[pic] | EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION | Bryssel den 28.6.2006 KOM(2006) 347 slutlig MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET, OCH EUROPAPARLAMENTET Mot ett strategiskt partnerskap me llan EU och Sydafrika MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET, OCH EUROPAPARLAMENTET Mot ett strategiskt partnerskap mellan EU och Sydafrika INLEDNING Sydafrika är i dag ett land som är radikalt annorlunda än det land som lade apartheid bakom sig för tolv år sedan. Landet har tagit sig ur apartheidsystemets trauma och har nu byggt upp ett demokratiskt, tolerant och mångrasigt samhälle. Sydafrika har uppnått en finansiell och ekonomisk stabilitet som gör att landet kan utveckla den ekonomiska tillväxten ytterligare till gagn för hela folket. Det har trätt fram som en ledande nation och fredsförhandlare i regionen och på hela den afrikanska kontinenten. Landet har auktoritet inte bara i Afrika utan också i globala multilaterala institutioner. Det utvidgade EU har utvecklat ett nytt förhållningssätt till nord-sydsamarbetet genom att anta tre centrala strategidokument om millennieutvecklingsmålen, Europeiska samförståndet om utveckling och EU:s strategi för Afrika. EU stärker sina utrikespolitiska insatser och försöker utveckla stabilitet, säkerhet och välstånd i hela världen. Sydafrika är därför en naturlig partner för Europa både på den afrikanska kontinenten och globalt. På grundval av såväl delade värderingar och ömsesidiga intressen som djupa kulturella kopplingar har EU och Sydafrika utvecklat ett mångfacetterat, övergripande partnerskap som bygger på avtalet om handel, utveckling och samarbete mellan Sydafrika, å ena sidan, och Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å andra sidan (nedan kallat "avtalet om handel, utveckling och samarbete mellan Sydafrika och Europeiska gemenskapen”). I dag kräver emellertid relationerna mellan Sydafrika och EU större konsekvens, tydliga mål och gemensamt framåtblickande politiska visioner i syfte att stärka gemensamma politiska insatser. Av partnerskapet måste det klart framgå vad båda sidor kan förvänta sig av varandra på nationell, regional, kontinental och global nivå, samtidigt som det gör rättvisa åt Sydafrikas och EU:s unika positioner i den nya globaliserade världen. Syftet med detta meddelande om ett strategiskt partnerskap med Sydafrika är därför att föreslå en övergripande, sammanhållen och samordnad långsiktig ram för politiskt samarbete med Sydafrika, närmare bestämt en ram som tar hänsyn till Sydafrikas traumatiska förflutna, dess roll som vägledarland i regionen och dess unika ställning på kontinenten och globalt. 1. SYDAFRIKA EFTER APARTHEID Tolv år efter det att Sydafrika avskaffat apartheid, som hade en djup inverkan på alla delar av samhället, har landet gjort avsevärda framsteg. Trots detta brottas landet dock fortfarande med sitt traumatiska förflutna. Nationellt har regeringen sedan 1994 arbetat med att nedmontera apartheidsystemets sociala relationer och skapa ett demokratiskt samhälle byggt på jämlikhet, icke-rasism och respekt för religiösa, kulturella, språkliga och infödda gruppers rättigheter. Nya politiska riktlinjer och handlingsprogram har införts för att förbättra livskvaliteten för den stora majoriteten av folket, inklusive tillhandahållande av grundläggande sociala tjänster och positiv särbehandling genom det politiska programmet Black Economic Empowerment (BEE). Hittillsvarande landvinningar är - ett konstitutionellt flerpartisystem, - en fungerande parlamentarisk demokrati, - en utbredd känsla av konstitutionalism och rättssäkerhet, - mekanismer för ansvarsskyldighet, öppenhet och information inom offentlig förvaltning, och - ett oberoende rättsväsen. Ekonomiskt sett är landets mest utmärkande drag den dubbla ekonomi som ärvts från apartheidsystemet och som bygger på rasuppdelning och leder till att hälften av befolkningen lever under fattigdomsstrecket. Sedan apartheidsystemet avskaffades har landet lyckats väl med att skapa både inre och yttre ekonomisk stabilitet. De offentliga utgifterna har generellt legat på en hållbar nivå med ett budgetunderskott som understiger 3 %. Tillväxten i den formella ekonomin måste emellertid utvecklas vidare för att möjliggöra en rejäl ekonomisk uppgång som leder till nya arbetstillfällen och integration av den informella ekonomin. Utsikterna för de närmaste åren är mer positiva och regeringens nya ASGISA-politik (Accelerated and shared growth initiative for South Africa) syftar till att bekämpa fattigdom och minska ojämlikheten genom att främja ekonomisk tillväxt och sysselsättning. Den främsta sociala utmaning som landet står inför är tvivelsutan de stora sociala och ekonomiska olikheter som påverkar hela samhället. Detta illustreras ytterligare av två dramatiska frågor som framträder extra tydliga p.g.a. sina skadverkningar på samhället som helhet: - Den oroväckande höga förekomsten av hiv och aids med ett uppskattat antal infekterade som närmar sig sex miljoner. Detta motsvarar uppskattningsvis 21,5 % av den vuxna befolkningen. Följderna på medellång och lång sikt av pandemin kommer att bli mycket höga sociala och ekonomiska kostnader till följd av en befolkningsminskning totalt sett, kortare förväntad livslängd och förlust av ekonomiskt aktiva, tillsammans med en drastisk ökning av antalet föräldralösa barn. [1] - Nivån på både vanlig och organiserad brottslighet som särskilt drabbar kvinnor och barn, eftersom den är kopplad till internationell människohandel i regionen södra Afrika. Sydafrika står inför stora utmaningar på miljöområdet. Tillgång till jordbruks- och dricksvatten, erosion och ökenutbredning, avfallshantering och föroreningar påverkar sammantaget livsmedelssäkerheten, den långsiktiga välfärden och ekonomiska utvecklingen för de fattigaste, särskilt landsbygdsbefolkningen. Dessutom är det troligt att klimatförändringen kommer att förvärra många av dessa miljöproblem och leda till nya utmaningar. Sydafrika måste ta itu med de ökade utsläppen av växthusgaser från transportsektorn, i synnerhet från energisektorn, där elproduktionen främst sker genom koleldning och förmodligen kommer att fortsätta så. I regionen södra Afrika ingår Sydafrika, Botswana, Lesotho, Namibia och Swaziland i Södra Afrikas tullunion. Sedan 1994 har landet varit medlem av Södra Afrikas utvecklingsgemenskap, den regionala ekonomiska gemenskapen i södra Afrika, som omfattar 14 länder. Sydafrika spelar en nyckelroll i regionen. Landets andel av BNP i Afrika söder om Sahara uppgår till 50 % och till 75 % av BNP inom Södra Afrikas utvecklingsgemenskap. Sydafrikanska investeringar i övriga södra Afrika uppgår till 49 % av regionens utländska direktinvesteringar och 80 % av handeln i södra Afrika sker med Sydafrika. Huvuddelen av denna består av sydafrikansk export till övriga regionen. Dessutom ökar Sydafrikas ekonomiska expansion i regionen och det finns en lång tradition av arbetskraftsinvandring till landet. Sydafrikas kapacitet på vetenskaps- och teknikområdena utgör en betydande resurs i regionen i allmänhet. Sydafrika är den främsta representanten för den framväxande södern på hela kontinenten . Landet spelar en central roll inom Afrikanska unionen (AU) och det är en av initiativtagarna och pådrivande krafterna inom ett nytt partnerskap för Afrikas utveckling (Nepad). På området fred och säkerhet har Sydafrika spelat en konstruktiv roll på afrikanska kontinenten som medlare och fredsbevarare, exempelvis i Rwanda, Demokratiska republiken Kongo, Burundi, Liberia, Sudan och Elfenbenskusten. Landet fortsätter sina ansträngningar för att föra krisen i Zimbabwe närmare en lösning. Globalt är Sydafrika en av de ledande medlemmarna i Alliansfria rörelsen. Landet är medlem av WTO och Samväldet och spelar en väldigt aktiv roll i dessa organisationer. I Dohaförhandlingarna, som medlem i G20 och Cairnsgruppen, försöker Sydafrika utveckla gemensamma förhållningssätt med andra utvecklingsländer genom strategiska allianser och koalitioner för att stärka utvecklingsdimension inom WTO-förhandlingarna och att främja bättre integration av utvecklingsländer i det multilaterala handelssystemet. Sydafrika spelar också en viktig roll för reformen av FN. Dessutom har landet nyligen anslutit sig till gruppen av nyblivna större givarländer (de s.k. BRICS-länderna), där också Brasilien, Ryssland, Indien och Kina ingår och kommer förmodligen att utveckla sin roll som givarland på afrikanska kontinenten. Slutligen håller Sydafrika på att utveckla en högre profil i diskussionerna om ytterligare multilaterala åtgärder mot klimatförändringen. 2. Relationerna mellan EU och Sydafrika Sydafrika och Europeiska unionen delar politiska, sociala och etiska värderingar såsom demokrati, mänskliga rättigheter respekt för rättsstatsprincipen och gott styre, tolerans, jämlikhet, ett åtagande om att bekämpa fattigdom och social utslagning samt främjande av hållbar utveckling. De är överens om de grundläggande ekonomiska principerna i den sociala marknadsekonomin, frihandel och en rättvis internationell ekonomisk ordning. De har båda förbundit sig att följa agendan för fred och stabilitet, gott styre, demokratisering och kampen mot fattigdom över hela afrikanska kontinenten. De tror båda på multilaterala lösningar på internationella konflikter och har ett intresse i att se till att utvecklings- och tillväxtländernas röster hörs internationellt. Avtalet om handel, utveckling och samarbete mellan Sydafrika och Europeiska gemenskapen utgör den rättsliga grunden för de övergripande relationerna mellan Sydafrika och EU. Det omfattar politisk dialog, handel, utvecklingssamarbete, ekonomiskt samarbete samt samarbete på ett stort antal andra områden. Sydafrika har också undertecknat Cotonouavtalet, men har inte tillgång till dess finansiella instrument eller förmånsordning. 2.1. Politisk dialog En politisk dialog har förts ända sedan apartheidregimens slut, dels genom informella samtal mellan beskickningscheferna i Pretoria, dels genom att politiker och höga tjänstemän har besökt varandra. En strukturerad och formaliserad politisk dialog i den mening som avses i artikel 4 i avtalet om handel, utveckling och samarbete mellan Sydafrika och Europeiska gemenskapen har i anslutning till mötena i ”samarbetsrådet” som är det gemensamma organ som övervakar relationerna mellan EU och Sydafrika. Sedan 2004 har samarbetsrådet haft möten på ministernivå som sedan följts av ”trojkamöten” om politiska frågor. De två parterna anser politisk dialog vara en väsentlig beståndsdel i deras partnerskap. Det ger en möjlighet att utbyta åsikter i en lång rad nationella, regionala, kontinentala och globala frågor, inklusive hiv och aids, Zimbabwe, Nepad och AU, fredsbevarande insatser i Afrika och den fredsbevarande resursen för Afrika, Europeiska unionens utvidgning, utvecklingen inom Förenta nationerna, fredsprocessen i Mellanöstern och internationell terrorism. 2.2. Handel EU är Sydafrikas främsta handelspartner och står för omkring 32 % av landets export och 41 % av dess import. Sydafrika är också EU:s största handelspartner i Afrika. EU:s export till Sydafrika har stigit med i genomsnitt 9,5 % årligen sedan avtalet om handel, utveckling och samarbete mellan Sydafrika och Europeiska gemenskapen. Avtalets handelsbestämmelser har varit i kraft sedan år 2000 och omfattar omkring 90 % av den bilaterala handeln mellan de två parterna. De har inverkat positivt på handelsförbindelserna mellan de två parterna och ligger till grund för det frihandelsområde som skall vara inrättat till 2012. Inrättandet av frihandelsområdet är asymmetrisk eftersom EU öppnar sin marknad snabbare och för fler produkter än Sydafrika. 2.3. Utvecklingssamarbete EU är utan tvekan den störste givaren: kommissionen och medlemsstaterna tillhandahåller sammantaget omkring 70 % av de totala biståndsmedlen som uppgår till omkring 1,3 % av statsbudgeten och 0,3 % av BNP. Utvecklingssamarbete i form av Europeiska programmet för återuppbyggnad och utveckling uppgår till nära 130 miljoner euro årligen och finansieras genom gemenskapsbudgeten. Det är främst inriktat på att främja ekonomisk verksamhet och ekonomisk tillväxt samt sociala tjänster. På det senare området har ett omfattande stöd gått till ökad tillgång till vatten och vattenrening, utbildning och kapacitetsuppbyggnad inom hälso- och sjukvården som ett bidrag till kampen mott hiv och aids i landet. Europeiska investeringsbanken har också ett samförståndsavtal med Sydafrika och tillhandahåller lån inom ramen för gemenskapens lånegarantier till ett genomsnittligt belopp av 120 miljoner euro årligen. Utvärderingarna har visat att utvecklingssamarbetet mellan EU och Sydafrika är relevant för Sydafrikas politiska, strategiska och utvecklingspolitiska prioriteringar. Programmets effektivitet skulle emellertid kunna förbättras genom fokusering på färre insatser. 2.4. Samarbete på andra områden Sydafrika har ett separat vetenskaps- och teknikavtal med Europa. Landets insatser inom ramprogrammen för forskning och teknisk utveckling förbättras ständigt med framgångsrikt deltagande av sydafrikanska forskningsorganisationer inom ramen för flera av de ämnesområden som prioriteras inom ramen för sjätte ramprogrammet. Sydafrikanska forskningsinstitutioner har gjort mycket för att underlätta internationellt vetenskapssamarbete mellan forskare från Europa och Afrika söder om Sahara. Europeiska gemenskapen och Sydafrika har också undertecknat separata avtal om handel med vin och sprit. Andra områden – huvudsakligen begränsade och med särskild inriktning – där samarbetet med Europa har utvecklats omfattar sanitära och fytosanitära åtgärder samt livsmedelssäkerhet, tullar, vin och sprit osv. På informationsteknikens område pågår dialogen för att identifiera samarbetsområden på politisk nivå och på tillsynsnivå. På utbildningsområdet deltar sydafrikanska universitet i många internationella partnerskap inom ramen för Erasmus Mundusprogrammet. Ett litet antal sydafrikanska studenter har fått stipendier för att studera på magisternivå i Europa. Stipendier har också utdelats inom ramen för Marie Curie-åtgärderna och sjätte forsknings- och ramprogrammet. 3. Mot ett strategiskt partnerskap me LLAN EU OCH SYDAFRIKA Vid möten i gemensamma rådet för samarbete har Sydafrika, Europeiska kommissionen och medlemsstaterna bekräftat att de senaste förändringarna i förhållandet mellan EU och Sydafrika kräver en mer sammanhållen strategisk ram. De antog ”gemensamma slutsatser” vid mötet den 23 november 2004 och en ”gemensam rapport” i november 2005 samt enades om att ”nya åtgärder behöver vidtas för att se till att förhållandet mellan EU och Sydafrika utvecklas till ett verkligt strategiskt partnerskap som (…) som ger Sydafrika fullt erkännande som vägledarland på kontinenten och en internationell nyckelaktör”. Det föreslagna strategiska partnerskapet syftar till att förverkliga detta - genom att föra samman medlemsstaterna, gemenskapen och Sydafrika inom en gemensam och sammanhållen ram med klart och gemensamt definierade mål som omfattar alla samarbetsområden och inbegriper alla berörda parter. - genom att övergå från politisk dialog till strategiskt politiskt samarbete och gemensamma mål i regionala, afrikanska och globala frågor. - genom att stärka befintligt samarbete, utveckla ett starkare och varaktigt ekonomiskt samarbete, till fullo genomföra bestämmelserna i avtalet om handel, utveckling och samarbete på handelsrelaterade områden och utsträcka samarbetet till såväl sociala och kulturella frågor som till miljöfrågor. Dessutom måste det strategiska partnerskapet bygga på millennietutvecklingsmålen, Europeiskt samförstånd om utveckling och EU:s strategi för Afrika genom att sätta arbetet med att uppnå millennietutvecklingsmålen i centrum för den politiska dialogen tillsammans med frågor om styrelseformer samt fred och säkerhet, nationellt såväl som internationellt. 3.1. Bilateral förbindelser – en ny strategi för samarbete 3.1.1. Politiskt samarbete Det viktigaste inslaget i det föreslagna strategiska partnerskapet är att övergå från rent politisk dialog till aktivt politiskt samarbete. Partnerskapet mellan Sydafrika och EU måste bli en mötesplats för samarbetssträvande företrädare för Nord och Syd. Det främsta syftet måste vara att de två parterna aktivt skall kunna finna en gemensam grund för ömsesidiga intressen, stödja varandras politiska dagordningar och vidta gemensamma politiska åtgärder på regional, afrikansk och global nivå. Som framgår av artikel 4 i avtalet om handel, utveckling och samarbete måste den politiska dialogen omfatta alla aspekter av partnerskapet, dvs. nationella, regionala, kontinentala och internationella frågor. Samma sak gäller för ett aktivt politiskt samarbete som därför är ett inslag som omfattar alla samarbetsnivåer, dvs. bilateral, regional, kontinental och global nivå. 3.1.2. Främjande av handel Handelsförbindelserna kan utvecklas inte bara genom en ytterligare ömsesidig liberalisering av handeln med varor och genom inrättandet av större marknader, utan också genom att inbegripa handeln med tjänster och åtaganden utöver WTO-avtalet på flera nya regleringsområden. Det frihandelsavtal som föreskrivs i avtalet om handel, utveckling och samarbete måste utvecklas för att också omfatta harmonisering av handelsordningar och nya åtaganden i sådana frågor som tjänster, offentlig upphandling och investeringar. Båda parter måste också försöka utveckla ett samarbete på flera handelsrelaterade områden, nämligen tullsamarbete, ursprungsregler, kampen mot bedrägerier och oegentligheter i tullsammanhang och liknande frågor, konkurrenspolitik, immaterialrätt, konsumentskydd, livsmedelssäkerhet, sanitära och fytosanitära åtgärder, tekniska handelshinder samt standarder och normer, både i fråga om nationell tillämpning och exportfrämjande. Lufttransporter spelar en viktig roll för ekonomisk utveckling, regional integration och främjande av handel. EU och Sydafrika behöver utveckla sunda rättsliga ramar för vidareutveckling av luftfartstjänster och tekniskt samarbete inom denna sektor. Slutligen kan vissa handelsbestämmelser, t.ex. om skyddsåtgärder och tvistlösning, behöva ses över mot bakgrund av framtida kopplingar mellan avtalet om handel, utveckling och samarbete och processen i södra Afrika för ett avtal om ekonomiskt partnerskap. 3.1.3. Mot ett innovativt partnerskap i ekonomiska, sociala och miljörelaterade frågor Bestämmelserna i avtalet om handel, utveckling och samarbete som rör ekonomiskt och annat samarbete öppnar för ett potentiellt mycket fruktbart samarbete som kan vara till förmån för båda parter. Ett specifikt område där denna form av samarbete skulle kunna vara till förmån för Sydafrika och ett komplement till utvecklingssamarbetet är regionalpolitiken och den sociala sammanhållningen. Sydafrika har visat ett starkt intresse för Europas erfarenhet av att bedriva regionalpolitik och sköta strukturfonderna. Sydafrika anser att detta skulle kunna vara en modell för landets arbete med att överbrygga de stora sociala och ekonomiska klyftorna mellan olika provinser och regioner. EU är redo att dela med sig av sina erfarenheter på området regionalpolitik och social sammanhållning för att hjälpa Sydafrika med att möta utmaningen med bristande jämvikt och jämlikhet. Till följd av Sydafrikas ekonomiska betydelse i regionen och internationellt kommer det också att bli viktigt att utveckla ett ökat utbyte i fråga om ekonomiskt samarbete inklusive en regelbunden ekonomisk dialog samt utbyten på området makroekonomi och finans. Vad gäller det vetenskapliga och tekniska samarbetet, finns möjligheter att stärka samarbetet mellan EU och Sydafrika inom ramen för befintliga avtal. Dessutom bör stora ansträngningar göras för att främja praktisk och industriell tillämpning av de vetenskapliga utbytena för att säkerställa en direkt påverkan på den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen. I bilaga I finns en provisorisk förteckning över nya lovande samarbetsområden, men den behöver kompletteras. 3.1.4. Utvecklingssamarbete – en ny landstrategi för 2007–2013 Sydafrika är ett medelinkomstland som genererar avsevärda budgetmedel på egen hand och EU:s utvecklingsstöd, även om det är betydelsefullt, är litet jämfört med landets budget. Utvecklingspengar har emellertid inneburit medel till sektorsövergripande program för budgetstöd, initiativ till utbyte av bästa praxis, kapacitetsuppbyggnad och internationell exponering. Dessutom, och enligt det europeiska samförståndet om utvecklingspolitiken, står ”många av de fattigare medelinkomstländerna […] iögonenfallande orättvisor och ett svagt styre, vilket hotar stabiliteten i deras egen utvecklingsprocess. Många medelinkomstländer spelar en viktig roll i politiska frågor, säkerhetsfrågor och handelsfrågor, producerar och skyddar globala kollektiva nyttigheter och fungerar som vägledarländer på regional nivå.” Programmet för utvecklingssamarbete 2007–2013 måste beakta detta och undersöka Sydafrikas behov av offentligt utvecklingsbistånd och vara inriktat på mervärdet av Europas bidrag. Det måste säkerställa skydd av landets naturtillgångar och vara ekologiskt hållbart. Det måste stämma överens med Sydafrikas ekonomiska och sociala politik och motsvara dess prioriteringar, i synnerhet genom att angripa flaskhalsar inom den sociala sektorn och beakta den sydafrikanska regeringens utvecklingsorienterade och mer interventionistiska ekonomiska politik som är inriktad på ekonomisk tillväxt, sysselsättning och de stora inkomstskillnaderna och ojämlikheter. 3.2. Sydafrika som regionalt vägledarland Sydafrika, som står för nästan 75 procent av BNP i Södra Afrikas utvecklingsgemenskapen, är regionens politiska, ekonomiska och finansiella centrum och ett nav när det gäller mänskligt kapital och handel. Den roll som landet väljer att spela kommer att vara mycket viktig för genomförandet av den vägledande regionala plan för strategisk utveckling som utarbetats av Södra Afrikas utvecklingsgemenskapen och i synnerhet för den regionala integrationen i södra Afrika. Södra Afrikas utvecklingsgemenskap förblir den främsta drivkraften i det regionala politiska samarbetet och den ”naturliga” allianspartnern i regionen, medan Södra Afrikas tullunion spelar en viktig roll för handeln. I EU:s strategi för Afrika anses de regionala ekonomiska gemenskaper utgöra de främsta byggstenarna i förbindelserna mellan EU och Afrika. Vad gäller regionen södra Afrika, måste EU och Sydafrika i egenskap av strategiska partner ägna sig åt såväl mer intensiv som konkret dialog och ett politiskt samarbete om de komplexa regionala sammanhang och politiska utmaningar som följer härav. De måste tydligare definiera sina respektive roller i regionen samtidigt som de tar hänsyn till framväxande nya ekonomiska makter. Ett viktigt samarbetsområde på regional nivå är säkerhet och fredsbevarande insatser. Sydafrika och EU måste arbeta med Södra Afrikas utvecklingsgemenskap för att främja den strategiska vägledande planen för organet med ansvar för politiska frågor samt försvars- och säkerhetssamarbete, varningssystemet och den fredsbevarande enhet som Södra Afrikas utvecklingsgemenskap erbjuder. Förhandlingarna mellan Europeiska gemenskapen och Södra Afrikas utvecklingsgemenskap om ett avtal om ekonomiskt partnerskap måste behandla frågor som uppstår till följd av samexistensen av avtalet om handel, utveckling och samarbete och det kommande ekonomiska partnerskapet, eftersom målen med det ekonomiska partnerskapet är att utveckla en mer förutsebar och regelstyrd regional marknad för varor och tjänster, i avsikt att främja regional integration och, harmonisera reglerna för handel inom regionen och i förhållande till Europeiska gemenskapen, samt att skapa enkla regler för handeln mellan länderna i Sydafrika och EG. Detta kan komma att kräva ytterligare anpassningar av avtalet om handel, utveckling och samarbete. 3.3. Sydafrika som en nyckelaktör på kontinenten Sydafrika är en nyckelaktör på kontinenten. Landet är en av drivkrafterna bakom Afrikanska unionen och Nepad. Genom sitt åtagande inom den afrikanska mekanismen för inbördes granskning främjar Sydafrika goda styrelseformer på kontinenten. Landet är också ett slående exempel på omvandling av en orättfärdig politisk regim till ett öppet, demokratiskt samhäller som främjar tolerans och försoning. Det är också en allt viktigare investerare i Afrika, både i ekonomiskt hänseende och i fråga om spridning av praktiskt kunnande. Slutligen är Sydafrika aktivt i konfliktförebyggande arbete, medling och konfliktlösning i flera afrikanska länder och landet stödjer AU:s ansträngningar på området. Politiskt och diplomatiskt samarbete i afrikanska frågor måste bli ett område som präglad av ökad ömsesidig förståelse mellan Sydafrika och EU. Samarbetet bör inte vara begränsat till finansieringen av AU och fredbevarande uppdrag, utan bör också bli ett viktigt inslag i det stärkta partnerskapet. EU måste undersöka hur unionen tillsammans med Sydafrika skall definiera en gemensam dagordning för Afrika och stödja båda parters mål i Afrika. En sådan ömsesidig förståelse minskar inte vikten av EU:s redan befintliga förbindelser med andra afrikanska länder, och inte heller påverkar det samarbetet med Afrikanska unionen och de regionala ekonomiska gemenskaperna. Tvärtom är tanken att föra ned strategin för Afrika på nationell nivå i avsikt att knyta starkare band mellan andra länder och EU. 3.4. Internationellt samarbete och globala frågor Sydafrika intar en unik internationell ställning. Vid många tillfällen talar landet för tillväxt- och utvecklingsländerna. Dess auktoritet i internationella forum är avsevärd och överstiger landets ekonomiska betydelse. Även om Sydafrika och EU inte alltid har samma åsikt i internationella frågor, är de överens på många områden. Liksom Europa är Sydafrika fast beslutet att motarbeta spridning av massförstörelsevapen, erkänna internationella brottmålsdomstolen, avskaffa dödsstraffet och bekämpa terrorismen. Båda har en stark tro på Förenta nationernas multilaterala system för kollektiv säkerhet och att FN:s säkerhetsråd har det främsta ansvaret för att upprätthålla fred och säkerhet. Både Sydafrika och EU är dessutom starkt engagerade i att ta sig an skälen till och resultaten av klimatförändringen och har bekräftat sitt intresse för att fördjupa dialogen om dessa och andra miljöproblem. Dessa frågor står visserligen på dagordningen för de politiska samtalen mellan EU och Sydafrika, men de måste också leda till konkreta åtgärder. EU måste eftersträva gemensamma ståndpunkter och ett effektivt samarbete med Sydafrika på alla dessa områden och försvara ömsesidiga intressen internationellt. På samma sätt måste EU försöka inleda ett samarbete till ömsesidig nytta om miljön, energisäkerhet och hållbar användning av energikällor, migration, kampen mot den international narkotikahandel, penningtvätt, skattebedrägeri och skatteflykt, korruption, sjöfarts- och luftfartssäkerhet, människohandel, särskilt med barn, handeldvapen och organiserad brottslighet. Slutligen förordar båda parter att utvecklings- och tillväxtländer skall ha en starkare representation i internationella organisationer. Därför måste de främja starkare politisk samordning, samarbete inom de internationella finansinstituten och internationella organ, inklusive FN-organ och gemensamma åtgärder. 4. Slutsatser Sydafrika och EU har mycket gemensamt som brobyggare mellan Nord och Syd, mellan Öst och Väst, mellan civilisationer, folk och religioner. Europa anser sig kunna göra detta bättre tillsammans med Sydafrika. Ett sådant strategiskt partnerskap byggs emellertid inte över en natt. det är resultatet av en dynamisk utveckling. EU är redo att engagera sig i denna dynamiska process, främst genom djupgående och fri politisk dialog och samverkan med Sydafrika på alla nivåer. Det nuvarande sättet att organisera den politiska dialogen grundar sig på utbyte med EU:s beskickningschefer i Pretoria, regelbundna besök av ministrar och höga tjänstemän från båda parter och det årliga samarbetsrådet. Dessutom genomförs utbyten mellan Europaparlamentet och Sydafrikas parlament genom Europaparlamentets delegation för Sydafrika, och Sydafrika är en aktiv deltagare i gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingen. Detta internationella samarbete har tidigare ansetts tillfredsställande, men behöver ses över mot bakgrund av den strategiska vikt som partnerskapet mellan EU och Sydafrika har. Kommissionen inbjuder rådet, Europaparlamentet och Ekonomiska och sociala kommittén att tillstyrka huvudlinjerna i detta meddelande. På grundval av dessa generella principer, kommer kommissionen att utarbeta en åtgärdsplan för genomförande av meddelandet som kommer att överlämnas till det gemensamma samarbetsrådet EU – Sydafrika senare i år och bör leda till en gemensam förklaring från parterna. Beroende på diskussionerna i rådet, Europaparlamentet och Ekonomiska och sociala kommittén och Sydafrikas åsikter kan en sådan åtgärdsplan inriktas på - en stärkt politisk dialog, som leder till gemensamma politiska ståndpunkter och åtgärder, - aktiva gemensamma insatser i regionala och globala frågor, - genomförande av ett gemensamt utarbetat landstrategidokument i linje med detta meddelande, - en översyn och fullt genomförande av avtalet om handel, utveckling och samarbete enligt ovanstående prioriteringar. LIST OF ANNEXES ANNEX 1 - BROAD LINES OF A JOINT ACTION PLAN TO IMPLEMENT THE COMMUNICATON ANNEX 2 - THE POLITICAL, ECONOMIC, SOCIAL AND ENVIRONMENTAL SITUATION IN SOUTH AFRICA ANNEX 3 - ABBREVIATIONS A NNEX 1 BROAD LINES OF A JOINT ACTION PLAN TO IMPLEMENT THE EU–SOUTH AFRICA STRATEGIC PARTNERSHIP On the basis of the outcome of the discussions in the Council, the European Parliament and the European Economic and Social Committee, the Commission intends to draw up a draft Action Plan for the implementation of the Communication on a strategic partnership with South Africa. The draft Action Plan will be then be submitted to the Joint EU-South Africa Cooperation Council, which is expected to meet towards the end of the year. It is hoped that the partners will then adopt a Joint Declaration endorsing the Action Plan. Such an action plan needs to be further developed but could focus on - Strengthened political dialogue, leading to common positions and joint political action, - Active joint involvement in regional and global issues, - Implementation of a jointly drafted Country Strategy Paper in line with this Communication, - Revision and full implementation of the TDCA according to the above priorities. 1. Political strategy and cooperation As indicated in the Communication, stronger political dialogue, leading to common political positions on subjects of mutual interest and to joint political action where appropriate, forms the very backbone of the Strategic Partnership. This dialogue should be frank, open and uninhibited and exclude none of the domestic, regional, continental and global issues. Possible themes for enhanced political and economic cooperation that could be included in the action plan are: Domestic South African and European issues - Economic and financial policy and Foreign Direct Investment - HIV/AIDS - Health and food security - Crime - Countering racism and xenophobia - Land reform - Governance, democracy and human rights - Employment, economic growth, redistribution of wealth - EU enlargement, neighbourhood policy - Decent work, including employment, social safety mechanisms, social dialogue, rights at work, gender mainstreaming - Social inclusion and cohesion - … Regional issues - Social cohesion; regional integration - See below, point 2 African matters - EU–AU relations - The EU–Africa summit - The African Union - Peace-keeping and mediation on the African continent - The African Peace Facility - APRM - NEPAD - … International and global issues - The MDGs - Countering the proliferation of weapons of mass destruction - Recognition of the jurisdiction of the International Criminal Court - Abolition of the death penalty - Combating terrorism - Global environmental issues, including climate change - Migration - Energy security and sustainable use of energy resources - The fight against the international drugs trade, money laundering, tax fraud and avoidance, corruption and organised crime - Trafficking in human beings, in particular children - ILO - Ratification, implementation and enforcement of core labour standards - Social dimension of globalisation - Small arms and light weapons - WTO and the DDA - The reform and role of the United Nations - Multilateralism and representations in International Financial Institutions - The Middle East peace process - Iraq - Iran and nuclear non-proliferation - … 2. Joint involvement in regional issues Because of their topicality and particular interest, regional issues merit a special place in political dialogue and in joint action, trade cooperation, economic cooperation and development cooperation. Indeed, the regional context in Southern Africa is particularly complex and requires a sustained cooperative effort from all parties, including South Africa and Europe. The challenges the region is facing are manifold. AIDS is hitting Southern Africa harder than any other region in the world. The impact of the pandemic on society, on the health infrastructure and services, on human resources and on the economy of the region as a whole will be hugely destructive over the coming years. Politically speaking, the SADC region will have to come to terms with important shifts in power patterns as new regional powers are likely to emerge. In addition, it will have to find a solution to the political stalemate in the Zimbabwe crisis. A major short-term challenge to the region is untangling the knot of regional cooperation and integration. Implementing the SADC Regional Indicative Strategic Development Plan, agreeing on the right recipe for EPA negotiations, clarifying the relationship between the SADC, SACU and the TDCA are issues to be dealt with urgently. As the prime mover in the region, South Africa needs to assume its leading role in these matters and must be able to count on Europe’s support. 3. Country Strategy Paper 2007-2013 At the moment, the Commission, nine Member States, and the South African authorities are jointly drafting a new 2007-2013 Country Strategy Paper. Care will be taken to ensure that the drafting and approval of this CSP runs parallel to the discussion and adoption of the Communication and its subsequent Action Plan and that the CSP truly translates the broad political lines set out by the Communication. The subsequent implementation of the CSP along these lines will form part of the Action Plan. 4. TDCA review In recent months, the review of the TDCA has led to informal contacts between the Commission and South Africa and has enabled the two sides to - tentatively identify those provisions that may need amending (revision); - suggest priorities for those provisions that have not been implemented yet. As regards the provisions that have not been implemented yet, there seems to be a strong interest in deepening cooperation in the following areas: trade and trade-related areas, intellectual property rights, customs, competition policy, regional policy, sanitary and phyto-sanitary measures, technical barriers to trade, maritime and air transport and security, energy, information and communication technologies, mining, tourism, consumer policy, social and employment policy, science and technology, education and training. Among the promising areas of cooperation that can be developed, are - The environment, with particular emphasis on Climate Change - Economic co-operation - Information society, where promising opportunities have been identified in research and education, but also at the policy and regulatory levels as well as on activities related to the World Summit on the Information Society follow-up - Education and training, including student, teacher and academic exchanges and a “South Africa” window in the Erasmus Mundus programme - Industrial, maritime and air transport including safety and security aspects, mining, energy in particular in promoting energy efficiency policy and technologies as well as clean coal technologies, and the environment, where there is a clear interest in exchanging the rich experiences of both - Justice, where exchanges of information and cooperation on extradition could be developed - Employment and social protection; gender equality and the promotion of women's rights, labour law and dialogue between social partners, with a view to promoting productive employment and decent work for all[2] - Youth, exchange of approaches, experience and best practice - Enhanced cultural cooperation, which would offer both sides an opportunity to promote, strengthen and exchange their rich cultural diversity, taking into account the recently adopted UNESCO Convention on the protection and promotion of the diversity of cultural expressions - Cooperation in press and information, to improve mutual understanding and visibility The Action Plan should contain concrete steps for implementing cooperation in these fields. 5. Institutional architecture The Action Plan should also include proposals for institutional arrangements for political dialogue at various levels, in accordance with the ambitions of the Communication. ANNEX 2 THE POLITICAL, ECONOMIC, SOCIAL AND ENVIRONMENTAL SITUATION IN SOUTH AFRICA South Africa’s current social and economic situation has been shaped by fifty years of apartheid. Black, Asian and “coloured” South Africans were forced off the land, out of agricultural markets, and increasingly into wage labour as migrants within South Africa’s growing mining and manufacturing industries. Black South Africans were forced into overcrowded, arid “homelands”, which were economically unsustainable and dependent on agricultural “exports” from white South Africa. “Bantu” education systems were designed to meet the need for largely unskilled labour. The apartheid regime imposed limitations on company ownership by black people and the business activities that they could engage in, mainly involving the retail supply of food and fuel. The resulting shortage of managerial and specialist skills, compounded by limited access to savings and credit institutions, is recognised today as a key constraint on growth in the small business and informal sector, as demonstrated by the relatively low proportion of small and medium-sized enterprises in South Africa. In contrast, the largely white-owned formal sector became highly concentrated and capital-intensive. During apartheid, it grew on capital-related subsidies and import substitution in response to sanctions. The result was that, by 1990, six conglomerates centred around mining and finance controlled companies with 80% of the market capitalisation on the Johannesburg stock exchange. Twelve years after the apartheid regime was replaced by a democratic government, South Africa remains deeply marked by its historical heritage. Remarkable achievements have been made in reconciling the masters and victims of apartheid, but the “rainbow nation” propagated by Nelson Mandela is still far away. Economic disparity prevails. Large firms in the formal economy have been able to build on the dominant position secured during apartheid to take advantage of the new opportunities in post-apartheid South Africa. This contrasts starkly with the previously neglected subsistence and informal economies, in which many of the black majority of the population still live in dire poverty[3]. While the Government is committed to narrowing the enormous gap between rich and poor through a set of comprehensive policy measures such as employment generation, Black Economic Empowerment, skills development and social grants, a fundamental turn-around has not yet been achieved, leaving the country with the risk of growing discontent among the poor, with corresponding possible threats to its internal political stability. 1. Political situation Since 1994, in line with the Reconstruction and Development Programme (RDP) , the government of South Africa has set out to dismantle the social relations of apartheid and create a democratic society based on equity, non-racialism and non-sexism. New policies and programmes have been put in place to substantially improve the quality of life of the vast majority of the people. The RDP, the core of all post-1994 policies, has as its objectives: - Meeting basic needs - Building the economy - Democratising the state and society - Developing human resources - Nation building Although much remains to be done in order to consolidate the foundations of its young democracy , in which human rights and fundamental freedoms are respected, South Africa has made great efforts towards institutionalising democracy, and the country has experienced a stable political environment. Achievements to date include: - A multi-party political system - A functioning parliamentary democracy - The entrenchment of constitutionalism and the rule of law - An independent judiciary - Mechanisms for accountability, transparency and information in public administration The first general and free national and provincial elections in April 1994 put an end to apartheid and brought Nelson Mandela, leader of the African National Congress (ANC), to power as President of a Government of National Unity. The second and third elections held in June 1999 and April 2004 confirmed the mandate for the ANC, with Thabo Mbeki as President. In 2004, the ANC, which regularly gains the majority of black votes, received a little over a two-thirds majority. Since 2004, it has also been running all nine provinces. The ANC is in an alliance with the Congress of South African Trade Unions and the South African Communist Party, with which it established common lists for the elections. The main official opposition in Parliament is formed by the Democratic Alliance. The New National Party, led in 1994 by ex-President De Klerk, decided to disband in 2005 and to integrate with the ANC. The share of Mangosuthu Buthelezi’s Inkatha Freedom Party (based in KwaZulu-Natal) has been continuously shrinking (to 7% at national level in 2004). There are other smaller parties such as the Pan African Congress, Independent Democrats and Freedom Front, which have an active but small role in the debate on domestic and foreign policy issues. During apartheid, civil society played a prominent role in taking pro-active action against the government to bring about political change. Since 1994, civil society has continued to make a vital and important impact on South African society by advocating proper and effective governance and by championing issues such as poverty, gender parity and the efficacy of service delivery, engaging the government on tangible reforms. However, it has been weakened by the loss of the donor funding that it received during apartheid, and the loss of many of its members to government, the civil service and the private sector. Thus, while new partnerships between civil society organisations and the government have gradually emerged, especially for service delivery in some social sectors, there is undoubtedly scope for strengthening the advocacy and campaigning role of civil society. In spite of intense efforts to further the peace and reconciliation process following the apartheid era, both public authorities and civil society are conscious of the need to address the issues of exclusion and non-integration, which are still prevalent in all layers of South African society. In this context, the approval of the Black Economic Empowerment (BEE) Charter and, more specifically, the implementation of the Broad Based Black Economic Empowerment Act of 2003 are important steps towards economic inclusion and equity for the black majority of the population . However, black empowerment at the workplace is slow and much remains to be done to implement a “broad based” black economic empowerment. South Africa plays a key role in the Southern African region. It contributes 50% of the GDP of sub-Saharan Africa, and close to 75% of the GDP of the SADC. South African investment in the rest of Southern Africa represents 49% of the region’s FDI, and 80% of trade in Southern Africa is with South Africa. Most of this consists of South African exports to the rest of the region. In addition, South Africa’s business expansion into the region is gaining momentum, and there is a long history of regional labour migration to the country. Furthermore, South Africa’s capacity in science and technology represents a significant resource for the region in general. While its economic dominance translates into significant political influence, South Africa’s diplomacy is based on consultation, consent and consensus. However, South Africa’s policy of “quiet diplomacy” vis-à-vis Zimbabwe has not yet had the desired results. South Africa plays an active role at international and pan-African level , also as a mediator between the developed and the developing world. South Africa plays a crucial role within the African Union, NEPAD, the Non-Aligned Movement, the WTO and the Commonwealth of Nations. It has been the international venue for high-profile global conferences, including the World Summit on Sustainable Development. South Africa has concluded or is negotiating numerous multilateral and bilateral agreements within the WTO framework, notably with the EU, MERCOSUR, the USA and EFTA. In the area of peace and security as well, South Africa has been playing a very active and constructive role on the African continent. Here, it has been involved in addressing crises and brokering conflict resolution in Rwanda, the Democratic Republic of Congo, Burundi, Liberia, Sudan and Côte d’Ivoire. 2. Economic situation Economic growth in the first 10 years after the end of the apartheid regime averaged only 2.9% per annum, but increased to 4.5% in 2004 and has been estimated at 5.0% in 2005. South Africa’s economy has moved from being dominated by mining (share in 2005 only 7%) and agriculture (in 2005 only 3%) to a situation where manufacturing (2005: 20%) and services (2005: 70%) contribute the main shares of GDP. In recent years, macro-economic stability has been achieved. As a result, the government has had room to increase its expenditure. Fiscal policy has become more expansionary, while keeping within prudent limits. Since 2000, the budget deficit has remained between 1.4 and 2.3% of GDP. For 2005, the deficit has been estimated at 0.5%. Overall, public debt amounts to 30.5% of GDP and public expenditure remains at an affordable and sustainable level of 27% of GDP. The achievement of macro-economic stability is also due to the strict monetary policy applied since the late 1990s, resulting in a reduced inflation rate of 3.9% in 2005, well within the South African Reserve Bank’s 3-6% target range. Since the middle of 2003, the Reserve Bank has been in a position to reduce interest rates, cutting the repo rate from 13.5% to 7%, which has also stimulated domestic demand and economic growth. In April 2005, when deciding on a further lowering of the interest rate, the Reserve Bank slightly changed its position: for the first time it took into consideration not only the level of inflation but also the impact of exchange rate fluctuations on the export sectors and thus on unemployment. As regards external stability , following the depreciation of the rand in early 2001, the currency has strengthened considerably since the middle of 2002. This has had a dampening effect on the exports of the mining and manufacturing sectors and therefore implications for economic growth as well. Increased domestic demand resulting from a growing economy and lower interest rates, combined with lower prices for foreign products, has led to increased imports. As a consequence, the current account surplus enjoyed until 2002 became a deficit of about 4% of GDP in 2005. This reversal took place mainly vis-à-vis the EU, South Africa’s major trading partner. While South Africa had enjoyed a trade surplus with the EU since 1998, this turned into a slight deficit in 2004. So far, the current account deficit has been easily financed by significant portfolio inflows. Inflows of foreign direct investment continue to grow, though levels remain low and volatile, below $1bn per year or 3.2% of GDP. To counter the rand’s volatility, the Reserve Bank is in the process of increasing its foreign reserves to US $22 billion (23 weeks of imports) by February 2006. However, this bright side of the economic medal also has a very prominent dark side. South Africa is a dual economy with high inequality in economic and social living standards, based on racial lines and on an urban/rural divide. The modern sector, built up under apartheid, has been best placed to take advantage of trade liberalisation and macroeconomic stability. Much of this comprises large, capital-intensive firms. Smaller firms and those in the informal economy have done less well. Many black, Asian and coloured South Africans live a precarious existence in the “second economy”, moving between unemployment, working in the informal sector (often as “hawkers”) and low-paid jobs in the formal sector. Often they have to travel great distances to formal jobs because of the apartheid policy of locating their communities away from the centres of formal employment. The “second economy” is also home to millions of the poor, mostly black, marginalised and unskilled, who engage in informal activities mainly for sheer survival. While the country has an advanced physical infrastructure as well as sophisticated financial, IT and telecommunication networks similar to those of the developed world[4], it also faces extreme deprivation and exclusion and a level of poverty that compares to most least-developed countries. The Gini coefficient of 0.58 illustrates this significant social and economic divide in South Africa. This affects mainly the black population: almost 50% of the black population live below the national poverty line, against only 2% of whites[5]. The steady though modest economic growth and a stable internal and external macro-economic situation have not brought down unemployment, the key economic and social problem of the country. Slow economic growth, a result of low investment and saving rates (16% and 15% of GDP, respectively), coupled with the continued ability of capital-intensive firms to benefit from the base built up under apartheid, has curtailed the demand for labour. The opening up of the economy has reduced the importance of sectors such as mining and clothes and textiles in favour of growth in sectors such as wholesale and retail trade, services, construction and communications. Jobs are being created, but not fast enough to incorporate the number of new entrants into the labour market. The apartheid legacy has left South Africa with structural obstacles to employment, with people living far from sources of employment growth, workers lacking skills, potential entrepreneurs lacking both collateral and access to financial and business services and a highly concentrated business structure. A workforce that is increasing faster (by 35% between 1995 and 2002) than the number of employment opportunities (by only 12% during the same period) has also contributed to unemployment. Presently, unemployment stands at between 26% and 41% of the workforce, depending on whether or not “discouraged” workers are included[6]. Of the unemployed, a large majority are young people[7]. There are proportionately more women unemployed then men and unemployment is geographically skewed, with the highest levels found in the provinces of Limpopo, KwaZulu Natal and the Free State. Linked to the issue of unemployment is the problem of missing relevant skills among the labour force . Qualified employees are not only lacking in comparison to the needs of a growing economy and social system, but are also emigrating in large numbers, attracted by perceived better financial and living conditions abroad. In contrast, the growing numbers of unskilled young people entering the labour market do not meet the requirements of employers in either the social or economic sectors. On the other hand, there is a long history of regional labour migration to South Africa, which continues to act as a magnet for migrants of many kinds. These include skilled professionals, unskilled job seekers, illegal migrants, refugees, and cross-border traders; with human trafficking on the rise. While South Africa has ‘exported’ skills to the developed world, it has also contributed to the drain on skills in other parts of the region and the continent[8]. In total, however, the skills gap is considered a major impediment to economic growth. One way of boosting the development of the second economy and employment is the promotion of small, micro and medium-sized enterprises (SMMEs )[9]. However, the anticipated employment boom in this sector has remained below expectations. Employment in the informal sector fell by 17% between September 2000 and March 2005[10]. This could possibly be attributed to a regulatory environment biased against SMMEs, and certainly to difficulties in gaining access to finance. There is an ongoing debate on whether to shift the focus away from promoting grassroots SMMEs towards establishing downstream and upstream links with larger (first economy) companies to integrate the SMMEs (second economy) into the development value-chain of the economy as a whole. This debate illustrates the need for a coherent strategy on how to develop the second economy and a comprehensive employment growth policy. Additional research and political discussion are required for more informed decision-making in this area. Both the first and second economies have considerable adverse environmental impacts . South Africa is currently among the world’s top 20 greenhouse gas polluters, with an expected increase in emissions of 30% over the coming ten years[11]. There is ample room for energy-saving and climate-friendly technologies. Systematic and thorough environmental impact assessments are often not available due to the lack of capacity. 3. Social situation A strong social network in support of those who cannot earn a living from the first or second economy is considered as the third pillar of South Africa’s socio-economic system. Remarkable efforts have been made to provide social services to previously disadvantaged communities. Government budgetary expenditure on social services has increased dramatically over the last 10 years and now represents about 63% of the total budget. Since 1994, close to 9 million people have been provided with a basic water supply: today, 85% of households have access to clean water. Over 1.5 million houses have been built to provide shelter to over 6 million people. At the beginning of the new millennium, 64% of households were living in formal houses. Over 500 000 houses were connected to the main electricity grid so that 70% of households were using electricity for lighting. As regards the health sector, the immunisation coverage of children against common infectious diseases has risen to 90% and the usage of antenatal clinics is as high as 95%. In the field of education, the gross enrolment rate in secondary schools increased to 89% in 2004 and matriculation pass rates improved from 49.3% in 1998 to 73.3% in 2003 and 70.7% in 2004 . To deepen and broaden democracy, local governments have been given responsibility for delivering social and administrative services to their populations - health, education, water/sanitation, infrastructures, environmental protection, etc. But during the initial stage of the transfer of responsibilities, local governments were overwhelmed with the task. The underspending by provincial departments of conditional grants earmarked for basic services highlights this fact. Poor service delivery at local level has become the cause for riots and unrest in the communities concerned. A major threat to stable social and economic development with higher economic growth is coming from the HIV/AIDS pandemic . The estimated number of HIV-infected people has grown from 3.8 million in 1999 to 5.2 million in 2005. This represents an estimated adult prevalence rate of 21.5%, which is substantially higher among the black than the white population. Currently only some 80 000 out of 500 000 to 750 000 people are receiving antiretroviral treatment[12]. The medium- to long-term consequences of the pandemic will be very high social and economic costs following a reduction in the total population, reduced life expectancy and the loss of economically active people, coupled with a drastic increase in the number of orphans[13]. South African crime levels are among the highest in the world. Although recent statistics released by the government in 2004/2005 indicate that some crime rates are declining, the high level of crime and violence has highly adverse effects on the lives and the well-being of all parts of the population. It also risks having adverse effects on domestic economic viability and on foreign direct investment in South Africa. White-collar crime in the form of corruption has a damaging effect on development for the poor and on public confidence in government, both nationally and at local level. The issue has received particular attention from the government. Access to justice for vulnerable and indigent groups of the population remains an issue, partly due to the difficult accessibility mainly in rural areas and partly due to an overburdened system. The state’s response to crime has so far tended rather towards retribution, resulting in tougher laws and maximum sentencing, leading to the highest incarceration rate in Africa[14], while restorative justice approaches still need to be explored. Under the apartheid regime, around 6 million people were forcibly moved from their land. As a result, land and land reform are unquestionably emotive issues. In 2000, the South African government recommitted itself to its 1994 RDP target of transferring 30% of the country’s agricultural land, around 24 million ha, to previously disadvantaged communities by 2014. The implementation of the land reform has, however, made only slow progress. Since 1994, black ownership of land has increased by only 3% (2.3 million ha) to 16% at present (12.8 million ha). As regards land restitution, of a total of 79 000 claims originally lodged, 57 900 have been settled at a cost of R2.5 billion. The deadline for settling claims has had to be extended to 2007. The slow progress of the reform has increased voices of discontent, in particular from organisations such as the Alliance of Land and Agrarian Reform (ALARM) composed of landless people’s organisations, NGOs, small farmer and producer groups and the South African Communist party. It is in general recognised that faster progress is required in order to ensure social cohesion and political stability. 4. Environment situation As both an industrialised and a developing country, South Africa faces environmental challenges of both kinds. The causes and effects of climate change, air pollution resulting in acid rain, growth in water usage outpacing supply, pollution of rivers from agricultural runoff and urban discharge, soil erosion and desertification are among the major problems the country has to tackle. Emissions from vehicles (aeroplanes, ships, trains and road vehicles), contribute 44% of the total national nitric oxide emissions and 45% of the total national volatile organic compound emissions (VOC). This is particularly a problem in urban areas. The energy sector as a whole is the single largest source of carbon dioxide (CO2), one of the primary causes of climate change , and sulphur dioxide (SO2) emissions in South Africa. This is mainly due to the reliance on coal (75% of its primary energy) and oil or its products. A growing energy demand, combined with a continued reliance on coal, as well as a growing transport sector, will create increasing pressure on South Africa to tackle its greenhouse gas emissions to help address the causes from climate change. At the same time, South Africa's climatic sensitivity, with most crop agriculture taking place where it is only just climatically viable, will increase the need to adapt to the growing impacts of climate change. South Africa is an arid country with only 8.6% of the rainfall available as surface water. This is one of the lowest conversion ratios in the world. Similar to surface waters, South Africa's groundwater resources are relatively limited compared to world averages. The scarcity of freshwater resources and highly variable hydrological conditions have led to every major river in South Africa being regulated in order to ensure adequate water supply for development. South Africa's available freshwater resources are already almost fully-utilised and under stress. At the projected population growth and economic development rates and with the increasing impacts of climate change it is unlikely that the projected demand on water resources in South Africa will be sustainable. Limits to both water supply and quality are thus likely to restrain the country's further socio-economic development. Many water resources are polluted by industrial effluents, domestic and commercial sewage, acid mine drainage, agricultural runoff and litter. To augment supplies, South Africa is looking towards water sources in other southern African countries (e.g. Lesotho) to assist in providing sufficient water for projected future demands. More than 90% of South Africa’s land surface falls within a desertification risk area. The Department of Water Affairs and Forestry is promoting, via its National Action Plan, the development of community forestry to reduce the pressure on natural woodlands which as the only source of energy for many poor suffer from rapid depletion. South Africa's coastal and marine resources are under considerable threat and are already severely degraded in many areas due to over-harvesting and urban/industrial development. Coastal areas in South Africa are mainly used for tourism, recreation and leisure, commercial and recreational fishing, agriculture and mining. Many South Africans are dependent on the coast for their subsistence. At present, it is estimated that about 12 million people live within 60 km of the coast, which constitutes about 30% of the population. Thus coastal and marine resources play a major role in sustaining the economic and social development, and contribute to the employment and food security of local populations. The major land-based pollutants are wastewater from industries and sewerage as well as run off from agricultural lands and urban areas. South Africa is situated on one of the major global oil tanker routes which, together with its notoriously rough sea conditions, make it highly vulnerable to oil spills. This is reflected in the relatively high number of shipping accidents, which have been recorded. South Africa has one of the world's greatest diversity of plant and animal species contained within one country, and is home to many species found nowhere else in the world. With increasing demand for land restitution it is anticipated that there will be increased loss of natural habitats and, with it, potential loss of biodiversity. South Africa's total waste stream for 1998 was estimated at 538 million tonnes of which industrial and mining waste amounts to about 470 million tonnes per annum (87%). Non-hazardous industrial waste amounts to approximately 16 million tonnes. 95% of urban waste is disposed of on landfill sites of which there are about 1,200 in South Africa. South Africa has put in place a set of legislation and regulatory instruments to address these issues, which includes - The Environmental Impact Assessment regulations and the associated schedule of activities as well as the Guideline Document for the Implementation of the Environmental Impact Assessment regulations were adopted in 1997, - The Development Facilitation Act, 1995, - The National Environmental Management Act, 1998 (NEMA), - National Water Act, 1998. In addition South Africa has signed or adhered to several international environment conventions [15] . 5. Medium Term Challenges Over the next decade, South Africa must maintain a coherent and structured approach to tackling poverty by integrating it into sector policies, strategies, project activities and budgetary allocations. The vision for 2014 is to reach a united, non-racial, non-sexist and democratic society. The consolidation of democracy will be closely linked with measures aimed at integrating all of society into a growing economy from which all people can benefit. Failure to reach this target might well result in continued unacceptably high levels of economic and social poverty and inequality, which will adversely affect political stability, as occasional demonstrations and protests among the poor have already suggested. High unemployment, resulting in poverty, crime and, eventually, political instability, as well as the incessant spread of the HIV/AIDS pandemic are the current main challenges facing South African society. One way of tackling unemployment is considered to be sustainable higher economic growth, in particular resulting from labour-intensive economic activities. Under this approach, the first economy will need to continue to play the dominant economic role, but with the focus on supporting and strengthening the second economy to enable it to become part of the mainstream economy of South Africa. In this context, skills development in all crucial areas is high on the priority agenda. This approach should address the inequality of income distribution too. A further aim is to limit and, if possible, reduce the dependence of a large number of households on social grants. The good health of the population is a further prerequisite for the prosperous social and economic development of South Africa. Key challenges in the health sector therefore include the expansion of access to the primary health-care system. This concerns in particular maternal and child health and infectious diseases (HIV/AIDS, tuberculosis and other communicable diseases), which need to be addressed in order to reduce mortality and morbidity. A multi-faceted approach to combating the HIV/AIDS pandemic needs to be placed high on the agenda, covering at least three areas: prevention, addressing health system constraints to scale up anti-retroviral treatment, and care for the increasing number of orphans and vulnerable children. Tackling these infectious/communicable diseases will also necessitate further EU-South Africa cooperation and partnership in the field of the clinical research for the development of new drugs and vaccines. The fight against criminality (including corruption) and respect for the rule of law is a huge challenge that requires major investment in human resources and equipment. This needs to be coupled with strengthening of the capacity of law-enforcement agencies and strong cooperative partnerships with communities and civil society organisations. Crime prevention and the introduction of a credible restorative justice approach need to complement the mainly retributive approach so far pursued. Social, political, economic and environmental stability can only be ensured in South Africa if the challenge of access to land and security of tenure is met. This has to be seen as part of a strategy to uplift the rural poor and give them access to the mainstream economy, while at the same time guaranteeing the constitutional protection of property rights. This process must ensure that the beneficiaries of land restitution and redistribution are able to use the land in a productive manner, which is the key to building sustainability into the process of redistributing assets to previously disadvantaged communities . The protection of the environment and the sustainable use of natural resources also present a major challenge in the medium term. All of the above challenges require better delivery of services to South Africans. This has become a major preoccupation for the government. In order to be able to meet these challenges and to deliver, government needs to continue its efforts to strengthen its own institutional and administrative capacity at national, provincial and local level. Capacity building efforts must consequently be considerably strengthened, in particular at local level. Participation by communities and civil society is key to policy implementation. Public-private partnership encourages the mobilisation of private resources for development objectives. Specific mechanisms to ensure participation and partnership at local level are crucial. In the light of South Africa’s current political and economic position and power as well as of its enormous additional potential, the country has a vital political role to play at international level in advocating the interest of developing countries. At pan-African level, the AU and NEPAD are faced with tremendous challenges in establishing functioning democracies based on peace and security and with the capacity for the sustainable development required to alleviate poverty. South Africa is expected to be continuously engaged in this important process[16]. ANNEX 3 Abbreviations ACP | Africa, Caribbean, Pacific | AIDS | Acquired Immunodeficiency Syndrome | ANC | African National Congress | APRM | African Peer Review Mechanism | ASF | African Standby Force | AU | African Union | BEE | Black Economic Empowerment | BRICS | Brazil, Russia, India, China and South Africa | CSP | Country Strategy Paper | EC | European Community | EDCTP | European and Developing countries Clinical Trials Partnership | EDF | European Development Fund | EP | European Parliament | EPA | Economic Partnership Agreement | EPRD | European Programme for Reconstruction and Development | ESDP | European Security and Defence Policy | EU | European Union | FTA | Free Trade Agreement | G8 | Group of 8 | GDP | Gross Domestic Product | GNI | Gross National Income | HIV | Human Immunodeficiency Virus | ICT | Information and Communications Technology | LDC | Least Developed Countries | LIC | Low Income Countries | MDGs | Millennium Development Goals | MIC | Middle Income Countries | MIP | Multi-annual Indicative Programme | NEPAD | New Partnership for Africa’s Development | NGO | Non-Governmental Organisation | ODA | Official Development Assistance | OECD | Organisation for Economic Cooperation and Development | PRSP | Poverty Reduction Strategy Process | REC | Regional Economic Community | RDP | Reconstruction and Development Programme | RIP | Regional Indicative Programme | RISDP | Regional Indicative Strategic Development Plan (SADC) | SACU | Southern African Customs Union | SADC | Southern African Development Community | SMEs | Small and Medium-Sized Enterprises | SMMEs | Small, Micro and Medium-Sized Enterprises | SWEEEP | Sector Wide Enterprise, Employment and Equity Programme | TDCA | Trade, Development and Cooperation Agreement | UN | United Nations | WTO | World Trade Organisation | [1] Uppskattningsvis kommer det att finnas omkring 1,5 miljoner föräldralösa barn till följd av hiv och aids år 2010. [2] COM(2006) 249: Promoting decent work for all - The EU contribution to the implementation of the decent work agenda in the world. [3] These contrasting situations conform roughly to what President Mbeki has termed the “first” and “second” economies. The second economy is “characterised by underdevelopment, contributes little to GDP, contains a big percentage of our population, incorporates the poorest of our rural and urban poor, is structurally disconnected from both the first and the global economy and is incapable of self-generated growth and development”. [4] Infrastructure, however, is reaching its capacity limits mainly in power supply, ports and railway transport systems, creating the need for big investment programmes (outside ODA). [5] The black population grew by 7.5 million people, or 25%, between 1994 and 2004 (coloureds by 0.6 million or 19%, Indians by 0.1 million or 12%, whites by 0.1 million or 2%). [6] Employment statistics vary according to sources and can only indicate orders of magnitude and major trends, if any. Stats SA has since recently used only the lower figure. [7] Currently more than two thirds of South Africans aged between 18 and 35 are unemployed. [8] This explains the long delays in the finalisation of a protocol on the free movement of people within the SADC. [9] Official statistics estimate that around one quarter of the whole workforce is employed in the informal sector (particularly in agriculture, construction and the wholesale and retail trade). SMMEs contribute 30% to GDP and account for 50-60% of formal employment. [10] Stats SA: Labour Force Survey. [11] In addition, the so-called “brown” environment issues adversely affect the lives mainly of the poor urban and peri-urban population. [12] Government has allocated more than R3.4 bn for antiretroviral drugs up to end of 2007. [13] It is estimated that there will be about 1.5 million children orphaned by HIV/AIDS by 2010. [14] 413 of every 100 000 inhabitants (2004), with 186 000 prisoners held in overcrowded detention houses. [15] These include:UNFCCC - Framework Convention on Climate Change (1992, New York) (UN)Basel Convention on the Control of Transboundary Movements of Hazardous Wastes and their Disposal (1989, Basle) (UNEP)UNCBD - Convention on Biological Diversity (1992, Rio) (UN)UNCCD - United Nations Convention to Combat Desertification in Countries Experiencing Serious Drought and/or Desertification, Particularly in Africa (1994, Paris)London Convention 1972 Convention on the Prevention of Marine Pollution by Dumping of Wastes and Other MatterCITES - Convention on International Trade in Endangered Species of Wild Flora and Fauna) 1973RAMSAR - The Convention on Wetlands, Ramsar, Iran, 1971. [16] South Africa has already developed a range of instruments to this effect, such as the Renaissance Fund, DBSA, etc.