[pic] | EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION |

Bryssel den 15.12.2005

KOM(2005) 650 slutlig

2005/0261 (COD)

Förslag till

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING

om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I)

(framlagt av kommissionen)

MOTIVERING

1. BAKGRUND

1.1. Förslagets bakgrund och syfte

Brysselkonventionen från 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område ger käranden möjlighet att välja mellan flera domstolar, vilket innebär en risk att en part föredrar domstolarna i en viss medlemsstat, endast därför att den tillämpliga lagen där är mer förmånlig för honom eller henne. För att minska denna risk, undertecknade medlemsstaterna, med samma rättsliga grund, Romkonventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser år 1980.

Amsterdamfördraget har betytt mycket för gemenskapens lagstiftningsarbete inom den internationella privaträttens område. På denna rättsliga grund har gemenskapen bland annat antagit ”Bryssel I-förordningen”[1], som har ersatt 1968 års Brysselkonvention i förbindelserna mellan medlemsstater. Den 22 juli 2003 lade kommissionen fram ett förslag till förordning om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (”Rom II-förordningen”).[2] Romkonventionen är för närvarande det enda gemenskapsinstrument inom det internationellt privaträttsliga området som fortfarande har formen av en internationell konvention. Problemen som detta medför är orimliga med tanke på att Bryssel I-förordningen, Rom II-förordningen och Romkonventionen från 1980 utgör en odelbar helhet av de internationellt privaträttsliga reglerna i fråga om avtalsförpliktelser och utomobligatoriska förpliktelser av privaträttslig natur inom gemenskapen.

1.2. Motivering till förslaget

I handlingsplanen från Wien[3] erkändes vikten av att det råder överensstämmelse mellan lagvalsreglerna för att man skall kunna uppnå målet om ömsesidigt erkännande av domar. Programmet för ömsesidigt erkännande[4] från 2000 innehåller kompletterande åtgärder för att harmonisera lagvalsreglerna, i syfte att göra det lättare att genomföra principen om ömsesidigt erkännande. Europeiska rådet[5]påminde senare i Haagprogrammet om att arbetet med lagvalsreglerna för avtalsförpliktelser (Rom I) bör ”fortsätta aktivt.” Enligt rådets och kommissionens handlingsplan för att genomföra programmet skall ett ”Rom I-förslag” antas under 2005.[6]

2. RESULTAT AV SAMRÅDEN MED BERÖRDA PARTER OCH ÖVRIGA INSTITUTIONER - KONSEKVENSANALYS

Detta förslag läggs fram efter ett brett samråd med medlemsstaterna, övriga institutioner och det civila samhället, bland annat i samband med grönboken av den 14 januari 2003[7] som följdes av en offentlig utfrågning i Bryssel den 7 januari 2004. Det kom in omkring 80 svar på grönboken[8] från regeringar, universitet, jurister och ekonomiska aktörer. Svaren bekräftade att Romkonventionen är ett både välkänt och mycket uppskattat instrument i berörda kretsar. En stor majoritet av de svarande var positiva till att omvandla konventionen till en gemenskapsförordning, men de underströk att vissa av bestämmelserna behöver moderniseras. Redan den 4–5 november 1999 anordnade kommissionen för övrigt en offentlig utfrågning under rubriken ”elektronisk handel”: domstols behörighet och tillämplig lag”. Kommissionen tog emot omkring 75 skriftliga inlägg vid detta tillfälle.

I sina yttranden av den 29 januari[9] och den 12 februari 2004[10] stödde Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Europaparlamentet tanken på att omvandla konventionen till en gemenskapsförordning och att revidera den.

Den 17 februari 2005 möttes experter från medlemsstaterna för att granska kommissionens preliminära förslag till ”Rom I-förordning”.

Eftersom detta förslag endast kommer att få begränsade konsekvenser för befintliga lagstiftningsramar och berörda kretsar har kommissionen beslutat att inte utföra någon formell konsekvensanalys. Syftet med förslaget är ju inte att skapa ett nytt regelverk, utan att omvandla en befintlig konvention till ett gemenskapsinstrument. Tack vare ändringarna kan man för övrigt revidera vissa bestämmelser i Romkonventionen och göra dem tydligare och mer precisa. På så sätt förbättras rättssäkerheten, utan att man inför nya inslag som skulle kunna medföra betydande ändringar i den nuvarande rättsliga statusen. Ändringarna görs mot bakgrund av resultaten av de många samråd som kommissionen har anordnat och som allmänheten i stor utsträckning har kunnat ta del av. Mer detaljer om ändringarna och deras konsekvenser finns i kommentarerna till varje artikel (punkt 4.2).

3. RÄTTSLIGA ASPEKTER

3.1. Rättslig grund

Lagvalsregler omfattas sedan Amsterdamfördragets ikraftträdande av artikel 61 c i EG-fördraget. Med tillämpning av artikel 67 i EG-fördraget i dess ändrade lydelse enligt Nicefördraget skall förordningen antas enligt medbeslutandeförfarandet som regleras i artikel 251 i EG-fördraget. I artikel 65 b anges att ” sådana åtgärder rörande civilrättsligt samarbete (…) som skall vidtas (…) i den mån de behövs för att den inre marknaden skall fungera väl, skall omfatta främjande av förenligheten mellan tillämpliga bestämmelser i medlemsstaterna om lagkonflikter (…)”. Gemenskapslagstiftaren har alltså behörighet att avgöra om en åtgärd behövs för att den inre marknaden skall fungera väl. En harmonisering av lagvalsreglerna i fråga om avtalsförpliktelser behövs för att uppnå detta syfte.

Detta förordningsförslag faller under avdelning IV i EG-fördraget. Den avdelningen gäller inte för Danmark enligt protokollet om Danmarks ställning. Avdelning IV tillämpas inte heller på Storbritannien och Irland, såvida de inte väljer att delta i åtgärden enligt villkoren i det protokoll som fogats till fördragen.

3.2. Subsidiaritetsprincipen och proportionalitetsprincipen

Eftersom syftet med förslaget, dvs. antagandet av enhetliga regler om tillämplig lag för avtalsförpliktelser för att göra det lättare att förutse hur domstolarna kommer att döma, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför, på grund av åtgärdens omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. Sättet att harmonisera lagvalsreglerna överensstämmer helt med proportionalitetsprincipen i den nämnda artikeln, eftersom det stärker rättssäkerheten utan att kräva en harmonisering av den materiella avtalsrätten.

I punkt 6 i protokollet om tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna sägs att ” under i övrigt lika förhållanden bör direktiv väljas framför förordningar ” . För detta förslag är förordningen ändå det lämpligaste instrumentet, eftersom det innehåller enhetliga regler för tillämplig lag som är detaljerade, precisa och villkorslösa och som inte kräver några åtgärder för att införlivas i nationell rätt. Om medlemsstaterna skulle ha ett manöverutrymme vid införlivandet av reglerna, skulle man återinföra den rättsosäkerhet som förslaget försöker undanröja.

4. GENOMGÅNG AV DE FÖRESLAGNA BESTÄMMELSERNA

4.1. Anpassningar kopplade till rättsaktens karaktär

Förutom de innehållsmässiga ändringarna (punkt 4.2) medför de uppenbara skillnaderna i Romkonventionens (nedan ”konventionen”) och förordningens juridiska karaktär ett antal ändringar: utöver de rent formella ändringarna rör det sig till exempel om konventionsstaternas möjlighet att reservera sig (artikel 22) och att anta nya lagvalsregler efter att ha underrättat de övriga signatärstaterna om sin avsikt (artikel 23) samt konventionens tidsbegränsning (artikel 30). Konventionens båda protokoll om domstolens tolkning av konventionen fyller inte heller någon funktion längre.

4.2. Anpassningar för att revidera Romkonventionens bestämmelser

På grund av likheterna mellan konventionen och den föreslagna förordningen går vi här bara igenom de viktigaste förändringarna av konventionen.

Artikel 1 - Materiellt tillämpningsområde

De föreslagna ändringarna syftar till att anpassa den framtida Rom I-förordningens tillämpningsområde till Bryssel I-förordningens tillämpningsområde och ta hänsyn till rådets och Europaparlamentets arbete i samband med ”Rom II-förslaget”. I punkt e fastställs att skiljedomsavtal och avtal om val av domstol inte omfattas av förordningen. En majoritet av dem som lämnade kommentarer till grönboken ansåg att skiljedomsavtal redan regleras på ett tillfredsställande sätt på internationell nivå, medan frågan om vilken lag som är tillämplig på behörighetsklausuler på sikt väntas fastställas i Bryssel I-förordningen. I punkt f samlas bestämmelserna i konventionens punkt e, samt de bolagsrättsliga aspekterna i punkt f. Den första meningen i punkt f i konventionen har strukits, eftersom man infört en särskild fullmaktsregel (artikel 7). Punkt i handlar om förpliktelser före ingåendet av ett avtal. Enligt remissvaren följer punkten analysen av flertalet rättssystem i EU samt den snäva tolkning av avtalsbegreppet som EG-domstolen gör i domen om artikel 5.1 i Bryssel I-förordningen. Dessa förpliktelser bör i den internationella privaträtten anses omfattas av skadeståndsbestämmelser och regleras inom det framtida Rom II-instrumentet.

Artikel 2 – Tillämpning av lagen i en icke-medlemsstat

Diskussionerna om Rom II-förslaget har visat att rubriken på artikel 2 i konventionen i vissa språkversioner (där det talas om ”universell karaktär” ) är förvirrande. Den har därför ändrats av tydlighetsskäl.

Artikel 3 – Lagval genom avtal

De föreslagna ändringarna i den andra och tredje meningen i punkt 1 innebär att domstolen uppmanas att efterforska parternas verkliga underförstådda avsikter i stället för en rent hypotetisk avsikt. För att öka förutsebarheten tar man hänsyn till parternas agerande och försöker också klargöra vilken betydelse valet av domstol har.

I syfte att ytterligare stärka partsautonomin, som är en viktig princip i konventionen, ger punkt 2 parterna möjlighet att besluta att en annan lag än en stats lag skall vara tillämplig. Syftet med formuleringen är att ge möjlighet att välja bland annat UNIDROIT-principerna, Principles of European Contract Law eller ett eventuellt framtida gemenskapsinstrument och samtidigt utesluta valet av lex mercatoria , som inte är tillräckligt precis, eller privata kodifieringar som inte skulle vara tillräckligt erkända av det internationella samfundet. I likhet med artikel 7.2 i Wienkonventionen angående avtal om internationella köp av varor anges hur man skall gå till väga när vissa avtalsrättsliga aspekter inte är uttryckligt fastställda i den icke-statliga lag som har valts.

Punkt 4 syftar till att förhindra ett kringgående av lagen där inte bara internationellt tvingande regler i den mening som avses i artikel 8, utan också tvingande regler i ett rättssystems interna rätt tillämpas. Punkt 5 syftar till att förhindra kringgående av gemenskapsrätten.

Artikel 4 – Tillämplig lag i avsaknad av parternas lagval

Man har behållit konventionens bestämmelse om tillämpning av lagen i det land där den part som skall utföra den prestation som är karaktäristisk för avtalet har sin vanliga vistelseort, men de föreslagna ändringarna syftar till att stärka rättssäkerheten genom att man omvandlar enkla antaganden till fasta regler och stryker undantagsklausulen. Eftersom själva grunden för rättsakten är valfriheten bör de regler som skall tillämpas om inget lagval gjorts vara så precisa och förutsägbara som möjligt för att parterna skall kunna avgöra om de vill använda sig av denna frihet eller inte.

När det gäller de lösningar som valts för olika avtalskategorier var det bara de som föreslås i punkterna g och h som var föremål för diskussion eller varierande rättspraxis i medlemsstaterna i fråga om vad en prestation som är karaktäristisk för avtalet egentligen är. De lösningar som har valts beror på att den materiella gemenskapsrätten syftar till att skydda svagare parter som franchisetagare och distributörer.

I punkt 2 är kriteriet om ”prestation som är karaktäristisk” fortfarande relevant för de avtal som inte omfattas av några särskilda bestämmelser i punkt 1, till exempel komplexa avtal som inte låter sig kategoriseras eller avtal där båda parter tillhandahåller prestationer som kan betraktas som karaktäristiska.

Artikel 5 – Konsumentavtal

I punkt 1 föreslås en lagvalsregel som är enkel och förutsebar. Den innebär att det bara är lagen i det land där konsumenten har sin vanliga vistelseort som skall tillämpas, utan att man gör någon väsentlig ändring av näringsidkarens manöverutrymme när han eller hon utformar sina avtal. Den lösning som finns i konventionen fick mycket kritik i kommentarerna till grönboken. Kritikerna anser att den ofta leder till ”sönderstyckning”, dvs. en situation där lagen i näringsidkarens land och tvingande regler i konsumentens land tillämpas samtidigt. Vid tvister leder denna komplicerade lösning till större kostnader som är orimliga med tanke på att sådana tvister ofta rör obetydliga belopp. Man kan tänka sig två lösningar för att undvika detta problem: att antingen näringsidkarens eller konsumentens lag tillämpas i sin helhet. Det är emellertid bara den sistnämnda lösningen som uppfyller den höga konsumentskyddsnivå som krävs i fördraget. Det förefaller också vara en skälig lösning mot bakgrund av den ekonomiska verkligheten: medan konsumenten bara gör enstaka gränsöverskridande inköp kan de flesta näringsidkare som bedriver gränsöverskridande verksamhet fördela sina kostnader för att sätta sig in i ett annat lands lagstiftning på ett stort antal transaktioner. I praktiken innebär denna lösning inte någon ändring i sak för näringsidkaren, eftersom de problem han eller hon har vid utformningen av sina standardavtal huvudsakligen beror på att de tvingande reglerna i konsumenträtten måste följas. Redan i konventionen var dessa tvingande regler de som är tillämpliga i det land där konsumenten har sin vanliga vistelseort. När det gäller andra bestämmelser som parterna fritt kan komma överens om är det under alla omständigheter parternas frihet att utforma sina avtal som styr. Det är därför inte så viktigt att dessa bestämmelser regleras av lagen i den ena eller andra partens land.

I punkt 2 anges villkoren för tillämpning av den särskilda regeln. I den första meningen påminns nu om att konsumentens kontrahent (ett begrepp som EG-domstolen har fastlagt närmare) är en näringsidkare. I enlighet med de önskningar som framkom i de flesta kommentarer till grönboken har kriterierna i artikel 5.2 och 5.4 b ersatts av ett kriterium om vilket land verksamheten riktas till, som redan finns i artikel 15 i Bryssel I-förordningen. Kriteriet införs för att ta hänsyn till utvecklingen av ny teknik för distansförsäljning, utan att i sak ändra tillämpningsområdet för den särskilda regeln. I samband med antagandet av Bryssel I-förordningen preciserade rådet och kommissionen i ett gemensamt uttalande[11] att det för att konsumentskyddsreglerna skall kunna tillämpas inte räcker med att ett företag riktar sin verksamhet till den medlemsstat där konsumenten har hemvist. Ett avtal måste också ha ingåtts inom ramen för denna verksamhet. I uttalandet sägs att ”det inte räcker med att en webbplats är tillgänglig för att artikel 15 skall kunna tillämpas, utan dessutom måste webbplatsen ge möjlighet att ingå distansavtal, och ett sådant måste också faktiskt ha ingåtts på ett eller annat sätt. Därvid är det språk eller den valuta som används på en webbplats ingen relevant faktor”. De webbplatser som uttalandet syftar på är inte nödvändigtvis interaktiva. Även en webbplats där man uppmanas att skicka sin beställning via fax syftar till att ingå distansavtal. En webbplats som vänder sig till konsumenter i hela världen för att upplysa dem om en produkt och sedan hänvisar dem till en lokal distributör eller agent för ingående av avtal syftar däremot inte till att sluta ett distansavtal. I motsats till artikel 5.2 i konventionen krävs det i den föreslagna förordningen inte längre att konsumenten har vidtagit de åtgärder som behövs för att ingå ett avtal i det land där han eller hon har sin vanliga vistelseort. Detta villkor är meningslöst för avtal som ingås via Internet. I den sista meningen i denna punkt införs en skyddsbestämmelse för att skydda näringsidkaren, till exempel när denne har accepterat att ingå ett avtal med en konsument som har ljugit om sin vanliga vistelseort. För avtal som ingås via Internet är det näringsidkarens uppgift att försäkra sig om att dennes standardformulär gör det möjligt att fastställa var konsumenten bor.

Den föreslagna förordningen innehåller inte längre någon förteckning över avtal som omfattas av den särskilda regeln. Dess materiella tillämpningsområde har således vidgats till att omfatta alla avtal som har ingåtts med konsumenter, utom de som uttryckligen undantas i punkt 3.

Artikel 6 – Individuella anställningsavtal

Den principiella regeln i punkt 2 a har kompletterats med begreppet ”land från vilket…” för att ta hänsyn till EG-domstolens praxis inom ramen för artikel 18 i Bryssel I –förordningen och dess vida tolkning av begreppet ”ort där arbetstagaren vanligtvis utför sitt arbete.” Tack vare ändringen kan man till exempel tillämpa regeln på personer som arbetar ombord på flygplan, om det finns en fast punkt från vilken arbetet organiseras och personalen uppfyller andra förpliktelser gentemot arbetsgivaren (check-in, säkerhetskontroll osv.). Punkt 2 b kommer inte att tillämpas så ofta. Dessutom anges ytterligare faktorer för att avgöra om en löntagare som skickas till utlandet skall anses vara tillfälligt utstationerad, utan att man ger en strikt definition. I och med ändringen uppmanas domstolen att ta hänsyn till parternas avsikter.

Artikel 7 – Avtal som sluts av en mellanman

Av de tre rättsförhållanden som uppstår när ett avtal ingås av en mellanman – förhållandet mellan huvudmannen och mellanmannen, förhållandet mellan mellanmannen och tredje man och slutligen det mellan huvudmannen och tredje man – omfattas bara de två första av konventionen. Frågan om mellanmannens behörighet var undantagen från konventionens tillämpningsområde genom artikel 1.2 f. Det berodde dels på skillnaden mellan de nationella lagvalsreglerna vid tidpunkten för förhandlingarna om konventionen, dels på existensen av Haagkonventionen av den 14 mars 1978 om tillämplig lag på agenturavtal och fullmakt. Eftersom endast tre medlemsstater har undertecknat eller ratificerat Haagkonventionen och de nationella lösningarna har närmat sig varandra, är undantaget inte längre befogat. I den föreslagna förordningen samlas i en enda artikel alla bestämmelser om de rättsförhållanden som uppstår vid ett avtal som ingås av en mellanman.

Artikel 8 – Internationellt tvingande regler

I punkt 1 föreslås en definition av internationellt tvingande regler i den mening som avses i artikel 8 som bygger på Arblade-domen i EG-domstolen.[12] I punkt 31 i domskälen påminns om att det faktum att nationella regler tillhör kategorin lagar om polisiära frågor och säkerhetsfrågor inte medför att fördragets bestämmelser inte skall iakttas beträffande dessa. Enligt gemenskapsrätten kan skälen till sådan nationell lagstiftning enbart beaktas genom undantag från de gemenskapsrättsliga friheter som uttryckligen föreskrivs i fördraget. I punkt 3 preciseras de kriterier som kan beaktas av domstolen för att besluta huruvida en annan medlemsstats tvingande regler skall tillämpas. Tack vare kommentarerna till grönboken har det varit möjligt att ringa in vilka domar som hänvisat till begreppet utländska tvingande regler, inklusive i de medlemsstater som har uttryckt förbehåll mot artikel 7.1 i konventionen. Det bekräftar nyttan av denna regel, icke minst med tanke på att Bryssel I-förordningen ibland föreskriver alternativ behörighet. I ett europeiskt område med verklig rättvisa är det därför viktigt att ge domstolen möjlighet att ta hänsyn till tvingande regler i en annan medlemsstat som har nära anknytning till tvisten och vid vars domstolar käranden också kan ha väckt talan.

Artikel 10 – Avtalens giltighet till formen

Mot bakgrund av det ökande antalet distansavtal framstår konventionens bestämmelser om avtalens formella giltighet som alltför restriktiva. För att avtal och unilaterala handlingar lättare skall kunna uppfylla de formella kraven införs flera alternativa anknytningskriterier. De särskilda bestämmelserna för avtal som har ingåtts av en mellanman har förts in i punkterna 1 och 2.

Artikel 13 – Överlåtelse av fordran och avtalsenlig subrogation

Överlåtelse av fordran och avtalsenlig subrogation fyller en likartad ekonomisk funktion och behandlas nu i samma artikel. I punkt 3 införs en ny regel om vilken lag som skall tillämpas på frågan om huruvida överlåtelsen av fordran kan göras gällande mot tredje man. Det är den lösning som förespråkades i de flesta kommentarerna till grönboken och som också har valts för UNCITRAL-konventionen från 2001 om överlåtelse av fordringar i internationell handel.

Artikel 14 – Lagstadgad subrogation

Eftersom avtalsenlig subrogation nu omfattas av artikel 13 handlar artikel 14 enbart om lagstadgad subrogation, till exempel när ett försäkringsbolag som utbetalat ersättning till en skadelidande, träder i den skadelidandes ställe gentemot skadevållaren. Ändringen tar hänsyn till arbetet i rådet och Europaparlamentet med Rom II-förslaget som syftar till att förklara denna regel, som är okänd i vissa rättssystem, på ett enklare sätt.

Artikel 15 – Flera gäldenärer

Även denna ändring tar hänsyn till rådets och Europaparlamentets arbete, i syfte att behandla subrogation och fallet med flera gäldenärer i två skilda regler och formulera lagvalsregeln för situationer med flera gäldenärer på ett enklare sätt. Den sista meningen syftar till att täcka de fall då en gäldenär åtnjuter särskilda skyddsregler.

Artikel 16 – Tvungen kvittning

Remissvaren bekräftar analysen i grönboken om nyttan av en bestämmelse om tvungen kvittning. Det framhålls att avtalsgrundad kvittning per definition omfattas av de allmänna bestämmelserna i artiklarna 3 och 4. Den valda lösningen syftar till att underlätta kvittning samtidigt som man tillgodoser de berättigade förväntningarna hos den som inte har tagit initiativ till kvittningen.

Artikel 18– Jämställande med vanlig vistelseort

I likhet med Rom II-förslaget, innehåller artikel 18 en definition av begreppet ”vanlig vistelseort”, framförallt för juridiska personer.

Artikel 21 - Stater med mer än en rättsordning

När en stat omfattar flera territoriella enheter som var och en har sina egna materiella rättsregler om avtalsförpliktelser bör denna förordning tillämpas på lagvalsregler mellan dessa enheter i syfte att garantera rättslig förutsebarhet, rättssäkerhet samt en enhetlig tillämpning av EU-reglerna i varje fall av lagval.

Artikel 22 - Förhållandet till andra gemenskapsrättsliga bestämmelser

Liksom i artikel 20 i konventionen innehåller artikel 22 en precisering av förhållandet till andra gemenskapsrättsliga bestämmelser. Punkt a avser lagvalsregler i gemenskapens sekundärrätt i särskilda frågor som anges i bilaga 1. Punkt b syftar till att garantera enhetlighet med den rättsakt som eventuellt kommer att utformas som ett led i projektet om europeisk avtalsrätt. I punkt c behandlas förhållandet mellan den föreslagna förordningen och de regler som syftar till att främja den inre marknadens goda funktion.

Artikel 23 – Förhållandet till gällande internationella konventioner

De föreslagna ändringarna syftar till att upprätta en god balans mellan medlemsstaternas uppfyllande av sina internationella förpliktelser och målet om ett europeiskt område med verklig rättvisa. Samtidigt bör man förbättra insynen i det nuvarande rättssystemet tack vare offentliggörandet av de konventioner som medlemsstaterna är parter i. I punkt 2 anges den principiella regeln att gällande internationella konventioner skall ha företräde framför den föreslagna förordningen. Det införs dock ett undantag när alla omständigheter av betydelse har anknytning till en eller flera medlemsstater när avtalet ingås. Det skulle strida mot den inre marknadens goda funktion om det fanns två parallella system – tillämpning av bestämmelserna i konventionen för de medlemsstater som har ratificerat dem och tillämpning av bestämmelserna i den föreslagna förordningen för de övriga. Punkt 3 avser särskilt de bilaterala avtal som har ingåtts mellan de nya medlemsstaterna.

2005/0261 (COD)

Förslag till

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING

om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 61 c och artikel 67.5 andra strecksatsen i detta,

med beaktande av kommissionens förslag[13],

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande[14],

i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget[15], och

av följande skäl:

(1) Unionen har satt som mål att bevara och utveckla ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Därför skall gemenskapen bland annat vidta åtgärder rörande civilrättsligt samarbete med gränsöverskridande följder i den mån de behövs för att den inre marknaden skall fungera väl. Åtgärderna skall bland annat omfatta främjande av förenligheten mellan tillämpliga bestämmelser i medlemsstaterna om lagkonflikter.

(2) Den 3 december 1998 antog rådet (rättsliga och inrikes frågor) en handlingsplan för att på bästa sätt genomföra bestämmelserna i Amsterdamfördraget om upprättande av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.[16] I planen understryks vikten av att det råder överensstämmelse mellan lagvalsreglerna för att man skall kunna uppnå målet om ömsesidigt erkännande av domar. Man tar också upp frågan om en revidering, om nödvändigt, av vissa bestämmelser i konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, mot bakgrund av de särskilda bestämmelserna om lagvalsregler som finns i de andra gemenskapsinstrumenten.

(3) Europeiska rådet godkände vid sitt möte i Tammerfors den 15 och 16 oktober 1999 principen om ömsesidigt erkännande som en prioriterad åtgärd för att förverkliga ett europeiskt område med rättvisa. I åtgärdsprogrammet för genomförande av principen om ömsesidigt erkännande av domar på privaträttens område[17] preciseras att harmoniseringen av lagvalsreglerna utgör kompletterande åtgärder som skall underlätta genomförandet av denna princip. I Haagprogrammet[18] påminde Europeiska rådet om att arbetet med lagvalsreglerna för avtalsförpliktelser bör fortsätta aktivt.

(4) Om den inre marknaden skall fungera väl, måste medlemsstaternas lagvalsregler leda till att domstolarna i varje medlemsstat tillämpar samma lands lag, oavsett var talan har väckts. Med sådana lagvalsregler kan man undvika en snedvridning av konkurrensen mellan de rättssökande i gemenskapen, göra det lättare att förutse hur en tvist kommer att lösas, öka rättssäkerheten och främja ett ömsesidigt erkännande av domar. Av samma skäl är det nödvändigt att skapa största möjliga enhetlighet mellan de tre rättsakterna på området, dvs. denna förordning, rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Bryssel I)[19] samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr […] om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II).

(5) För att främja insynen i gemenskapslagstiftningen bör de flesta lagvalsregler samlas i ett enda instrument. Om detta inte är möjligt bör denna förordning innehålla en förteckning över de särskilda bestämmelser som finns i rättsakter för särskilda sektorer.

(6) Tillämpningsområdet för förordningen bör överensstämma med rådets förordning (EG) nr 44/2001 och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr […] om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II).

(7) Parternas frihet att välja tillämplig lag bör utgöra grunden för systemet av lagvalsregler för avtalsförpliktelser.

(8) För att bidra till rättsaktens övergripande mål, dvs. rättssäkerhet i det europeiska området med rättvisa, bör lagvalsreglerna vara mycket förutsebara. Domstolen bör dock ha en viss frihet att vid vissa tillfällen avgöra vilken lag som har starkast anknytning till den aktuella situationen.

(9) När det gäller avtal som har ingåtts med parter som anses svaga är det önskvärt att skydda dem med hjälp av lagvalsregler som är mer gynnsamma för dessa parters intressen än de allmänna reglerna.

(10) I fråga om konsumentavtal bör lagvalsregeln göra det möjligt att minska utgifterna för att lösa tvister i dessa ärenden, som ofta rör små belopp, och ta hänsyn till utvecklingen av ny teknik för distansförsäljning. För att uppnå överensstämmelse med förordning (EG) nr 44/2001 bör man dels låta begreppet ”det land som verksamheten riktas till” vara ett villkor för tillämpningen av konsumentskyddsregeln, dels se till att begreppet tolkas på samma sätt i de båda rättsakterna genom att hänvisa till ett gemensamt uttalande[20] från rådet och kommissionen om artikel 15 i förordning (EG) nr 44/2001 där det anges att det för att artikel 15.1 c skall kunna tillämpas ”inte räcker med att ett företag riktar sin verksamhet till den medlemsstat där konsumenten har hemvist, eller till flera medlemsstater där den staten ingår, utan dessutom måste ett avtal ha ingåtts inom ramen för denna verksamhet.” I uttalandet påminns också om att ”det inte räcker med att en webbplats är tillgänglig för att artikel 15 skall kunna tillämpas, utan dessutom måste webbplatsen ge möjlighet att ingå distansavtal, och ett sådant måste också faktiskt ha ingåtts på ett eller annat sätt. Därvid är det språk eller den valuta som används på en webbplats ingen relevant faktor”.

(11) När det gäller individuella anställningsavtal bör lagvalsregeln göra det möjligt att fastställa anställningsförhållandets ”gravitationscentrum”, oavsett alla yttre tecken. Denna regel påverkar inte tillämpningen av tvingande regler i utstationeringslandet i enlighet med direktiv 96/71/EG av den 16 december 1996 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster.[21]

(12) När det gäller avtal som ingåtts av en mellanman bör man införa lagvalsregler som omfattar de tre rättsförhållanden som vid sådana tillfällen uppstår mellan huvudmannen, mellanmannen och tredje man. Det avtal som ingås mellan huvudmannen och tredje man omfattas av de allmänna bestämmelserna i denna förordning.

(13) För att respektera medlemsstaternas rättsordningar ( ordre public ) bör man införa särskilda bestämmelser om tvingande regler och ordre public-förbehållet. Dessa bestämmelser bör tillämpas i enlighet med fördraget.

(14) Med tanke på rättssäkerheten bör man ge en tydlig definition av begreppet ”vanlig vistelseort”, bland annat för juridiska personer. I motsats till artikel 60.1 c i förordning (EG) nr 44/2001/EG som innehåller tre kriterier bör lagvalsregeln begränsas till ett enda kriterium. Annars kan inte parterna förutse vilken lag som är tillämplig i deras fall.

(15) Uppdelningen mellan denna förordning och vissa andra bestämmelser i gemenskapsrätten bör preciseras.

(16) Respekten för medlemsstaternas internationella åtaganden innebär att denna förordning inte bör påverka konventioner som medlemsstaterna anslutit sig till och som gäller särskilda rättsområden. Om alla omständigheter av betydelse har anknytning till unionens territorium kan dock tillämpningen av vissa internationella konventioner som endast några medlemsstater har undertecknat stå i strid med målet om ett europeiskt område med verklig rättvisa. Det är då lämpligt att tillämpa regeln i denna förordning. För att ge bättre insyn i de gällande internationella konventionerna på området bör kommissionen, på grundval av medlemsstaternas uppgifter, offentliggöra en förteckning över de konventioner det rör sig om i Europeiska unionens officiella tidning.

(17) Eftersom målet för den föreslagna åtgärden, dvs. att anta enhetliga regler om tillämplig lag för avtalsförpliktelser för att öka förutsebarheten, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför, på grund av åtgärdens omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning, som förbättrar rättssäkerheten utan att det krävs en harmonisering av den nationella materiella rätten, inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(18) [Förenade kungariket och Irland har, i enlighet med artikel 3 i protokollet om Förenade kungarikets och Irlands ställning som fogats till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, meddelat att de önskar delta i beslutet om och tillämpningen av denna förordning. / Förenade kungariket och Irland deltar inte, i enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokollet om Förenade kungarikets och Irlands ställning som fogats till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, i beslutet om denna förordning och förordningen är därför inte bindande för dessa två medlemsstater.]

(19) I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokollet om Danmarks ställning, fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, deltar Danmark inte i antagandet av denna förordning, som därför varken är bindande för eller tillämplig i Danmark.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1– Tillämpningsområde

Artikel 1 – Materiellt tillämpningsområde

1. Denna förordning skall tillämpas på avtalsförpliktelser på privaträttens område i de fall då ett val skall göras mellan lagarna i olika länder.

Den skall inte tillämpas på skattefrågor, tullfrågor och förvaltningsrättsliga frågor.

2. Förordningen är inte tillämplig på

a) frågor som rör fysiska personers rättsliga status, rättskapacitet eller rättshandlingsförmåga, om inte annat följer av artikel 12,

b) förpliktelser som har sin grund i familjeförhållanden eller förhållanden som har därmed jämförbara effekter enligt den lagstiftning som gäller för sådana förhållanden, inklusive underhållsskyldighet,

c) förpliktelser som har sin grund i makars förmögenhetsförhållanden eller egendomsordningar för förhållanden som har jämförbara effekter enligt den lagstiftning som gäller för sådana förhållanden i fråga om äktenskap, arv och testamente,

d) förpliktelser som följer av växlar, checkar, löpande skuldebrev och andra negotiabla värdepapper, i den utsträckning som förpliktelserna enligt sådana andra värdepapper följer av deras negotiabla karaktär,

e) skiljedomsavtal och avtal om val av domstol,

f) frågor som omfattas av reglerna om bolag, föreningar och andra juridiska personer, såsom frågor om deras upprättande genom registrering eller på annat sätt, deras rättskapacitet, interna organisation eller upplösning samt om personligt ansvar för delägare eller medlemmar och organ i denna egenskap för bolagets, föreningens eller den juridiska personens förpliktelser samt frågan om ett organ för ett bolag, en förening eller en annan juridisk person kan binda bolaget, föreningen eller den juridiska personen i förhållande till tredje man,

g) bildande av "truster" och förhållandet mellan instiftare, "trustees" och förmånstagare,

h) bevisfrågor och processuella frågor, om inte annat följer av artikel 17,

i) förpliktelser som har sin grund i ett förhållande före eller i samband med ingående av avtal.

3. I denna förordning avses med medlemsstat : alla medlemsstater utom Danmark [, Förenade kungariket och Irland].

Artikel 2 – Tillämpning av lagen i en icke-medlemsstat

Den lag som anvisas i denna förordning skall tillämpas även om det är lagen i en icke-medlemsstat.

Kapitel II - Enhetliga regler

Artikel 3 – Lagval genom avtal

1. På ett avtal tillämpas den lag som parterna har valt, med förbehåll för artiklarna 5, 6 och 7.

Lagvalet kan vara uttryckligt eller med rimlig säkerhet framgå av avtalsvillkoren, parternas agerande eller av övriga omständigheter. Om parterna tillsammans har utsett en eller flera domstolar i en medlemsstat för att lösa tvister som har uppstått eller kan uppstå i samband med avtalet, anses parterna också ha valt lagen i denna medlemsstat.

Genom sitt val kan parterna ange tillämplig lag för hela avtalet eller för endast en del av det.

2. Parterna kan också välja att tillämpa principer och regler inom den materiella avtalsrätten, som är erkända på internationell nivå och gemenskapsnivå.

För frågor inom områden som omfattas av sådana principer eller regler, men som inte regleras uttryckligen av dem, skall man tillämpa de allmänna principer som de bygger på, eller i avsaknad av sådana principer, den lag som skall tillämpas i avsaknad av parternas lagval i enlighet med denna förordning.

3. Parterna kan när som helst komma överens om att en annan lag skall vara tillämplig på avtalet än den lag som tidigare gällde för det, antingen till följd av ett tidigare val enligt denna artikel eller till följd av andra bestämmelser i denna förordning. En ändring i valet av tillämplig lag som görs av parterna efter avtalsslutet påverkar inte avtalets giltighet till formen enligt artikel 10. Det försämrar inte heller tredje mans rättigheter.

4. Den omständigheten att parterna har valt en lag i enlighet med punkterna 1 eller 2 skall, oavsett om de också har avtalat om behörighet för en utländsk domstol eller inte, när alla andra omständigheter av betydelse vid tidpunkten för valet har anknytning till ett enda land, inte hindra tillämpningen av sådana regler i det landet som inte kan avtalas bort, härefter benämnda "tvingande regler".

5. Parternas val av en lag i tredje land skall inte hindra tillämpningen av tvingande gemenskapsrättsliga regler när dessa är tillämpliga i ett visst fall.

6. Frågor om förekomsten och giltigheten av parternas samtycke till att en viss lag skall vara tillämplig avgörs enligt bestämmelserna i artiklarna 9, 10 och 12.

Artikel 4 – Tillämplig lag i avsaknad av parternas lagval

1. Om parterna inte har gjort något lagval i enlighet med artikel 3, skall den lag som skall tillämpas på följande avtal fastställas på följande sätt:

a) Försäljningsavtal skall vara underkastade lagen i det land där säljaren har sin vanliga vistelseort.

b) Tjänsteavtal skall vara underkastade lagen i det land där tjänsteleverantören har sin vanliga vistelseort.

c) Transportavtal skall vara underkastade lagen i det land där transportören har sin vanliga vistelseort.

d) Avtal som avser sakrätt i fast egendom eller nyttjanderätt till fast egendom skall vara underkastade lagen i det land där egendomen är belägen.

e) Oavsett punkt d skall avtal om hyra av fast egendom för personligt bruk i högst sex månader i följd vara underkastade lagen i det land där ägaren har sin vanliga vistelseort, förutsatt att hyresgästen är en fysisk person som har sin vanliga vistelseort i samma land.

f) Avtal som avser immateriell eller industriell äganderätt skall vara underkastade lagen i det land där den som överför eller upplåter rättigheterna har sin vanliga vistelseort.

g) Franchiseavtal skall vara underkastade lagen i det land där franchisetagaren har sin vanliga vistelseort.

h) Distributionsavtal skall vara underkastade lagen i det land där distributören har sin vanliga vistelseort.

2. De avtal som inte avses i punkt 1 skall vara underkastade lagen i det land där den part som skall utföra den prestation som är karaktäristisk för avtalet har sin vanliga vistelseort vid avtalsslutet. Om det inte kan avgöras vilken den karaktäristiska prestationen är skall avtalet vara underkastat lagen i det land till vilket det har närmast anknytning.

Artikel 5 – Konsumentavtal

1. Konsumentavtal i den mening som enligt villkoren i följande punkt skall vara underkastade lagen i den medlemsstat där konsumenten har sin vanliga vistelseort.

2. Punkt 1 är tillämplig på avtal som sluts av en fysisk person (konsumenten), som har sin vanliga vistelseort i en medlemsstat, för ändamål som kan anses ligga utanför hans eller hennes affärsverksamhet eller yrkesverksamhet, med en annan person (näringsidkaren) som agerar som ett led i sin näringsverksamhet.

Punkt 1 gäller på villkor att avtalet har slutits med en person som bedriver affärsverksamhet eller yrkesverksamhet i den medlemsstat där konsumenten har sin vanliga vistelseort eller som, på något sätt, riktar sådan verksamhet till den medlemsstaten eller flera stater, däribland den medlemsstaten, och avtalet faller inom ramen för sådan verksamhet, om inte näringsidkaren inte kände till konsumentens vanliga vistelseort och denna ovetskap inte kan tillskrivas oaktsamhet från näringsidkarens sida.

3. Punkt 1 skall inte tillämpas på följande avtal:

1. Avtal om utförande av tjänster, om tjänsterna skall utföras uteslutande i ett annat land än det där konsumenten har sin vanliga vistelseort.

2. Transportavtal, bortsett från avtal som avser en paketresa i den mening som avses i direktiv 90/314/EEG av den 13 juni 1990.

3. Avtal som avser sakrätt i fast egendom eller nyttjanderätt till fast egendom, bortsett från avtal som avser nyttjanderätt på tidsdelningsbasis i den mening som avses i direktiv 94/47/EG av den 26 oktober 1994.

Artikel 6 – Individuella anställningsavtal

1. Utan hinder av bestämmelserna i artikel 3 skall parternas val av tillämplig lag i ett individuellt anställningsavtal inte medföra att den anställde berövas det skydd som tillförsäkras honom eller henne enligt tvingande regler i den lag som enligt denna artikel skulle tillämpas om inget lagval gjorts.

2. I avsaknad av lagval enligt artikel 3 skall individuella anställningsavtal vara underkastade

4. lagen i det land där eller från vilket den anställde vid fullgörande av avtalet vanligtvis utför sitt arbete. Arbetstagarens sedvanliga arbetsplats anses inte ändras när arbetstagaren tillfälligtvis utför sitt arbete i ett annat land. Utförandet av arbete i ett annat land anses som tillfälligt om arbetstagaren förväntas återuppta sitt arbete i ursprungslandet efter att ha utfört sin uppgift i utlandet. Att ett nytt arbetsavtal sluts med den ursprunglige arbetsgivaren eller en arbetsgivare som tillhör samma koncern som den ursprunglige arbetsgivaren skall inte hindra att arbetstagaren tillfälligtvis utför sitt arbete i ett annat land.

5. lagen i den land där det företag som har anställt arbetstagaren är beläget, om arbetstagaren inte vanligtvis utför sitt arbete i eller från ett bestämt land eller om arbetstagaren vanligtvis utför sitt arbete i ett område som inte är underkastat nationell suveränitet.

3. Den lag som anges i punkt 2 skall inte gälla, om det framgår av de samlade omständigheterna att arbetsavtalet har närmare anknytning till ett annat land. Avtalet skall i så fall vara underkastat lagen i det landet.

Artikel 7 – Avtal som sluts av en mellanman

1. I avsaknad av lagval enligt artikel 3 skall avtal mellan huvudmannen och mellanmannen vara underkastade lagen i det land där mellanmannen har sin vanliga vistelseort, om inte mellanmannen bedriver eller skall bedriva sin huvudsakliga verksamhet i det land där huvudmannen har sin vanliga vistelseort, i vilket fall lagen i det landet skall tillämpas.

2. Det rättsförhållande som uppstår mellan huvudmannen och tredje man till följd av att mellanmannen har handlat inom ramen för sin behörighet, överskridit sin behörighet eller agerat utan behörighet, skall vara underkastat lagen i det land där mellanmannen hade sin vanliga vistelseort vid den tidpunkt då denne agerade. Emellertid tillämpas lagen i det land där mellanmannen har agerat om antingen den huvudman på vars vägnar mellanmannen har agerat eller tredje man har sin vanliga vistelseort i detta land eller om mellanmannen har handlat på börsen eller deltagit i en auktion.

3. Om huvudmannen eller tredje man skriftligen har utpekat den lag som skall tillämpas på det förhållande som avses i punkt 2 och motparten uttryckligen har godtagit detta, skall denna lag tillämpas utan hinder av bestämmelserna i den punkten.

4. Den lag som anges i punkt 2 skall också tillämpas på förhållandet mellan mellanmannen och tredje man till följd av att mellanmannen har handlat inom ramen för sin behörighet, överskridit sin behörighet eller agerat utan behörighet

Artikel 8 – Internationellt tvingande regler

1. Internationellt tvingande regler är regler som ett land anser vara så avgörande för att upprätthålla sin politiska, sociala och ekonomiska struktur att landet kräver att de tillämpas vid alla situationer inom dess tillämpningsområde, oavsett vilken lag som skall tillämpas på avtalet enligt denna förordning.

2. Bestämmelserna i denna förordning skall inte begränsa tillämpningen av tvingande regler i domstolslandet.

3. Om situationen har nära anknytning till ett annat land än domstolslandet kan tvingande regler i det andra landet tillerkännas verkan. Vid bedömningen av om sådana tvingande regler skall tillerkännas verkan skall domstolen ta hänsyn till deras art och syfte liksom till följderna av att de tillämpas eller inte tillämpas för det mål som eftersträvas av de tvingande reglerna samt för parterna.

Artikel 9 – Materiell giltighet

1. Förekomsten och giltigheten av ett avtal eller en bestämmelse i ett avtal skall avgöras enligt den lag som skulle tillämpas enligt denna förordning, om avtalet eller bestämmelsen var giltig.

2. En part kan dock åberopa lagen i det land där han har sin vanliga vistelseort för att få fastställt att han inte har samtyckt till avtalet eller avtalsbestämmelsen, om det framgår av omständigheterna att det inte skulle vara rimligt att avgöra verkan av hans uppträdande enligt den lag som anges i föregående punkt.

Artikel 10 – Avtalets giltighet till formen

1. Ett avtal är giltigt till formen om det uppfyller formkraven i den lag som enligt denna förordning gäller för avtalet, lagen i det land där en av parterna eller en mellanman befinner sig vid tidpunkten för avtalets ingående, eller lagen i det land där en av parterna har sin vanliga vistelseort vid samma tidpunkt.

2. En ensidig rättshandling som avser ett existerande eller ett framtida avtal är giltig till formen, om den uppfyller formkraven i den lag som enligt denna förordning gäller för eller skulle gälla för avtalet, lagen i det land där rättshandlingen företogs, eller lagen i det land där den person som har upprättat handlingen hade sin vanliga vistelseort vid tidpunkten för upprättandet.

3. Bestämmelserna i punkterna 1 och 2 i denna artikel skall inte tillämpas på avtal som omfattas av artikel 5. Giltigheten till formen av sådana avtal avgörs enligt lagen i det land där konsumenten har sin vanliga vistelseort.

4. Oavsett punkterna 1-3 i denna artikel skall ett avtal som avser sakrätt i fast egendom eller nyttjanderätt till fast egendom vara underkastat sådana tvingande formkrav som ställs enligt lagen i det land där egendomen är belägen, om det enligt denna lag är fråga om tvingande regler i den mening som avses i artikel 8 i denna förordning.

Artikel 11 – Den tillämpliga lagens räckvidd

1. Den lag som är tillämplig på avtalet enligt denna förordning skall särskilt reglera

(a) avtalets tolkning,

(b) dess fullgörelse,

(c) följderna vid avtalsbrott, däribland uppskattning av skada i den mån sådan uppskattning regleras av rättsregler, dock endast inom ramen för de befogenheter som tillkommer domstolen enligt dess processuella regler,

(d) olika sätt att få förpliktelserna att upphöra, samt preskription och andra rättighetsförluster som följer av utgången av en frist,

(e) följderna av avtalets ogiltighet.

2. När det gäller sättet för fullgörelse och åtgärder med anledning av bristande fullgörelse skall hänsyn tas till lagen i det land där fullgörelsen äger rum.

Artikel 12 – Bristande rättskapacitet och bristande rättslig handlingsförmåga

När ett avtal har ingåtts mellan personer som befinner sig i samma land, kan en fysisk person som har rättskapacitet och rättshandlingsförmåga enligt lagen i det landet åberopa bristande rättskapacitet och bristande rättshandlingsförmåga enligt en annan lag, endast om den andra avtalsparten när avtalet ingicks kände till eller borde ha känt till denna brist.

Artikel 13 – Överlåtelse av fordran och avtalsenlig subrogation

1. Förpliktelserna mellan överlåtaren och förvärvaren respektive mellan huvudgäldenären och den som genom subrogation har trätt i dennes ställe, är underkastade den lag som enligt denna förordning är tillämplig på avtalet mellan dem.

2. Den lag som är tillämplig på den överlåtna fordringen skall reglera fordringens överlåtbarhet, en förvärvares eller huvudgäldenärs förhållande till en gäldenär, de förutsättningar under vilka överlåtelsen eller subrogationen kan göras gällande mot gäldenären och frågan om en prestation av gäldenären befriar denne från sina förpliktelser.

3. Frågan om överlåtelsen eller subrogationen kan göras gällande mot tredje man skall avgöras enligt lagen i det land där överlåtaren eller huvudgäldenären hade sin vanliga vistelseort vid tidpunkten för överlåtelsen eller överföringen.

Artikel 14 – Lagstadgad subrogation

När en tredje man är skyldig att prestera till en borgenär, vars fordran bygger på ett avtal, skall denne tredje mans regressrätt mot gäldenären regleras av den lag som är tillämplig på den tredje mannens skyldighet att prestera.

Artikel 15 – Flera gäldenärer

Om en borgenär har fordringar mot flera gäldenärer som är solidariskt ansvariga och en av gäldenärerna redan har fullgjort förpliktelsen gentemot borgenären, skall denne gäldenärs regressrätt mot övriga gäldenärer regleras av den lag som gäller för denne gäldenärs förpliktelse gentemot borgenären. Om den lag som skall tillämpas på en gäldenärs förpliktelse gentemot borgenären innehåller regler för att skydda gäldenären mot att hållas ansvarig kan denne även åberopa dessa regler gentemot de övriga gäldenärerna.

Artikel 16 – Tvungen kvittning

1. Tvungen kvittning skall omfattas av den lag som gäller för den förpliktelse mot vilken kvittning åberopas.

Artikel 17– Bevisbördan m.m.

1. Den lag som enligt denna förordning gäller för ett avtal skall tillämpas även i den mån den för avtalsrättsliga förhållanden uppställer rättsliga presumtioner eller fördelar bevisbördan.

2. Bevisning om ett avtal eller en rättshandling får föras med varje slags bevismedel som godtas enligt lagen i domstolslandet eller enligt någon av de i artikel 10 angivna lagarna enligt vilka avtalet eller rättshandlingen har giltighet till formen, förutsatt att sådan bevisföring kan genomföras vid domstolen

Kapitel III – Övriga bestämmelser

Artikel 18– Jämställande med vanlig vistelseort

1. Vid tillämpning av denna förordning skall ett bolag, en förening eller en annan juridisk person anses ha sin vanliga vistelseort där huvudkontoret är beläget.

Om avtalet ingås i samband med verksamheten vid en filial, agentur eller annat verksamhetsställe eller om prestationen skall fullgöras från ett sådant verksamhetsställe skall dock det verksamhetsstället anses som vanlig vistelseort.

2. Vid tillämpning av denna förordning gäller att om avtalet ingås som ett led i en fysisk persons affärsverksamhet eller yrkesverksamhet skall personens affärsställe anses som den vanliga vistelseorten.

Artikel 19 – Återförvisning är utesluten

När denna förordning föreskriver att lagen i ett visst land skall tillämpas, avses gällande materiella rättsregler i det landet, med undantag för landets internationellt privaträttsliga regler.

Artikel 20 – Grunderna för domstolslandets rättsordning

Tillämpning av en bestämmelse i den lag som anvisas i denna förordning får vägras endast om en sådan tillämpning är uppenbart oförenlig med grunderna för domstolslandets rättsordning.

Artikel 21 – Stater med mer än en rättsordning

När en stat omfattar flera territoriella enheter som var och en har sina egna rättsregler i fråga om avtalsförpliktelser skall varje sådan enhet anses som ett land vid fastställandet av den lag som skall tillämpas enligt denna förordning.

Artikel 22 – Förhållandet till andra gemenskapsrättsliga bestämmelser

Denna förordning skall inte inverka på tillämpningen eller antagandet av rättsakter utfärdade av Europeiska gemenskapernas institutioner som

(a) på särskilda områden fastställer lagvalsregler för avtalsförpliktelser; en förteckning över sådana gällande rättsakter finns i bilaga 1,

(b) fastställer regler för avtalsförpliktelser och som, enligt parternas önskan, skall tillämpas i de fall då ett val skall göras mellan lagarna i olika länder,

(c) fastställer regler som är avsedda att främja den inre marknadens goda funktion, i den mån dessa regler inte kan tillämpas tillsammans med den lag som skall tillämpas enligt de internationellt privaträttsliga reglerna.

Artikel 23 – Förhållandet till gällande internationella konventioner

1. Medlemsstaterna skall, senast sex månader efter denna förordnings ikraftträdande, till kommissionen överlämna en förteckning över de multilaterala konventioner som på särskilda områden reglerar lagvalsregler för sådana avtalsförpliktelser som de är parter i. Kommissionen skall offentliggöra förteckningen i Europeiska unionens officiella tidning senast sex månader efter mottagandet.

Medlemsstaterna skall sedan underrätta kommissionen om alla uppsägningar av sådana konventioner; kommissionen skall offentliggöra uppsägningarna i Europeiska unionens officiella tidning senast sex månader efter mottagandet.

2. Denna förordning skall inte påverka tillämpningen av de konventioner som avses i punkt 1. Om alla omständigheter av betydelse har anknytning till en eller flera medlemsstater när avtalet ingås skall denna förordning ha företräde framför följande konventioner:

- Konvention av den 15 juni 1955 om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker.

- Konvention av den 14 mars 1978 om tillämplig lag på agenturavtal och fullmakt.

3. Denna förordning skall också ha företräde framför de bilaterala internationella konventioner mellan medlemsstater som anges i bilaga II, i den mån de rör områden som omfattas av denna förordning.

Kapitel IV – Slutbestämmelser

Artikel 24 – Ikraftträdande och tillämpning

Denna förordning träder i kraft samma dag som den offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning .

Denna förordning skall tillämpas från och med [1 år från ikraftträdandet].

Den skall tillämpas på avtalsförpliktelser som uppstår efter det att den har börjat tillämpas. Den skall dock tillämpas på avtalsförpliktelser som uppstått innan förordningen började tillämpas när bestämmelserna i förordningen innebär att man tillämpar samma lag som den som skulle ha varit tillämplig enligt Romkonventionen från 1980.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i Bryssel den

På Europaparlamentets vägnar På rådets vägnar

Ordförande Ordförande

Bilaga 1: Förteckning över de rättsakter som avses i artikel 22 a

- Direktiv om återlämnande av kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats territorium (direktiv 93/7/EEG av den 15 mars 1993)

- Direktiv om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster (direktiv 96/71/EG av den 16 december 1996)

- Andra direktivet om annan direkt försäkring än livförsäkring (direktiv 88/357/EEG av den 22 juni 1988 i dess ändrade lydelse enligt direktiven 92/49/EEG och 2002/13/EG).

- Andra livförsäkringsdirektivet (direktiv 90/619/EEG av den 8 november 1990 i dess ändrade lydelse enligt direktiv 92/96/EEG och 2002/12/EG).

- Bilaga II : Förteckning över de bilaterala konventioner som avses i artikel 23.3

- […]

[1] Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000, EGT L 12, 16.1.2001, s.1.

[2] KOM(2003) 427 slutlig.

[3] EGT C 19, 23.1.1999, s. 1, punkt 40 c.

[4] EGT C 12, 15.1.2001, s. 8.

[5] Haagprogrammet, ordförandeskapets slutsatser, 5.11.2004, punkt 3.4.2.

[6] Punkt 4.3 c.

[7] KOM(2002) 654 slutlig.

[8] Svaren finns på följande adress: http://europa.eu.int/comm/justice_home/news/consulting_public/rome_i/news_summary_rome1_en.htm

[9] Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Grönbok om omvandling av 1980 års Romkonvention om tillämplig lag för avtalsförpliktelser till ett gemenskapsinstrument och dess revidering i samband därmed. INT/176, 29.1.2004

[10] Europaparlamentets resolution om möjligheterna till en tillnärmning av de civilprocessrättsliga reglerna inom Europeiska unionen (KOM(2002) 654 / KOM(2002) 746 - C5-0201/2003 - 2003/2087(INI)), A5-0041/2004.

[11] Se följande adress: http://europa.eu.int/comm/justice_home/unit/civil/justciv_conseil/justciv_fr.pdf.

[12] EG-domstolens dom av den 23 november 1999 i förenade målen C-369/96 och C-374/96.

[13] EUT C […], […], s. […].

[14] EUT C […], […], s. […].

[15] EUT C […], […], s. […].

[16] EGT C 19, 23.1.1999, s. 1.

[17] EGT C 12, 15.1.2001, s. 1.

[18] Bilaga 1 till ordförandeskapets slutsatser, 5.11.2004.

[19] EGT L 12, 16.1.2001, s. 1. Förordningen senast ändrad genom förordning (EG) nr 2245/2004 (EUT L 381, 28.12.2004, s. 10).

[20] Se följande adress: http://europa.eu.int/comm/justice_home/unit/civil/justciv_conseil/justciv_fr.pdf.

[21] EGT L 18, 21.1.1997, s. 1.