[pic] | EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION | Bryssel den 22 juni 2005 KOM(2005) 265 slutlig GRÖNBOK om effektivare energiutnyttjande eller hur man kan göra mer med mindre INNEHÅLLSFÖRTECKNING Inledning 4 A. Att kartlägga hindren..................................................................................................12 1. Behovet av särskilda åtgärder för att öka energieffektiviteten 13 1.1. Ekonomiska hinder på vägen mot träffsäkra marknadsreaktioner 13 1.2. Behovet av energitjänster 14 2. Behovet av insatser från myndigheterna 14 3. Externa kostnader och insyn och öppenhet i fråga om priser 15 4. Information och utbildning: två redskap som ofta glöms bort 15 B. Ett EU-initiativ 16 1. Åtgärder på gemenskapsnivå 17 1.1. Att integrera energifrågorna i EU:s övriga politik 17 1.1.1. Forskning och teknisk utveckling 17 1.1.2. Att främja bra metoder och teknik 18 1.1.3. Att införa och främja bra metoder på alla nivåer med hjälp av nationella handlingsplaner 18 1.1.4. Att utnyttja skatteåtgärder bättre 19 1.1.5. Bättre riktade statliga stöd 20 1.1.6. Den offentliga upphandlingens roll 20 1.1.7. Att finna finansiering i EU 21 1.2. Särskilda energipolitiska åtgärder 21 1.2.1. Byggnader 21 1.2.2. Hushållsapparater 22 1.2.3. Att minska bränsleförbrukningen i fordon 23 1.2.4. Konsumentinformation och konsumentskydd 24 2. Nationell nivå 25 2.1. Reglering av nätdistribution 25 2.2. Reglering av försörjning 26 2.3. Elproduktion 26 2.4. Vita certifikat, ett marknadsbaserat instrument 28 3. Industrin 29 4. Transport 30 4.1. Organisation av flygledningstjänster 30 4.2. Förbättrad trafikstyrning 30 4.3. Utveckling av en marknad för rena fordon 30 4.4. Infrastrukturavgifter för att uppmuntra beteendeförändringar 31 4.5. Däck 31 4.6. Luftfart 32 5. Regional och lokal nivå 32 5.1. Särskilda finansieringsinstrument 32 6. En strategi för hela världen 33 6.1. Att integrera energieffektiviteten i internationellt samarbete 34 6.2. Att införa energieffektivitet i grannskapspolitiken och samarbetet mellan EU och Ryssland 35 6.3. Att integrera energieffektivitet i utvecklingspolitiken 35 6.4. Att stärka de internationella finansieringsinstitutionernas roll 36 SLUTSATS 37 BILAGA 1 39 BILAGA 2 47 BILAGA 3 48 BILAGA 4 49 BILAGA 5 50 INLEDNING Även bortsett från de höga och ostadiga oljepriserna, som har lett till att man har fått ge återkall på de ekonomiska tillväxtprognoserna i Europa, finns det goda skäl för Europeiska unionen att göra en kraftig insats för att blåsa nytt liv i ett program för energieffektivitet på alla plan i det europeiska samhället[1]: - Konkurrenskraft och Lissabonmålen. En mängd studier[2] visar att EU skulle kunna spara in minst 20 % av sin nuvarande energiförbrukning på ett kostnadseffektivt sätt, motsvarande 60 miljarder euro per år, eller den energimängd som Tyskland och Finland tillsammans gör av med. Även om det krävs stora investeringar i ny, energisnål utrustning och energitjänster för att kunna utnyttja dessa besparingsmöjligheter är Europa världsledande på området, och energitjänsterna är oftast lokala. Det skulle därför kunna skapas många nya högkvalificerade arbetstillfällen i Europa. Många studier[3] tyder på att ett sådant initiativ, direkt och indirekt, kan skapa upp till en miljon nya arbetstillfällen i Europa. Eftersom det i detta initiativ endast rör sig om kostnadseffektiva åtgärder för effektivare energiutnyttjande som kan medföra nettobesparingar även efter avdrag av de nödvändiga investeringarna, innebär ett framgångsrikt energieffektivitetsprogram dessutom att delar av de 60 miljarder euro som sparas in på energi är en faktisk nettobesparing som ökar konkurrenskraften och ger EU:s befolkning bättre levnadsstandard. I samma studier som nämns ovan visas det att ett genomsnittligt hushåll i EU skulle kunna spara mellan 200 och 1 000 euro per år på ett kostnadseffektivt sätt, beroende på sin energiförbrukning. En effektiv energibesparingspolitik skulle på så sätt kunna främja EU:s konkurrenskraft och sysselsättning, och därmed bidra kraftigt till dessa centrala mål i Lissabonstrategin. Eftersom den tar sig an energiefterfrågan ingår denna strategi i EU:s politik för energiförsörjning, som bland annat främjar förnybar energi. Därigenom kan den också sägas ingå i de prioriteringar som först beskrevs i grönboken år 2000, Mot en europeisk strategi för trygg energiförsörjning . Dessutom blir utrustning, tjänster och teknik för energieffektivitet allt viktigare på det globala planet. Om Europa lyckas behålla sin framskjutna plats i detta sammanhang, och även framöver kan vara först med att utveckla och införa ny, energieffektiv teknik, ger det mycket stora handelsmöjligheter. - Miljöskydd och EU:s Kyotoåtaganden. Energibesparing är säkert det snabbaste, effektivaste och mest kostnadseffektiva sättet att minska växthusgasutsläppen och förbättra luftkvaliteten, särkilt i tätbebyggda områden. Därför kan sådana åtgärder hjälpa medlemsstaterna att uppnå sina Kyotoåtaganden. Men besparingarna skulle också vara ett viktigt bidrag till EU:s mer långsiktiga insatser för att bekämpa klimatförändringen genom ytterligare utsläppsminskningar, som ett led i ett framtida program efter 2012, inom ramen för FN:s ramkonvention om klimatförändringar. Många utvecklingsländer är mycket väl medvetna om vilken viktig roll energieffektivitet spelar om man vill ta itu med dessa mångfacetterade problem. Europa bör därför föregå med gott exempel för att utveckla nya strategier, inleda samarbete och ta fram teknik som kan hjälpa utvecklingsländerna att lösa klimatproblemen. - Försörjningstrygghet. Om allt fortsätter oförändrat som det är i dag kommer EU 2030 att till 90 % att vara beroende av importer för att täcka sitt oljebehov, och till 80 % för att täcka sitt gasbehov. Det är omöjligt att förutse olje- och gaspriserna år 2020, särskilt om efterfrågan i utvecklingsländerna fortsätter att öka så snabbt som i dag. Som även framhållits vid Internationella energibyråns (IEA) ministermöte den 1 maj 2005 är energieffektivitet en nyckelstrategi för att lösa detta problem. Om man med en kraftig insats skulle frysa EU:s energiefterfrågan på dagens nivå och sedan minskade den, skulle det innebära ett viktigt bidrag till en sammanhängande och välavvägd strategi för trygg energiförsörjning för Europeiska unionen. I denna grönbok försöker vi därför att undersöka vad som i dag hindrar dessa kostnadseffektiva åtgärder: till exempel brist på lämpliga incitament, brist på information och brist på tillgängliga finansieringsmetoder. Grönboken skall också peka på möjligheter att övervinna dessa hinder och föreslå ett antal viktiga, tänkbara åtgärder. Exempel på detta är följande: - Inrättandet av årliga handlingsplaner för energieffektivitet på nationell nivå. Sådana planer skulle kunna beskriva åtgärder som kan vidtas på nationell, regional och lokal nivå och sedan övervaka deras resultat både i fråga om ökad energieffektivitet och kostnadseffektivitet. Planerna skulle kunna kompletteras med ett förfarande för prestandajämförelse och sakkunnigprövning (s.k. ”peer review”) på europeisk nivå, så att medlemsstaterna lätt kan lära av varandras framgångar och misstag och snabbt sprida bästa praxis över hela EU. - Bättre information till allmänheten, exempelvis genom mer riktade informationskampanjer och bättre produktmärkning. - Bättre skattesystem som garanterar att förorenaren verkligen betalar utan att detta ökar de sammanlagda skattenivåerna. - Mer målinriktade statliga stöd där det är befogat med offentliga medel: stöden skall vara proportionella och ofrånkomliga som incitament för effektiv energianvändning. - Användning av offentlig upphandling för att snabbstarta ny energieffektiv teknik till exempel energieffektivare bilar och IT-utrustning. - Användning av nya eller förbättrade finansieringsinstrument, både på gemenskapsnivå och i medlemsstaterna, för att ge både företag och hushåll uppmuntran, men inte bidrag, till kostnadseffektiva förbättringar. - Ytterligare åtgärder för byggnader som omfattas av ett befintligt EU-direktiv. Detta skulle eventuellt kunna utvidgas till mindre byggnader på ett sätt som garanterar kostnadseffektivitet och minsta möjliga extra byråkrati. - Utnyttjande av kommissionens initiativ Cars 21 för att skynda på utvecklingen av nästa generation energisnåla fordon. Den här grönboken skall fungera som en drivfjäder för ett nytt initiativ för energieffektivitet över hela det europeiska samhället, på EU-nivå likaväl som i medlemsstaterna och regionalt och lokalt. Dessutom skall grönboken genom sin föregångarroll och med hjälp av praktiska exempel bidra till att snabbstarta en internationell insats för att bekämpa klimatförändringen genom energieffektivitet. I dag förbrukar Kina över fem gånger så mycket energi som EU för att producera en BNP-enhet, medan USA i genomsnitt förbrukar 50 % mer än EU[4]. Med tanke på hur efterfrågan efter energi skjuter i höjden exempelvis i Kina och Indien måste energieffektivitet bli en nyckelstrategi för att förena å den ena sidan utvecklingsländernas ökande behov av energi för att driva på tillväxten och öka befolkningens levnadsstandard med kampen mot klimatförändringen å den andra. Genom denna grönbok och den drivkraft som uppföljningen av den skapar bör EU kunna inta en ledande position när det gäller att göra energieffektiviteten till en global prioritet. Slutligen är det de fattigaste som drabbas hårdast av höga oljepriser, inte minst i Afrika och Västindien. I samband med uppföljningen av denna grönbok bör man därför tänka på hur man kan utnyttja eller anpassa teknik som utvecklas i Europa för att tillgodose dessa länders behov, och hur sådan teknik bäst kan sättas in. De konkreta exempel på hur problemen kan lösas som getts ovan, och som diskuteras i detalj längre fram i texten, skall inte ses som förslag utan som underlag för en diskussion. De är inte heller uttömmande. Efter det att denna grönbok offentliggjorts kommer kommissionen att genomföra ett intensivt offentligt samråd fram till slutet av året. För att driva på debatten och uppmuntra till inlägg har kommissionen förberett 25 frågor som finns nedan. Dessa är inte uttömmande. Kommissionen har också beslutat att inrätta ett europeiskt forum för hållbar energi ( European Sustainable Energy Forum ). Forumet, som skall grundas på Florens- och Madridforumen som så framgångsrikt bidrog till att skapa samförstånd om avregleringen av energimarknaden, syftar till att sammanföra kommissionen, medlemsstaterna, Europaparlamentet, nationella tillsynsmyndigheter på energiområdet, företrädare för det europeiska näringslivet och icke-statliga organisationer. Forumet skall sammanträda två gånger per år. Det första sammanträdet är planerat i oktober och skall ägnas åt en ingående diskussion av grönboken. Kommissionen anser emellertid att det är av stor vikt att ha en omfattande offentlig diskussion utöver den debatt som kommer att föras om dokumentet med rådet, Europaparlamentet, näringslivet och de icke-statliga organisationerna. Alla berörda parter uppmanas därför att lämna kommentarer och förslag på följande sätt: - Via Internet, på kommissionens webbplatshttp://europa.eu.int/comm/energy/efficiency/index_en.htm. - Genom att kontakta Luc Werring på Europeiska kommissionens generaldirektorat för energi och transport (luc.werring@cec.eu.int). - Genom att kontakta kommissionens kontor i EU:s huvudstäder. All information och uppgifter om eventuella evenemang kommer att offentliggöras på http://europa.eu.int/comm/represent_en.htm . - Kommissionen förfogar över ett nätverk av energikontor i många europeiska städer. Dessa kommer att få i uppdrag att se till att informationen om grönboken får stor spridning, och även att försöka samla in kommentarer. Om de personer som lämnar kommentarer går med på det kommer deras inlägg at offentliggöras på kommissionens Internetsidor för offentlig diskussion. Det är av största vikt att grönboken så snart som möjligt leder till konkreta åtgärder. Därför anser kommissionen att man efter samrådsförfarandet bör utarbeta en handlingsplan under 2006 som redogör för de olika konkreta åtgärder som kommer att vidtas på EU-nivå och i medlemsstaterna. Handlingsplanen bör åtföljas av lönsamhetsanalyser. - Frågor att diskutera Allmänna anmärkningar Dessa frågor skall bidra till en mer djupgående analys av de olika alternativ som presenteras i dokumentet, både i fråga om kostnadseffektivitet och om hur de bidrar till energibesparingar, miljöskydd, sysselsättning och minskad olje- och gasimport. Kommissionen skulle uppskatta om svaren på frågorna var så detaljerade som möjligt. En annan viktig fråga är på vilken nivå de föreslagna åtgärderna bäst skulle kunna vidtas: internationellt, på EU-nivå, i medlemsstaterna, regionalt eller lokalt? Vilken form är lämpligast: rekommendationer, frivilliga åtaganden, bindande mål eller förslag till rättsakter? Och slutligen: Hur kan man bäst omsätta sådana åtgärder i praktiken? Vilka tidsramar och kostnader måste man räkna med, och vilket organ skulle vara lämpligast för att utföra eventuell övervakning eller liknande funktioner? Med hjälp av svaren på dessa frågor hoppas kommissionen att under 2006 kunna utarbeta en handlingsplan med konkreta, realistiska och genomförbara förslag som kan ge faktiska resultat. Men grönboken och den debatt som skall följa på dess offentliggörande skall också stimulera ytterligare idéer som ännu inte kommit fram. Kommissionen välkomnar därför alla förslag och exempel, om möjligt med de detaljer som anges ovan i fråga om genomförandekostnader, energibesparingar och praktisk genomförbarhet. Frågor avseende de olika alternativ som diskuteras i grönboken 1. Hur kan EU, och i synnerhet kommissionen, bäst främja europeiska investeringar i energieffektiv teknik? Hur kan man se till att medel som ges ut för forskningsstöd inom detta område används mer målinriktat? (Avsnitt 1.1) 2. Systemet för handel med utsläppsrätter är ett viktigt redskap för att uppnå Kyotomålen och bekämpa klimatförändringarna med marknadsbaserade metoder. Kan man utnyttja denna strategi på ett bättre sätt för att främja energieffektivitet? Om ja, på vilket sätt? (Avsnitt 1.1) 3. Hur kan man koppla samman ekonomisk konkurrenskraft och större eftertryck på energieffektivitet inom ramen för Lissabonstrategin för främjande av den europeiska ekonomin? Vore det i detta sammanhang lämpligt att kräva att varje medlemsstat utarbetade årliga energieffektivitetsplaner, och att sedan jämföra dessa planer på EU-nivå för att se till att bra metoder sprids? Skulle detta även fungera internationellt? I så fall, på vilket sätt? (Avsnitt 1.1.3) 4. Skattepolitiken är ett viktigt redskap för att uppmuntra till beteendeförändringar och användning av nya produkter som förbrukar mindre energi. Borde sådana åtgärder få mer utrymme i EU:s energieffektivitetspolitik? I så fall, vilka åtgärder skulle vara lämpligast för att uppnå målet? Hur skulle de kunna genomföras på ett sätt som inte ökade den sammanlagda skattebördan? Hur kan man se till att det verkligen är förorenaren som betalar? (Avsnitt 1.1.4) 5. Går det att utveckla regler för statligt stöd som är bättre för miljön, framför allt genom att främja ekologisk innovation och produktivitetsförbättringar? Hur skulle sådana regler se ut? (Avsnitt 1.1.5) 6. Myndigheter förväntas ofta fungera som förebild. Borde lagstiftningen ge myndigheterna särskilda skyldigheter, till exempel att i offentliga byggnader tillämpa sådana åtgärder som rekommenderas på EU- eller nationell nivå? Är det realistiskt och önskvärt att myndigheter tar hänsyn till energieffektivitet vid offentlig upphandling? Skulle det bidra till skapandet av fungerande marknader för vissa produkter och ny teknik? Hur skulle detta kunna omsättas i praktiken så att utvecklingen av ny teknik främjades och näringslivet uppmuntrades att forska fram nya energieffektiva produkter och processer? Hur skulle detta kunna göras så att myndigheterna sparade pengar? Beträffande fordon, se fråga 20. (Avsnitt 1.1.6) 7. I det förflutna har man med lyckat resultat använt sig av energieffektivitetsfonder. Hur skulle man kunna upprepa och förbättra detta? Vilka åtgärder skulle man lämpligen kunna vidta på – internationell nivå, – EU-nivå, – nationell nivå, – regional och lokal nivå? (Avsnitt 1.1.7. Se även fråga 22) 8. Energieffektivitet i byggnader är ett område där man skulle kunna göra stora besparingar. Vilka praktiska åtgärder skulle kunna vidtas på EU-nivå, nationellt, regionalt eller lokalt för att det befintliga EU-direktivet om byggnader skall få konkreta resultat? Borde EU gå längre än det befintliga direktivet och exempelvis utvidga bestämmelserna till att även omfatta mindre lokaler? Hur kan man i så fall uppnå en lämplig balans mellan behovet av vinster i form av ökad energieffektivitet och målet att begränsa alla nya administrativa bördor till ett minimum? (Avsnitt 1.2.1) 9. Det är en svår uppgift att uppmuntra till att öka energieffektiviteten i hyreslägenheter, eftersom byggnadens ägare normalt sett inte är den som betalar energiräkningen och följaktligen inte har något ekonomiskt intresse av att investera i ökad energieffektivitet, t.ex. i form av isolering eller tvåglasfönster. Hur kan detta problem lösas? (Avsnitt 1.2.1) 10. Hur kan lagstiftningen få större inverkan på energiförbrukande hushållsprodukters prestanda? Hur kan man bäst uppmuntra till produktion och användning av energisnåla produkter? Kan till exempel de nuvarande märkningsreglerna förbättras? Hur skulle EU kunna snabbstarta forskningen om, och tillverkningen av, nästa generations energieffektiva produkter? Vilka andra åtgärder skulle kunna vidtas på – internationell nivå, – EU-nivå, – nationell nivå, – regional och lokal nivå? (Avsnitt 1.2.2) 11. En viktig fråga är hur man kan se till att fordonsindustrin tillverkar allt energieffektivare fordon. Vilka praktiska lösningar finns? Vad kan man göra för att fortsätta att öka fordonens energieffektivitet, och på vilken nivå kan detta göras? I vilken utsträckning bör sådana åtgärder vara frivilliga, och i vilken utsträckning obligatoriska?(Avsnitt 1.2.3) 12. Informationskampanjer riktade till allmänheten om energieffektivitet har visat sig vara framgångsrika i vissa medlemsstater. Vad kan och bör man mer göra på detta område på – internationell nivå, – EU-nivå, – nationell nivå, – regional och lokal nivå? (Avsnitt 1.2.4) 13. Vad kan göras för att öka energieffektiviteten vid överföring och distribution av el? Hur kan sådana initiativ omsättas i praktiken? Vad kan göras för att främja energieffektiv bränsleanvändning vid elproduktion? Hur kan man ytterligare uppmuntra till användning av små, lokala kraftverk och kraftvärmeverk? (Avsnitt 2.1–2.3) 14. Ett bra sätt att främja energieffektivitet är att uppmuntra el- och gasleverantörerna att erbjuda en tjänst (t.ex. att ta på sig att värma ett hus till en överenskommen temperatur och att tillhandahålla belysningstjänster) i stället för att bara leverera energi. Genom sådana affärsformer har leverantören ett ekonomiskt intresse av att se till att fastigheten är energieffektiv och att de nödvändiga investeringarna görs. I annat fall har el- och gasföretagen i stället ekonomisk intresse av att investeringarna inte görs, eftersom de då kan säja mer energi. Hur kan sådana affärsformer främjas? Är det nödvändigt eller lämpligt med frivilliga regler eller avtal? 15. I flera medlemsstater har man infört, eller håller man på att införa, s.k. vita certifikat (för energieffektivitet). Bör dessa införas på EU-nivå? Behövs de, med tanke på systemet för handel med utsläppsrätter? Om de borde införas, hur skulle man kunna göra det med så lite byråkrati som möjligt? Hur kan de kopplas till mekanismen för handel med utsläppsrätter? (Avsnitt 2.4) 16. En viktig fråga i detta sammanhang är hur man kan uppmuntra industrin att utnyttja ny teknik och utrustning som på ett kostnadseffektivt sätt ökar energieffektiviteten. Vad kan och bör man göra utöver systemet för handel med utsläppsrätter? Hur framgångsrika har frivilliga åtaganden, icke-bindande åtgärder inom näringslivet och informationskampanjer varit hittills? (Avsnitt 3) 17. En topprioritet är fortfarande att skapa jämvikt mellan olika transportmedel. Detta är också en av huvudpunkterna i den vitbok som kommissionen antog 2001, ”Den gemensamma transportpolitiken fram till 2010: vägval inför framtiden. Vad kan mer göras för att öka järnvägarnas, sjöfartens och insjöfartens marknadsandelar? (Avsnitt 4.2) 18. För att öka energieffektiviteten måste vissa infrastrukturprojekt inom det transeuropeiska transportnätet slutföras. Hur bör man skaffa fram medel till investeringar i infrastrukturprojekt, och från vilka finansieringskällor bör de komma? (Avsnitt 4.2) 19. Vilka insatser inom transportsektorn har de största framtidsutsikterna? Bör man prioritera tekniskt nyskapande (däck, motorer osv.), till exempel genom att utarbeta normer tillsammans med näringslivet, eller genom regleringsåtgärder som t.ex. gränser för bilars bränsleförbrukning? (Avsnitt 4.3–4.5) 20. Bör myndigheter (statsförvaltningen samt regionala och lokala myndigheter) vara skyldiga att vid offentlig upphandling köpa en viss andel energisnåla fordon till sina fordonsparker? Hur kan detta i så fall organiseras på ett tekniskt neutralt sätt (dvs. utan att marknaden snedvrids till förmån för en viss teknik)? (Avsnitt 4.3) 21. Infrastrukturavgifter, till exempel vägavgifter, har börjat införas i Europa. Ett första förslag om ökade avgifter för vägbunden yrkestrafik lades fram 2003. Nu har lokala trängselavgifter införts i vissa städer. Vilka steg i fråga om infrastrukturavgifter bör man ta härnäst? I vilken utsträckning och på vilket sätt bör ”externa kostnader” som förorening, trafikstockningar och olyckor direkt debiteras dem som förorsakar kostnaderna? (Avsnitt 4.4) 22. I vissa medlemsstater har lokala och regionala finansieringsprogram för energieffektivitetsprojekt haft stor framgång. De drivs av företag inom energieffektivitetsområdet. Bör detta utvidgas? I så fall, på vilket sätt? (Avsnitt 5.1) 23. Bör energieffektivitetsfrågor spela en större roll i EU:s relationer med tredjeland, och i synnerhet dess grannländer? I så fall, på vilket sätt? Hur kan energieffektivitet bli en avgörande faktor i integrationen av regionala marknader? Bör man uppmuntra de internationella finansiella institutionerna att ta större hänsyn till frågor om efterfrågestyrning när de ger tekniskt och ekonomiskt stöd till tredjeländer? Vilka metoder eller investeringstyper skulle i så fall vara effektivast? (Avsnitt 6) 24. Hur kan utvecklingsländerna bäst dra nytta av energieffektiva lösningar och processer som utvecklats i EU? (Avsnitt 6,3) 25. Bör EU inom WTO förhandla om tullsatsrelaterade eller icke-tullsatsrelaterade fördelar för energieffektiva produkter och uppmuntra andra medlemmar att göra likadant? (Avsnitt 6) A. ATT KARTLÄGGA HINDREN Oljeembargot i början av sjuttiotalet fick EU-länderna att tänka över sin energiförbrukning och försöka bli mindre beroende av oljan. De framsteg som alla medlemsstater gjorde i denna fråga innebar att den koppling mellan växande BNP och ökande energibehov som fram till dess verkat vara ofrånkomlig bröts redan i mitten av sjuttiotalet. Energiintensiteten har sjunkit med 40 % i Tyskland och Danmark, och med 30 % i Frankrike sedan sjuttiotalet. I diagrammet nedan visas hur kopplingen mellan BNP och energibehov har brutits. Fordonens energieffektivitet har ökat dramatiskt[5]. Eftersom man blivit medveten om vikten av rationell energiförbrukning har byggnader blivit bättre isolerade. I Frankrike inleddes exempelvis ett ambitiöst energisparprogram, med sloganen ” vi har ingen olja, men vi har idéer ". Därigenom påskyndades övergången i elproduktion från oljeeldade kraftverk till kärnreaktorer, och skatten på dieselolja steg. [pic] Källa: Enerdata På kort sikt drev oljekrisen på snabba åtgärder för ökad energieffektivitet, men eftersom det saknades djupgående strukturåtgärder kunde efterfrågan inte stabiliseras. På senare år har de nya ökningarna i energipriser på världsmarknaderna, i synnerhet oljepriserna, lett till att efterfrågestyrning åter har blivit aktuell. Det går emellertid inte att minska energiförbrukningen på ett avgörande sätt utan att först förstå vilka faktorer som påverkar slöseriet, så att man kan i framtiden kan få grepp på den. 1. Behovet av särskilda åtgärder för att öka energieffektiviteten Enligt teorin skulle marknadskrafterna på kort tid leda till de effektivaste lösningarna, om man bara gav dem fria tyglar. De tekniska villkor som råder på energimarknaderna innebär emellertid att det verkar vara nödvändigt att främja och stödja sådana marknadsdrivna förändringar genom att snabbare öka energieffektiviteten och på så sätt minska efterfrågan på energi. Marknadskrafterna kommer även framöver att vara viktiga för att anpassa efterfrågan till tillgången. Det största hindret för ökad energieffektivitet är bristen på information om den nya teknikens kostnad och tillgänglighet och om kostnaderna för den egna energiförbrukningen, dålig utbildning av tekniker i fråga om korrekt underhåll, samt att alla dessa informationsrelaterade faktorer inte i tillräckligt stor utsträckning beaktas av marknadsaktörerna. Detta kan vara ett särskilt problem vid investeringar, som ofta är långsiktiga. Investeringsbeslut kan också påverkas av att incitament till åtgärder kan vara uppsplittrade (som i fallet med hyreslägenheter där det är ägaren som måste betala för installation av en ny panna, medan det är hyresgästen som betalar värmeräkningen). Ett annat exempel är företags investeringsbudgetar som inte är samordnade med energibudgeten. Missvisande priser förekommer också (t.ex. om externa kostnader inte räknas med, eller om insyn och öppenhet saknas). Men även tekniska hinder som bristande standardisering av energiförbrukande utrustning och komponenter kan göra det svårare för ny, energieffektiv teknik att snabbt slå igenom på marknaden. I det förflutna har misslyckad reglering i monopolsektorer i vissa fall oavsiktligt lett till att förbrukning blivit fördelaktig i energiavgiftssystemen. Genom bättre lagstiftning i EU och genom att avregleringen har lett till större öppenhet och insyn på marknaderna har detta problem blivit mindre påtagligt, men följderna av tidigare investeringsbeslut är något vi kommer att få dras med i många år ännu. 1.1. Ekonomiska hinder på vägen mot träffsäkra marknadsreaktioner På grund av bristande information och utbildning om den nyaste tekniken och dess inverkan på avkastningen från investeringar, och i somliga fall också på grund av ängslan för de risker det innebär att vara först med att införa ny teknik, kan investerare (t.ex. banker) ibland fortsätta att främja förlegad teknik trots att denna inte är effektivast eller ger den bästa avkastningen. De som marknadsför energisnål teknik måste därför kunna presentera dess fördelar när de söker stöd hos potentiella investerare som banker och riskkapitalfonder. Energitjänsteföretag (s.k. ESCO – Energy Service Companies ) kommer också att ha en roll i detta sammanhang. Näringslivet, investerarna och konsumenterna i allmänhet måste också uppmuntras att ta med energibesparingsalternativen i sin ekonomiska planering. Alla inblandade måste göras uppmärksamma på den mycket fördelaktiga kostnadsnyttan och de ofta mycket korta återbetalningsperioderna som för investeringar i energieffektivitet ibland kan ligga på mindre än ett år. Man skulle kunna utveckla enkla redskap för riskbedömning av projekt, till exempel handledningar och dataprogram för livscykelanalyser och energibesiktning för investeringsändamål. Dessutom är tillgången till adekvata finansieringsinstrument för åtgärder som främjar energieffektiviteten bristfällig, eftersom sådana åtgärder övervägande är småskaliga. Erfarenheten visar att de traditionella kapitalförmedlarna, särskilt bankerna, ofta är obenägna att stödja energieffektivitetsprojekt. En möjlighet att pröva är modellen med ”globala” lån[6], där medlen distribueras via en mellanhand med större teknisk och ekonomisk sakkunskap i fråga om energieffektivitet. En annan möjlighet de är finansieringsmodeller som grundar sig på delade besparingar och som för närvarande prövas i vissa medlemsstater, till exempel tredjepartsfinansiering och resultatkontrakt (Performance Contracting). 1.2. Behovet av energitjänster Marknadsöppnandet har bidragit till ökad energieffektivitet. Den ökade konkurrensen har fått energiföretagen att producera så effektivt som möjligt, framför allt genom att investera i teknik (som kombikraftverk). Marknadsöppnandet har påverkat elpriserna. För stora industriförbrukare har elpriserna i reala termer sjunkit med i genomsnitt 10–15 % mellan 1995 och 2005. Men mycket återstår att göra för att man ska kunna garantera verklig, fungerande konkurrens överallt i EU. Därför kommer kommissionen i slutet av året att anta en omfattande rapport om marknadsläget. Kommissionen har också nyligen inlett en undersökning av konkurrenssituationen på marknaden. Sjunkande energipriser uppmuntrar i sig inte till vare sig rationell förbrukning eller investeringar i energieffektivitet. Men det finns företag som tillhandahåller effektivitetslösningar och som får betalt genom energibesparingarna (s.k. ESCO, eller energitjänstföretag). De behöver fortfarande stöd i form av politiska åtgärder, t.ex. hjälp med spridning av verksamheten, kvalitetsnormer och tillgång till finansiering, eftersom företagsidén fortfarande befinner sig i sin linda. Energitjänstföretagens utveckling framöver skulle kunna ge ett värdefullt bidrag till genomförandet av många ytterligare kostnadseffektiva projekt, och spela en viktig roll för att överbrygga klyftan mellan de olika aktörerna på energi- och teknikleveranssidan och bland energiförbrukarna. Kommissionen känner väl till problemet med ökad energiförbrukning till följd av lägre priser, som uppstår när marknadskrafterna driver fram ökad effektivitet. Därför lade kommissionen i december 2003 fram ett förslag till ett direktiv om effektiv slutanvändning av energi och om energitjänster. 2. Behovet av insatser från myndigheterna Myndigheter, både på nationell nivå och på EU-nivå måste bidra till att jämna ut brister på marknaden. Det är emellertid inte alltid möjligt för dem. Det finns flera skäl till denna oförmåga. Medlemsstaterna har insett att de måste göra mer för att öka energieffektiviteten. Men de är obenägna att binda sig till den obligatoriska minskningen av energiförbrukningen med 1 % per år som föreskrivs i direktivförslaget om energitjänster. Dessutom är statligt stöd och skatter redskap som ofta missbrukas. Statligt stöd ges inte bara för att främja energieffektivitet, utan också för elproduktion med bränslen som inte ger det största möjliga energiutbytet, Dessutom ger den enorma mängden olikartade och små bidrag endast en mycket begränsad samlad effekt. Samma sak gäller för skatter. Skattenivåerna bör i princip sänkas för vissa produkter med låg energiförbrukning, och höjas för produkter med hög förbrukning. Och slutligen finns det ett behov av en fortsatt, grundlig översyn av alla ytterligare sammanslagningar av företag inom energi- och transportsektorn, eftersom dessa kan öka möjligheterna till missbruk av marknadspositioner utan att nödvändigtvis leda till ökad energieffektivitet. 3. Externa kostnader och insyn och öppenhet i fråga om priser Det nuvarande prissättningssystemet för energiprodukter leder inte konsumenterna till konsumtionsmönster som främjar ekonomisk och rationell användning av energi. Det tar inte heller hänsyn till produkters relativa energivärde eller de miljökonsekvenser som uppstår när produkten används. Det nuvarande prissättningssystemet garanterar inte att de externa kostnaderna räknas med. På så sätt saknas det naturligtvis incitament att minska förbrukningen eller producera energi från miljövänligare källor. Särskilt märks detta inom transportsektorn. I sin vitbok Den gemensamma transportpolitiken fram till 2010: Vägval inför framtiden [7] hävdar kommissionen att så länge priserna inte speglar transporternas sammanlagda samhällskostnader, kommer efterfrågan att fortsätta att vara konstgjort hög. Med en korrekt prissättningsstrategi för infrastruktur skulle dessa ojämnheter till stora delar försvinna. Dagens prissättningsstruktur och de låga priserna skulle till och med kunna medföra ökad förbrukning. Det saknas initiativ för att få konsumenterna att förstå vad deras förbrukning kostar. Ett mätsystem i realtid med ”intelligenta mätare” (” smart meters ”) skulle kunna minska förbrukningen under tider när elpriserna är höga. 4. Information och utbildning: två redskap som ofta glöms bort Det anses normalt att genomföra informationskampanjer för att minska folks alkoholförbrukning, men hittills har informationskampanjer om energieffektivitet varit sällsynta. Informationskampanjer som tydligt visar hur man på ett kostnadseffektivt sätt kan spara energi och som uppmuntrar förbrukarna att själva göra något kan vara mycket effektiva för att ändra beteenden och främja aktiva insatser. Man kan här skilja mellan insatser på tre olika nivåer: - Information till allmänheten om frågor som hur man minskar energiförbrukningen i hushållen, t.ex. genom effektiv belysning och värme, eller välgenomtänkta inköp. - Information till industrikunder. - Information till sakkunniga inom energieffektivitetsområdet och tjänsteleverantörer för att skapa ett nätverk av välutbildade experter som fungerar effektivt i alla medlemstater. Det bör inte vara svårt att övertyga konsumenterna om att ett genomsnittligt europeiskt hushåll med enkla knep kan spara stora summor. Detta är särkilt viktigt för hushåll som lägger en stor andel av sin budget på energi. Utbildning och kurser kan bidra kraftigt till att skapa en kultur för bättre energiutnyttjande. Energieffektivitet kan exempelvis ingå som inslag i det allmänna utbildningssystemet i vissa medlemsstater, eller särskilda kurser kan organiseras. EU:s utbildningsprogram skulle kunna bidra till spridningen av bra metoder mellan medlemsstaterna och uppmuntra till samarbetsprojekt om sådana frågor över hela bredden av livslångt lärande. Alla medlemsstater har upprättat nationella tillsynsmyndigheter i samband med att marknaderna öppnades för konkurrens. Dessa myndigheter skall garantera sund konkurrens, men enligt EU-lagstiftningen har de också till uppgift att övervaka att energiförbrukningen utvecklas i hållbar riktning. Denna roll bör stärkas i framtiden. Under 1990-talet ökade energieffektiviteten med 1,4 % per år, men sedan dess har ökningen gått långsammare och verkar nu ha lagt sig vid 0,5 %, vilket visar att de insatser som görs i dag inte är tillräckliga. | B. ETT EU-INITIATIV Att utarbeta en energistrategi för EU är mycket komplicerat. Dels är EU:s behörighet på detta område inte klart definierad så länge EU-konstitutionen inte har trätt i kraft. Därför måste gemenskapens energiåtgärder vidtas utifrån andra rättsliga grunder i de nuvarande fördragen. Dels finns det så många olika berörda parter inom energiområdet: regeringar, nationella tillsynsmyndigheter, storföretag, lokala myndigheter osv. Det är därför viktigt med ett kraftfullt politiskt budskap om man vill nå ut till alla berörda parter och långsiktigt förändra politiken för effektivt energiutnyttjande. För verkningsfulla insatser i fråga om energieffektivitet krävs allmänna ramar. Det är sedan de nationella, regionala och lokala myndigheterna som tillsammans med näringslivet är ansvariga för att fylla dessa ramar med praktiska åtgärder, i enlighet med subsidiaritetsprincipen. Bara genom en kombination av olika åtgärder på olika nivåer (EU-nivå, nationell, regional och lokal nivå och näringslivsnivå) kommer man att kunna utnyttja alla möjligheter till fullo. EU kommer att fortsätta att utveckla marknadsinriktade styrmedel så långt det går, i synnerhet frivilliga avtal med näringslivet och informationskampanjer som ökar konsumenternas medvetenhet. Även om dessa styrmedel kan vara mycket verkningsfulla kan de inte alltid ersätta lagstiftning för att avhjälpa vissa brister på marknaden och ge rätt signaler till konsumenterna. Tillgängliga studier[8] visar att EU skulle kunna spara 20 % av sin nuvarande energiförbrukning på ett kostnadseffektivt sätt. Det framgår att ungefär hälften av dessa besparingar skulle kunna uppnås om befintlig lagstiftning tillämpades fullt ut, till exempel gällande EU-direktiv, eller sådana som för närvarande håller på att förberedas i institutionerna. Den föreliggande grönboken skall inleda en process för att omsätta denna potential i praktiken och ringa in och vidta så många kostnadseffektiva åtgärder som möjligt, för att nå upp till 20 %. I detta syfte måste EU snabbt ta fram en konkret handlingsplan. Den skall sammanställas efter ett omfattande samråd med berörda parter efter det att grönboken kommit ut, och vid behov efter kostnadsnyttoanalyser. Handlingsplanen skall mobilisera alla berörda parter: nationella regeringar, regioner, kommuner, näringslivet och allmänheten. Den skall omfatta både energiproduktion och förbrukning. Alla typer av kostnadseffektiva insatser måste behandlas i en sådan handlingsplan, även skatter, statliga subventioner, ekonomiska stimulansmedel, partnerskap med näringslivet osv. 1. Åtgärder på gemenskapsnivå 1.1. Att integrera energifrågorna i EU:s övriga politik Utöver åtgärder som kan föreslås för att sektorsvis förbättra energieffektiviteten har EU och medlemstaterna mer övergripande befogenheter som i dag är underutnyttjade. Därför måste EU koncentrera sig starkare på energieffektiviteten och använda sig av redskap som visat sig vara framgångsrika på andra områden. 1.1.1. Forskning och teknisk utveckling I detta sammanhang är det viktigt att betona forskningens roll. Många exempel på lovande slutanvändarteknik kräver fortfarande FoU-stöd. EU:s och näringslivets FoU-investeringar för energieffektivare ny teknik kommer att hjälpa EU att bevara sin tekniska ledning på området och vidareutveckla energieffektiviteten även efter år 2020. Inte minst många av de målsättningar som diskuteras i det här dokumentet (ökad andel förnybara energikällor, effektivare elproduktion från fossila bränslen samt effektivare elnät och fordon etc.) kan endast uppnås med hjälp av aktiva forsknings- och demonstrationsinsatser i kombination med andra rättsliga och ekonomiska åtgärder. Den 6 april 2005 antog kommissionen ett förslag till sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling. På energiområdet skall programmet främst inriktas på en rad prioriterade åtgärder som speglar den nya kommissionens politik. Hit hör bland annat förnybar energi för elproduktion och bränsleproduktion, ren kolteknik, intelligenta elnät och energieffektivitet[9] inom ramen för det allmänna ”samarbetsprogrammet”. Exempelvis planeras det på energiområdet demonstrationsprojekt för alternativa motorbränslen (biobränslen) till den ”rena säkra bilen”. Stora forskningsinsatser riktas också mot krafthantering för datasystem och ”energisnyltande” teknik där elektronisk utrustning tar sin ström från omgivningen, till exempel användarens rörelser och kroppsvärme eller från solljuset. 1.1.2. Att främja bra metoder och teknik Kommissionen har också föreslagit att man skall förlänga programmet Intelligent energi – Europa över perioden 2007–2013, med en (kraftigt ökad) budget på 780 miljoner euro. Programmet skall stödja ett brett spektrum av informationsåtgärder och angripa icke-tekniska hinder (rättsliga, ekonomiska, institutionella, kulturella, sociala) inom områdena energieffektivitet och förnybara energikällor. 1.1.3. Att införa och främja bra metoder på alla nivåer med hjälp av nationella handlingsplaner De integrerade riktlinjerna för tillväxt och sysselsättning, som från och med 2005 styr medlemsstaternas övergripande näringslivs- och sysselsättningspolitik, kommer att ge EU och dess medlemsstater stabila och sammanhängande ramar för de prioriterade insatser som Europeiska rådet beslutat om i sin Lissabonstrategi. Dessa kommer att ligga till grund för de nationella program som medlemsstaterna blir skyldiga att genomföra. Kommissionen antog dessa riktlinjer den 12 april 2005, för perioden 2005-2008. De fastslår bland annat att den nuvarande och förutsedda utvecklingen av oljepriset innebär att insatser för att öka energieffektiviteten måste prioriteras. Om vi skjuter upp lösningen av dessa problem kan våra insatser bli betydligt dyrare. Därför bör medlemsstaterna prioritera främjandet av energieffektivitet i enlighet med EU:s nuvarande åtaganden. Vid behov bör medlemsstaterna också ta hänsyn till energieffektivitetsmålet i sina nationella planer för tillväxt och sysselsättning. En av de viktigaste åtgärderna i detta sammanhang kommer att diskuteras under samrådsperioden efter det att denna grönbok har antagits: att alla kommer överens om att medlemsstaterna antar energieffektivitetsplaner, till exempel årligen, med de specifika insatser som de tänker göra, antingen inom ramen för gemenskapslagstiftning eller på eget initiativ, för att uppnå ett fastställt mål för energieffektivitet under det följande året. Planerna skulle kunna antas för ett år åt gången, och omfatta en genomgång över resultaten under det gångna året, både i fråga om energibesparingar och om kostnadseffektivitet. Dessutom skulle de redogöra för de planerade insatserna och eventuellt fastställa ett nytt mål för den kommande perioden. Planerna skulle kunna kompletteras av en sakkunniggranskning på EU-nivå, genomförd av en högnivågrupp för energieffektivitet och av forumet för hållbar energi, och åtföljas av en årlig jämförelse (prestandajämförelse) genomförd av kommissionen. Granskningen och prestandajämförelsen skulle innebära att medlemsstaternas bästa metoder jämfördes och kunde spridas över hela EU. 1.1.4. Att utnyttja skatteåtgärder bättre EU skulle i mycket större utsträckning än vad som görs i dag kunna främja en skattepolitik som uppmuntrar till eller avskräcker från vissa beteenden. Hittills är EU:s skattepolitik alltför ofta bara ett simpelt budgetredskap utan koppling till de olika politiska målen, och med mängder av undantag som medlemsstaterna har begärt av olika anledningar. Trots detta måste det framhållas att det har gjorts allvarliga ansträngningar på EU-nivå. Till exempel antogs direktiv 2003/96/EG om energiskatter, som skapar fördelaktiga villkor för kraftvärme, utveckling av förnybar energi, transporter på järnväg och inre vattenvägar osv. Andra viktiga förslag ligger just nu hos rådet, bland annat om dieselbränsle för yrkesbruk. En omfattande reform avseende passagerarfordon är också på gång. Beskattningen av energiprodukter i form av punktskatter är EU:s behörighet. Detta verktyg skulle kunna användas för att utveckla harmoniserade skattesystem som exempelvis främjar utveckling av fordon som kör på renare bränslen och är energieffektivare, Hela fordonsskattesystemet måste ses över i grunden på EU-nivå. Man bör överväga att införa en ny ram som möjliggör differentierade skatter (t.ex. vägskatter och registreringsavgifter) på grundval av energiförbrukningen. Detta skulle också göra det möjligt att ta hänsyn till koldioxidutsläppen. På så sätt skulle man kunna belöna fordon med låg förbrukning och straffa bränsleslukarna. En sådan strategi skulle kunna utformas så att den inte hade några budgetkonsekvenser för medlemsstaterna, och skulle medföra en ”grönare” fordonsbeskattning som uppmuntrade till köp av bränslesnåla bilar. Samtidigt skulle det hjälpa näringslivet att skapa nya marknader, eftersom det skulle medföra snabbare fordonsbyten. År 2002 lade kommissionen fram ett meddelande om fordonsskatter[10], med ett antal rekommendationer och förslag till framtida åtgärder. Med utgångspunkt från detta meddelande planerar kommissionen ett förslag med två huvudmål: - Förbättra den inre marknadens funktion på detta område. - Strukturera om skattesystemet för att få med aspekter som direkt hänger samman med koldioxidutsläpp, särkilt för fordon med starka motorer. Detta skulle förutsätta samtidiga förändringar både av registreringsavgiften och av bilaccis. Man måste undersöka ytterligare möjligheter för att förstärka de positiva effekterna av skatter som belönar energieffektivitet. Diskussionen bör här främst gälla idéer av följande slag: - Fokusering av insatserna i fråga om punktskatter på vissa viktiga politikområden (t.ex. harmonisering av skattesatser om det uppstår allvarliga problem med snedvriden konkurrens och differentierade skatter för att främja förnybara energikällor). - Anpassning uppåt av punktskatterna på energiprodukter och på el som används i produktionsverksamhet så att de hamnar på samma nivå, och införande av automatisk indexreglering av alla punktskatter för att undvika att de urholkas genom inflation. - Beskattning av transporter, både i form av punktskatter och av mervärdesskatt. - Villkor för justering av skattesatsen vid gränshandel. - Beskattning av insatsvaror för värmeproduktion, särskilt för stora bostadsbyggen. - Rationalisering av skatteundantagen. Om det till följd av kravet på enhällighet för beslut om indirekt beskattning inte går att uppnå framsteg här kan fördjupat samarbete i fråga om energieffektivitet vara en sista utväg. Fördjupat samarbete, som infördes genom Amsterdamfördraget, innebär att en grupp av medlemsstater kan bygga ut sitt samarbete och lämna en dörr öppen för andra medlemsstater som kan vilja ansluta sig senare. Bland de olika villkor som fördraget fastställer står bland annat att fördjupat samarbete inte får bli ett hinder för handeln mellan medlemsstaterna eller snedvrida konkurrensen. I det här fallet förefaller det osannolikt att en grupp medlemsstater som bestämmer sig för att tillsammans vidta åtgärder som ökar energieffektiviteten skulle kunna förorsaka handelshinder eller snedvriden konkurrens. 1.1.5. Bättre riktade statliga stöd Statligt stöd till förmån för energieffektivitet godkänns av kommissionen i enlighet med gemenskapsriktlinjerna för statligt stöd för miljöskydd. De nuvarande riktlinjerna upphör att gälla i slutet av 2007. Översynen av dessa riktlinjer, som måste börja förberedas under 2005, ger tillfälle att starkare betona åtgärder som främjar miljöinriktade innovationer och produktivitetsvinster genom ökad energieffektivitet. Samtidigt kan man utnyttja översynen till att undanta stöd under en viss nivå från anmälningskrav, och på så sätt ge medlemsstaterna mer spelrum för att finansiera energieffektivitetsåtgärder. 1.1.6. Den offentliga upphandlingens roll Det finns mycket teknik som kan bidra till ökad energieffektivitet. Problemet är att marknaden för viss ny energieffektiv teknik inte är tillräckligt stor för att kompensera de högre utvecklings- och tillverkningskostnaderna genom ökad försäljning. Offentlig upphandling skulle kunna utgöra ett stimulansmedel i detta sammanhang. Offentlig upphandling står för cirka 16 % av EU:s BNP[11]. Antalet fordon som köps av offentliga organ har uppskattats till 100 000 bilar, 100 000 skåpbilar, 30 000 lastbilar och 15 000 bussar per år enbart i EU:s femton gamla medlemsstater. Om myndigheterna (staten, förvaltningen, lokala myndigheter) alla skulle köpa mindre förorenande och energieffektivare fordon skulle det uppmuntra motortillverkarna, eftersom det skulle ge sådana fordon trovärdighet på marknaden. Detta diskuteras för närvarande i gruppen ” Cars 21 ”. Om de lokala stadsmyndigheterna i områden, där föroreningarna överskrider en viss gräns, avsatte 25 % av sina inköp för renare och effektivare fordon skulle det motsvara närmare 60 000 fordon per år. Men man skulle kunna nämna många andra exempel än bilar. Rent generellt strävar kommissionen efter att främja ”grön” upphandling och uppmuntra EU:s offentliga upphandlare (på nationell, regional och lokal nivå) att beakta miljöaspekterna när de sluter avtal[12]. Alla myndigheters upphandling bör omfattas av detta, nationella myndigheters lika väl som EU-institutionernas, eftersom dessa bör föregå med gott exempel och öppna marknaderna för energisnåla produkter. 1.1.7. Att finna finansiering i EU Finansieringen är ett av de stora problem som återstår att lösa, särskilt som vissa branscher i dag väntar sig att deras investeringar skall ge avkastning inom cirka två år. Medlemsstaterna har redan infört olika stödsystem på nationell nivå, till exempel investeringsstöd och skattelättnader eller skatteundantag. För att göra dessa system mer verkningsfulla och vinna investerarnas förtroende är det viktigt att undersöka om ramvillkoren för investeringar inom denna sektor skulle kunna göras mer förmånliga. Sådana ramar skulle kunna förstärkas om de harmoniserades på EU-nivå, med deltagande framför allt av Europeiska investeringsbanken (EIB) (med riskinvesteringar som specialitet). För EU:s sammanhållningspolitik under den kommande programperioden 2007–2013 har kommissionen föreslagit att ökad energieffektivitet och ren stadstrafik bör vara uttryckliga mål för Europeiska regionala utvecklingsfondens verksamhet, både i konvergensregioner och i de regioner som har program för regional konkurrensförmåga. Dessutom har kommissionen föreslagit att sammanhållningsfonden under den innevarande programperioden, som ursprungligen endast gällde transport och miljöprojekt, skulle öppnas för andra viktiga områden som kan bidra till hållbar utveckling och miljöförbättringar, bland annat energieffektivitet och ren stads- och kollektivtrafik. Sådana projekt måste emellertid integreras väl i de regionala utvecklingsplanerna, och kommissionen vill därför ge ytterligare vägledning på detta område i gemenskapens strategiska riktlinjer för sammanhållningspolitiken 2007-2013, där sammanhållningspolitiken starkare kommer att knytas till Lissabonprocessen. En stor del av sammanhållningspolitikens anslag kommer att avsättas för regioner i de tio nya medlemsstaterna, där energieffektiviteten fortfarande skulle kunna förbättras avsevärt. Detta understryker hur viktigt och lovande det är att skapa synergier mellan sammanhållningspolitik och strävan efter energieffektivitet. 1.2. Särskilda energipolitiska åtgärder 1.2.1. Byggnader När direktiv 2002/91/EG om byggnaders energiprestanda börjar genomföras år 2006 kommer det att möjliggöra besparingar på uppemot 40 megaton oljeekvivalenter (Mtoe) fram till 2020[13]. Kommissionen måste därför se till att direktivet tillämpas strikt. Det blir kommissionens uppgift att förse medlemsstaterna med de redskap de behöver för att utveckla ramen för en integrerad beräkningsmetodik för byggnaders energiprestanda. Hittills har runt 30 europeiska standarder (CEN) utvecklats. Medlemsstaterna har antytt att de på frivillig basis kommer att tillämpa dessa standarder. Om det skulle visa sig att de inte följs frivilligt, eller om det inte kan visas att likvärdiga normer följs, kan bindande standarder komma att övervägas i en senare, ändrad version av byggnadsdirektivet. I artikel 7 i direktivet föreskrivs det att byggnader på över 50 m2 skall ha ett intyg om energiprestanda när de byggs, säljs eller hyrs ut. Intygen skall åtföljas av rekommendationer om kostnadseffektiva förbättringar av byggnadens energiprestanda. Medlemsstaterna skall underlätta den finansiering som krävs för att följa dessa rekommendationer. En möjlighet är att föreslå att direktivet utvidgas så att byggnaders energiprestanda alltid måste förbättras i samband med att de renoveras. Vid renovering gäller det nuvarande direktivet bara byggnader på över 1 000 m2. I en studie[14] kom man fram till att direktivets tekniska potential är enorm om reglerna tillämpas på alla renoveringar. I ekonomiskt hänseende ger det mest resultat att kombinera åtgärder för energieffektivitet med renovering. Sådana insatser måste inte bara vara kostnadseffektiva, utan även genomförbara, och det återstår att se hur detta kan uppnås i praktiken. I Ecofysundersökningen som nämns i fotnot 14 hävdas att det nuvarande och det eventuella nya direktivet om byggnader också kan få betydande sysselsättningseffekter. Denna sektor, vars vinster genom kostnadseffektivitet försiktigt uppskattats till över 70 Mtoe, skulle ensam kunna skapa minst 250 000 heltidsjobb. Sysselsättningsvinsterna gäller högkvalificerat yrkesfolk och byggjobb i allmänhet. Sysselsättningen skapas främst på lokal nivå, på de platser där ombyggnadsarbeten krävs. Cirka en tredjedel av den energi som används i byggnader går till belysning. Där finns en sparpotential på minst 50 %, som har visats i flera projekt inom ramen för det europeiska GreenLight-programmet . För att ta vara på denna potential och tillgodose den ökande efterfrågan skulle EU kunna gå i spetsen och främja användningen och vidareutvecklingen av modernare och ”intelligentare” belysning[15]. En lågenergilampa förbrukar endast en femtedel så mycket el som en vanlig glödlampa. Bara genom att byta ut de gamla glödlamporna kan ett normalhushåll spara uppemot 100 euro per år. 1.2.2. Hushållsapparater Sedan 1992 ger ett ramdirektiv medlemsstaterna rätt att kräva att en hel rad elektriska apparater märks med information till konsumenterna om apparatens energiprestanda. Under de senaste fyra åren har kommissionen arbetat på att öka antalet apparater som omfattas av direktivet. Kommissionen måste fortsätta med detta och samtidigt få med branschen på att utforma denna konsumentinformation. Här skulle en kombination av åtgärder för att informera konsumenterna om miniminivåer i fråga om effektivitet och frivilliga avtal[16] kunna leda till stora förbättringar. I det nya direktivet om ekodesign föreslås också ett nytt tillvägagångssätt med krav på att elektriska hushållsapparater skall utformas så att deras övergripande miljöprestanda optimeras. Rådet och Europaparlamentet har nyligen nått en överenskommelse om detta mål. Ett av syftena med direktivet är att införa krav på energieffektivitet i kombination med kravet på att negativa konsekvenser för andra miljöaspekter och andra skeden av produkternas livslängd skall undvikas. Där energiförbrukningen har betydande inverkan på miljön, vilket ofta är fallet med hushållsapparater, bör man därför nu kunna fastställa energieffektivitetskrav för en mängd olika apparater och användningsområden. Det gäller t.ex. stand-byläge för belysning, värme, kylning och elmotorer[17]. Det krävs särskilda insatser för att ta itu med problemet med stand-byfunktionen. Den här typen av energislöseri ökar ständigt eftersom fler och fler apparater utrustas med en sådan funktion. Stand-byfunktionen var ursprungligen en energibesparande funktion för vissa apparater, men den kan också medföra betydande energiförluster. Elförbrukningen för apparater i stand-byläge kan uppgå till mellan 5 % och 10 % av den sammanlagda elförbrukningen i bostadssektorn[18]. Den tekniska utvecklingen har gått framåt, och det finns i dag effektivare funktioner för att växla till viloläge. Det är mycket viktigt att se till att denna teknik snabbt slår igenom. I USA och Japan har man redan tagit initiativ för att uppnå en maximal förbrukning på 1 watt för en rad olika apparater. I EU vill man med hjälp av ekodesigndirektivet göra följande: - Främja frivilliga avtal. - Vid behov vidta åtgärder för att minska energiförlusterna i stand-byläge för en rad apparater[19]. - Främja utvecklingen av teknik och metoder för att på internationell nivå minska energiförbrukningen i stand-byläge. 1.2.3. Att minska bränsleförbrukningen i fordon Bränsleförbrukningen för personbilar och motorcyklar i EU ligger 2005 kring 170 Mtoe, vilket motsvarar nästan 10 % av vår bruttoförbrukning. Genomsnittsförbrukningen per fordon har förbättrats under det senaste årtiondet, men denna förbättring har uppvägts av det ökade antalet fordon och den ökande fordonsanvändningen. Den nuvarande trenden går till tyngre fordon med högre prestanda, vilket också skulle kunna bidra till en försämrad energisituation. För att minska denna förbrukning har EU hittills litat till frivilliga avtal med bilindustrin och energieffektivitetsmärkning av bilar. Inom ramen för Cars 21 bör det utarbetas rekommendationer om de bästa metoderna för framtiden. För att kunna avgöra hur man bör göra i denna fråga måste man först finna en bra definition på ”ren” och ”effektiv”, och då ta hänsyn till att målet måste uppnås på ett tekniskt neutralt och kostnadseffektivt sätt, så att näringslivet kan utveckla den teknik som behövs. Bland annat följande åtgärder bör diskuteras: - Med frivilliga avtal med fordonsindustrin försöker EU nå genomsnittliga koldioxidutsläpp på 120 g/km för alla nya personbilar som säljs i EU. Detta mål, som antagits av Europaparlamentet och rådet, skall uppnås genom avtal med europeiska, japanska och koreanska biltillverkare om att minska koldioxidutsläppen till 140 g/km till 2008/2009, vidare genom marknadsåtgärder för att påverka konsumenterna att välja bilar med lägre bränsleförbrukning och slutligen genom bättre konsumentinformation om bränsleförbrukning. Det innebär att den fordonspark som kommer att finnas på marknaden 2008/2009 i snitt kommer att förbruka 0,58 liter bensin/mil eller 0,52 liter diesel/mil. Detta är en minskning av bränsleförbrukningen med 25 % jämfört med 1998. Den nuvarande trenden mot större, tyngre och starkare fordon hotar emellertid detta mål. Det måste undersökas hur man skall kunna komma från 140 g/km 2008/2009 till 120 g/km 2012. Kommissionen är medveten om att 120 g/km-målet är mycket långtgående. Det kommer inte att kunna uppnås utan kostnader, men det medför stora fördelar för konsumenterna och för samhället som helhet. Konsumenterna kommer exempelvis att spara bränsle, och detta kommer att vara allt mer angeläget ju högre bränslepriserna ligger. - Fordonsmärkning: EU:s fordonsmärkningssystem innebär att medlemsstaterna måste se till att konsumenterna har tillgång till uppgifter om bränsleförbrukning och koldioxidutsläpp för nya personbilar. Därigenom kan konsumenterna göra ett rationellt val. Kravet innebär att det måste finnas ett märke eller en skylt med dessa uppgifter på eller invid varje ny bil som saluförs. Utgående från rapporter om genomförandet av direktivet håller kommissionen nu på att undersöka hur märkningen skulle kunna bli ännu verkningsfullare. Det bör betonas att för andra energiförbrukande konsumentvaror än bilar finns det, förutom frivilliga avtal och märkningskrav, även minimikrav på effektivitet; men endast där det är befogat med tanke på marknadsförhållandena. Erfarenheterna med vitvaruindustrin i EU, som blivit världsledande tack vare den teknik som utvecklats för att uppfylla minimikrav och anpassa apparaterna till ett strikt märkningsprogram, visar att fordonsindustrin också i det långa loppet skulle kunna ha fler för- än nackdelar av effektivitetskrav på hemmamarknaden. 1.2.4. Konsumentinformation och konsumentskydd I denna grönbok konstateras brister i fråga om information till och utbildning av konsumenter och allmänheten. Många av åtgärderna för att ta itu med denna situation måste vidtas nationellt, regionalt eller lokalt. EU stöder sådana åtgärder, bland annat genom programmet ManagEnergy. Det ger stöd till aktörer på lokal och regional nivå som är aktiva inom områdena förnybar energi och energiefterfrågan. Nyligen inleddes en omfattande informationskampanj om hållbar energi i EU, EES-länderna och kandidatländerna: Sustainable Energy Europe 2005–2008 . Kampanjen skall leda till konkreta beteendeförändringar hos de viktigaste berörda parterna, så att de frivilligt strävar efter effektivare, renare och mer hållbara system för energiproduktion och energiförbrukning som grundas på förnybar energi och energieffektivitet, även på transportområdet. Denna kampanj finansieras med 3,6 miljoner euro inom ramen för programmet Intelligent energi åt Europa. Kampanjen riktar sig till alla viktiga sektorer inom området hållbar energi som bidrar till gemenskapens strategi för hållbar utveckling, och skall främja genomförandet av gemenskapslagstiftningen om hållbar energi, men också nationella och lokala åtgärder, genom stöd till näringslivet, energimyndigheter, näringslivsorganisationer och konsumenter[20]. Det första målet är information till och utbildning av allmänheten, det andra är information till dem som arbetar inom energisektorn, När arkitekter ritar nya byggnader behöver de tillräcklig kunskap om den nyaste tekniken för att kunna göra energibesparingar. Samma sak gäller värmeinstallatörer som vill kunna ge sina kunder råd. Sådana åtgärder skulle kunna inledas på EU-nivå, men de måste naturligtvis tas upp och genomföras av nationella, regionala eller lokala myndigheter. I det andra eldirektivet föreskrivs det dessutom att medlemsstaterna skall se till att konsumenterna får s.k. samhällsomfattande tjänster, dvs. att de har rätt till försörjning med el av en viss kvalitet till rimliga, öppet redovisade och enkelt jämförbara priser inom hela medlemsstaten. Konsumenterna måste också kunna byta leverantör på icke-diskriminerande villkor. Dessutom föreskrivs att elföretagen måste informera sina kunder och potentiella kunder om vilka sätt deras energi produceras på. 2. Nationell nivå Det är ofta lämpligast att vidta åtgärder för energieffektivitetsfrämjande på nationell nivå. De nationella myndigheternas insatser kan bidra till EU:s satsningar, som på längre sikt inte skulle vara lika effektiva utan detta stöd. De nationella myndigheterna bör uppmuntras att utnyttja alla åtgärder som står till deras förfogande, genom tillsynsmyndigheter, bättre styrning av elförsörjningskedjan, certifieringssystem och förbättrad vägtransport. Det är viktigt att komma ihåg att varje medlemsstat har utmärkta exempel på goda lösningar som förtjänar att spridas. 2.1. Reglering av nätdistribution Eltransporten medför förluster på upp till 10 % av den producerade elen (upp till 2 % vid överföring och 8 % vid distribution). I många fall skulle dessa förluster kunna minskas kraftigt utan större kostnader. Men de som driver överförings- och distributionsnäten saknar ofta incitament att göra de investeringar som behövs för att uppnå sådana besparingar. Eftersom effektivitet leder till minskade elförluster minskar också överföringsavgifterna, och det medför ekonomiska förluster för det investerande företaget i ett system med reglerat tredjepartstillträde. Utan ett system med incitamentbaserad reglering (t.ex. så att de som driver överförings- och distributionsnäten får behålla en skälig andel av de nettovinster som uppkommer genom effektivitetsökningen) är det osannolikt att de nödvändiga investeringarna görs. De som driver transportnäten skulle kunna införa sina metoder för hantering av förluster i de åtagandeprogram som utarbetas i enlighet med direktiv 2003/54/EG (åtgärder för bättre information och villkor för kompensation av energiinköp). Europeiska gruppen av tillsynsmyndigheter för el och gas ( European Regulators’ Group for Gas and Electricity ) skulle kunna uppmanas att föreslå riktlinjer om ändamålsenliga metoder för reglering av överförings- och distributionsavgifter och energieffektivitet. Sådana riktlinjer skulle kunna utgå ifrån principen att de som driver överförings- och distributionsnäten skall ha en positiv skyldighet att göra alla investeringar som är kostnadseffektiva (dvs. som leder till nettominskningar av avgifterna), och ha rätt att behålla en skälig andel av de nettovinster som uppstår. Dessutom kan gruppen av tillsynsmyndigheter och andra berörda parter undersöka om det är möjligt att införa ett system för certifiering av energieffektivitet. 2.2. Reglering av försörjning I december 2003 lade kommissionen fram ett förslag till ett direktiv om effektiv slutanvändning av energi och om energitjänster. Direktivet innebär att energidistributörer och energileverantörer blir skyldiga att inte bara erbjuda konsumenterna el-, gas och oljeprodukter, utan att dessutom utöka sitt utbud så att konsumenterna även kan välja att köpa energitjänster. De skulle omfatta ett integrerat paket med värme och ljus samt varmvatten i byggnader, transport osv. Priskonkurrens mellan leverantörer av energitjänster kommer att leda till att den energimängd som förbrukas för dessa tjänster minskar, eftersom energikostnaderna normalt sett kommer att utgöra en stor del (ibland den största) av tjänstens pris. Genom att erbjuda sådana tjänster kan man få marknadskrafterna att bidra till ökad energieffektivitet där energitjänsterna tillhandahålls. Den nuvarande prisstrukturen för energiprodukter skulle behöva ses över, eftersom den inte stimulerar konsumenterna att använda energi rationellt. Att främja sänkt energianvändning under perioder med hög förbrukning och när det är brist skulle också kunna övervägas. Det skulle förutsätta att tillsynsmyndigheterna på nationell nivå främjade användningen av mätare så att användarna i realtid kan se vad de förbrukar. 2.3. Elproduktion Vid elproduktion uppgår energiförlusterna till 66 %, så denna sektor har en stor potential för besparingar. Med konventionell teknik omvandlas endast mellan 25 och 60 % av bränslet till el. Kombikraftverk hör till de effektivaste kraftverk som finns att tillgå i dag, och har betydligt högre effekt än de gamla värmekraftverken med fast bränsle, som ofta byggdes på femtiotalet. Avregleringen och stränga utsläppsnormer har lett till stora förbättringar i fråga om bränsleeffektiviteten för EU:s elproduktion. Många gamla, ineffektiva och överflödiga kraftverk har tagits från nätet, och i många fall har man valt att ersätta dem med den bränsleeffektivare kombikrafttekniken (med en effektivitet på mellan 50 och 60 %). Med en förutsedd tillväxt på 1,5 % per år räknar Eurelectric, den europeiska branschorganisationen för elindustrin, med att behöva installera cirka 520 GW ny produktionskapacitet fram till 2030 bara i EU:s femton gamla medlemsstater. Detta medför enorma investeringar på många miljarder euro. Därför står EU inför en unik chans att radikalt förbättra sin bränsleeffektivitet för elproduktion. EU:s system för handel med utsläppsrätter är ett effektivt sätt att uppmuntra elproducenterna att minska utsläppen och öka effektiviteten så kostnadseffektivt som möjligt. Kommissionen tänker se över systemet i mitten av 2006. Genom de nationella fördelningsplanerna och genom att det uppstår en allmän brist på marknaden kommer medlemsstaterna att kunna fortsätta att använda EU:s system för handel med utsläppsrätter för att uppmuntra till effektivare elproduktion. Följande viktiga frågor kommer att behöva diskuteras i detalj när handlingsplanen för energieffektivitet utvecklas för år 2006: - Hur kan man se till att endast den mest bränsleeffektiva tekniken för elproduktion (kombikraftverk) används i Europa? Dagens mest effektiva teknik har en verkningsgrad på närmare 60 % och tillverkas främst av europeiska företag. Konkurrenter i andra delar av världen erbjuder emellertid också kombikraftverksteknik med lägre initialkostnader men betydligt lägre bränsleeffektivitet (cirka 40 %). Det bör övervägas hur man kan se till att vår elproduktion i EU blir så energieffektiv som möjligt. - Främjande av små, lokala kraftverk. De största förlusterna i elförsörjningskedjan (produktion, överföring, distribution och leverans) är den outnyttjade värme som försvinner som ånga, i första hand när kylvattnet värms upp i produktionsfasen. Försörjningskedjan domineras fortfarande av central elproduktion i stora kraftverk, med dyr transport av el till slutkunderna via ledningar. Denna transport leder till ytterligare förluster, främst i distributionsledet. Central produktion har fördel av storskaligheten, men leder också till energislöseri. De nuvarande behoven av investering i elproduktion skulle kunna utnyttjas positivt för EU:s del om man tog chansen att bidra till en övergång från stora kraftverk till renare och effektivare små, lokala kraftverk. Lokala kraftverk ligger dessutom normalt sett mycket närmare förbrukarna också för den värme som går till spillo vid konventionell produktion, så möjligheterna att återvinna värmen ökar. Därmed ökar också bränsleeffektiviteten i mycket hög grad. Övergången kommer att ske stegvist, och kan underlättas om industrin får rätt incitament på nationell nivå. I det andra eldirektivet, 2003/54/EG, finns redan ett incitament för medlemsstaterna och de nationella tillsynsmyndigheterna att främja lokal elproduktion, eftersom man kan dra nytta av de lokala kraftverkens fördelar för överförings- och distributionsnäten genom minskade investeringskostnader på lång sikt. Dessutom skall medlemsstaterna se till att man när denna typ av kraftverk söker tillstånd tar hänsyn till deras ringa storlek och därmed potentiellt begränsade miljöeffekter. Regleringsbördan i tillståndsgivningen måste rationaliseras och minskas för små, lokala kraftverk. Denna uppgift faller på de nationella myndigheterna, tillsynsmyndigheterna och de lokala och regionala myndigheterna. Kommissionen skall se till att bestämmelserna i direktivet efterlevs. För att överensstämma med EU-reglerna om etableringsfrihet och frihet att erbjuda tjänster måste tillståndsförfarandena för energiproduktion ändå grundas på objektiva och icke-diskriminerande kriterier som i förväg skall meddelas de berörda företagen så att de nationella myndigheterna inte skall kunna utnyttja sin beslutsmakt godtyckligt. Även reglerna för och omfattningen av skyldigheterna att tillhandahålla offentliga tjänster som införs genom ett system av myndighetstillstånd måste i förväg meddelas de berörda företagen. Om antalet tillgängliga tillstånd för en verksamhet är begränsat får tillståndens giltighetstid inte överskrida den tid det tar att avskriva investeringen och möjliggöra en skälig avkastning på kapitalet. Dessutom måste alla som berörs av begränsande åtgärder grundade på sådana undantag ha möjlighet att överklaga. - Kraftvärme är en annan lösning som kan ge stora effektivitetsvinster. Hittills produceras endast runt 13 % av den el som förbrukas i EU med denna teknik. Medlemsstaterna måste genomföra direktivet om främjande av högeffektiv kraftvärme senast i februari 2006. De skall se till att tekniken används på bästa sätt. Dessutom kan de uppmuntra till vidareutveckling av kraftvärmeteknik, inte bara i fråga om energieffektivitet och bränsleflexibilitet, utan också med målet att minska byggkostnaderna. Medlemsstaterna kan också undersöka och vidareutveckla kraftvärmeteknik som möjliggör ökad användning av förnybar energi. - De flesta av EU:s 25 medlemsstater har fjärrvärmesystem, och särskilt i de nya medlemstaterna i Centraleuropa, med sina övergångsekonomier, är detta ett mycket vanligt uppvärmningssätt, särkilt för hushåll. Om fjärrvärme hanteras rätt kan den vara ett miljövänligt alternativ. Det beräknas att redan de nuvarande fjärrvärmeverken och kraftvärmeanläggningarna, inbegripet industriella tillämpningar, kan spara 3–4 % primärenergi jämfört med åtskild produktion av el och värme. Det största problemet är hur man skall finansiera upprustningen av gamla system. Därför måste finansiella institutioner som Europeiska investeringsbanken mobiliseras för att tillhandahålla finansiering av energieffektivitetsinsatser i fjärrvärmesystem. Slutligen måste man så snart som möjligt bestämma hur man kan stödja förbättringar av kolkraftverks energiutbyte så att det hamnar över 50 % . EU-finansierad forskning kommer sannolikt att spela en viktig roll. 2.4. Vita certifikat, ett marknadsbaserat instrument Strategier som grundar sig på incitament har nackdelen att de inte alltid lyckas mobilisera marknadskrafterna för de kostnadseffektivaste lösningarna. Italien och Storbritannien använder vita certifikat till en viss del, Frankrike förbereder sig på att införa dem och Nederländerna utreder fortfarande systemet. Systemet med vita certifikat innebär att leverantörer eller distributörer får ansvaret för att vidta energieffektivitetsåtgärder åt slutanvändarna. Certifikaten visar hur mycket som sparas, och anger både energivärde och livslängd. I princip kan certifikaten bytas och köpas och säljas. Om avtalsparterna sedan inte kan lämna in sin andel av certifikaten kan de åläggas böter som kan överskrida det beräknade marknadsvärdet. Modeller som utarbetats inom ramen för Saveprojektet White and Green visar att man kan spara upp till 15 % utan några extra kostnader om detta system införs i tjänstesektorn, och att om man räknar med externa kostnader såsom miljökonsekvenser kan besparingen öka till 35 % För närvarande förbereder kommissionen ett tänkbart införande av ett EU-omfattande system för vita certifikat, som skulle möjliggöra fungerande handel med energieffektivitet mellan medlemsstaterna. Ett mätsystem för detta ändamål förväntas kunna utvecklas inom ramen för kommissionens nuvarande förslag till ett direktiv om effektiv slutanvändning av energi och om energitjänster. 3. Industrin Industrin har redan börjat satsa på energieffektivitet. Med ekonomiska incitament kommer industrin dessutom sannolikt att göra ytterligare stora förbättringar av processer och maskiner (elmotorer, kompressorer osv.). EU-lagstiftningen och den nationella lagstiftningen påverkar industrins energianvändning, och här måste industrin själv se till att den respekterar det tak för växthusgasutsläpp som de nationella fördelningsplanerna sätter, i enlighet med direktivet om handel med utsläppsrätter. Därför är energieffektivitet ett ofrånkomligt hjälpmedel. Kommissionen håller för närvarande på att utarbeta ett BREF-dokument[21] (referensdokument för bästa tillgängliga teknik) om energieffektivitet inom ramen för direktivet om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar (IPPC)[22]. BREF-dokument skall innehålla uppgifter om bästa praxis för energisystem som används i många industriprocesser (motorsystem, pumpsystem, energieffektivitetslösningar osv.). Inom olika industrisektorer har redan ett stort antal frivilliga avtal ingåtts (t.ex. pappersindustrin, trädgårdsodling och kemikalieindustrin). Sådana frivilliga avtal med industrin förstärker energieffektivitetsåtgärderna. Som exempel kan man nämna följande: - Storbritannien: Energy Efficiency Commitment (2002–2005) där el- och gasleverantörer åtar sig att uppnå mål för genomförandet av energieffektivitetsåtgärder i hushåll. Detta program har visat sig vara ett ytterst kostnadseffektivt sätt att minska energiförbrukning, och har förlängts från 2005 till 2008. - Nederländerna: Genom sin långa tradition av frivilliga avtal med näringslivet har Nederländerna blivit en av världens mest energieffektiva ekonomier. I juli 1999 undertecknade den nederländska regeringen ett prestandajämförelsesavtal (benchmarking) om energieffektivitet med näringslivet[23]. Mot att näringslivet åtar sig att uppnå den absoluta toppen i energieffektivitet till 2012 går regeringen med på att inte införa några ytterligare nationella energieffektivitetsåtgärder. Den första översynen över de insatser som gjorts och som planeras av de berörda företagen visade att de kommer att spara 82 000 TJ (terajoule) till 2012 (2 Mtoe) och på så sätt undvika utsläpp av cirka 5,7 miljoner ton koldioxid. Dessutom kan två frivilliga miljöprogram också bidra till bättre energieffektivitet, nämligen EU:s miljömärkningsprogram[24] och EU:s miljölednings- och miljörevisionsordning (Community Eco-management and Audit Scheme – EMAS)[25]. Konsumtionsvaror kan få miljömärke om de uppfyller en rad olika miljökriterier som omfattar produktens hela livscykel. Hit hör också kriterier för energieffektivitet, till exempel för produktgrupper som logitjänster och campingplatser. EMAS-systemet föreskriver att organisationerna löpande måste förbättra sin miljöprestanda. Även här räknas energieffektivitet som del av förbättringarna och måste tas upp i miljööversynen och de miljökonsekvensbeskrivningar som systemet föreskriver. 4. Transport 4.1. Organisation av flyglednin gstjänster Initiativet för ett gemensamt luftrum var en ambitiös plan för att omorganisera det europeiska luftrummet ( single sky ). Bland annat gick det ut på att bygga upp ett enhetligt, Europaomfattande system för flygkontroll. Projektet, som skall leda till ett omfattande industriinitiativ kallat Sesame , kommer att möjliggöra stora besparingar (cirka 6–12 %) av flygfotogen redan genom att minska trängseln i luftrummet kring Europas flygplatser. 4.2. Förbättrad trafikstyrning Intelligenta transportsystem, t.ex. navigationssystem, trängselavgifter och förarstödsystem med möjlighet att ta in information utifrån, håller på att utvecklas och kommer att kunna förbättra säkerheten, energieffektiviteten och förarbeteendet. Inte minst kommer utnyttjandet av satellitnavigeringssystemet inom ramen för Galileoprogrammet från och med 2008 att möjliggöra en ny generation tillämpningar och tjänster inom olika områden. Transportsektorn kommer att ha de största fördelarna av detta satellitbaserade radionavigationssystem. Systemet kommer att ge tillförlitlig och exakt positionsbestämning för fordon och göra det möjligt att utveckla informationssystem för väganvändare och som stöd för förare. Inom luftfarten kommer systemet att vara till nytta i olika stadier av flygningen. Sjöfarten kan använda systemet till havs och vid kustsjöfart. Utvecklingen av satellitnavigationssystemet kommer alltså att bidra till utvecklingen av hållbar transport, eftersom det förbättrar trafikflödet inom vägtrafiken, luftfarten, sjöfarten och järnvägstrafiken. Genom att flytta fram gränserna för vad infrastrukturen kan klara kan systemet minska de enorma kostnader som uppstår genom överbelastning och bidra till lägre energiförbrukning, och samtidigt möjliggöra ett bättre skydd av miljön. Ett annat initiativ som kan bidra till stora energibesparingar är främjandet av intermodala transporter. Det finns redan flera initiativ som uppmuntrar till alternativ till vägtrafiken, bland annat EU-programmet Marco Polo, som skall främja alternativa lösningar som järnväg, transport på inre vattenvägar och närsjöfart. I juli 2004 föreslog kommissionen att anslå 740 miljoner euro för detta program inom ramen för budgetplanen 2007–2013. Många industriprojekt har redan dragit nytta av programmet, t.ex. projektet Kombiverkehr , som gick ut på att bygga en multimodal järnvägs- och färjförbindelse mellan Italien och Sverige, Lokomotiv , som sammanlänkade Tyskland och Italien genom intermodala järnvägsförbindelser som drevs av privata järnvägsföretag, Oy Lang Ship , som gick ut på att skapa en intermodal förbindelse med en kombination av sjöfart, järnväg och inre vattenväg mellan Finland och Centraleuropa osv. 4.3. Utveckling av en marknad för rena fordon Gemenskapens forskningsprogram har investerat stora summor i utvecklingen av elfordon, provning av fordon som drivs med alternativa bränslen såsom naturgas, och mer långsiktig utveckling av ny teknik som bränsleceller och vätgas. Inom sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling kommer detta stöd att fortsätta. Inom ramen för Cars 21 diskuteras bland annat följande möjligheter: - Skattelättnader för rena fordon. - Krav på myndigheter att lägga en del av sin budget för fordonsinköp på rena fordon (se ovan). - Begränsat tillträde till städers centrala områden för förorenande och bränsleslukande fordon, antingen genom vägtullar eller genom direkta förbud. - Särskilda certifikat och tekniska normer för rena fordon. Sådana åtgärder skulle kunna vara effektivare än direkt stöd till industrin, och skulle dessutom bidra till EU-industrins tekniska utveckling. Det är inte oviktigt i en globaliserad ekonomi. 4.4. Infrastrukturavgifter för att uppmuntra beteendeförändringar Hälften av det bränsle som går åt för vägtransporter förbränns i tättbebyggda områden, trots att hälften av alla resor i sådana områden är kortare än fem kilometer. EU har redan börjat genomföra en vägavgiftsstrategi för tunga lastbilar i det transeuropeiska vägnätet. Framtida satellitlokaliseringsteknik, baserad på satellitnavigationssystemet inom ramen för Galileoprogrammet, kommer att underlätta införandet av vägavgiftssystem utan att det uppstår långa köer vid infarterna till avgiftzonerna. I EU-direktivet om luftkvalitet föreskrivs det att de mest förorenade stora stadsområdena måste utarbeta planer för hur de tänker bekämpa luftföroreningarna. I de flesta fall har detta antingen inneburit radikala begränsningar av förorenande trafik i stadskärnan, eller avgifter som är tillräckligt differentierade för att ta hänsyn till enskilda fordons utsläpp och förbrukning. Under samrådet som kommer att följa efter det att den här grönboken har antagits bör man undersöka huruvida sådana system behövs och fungerar. Erfarenheterna i London efter införandet av trängselavgiften 2003 visar att bränsleförbrukningen sjunkit med 20 % och koldioxidutsläppen har minskat med 19 % i avgiftsområdet. Staden Madrid har infört ett system för snabb genomfart för bussar, samt bilar med minst två passagerare på ett vägavsnitt på 20 kilometer på motorvägen A6 in till staden. Kommissionen försöker sprida dessa framgångsrika metoder i större skala, inom ramen för programmet för intelligent energi. Det bör dock påpekas att utbytet av bästa praxis är ganska begränsat. Man kan fråga sig om sådana bra exempel på framgångsrika lösningar kan generaliseras och tillämpas i hela EU, och i så fall hur. 4.5. Däck Friktion mellan däck och vägbana står för upp till 20 % av fordonets bränsleförbrukning. Bra däck kan minska förbrukningen med 5 %, och försäljningen av sådana däck borde uppmuntras, inte bara för nya bilar, utan också vid däckbyten. Bättre kontroll av däcktrycket kan också minska bränsleförbrukningen. Man räknar med att mellan 45 % och 70 % av alla fordon har för lågt tryck på minst ett däck, vilket leder till en ökning av bränsleförbrukningen med 4 %, men också till ökad olycksrisk. Så varför inte överväga ett system där bensinmackar uppmuntras att informera och hjälpa bilförarna med däckkontroller? En annan möjlighet är frivilliga avtal med branschen om att införa däcktrycksindikatorer på bilarnas instrumentpanel. Utöver de betydande besparingar som kan göras om man använder rätt däck med korrekt tryck kan en genomsnittlig förare enkelt spara 100 euro på sin årliga bränsleräkning genom en mer miljövänlig körstil[26]. 4.6. Luftfart Inom kort tänker kommissionen lägga fram ett meddelande om klimatförändringar och luftfart. Meddelandet kommer särskilt att behandla utnyttjandet av ekonomiska styrmedel (som bränsleskatt, utsläppsavgifter och handel med utsläppsrätter) som inom den här sektorn kan främja energieffektivitet och minskade utsläpp av växthusgaser. 5. Regional och lokal nivå Många åtgärder kan vidtas på regional och lokal nivå, nära den enskilda medborgaren. Åtgärder för ökad energieffektivitet gör störst nytta om EU-insatser och åtgärder på nationell nivå når ner till det lokala planet. EU har redan tagit flera initiativ på detta område. Ett exempel är Civitasprogrammet, som inleddes år 2000 och som har bidragit till projekt för stadstransporter i 36 europeiska städer. EU har också startat stödprogram som främjar offentliga och privata investeringar i rationell energianvändning (pilotprojekt, nätverk av lokala energikontor osv.). Dessutom antog EU nyligen ett nytt program, Intelligent energi åt Europa , som samlar alla dessa insatser under ett tak och på så sätt förbättrar samordningen. De särskilda åtgärder för energieffektivitet som ingår i de verksamhetsinriktade utvecklingsprogrammen i EU:s sammanhållningspolitik, inte minst i de regioner som ligger efter i utvecklingen, ger dessutom regionerna ett viktigt redskap som kan användas för ett brett spektrum av olika projekt. Möjligheter som kan nämnas är stöd till ökad energieffektivitet i offentliga byggnader, investeringar i ren transport, stöd till små och medelstora företag som vill förbättra sin energieffektivitet samt tillhörande FoU-insatser. Vid utnyttjandet av denna potential för energieffektivitet måste man emellertid respektera de särskilda villkoren för programplanering, partnerskap och förvaltning som gäller i sammanhållningspolitiken. Som redan nämnts bör man också diskutera lösningar på de ökande problem som uppstår genom trängsel i stadskärnor. Stadstransport är framför allt en fråga för lokala och nationella myndigheter, och EU bör bidra till att finna lösningar, eftersom detta problem medför minskad livskvalitet i städerna och innebär ett enormt energislöseri. Lokala myndigheter har en viktig roll när det gäller att tillhandahålla och främja hållbart byggande i städerna, särskilt i fråga om energieffektiva byggnader. Men som alltid är finansieringen ett problem. Det behövs givetvis lagstiftning, men vi måste också kunna följa upp lagarna med investeringar. De finansieringsprodukter som finns i dag är utvecklade av banker och inte alltid lämpade för den lilla skala som energieffektivitetsprojekten ofta genomförs i. Samtidigt kan dessa små projekt tillsammans leda till stora vinster. 5.1. Särskilda finansieringsinstrument Investeringar i småskaliga projekt för hållbar energi överallt i Europa kan potentiellt sett leda till situationer med flerpartsnytta. De är ofta mycket bärkraftiga, särskilt om man tar hänsyn till de vinster som energisäkerheten och miljövänligheten ger. Men om sådana projekt skall kunna finansieras, särskilt i Europas mindre utvecklade regioner, behövs stöd. Man skulle kunna utveckla finansieringsinstrument av samma typ som de stödfunktioner i form av clearingorganisationer som används inom andra sektorer. De skulle kunna omfatta hjälp med projektförberedelse och riskstyrningsfonder. Med tanke på att de projekt som behöver finansieras är så små och spridda är det emellertid i alla hänseenden lämpligast att ta itu med frågan på lokal eller regional nivå. En bra lösning kunde vara att lokala och regionala myndigheter tar initiativet att inrätta en EU-arbetsgrupp med berörda parter, och få med finansiella institutioner som Europeiska investeringsbanken och andra affärsbanker, regionalfonder och företrädare för medlemsstaterna. Tillsammans skulle arbetsgruppen så snart som möjligt kunna utarbeta förslag om hur befintliga finansieringssystem kan omorganiseras (t.ex. med målinriktat inrättande av instrument av typ clearingorganisationer), om översyn av investeringsmöjligheterna för småskaliga projekt för hållbar energi, och om hur man kan övervinna investeringshinder. Viktiga frågor i det sammanhanget är energibolagens roll, den vinst av besparingarna som framgår av energiräkningen, prissättning osv. Fonder som stöder projekt för förbättrad energieffektivitet har varit mycket framgångsrika i många medlemsstater, och man bör undersöka hur goda erfarenheter på detta område kan upprepas och vidareutvecklas. 6. En strategi för hela världen Det finns stora skillnader i energieffektivitetsprestanda mellan olika länder. EU och Japan är exempelvis tre till fyra gånger energieffektivare (uttryckt i energiintensitet) än länderna i f.d. Sovjetunionen och Mellanöstern. Energieffektivitet ingår redan i de internationella samarbetsåtgärderna mellan EU och dess partner, både industriländer (som USA), övergångsekonomier (som Ryssland) och utvecklingsländer (som Kina och Indien). Dessutom ingår energieffektivitetsprojekt, om än av begränsad storlek, i internationella och europeiska finansiella institutioners låneportföljer. Men det finns mycket spelrum för mycket intimare och intensivare samarbete för energieffektivitet med de allra flesta länder. De viktigaste skälen för att utveckla samarbetet för energieffektivitet med tredjeländer har att göra med EU:s geopolitiska och strategiska intressen och de affärsmöjligheter som EU:s ledande position på området medför. EU skulle bland annat aktivt kunna bidra till upprättandet och införandet av internationellt kompatibla standarder för energieffektivitet. Ett annat skäl är att energieffektivitet kan bidra till ekonomisk och social utveckling. Den senaste tidens ökande oljepriser har visat vad som händer när energiefterfrågan ökar i vissa länder, som i Kina, till följd av en snabbt stigande energiförbrukning. Eftersom energitillgångarna är begränsade och det finns en begränsad reserv av produktionskapacitet, särskilt för kolväten, konkurrerar de energiimporterande länderna i allt större utsträckning med varandra om samma energiresurser, t.ex. i Ryssland, Mellanöstern och regionen kring Kaspiska havet. Därför ligger effektiv energihantering i alla energiimporterande länders intresse, även EU:s, och bör beaktas i deras globala strategier för tryggad energiförsörjning. Det meddelande om klimatförändringar som nyligen kom ut betonar vikten av omfattande delaktighet i alla strategier på medellång och lång sikt. Samarbete med industriländer och framför allt utvecklingsländer skulle kunna vara ett viktigt steg för att få med länderna i kampen mot klimatförändringar, och samtidigt ge lokala fördelar i form av luftkvalitet och energisäkerhet, något som är mycket viktigt i många utvecklingsländer. Eftersom energisektorn måste bära huvudbördan i fråga om minskningsmålen är kampen mot klimatförändringen i alla länder väldigt beroende av ökad energieffektivitet samt användning av förnybar energi och annan renare teknik. Eftersom EU redan vid den första energikrisen på sjuttiotalet började samordna strategier och program för att främja energieffektivitet, har de företag i EU som i dag erbjuder energieffektiva produkter och tjänster en mycket god position för att utnyttja nya möjligheter och vinna marknader i tredjeländer. Tekniskt sett ligger den europeiska industrin i spetsen, och den har en ledande position i den globala konkurrensen om energieffektiv teknik inom de flesta sektorer, bland annat turbiner, kraftvärme och fjärrvärme, hushållsapparater och byggnadsmaterial. Genom förnyade insatser för en internationell satsning på energieffektivitet skulle EU-industrins ledande roll i världen kunna befästas på detta område, vilket skulle kunna öka EU:s konkurrensfördelar inom energisektorn. Exportmöjligheterna för energieffektiva produkter och tjänster har inte undersökts systematiskt, men man räknar med att handelsmöjligheterna till följd av kraftigare satsningar på energieffektivitet inte är mindre omfattande än när det gäller förnybar energi. Bland annat kommer den kinesiska marknaden sannolikt att utvecklas snabbt, i enlighet med den energibesparingsplan på lång och medellång sikt som den nationella kommissionen för utveckling och reformering utarbetat. I den planen fastställs bland annat att bostäder och offentliga byggnader skall halvera sin energiförbrukning under den elfte femårsplanen (2006-2010), jämfört med dagens nivåer. I detta sammanhang kan det nämnas att EU:s byggnadsindustri är världsledande vad gäller energisnåla byggnader, och genom fortsatt vidareutveckling av kraven i EU kan export av denna sakkunskap skapa nya möjligheter för vår industri. 6.1. Att integrera energieffektiviteten i internationellt samarbete Ett första inslag i ökat internationellt samarbete i denna fråga är att samarbeta med EU:s industripartner, främst OECD-länderna inom Internationella energibyrån (IEA), för att ta fram energieffektivitetsplaner. Eftersom utvecklingsländer nu kan ansluta sig till IEA:s tillämpningsavtal kan de också uppmuntras att delta i sådana forum. Ett sådant internationellt diskussionsforum skulle kunna bli utgångspunkten för tanken på att i större utsträckning beakta luftfartssektorns externa miljöeffekter. EU:s handelspolitik kan bidra till ökad energieffektivitet, bland annat genom att man förhandlar fram fördelaktiga tulltaxor för varor med god energieffektivitet. Detta föreslogs av Europeiska kommissionen i Världshandelsorganisationen (WTO) i februari 2005[27]. Denna strategi går även i linje med Doha-rundans utvecklingsprogram. I Doha kom ministrarna överens om att förhandla om minskning eller avskaffande av tullar och andra handelshinder för miljörelaterade varor och tjänster i syfte att främja en hållbar utveckling. Slutligen bör EU förnya sina ansträngningar för att nå en överenskommelse med industrialiserade tredjeländer, t.ex. USA, om att det behövs kraftiga insatser för att förbättra den globala energieffektiviteten. Rekommendationerna i den nyligen framlagda konsensusrapporten från USA:s nationella kommission för energipolitik ( US National Commission on Energy Policy )[28], som lägger mycket stor tonvikt på efterfrågeinriktade strategier, skulle kunna vara en god utgångspunkt för en ny dialog mellan EU och USA om energieffektivitet. 6.2. Att införa energieffektivitet i grannskapspolitiken och samarbetet mellan EU och Ryssland Det andra inslaget i det internationella samarbetet är att energieffektivitet också ingår i EU:s politik gentemot sina grannländer. Kommissionen kommer att se till att energieffektivitet beaktas i alla handlingsplaner för denna politik. Dessutom förhandlar kommissionen för närvarande om ett avtal om energigemenskap med länderna i Sydösteuropa. Samarbete har också inletts med regionerna kring Kaspiska havet och Medelhavet. Dessa länder har en stor potential som hittills är praktiskt taget outnyttjad. De är medvetna om att deras snabbt ökande energibehov inte bara leder till miljö- och folkhälsoproblem, utan också mycket snart kommer att bromsa deras ekonomiska utveckling. Ett tredje inslag måste vara att främja energieffektiviteten i det energisamarbete med Ryssland som vuxit fram sedan år 2000. Ryssland har blivit allt mer medvetet om att det måste förbättra sin energieffektivitet. 6.3. Att integrera energieffektivitet i utvecklingspolitiken EU:s utvecklingspolitik är det fjärde inslaget i det ökade internationella samarbetet. EU:s energi-initiativ, som lanserades vid världstoppmötet om hållbar utveckling i Johannesburg, 2002, är den strategiska ramen för EU:s samarbete med utvecklingsländer i energifrågor, där energieffektivitet naturligtvis är en viktig aspekt. Behovet av samstämmighet mellan EU:s olika strategier med utvecklingssyfte betonades i det nyligen framlagda meddelandet om konsekvens i utvecklingspolitiken, där energi uttryckligen togs upp som ett av elva åtaganden. Utvecklingsländerna, med sin relativt svaga ekonomi, är extremt sårbara för ökade energipriser. I länderna söder om Sahara kan oljepriserna ha mycket kraftigare negativa verkningar än i OECD-länderna. Samtidigt kämpar dessa länder ofta med stora förluster vid produktion, överföring och distribution av el och vid transport och slutanvändning av energi. Upp till 95 % av befolkningen är dessutom beroende av traditionell biomassa för matlagning och värme, där energieffektiviteten är låg, och hälsoproblemen många. I Stilla havets och Västindiens öriken förvärras de höga oljepriserna av marknadernas ringa storlek och de långa transportsträckorna. Utvecklingsländerna har en enorm potential för ökad energieffektivitet som skulle kunna främja deras ekonomiska och sociala utveckling. Denna aspekt förtjänar större uppmärksamhet i samarbetet med dessa länder. EU:s utvecklingspolitik kan och bör bidra till att dessa frågor beaktas. Tänkbara insatser är stöd till kapacitetsuppbyggnad, informationskampanjer, strategiutveckling, men också införande av effektiva tillämpningar och slutanvändarteknik. Slutligen bör EU:s miljöpolitik bidra till att man värdesätter effektiva projekt i dessa länder inom ramen för klimatförändringssystemen, t.ex. systemet för ren utveckling (CDM). 6.4. Att stärka de internationella finansieringsinstitutionernas roll Ett femte inslag, slutligen, är att EU och medlemsstaterna måste uppmuntra de internationella finansieringsinstitutionerna att bättre beakta energieffektivitetsinsatser i framtida finansiellt och tekniskt stöd till tredjeländer. Man måste undersöka hur de internationella finansieringsinstitutionerna kan ta med enegieffektivitetsaspekterna i alla större investeringsprojekt. Den utvärdering av energistrategin för Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling (EBRD) som kommer att genomföras inom kort är ett bra tillfälle att ta upp denna fråga. Att främjandet av energieffektivitet ofta innebär att man stöder mikroprojekt får inte vara ett argument för dessa institutioner att inte engagera sig fullt ut. Det bör utvecklas globala lånemöjligheter, och det krävs mer omfattande lån genom förmedlingsorgan, till exempel nationella kontor. SLUTSATS Denna grönbok skall presentera möjligheter och sparka igång en omfattande diskussion om hur kostnadseffektiva besparingar kan göras. Den skall utgöra ett första steg mot en konkret handlingsplan som snabbt skall utarbetas. Handlingsplanen skall omfatta insatser på EU-nivå, i medlemsstaterna, regionalt, lokalt och internationellt, men också inom näringslivet och i de enskilda hushållen, och skall syfta till att utnyttja de potentiella energieffektivitetsvinster som funnits vara möjliga. Alla berörda parter måste aktivt medverka för att denna plan skall kunna genomföras. Först gäller det naturligtvis de nationella, regionala och lokala myndigheterna, med stöd från lokala energicenter, som ansvarar för spridning av bästa praxis, men också spridning ända ned till de enskilda medborgarna. Näringslivet är en annan viktig partner om man vill kunna förverkliga denna strategi. Energieffektivitet ger dessutom näringslivet möjlighet att utveckla ny teknik för export. Man bör även diskutera med finansiella institutioner för att få dem att i framtiden öka sina investeringar i energieffektivitet. Utan investeringar är många åtgärder ogenomförbara. Det måste också utvecklas särskilda finansieringsinstrument som är bättre lämpade för små projekt. Ett energieffektivitetsinitiativ påverkar inte bara energipolitiken. Det bidrar också kraftigt till att minska vårt beroende av energi från tredjeländer, i ett läge som präglas av höga och ostadiga oljepriser. Initiativet bidrar också till Lissabonmålen att blåsa nytt liv i EU:s ekonomi och bekämpa klimatförändringen. Om man vill främja energieffektiviteten måste man ge medlemsstaterna, regionerna, allmänheten och näringslivet de incitament och redskap som behövs för att de skall kunna bli aktiva och investera för att uppnå samhällsekonomiskt lönsamma energibesparingar. Detta är möjligt utan att vår välfärd och levnadsstandard behöver minska. Allt som behövs är att vi undviker att slösa: vår förbrukning kan minskas med väldigt enkla medel. Med utgångspunkt i undersökningar genomförda av kommissionen[29] visar följande tabell de besparingsmöjligheter i olika sektorer som skulle kunna utnyttjas. Den ger bara en allmän bild, men visar ändå de möjligheter som denna grönbok vill utnyttja. Potentiella besparingar i Mtoe | 2020 Strikt genomförande av antagna åtgärder | 2020+ Genomförande av ytterligare åtgärder | Byggnader: värme/kyla Elapparater | 41 15 | 70 35 | Industrin | 16 | 30 | Transport | 45 | 90 | Kraftvärme | 40 | 60 | Annan energiomvandling osv. | 33 | 75 | Sammanlagda energibesparingar | 190 | 360 | Därför är denna grönbok en startpunkt för en diskussion: den skall inspirera till nya idéer från näringslivet, myndigheter, konsumentgrupper och konsumenterna själva. Denna samrådsprocess har redan börjat. I april 2005 sammankallades en högnivågrupp med företrädare för alla medlemsstater för att förbereda grönboken. Gruppen har redan bekräftat att EU måste agera förebyggande och förutseende, och sätta upp konkreta mål, om några framsteg skall kunna göras. Kommissionen håller dessutom på att upprätta ett forum för hållbar energi ( Sustainable Energy Forum ), med företrädare inte bara för medlemsstaterna utan också för alla intressegrupper som behövs som partner för att initiativet för energieffektivitet skall kunna få resultat. EU:s initiativ måste bli kända och genomföras på nationell, regional och lokal nivå. Naturligtvis måste även konsumenterna mobiliseras och förmås att utveckla och sprida beteenden som ökar energieffektiviteten i vardagen. Visserligen behövs det idéer för att man skall kunna utnyttja alla energibesparingsmöjligheter, men de måste också kunna omsättas i praktiken i hela EU. Om diskussionen om grönboken leder till ett beslut om att införa bindande övergripande mål och garantera ett minimimått av harmonisering, måste den s.k. gemenskapsmetoden användas. Den innebär att kommissionen, som har initiativrätt enligt fördraget, lägger fram förslag som diskuteras och antas av Europaparlamentet och ministerrådet. Gemenskapsmetoden har varit grunden för EU:s framgång. Energieffektivitet tas dessutom upp i de integrerade riktlinjerna inom ramen för Lissabonprocessen. På så sätt utgör energieffektivitet del av den nya ekonomiska förvaltningen. På samma sätt som i grönboken Mot en europeisk strategi för trygg energiförsörjning (2000) lägger kommissionen nu fram en rad frågor som skall strukturera den offentliga debatten och göra det lättare att dra nytta av resultaten. I december 2005 kommer kommissionen att inför ministerrådet lägga fram en första analys av resultaten av den offentliga diskussion om energieffektivitet som skall inledas när denna grönbok kommer ut. Rapporten skall åtföljas av en handlingsplan med de konkreta insatser som kommer att föreslås från och med 2006. BILAGA 1 Energieffektivitet: varför behöver man handla nu? För närvarande förbrukar EU:s 25 medlemsstater cirka 1 725 Mtoe (megaton oljeekvivalenter) per år. De får betala dyrt för detta: uppåt 500 miljarder euro, eller över 1 000 euro per person och år. Av dessa 500 miljarder belastar ungefär hälften (240 miljarder) på EU:s handelsbalans. Energi är dyr. Och det börjar bli ont om den. Många experter hävdar att de kända oljereserverna bara räcker för att täcka det nuvarande oljebehovet i fyrtio år till. Och i Europa fortsätter vi att slösa bort en stor del av denna energi genom ineffektiva apparater och bristande insikt hos energianvändarna. Detta utgör en kostnad utan nytta, oberoende av huruvida slöseriet sker vid produktionen eller användningen. Denna enorma kapitalförlust skulle kunna utnyttjas för andra ändamål, till exempel för att utveckla nya energieffektiva metoder, tekniska lösningar och investeringar. Energiförbrukningen bidrar också kraftigt till klimatförändringen, något som givit allt större anledning till oro under de senaste åren. Energin står för fyra femtedelar (78 %) av EU:s växthusgasutsläpp. Transportsektorn står för en tredjedel av denna mängd. För EU skulle kostnadseffektiva energibesparingar innebära minskat importberoende, bättre miljö och minskade kostnader för EU:s näringsliv i dessa tider när EU:s konkurrenskraft börjar släpa efter. Att minska energibehovet är således ett politiskt mål som skulle kunna bidra till de mål som sattes upp i Lissabon, eftersom det främjar EU:s ekonomi och skapar sysselsättning. Strategier för enegieffektivitet leder också till stora besparingar i hushållens energiräkningar och påverkar därför hela EU-befolkningens vardagsliv direkt. Myndigheterna, och särskilt EU, har till uppgift att få allmänheten och dess politiska företrädare att inse hur bråttom det är med ökad energieffektivitet. Det är av yttersta vikt för miljön, ekonomin och vår hälsa. Energieffektivitet är ett begrepp som innefattar många olika aspekter. I den här grönboken handlar det i första hand om att använda energi bättre genom effektivare teknik, och i andra hand om att spara energi genom att ändra vårt beteende. - Energieffektivitet är i stor utsträckning beroende av den teknik som används. Därför betyder förbättrad energieffektivitet att man använder bästa möjliga teknik för att minska förbrukningen, antingen i slutanvändningsskedet eller vid produktionen. Exempelvis innebär det att man byter ut sin gamla värmepanna mot en ny med 30 % lägre förbrukning. Eller att man inför system för att undvika olika hushållsapparaters energiförbrukning i stand-byläge (tv-apparater, elspisar osv.). Eller att man använder glödlampor som ger samma ljus med mindre energiförbrukning tack vare ny teknik. - Energibesparingar i ett större sammanhang har också att göra med förändringar i konsumenternas beteende. Exempelvis kan det handla om en politik som gör lokaltrafiken attraktivare och på så sätt får bilisterna att ta bussen eller tåget i stället. Eller om att upplysa folk om hur de kan minska värmeförlusterna i sina hus, till exempel genom korrekt användning av termostater. Grönboken skall sparka igång en debatt om hur EU främjar en allmän strategi för att uppmuntra till ökad användning av ny, energieffektivare teknik och ändra EU-konsumenternas beteenden. Forskning är särskilt viktig för att ta till vara de växande möjligheterna att öka energieffektiviteten – möjligheter som kommer att växa i takt med den ekonomiska utvecklingen. Forskning och utveckling inom området energieffektivitet genomförs inom ramprogrammen och programmet Intelligent energi för Europa , och kompletterar på så sätt politiken inom detta område. Målen är desamma: minskad förbrukning av fossila bränslen, fler arbetstillfällen i EU och större mervärde för EU:s ekonomi. 1. Fossila bränslen dominerar EU:s energiförbrukning Från början av sjuttiotalet till 2002 ökade energiförbrukningen i de nuvarande 25 EU-medlemsstaterna med nästan 40 %, medan BNP fördubblades genom en genomsnittlig ökning på 2,4 % per år. Därigenom minskade energi-intensiteten, dvs. förhållandet mellan BNP och energiförbrukning, med en tredjedel. Sedan år 2000 har denna positiva utveckling av energiintensiteten emellertid bromsats up, och har under två år bara legat kring 1 % (se bilaga 3). [pic] Detta EU-genomsnitt visar inte de stora skillnaderna mellan medlemsstaterna, som har att göra med deras olika näringslivsstruktur (t.ex. hur mycket energi-intensiv industri de har), den nationella valutans kurs mot euron och energieffektivitetsnivån, som naturligtvis är betydligt högre i EU:s femton gamla medlemsstater. I följande diagram visas den stora potentialen för förbättringar i de flesta nya medlemsstaterna. [pic] I diagrammet nedan är denna jämförelse korrigerad för skillnaderna i köpkraft i medlemsstaterna. [pic]Om den nuvarande tendensen fortsätter kommer bruttoefterfrågan på energi att öka med 10 % till 2020. Efterfrågan på el kan också komma att öka med 1,5 % per år. EU:s förbrukning skulle kunna nå 1 900 Mtoe inom 15 år (2020), jämfört med 1 725 Mtoe år 2005[30]. EU:s energiefterfrågan ökar ständigt, medan dess kolväteproduktion minskar. Oljeproduktionen nådde sin topp 1999, med 170 Mtoe, och förväntas minska till 85 Mtoe till 2030.[31]. Andelen förnybara energikällor i förbrukningen är fortfarande relativt låg: 6 % år 2000 och mellan 8 % och 10 % av den sammanlagda förbrukningen år 2010. Den förväntade minskningen av kärnkraften kommer sannolikt att medföra att andelen sjunker med 240 Mtoe. Därigenom skulle den inhemska produktionen av primärenergi kunna hamna på 660 Mtoe år 2030, mot 900 Mtoe år 2005. 2. Fördelarna med ökad energieffektivitet för EU:s ekonomi Om inga övertygande insatser görs för att bromsa utvecklingen mot ökad energiförbrukning kommer det även att vara till skada för EU:s satsningar inom ramen för Lissabonstrategin , som går ut på att göra EU till världens mest konkurrenskraftiga ekonomi. Stigande oljepriser har negativ inverkan på BNP-tillväxten. Minskat oljeberoende vore därför av omedelbar fördel för ekonomin. Men även om oljepriserna inte skulle öka finns det förnuftiga ekonomiska skäl att satsa starkt på effektivare energianvändning i EU. Här bör det diskuteras hur EU:s företag och befolkning kan göra ekonomiska vinster på kort, medellång och lång sikt genom att exempelvis installera ny, energieffektiv utrustning eller rusta upp byggnader. Eftersom energieffektivitet dessutom förutsätter tjänster och teknik på ett område där EU är världsledande skulle en effektivare energipolitik också innebära att EU i stället för att betala för importerade kolvätebränslen skulle få fler högkvalificerade jobb. Enligt uppskattningar som gjorts av den tyska rådgivande gruppen för hållbar utveckling[32] skulle över 2 000 heltidsjobb kunna skapas för varje miljon ton oljeekvivalenter som sparas till följd av åtgärder eller investeringar för att öka energieffektiviteten, jämfört med om man investerar i energiproduktion. Detta beläggs också i beräkningar som gjorts i andra undersökningar av denna fråga. Visserligen omfattar siffran inte jobb som skapas genom ökad export av europeisk teknik, men däremot minskade arbetstillfällen till följd av sänkt energiefterfrågan (se bilaga 5). Den ekonomiska potentialen av ökad energieffektivitet är beroende både av teknisk utveckling och av rådande och förväntade energipriser. Förbrukarna har fördel av lönsamma energieffektivitetsåtgärder. Ekonomin i stort kan också vinna genom att de insparade resurserna kan flyttas över till annan ekonomisk verksamhet. Forskningen har också en pådrivande roll för energieffektiviteten, och är samtidigt ett av de båda mål som satts upp i Lissabonstrategin för att återuppliva den europeiska ekonomin. Det andra målet är sysselsättning, som är nära förknippat med forskningsinsatserna. EU är dessutom ett av de ekonomiska områden i världen som är bäst lämpat att hjälpa utvecklingsländerna med att minska deras energiintensitet och uppnå en hållbarare ekonomisk tillväxt[33], bland annat genom export av sin spjutspetsteknik. 3. Energianvändning – skadligt för miljön Ökad förbrukning har direkta effekter i form av miljöförstörelse och klimatförändring. Luftkvaliteten är ett stort miljöproblem i EU. Kommissionen utarbetar just nu EU:s program för ren luft, Cafe (Clean Air For Europe), där man bland annat tar upp de skadliga effekter på människors hälsa, ekosystemen och jordbruksgrödorna som ozon och i synnerhet partiklar har[34]. Situationen kommer att förbättras till 2020, främst genom att de nuvarande utsläppsnormerna genomförs, men ökad energieffektivitet skulle också kraftigt kunna bidra till bättre luftkvalitet genom att mindre fossila bränslen behöver förbrännas. I miljömodeller[35] har man undersökt följderna av minskad energiförbrukning, och visat att de kan mätas i tusentals människor som undviker en för tidig död, eller i miljarder euro. Förbränningen av fossila bränslen ger upphov till växthusgasutsläpp. Om ingenting görs nu kan koldioxidutsläppen med dagens utvecklingstendenser i stället för att stabiliseras i stället öka så att de kommer att överskrida 1990 års nivå med 14 % år 2030. Med dagens ökning av energiförbrukningen kommer konflikten mellan vår energiefterfrågan (som till 80 % täcks av fossila bränslen) och försöken att skapa en hållbar miljö att bli särskilt märkbart från och med 2012. I sitt senaste meddelande om klimatförändring[36] kom kommissionen fram till att 50 % av framtidens minskningar av växthusgasutsläppen kan uppnås genom ökad energieffektivitet. Alla medlemsstater har åtagit sig att utveckla energiformer som inte leder till växthusgasutsläpp: ”grön el”, biobränslen osv. De har redan utarbetat planer för energibesparingar i vissa sektorer. Men EU har fortfarande inte visat att man förmår bryta de nuvarande tendenserna eller att man kan vända den allt mer ökande energiförbrukningen. 4. Den internationella lösningen Länge handlade energipolitiken bara om att tillfredsställa efterfrågan genom politiska åtgärder på utbudssidan. Först år 2000 formulerade Europeiska kommissionen i sin grönbok om trygg energiförsörjning en tydlig strategi baserad på efterfrågestyrning. Man föreslog en strategi som utgick från efterfrågan. Man kom fram till att EU hade för lite spelrum när det gällde energiförsörjningen, och att det var på efterfrågesidan som det fanns utrymme för handling. Därför har kommissionen utarbetat en första serie rättsakter om energieffektivitet, till exempel direktivet om byggnaders energiprestanda och kraftvärmedirektivet. Samma sak gäller för de mellanstatliga organisationerna som Internationella energibyrån (IEA): det är först helt nyligen som de har börjat se energieffektivitet som en prioritering, främst till följd av de rekordhöga oljepriserna. Inga verkliga bilaterala diskussioner om energifrågor har heller ägt rum mellan producerande och konsumerande länder. Genom strukturerade och löpande diskussioner skulle man ha kunnat införa ett visst mått av öppenhet och insyn på marknaden, och bidragit till stabila priser. Partnerskapet med Ryssland, som inleddes år 2000, och den planerade samtalen med OPEC kommer att göra det möjligt att stegvis avhjälpa denna brist i EU:s energipolitik. Den nya insikten främjas också av de internationella effekterna av vissa länders kraftiga ekonomiska tillväxt (främst Kina, Brasilien och Indien), som har fått energiförbrukningen att öka explosionsartat. Det bör dock framhållas att dessa länder är väl medvetna om att de måste minska sin energiintensitet, om inte annat så för att den snabbt ökande energiförbrukningen hotar deras ekonomi. Det saknas också en strukturerad dialog mellan de förbrukande länderna, som skulle kunna leda till en efterfrågebaserad strategi på världsnivå och göra dem mindre beroende av fossila bränslen, vilket skulle minska energiförbrukningens skadliga effekter på miljön. I följande diagram visas de stora skillnaderna i energi-intensitet mellan de olika stora förbrukningsregionerna under 2003[37]. [pic] I diagrammet nedan är denna jämförelse korrigerad för skillnaderna i köpkraft i dessa ekonomiska zoner. [pic] Källa: Enerdata 5. Att inleda diskussionen om långtgående mål för EU Utan förebyggande och föregripande insatser för att undvika ytterligare ökningar av energiförbrukningen kommer alla dessa problem med försörjningstrygghet, EU:s konkurrenskraft, klimatförändringen och luftföroreningen bara att förvärras. EU kan inte kosta på sig att låta dessa negativa prognoser besannas. Det är meningen att denna grönbok om energieffektivitet skall dra igång debatten om hur EU på ett kostnadseffektivt sätt kan minska energiförbrukningen i unionen med 20 % jämfört med prognoserna för 2020. Med dagens effektivaste teknik är det definitivt möjligt att spara cirka 20 % av medlemsstaternas energiförbrukning. Deras sammanlagda förbrukning uppgår i dag till cirka 1 725 Mtoe. Beräkningar visar att den kommer att nå upp till 1 900 Mtoe till år 2020 om ingenting görs. Målet måste därför vara att med hjälp av energibesparingar på 20 % nå ned till 1990 års förbrukningsnivå, dvs. 1 520 Mtoe. Detta innebär att en strikt tillämpning av alla åtgärder som vidtagits efter 2001, till exempel direktiven om energiprestanda, byggnader och kraftvärme, tillsammans med nya åtgärder, skulle kunna leda till besparingar på 1,5 % per år, vilket i sin tur skulle ge EU-25 möjlighet att nå ned till 1990 års förbrukningsnivå[38]. BILAGA 2 Besparingar i elförbrukning och utvecklingstendenser i hushållssektorn i EU-15 (källor: Wai 2004, Kem 2004)[39] Elbesparingar under perioden 1992-2003 [TWh/år] | Förbrukning 2003 [TWh/år] | Förbrukning 2010 (med oförändrad energipolitik) [TWh/år] | Förbrukning 2010 Tillgänglig potential (med extra strategier)[TWh/år] | Tvättmaskiner | 10–11 | 26 | 23 | 14 | Kyl- och frysskåp | 12–13 | 103 | 96 | 80 | Elspisar | - | 17 | 17 | 15,5 | Stand-byläge | 1–2 | 44 | 66 | 46 | Belysning | 1–5 | 85 | 94 | 79 | Torktumlare/torkskåp | – | 13,8 | 15 | 12 | Elektriska varmvattenberedare för hushåll[40] | – | 67 | 66 | 64 | Luftkonditionering | 5,8 | 8,4 | 6,9 | Diskmaskiner | 0,5 | 16,2 | 16,5 | 15,7 | Totalt | 24,5–31,5 | 377,8 | 401,9 | 333,1 | BILAGA 3 [pic] Den genomsnittliga minskningen av energiintensiteten är 1,6 % per år. BILAGA 4 Slutförbrukning 2002 | Byggnader (bostäder och tjänstesektorn) | Industri | Transport | Alla slutförbrukarsektorer | Mtoe | % av slutförbrukning | Mtoe | % av slutförbrukning | Mtoe | % av slutförbrukning | Mtoe | % av slutförbrukning | Fasta bränslen | 12,2 | 1,1 | 38,7 | 3,6 | 0,0 | 0,0 | 50,9 | 4,7 | Olja | 96,8 | 8,9 | 46,9 | 4,3 | 331,5 | 30,6 | 475,2 | 43,9 | Gas | 155,6 | 14,4 | 105,4 | 9,7 | 0,4 | 0,0 | 261,5 | 24,2 | El (inkl. 14 % från förnybara källor) | 121,3 | 11,2 | 91,2 | 8,4 | 6,0 | 0,6 | 218,5 | 20,2 | Värme utvunnen från energikällor | 22,8 | 2,1 | 7,5 | 0,7 | 0,0 | 0,0 | 30,3 | 2,8 | Förnybara energikällor | 29,0 | 2,7 | 16,2 | 1,5 | 1,0 | 0,1 | 46,2 | 4,3 | Totalt | 437,8 | 40,4 | 306,0 | 28,3 | 338,9 | 31,3 | 1 082,6 | 100,0 | BILAGA 5 Hur ökad energieffektivitet påverkar sysselsättningen Investeringar i kostnadseffektiva ökningar av energieffektiviteten medför nästan alltid positiva effekter för sysselsättningen[41]. Antalet nya arbetstillfällen är alltid större än vad som skulle vara fallet med jämförbara alternativa investeringar, till exempel för utvinning, omvandling och distribution av energi[42]. Att investeringar i energieffektivitet får så stora sysselsättningseffekter har två skilda orsaker. Den ena är den s.k. ”återföringseffekten” av energibesparande investeringar. Den har att göra med de indirekta följderna av att ekonomiska besparingar genom energieffektivitetsinsatser återinvesteras. Denna effekt står för så mycket som två tredjedelar av den ökade sysselsättningen[43]. Den andra är en direkt följd av sådana investeringar och beror på att det krävs arbetskraft för att genomföra den ursprungliga investeringen i energieffektivitet. Ett bra exempel är investeringar i upprustning av befintliga byggnader. Många sådana investeringar har den ytterligare fördelen att de är arbetsintensiva, får lokala och regionala effekter och kräver relativt liten import. Arbetskraftsbehovet omfattar ofta även outbildad arbetskraft, men också lågutbildade och högutbildade hantverkare, vilket gör det till ett användbart verktyg för att uppnå regionalpolitiska mål. Många andra direkta investeringar i energieffektivitet, exempelvis energieffektiva processlinjer inom industrin, installation av energieffektiva värmepannor, eller bättre underhåll av byggnader, skapar lika mycket eller mer sysselsättning per investerad euro som jämförbara alternativ (t.ex. infrastrukturinvesteringar i vägar, broar och energiöverföring). Talrika undersökningar har genomförts för att jämföra sysselsättningseffekterna av investeringar i energieffektivitet med alternativa investeringar. I en sådan underökning kom man fram till att varje miljon amerikanska dollar som investerades i energieffektivitet ledde till en direkt sysselsättningstillväxt med 12–16 arbetsår, mot endast 4,1 arbetsår för investeringar i koleldade kraftverk och 4,5 arbetsår för kärnkraftverk. Det betyder att investeringar i energieffektivitet sett på slutanvändarledet skapar tre till fyra gånger fler arbetstillfällen än jämförbara investeringar i energiförsörjning[44]. Man har också allmänt trott att kraftverksbyggen skulle ha mycket stor inverkan på den lokala ekonomin. Denna föreställning beror på att man har betraktat effekterna i ett litet område med stor koncentration av byggnadsutgifter och sysselsättning. För regionen som helhet har ett kraftverksbygge emellertid inte tillnärmelsevis så stor effekt som ett jämförbart program för ökad energieffektivitet. Dessutom gör de stora kapitalinvesteringar som krävs för kraftverk att de sammanlagda kostnaderna för att producera 1 kWh el är ungefär dubbelt så höga som för att spara 1 kWh. En del arbetstillfällen går emellertid också förlorade till följd av ökad miljöreglering och avreglering av energimarknaderna. När el- och gasmarknaderna öppnades ledde det exempelvis till sysselsättningsförluster på kort sikt, främst för att den ökade konkurrensen tvingade fram rationaliseringar i anläggningar för produktion, överföring och distribution av energi. Dessa nettoförluster av arbetstillfällen är beräknade utan att man har tagit hänsyn till återföringseffekten till följd av låga elpriser för stora industriförbrukare. Det är emellertid uppenbart att om man samordnar ökade investeringar i energieffektivitet med miljölagstiftning och avreglering av marknaderna kan man uppnå nettoökningar i fråga om sysselsättning[45]. Det finns många olika uppfattningar om hur många arbetstillfällen som kan skapas i EU genom ökad energieffektivitet. Uppskattningarna varierar kraftigt, beroende på investeringarnas omfång, löptid och typ. Man kan göra en grov uppskattning t.ex. genom att utgå från värdet på den energi som sparas om energieffektiviteten ökar med 1 % per år under en 10-årsperiod. Man skulle då hamna på en ökning av arbetstillfällena i storleksordningen 2 000 000 personår, om investeringarna exempelvis görs under ändamålsenliga förhållanden inom byggnadsrenoveringsbranschen[46]. Dessa uppskattningar styrks av andra studier[47]. Investeringar i energieffektivitet i denna sektor är särskilt lönsamma eftersom det finns en så stor besparingspotential och byggnadssektorn står för 40 % av EU:s sammanlagda energiförbrukning. De ökade möjligheterna att finansiera en del sådana investeringar med medel från strukturfonderna och genom medlemsstaternas rätt att minska mervärdesskatten och andra avgifter kan bidra till lönsamheten[48]. Det bör också nämnas att medlemsstaternas nya certifieringskrav för byggnaders energiprestanda förväntas ha mycket positiva effekter på sysselsättningen i byggbranschen. Samtidigt kommer de nya kraven att innebära att det ges information och råd om framtida kostnadseffektiva investeringar i energieffektivitet. Många av dessa investeringar kommer att behövas. Kraven på inspektion av värme- och luftkonditioneringssystem förväntas också öka sysselsättningen. Det finns ännu inga EU-omfattande beräkningar för vilka direkta sysselsättningseffekter dessa krav kommer att få, men mycket tyder på att medlemsstaterna tillsammans kommer att behöva cirka 30 000 nya specialister för certifiering och inspektion när de nationella lagarna väl har trätt i kraft. [1] Se även bilaga 1. [2] I The Mid-term Potential for Demand-side Energy Efficiency in the EU (Lechtenböhmer och Thomas, Wuppertal Institut für Klima Umwelt Energie GmbH, 2005) beskrivs i det nyaste scenariot för strategier och åtgärder i EU:s 25 medlemsstater en s.k. ”långtgående strategi” som går ut på att uppnå betydande minskningar av växthusgasutsläppen fram till 2020. Enligt den strategin skulle man förverkliga ungefär 80 % av den ekonomiska besparingspotential som i dag är möjlig. Därvid utgår man emellertid ifrån att beslutsfattarna är bättre informerade genom aktiva strategier och åtgärder, och ändrar sin inställning till bästa tillgängliga teknik för energieffektivitet. Resultaten i tabellen visar att detta strategi- och åtgärdsscenario skulle öka de 25 EU-staternas energieffektivitet med 29 %. Motivering till förslaget till direktiv om effektiv slutanvändning av energi och om energitjänster – KOM(2003) 739. MURE Database Simulation 2000 , SOS Italien; Economic Evaluation of Sectoral Emissions Reduction Objectives for Climate Change , Blok och Joosen, ECOFYS, Utrecht, 2000; Energy Efficiency Indicators, ODYSSEE, ADEME, Paris, 2004; Powering Profits: How Companies turn energy efficiency into shareholder value , Green Business Letter, April 2005; Improving energy efficiency by 5% and more per year, K. Blok, skall offentliggöras i Journal of Industrial Ecology; The Potential for more efficient electricity use in Italy , F. Krause; The Energy Efficiency Challenge , WWF, 2005; World Energy Assessment 2000 and 2004 update , UNDP:s webbplats; European Council for an energy efficient economy , Proceedings 2005 Summer study: Energy savings, What works and who delivers? , www.eceee.org [3] Rat für Nachhaltige Entwicklung, 2003, http://www.nachhaltigkeitsrat.de/service/download/publikationen/broschueren/Broschuere_Kohleempfehlung.pdf, Ecofys. [4] Detta exempel skulle se annorlunda ut om man tog hänsyn till skillnaderna i befolkningarnas köpkraft. Se detaljer i bilaga 1. [5] Till skillnad från USA, där oljeförbrukningen först sjönk men sedan ökade med sammanlagt 16 % mellan 1973 och 2003, ligger oljeförbrukningen i Frankrike – trots vissa ökningar under senare år – i dag fortfarande 10 % under sjuttiotalets förbrukning, och energiintensiteten är 30 % lägre än 1973. [6] Bland annat Europeiska investeringsbanken sluter samarbetsavtal med mellanhänder (oftast nationella och lokala banker) för att tillhandahålla ”globala” lån som mellanhänderna sedan beviljar till finansiering av mindre projekt. [7] http://www.europa.eu.int/comm/energy_transport/sv/lb_sv.html [8] Motivering till förslaget till direktiv om effektiv slutanvändning av energi och om energitjänster – KOM(2003) 739. MURE Database Simulation 2000 , SOS Italien; Economic Evaluation of Sectoral Emissions Reduction Objectives for climate change , Blok och Joosen, ECOFYS, Utrecht, 2000; Energy Efficiency Indicators , ODYSSEE, ADEME, Paris, 2004; The Mid-term Potential for Demand-side Energy Efficiency in the EU, Lechtenböhmer och Thomas, Wuppertal Institut für Klima Umwelt Energie GmbH, 2005; Powering Profits: How Companies turn energy efficiency into shareholder value , Green Business Letter, April 2005; Improving energy efficiency by 5% and more per year, K. Blok, to be published in Journal of Industrial Ecology; The Potential for more efficient electricity use in Italy , F. Krause; The Energy Efficiency Challenge , WWF, 2005; European Council for an energy efficient economy, Proceedings 2005 Summer study: Energy savings, What works and who delivers? , www.eceee.org [9] Hit hör bland annat bränsleceller, små lokala kraftverk och intelligenta elnät, effektivare användning av fossila bränslen i elkraftverk, sameldning samt biobränslen för transport. [10] KOM(2002) 431. [11] http://europa.eu.int/comm/internal_market/publicprocurement/studies_en.htm [12] http://europa.eu.int/comm/environment/GPP [13] Se direktivets motivering. [14] Ecofys, DM 70067, Cost effective retrofit in building s, 2005. [15] Ytterligare besparingar kan uppnås genom användning av lysdioder i belysningssystem, vilket enligt uppskattningar skulle kunna leda till besparingar fram till 2015 i Europa i storleksordningen 40GW vid förbrukningstoppar, eller 2 miljarder fat olja per år (citerat i Photonics for the 21st Century, VDI, 2005). [16] Se bilaga 2. [17] Man skulle genom direktivet kunna spara in minst 20 Mtoe, samtidigt som EU:s näringsliv skulle få en bättre konkurrensposition i världen. [18] Källor: IEA Things that go blip in the night , IEA 2005 Saving electricity in a hurry , Fraunhofer institute Study on options on a stand by label for Federal Ministry of Economics and Labour, februari 2005 . [19] T.ex. genom riktlinjer för tillverkning av nätaggregat och digitalboxar. [20] Kampanjen skall främja de viktigaste aktörernas informationsinsatser (nationella regeringar, regioner, kommuner, energimyndigheter, energiproducerande företag och leverantörer av energitjänster, kommunala företag, tillverkningsindustrin, byggföretag, jord- och skogsbruket, konsument-, bransch- och lantbruksföreningar, finansiella institutioner, nationella och utländska handelsorganisationer, icke-statliga organisationer och institutioner för utvecklingssamarbete. Liknande initiativ kommer att inledas i framtiden. [21] BAT (Best available technology) Reference Documents. [22] Direktiv 96/61/EG om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar. [23] Företag motsvarande cirka 90 % av industrins energiefterfrågan har anslutit sig till avtalet. [24] Förordning (EG) nr 1980/2000. [25] Förordning (EG) nr 761/2001. [26] IEA Saving oil in a hurry , 2005. [27] WTO, inlägg TN/TE/W/47 av den 17 februari 2005. [28] Ending the Energy Stalemate: A Bipartisan Strategy to Meet America’s Energy Challenges . [29] Se bl.a. Europeiska energi- och transportforumet, “ Scenario on Key drivers ”, Ecofys studies etc. [30] Dessa prognoser förutsätter en genomsnittlig tillväxt av BNP på 2,4 % per år. [31] Referensscenario för EU-25. Europeiska energi- och transportforumets scenario för de viktigaste drivkrafterna. [32] Rat für Nachhaltige Entwicklung , 2003, http://www.nachhaltigkeitsrat.de/service/download/publikationen/broschueren/Broschuere_Kohleempfehlung.pdf [33] UNDP, World Energy Assessment 2000 , uppdaterat 2004, http://www.undp.org/energy. [34] Bara under år 2000 gick 3 miljoner livsår förlorade i EU till följd av höga partikelkoncentrationer i den luft vi andas. Det motsvarar ungefär 288 000 förtidiga dödsfall. [35] Undersökning utförd för Cafe (Clean Air for Europe). [36] KOM(2005) 35. Kommissionen betonar vikten av energieffektivitet för att få ned växthusgasutsläppen på en nivå som är förenlig med ett stabilt klimat. Det beräknas att 50 % av de nödvändiga minskningarna (dvs. vad som behövs för att andelen sådana gaser i luften skall stabiliseras kring 550 ppm) skulle kunna uppnås genom ökad energieffektivitet. [37] Visserligen finns det andra energieffektiva regioner som i dag är konkurrenskraftigare än EU, men det är inget skäl för att EU inte skulle öka sin energieffektivitet och därmed sin egen konkurrenskraft. [38] Denna beräkning grundas på EU:s prognoser för BNP-utvecklingen, som visar en ökning med 2,4 % per år. Se European Energy and Transport, scenario on key drivers , Europeiska kommissionen, 2004. [39] Gemensamma forskningscentrets institut för miljö och hållbar utveckling (IES), lägesrapport 2004. [40] Den angivna besparingspotentialen avser endast minskade värmeförluster i stand-byläge genom tjockare isolering. Ytterligare besparingar kan uppnås genom reglerteknik (termostater och tidur). Större elbesparingar kan uppnås genom användning av solpaneler. [41] National and Local Employment Impacts of Energy Efficiency Investment Programmes, 2000. SAVE-undersökning, ACE, Storbritannien. [42] Employment Effects of Electric Energy Conservation, 2002. Charles River Associates. [43] Samma som föregående. [44] Samma som föregående. [45] Europaparlamentets undersökning, 2004. [46] Save-undersökning. [47] UNDP, World Energy Assessment , s. 185. Rådgivande gruppen för hållbar utveckling (Rat für Nachhaltige Entwicklung): Perspectives for coal in a sustainable energy industry , oktober 2003. [48] Det beräknas att lägre inkomstskatt och arbetsgivaravgifter, samtidigt som detta kompenseras med höjningar av energibeskattningen, kan skapa en halv miljon nya arbetstillfällen i Danmark. mtoe Energiintensitet 1990 = 100 | Fasta bränslen Energiintensitet | Förnybar energi | Olja | Naturgas | Kärnkraft | 100 75 50 25 2020 2010 2000 1990 2000 1750 1500 1250 1000 750 500 250 Sammanlagd energiförbrukning per bränsle, och energiintensitet | EE LT CZ SK LV PL HU SI FI MT CY EL PT BE ES EU UK LU NL SE FR DE IT AT IE DK 1600 1400 1200 1000 800 600 400 200 Energiintensiteten 2003 (i toe/miljoner euro av BNP till 1995 års marknadspriser) i EU-25 | 29% Överföringsförluster, etc | 6% Icke-energiförbr. | 18% industri 20% transport 10% Tjänster | 17% Hushåll | Bruttoenergiförbrukning EU25 (1 725 Mtoe) år 2005 (EU-25) - se bilaga 1 | by sector Russia China USA EU-25 Japan 2000 1800 1600 1400 1200 1000 800 600 400 200 Energiintensiteten 2003 (i toe/miljoner euro av BNP till 1995 års marknadspriser) Energiintensiteten 2003 (i toe/miljoner euro av BNP till 1995 års marknadspriser). BNP justerad efter köpkraft. 100 200 300 400 500 600 700 800 900 Japan EU-25 USA China Russia Energiintensitet | Energiefterfråga | BNP | 2030 2025 2020 2015 2010 2005 2000 1995 1990 1985 1980 1975 1971 200 175 150 125 100 75 50 EU-25: Långsiktig utveckling av BNP, energiefterfrågan och energiintensiteten (baslinje): 2000=100 |