[pic] | EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION |

Bryssel den 15.5.2006

KOM(2006) 210 slutlig

2006/0069(CNS)

Förslag till

RÅDETS DIREKTIV

om ändring av direktiv 2002/38/EG vad beträffar tillämpningsperioden för mervärdesskatteordningen för radio- och televisionssändningar samt vissa tjänster som tillhandahålls på elektronisk väg

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET

om RÅDETS DIREKTIV 2002/38/EG av den 7 maj 2002 om ändring och ändring för begränsad tid av direktiv 77/388/EEG vad gäller mervärdesskatteordningen för radio- och televisionssändningar samt vissa tjänster som tillhandahålls på elektronisk väg

(framlagda av kommissionen)

MOTIVERING

BAKGRUND |

Motiv och syfte Rådets direktiv 2002/38/EG av den 7 maj 2002 om ändring och ändring för begränsad tid av direktiv 77/388/EG vad gäller mervärdesskatteordningen för radio- och televisionssändningar samt vissa tjänster som tillhandahålls på elektronisk väg, det så kallade e-tjänstedirektivet, innehåller flera bestämmelser som kommer att upphöra att gälla den 30 juni 2006 om de inte förlängs. När direktivet antogs var avsikten att rådet före utgången av direktivets första tre år skulle se över de bestämmelser som omfattar platsen för tillhandahållande av dessa tjänster och vissa åtgärder för att underlätta för icke-etablerade företag och på grundval av ett förslag från kommissionen ändra eller förlänga dessa bestämmelser efter behov. Översynen skulle bygga på en rapport från kommissionen till rådet och den rapporten bifogas följaktligen detta förslag. Om rådet i god tid hade antagit kommissionens förslag om platsen för tillhandahållande av tjänster (KOM(2005) 344) och om förenkling av skyldigheterna på mervärdesskatteområdet (KOM(2004) 728), skulle det ha undanröjt behovet av att förlänga tillämpningen av bestämmelserna i fråga, eftersom dessa mer allmänna förslag innehåller åtgärder för att säkerställa att syftena med direktiv 2002/38/EG uppfylls på lång sikt. Medlemsstatarnas långsamma framsteg inom lagstiftningsprocessen i rådet innebär emellertid att dessa förändringar inte kommer att vara genomförda innan åtgärderna från 2002 upphör att gälla. Om bestämmelserna inte skall upphöra att gälla i år – en resultat som ingen skulle välkomna – har kommissionen inget annat val än att föreslå att de förlängs för en begränsad tid. Huvudmålet för 2002 års direktiv var tydligt: att korrigera en uppenbar brist i en av de grundläggande bestämmelserna inom lagstiftningen om mervärdesskatt. Tillhandahållande av tjänster på elektronisk väg kunde inte förutses då det sjätte mervärdesskattedirektivet antogs, och tillämpningen av bestämmelserna i deras lydelse före 2002 års ändringar ledde till ett oönskat resultat. Enligt bestämmelserna kunde man inte beskatta elektroniska tjänster som tillhandahölls av en aktör från ett tredjeland, medan företagen i EU var skyldiga att beskatta alla sådana tjänster, oberoende av var kunden befann sig. Detta resultat var i strid med den skatteneutralitet som är central för mervärdesskatten och som eftersträvar att skatter inte ”snedvrider konkurrensbetingelserna eller hindrar den fria rörligheten av varor och tjänster” (rådets första mervärdesskattedirektiv 67/227/EEG). Frågan var var sådana tjänster skulle beskattas. Mervärdesskatt är en generell skatt på konsumtion av varor och tjänster och alla undantag kräver en specifik bestämmelse. Om den tekniska utvecklingen eller utvecklingen av affärsmetoder ger upphov till luckor i täckningen, har det alltid varit gängse praxis att åtgärda dem. Direktivet innehöll förenklade krav på registrering och rapportering för att underlätta för icke-etablerade aktörer att uppfylla sina skyldigheter, och de fick vända sig till en enda skatteförvaltning i EU som de själva valde. Denna bestämmelse var ett stort avsteg från den gällande normen där skattebetalare var skyldiga att vända sig direkt till varje förvaltning inom vars behörighetsområde beskattningsbar verksamhet bedrevs. Trots att ordningen med en enda kontaktpunkt för mervärdesskatteredovisning endast omfattade icke-etablerade leverantörer av e-tjänster, var ordningens innovativa karaktär en bidragande faktor till att det infördes en bestämmelse om översyn enligt vilken kommissionen och medlemsstaterna var skyldiga att se över frågan före utgången av en treårsperiod. I kommissionens rapport till rådet drar man slutsatsen att 2002 års direktiv har fungerat på ett tillfredsställande sätt och att det uppfyllt sina syften. Utan något beslut om förnyelse eller ersättning kommer de viktigaste bestämmelserna att upphöra att gälla och reglerna för e-tjänster ersättas av dem som gällde före de ändringar som trädde i kraft 2003. För att undvika denna situation föreslår kommissionen därför att de gällande bestämmelserna, som kommer att upphöra att gälla i år, förlängs med en trettiomånadersperiod till och med den 31 december 2008. Det ger tillräcklig tid för antagandet av de två ovan nämnda förslagen och för medlemsstaterna att se till att de nödvändiga infrastrukturförändringarna genomförs. Med detta förslag ser man även till att bestämmelserna i rådets förordning (EG) nr 1798/2003, som gäller det informationsutbyte mellan medlemsstaterna som krävs för att registrera utländska tillhandahållare av e-tjänster för mervärdesskatteändamål och för att fördela mervärdesskatteintäkter till rätt medlemsstat, fortsätter att vara i kraft eftersom detta är kopplat till direktiv 2002/38/EG. |

Allmän bakgrund Det främsta syftet med rådets direktiv 2002/38/EG var att undanröja en oönskad och oavsiktlig effekt av det sjätte mervärdesskattedirektivet som innebar att EU-företagen var tvungna att påföra och uppbära mervärdesskatt under sådana förhållanden som gjorde att de hamnade i ett konkurrensmässigt sämre läge än företag etablerade i tredjeländer. Direktivet har uppfyllt det syftet. I dag utgör likvärdig behandling av aktörer i EU och icke-etablerade aktörer inte något problem när det gäller mervärdesskatt och ingen vill gå tillbaka till situationen före direktivets antagande. Trots att det inte var det främsta syftet så har direktivet bidragit till att öka medlemsstaternas skatteintäkter. Förutom den skatt som uppbärs och betalas av icke-etablerade aktörer som är registrerade inom den särskilda ordningen är beloppen från företag som valt att etablera sig inom gemenskapen troligtvis betydande. Totalbeloppet är dock svårt att kvantifiera eftersom företag väljer att etablera sig i EU av många olika skäl och det är inte praktiskt möjligt att med exakthet identifiera mervärdesskatteintäkterna från de tjänster som omfattas av direktivet i den offentliggjorda statistiken över intäkter. Ytterligare en effekt på skatteintäkterna kan tillskrivas mervärdesskatt från de befintliga EU-företag som i och med antagandet av direktivet inte längre hade något skäl att flytta sin verksamhet utanför gemenskapen för att skydda sig i konkurrenshänseende. Den sammanlagda effekten av dessa tre faktorer är skäl nog för att förlänga bestämmelsernas giltighetstid. Under de senaste tre åren har marknaden för nedladdningar och onlinetjänster från företag till konsument mognat och den har blivit mer sofistikerad under den tid som gått sedan direktivet antogs. Enligt IFPI, skivbolagens globala branschorgan, tredubblades försäljningen av digitalt distribuerad musik under 2005. Regleringsfrågor och rättsfrågor, exempelvis sådana som är kopplade till rättighetsförvaltning och illegal nedladdning, håller på att lösas. Osäkerhet kring den framtida behandlingen i skattehänseende skulle vara ett steg tillbaka och kan enbart kan lösas genom denna förlängningsåtgärd. Förutom den osäkerhet som skapas om åtgärderna inte förlängs skulle det återuppväcka den oro över utflyttning av affärsverksamhet som var en viktig drivkraft bakom de ändringar som antogs 2002. |

Gällande bestämmelser Det rör som en enkel förlängning av tillämpningen av direktiv 2002/38/EG. Med tiden kommer de bestämmelser vars giltighetstid löper ut i år att bli varaktigt gällande genom antagandet av de två redan nämnda förslagen KOM(2004) 728 och KOM(2005) 334. Det rör sig om åtgärder som avser förenkling av administrativa skyldigheter respektive platsen för beskattning av tjänster i allmänhet. Till stor del på grund av åtgärdernas breda tillämpningsområde har lagstiftningsprocessen gått långsammare än planerat. Förslagen kommer dock troligtvis att antas inom kort men inte i tid före utgången av bestämmelserna i 2002 års direktiv. Tillsammans kommer de två föreslagna åtgärderna att säkerställa en korrekt långsiktig tillämpning av mervärdesskatt på e-tjänster i överensstämmelse med de mål som fastställs i artikel 5 i direktiv 2002/38/EG. |

Förenlighet med Europeiska unionens politik och mål på andra områden De bestämmelser för vilka en förlängning föreslås ligger helt i linje med EU:s etablerade politik på mervärdesskatteområdet enligt sjätte mervärdesskattedirektivet. Skälet till antagandet av det ursprungliga direktivet från 2002 var en lucka i täckningen i det sjätte direktivet till följd av den tekniska utvecklingen och behovet av att sörja för en enhetlig tillämpning av skatten. |

SAMRÅD MED BERÖRDA PARTER OCH KONSEKVENSANALYS |

Samråd med berörda parter |

Metoder, målsektorer och deltagarnas allmänna profil Bland deltagarna i de två seminarier inom Fiscalisprogrammet som anordnats under de tre senaste åren för att övervaka hur direktivet från 2002 fungerade fanns företrädare från alla medlemsstater och företrädare för en majoritet av de berörda aktörerna. |

Sammanfattning av svaren och av hur de har beaktats Eftersom förhållandet mellan skattebetalare och skattemyndigheter är känsligt är det inte lämpligt att särskilt nämna enskilda bidrag till dialogen. Alla viktiga frågor som tagits upp behandlas dock i kommissionens rapport till rådet. |

Extern experthjälp |

Någon extern experthjälp har inte behövts. |

Konsekvensanalys Det enda alternativet för kommissionen skulle vara att låta bestämmelserna från 2002 upphöra att gälla. I kommissionens rapport till rådet redovisas varför detta inte är något realistiskt alternativ. |

RÄTTSLIGA ASPEKTER |

Sammanfattning av den föreslagna åtgärden Genom förslaget kommer den tillämpningsperiod som avses i artikel 1 i rådets direktiv 2002/38/EG att förlängas, vilket garanterar att de åtgärder som antagits för att sörja för en korrekt beskattning av vissa tjänster som tillhandahålls på elektronisk väg och av radio- och televisionssändningar fortsätter att gälla. |

Rättslig grund Artikel 93 i fördraget och rådets direktiv 2002/38/EG. |

Subsidiaritetsprincipen Förslaget avser ett område där gemenskapen är ensam behörig. Subsidiaritetsprincipen är därför inte tillämplig. |

Proportionalitetsprincipen Förslaget är förenligt med proportionalitetsprincipen av följande skäl: |

Förslaget innebär enbart en förlängning av tillämpningsperioden för en gällande åtgärd i det sjätte mervärdesskattedirektivet. Det finns inget annat rimligt alternativ. |

De åtgärder som antogs 2002 har fungerat tillfredsställande för både medlemsstaterna och de berörda företagen. Det finns ingen alternativ lösning som skulle uppnå målen för den ursprungliga åtgärden på ett bättre sätt. |

Val av regleringsform |

Föreslagen regleringsform: direktiv. |

Övriga regleringsformer skulle vara olämpliga av följande skäl: Genom förslaget förlängs tillämpningsperioden för en bestämmelse som redan antagits i ett direktiv. Det finns ingen alternativ lösning för att uppnå detta mål. |

BUDGETKONSEKVENSER |

Förslaget påverkar inte gemenskapens budget på något kvantifierbart sätt. |

ÖVRIGA UPPLYSNINGAR |

Översyn/ändring/tidsbegränsning |

Förslaget innehåller en bestämmelse om ändring. |

Jämförelsetabell Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texterna till de nationella bestämmelser genom vilka direktivet genomförs tillsammans med en jämförelsetabell mellan dessa bestämmelser och bestämmelserna i direktivet. |

1. 2006/0069 (CNS)

Förslag till

RÅDETS DIREKTIV

om ändring av direktiv 2002/38/EG vad beträffar tillämpningsperioden för mervärdesskatteordningen för radio- och televisionssändningar samt vissa tjänster som tillhandahålls på elektronisk väg

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel [93],

med beaktande av kommissionens förslag[1],

med beaktande av Europaparlamentets yttrande[2],

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande[3],

av följande skäl:

(1) Den översyn som föreskrivs i artikel 5 i rådets direktiv 2002/38/EG av den 7 maj 2002 om ändring och ändring för begränsad tid av direktiv 77/388/EEG vad gäller mervärdesskatteordningen för radio- och televisionssändningar samt vissa tjänster som tillhandahålls på elektronisk väg har genomförts.

(2) För att den inre marknaden skall fungera väl och för att även fortsättningsvis undanröja snedvridningar, bör, mot bakgrund av översynen, mervärdesskatteordningen för radio- och televisionssändningar samt vissa tjänster som tillhandahålls på elektronisk väg fortsätta att tillämpas till och med den 31 december 2008.

(3) Direktiv 2002/38/EG bör därför ändras i enlighet med detta.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Artikel 4 i direktiv 2002/38/EG skall ersättas med följande:

”Artikel 1 skall tillämpas till och med den 31 december 2008.”

Artikel 2

1. Medlemsstaterna skall senast den 30 juni 2006 anta och offentliggöra de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv. De skall genast överlämna texterna till dessa bestämmelser till kommissionen tillsammans med en jämförelsetabell för dessa bestämmelser och bestämmelserna i detta direktiv.

De skall tillämpa dessa bestämmelser från och med den 1 juli 2006.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat själv utfärda.

2. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texten till de centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 3

Detta direktiv träder i kraft den […] dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning .

Artikel 4

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel

På rådets vägnar

Ordförande

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET

om RÅDETS DIREKTIV 2002/38/EG av den 7 maj 2002 om ändring och ändring för begränsad tid av direktiv 77/388/EEG vad gäller mervärdesskatteordningen för radio- och televisionssändningar samt vissa tjänster som tillhandahålls på elektronisk väg

1. BAKGRUND

Enligt direktiv 2002/38/EG skall kommissionen utarbeta en rapport senast den 30 juni 2006 om hur direktivet fungerat och vid behov antingen föreslå ändringar i detta avseende eller förlänga dess tillämpning. Denna rapport uppfyller det första kravet. Kommissionen föreslår även att direktivets tillämpning förlängs till utgången av 2008. För att undvika överlappning med motiveringen till förslaget om förlängning är denna rapport inriktad på direktivets praktiska effekter och hur det fungerar i praktiken.

Åtgärderna från 2002 innebär att EU blev det första skatteområdet att beskatta e-tjänster i enlighet med de principer som utarbetats av Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD)[4]. OECD:s principer för beskattning av e-handel antogs 1998 i Ottawa och fastslår att när konsumtionsskatt (t.ex. mervärdesskatt) tas ut skall beskattningen ske där konsumtionen äger rum.

Denna översyn gäller de tjänster som direktivet omfattar, praktiska frågor rörande handläggningen av skatten och den mer långsiktiga operativa ramen.

2. RAPPORTENS OMFATTNING

2.1. E-tjänster

De tjänster som tillhandahålls på elektronisk väg och som omfattas av bilaga L till direktivet beskrivs som ”exempel på tjänster som tillhandahålls på elektronisk väg i enlighet med artikel 9.2 e” och följande exempel räknas upp:

Tillhandahållande och härbärgering av webbplatser samt distansunderhåll av programvara och utrustning.

Tillhandahållande av programvara och uppdatering av denna.

Tillhandahållande av bilder, texter och uppgifter samt av databasåtkomst.

Tillhandahållande av musik, filmer och spel, inbegripet hasardspel och spel om pengar, samt av politiska, kulturella, konstnärliga, idrottsliga, vetenskapliga eller underhållningsbetonade sändningar eller tilldragelser.

Tillhandahållande av distansundervisning.

I bilaga L anges även att enbart kommunikation via e-post inte i sig innebär att den utförda tjänsten är en elektronisk tjänst.

Även om exemplen inte är särskilt uttömmande, bör detta vägas mot behovet av tillräcklig bredd för att beakta möjliga innovationer på e-tjänsteområdet.

Denna del av texten utökades genom mervärdesskattekommitténs riktlinjer, som därefter infördes i en rådsförordning[5].

Detta tillvägagångssätt har fungerat väl och varit en garant för att tjänsterna i fråga tydligt har ringats in. Nya framsteg har inte gett någon anledning till oro och det krävs inga ytterligare åtgärder i detta skede.

2.2. Radio- och TV-sändningar

Vid sidan av åtgärderna rörande e-tjänster ändrades genom direktivet även platsen för beskattning av radio- och TV-sändningar. De särskilda åtgärderna för icke-etablerade e-tjänsteaktörer tillämpas inte på detta område och de icke-etablerade programföretagen måste registrera sig i varje medlemsstat där de bedriver beskattningsbar verksamhet.

Trots att definitionen av radio- och TV-sändningar inte har skapat några problem, har distinktionen mellan dem och den bredare kategorin e-tjänster blivit otydligare på senare år. Framväxten av poddsändningar, beställvideor, direktuppspelningar och digitala radio- och TV-sändningar innebär att man kan få tillgång till innehåll på många olika sätt. Liknande innehåll kan tillhandahållas via Internet, interaktiva och traditionella distributionsnät eller 3G-nät.

Det kommer att bli allt svårare att motivera skillnader i behandling i skattehänseende när radio- och TV-sändningar, telekommunikationer och e-tjänster flyter samman. Hänvisningar till radio- och TV-sändningar i det sjätte direktivet speglar lagstiftarens intention vid en tidpunkt då tekniken var enklare. Förutom den konkurrensmässiga obalans som sådana skillnader resulterar i och som troligtvis kommer att öka med tiden, är det svårt att se hur de allt mer sofistikerade applikationer som nu utvecklas skall kunna rymmas inom lagstiftarens intention vid en tidpunkt då mottagning av sändningstjänster var en mycket enklare, och kanske till och med lokal[6], tjänst.

Teknikutvecklingen och det snabba accepterandet av nya distributionskanaler under de senaste tre åren ger upphov till nya frågor som direktivet inte ger svar på. Kommissionen kommer dock inte att överväga det eventuella behovet av lagstiftning innan frågorna har utretts noggrannare.

3. HANDLÄGGNING AV SKATTEN I PRAKTIKEN

Direktivet från 2002 var en nyskapande åtgärd när det gällde särskilda åtgärder för icke-etablerade aktörer. Genom direktivet infördes nya begrepp och förfaranden för uppbörd av mervärdesskatt. De nya bestämmelserna påverkade såväl företagen som skatteförvaltningarna. Man hyste dessutom farhågor om att tekniken och protokollen inom e-handeln skulle visa sig vara oförenliga med skatteuppbörden, vilket till och med skulle kunna leda till att mervärdesskatten som en allmän skatt på varu- och tjänstekonsumtion skulle ifrågasättas.

Dessa farhågor var ogrundade, vilket erfarenheten har visat, och systemet har få driftsproblem i den dagliga verksamheten. Detta är naturligtvis en viktig förutsättning för dess fortsatta tillämpning i den ursprungliga formen.

Mot bakgrund av skattens nydanande aspekter krävde det detaljerade genomförandet särskild uppmärksamhet. Kommissionens avdelningar samarbetade nära med skatteförvaltningarna och andra intressenter. Förutom två Fiscalis-seminarier omfattade arbetet kontakter med ett flertal kommersiella aktörer, däribland experter och infrastrukturleverantörer. Kommissionen samarbetade även med OECD i fråga om e-handelsrelaterade skattefrågor, i synnerhet riktlinjer för att fastställa platsen för konsumtionen.

Detta har visat sig vara givande för att studera hur direktivet fungerar och kartlägga potentiella svårigheter. När det gäller bestämmelsernas övergripande funktion har de uppfyllt de avsedda målen och det finns inget brådskande behov av att ändra lagstiftningen förutom när det gäller att förlänga tillämpningsperioden. Vissa detaljer i genomförandet var däremot svåra att förutse och det är föga förvånande att vissa frågor måste uppmärksammas inom ramen för en allmän översyn.

Kommissionen anordnade två Fiscalis-seminarier för att underlätta processen. Det första var inriktat på hjälp till medlemsstaterna att införa och tillämpa de nya bestämmelserna. Vid det andra seminariet 2004 tittade man på hur bestämmelserna fungerade och försökte fastställa operativa aspekter som skulle kunna skapa problem. Talare från näringsliv och från organ som befattar sig med andra rättsliga aspekter av e-handel gjorde värdefulla inlägg vid båda tillfällena.

3.1. Koppling till ordningen med en enda kontaktpunkt

Det stod snabbt klart för kommissionen och medlemsstaterna att den nya enda registreringspunkten inte bara fungerade bra vad e-tjänsterna beträffar utan den var även en lovande modell för hanteringen av flera aspekter av gemenskapsintern handel där man stött på problem. Detta var upphovet till ordningen med en enda kontaktpunkt som utgjorde kärnan i det långtgående förslaget att förenkla skyldigheterna på mervärdesskatteområdet[7]. I förslaget fastställs ett mycket bredare tillämpningsområde än det mycket specifika område som ordningen för e-tjänster täckte.

Det var inte alla aspekter av ordningen för e-tjänster som ansågs gå att använda för ett avsevärt större tillämpningsområde. Den föreslagna modellen för ordningen med en enda kontaktpunkt skiljer sig i vissa hänseenden från ordningen för e-tjänster, i synnerhet när det gäller hur skatteinbetalningar hanteras, men de flesta delar kommer i stort sett att vara desamma.

Den verksamhetsvolym som skulle omfattas av ordningen med en enda kontaktpunkt kommer att vara flera gånger större än den som ordningen för e-tjänster hanterar. Det vore ineffektivt att behålla båda ordningarna och avsikten är e-tjänsteordningen skall gå upp i ordningen med en enda kontaktpunkt.

I förslaget om ordningen med en enda kontaktpunkt anges den 1 juli 2006 som startdatum, vilket sammanfaller med dag då e-tjänstedirektivet upphör att gälla. Arbetet i rådet har emellertid framåtskridit i en mycket långsammare takt än vad kommissionen kunde föreställa sig. Detsamma gäller för förslaget om platsen för tillhandahållande av tjänster[8], där dagen för genomförande också var tänkt till den 1 juli 2006, vilket skulle möjliggöra en fortsättning av gällande regler i direktiv 2002/38/EG beträffande platsen för konsumtionen.

Fram till dess att ändringarna är genomförda måste den befintliga särskilda ordningen och reglerna för platsen för beskattning förlängas. Om bestämmelserna inte förlängs skulle dessutom de ursprungliga problematiska skattefrågorna dyka upp på nytt. Ändringarna från 2003 är nu inarbetade och innebär inga större problem för branschen. En abrupt förändring av skattesystemet, exempelvis en återgång till situationen före 2003, skulle inte välkomnas vid denna tidpunkt, varken av aktörerna eller av skatteförvaltningarna.

3.2. Aspekter av den dagliga tillämpningen

När direktivet genomfördes framfördes farhågor om administrativa svårigheter och svårigheter med efterlevnaden för företag som inte var etablerade i gemenskapen men som sålde sina e-tjänster här. Tiden har visat att de inte varit så betydande som först befarades.

För de flesta icke-etablerade företag medförde förändringarna inte några krav på efterlevnad. Tjänstehandeln företag emellan står för den största delen av e-tjänsterna online och då är efterlevnaden en fråga för EU-kunden. Företaget för vars räkning tjänsterna utförs måste redovisa mervärdesskatten till sitt hemlands skatteförvaltning.

Det är enbart när ett icke-etablerat företag utför tjänster för icke-företagskunders eller slutkunders räkning i EU som skyldigheter i skattehänseende uppstår. Om kunden är ett företag eller inte går vanligtvis att kontrollera och verkar, att döma av de upplysningar som inkommit, inte ha orsakat några större problem förutom vid några enstaka tillfällen.

Ett icke-etablerat företag som är skyldigt att uppbära och betala in skatt enligt direktivet kan uppfylla sina skyldigheter på tre sätt. Det första alternativet är att upprätta ett driftsställe i en medlemsstat. Det innebär i praktiken att man bedriver sin verksamhet på samma grunder som ett EU-företag och verkar ha varit den mest attraktiva lösningen för en stor del av aktörerna. Skälet kan mycket väl vara den tillämpliga mervärdesskattesatsen, men vissa företag verkar också ha valt sitt etableringsland av andra skäl än mervärdesskatten.

Det andra alternativet för icke-etablerade aktörer är enligt gällande bestämmelser att aktören registrerar sig i alla medlemsstater där denne bedriver beskattningsbar verksamhet, men utan att upprätta något driftsställe. Mycket tyder på att få har valt detta alternativ. Rimligtvis är tanken på att registrera sig i upp till 25 länder och att behöva fullgöra motsvarande antal skyldigheter av skilda slag föga tilltalande.

För att undvika en orimlig börda för företag från tredjeland finns i direktivet ett tredje alternativ med en enda registrering i en utvald ”registreringsmedlemsstat” med hjälp av innovativa förenklade arrangemang. Mervärdesskatt påförs och uppbärs då i enlighet med normalskattesatsen för mervärdesskatt i kundens medlemsstat. Slutligen skall de uppburna skatterna betalas till registreringsmedlemsstatens skatteförvaltning tillsammans med en deklaration i ett standardformat med uppgift om beskattningsbar verksamhet i olika medlemsstater. Skilt från denna ordning upprättades även en annan ordning för att se till att rätt andel skatteintäkter och nödvändiga uppgifter för kontrolländamål skickas till rätt medlemsstat[9]. Administrativt sett befinner sig därmed den icke-etablerade aktören i en situation som är jämförbar med en etablerad skattskyldig person som bara har med en skatteförvaltning att göra.

3.3. Platsen för beskattning

Vissa bevis har åberopats när det gäller risken för en konflikt mellan de indikationer som används för att bestämma platsen för beskattning (platsen där kunden är etablerad enligt direktivet) och en sträng tolkning av den faktiska platsen för konsumtionen. Faktureringsadressen är vanligen en pålitlig indikation på platsen för konsumtionen men ger kanske inte alltid rätt resultat vid en faktisk kontroll. Allt eftersom de tjänster som direktivet omfattar blir allt mer rörliga kan detta bli en allt viktigare fråga. Under vissa omständigheter kan resultatet inkräkta på tredjeländers beskattningsrätt, vilket skulle gå stick i stäv med direktivets intention. När platsen för den faktiska konsumtionen ligger i ett tredjeland uppstår frågor kring överensstämmelsen med OECD:s principer och även EG-domstolens rättspraxis i fråga om direktivets territoriella tillämpningsområde (t.ex. Trans Tirreno Express mot Ufficio Provinciale Iva, mål C-283/84, samt Antje Köhler mot Finanzamt Dusseldorf-Nord, mål C-58/04).

Det finns för närvarande inte några gemenskapsriktlinjer om en godtagbar kontrollmetod, i synnerhet för de fall när det finns alternativa möjligheter. Det kan finnas skäl för någon form av riktlinjer för kontroll av var kunderna befinner sig, framför allt när en aktör handlar i god tro, men innan dess krävs belägg för hur stort problemet är. Enligt artikel 29a i det sjätte direktivet får rådet vidta nödvändiga åtgärder för att genomföra direktivet och den artikeln kan då vara ett lämpligt instrument om det är motiverat.

3.4. Geografisk segmentering

Trots att e-handel allmänt betraktas som en gränslös verksamhet, finns det i praktiken en rad exempel på att internationella aktörer delar upp kunderna geografiskt. Det kan finnas flera skäl till detta, exempelvis kommersiella syften, upphovsrättsliga restriktioner eller andra rättsliga skyldigheter. Segmenteringen kan också göra det enklare för aktören att hantera mervärdesskattefrågor inom EU.

När kunder som besöker en webbplats spåras till en plats i EU (kanske med hjälp av programvara för geografisk lokalisering) dirigeras de automatiskt om till den EU-webbplats där mervärdesskatteskyldigheter är en del av det normala transaktionsförfarandet. I en överväldigande majoritet av fallen fungerar detta problemfritt och har den fördelen att se till att försäljning till EU-baserade kunder hanteras på ett korrekt sätt i mervärdeskattehänseende, eftersom den försäljningen skiljs från den övriga verksamheten.

Det är inte så enkelt att kringgå dessa ordningar men det går med viss beslutsamhet och kunskap. Motivationen kan vara större utbud, bättre priser (som inte nödvändigtvis beror på mervärdesskatten) eller ren egensinnighet. Oavsett anledning är resultatet en EU-kund som köper en beskattningsbar tjänst från en källa som inte är anpassad till att hantera EU-transaktioner. Det finns inga bevis för att det är ett utbrett fenomen, men det kan orsaka problem för en annars laglydig skattebetalare.

Eftersom det inte finns någon tröskel i direktivet innebär detta att en enda transaktion kan ge upphov till en skyldighet att betala skatt. Det är svårt för aktörerna att identifiera sådana transaktioner ( spill-over transactions ) i tid och de kan senare upptäcka att de är skattskyldiga. Det resultatet kunde inte ha förutsetts vid den tidpunkt då direktivet infördes och direktivet innehåller ingen egentlig bestämmelse för detta.

Av praktiska skäl bör skatteförvaltningarna ta dessa enstaka eller oavsiktliga transaktioner för vad de är och, så länge som det förhåller sig så, hantera dem med tanke på väsentlighet och proportionalitet. Om det bedöms vara nödvändigt och för att säkerställa överensstämmelse och enhetlighet kan den rätta behandlingen diskuteras i mervärdesskattekommittén, och, om lämpligt, bekräftas genom tillämpning av artikel 29a.

3.5. Är kunden skattskyldig?

Att kontrollera om kunden är skattskyldig eller inte är centralt för varje skattebeslut och direktivet innehåller ingen vägledning om hur en aktör bör gå till väga för att kontrollera detta. I detta avseende är tjänster som tillhandahålls på elektronisk väg generellt sett inte annorlunda än någon annan beskattningsbar transaktion och säljaren måste ta ställning utifrån all tillgänglig information. På en enda punkt är e-tjänsterna unika och det gäller transaktionernas nästan ögonblickliga genomslag, där det knappt finns någon tid att överväga ett beslut eller anpassa det i efterhand.

Några aktörer har framfört åsikten att de bör få göra åtskillnad enbart på grundval av den information som kan kontrolleras i realtid i databasen för systemet för utbyte av information om mervärdesskatt (VIES). Detta kan kanske verka rimligt vid en första anblick, men det finns flera nackdelar. VIES är visserligen en onlinetjänst som ger omedelbar bekräftelse i fråga om giltigheten av kundens registreringsnummer för mervärdesskatt, men kan aldrig förväntas tjäna som slutgiltig vägledning beträffande skattskyldighet. VIES är enbart en del i en större process. För närvarande är VIES dock ett verktyg för att identifiera ett företag och om det inte finns något kontrollerbart registreringsnummer är detta i de flesta fall en första indikation på att leverantörens motpart inte är någon skattskyldig aktör. Kommissionen kommer att fortsätta sitt arbete med att förbättra kvaliteten på och funktionaliteten hos VIES. Senast har systemet utökats till att kunna hantera flera förfrågningar på en gång, som svar på ett önskemål från företagen.

Det kan dock finnas skäl för att skapa större klarhet och enhetlighet när det gäller i vad mån onlinetransaktioner skall kontrolleras i allmänhet. Vissa medlemsstater nöjer sig redan med en enkel försäkran från kunden i fråga om transaktioner av lågt värde i realtid, men detta är kanske inte acceptabelt för alla.

Detta är en fråga som kräver ytterligare överväganden, i synnerhet om det finns belägg för att särskild hänsyn måste tas till tjänster som tillhandahålls på elektronisk väg.

3.6. Frågor om likvärdighet

Den kommersiella verksamhet som omfattas av direktivet har, såsom redan framhållits, vuxit. I vissa fall har det varit en organisk tillväxt där nya tillämpningar snabbt har accepterats av marknaden. I andra fall har tillväxten skett via en övergång från traditionella till digitala medier. För de branscher som sysslar med utgivning av olika slag är konsekvenserna troligtvis både stora och långsiktiga.

Denna industri har gynnats av bestämmelserna om reducerad mervärdeskattesats för trycksaker i bilaga H till det sjätte direktivet. Fördelarna med denna åtgärd är allmänt erkända och den ses allmänt som ett bärkraftigt bidrag till bredare allmänpolitiska mål. När det pågick en debatt om 2002 års direktiv tog man ofta upp frågan om någon liknande åtgärd kunde tillämpas på webbpublicering, med hänsyn till behovet av neutralitet mellan olika distributionskanaler. Själva karaktären hos övergången till digitalisering skulle dock medföra talrika svårigheter. Elektronisk publicering bereder väg för en rad funktionaliteter som resulterar i en tjänst som skiljer sig allt mer från traditionell tryckning och som ligger nästan i mittfåran för allmän elektronisk kommunikation och distribution. Det vore meningslöst att försöka spåra och särskilja en kategori webbinnehåll som utgör en direkt motsvarighet till trycksaken, i syfte att särbehandla i skattehänseende.

Digitaliseringen kommer att fortsätta och industrin står inför en övergångsperiod. Tidningsläsningen fortsätter att sjunka och även annonsintäkterna stagnerar allt eftersom resurser på nätet växer fram. Innehållet i böcker kan lätt (åtminstone tekniskt sett) digitaliseras i stor skala. Konsumenterna söker sig allt mer till digitalt innehåll som skapats enbart för onlinedistribution. Inom kommissionens initiativ för digitala bibliotek[10] erkänner man realiteten hos denna process och behovet av att ta itu med utmaningarna för Europas kulturarv och vetenskapliga samlingar och kunnande.

Det är svårt att föreställa sig hur skatteåtgärder skulle kunna tillämpas här på ett meningsfullt sätt. Möjligheten till reducerad mervärdesskattesats enligt bilaga H kan inte enkelt överföras till den digitala miljön. Det finns emellertid inget i övergången till digitalisering som gör att en fortsatt tillämpning av en reducerad mervärdesskattesats för trycksaker måste ifrågasättas. I praktiken ökar dock den mervärdesskatt som institutioner som universitet och bibliotek inte kan få tillbaka. Kommissionen är medveten om problemet, men anser att detta inte är rätt forum för att lösa det.

3.7. Hasardspel och spel om pengar

En stor tillväxtmarknad sedan 2003 har varit hasardspel, spel och vadslagning på nätet.

I många fall omfattar detta ett elektroniskt spel eller elektronisk plattform på nätet där deltagarna slår vad med varandra eller spelar om en del av en gemensam pott. Det är vanligt att tjänstetillhandahållaren inte agerar som ett ”kasino” eller tillhandahåller en vadslagningstjänst utan snarare får sina inkomster från avgifter för tillgång eller användning. Vad som erbjuds är uppenbart en beskattningsbar tjänst som tillhandahålls på elektronisk väg enligt direktivet och för vilken mervärdesskatt skall tas ut.

Vadslagnings- och speltjänster är undantagna från mervärdesskatt enligt artikel 13 B f i det sjätte direktivet, om inte annat följer av de villkor och begränsningar som varje medlemsstat fastställer. Därmed kan medlemsstaterna välja den verksamhet som de vill undanta med den följden att vadslagning och hasardspel som inte är specifikt undantagna är skattepliktiga. Utrymmet för skönsmässig bedömning begränsas emellertid av principen om skatteneutralitet, som fastställs i flera domar från EG-domstolen[11].

Platsen för beskattning av vadslagning och hasardspel som tillhandahålls på elektronisk väg av aktörer etablerade utanför EU är den plats där konsumenten är etablerad och beskattningen bestäms av det sätt på vilket undantaget har tillämpats i konsumentens etableringsmedlemsstat. När tjänsten tillhandahålls av en aktör som är etablerad i en medlemsstat är platsen för beskattning i dagsläget den plats där aktören är etablerad och behandlingen i skattehänseende bestäms av hur den medlemsstaten tillämpar undantaget.

När hasardspelstransaktioner inte är undantagna har det sätt på vilket mervärdesskatt skall tas ut slagits fast i EG-domstolens dom i mål C-38/93[12]. Där slogs fast att det beskattningsbara beloppet är nettointäkterna från verksamheten och inte det satsade totalbeloppet. Denna tolkning är dock baserad på fakta som är specifika för det fallet, och på annat håll[13] har domstolen framfört en annan åsikt när det gäller vissa spelverksamheter.

Den korrekta tolkningen av dessa avgöranden, om de tillämpas på hasardspel och vadslagning på nätet, kan kräva klargöranden, i synnerhet som det verkar som om den skiftande behandlingen på medlemsstatsnivå lägger en överdriven börda på den aktör som vill följa skattebestämmelserna. Det kan finnas behov av ytterligare utredning, framför allt vid en eventuell ändring av de gällande reglerna för platsen för beskattning av onlinetjänster som tillhandahålls av en aktör som är etablerad i EU.

3.8. Räkenskaper och tillgänglighet

För icke-etablerade aktörer speglar artikel 26c B.9 i det sjätte direktivet om räkenskaper och tillgång till räkenskaper det faktum att de inte har något driftsställe i EU. De normala kontroll- och revisionsförfarandena för att kontrollera efterlevnaden är inte längre relevanta när företagen bedriver sin verksamhet på avlägset belägna platser. Avstånden skapar i sig problem och direktivet behandlar det på ett tämligen rättframt sätt genom kravet att aktörerna skall föra så detaljerade räkenskaper att dessa kan styrka deras deklarationer. Räkenskaperna skall på begäran göras tillgängliga för skatteförvaltningarna på elektroniskt väg och skall bevaras i tio år.

Det finns inget som tyder på att det varit svårt för aktörerna att uppfylla dessa krav. Inte heller skatteförvaltningarna har sagt sig ha några problem med att kontrollera om de mervärdesskattedeklarationer som lämnats in inom ramen för den särskilda ordningen är korrekta. Enligt en liknande bestämmelse i artikel 22a i det sjätte direktivet får skatteförvaltningarna generellt sett granska räkenskaperna på distans. Det finns inga inrapporterade problem från skatteförvaltningarna, men detta bör kanske ses mot bakgrund av att det inte finns något som tyder på att medlemsstaterna systematiskt tillämpat dessa bestämmelser.

4. SLUTSATSER

När det praktiska genomförandet av direktivet sedan 2003 har övervakats har kontakterna med såväl medlemsstater som många berörda aktörer varit talrika och regelbundna. Kommissionen har därmed kunnat upptäcka aspekter som kunde ha skapat problem och övervakat deras utveckling över tiden. I de flesta fall har dessa visat sig vara frågor av relativt liten betydelse eller vars lösning står att finna på annat håll. Där det är nödvändigt kommer kommissionen att fortsätta att följa dessa senare frågor för att förvissa sig om att de får en tillfredsställande lösning.

Det går dock att med säkerhet dra slutsatsen att om direktivets giltighetstid inte förlängs, skulle detta få stora negativa konsekvenser för alla berörda parter. Det går inte att dra någon annan slutsats mot bakgrund av de senaste tre årens erfarenheter. Med den föreslagna förlängningen kan man anpassa den särskilda ordningen för icke-etablerade aktörer till den mer allmänna ordningen med en enda kontaktpunkt. Vissa av de tekniska frågorna som tas upp är övergripande till sin natur och det är bättre att ta upp dem i ett bredare sammanhang.

I arbetet att fullt ut genomföra ordningen med en enda kontaktpunkt kommer kommissionen därför även fortsättningsvis att ta hänsyn till såväl förvaltningarnas som de kommersiella aktörernas erfarenheter från genomförandet av ordningen för e-tjänster.

[1] EUT C […], […], s. […].

[2] EUT C […], […], s. […].

[3] EUT C […], […], s. […].

[4] Ottawa Taxation Framework Conditions för e-handel finns på http://www.oecd.org/dataoecd/45/19/20499630.pdf

[5] Rådets förordning (EG) nr 1777/2005 av den 17 oktober 2005 om fastställande av tillämpningsföreskrifter för direktiv 77/388/EEG rörande det gemensamma systemet för mervärdesskatt, EUT L 288, 29.10.2005, s. 1.

[6] Att ”mottagning av radio- och TV-sändningar” ingår i samma kategori som ”tillträde till förställningar, teatrar, cirkusar, marknader, nöjesparker...” bör vara en bekräftelse på detta.

[7] Förslag till rådets direktiv om ändring av direktiv 77/388/EEG i syfte att förenkla skyldigheterna på mervärdesskatteområdet, förslag till rådets direktiv om fastställande av närmare regler för återbetalning enligt direktiv 77/388/EEG av mervärdesskatt till beskattningsbara personer som inte är etablerade inom landets territorium men etablerade i en annan medlemsstat, samt förslag till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1798/2003 i syfte att införa regler för administrativt samarbete i samband med ordningen med en enda kontaktpunkt och förfarandet för återbetalning av mervärdesskatt, KOM(2004) 728.

[8] Ändrat förslag till rådets direktiv om ändring av direktiv 77/388/EEG med avseende på platsen för tillhandahållande av tjänster, KOM(2005) 334.

[9] Rådets förordning (EG) nr 1798/2003 av den 7 oktober 2003 om ändring för en begränsad tid av förordning (EEG) nr 218/92 om administrativt samarbete inom området för indirekt beskattning (mervärdesskatt) när det gäller ytterligare åtgärder för elektronisk handel, EGT L 264, 15.10.2003, s. 1.

[10] KOM(2005) 465 slutlig, 30.9.2005 – Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén med titeln ”i2010: Digitala bibliotek”.

[11] Till exempel de förenade målen C453/02 (Linneweber) och 462/02 (Akritidis) och mål C-283/95 (Fischer).

[12] Glawe mot Finanzamt Hamburg-Barmburg-Uhlenhorst, mål C-38/93.

[13] Town & Country Factors Ltd mot Commissioners of Customs & Excise, mål C-498/99.