndet och svarar sedan 2005 för huvuddelen av biståndet från Österrike (AT) (mer än 50 %), Frankrike (FR), Tyskland (DE, Italien (IT) och Förenade kungariket (UK) (cirka en tredjedel av allt offentligt utvecklingsbistånd från varje land), men är inte tillräckligt i det långa loppet. För att man skall lyckas hålla den styrfart som krävs för att nå målen för 2010 måste man påskynda anskaffandet av programplanerat bistånd, inbegripet innovativa finansieringskällor om så är nödvändigt. Portugal är ännu inte på väg att uppnå EU:s nästa individuella mål trots en imponerande planerad ökning på 148 % av det offentliga utvecklingsbiståndet för perioden 2006–2010. Dessutom har några av EU-12-länderna (dvs. de medlemsstater som anslutit sig från och med 2004) ännu inte kunnat visa hur de avser att gå till väga för att öka sina biståndsvolymer fram till 2010. Table 2: Forecasts and assumptions for achieving the 2007 – 2010 goals [pic] ODA in € million at current prices. Source: coloured cells contain information supplied by Member States, other cells are Commission data or calculations. 2.3. FN:s mål för de minst utvecklade länderna är på god väg att uppfyllas till 2010 Till följd av världstoppmötet 2005 och Monterreyöverenskommelsen har alla EU-15-länder antingen redan anslagit minst 0,15 % av sin BNI till offentligt utvecklingsbistånd till förmån för de minst utvecklade länderna, eller så räknar de med att nå denna andel till 2010. Sex andra medlemsstater är beredda att förbinda sig att anslå en minimiandel av sitt offentliga utvecklingsbistånd till de minst utvecklade länderna. Sambandet mellan stöd till de mest behövande (dvs. de minst utvecklade länderna, eftersatta mottagarländer, sårbara länder), fattigdomsbekämpning och uppfyllandet av millennieutvecklingsmålen kommer att stå i centrum vid konferenserna i Accra and Doha 2008. 2.4 . Stark inriktning på Afrika Europas årliga bistånd till Afrika har fördubblats sedan 2002 och för 2005 uppgick det till närmare 14 miljarder euro. Nästan hälften av EU:s bistånd går till Afrika och nästan hälften av det bistånd det lovat att årligen skjuta till det offentliga utvecklingsbiståndet utöver 2006-års nivå har vikts till denna kontinent som ett led i EU:s Afrikastrategi. När den slutgiltiga statistiken för 2006 från OECD:s kommitté för utvecklingsbistånd (DAC) blir tillgänglig senare i år kommer kommissionen att utarbeta en tabell för minimiprocentsatser som kan användas för att bedöma EU:s framtida anslag till Afrika. Mot bakgrund av den allmänna prognosen för en ökning av EU:s bistånd förefaller det finnas goda utsikter till en ökning av det samlade EU-biståndet till Afrika med ytterligare minst 10 miljarder euro per år. 2.5 . Några svåra problem att lösa Om EU skall kunna bevisa att den håller sina löften om utvecklingsfinansiering och ligger i framkant när det gäller att förmedla bistånd på ett effektivt sätt måste följande frågor beaktas: - Förutsägbarhet i biståndet på lång sikt är en förutsättning för att man skall lyckas uppfylla millennieutvecklingsmålen. Även om några medlemsstater håller på att genomföra nationella planer för att gradvis öka sitt bistånd finns det fortfarande sådana som uppvisar stora svängningar i sitt offentliga utvecklingsbistånd, både till volym och sammansättning. Med hänsyn till detta är det av avgörande betydelse att alla medlemsstater till slutet av 2007 fastställer nationella tidsplaner i syfte att gradvis öka sina biståndsnivåer år från år . - Framförallt de medlemsstater som antingen inte nått målet för 2006 eller som inte förberett sig på att nå målet för 2010 måste kunna påvisa hur de har för avsikt att fylla det kvarvarande finansieringsunderskottet med iakttagande av principen om en jämn fördelning av finansieringsbördan mellan medlemsstaterna . Deras åtaganden måste åtföljas av fördubblade informationsinsatser i syfte att vinna allmänhetens stöd för en ökning av biståndet . Kommissionen är beredd att ge sitt stöd till detta. - Additionalitetsprincipen gäller för skuldlättnader : Det offentliga nettoutvecklingsbiståndet för 2005, exklusive skuldlättnaderna för de tre medlemsstater som tillsammans svarar för 55 % av EU:s sammanlagda bistånd, antingen minskade (DE –5,5 %, FR –0,7 %) eller ökade endast marginellt (UK +0,9 %). Detta förefaller strida mot Monterreyöverenskommelsen och rådets slutsatser från april 2006[7]. - För att medlemsstaternas biståndsvolymer skall gå att jämföra måste medlemsstaterna öka sin kapacitet och förbättra sina metoder när det gäller rapportering av det offentliga utvecklingsbiståndet . De EU-stater som f.n. är medlemmar i DAC bör begära att DAC anpassar sin informationsstrategi så att den fungerar även för blivande givarländer , dvs. de 12 EU-stater som inte är medlemmar i DAC . Kommissionen kan bistå vid denna process. - Beredskap att hantera snabbt ökande biståndsvolymer på ett effektivt sätt : Medlemsstaterna kommer att tillhandahålla 90 % av det ytterligare biståndet från EU bilateralt. Eftersom lejonparten av detta kommer att utgöras av programplanerat bistånd måste EU-givarna snarast se över sina strukturer och operativa förfaranden så att de kan förmedla mer bistånd både bättre och snabbare. Denna process måste omfatta följande: - Nationella planer för att förbättra förmågan att genomföra det ökade offentliga utvecklingsbiståndet, eftersom ökningen då endast kommer att ha formen av åtaganden under det att utbetalningen kan komma att släpa efter. - Snabb omsättning i praktiken av den kommande EU-uppförandekodexen för arbetsfördelning på området utvecklingspolitik . - Ökad användning av alla nya kanaler för utbetalning såsom t.ex. de gemensamma europeiska instrument som det europeiska samförståndet ger upphov till - i syfte att genomföra gemensamma politiska mål såsom EU:s Afrikastrategi och långtgående EU-partnerskaps- eller associeringsavtal, t.ex. genom frivilliga bidrag till EU:s fond för infrastruktur i Afrika , - í syfte att hantera globala utmaningar , t.ex. sådana som sammanhänger med exogena chocker som klimatförändringar, naturkatastrofer, variationer i råvarupriser och allvarliga hot mot folkhälsan eller djurhälsan, - i syfte att underlätta genomförandet av gemensamma EU-åtaganden , t.ex. ”Aid for Trade” och som bidrar till att höja EU:s profil och synlighet internationellt. 3. Genomförandet av innovativa finansieringskällor går långsamt men stadigt framåt Framstegen under 2006 uppnåddes genom betydande insatser från vissa EU-medlemsstaters sida, i vilka även icke-medlemsstater deltog. Frankrike och Förenade kungariket beslutade om ett gemensamt årligt anslag på mer än uppskattningsvis 200 miljoner euro, finansierat genom en flygbiljettsskatt, till en internationell mekanism för inköp av läkemedel (UNITAID). Förenade kungariket, Frankrike, Italien, Spanien och Sverige (tillsammans med Norge) anskaffade en första miljard US-dollar på kapitalmarknaderna till den internationella finansieringsmekanismen för immunisering (IFFIm), vilken avsåg vaccinering av barn. Nyligen lanserade Förenade kungariket och Italien (tillsammans med Kanada, Norge, Ryssland och Bill och Melinda Gates stiftelse) det första förhandsmarknadsåtagandet för vacciner (AMC) i syfte att påskynda utvecklingen och marknadsintroduktionen av ett nytt vaccin mot pneumokockinfektion i utvecklingsländerna. Även ett pilotprojekt rörande malariavaccin är under övervägande. De nya instrumenten utgör stabila och förutsägbara finansieringskällor. Den största fördelen är att de säkrar långsiktiga budgetåtaganden. Detta kan emellertid medföra extra transaktionskostnader samt kräva betydande administrativa och politiska insatser. Merparten av de medel som anskaffas genom innovativa finansieringsmekanismer kommer att tillhandahållas genom befintliga kanaler och organisationer med erfarenhet av arbete inom hälso- och sjukvårdssektorn i utvecklingsländer. Även om dessa mekanismer innebär att man undviker att inrätta parallella strukturer fordras det ändå betydande insatser för att anpassa dessa initiativ till partnerländernas strategier på hälso- och sjukvårdsområdet. Det stora flertalet av EU:s medlemsstater planerar inte att aktivt delta i de innovativa finansieringskällorna inom den närmaste framtiden, vare sig för utvecklingsändamål eller för globala kollektiva nyttigheter. Kommissionen uppmanar de medlemsstater som ännu inte deltar i något av initiativen att fortsätta att undersöka hur effektiva dessa så att kommissionen eventuellt kan få fler länder att delta och dessutom anskaffa ytterligare, stabilare finansieringskällor. Den erinrar även om att innovativa finansieringskällor inte kan utgöra en ersättning för offentligt utvecklingsbistånd och uppmanar medlemsstaterna att inte låta användningen av innovativa finansieringskällor ske på bekostnad av andra viktiga prioriteringar när det gäller utvecklingsfinansiering. 4. nog GRANN ÖVERVAKNING AV ATT UTVECKLINGSLÄNDERNA BIBEHÅLLER EN HÅLLBAR SKULDSÄTTNING Den extraordinära skuldlättnaden (Irak och Nigeria) fortsatte att ge positiva verkningar, samtidigt som man även fortsatte att genomföra initiativet för skuldlättnad för kraftigt skuldtyngda fattiga länder (HIPC-initiativet). Det multilaterala initiativet för skuldlättnad (MDRI-initiativet) utgör en förstärkning av insatserna för att ytterligare minska skuldbördan ör de kraftigt skuldtyngda fattiga länderna genom att till 100 % avskriva skulder till Internationella utvecklingsfonden ( IDA , Världsbanken), Afrikanska utvecklingsfonden och Internationella valutafonden ( IMF ), medan lån från Interamerikanska utvecklingsbanken och andra regionala utvecklingsbanker inte omfattas. Kommissionen uppmuntrar till förstärkta och internationellt samordnade insatser för att stödja låginkomstländerna i deras strävan att undvika ohållbar skuldsättning. Dessa insatser bör bl.a. omfatta förbättrad skuldförvaltning, leda till att nya långivarländer tas med i debatten om en ordning för hållbar skuldsättning och för att lösa problemet med fripassagerare (dvs. möjligheten av att skuldlättnad leder till korssubventionering av långivare som erbjuder lån utan särskilda förmåner till länder som inte längre räknas till gruppen kraftigt skuldtyngda fattiga länder). Kommissionen föreslår att rådet uppmanar medlemsstaterna, i lämpliga internationella forum, att överväga hur man skall kunna främja ansvarsfull upplåning och utlåning, bland annat genom att förbättra utvecklingsländernas skuldförvaltning och främja en dialog med nya långivare. 5. EU:s åtaganden om handel och utveckling stöds av dess strategi ”aid for trade” Kommissionen rekommenderar att rådet och Europaparlamentet ger sitt stöd till de förslag som läggs fram i meddelandet ”Mot en EU-strategi för Aid for Trade – kommissionens bidrag”[8]. 6. BISTÅNDSEFFEKTIVITET – EU MÅSTE GÖRA BÄTTRE BRUK AV TILLGÄNGLIGA INSTRUMENT Biståndseffektivitet står högt upp på EU:s politiska agenda och omnämns i alla initiativ. Sedan antagandet 2006 har de flesta av de tidsbundna målen i handlingsplanen för biståndseffektivitet ”Fler, bättre och snabbare resultat” antingen börjat genomföras eller redan uppnåtts. (1) Gemensam flerårig strategisk planering skall med tiden genomföras i alla länder i syfte att förbättra komplementariteten . I enlighet med rådets slutsatser från april 2006 har detta slags planering redan börjat tillämpas i AVS-staterna där programplaneringen i samband med den tionde Europeiska utvecklingsfonden (EUF) har varit en trampolin för en gemensam planering med andra givare på området. Erfarenheterna har varit mycket varierande, både vad gäller givarnas framsteg och deras deltagande. Tack vare effektiva samordningsmekanismer har det varit möjligt att genomföra gemensamma landanalyser . Gemensamma svarsstrategier håller dessutom gradvis på att ta form i flertalet av de utvalda länderna[9], t.ex. Demokratiska republiken Kongo, Dominikanska republiken, Etiopien, Ghana, Haiti, Kenya, Mali, Sierra Leone, Somalia, Sydafrika, Tanzania, Uganda och Zambia. Eftersom den gemensamma programplaneringen är flexibel och gradvis till sin karaktär kan processerna anpassas till enskilda länders situation, och vid behov kan dessutom processer som t.ex. gemensamma biståndsstrategier användas. Eftersom processen hela tiden utvecklas förekommer ständiga ändringar av dessa uppgifter. De visar dock på att det, trots vissa större framsteg, ändå förekommer problem på grund av att medlemsstaternas programplaneringsmekanismer är alltför olika sinsemellan och på att huvudkontoret och kontoren på fältet inte alltid har samma inställning. I syfte att lösa problem, tillhandahålla tekniskt bistånd och förbättra relationen mellan huvudkontor och fältkontor har kommissionen anordnat gemensamma uppdrag, t.ex. i Haiti och Somalia, och inrättat särskilda nätverk av EU-experter. (2) Uppförandekodexen som har till syfte att förbättra arbetsfördelningen mellan EU-givarna förväntas antas av rådet i maj 2007. (3) Den första upplagan av de europeiska utvecklingsdagarna hölls i november 2006 och det har beslutats att detta ska bli ett återkommande årligt evenemang. (4) En reviderad version av EU:s givaratlas , inklusive en första upplaga för en viss region (västra Afrika) och ett vists land (Moçambique), har utarbetats. (5) Det har fastställts minimimål för de ytterligare fyra EU-åtagandena i samband med Parisförklaringen. Detta har gjorts i form av en EU-färdplan för harmonisering som redogör för de lokala processerna för biståndseffektivitet. Kommissionen bekräftar att den har för avsikt att uppfylla målet att 50 % av biståndet skall kanaliseras via mottagarlandets eget system i form av budgetstöd. (6) Alla hinder för samfinansiering i gemenskapens lagstiftning har avlägsnats. 7. UTARBETANDET AV MER FÖRUTSÄGBARA BISTÅNDSMEKANISMER MÅSTE SKYNDAS PÅ Budgetstöd, som är det erkänt viktigaste instrumentet för att ge resultatbaserat bistånd till utvecklingsländerna på medellång sikt, är fortfarande det instrument som föredras av 13 av medlemsstaterna. Några av dem har blivit villigare att överväga att till det sektoriella budgetstödet även lägga allmänt budgetstöd. Kommissionen håller på att utveckla konceptet med allmänt budgetstöd som ett möjligt sätt att göra biståndet mer förutsägbart, vilket bland annat skulle omfatta precisa kriterier för stödberättigande och en inriktning på resultat. Mekanismerna för budgetstöd bör garanterar att efterhandsinformation och ansvarighet finns. En möjlighet är således långsiktigt budgetstöd, som garanterar en viss nivå på det årliga stödet, och som omfattas av skyddsklausuler. 8. Mildring av följderna av exogena chocker: Det fordras ökad uppbackning från medlemsstaterna för att stödja nya koncept Ett allmänt mål för EU:s utvecklingspolitik är att förbättra utvecklingsländernas motståndskraft när det gäller exogena ekonomiska chocker (sårbarhet när det gäller priser) och naturfenomen (naturkatastrofer, klimatförändringar och pandemier). Under 2006 utarbetades och prövades visserligen redskap för detta ändamål, men dessa rönte föga intresse och inga större framsteg har därför gjorts. - Sårbarhet när det gäller inkomster : Nederländerna (NL) och gemenskapen (EG) fortsätter att stödja Världsbankens grupp för hantering av råvarurisker (CRMG), vilken har visat att det är möjligt att använda marknadsbaserade instrument för att begränsa riskerna i samband med externa prisrörelser. Frankrike har utarbetat initiativ för hantering av risker när det gäller bomull och planerar att pröva en ny, integrerad mekanism i vissa utvalda länder inom ramen för en ny gemensam givarordning. - Riskbegränsning i samband med katastrofer : EU spenderade mer än 3,5 miljarder euro i katastrofanknutet bistånd under perioden 2005–2006, varav endast ca tre procent avsåg förebyggande bistånd . Intresset har ökat för bredare strategier för katastrofberedskap, men det fordras dock en mycket större uppslutning från medlemsstaternas sida. För att kommissionen skall kunna erbjuda en gemensam ordning till 2008 kommer den att lämna förslag till en gemensam ”EU-strategi för riskbegränsning i samband med katastrofer” som bygger på tidigare erfarenheter (t.ex. från nionde EUF:s katastrofmekanism) och som är förenlig med de internationella initiativen på detta område. - FLEX är EG:s mekanism för att skydda reformer i AVS-länderna som kan äventyras av kortsiktiga fluktuationer i exportinkomsterna. För att stärka denna mekanisms antcykliska karaktär kommer förslag som har till syfte att göra det enklare att tillhandahålla FLEX-biståndet, och detta på ett tidigare stadium. Detta skall diskuteras med medlemsstaterna och AVS-gruppen. Kommissionen föreslår att medlemsstaterna ska - försöka uppnå en bättre balans mellan åtgärder efter naturkatastrofer och förebyggande strategier för riskbegränsning med hjälp av en gemensam EU-strategi för förebyggande av katastrofer och katastrofberedskap, - öka stödet till provning/utveckling av nya instrument och metoder för att mildra de negativa följderna av exogena chocker för utvecklingsländerna, varvid åtskillnad skall göras på marknadsorienterade svar på chocker orsakade av internationella prisfluktuationer och åtgärder för att mildra chocker orsakade av naturkatastrofer, - aktivt delta i den internationella arbetsgruppen för hantering av råvarurisker i syfte att förbättra informationsutbytet om nya metoder för riskhantering. 9. Avbindning av bistånd: Den internationella utvecklingen håller inte takten med utvecklingen i EU EU håller på att avbinda alltmer bistånd. Flertalet av de medlemsstater som ger bistånd inom ramen för DAC har (nästan) helt avbundit sitt offentliga utvecklingsbistånd, under det att några har infört nya åtgärder som har till syfte att avbinda ytterligare en del av deras bistånd. Några av EU-10-länderna har börjat genomföra DAC:s rekommendation om avbindning av bistånd till de minst utvecklade länderna. Den ökade användningen av budgetstöd har dessutom bidragit till det förbättrade resultatet för unionens samlade utvecklingsbistånd. Medlemsstaterna uppmanas att vidta ytterligare insatser för att helt avbinda sitt bistånd. Eftersom medlemsstaternas offentliga utvecklingsbistånd omfattas av EG:s bestämmelser om den inre marknaden framhåller kommissionen på nytt att den är skyldig att beivra alla överträdelse i detta avseende. De medlemsstater som håller på att bygga upp sina system för utvecklingssamarbete, dvs. sina system för offentlig upphandling, måste avbinda sitt bistånd i förhållande till övriga medlemsstater. Under 2006 omvandlade EG sina avbindningsförordningar till nya instrument för ekonomiskt samarbete inom ramen för den allmänna budgeten. I detta sammanhang avbands även stödet till icke-statliga aktörer. Kommissionen välkomnar utvidgningen av tillämpningsområdet för DAC:s rekommendation (genom en sänkning av tröskeln för dess tillämpning) efter flera års dödläge och uppmanar till ytterligare framsteg, dvs. en övergång från ett handelsinriktat synsätt som endast berör frågan om ömsesidigt tillträde för givarna till ett mer givarorienterat synsätt som är inriktat på utvecklingsländerna. Detta förutsätter en ytterligare utvidgning av DAC:s rekommendation (inriktning på tillträde för utvecklingsländerna, främjande av lokala förmånsordningar). Kommissionen hänvisar till överenskommelsen inom EU om att inom relevanta internationella forum verka för en ytterligare avbindning av livsmedelsbistånd och transport av livsmedelsbistånd . 10. Förstärkning av EU:s inflytande inom de internation ELLA FINANSINSTITUTEN EU har förbättrat sin samordning inom Världsbanken och IMF, om än i varierande takt. Bland annat har de verkställande direktörer från EU vid Världsbanken hittills hunnit utfärda cirka 40 gemensamma förklaringar inom ramen för ett informellt samarbete, vilket lett till att EU blivit långt mer synligt och fått ett väsentligt ökat inflytande. Att EU:s medlemsstater intar gemensamma ståndpunkter förefaller vara en förutsättning för att unionen skall kunna öka både sin synlighet och sitt inflytande inom de internationella finansinstituten. En förbättrad samordning av EU:s insatser inom de internationella finansinstituten fordrar en intensifierad dialog och ett utökat informationsutbyte. De verkställande direktörer från EU vid Världsbanken och IMF sammanträder veckovis för att utbyta synpunkter om styrelsefrågor och, om möjligt, för att fatta beslut om gemensamma ståndpunkter. Kommissionen underlättar detta samarbete och har dessutom för avsikt att öka sitt stöd. Det finns utrymme för att förbättra EU:s samordning inom IMF, särskilt i Washington. Kommissionen inbjöd 2007 de verkställande direktörer från EU vid de tre viktigaste regionala utvecklingsbankerna (Afrikanska, Asiatiska respektive Interamerikanska utvecklingsbanken) till Bryssel för att förbättra samordningen med kommissionen och den inbördes dialogen. Detta möte gav goda resultat och dessa möten kommer därför att hållas regelbundet. Kommissionen föreslår även följande: - Det bör regelbundet, och så ofta som möjligt, hållas samordningsmöten mellan de verkställande direktörerna från EU, med deltagande av kommissionen, vid Världsbanken och IMF för att anta gemensamma europeiska förklaringar om styrelsefrågor, - EU:s samordning inför vår–sommarmötena bör förbättras. Kommissionen är beredd att ge det stöd som behövs. - De verkställande direktörerna från EU och kommissionen bör utbyta information och dokument, vilket även innebär att styrelsedokumenten från de internationella finansinstituten (inbegripet de regionala utvecklingsbankerna) regelbundet i god tid bör överlämnas till kommissionen. - Europa, liksom utvecklingsländerna, bör göra sig stämma bättre hörd i Världsbanken. 11. EU bekräftar sitt stöd till globala kollektiva nyttigheter men kommer inte att KOPPLA SINA ÅTGÄRDER TILL DEN INTERNATIONELLA ARBETSGRUPPENS REKOMMENDATIONER Den internationella arbetsgruppens rapport om globala nyttigheter – Att möta globala utmaningar – offentliggjordes i september 2006. Det faktum att den var försenad och hade tillmätts liten vikt förefaller dock ha inverkat på EU-medlemsstaternas reaktioner. Medlemsstaterna är visserligen till största del medvetna om denna rapport men de är för den sakens skull inte övertygade om att den utgör ett viktigt bidrag till debatten om globala offentliga nyttigheter. Kommissionen instämmer i detta, även om den samtidigt ger sitt erkännande till de analyser som arbetsgruppen genomfört och de samråd som den hållit med ett stort antal aktörer. Det råder allmän enighet om arbetsgruppens val av prioriterade globala allmänna nyttighete r, särskilt när de gäller dem som avser hälso- och sjukvård och miljö, samtidigt som detta principiella stöd inte åtföljs av någon stark uppbackning í finansieringsfrågan. Flertalet medlemsstater instämmer i rekommendationerna från expertgruppen på hög nivå för ett förenhetligande av FN-systemet enligt vilken det behövs en reform av FN-systemet i syfte att öka insynen i dess verksamhet och att förstärka ansvarigheten generellt sett. Det finns inget stöd för rapportens huvudförslag om bättre globala styrelseformer, dvs. G-25. Arbetsgruppens strategi för finansiering av globala kollektiva nyttigheter har fått ett blandat mottagande. En majoritet av medlemsstaterna är positiva till några av förslagen som är enkla och redan godkänts internationellt. Andra, mer innovativa rekommendationer som syftar till att frikoppla de globala kollektiva nyttigheterna från utvecklingsbiståndet har uppmärksammats, men stöds av ytterst få medlemsstater. Mot denna bakgrund och på grundval av kommissionens egen analys av rapporten förefaller det som om arbetsgruppens förslag för närvarande inte röner något större intresse i EU. Det vore således både förhastat och oklokt att i nuläget fastställa en EU-handlingsplan för att öka utbudet och förbättra finansieringen av globala allmänna nyttigheter. Trots denna bedömning har EU gjort betydande framsteg när det gäller att öka utbudet av prioriterade globala allmänna nyttigheter, tex. på hälso- och sjukvårdsområdet och miljöområdet, och har även fortsatt att utöva sitt ledarskap på ett ansvarsfullt sätt såsom starkt förordats av arbetsgruppen. En övergripande strategi för globala allmänna nyttigheter kan komma att övervägas i framtiden. Under tiden kommer kommissionen att öka sina insatser när det gäller globala allmänna nyttigheter genom ett ökat samarbete i syfte att bygga allianser med utvecklingsländerna. Målet är en andra fas av Kyotoprotokollet (dvs. en fas efter 2012) som t.ex. bidrar till att uppfylla millennieutvecklingsmålen och till att begränsa den globala uppvärmningen. 12. Slutsatser Resultatet för EU:s samlade offentliga biståndet 2006 överträffade förväntningarna, även om några medlemsstater ännu inte nådde upp till de fastställda miniminivåerna. Det finns goda utsikter allmänt sett till att EU skall lyckas uppnå etappmålen för 2010 när det gäller offentligt utvecklingsbistånd, under förutsättning att man lyckas lösa vissa grundläggande problem så att EU kan bevara sin trovärdighet som den viktigaste biståndsgivaren och att man lyckas få den allmänna opinionen att stödja en ökning. En förutsättning för att EU:s bistånd skall kunna bli väsentligt mer effektivt är att EU:s uppförandekodex för arbetsfördelningen på området utvecklingspolitik börjar tillämpas så snart som möjligt. Områdena handel och utveckling skall behandlas inom ramen för EU:s gemensamma strategi ”Aid for Trade” som fordrar en trovärdig uppföljning från alla berördas sida. Det har överlag, om än i varierande takt, gjorts framsteg när det gäller fleratlet av EU:s åtaganden. Det fordras dock ökade insatser och ett ökat deltagande av medlemsstaterna på flera områden såsom t.ex. budgetstöd och strategier för att mildra följderna av exogena chocker. [1] För att kunna uppnå ett anslag på minst 0,39 % av EU:s samlade BNI till offentligt utvecklingsbistånd till 2006 förband sig medlemsstaterna att öka sitt offentliga utvecklingsbistånd. De som anslog mindre än 0,7 % av sin BNI till offentligt utvecklingsbistånd förband sig att bibehålla en hög nivå, under det att övriga förband sig att anslå minst 0,33 %. [2] Det andra, mellanliggande, samlade målet för 2010 grundar sig på individuella minimimål för det offentliga utvecklingsbiståndets andel av BNI, dvs. de medlemsstater som ännu inte nått upp till en andel på 0,51 % förbinder sig att uppnå den nivån. Medlemsstaterna förbinder sig att nå upp till målet 0,7 % till 2015 och de som redan uppnått det målet förbinder sig att ligga kvar på en nivå som överstiger denna. De medlemsstater som anslutit sig till EU efter 2002 skall till 2010 försöka uppnå, och därefter bibehålla, ett minimimål för det offentliga utvecklingsbiståndets andel av BNI på 0,17 %. Därefter skall de till 2015 uppnå en andel på 0,33 %. Detta åtagande har kombinerats med ett löfte om att sammantaget tillhandahålla minst 50 % av den överenskomna ökningen av det offentliga utvecklingsbiståndet till Afrika. [3] Rådets slutsatser från april 2006 om finansiering till förmån för utveckling och biståndseffektivitet – Fler, bättre och snabbare resultat. [4] På grundval av kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet KOM(2007) 72 av den 28.2.2007. [5] Rådets slutsatser från maj 2005 ”Millennieutvecklingsmålen: EU:s bidrag till översynen av millennieutvecklingsmålen vid FN:s högnivåmöte 2005”. Bland EU:s löften ingår även ytterligare åtaganden beträffande innovativa finansieringskällor för utvecklingsbistånd, skuldlättnader och globala kollektiva nyttigheter, ett mer samordnat och effektivare bistånd, inbegripet mer förutsägbara biståndsmekanismer, mildring av följderna av exogena chocker, avbindning av bistånd och reform av de internationella finansinstituten. [6] Utvecklingsfinansiering: från Monterrey 2002 till Doha 2008 - Lägesrapport 2007 SEK(2007) 415. [7] Rådets slutsatser från april 2006, fotnot 1 till punkt 24. [8] Kommissionens meddelande KOM(2007) 163 av den 4 april 2007. [9] Enligt rådets kriterier (rådets slutsatser punkt 51): ”a) förekomst av en strategi för minskad fattigdom eller motsvarande, b) förekomst av ett tillräckligt stort antal aktiva EU-givare som ser8VWXvwxyzg h | € över deras program, c) förekomst av ett lokalt samordningsförfarande, d) särskilda hänsyn beträffande bräckliga stater och e) en positiv områdesbedömning”.