[pic] | EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION | Bryssel den 20.10.2006 KOM(2006) 601 slutlig MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET Europeiska unionens strategi för Afrika – EU:s regionala politiska partnerskap för fred, säkerhet och utveckling i regionen vid Afrikas horn{SEK(2006)1307} REGIONEN VID AFRIKAS HORN [pic] INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1. Inledning 4 1.1. Politisk bakgrund 4 1.2. Afrikas horn och dess strategiska betydelse för eu 5 2. Regional dimension och dynamik 6 2.1. Samband mellan faktorer i regionen 6 2.2. Genomgående drag 7 3. Ett arbetsprogram för regionen 9 3.1. Att befrämja ett fungerande regionalt politiskt och ekonomiskt samarbeteoch verka för integration 9 3.2. Att bidra till en lösning av de strategiska politiska problem på nationellnivå som har starkast påverkan på regionen i övrigt 10 3.3. Att arbeta med generella och gränsöverskridande frågor 11 4. Grundförutsättningar för ett framgångsriktpartnerskap 11 4.1. Förslag till kompletterande åtgärder från eu 11 4.2. Föreslagna åtgärder för eu:s partnerländer och partnerorganisationer vidafrikas horn 12 5. Slutsats 13 6. Förkortningar 14 MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET Europeiska unionens strategi för Afrika – EU:s regionala politiska partnerskap för fred, säkerhet och utveckling i regionen vid Afrikas horn 1. INLEDNING 1.1. Politisk bakgrund Den 20 mars 2006 lade Europeiska kommissionen fram ett inledande förslag till strategi för fred, säkerhet och utveckling i regionen vid Afrikas horn. Detta skedde vid det elfte toppmötet för stats- och regeringschefer inom det regionala organet IGAD (Intergovernmental Authority on Development). Det här meddelandet från kommissionen är ett uttryck för det ömsesidiga intresset och den politiska viljan att skapa stabilitet och solidaritet inom regionen, och är ett resultat av de ytterligare samråd på hög nivå som hållits sedan ovan nämnda toppmöte, med deltagande från alla IGAD-länderna och andra aktörer inom regionen, t.ex. Arabförbundet och Egypten. Meddelandet bygger bland annat på två viktiga strategier som Europeiska unionen redan har börjat genomföra, nämligen Europeiska samförståndet om utvecklingspolitik, som antogs av Europaparlamentet, rådet och medlemsstaternas företrädare församlade i rådet samt kommissionen den 20 december 2005[1], samt EU:s strategi för Afrika , som antogs av Europeiska rådet den 15–16 december 2005. Europeiska samförståndet om utvecklingspolitik ger en övergripande politisk ram för arbetet för att minska fattigdomen och för att främja en hållbar utveckling. Detta skall ske genom en allomfattande och förebyggande metod för att hantera instabila stater, förebygga och lösa konflikter och arbeta för långsiktig fred. EU:s strategi för Afrika fungerar som en ram för dess politik på den afrikanska kontinenten. I strategin anges bland annat att frågor som fred och säkerhet, migration, regionala samband och katastrofhantering framför allt kräver en reaktion på regional eller afrikansk nivå. Vidare understryks behovet att utveckla en komplett strategi för konfliktförebyggande, där man integrerar åtgärderna för att bidra till säkerhet, utvecklingssamarbetet och insatserna för att främja demokratiskt styre. EU bör också i högre grad använda sig av regionala eller nationella utvecklingsstrategier och redskap för att hantera de strukturberoende konfliktorsakerna. Säkerhet och utveckling är givetvis av yttersta vikt var för sig, men de är också inbördes beroende. Om det inte råder fred och säkerhet är det omöjligt att utplåna fattigdomen och få till stånd stabil utveckling, och omvänt är utplåning av fattigdomen och utveckling nödvändiga förutsättningar för att uppnå hållbar fred. Detta är det grundantagande som EU:s strategi för Afrika bygger på, och det nära inbördes beroendet mellan utveckling och säkerhet är sällan så tydligt som i regionen vid Afrikas horn. Det rör sig om en av de mest konfliktdrabbade regionerna i världen, och också om en av de fattigaste. Den långdragna gränskonflikten mellan Etiopien och Eritrea, krisen i Somalia och konflikterna i Sudan och i norra Uganda påverkar livsbetingelserna för miljoner människor, och leder till att utvecklingen i regionen rör sig allt längre bort från millenniemålen i stället för att närma sig dem (utvecklingsmålen i FN:s millenniedeklaration, nedan: millenniemålen). Utifrån denna politiska ram föreslår Europeiska kommissionen nu att man inrättar ett regionalt politiskt partnerskap med länderna vid Afrikas horn[2], såsom ett första steg i det praktiska genomförandet av EU:s strategi för Afrika. Huvudmålet med detta meddelande är att visa hur man kan bidra till att minska instabiliteten i regionen, vilket är en nödvändig förutsättning för att millenniemålen skall kunna uppnås. När det gäller konfliktförebyggande utgår kommissionen i detta meddelande från ett brett synsätt, där man på kort till medellång sikt måste angripa de bakomliggande orsakerna till instabilitet på såväl nationell som regional nivå, och samtidigt bidra till att stärka det regionala samarbetet. Ett genomgripande syfte med meddelandet är att ge en vägledning för EU:s åtgärder i denna region, och att ligga till grund för landstrategidokument och regionstrategidokument för området. 1.2. Afrikas horn och dess strategiska betydelse för EU Såväl EU som länderna vid Afrikas horn har allt att vinna på att regionen utvecklas i riktning mot demokrati, välstånd och säkerhet. Omvänt kan en instabil, politiskt bortglömd och ekonomiskt marginaliserad region med stor miljöförstöring äventyra EU:s stabilitets- och utvecklingsmål och utgöra en säkerhetsrisk för EU, samtidigt som regionens egna mål går om intet. Europeiska unionen är den viktigaste utvecklingspartnern för länderna vid Afrikas horn, och är också en av de största källorna till humanitärt bistånd till regionen. De insatser som EU och dess regionala och internationella partner har gjort för att främja stabilitet och minska fattigdomen har varit inriktade på att mildra några av regionens centrala problem, såsom socioekonomisk instabilitet och ojämlikhet, brister i mänskliga och sociala rättigheter, kroniska brister i livsmedelssäkerheten, konkurrens om knappa naturresurser, politisk vanskötsel och snabb befolkningstillväxt. Som tidigare sagts är stabilitet i denna region också av stor vikt för EU:s egen säkerhet. Gränsöverskridande fenomen som olaglig migration och smuggling av vapen, narkotika och flyktingar leder till instabilitet och spänningar både inom och utanför regionen, och kan också beröra EU:s medlemsstater direkt. Regionen har också dragit till sig ökad uppmärksamhet i det globala kriget mot terrorismen, framför allt på grund av tilltagande religiös extremism och ideologisk påverkan från angränsande regioner. Säkerhetsunderskottet i regionen har bidragit till en kultur av kriminalitet, plundring och ökad makt för lokala krigsherrar. Gränserna mellan politisk konflikt, kriminalitet och terrorism har på så sätt tenderat att bli allt mer suddiga. EU har också ett starkt ekonomiskt intresse av att skapa stabilitet i regionen vid Afrikas horn. Regionen gränsar till eller ligger geografiskt nära strategiskt viktiga delar av Mellanöstern: den utgör västra stranden av Röda havet, som är en mycket viktig vattenväg för handel och transporter till EU, inte minst av energiprodukter, den är granne till Saudiarabien som är världens största oljeproducent, den omgärdar tillrinningsområdet för Nilen, som är av yttersta vikt för Egypten (Egyptens stabilitet är i sin tur en mycket viktig faktor för den bredare stabiliteten i Medelhavsområdet och Mellanöstern), och regionen ligger också i geografisk närhet till flera länder som omfattas av EU:s grannskapspolitik, såväl i Nordafrika som i Mellanöstern. Dessutom är EU regionens främsta internationella handelspartner, och det finns en potential för EU:s intressen i regionen att öka ytterligare om energitillgången och den ekonomiska tillväxten i området fortsätter att öka och förvaltas på ett förnuftigt sätt. Det bör noteras att även andra länder – inklusive USA, Kina och Indien – visar intresse för Afrikas horns strategiska betydelse, och har investerat stora resurser i regionen. 2. REGIONAL DIMENSION OCH DYNAMIK 2.1. Samband mellan faktorer i regionen De regionala, politiska och gränsöverskridande dimensionerna är särskilt komplexa i denna region. Regionen är kulturellt heterogen, med såväl bantukulturer som nilotiska, arabiska, egyptiska och abessinska kulturer. Det har förts ett flertal krig, såväl krig om utbrytning (secession) eller autonomi som territoriella konflikter (där inte sällan etniska eller religiösa identiteter varit bidragande), liksom krig om gränsområden eller om kontroll över naturresurser. Befolkningstillväxt och klimatförändringar har satt en stark press på regionen i fråga om tillgången på naturresurser, och konkurrens om Nilens vattenresurser har också lett till spänningar. Det finns en relativt stor andel vandrande landsbygdsbefolkning vars identitet främst bygger på språk och etnisk tillhörighet (och i betydligt lägre grad på nationsgränser), och som också hör till de mest marginaliserade grupperna i regionen. Det finns en stark tendens till militarism, och vissa grupper drar ekonomisk nytta av krigsekonomin. Vidare är flera gränsområden inom regionen särskilt eftersatta, både vad gäller utvecklingsnivå och säkerhet. Alla dessa faktorer bidrar till instabilitet, konflikter, fattigdom och politisk vanskötsel, och kräver lösningar på regional nivå där gränsöverskridande och transnationella inslag behövs för att komplettera de åtgärder som kan vidtas nationellt. Situationen vid Afrikas horn bör alltså inte beskrivas som en rad separata konflikter, utan som ett varaktigt säkerhetsunderskott i hela regionen , där politiska kriser och konflikter griper in i och förstärker varandra. Det politiska och ideologiska klimatet ger en grogrund för ökad polarisering, och instabiliteten riskerar att permanentas i hela området från Darfur i väster till södra Somalia, vilket har en negativ inverkan på hela regionen. Regionala organisationer som Afrikanska unionen och IGAD spelar en central roll i arbetet för att långsiktigt bemöta de utmaningar som länderna vid Afrikas horn står inför. Bilaga I innehåller en översikt över de organisationer som idag är verksamma inom området. I bilaga II förklaras de viktigare inbördes sambanden mellan några av de större konflikterna i regionen. Följande slutsatser kan dras: - De flesta gränserna är instabila. Många av dem är omtvistade, och gränsregionerna är ofta konfliktdrabbade. - Flertalet länder som gränsar till varandra har – eller har nyligen haft – spända inbördes förhållanden som kan leda till våldsam konflikt. - I alla de större konflikterna i regionen finns det exempel på att grannländer skyddar och bistår med basläger, militärt stöd eller diplomatiskt erkännande av grupper som utkämpar krig på andra sidan gränsen. Sådana regionala "samband" har tagit ett flertal former: - På senare tid har man kunnat konstatera ett politiskt närmande mellan Sudan och Eritrea å ena sidan och de islamiska domstolar som börjat upprättas i Somalia å andra sidan. - Spänningarna mellan Etiopien och Eritrea drabbar inte längre bara området längs gränsen, utan har också fortplantat sig till områden längre in i båda länderna och påverkat konflikterna i Somalia och Sudan. - Etiopien har eller har haft komplicerade förhållanden till många av sina grannländer. - Instabiliteten i Darfur och i södra Somalia har förstärkts av internationella faktorer, och fortsätter påverka grannländer och angränsande regioner. 2.2. Genomgående drag Kriserna i regionen vid Afrikas horn har vissa genomgående drag : Säkerhetsfrågan och den politiska ledningen : För att kunna minska instabiliteten i regionen vid Afrikas horn måste man gripa sig an de inbördes förstärkande faktorerna fattigdom, säkerhetsproblem och politiska brister. Detta problemkomplex är särskilt tydligt när det gäller grupper som känner sig marginaliserade i sina respektive länder när det gäller fördelningen av makt, välstånd, tillgång till naturresurser, sociala tjänster, säkerhet och rättvisa. I vissa fall kan det djupa missnöje som föds ur sådana obalanser med tiden stegras och ta sig uttryck i våldsamt uppror. Konflikterna i regionen underblåses också ibland genom ett samspel mellan statliga och icke-statliga aktörer såsom krigsherrar och affärsintressen som drar fördel av krigsekonomin (t.ex. vapen-, narkotika och människosmugglare). De senare utövar också en viss kontroll över krigsekonomin och har ett intresse av att bibehålla status quo, vilket ytterligare förstärker marginaliseringen av vissa samhällsgrupper och manipuleringen av etniska grupper. Situationen i regionen vid Afrikas horn, med instabilitet, konflikter och många brott mot de grundläggande rättigheterna, har också kommit att befästas genom bristen på politiskt utrymme för fredliga lösningar och genom diktatoriskt ledarskap, militarism och ingrepp från främmande makter. Religiös fundamentalism har blivit en allt viktigare faktor i regionen med tanke på i) svaga statliga institutioner, som gör det lättare för fundamentalistiska grupper att etablera sig, ii) bitterhet som följer av fattigdom och konflikter och som skapar en grogrund för religiös aktivism och extremism, samt iii) påverkan från extrema fundamentalistiska ideologier som har anhängare i angränsande regioner, särskilt i vissa delar av Mellanöstern. Migranter, flyktingar och internflyktingar: Afrikas horn har bland de största andelarna migranter och flyktingar i världen. Alla länder i regionen berörs i hög grad av dessa befolkningsströmmar, antingen som ursprungsland, transitland eller mottagarland, eller i flera roller samtidigt. Internflyktingar, dvs. personer som fördrivits inom sitt eget land, är särskilt sårbara och utgör dessutom den största gruppen. Det är därför viktigt att ta hänsyn även till dessa interna flyktingströmmar när man bedömer utvecklings- och säkerhetssituationen. Flyktingkrisen har stora effekter på såväl politiken som säkerheten i regionen och är ett tydligt tecken på politisk marginalisering. Den blir på så sätt även en källa till instabilitet i regionen och förstärker lätt spänningarna mellan länderna. Flyktingarna är också särskilt sårbara för människosmugglare och kriminella nätverk och terroristnätverk. Situationen försvåras också av att det förekommer människosmuggling till Gulfstaterna, som för övrigt inte bara drabbar flyktingar utan även personer från fattiga och marginaliserade samhällen, samt det faktum att regionen utgör en viktig tillfartsväg till Europa. Spridning och missbruk av handeldvapen och lätta vapen är ett akut problem i hela regionen vid Afrikas horn. Det faktum att dessa vapen är så lätt tillgängliga är delvis ett resultat av tidigare och pågående krig i regionen och i grannregionerna (där tredjeland inte sällan bidragit genom att förse rebellgrupper och andra oppositionella med vapen). Tillgången till dessa vapen bidrar givetvis till den stora närvaron av milisgrupper, krigsherrar och kriminella nätverk, och generellt till att våldsbrott blivit ett utbrett problem. Vidare kan vapnen användas av terrorister. Vapensmugglingen och den övriga smugglingen har även interregionala och globala dimensioner. Stora mängder vapen smugglas mellan regionen vid Afrikas horn och länderna vid de stora sjöarna, i Centralafrika, Nordafrika och på den arabiska halvön. Flera EU-länder har pekat på riskerna med smuggling av bärbara luftvärnsrobotsystem (MANPADS) och andra känsliga vapen över Röda havet och Adenviken. Säkerhetsproblem i gränsregionerna: Låg utvecklingsnivå och stora säkerhetsproblem i gränsområden är en viktig faktor som leder till instabilitet i hela regionen. Gränserna är lätta att överskrida, och låg säkerhet, smuggling, våld och miljöförstöring är vanliga problem i de intilliggande områdena. Konkurrens om naturresurser som vatten, virke, andra skogsprodukter, fiskevatten och bördig mark förvärrar säkerhetssituationen ytterligare för människorna i regionen, särskilt i kombination med befolkningstillväxt och marginalisering av perifera områden. Effekterna av ökenutbredning och klimatförändring kommer att innebära en ytterligare press på naturresurserna. Den begränsade tillgången till vatten och det bristfälliga miljöskyddet för de vattentillgångar som finns är problem med en särskilt tydlig regional dimension. Det viktigaste tillrinningsområdet i regionen, nämligen Nilens, är en gränsöverskridande resurs som delas av inte färre än tio stater, inklusive fem av de sju staterna i regionen vid Afrikas horn. Från Etiopien till Somalia och Kenya rinner också floderna Shabelle, Jubba och Omo. Det finns framför allt en risk för spänningar i fråga om hur Nilens vattenresurser skall delas, i synnerhet mellan Egypten och de länder som ligger uppströms . Strukturella brister i livsmedelssäkerheten är också ett viktigt problem, och särskilt utsatt i detta fall är vandrande och jordbrukande landsbygdsbefolkningar[3]. Förbrukade naturresurser, uttorkade vattentäkter och utarmad betesmark skapar bristsituationer som alla kan leda till spänningar och konflikter mellan etniska grupper i regionen. Livsmedelssäkerhet och regional stabilitet är ömsesidigt beroende – att angripa de politiska orsakerna till den bristande livsmedelssäkerheten är därför av stor strategisk betydelse för att bryta den onda cirkeln där hungersnöd skapar konflikter och konflikter skapar mer hungersnöd. Vandrande landsbygdsbefolkning: Regionen har en stor andel vandrande landsbygdsbefolkning, inklusive grupper som rör sig mellan länderna. Dessa grupper är ofta marginaliserade, och politiken har många gånger uppmuntrat eller tolererat våldsamma konflikter mellan dessa grupper på landsbygden, eller mellan dessa grupper och andra delar av befolkningen. Den vandrande landsbygdsbefolkningen har också dragits in i smugglingsnätverk, våldsamma uppror och andra konfliktyttringar. Det finns också starka spänningar mellan vandrande och mer bofasta, jordbrukande landsbygdsbefolkningar, på grund av konkurrensen om land, vatten och andra naturresurser som är nödvändiga för jordbruket. Ett genomgående problem som påverkar och förstärker alla de övriga konfliktkällorna är den tilltagande befolkningstillväxten i regionen (se bilagorna III och IV ). IGAD-regionen har idag sammanlagt 195 miljoner invånare. Enligt beräkningar skulle motsvarande siffra år 2050 uppgå till hela 480 miljoner invånare, motsvarande 25 % av Afrikas totala befolkning. Den snabba befolkningstillväxten skapar en ytterligare press på naturresurserna och innebär en stor utmaning i fråga om regionens stabilitet och utveckling. 3. ETT ARBETSPROGRAM FÖR REGIONEN Arbetsprogrammet är utformat för att bemöta de utmaningar som redogjorts för i tidigare avsnitt, och är i första hand inriktat på konkreta åtgärder och initiativ som krävs för att skapa en större politisk stabilitet i regionen. 3.1. Att befrämja ett fungerande regionalt politiskt och ekonomiskt samarbete och verka för integration En av de främsta prioriteterna för det regionala partnerskapet är att stärka Afrikanska unionens, IGAD:s och andra, mindre organisationers politiska engagemang och kapacitet för att spela en nyckelroll i arbetet för regional stabilitet. EU:s fördjupade partnerskap med Afrikanska unionen och organisationer som är verksamma inom regionen bör syfta till följande: 1. Förbättrat politiskt och operativt samarbete med IGAD genom skapandet av en gemensam vision och genomförandeplan för tre huvudsakliga samarbetsområden: i) fred, säkerhet och politiskt styre ii) livsmedelssäkerhet och de vandrande landsbygdsbefolkningarnas situation, och iii) utveckling av institutioner. 2. Aktivt engagemang från Afrikanska unionens sida i regionen vid Afrikas horn, och förbättring av Afrikas förmåga[4] i fråga om konfliktförebyggande, medling och utpostering av fredsbevarande styrkor och observationsstyrkor. Skapandet av den militära styrkan Eastern African Standby Military Brigade (EASBRIG), som en del av den större enheten African Standby Force, är en positiv nyhet som stärker kapaciteten för freds- och observationsuppdrag, och EU bör kunna överväga att stödja detta initiativ, liksom en utveckling av kapaciteten hos sekretariatet för Afrikanska unionens freds- och säkerhetsråd (African Union Peace and Security Council). 3. Verka för ökad integration inom regionen vid Afrikas horn, bl.a. genom förhandlingarna om det ekonomiska partnerskapsavtalet . Den gemensamma marknaden för östra och södra Afrika (COMESA) och den östafrikanska gemenskapen (EAC) är viktiga redskap för den regionala integrationen, och bör givetvis involveras i alla långsiktiga strategier för fred i området. I de regionala och övergripande program för Afrika som gemenskapen utformar bör vidare särskild vikt läggas vid infrastruktur och kommunikationer, som är viktiga komponenter i arbetet för stärkt regional integration i linje med Afrikastrategin. Inom partnerskapet för infrastruktur (EU-Africa Infrastructure Partnership) kommer EU att bidra till att utveckla infrastruktur och relaterade tjänster, samt arbeta för sammankoppling av nät mellan Afrikas horn och övriga afrikanska regioner. 4. I december 2005 beslutade Europeiska rådet att stödja afrikanska insatser för att övervaka och förbättra det politiska styret och att utveckla ett särskilt initiativ inom detta område, som ett stöd för de nationella reformer som drivits fram genom den s.k. mekanismen för inbördes granskning ( African Peer Review Mechanism) . Några av länderna vid Afrikas horn har redan anslutit sig till denna mekanism (Etiopien, Sudan, Kenya och Uganda), och stöd för reformer bör också erbjudas genom EU:s initiativ för gott politiskt styre (EU Governance Initiative). 3.2. Att bidra till en lösning av de strategiska politiska problem på nationell nivå som har starkast påverkan på regionen i övrigt En annan del av arbetsprogrammet är inriktat på de strategiska politiska problem på nationell nivå som kan ha de mest allvarliga konsekvenserna för den övriga regionen. Nedan redovisas ett urval av frågor som skulle kunna bli föremål för EU:s dialog med regionen vid Afrikas horn. 1. Vad gäller konflikterna i Sudan bör regionala tillskyndare av och motståndare till fredprocesserna identifieras, och deras intressen bör vägas in i dialogen och samarbetet. Man bör särskilt fästa uppmärksamhet vid de regionala konsekvenserna av krisen i Darfur. 2. Både EU och länderna vid Afrikas horn bör ta upp problemet med stöd till väpnade grupper i grannländerna på sin politiska dagordning. 3. Man bör lägga kraft och engagemang bakom de initiativ som tas för att lösa gränsdragningstvister, och detta gäller särskilt gränsen mellan Etiopien och Eritrea, där konflikten har mera vittgående konsekvenser för regionen. En normalisering av relationerna mellan Etiopien och Eritrea är av central betydelse för att fred och stabilitet skall kunna uppnås i regionen. 4. Politiken i förhållande till Kenya och Djibouti bör ses över och vidareutvecklas, med hänsyn till dessa länders betydelse för stabiliteten i regionen. 5. Konflikterna i Somalia kan inte ”låsas inne” i förhoppning om att de inte skall påverka den regionala stabiliteten i övrigt. I stället måste de bakomliggande orsakerna till oroligheterna i Somalia åtgärdas. De frågor som oroar grannländerna måste tas med i analysen, och grannländerna måste också uppmuntras att spela en konstruktiv och stabiliserande roll i Somalias fredsprocess. Arbetet med att få med Somalia i den regionala fredsprocessen blir också en värdemätare för denna process och dess omsättning i praktiken (se bilaga V ). 6. När det gäller fredsprocessen i norra Uganda bör man även ta hänsyn till den regionala dimensionen, i synnerhet kopplingen till situationen i södra Sudan. 3.3. Att arbeta med generella och gränsöverskridande frågor Det finns flera generella och gränsöverskridande frågor som måste behandlas på ett metodiskt och medvetet sätt. I detta meddelande föreslås EU-insatser inom tre inbördes relaterade områden, med mål som anges nedan. De åtgärder som bör vidtas för att nå dessa mål redovisas närmare i bilaga VI . 1. Förbättrat politisk styre och ökad säkerhet; utökad dialog med politiska muslimska rörelser och främjande av dialog mellan samhällen och kulturer. 2. Främjande av utveckling, handel, säkerhet och ökat deltagande i det politiska livet, i synnerhet i gränsområden, och en förbättrad hantering av migrations- och flyktingsströmmar. Förebyggande av smuggling och av spridningen av handeldvapen och lätta vapen. 3. Effektivare politik och program för att hantera problemet med konkurrens om naturresurser, bland annat genom utveckling av regionala strategier för säker livsmedelsförsörjning. Samtidigt bör man arbeta för att minska konflikter bland vandrande landsbygdsbefolkning, för att förbättra det politiska styret och för ökad kooperativ förvaltning av sötvattentillgångar. 4. GRUNDFÖRUTSÄTTNINGAR FÖR ETT FRAMGÅNGSRIKT PARTNERSKAP För att de åtgärder som beskrivs i detta meddelande skall kunna genomföras framgångsrikt krävs ett väl samordnat agerande av Europeiska unionen och IGAD:s medlemsstater. Det behövs också en flexibilitet, förmåga att reagera på nya situationer och ett kreativt utnyttjande av de redskap som står till buds för att skapa incitament för positiva politiska förändringar. Det regionala politiska partnerskapet kommer att utvecklas successivt, och program och initiativ kommer regelbundet att ses över och förbättras. Det blir således en betydande belastning på såväl EU:s som IGAD:s resurser för samordning, policyutveckling och praktiskt genomförande av program. Vidare föreslås de kompletterande åtgärder som beskrivs i följande avsnitt. 4.1. Förslag till kompletterande åtgärder från EU - Befrämja informationsutbyte och samråd mellan EU:s institutioner och medlemsstater, för att på så sätt utveckla en samsyn på problemen vid Afrikas horn och hur dessa skall angripas. - Fortsätta att effektivt använda befintliga EU-instrument för att stödja förbättrad samordning och dialog, inklusive besök från orförandeskapet ("trojkan"), gemensamma besök med företrädare för rådet och kommissionen, samt från EU:s särskilda företrädare. EU kan också stödja IPF (International partners forum) som ett lämpligt forum för dialog med IGAD. - Tillämpa artikel 8 i Cotonouavtalet fullt ut i syfte att underlätta och vidareutveckla dialogen med nyckelaktörer i regionen (regeringar, regionala organisationer). EU bör verka för att den regionala komponenten ges en tydlig roll i den politiska dialog som förs enligt artikel 8 i avtalet, i synnerhet vad gäller de regionala effekterna av en enskild stats agerande. - Arbeta med förebyggande, hantering och lösning av konflikter med liten eller medelstor utbredning, på ett sätt som även involverar aktörer som ligger utanför statens kontroll. - Integrera frågor som rör Afrikas horn i de bredare diskussioner och kontakter som hålls med viktiga aktörer i Afrika och arabvärlden, särskilt Egypten, de arabiska Gulfstaterna, Arabförbundet och länder i Central- och Östafrika. - Förbättra samordningen och dialogen när det gäller frågor som rör Afrikas horn med andra internationella aktörer, t.ex. USA, Norge, Japan, Kanada, Ryssland och Kina. Det bör också föras en strukturerad dialog med FN och andra berörda organisationer. - Sätta frågan om människors säkerhet i centrum när utvecklingsprogram planeras. Detta har många aspekter, såsom mänskliga och sociala rättigheter, kvinnors rättigheter, befolkningsfrågor, miljö (vattentillgång, hållbar förvaltning av kustzoner och skogsområden, frågan om ökenutbredning och klimatförändring m.m.). De regionala partnerländernas och partnerorganisationernas strategier bör också integreras i detta arbete. - Anpassa den politik och de strategier och program som EU genomför eller planerar till förmån för länderna vid Afrikas horn, på så sätt att tillräcklig hänsyn tas till de allmänna aspekter som berör hela regionen, och så att varje program eller strategi bidrar effektivt till målen för det regionala politiska partnerskapet. EU bör således i landstrategidokumenten för länderna vid Afrikas horn lägga särskild tonvikt vid regionala samband, särskilt vid analysen av de bakomliggande orsakerna till våldsamma konflikter. - Vid förberedelserna för framtida strategier för samarbete med IGAD och med länderna vid Afrikas horn kommer kommissionen att utforma landstrategierna och de regionala strategierna för 2008–2013 inom ramen för EUF 10 (tionde Europeiska utvecklingsfonden) på ett sådant sätt att de bidrar till målen för det regionala politiska partnerskapet med länderna vid Afrikas horn. EU:s medlemsstater bör i mesta möjliga mån stödja detta arbete.De viktigaste samarbetsområdena för dessa landstrategier och regionala strategier är politiskt styre, naturresurser och livsmedelssäkerhet, utbildning och regional integration, inte minst i fråga om infrastrukturer. 4.2. Föreslagna åtgärder för EU:s partnerländer och partnerorganisationer vid Afrikas horn - Man bör debattera och stödja den regionala strategin i kontakter med medlemsstaterna, inom ramen för IGAD:s sekretariat och inom andra organ som utformar policy inom området, liksom bland företrädare för det civila samhället och andra aktörer i regionen, på så sätt att en samordnad hållning och enighet kring strategin kan uppnås mellan alla berörda parter. - När det gäller de centrala utmaningarna för regionen behöver regionala partner och organisationer vara öppna för en metodisk dialog på alla nivåer, och aktivt arbete med att identifiera viktiga faktorer för förändring. Detta gäller frågor som politiskt styre, konflikter, säker livsmedelsförsörjning, problemen med smuggling och konkurrens om resurser, säkerhetsfrågor och religiös fundamentalism. - Man bör arbeta för informationsutbyte och klargöra de respektive rollerna för regionala organisationer, partnerna vid Afrikas horn, grannländer och andra berörda aktörer i regionen, för att så långt som möjligt skapa en samsyn. - Länderna vid Afrikas horn och de regionala organisationerna behöver avdela de resurser som krävs för dialogen och arbetsprogrammet, och utarbeta de praktiska formerna för en förstärkt dialog med EU. - EU:s partner vid Afrikas horn behöver också angripa konfliktorsakerna och stödja samarbete som griper över flera problemområden, t.ex. sambanden mellan konflikter, konkurrens om naturresurser, situationen för vandrande landsbygdsbefolkning samt livsmedelsförsörjning. - Man bör genomföra de institutionella reformer som krävs, och fullgöra medlemsstaternas åtaganden för att få IGAD:s sekretariat att fungera såsom avsett. - Men bör se över och uppdatera IGAD:s sektorsstrategi för fred och säkerhet. 5. SLUTSATS Syftet med detta meddelande är att omsätta Europeiska unionens strategi för Afrika i praktiken genom att skapa ett regionalt partnerskap för Afrikas horn. Detta bör ske på grundval av en analys av viktiga dynamiska faktorer och problem i regionen. Målet med partnerskapet är att främja fred, stabilitet och utveckling i regionen. Partnerskapet utgör vidare en politisk ram för konkreta regionala initiativ och program, och för en öppen och strukturerad dialog på alla nivåer. Partnerskapet kommer att börja omsättas i praktiken under 2007, och det kommer att ses över gemensamt efter två år på grundval av de resultat som dittills uppnåtts inom arbetsprogrammet, samtidigt som nödvändiga delar uppdateras och anpassas till utvecklingen i regionen. 6. FÖRKORTNINGAR ALIVE: | Africa Livestock | AMCOW: | African Ministerial Conference on Water – afrikansk ministerkonferens om vattenfrågor | AMESD: | African Monitoring for the Environment and Sustainable Development | APF: | African Peace Facility | AU: | Afrikanska unionen | CEWARN: | Conflict Early Warning and Response Mechanism | COMESA: | Common Market of Eastern and Southern Africa – gemensam marknad för östra och södra Afrika | CPA: | Comprehensive Peace Agreement | CSO: | Civil Society Forum | DDR: | Disarmament Demobilisation Reintegration | EAC: | East Africa Community | EASBRIG:: | Eastern Africa Standby Brigade | EC: | Europeiska kommissionen | EPA: | Economic Partnership Agreement | EPLF: | Eritrean People’s Liberation Front | EU: | Europeiska unionen | FRUD: | Front pour la Restauration de l’Unité et de la Démocratie (Djibouti) | ICG: | International Contact Group (ICG) on Somalia | IDP: | Internally Displaced Person – internflykting | IGAD: | Intergovernmental Authority on Development | IPF: | IGAD Partners Forum | LRA: | Lord’s Resistance Army | MANPADS: | Man Portable Air Defence System – bärbara luftvärnsrobotsystem | MDGS: NBI: | Millennium Development Goals – millenniemålen Nile Basin Initiative | NDA: | National Democratic Alliance (Sudan) | NEPAD: | New Partnership for Africa’s Development | NGO: | Non-governmental organisation – icke-statliga organisationer | OECD DAC: | Organisation for Economic Cooperation and Development / Development Assistance Committee | OLF: | Oromo Liberation Front | ONLF: | Ogaden National Liberation Front | RECSA: | Regional Centre for Small Arms and Light Weapons | REFORM: | Regional Food Security and Risk Management Programme | RPF: | Regional Political Framework – regional politisk ram | SALW: | Small Arms and Light Weapons – handeldvapen och lätta vapen | SPLA: | Sudan People’s Liberation Army | SRRC: | Somali Reconciliation and Restoration Council | SSR: | Security Sector Reform | TFG: | Transitional Federal Government – federal övergångsregering | TFIs: | Transitional Federal Institutions – federala institutioner för en övergångsfas | TPLF: | Tigrean People’s Liberation Front | [1] (EUT C 46, 24.2.2006, s. 1). [2] Med "länder vid Afrikas horn" avses i detta meddelande de länder i regionen som är medlemmar i IGAD, dvs. Djibouti, Etiopien, Eritrea, Kenya, Somalia, Sudan och Uganda. [3] Jordbruket spelar också en avgörande roll för livsmedelssäkerheten, t.ex. i länder som Etiopien. Även om detta huvudakligen är en nationell angelägenhet har jordbruket också en inte helt obetydlig regional dimension, främst genom handeln. [4] Se vidare EU:s konceptdokument för förbättring av Afrikas förmåga att förebygga, hantera och lösa konflikter (EU Concept for strengthening African Capabilities for the Prevention, Management and Resolution of Conflicts, juli 2006).