[pic] | EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION | Bryssel den 4.7.2006 KOM(2006) 360 slutlig MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET Att genomföra hållbarhet inom EU:s fiske genom maximal hållbar avkastning{SEK(2006) 868} MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET Att genomföra hållbarhet inom EU:s fiske genom maximal hållbar avkastning 1. Inledning 3 2. Fördelarna med en strategi för maximal hållbar avkastning 4 2.1. Att bryta en neråtgående trend 4 2.2. Att förbättra fiskets ekonomiska situation 6 2.3. Att förbättra handelsbalansen 6 2.4. Att minska fångsterna som kastas överbord och effekterna på icke-målarter 6 3. Hur man uppnår förbättringar 6 3.1. Allmän strategi 6 3.2. Att hantera förändringar i ekosystemen 7 3.3. Långsiktiga planer 8 4. Att hantera förändringen 8 5. Fortsatt genomförande: nästa steg 10 6. Slutsatser 11 BILAGA A Utdrag ur genomförandeplanen som antogs vid världstoppmötet om hållbar utveckling i Johannesburg 2002 12 . Inledning Den europeiska fiskerisektorns ekonomiska avkastning skulle kunna förbättras kraftigt om man gradvis fasar ut överfiskningen. Detta skulle medföra ekonomiska fördelar för fiskerisektorn i form av sänkta kostnader, förbättrad fångst, ökad lönsamhet för fisket och mindre mängd fisk som kastas överbord. Att kunna garantera ett hållbart utnyttjande av fiskeriresurserna är helt klart en förutsättning för att sektorn skall överleva innan några potentiella möjligheter kan förverkligas fullt ut. Av den anledningen har en återhämtning av de mest utfiskade bestånden stått i centrum för gemenskapens fiskeriförvaltning under senare tid. Även om situationen för många kommersiella bestånd fortfarande kräver återhämtningsåtgärder är det dags att förvalta det europeiska fisket på ett annat sätt och försöka skapa framgångar, snarare än att bara försöka undvika misslyckanden. Gemenskapen och dess medlemsstater har undertecknat ett internationellt politiskt åtagande under världstoppmötet om hållbar utveckling i Johannesburg (september 2002) om att bevara bestånden på, eller återställa dem till, nivåer som kan ge maximal hållbar avkastning med målet att skyndsamt uppnå de målen för utfiskade bestånd, och om möjligt inte senare än 2015 (bilaga A). Enkelt uttryckt är den maximala hållbara avkastningen den maximala avkastning som kan tas ut år efter år. Den kännetecknas av en nivå av fiskedödlighet som genomsnittligt kommer att resultera i bestånd av en storlek som producerar maximal hållbar avkastning. I detta meddelande anges en politisk inriktning för förvaltning av gemenskapens fiske enligt denna strategi. Avsikten är att påskynda utvecklingen mot ett långsiktigare förvaltningssystem som på bästa sätt utnyttjar den produktiva potentialen hos Europas levande marina resurser utan att äventyra kommande generationers möjlighet att utnyttja dem. Detta ligger helt i linje med den bredare målsättningen för gemenskapens fiskeripolitik, nämligen att garantera ett utnyttjande av levande marina resurser som skapar hållbara ekonomiska, miljömässiga och sociala förhållanden. Denna utveckling bör även betraktas mot bakgrund av det gradvisa genomförandet av en ekosystembaserad strategi för förvaltningen, vilket också är ett mål för den gemensamma fiskeripolitiken, och mot bakgrund av de integrerade strategier som förespråkas i den nya europeiska marina strategin[1] och i arbetet på att förbereda en gemensam havspolitik för EU. I sinom tid kommer kommissionen att lägga fram ytterligare förslag om hur samtliga åtaganden från världstoppmötet om hållbar utveckling kan genomföras. Fördelarna kan endast uppnås genom ett mer återhållsamt fiske under en övergångsperiod. Det kommer att bli nödvändigt att fatta väl underbyggda beslut om förändringshastigheten, och det är nödvändigt att de som drabbas blir delaktiga i beslutsfattandet när det gäller de olika alternativen. Finansiellt stöd, till exempel sådant stöd som anges i förslaget till en europeisk fiskerifond, skulle kunna bidra till att dämpa de sociala och ekonomiska återverkningarna av sådana begränsningar och kommer att krävas under en övergångsfas innan de ekonomiska fördelarna uppnås fullt ut. I detta meddelande presenteras en strategi för att genomföra en förvaltning av fiskeansträngningarna som bygger på maximal hållbar avkastning inom gemenskapen. Ytterligare bakgrundsinformation om de nuvarande nivåerna för överfiskningen av EU:s fiskbestånd och de potentiella vinsterna med att genomföra en strategi som bygger på maximal hållbar avkastning för EU:s fiske återfinns i ett arbetsdokument från kommissionen i anslutning till detta meddelande[2]. Fördelarna med en strategi för maximal hållbar avkastning Att bryta en neråtgående trend Vissa bestånd, såsom sill och makrill, utnyttjas på ett sätt som närmar sig hållbarhet, men fångsterna av många bottenlevande europeiska fiskbestånd har minskat dramatiskt under de senaste decennierna (figur 2.1). Det har helt enkelt fiskats för mycket i förhållande till beståndens produktiva potential. Kommissionen anser att man kan bidra till att vända utvecklingen genom att genomföra system för förvaltning av fiskbestånden som bygger på maximal hållbar avkastning. Förutom att garantera att bestånden inte kollapsar, skulle det innebära en utveckling av större fiskbestånd och skapa bättre möjligheter till fiske till lägre kostnader och med högre värde per enhet, vilket skulle ge bättre garantier för välstånd. Stora fiskbestånd kommer också att skapa en buffert mot de förändringar när det gäller antalet unga fiskar som tillförs bestånden varje år som beror på miljöfaktorer. [pic] Figur 2.1. Beräknade fångster av bottenlevande arter i olika delar av gemenskapens havsområden. Källa: Beräkningar från ICES, med undantag för Medelhavet (FAO). Att förbättra fiskets ekonomiska situation Fiske baserat på maximal hållbar avkastning skulle sänka kostnaderna och öka lönsamheten för fiskerisektorn, eftersom ansträngningen (med tillhörande kostnader, till exempel bränsle) som krävs per ton fångad fisk minskar. För medlemsstaterna och för de personer som lever av fisket blir valen enklare när mer fisk kan fångas och mer välstånd kan spridas inom fiskerisektorn. Att förbättra handelsbalansen Gemenskapens fiskerisektor står inför en kraftig konkurrensutmaning från importerade produkter. Cirka 60 procent av all fisk som konsumeras i gemenskapen är importerad, och den andelen är ännu högre för bottenlevande fisk (vitfisk). Under de senaste åren har över tio miljoner ton fisk importerats varje år. Fisk från bestånd som förvaltas på en nivå som ligger nära maximal hållbar avkastning kan dra nytta av konkurrensfördelar i form av stabil tillgång (eftersom tillgängligheten kan garanteras) och god kvalitet (eftersom investeringar i produkthantering är lönsamma när de långsiktiga framtidsutsikterna är stabilare). Att minska fångsterna som kastas överbord och effekterna på icke-målarter Att sänka fiskedödligheten är den bästa enskilda lösningen på problemet med fångster som kastas överbord. Fisk kastas överbord eftersom de tas ombord i fartyget när de är för små, har för lågt värde eller i övrigt inte fångas inom den tillgängliga kvoten. När man fiskar på en nivå som motsvarar maximal hållbar avkastning ökar andelen stor och värdefull fisk i fångsten. För varje ton säljbar fisk som landas kommer det att finnas en mindre andel fisk som måste kastas överbord. Att fiska kommersiella arter kan dessutom ofta störa livsmiljöer och skada icke-kommersiella arter, inklusive delfiner och tumlare. Att minska fiskedödligheten från nuvarande nivåer mot nivåer som motsvarar maximal hållbar avkastning kommer att minska bifångsterna av icke-målarter. Hur man uppnår förbättringar Allmän strategi För att göra det möjligt för fisken att växa mer och uppnå högre värde och större avkastning när de fångas, måste vi minska andelen fisk som fångas ur havet[3]. Detta skulle inledningsvis innebära att man minskar fångsterna, men allteftersom bestånden återhämtar sig kommer även fångsterna att ökas till högre nivåer på ett hållbart sätt. Att försöka bygga upp fiskbestånden utan en långsiktig strategi är en riskabel och svår uppgift. Fiskbestånden är svåra att mäta, och även om fisket är det som mest inverkar på för beståndens fortlevnad spelar även andra faktorer, såsom miljöförändringar och tillflödet av unga fiskar, en roll. Fiskeriförvaltningen måste fokusera på hållbarhet och försöka balansera fiskeverksamheten mot beståndens produktiva kapacitet. Detta kan göras gradvis genom att minska antalet fartyg som fiskar eller den fiskeansträngning som de utövar. För att göra det möjligt för yrkesfiskarna att få en maximal hållbar avkastning från bestånden måste vi definiera vilken fiskenivå som är lämplig för varje bestånd på grundval av bästa tillgängliga vetenskapliga råd. Vi måste också besluta oss för i vilken takt den årliga förändringen måste göras för att vi skall nå det målet. Dessa beslut bör genomföras i form av långfristiga planer på det sätt som anges i ramförordningen om den gemensamma fiskeripolitiken. När kommissionen utarbetar förslag till långsiktiga planer kommer den att beakta ett stort antal olika instrument, såsom metoder för årlig justering av de totala tillåtna fångstmängderna (TAC) och justering av ansträngningsnivåer, och samtidigt ta hänsyn till försiktighetsprincipen. Om det bedöms som lämpligt kan även tekniska åtgärder såsom stängda områden eller förordningar som avser fiskeredskapens utformning att komma i fråga. Det kommer under alla omständigheter att bli nödvändigt att hålla de önskade långsiktiga planerna, inklusive kvoter och tillhörande åtgärder, under uppsikt, eftersom ekosystem och miljöer förändras över tid. Att hantera förändringar i ekosystemen Det är mycket osäkert hur de marina ekosystemen kommer att utvecklas i förhållande till förändringar av klimat och vatten. Även om dessa och andra miljöfaktorer säkerligen kan påverka fiskbestånden, har fisket i många fall störst betydelse. Att utnyttja fiskbestånden på en lägre nivå gör bestånden motståndskraftigare mot ekologiska förändringar. Att försöka förvalta ett fiskbestånd på en viss målnivå kan kräva stora förändringar i industrins aktivitet för att motverka miljöförändringar på kort sikt. Detta skulle skapa en oacceptabel instabilitet för branschen, och den föredragna strategin är därför att ta upp fisken i en stadig och hållbar takt[4]. När fiskedödligheten minskar och bestånden stärks kommer mer kunskaper att erhållas och målen för en långsiktig förvaltning måste justeras för att ta hänsyn till ny kunskap om ekosystemen och deras produktpotential. Det är viktigt att behålla de marina ekosystemens balans. Att fiska ner ett bestånd för att främja avkastningen av ett annat skulle vara en högriskstrategi där den ekonomiska aktiviteten skulle vara beroende av färre resurser och vara mer sårbar för en utarmning av bestånden. Fiske efter alla arter i ett visst ekosystem bör normalt äga rum i en takt som är lägre än den takt som gör att man uppnår maximal hållbar avkastning på lång sikt. Inom visst fiske (”blandat fiske”) kan ett antal olika arter fångas under samma fiskeresa. För att undvika ett oavsiktligt överfiske av arter som bifångster kan ytterligare åtgärder såsom anpassning av fiskeredskapen och stängda områden och fredningstider bli nödvändiga inslag i vissa långsiktiga planer. Långsiktiga planer Långsiktiga planer bör vara det viktigaste instrumentet för att genomföra denna nya strategi. Kommissionen anser att planer bör utarbetas enligt följande: - Samråd med berörda sektorer, dvs. fiskare, konsumenter och alla andra intressenter skall genomföras. - Objektiv vetenskaplig rådgivning skall ligga till grund för alla planer. - Ekonomiska, sociala och miljömässiga konsekvenser av de föreslagna åtgärderna skall beaktas i vederbörlig ordning. - Planerna bör definiera en målvolym för fisket, och ett sätt att gradvis nå det målet – utan att försöka förvalta nivåer för biomassa. - Planerna bör även sikta till att minska alla fiskets skadliga effekter på ekosystemet. - Om olika bestånd normalt sett fångas tillsammans bör planerna inkludera tekniska åtgärder för att garantera att fiske av samtliga bestånd sker enligt deras respektive målnivåer. - Planerna kan också omfatta möjligheten att utnyttja vissa bestånd mindre än på maximal hållbar nivå för att uppnå en viss produktivitetsvinst för andra arter. - Planerna bör innehålla fastställda mål, oavsett beståndets biologiska tillstånd när planerna träder i kraft, även om planerna kan innehålla krav på kraftfullare bevarandeåtgärder om en viss resurs skulle vara mer utfiskad. - Om forskningen inte kan kvantifiera vilka åtgärder som krävs för att nå maximal hållbar avkastning på grund av bristen på data eller andra omständigheter, skall lämpliga riktlinjer anges i planerna. - Planerna, och deras mål, skall bli föremål för regelbunden granskning. Att hantera förändringen Gemenskapen och medlemsstaterna har förbundit sig att nå målet maximal hållbar avkastning. Nu måste vi besluta om hur snabbt förändringen skall ske för att nå det målet och hur vi skall hantera övergången. Framgången med att genomföra denna nya strategi beror i hög grad på fiskerisektorns förmåga att anpassa sig efter en ny situation på nationell nivå. När väl långsiktiga planer som uppställer lämpliga mål för bestånden har antagits, måste medlemsstaterna besluta om hur snabbt förändringen skall gå för att nå de målen, och hur man skall hantera övergången. Det fins två allmänna strategier för att hantera denna förändring. 1. En strategi kunde vara att inrikta sig på ekonomisk effektivitet genom att sänka fiskekapaciteten, investeringarna och sysselsättningen till den miniminivå som krävs för att fiska på maximal hållbar avkastningsnivå. Fångsterna skulle bli större, fiskeflottorna skulle bli mindre, färre fiskare skulle ha arbete (även om sysselsättningen i beredningsindustrin på land skulle öka), fisket skulle bli lönsammare och reglerna för fisket enklare och mindre betungande. Visst fiske och vissa medlemsstater upplever en brist på kvalificerade fiskare, så de sociala effekterna av att minska flottornas storlek kunde bli begränsade där. 2. En annan strategi kunde vara att behålla de nuvarande sysselsättningsnivåerna till priset av ekonomisk ineffektivitet. Detta skulle innebära att man behåller flottornas storlek men minskar fiskets effektivitet genom att minska fartygets förmåga att fånga fisk (till exempel genom att begränsa dess storlek, motorstyrka eller fiskeredskap) eller inför begränsningar för antalet dagar till sjöss. Vissa medlemsstater har redan utnyttjat dessa instrument och gemenskapen har under de senaste tre åren infört begränsningar för antalet dagar till sjöss i flera sektorer inom bottenfisket. Jämfört med nuvarande förhållanden skulle de totala fångsterna bli större, fiskeflottorna skulle omfattas av mer restriktiva bestämmelser, mer deltid skulle gälla för sysselsättning och fartygens aktivitet, men fisket skulle bli lönsammare eftersom fångsterna skulle vara oförändrade samtidigt som de rörliga kostnaderna (t.ex. bränslekostnaderna) skulle sjunka. Att gå över till ett mer småskaligt och mindre effektivt fiske kunde också innebära ökad avkastning samtidigt som det får mindre direkta effekter för sysselsättningen till sjöss. Att bibehålla sysselsättningen kan förenas med en lägre fiskeansträngning genom att man går över till mindre kapitalintensiva former av fiske. Av de båda strategierna innebär den förra att man minskar de nationella flottornas kapacitet, vilket kommissionen anser vara den fiskeriförvaltningsåtgärd som är enklast att kontrollera. Enligt båda strategierna kan förändringen hanteras enklast om den sker gradvis. Det är därför viktigt att processen påbörjas snart. Valet av ekonomisk strategi för fiskerisektorn är ett nationellt beslut. Eftersom medlemsstaterna beslutar hur man skall fördela fiskemöjligheterna på nationell nivå[5]. Gemenskapens viktigaste uppgift i sammanhanget är att tillhandahålla en handlingsram för att fasa ut överfiskningen. Gemenskapen kunde också stödja strukturella förändringar inom fiskerisektorn genom den nuvarande fonden för fiskets utveckling och den föreslagna europeiska fiskerifonden. Inom ramen för dessa instrument ställs medel till förfogande för att anpassa eller köpa ut fiskefartyg, omskola fiskare för andra arbeten och stimulera den ekonomiska aktiviteten, såväl inom den icke-fångstinriktade delen av fiskerisektorn som utanför fiskerisektorn. Samtidigt som det är medlemsstaternas ansvar att välja en ekonomisk strategi, konstaterar kommissionen att andra lösningar än att ta fiskefartyg ur drift tidigare har skapat problem med efterlevnaden och den sociala acceptansen: det är svårt att bibehålla en för stor fiskeflotta utan att använda den. Analyser av de ekonomiska och sociala effekterna av kraftiga förändringar i fiskeriförvaltningen krävs helt klart innan sådana förändringar genomförs. De karakteristiska egenskaperna för de enskilda flottorna kan emellertid variera kraftigt mellan medlemsstaterna och mellan olika fiskerisektorer. På grund av denna mångfald går det inte att göra en generell social och ekonomisk konsekvensbedömning. I stället föreslår kommissionen att man följer en regional och fiskerisektorspecifik strategi på det sätt som beskrivs i följande avsnitt. Rådet kommer att få en möjlighet att bedöma strategin för de olika sektorerna mot bakgrund av kommissionens konsekvensbedömning och yttrandet från de regionala rådgivande nämnderna. Fortsatt genomförande: nästa steg Under de kommande åren kommer kommissionen att föreslå långsiktiga planer i syfte att bringa alla stora fiskbestånd i gemenskapens vatten till uttagsnivåer där maximala hållbara avkastningar kan uppnås. För sådana bestånd som förvaltas gemensamt med tredjeland kommer gemenskapen att försöka utveckla gemensamma förvaltningsrutiner med samma mål. Planerna kommer att vara fiskerisektorbaserade och avse grupper av fiskbestånd som fångas gemensamt. Riktlinjerna för det arbetet kommer att vara följande: a) Kommissionen kommer att aktivt samråda med de regionala rådgivande nämnderna när den utarbetar sina förslag. b) Kommissionen kommer att genomföra lämpliga konsekvensbedömningar av planen i nära samarbete med berörda regionala rådgivande nämnder. c) De långsiktiga planerna kommer att omfattat en planerad minskning av fisket, som i första hand genomförs genom justering av de totala tillåtna fångstmängderna och ansträngningsförvaltning, men också genom att införa tekniska åtgärder där så är lämpligt. d) Planerna kunde omfatta delar såsom en begränsning av möjligheterna att ändra förutsättningarna från ett år till ett annat. De kommer att utformas för att garantera en stabil och smidig övergång och kan i det syftet inkludera i förhand definierade åtgärder och de villkor under vilka dessa åtgärder skall gälla. e) Långsiktiga planer bör uppdateras ungefär vart femte år. f) Åtgärder för att säkra en effektiv efterlevnad kommer att bli en integrerad del av processen. g) Långsiktiga planer kommer vid behov att inkludera milstolpar som används för att mäta hur planen utvecklas mot målet som är maximal hållbar avkastning. När kommissionen genomför denna process kommer den att prioritera de fiskerisektorer där branschen har stött en specifik strategi via de regionala rådgivande nämnderna, och de fiskerisektorer där de snabbaste fördelarna i fråga om bevarande och ekonomi kan uppnås genom att man går mot ett fiske med maximal hållbar avkastning. Det kommer att ta tid att utarbeta långsiktiga planer för att nå målet maximal hållbar avkastning. Samtidigt som man förhandlar om förslagen till långsiktiga planer kommer det att bli nödvändigt att se till att gemenskapens årliga förvaltningsbeslut tar hänsyn till målet 2015 och att man åtminstone inte gör det svårare att uppnå. Som ett första steg i denna process bör gemenskapen, från och med 2007, fatta beslut om förvaltning som garanterar att det inte sker någon ökning av fiskeuttaget för något bestånd som redan är överfiskat. Denna process kommer inte att negativt påverka några andra åtgärder, till exempel återhämtningsplaner, som vidtas i enlighet med försiktighetsprincipen för att minska risken för att bestånd utarmas på kort sikt. Slutsats ER FISKE ÄR I SIG EN RISKABEL SYSSELSÄTTNING, INTE MINST PÅ GRUND AV MÅNGFALDEN AV MARINA EKOSYSTEM. MEN ETT IHÅLLANDE ÖVERFISKE UNDER DE SENASTE DECENNIERNA HAR LETT TILL EN UTARMNING AV FISKBESTÅNDEN, LÄGRE FÅNGSTER OCH HÖGRE KOSTNADER FÖR ATT LANDA DE FÅNGSTERNA. PÅ GRUND AV DETTA HAR DE ANSTÄLLDA I BRANSCHEN VARIT UTSATTA FÖR ONÖDIGA RISKER OCH DE HAR DRABBATS AV ONÖDIGA KOSTNADER, OCH BRISTEN PÅ FISK HAR MAN VARIT TVUNGEN ATT FYLLA MED IMPORTERAD ELLER ODLAD FISK. Denna situation kan, och bör, åtgärdas. Kommissionen kommer att ta sitt ansvar när det gäller att utarbeta sunda förslag som bygger på bästa tillgängliga forskning efter omfattande samråd med berörda parter. Kommissionen uppmanar medlemsstaterna och fiskerisektorn att delta i denna process. Genom att uppfylla åtagandena från världstoppmötet om hållbar utveckling kommer det att bli möjligt för fiskerisektorn att verka i en säkrare, mindre riskabel och lönsammare bransch. BILAGA A Utdrag ur genomförandeplanen som antogs vid världstoppmötet om hållbar utveckling i Johannesburg 2002 31. För att uppnå ett hållbart fiske krävs insatser på alla nivåer för att a) upprätthålla eller återställa fiskbestånden till nivåer som möjliggör maximal hållbar avkastning, med målet att uppnå detta mål för utfiskade bestånd snarast möjligt och där så är möjligt senast år 2015, b) ratificera eller ansluta sig till och faktiskt genomföra relevanta FN-avtal om fiske och i förekommande fall därmed sammanhängande regionala fiskeavtal eller överenskommelser, särskilt avtalet om genomförande av de bestämmelser i Förenta nationernas havsrättskonvention av den 10 december 1982 som rör bevarande och förvaltning av gränsöverskridande och långvandrande fiskbestånd och 1993 års avtal om att främja fiskefartygens iakttagande av internationella bevarande- och förvaltningsåtgärder på det fria havet, c) genomföra 1995 års uppförandekod för ansvarsfullt fiske, och i detta sammanhang ta hänsyn till utvecklingsländernas särskilda behov enligt artikel 5 i uppförandekoden och till de relevanta internationella handlingsplaner och tekniska riktlinjer som utarbetats av FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, d) snarast möjligt utforma och genomföra nationella och i lämpliga fall regionala handlingsplaner för att fullfölja FN:s livsmedels- och jordbruksorganisations internationella handlingsplaner, särskilt den internationella handlingsplanen för att fram till år 2005 uppnå en förvaltning av fiskekapaciteten, och den internationella handlingsplanen för att fram till år 2004 förebygga, hindra och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske. Inrätta effektiv övervakning, rapportering och tillsyn, samt kontroll av fiskefartyg, även av flaggstater, för att främja den internationella handlingsplanen för att förebygga, hindra och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske, e) uppmuntra relevanta regionala fiskeriförvaltningsorganisationer och institutioner att i samband med fördelningen av andelar av fiskeresurserna beträffande gränsöverskridande och långvandrande fiskbestånd på det fria havet och inom exklusiva ekonomiska zoner ta vederbörlig hänsyn till kuststaters rättigheter, skyldigheter och intressen samt utvecklingsländers särskilda behov, och i detta sammanhang beakta bestämmelserna i FN:s havsrättskonvention och avtalet om genomförande av de bestämmelser i Förenta nationernas havsrättskonvention av den 10 december 1982 som rör bevarande och förvaltning av gränsöverskridande och långvandrande fiskbestånd, f) avskaffa subventioner som bidrar till olagligt, orapporterat och oreglerat fiske och till överkapacitet och samtidigt fullfölja arbetet inom Världshandelsorganisationen för att klargöra och förbättra dess discipliner rörande fiskesubventioner, med beaktande av denna sektors betydelse för utvecklingsländerna, g) förstärka samordningen mellan biståndsgivare och partnerskapen mellan internationella finansieringsinstitutioner, bilaterala organ och andra relevanta berörda parter för att göra det möjligt för utvecklingsländerna, särskilt de minst utvecklade länderna, små ö-stater under utveckling och länder med övergångsekonomier, att utveckla sin nationella, regionala och subregionala kapacitet när det gäller infrastruktur, integrerad fiskeriförvaltning och ett hållbart utnyttjande av fiskerätten, h) stödja hållbar utveckling av vattenbruk, däribland småskaligt vattenbruk, med tanke på dess växande betydelse för en säker livsmedelsförsörjning och ekonomisk utveckling. [1] KOM(2005) 505. [2] Teknisk bakgrund till kommissionens meddelande ”Att tillämpa hållbarhet inom EU:s fiske genom maximal hållbar avkastning: en strategi för tillväxt och sysselsättning”. Kommissionens arbetsdokument, SEK (2006) 868. [3] Detta mäts i regel som årlig fiskedödlighet, vilket är den mängd fisk som fångas under ett år delat med den genomsnittliga mängden fiskbart bestånd i havet under året. En teknisk redovisning av hur man använder denna parameter när man genomför strategin med en maximal hållbar avkastning återfinns i kommissionens arbetsdokument som åtföljer detta meddelande. [4] I arbetsdokumentet beskrivs fördelen med denna upptagningsmetod. [5] Artikel 20.3 i förordning (EG) nr 2371/2002.