Bryssel den 10.3.2005

KOM(2005) 84 slutlig

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET

Rapport om genomförandet av EU:s skogsbruksstrategi

{SEC(2005) 333}

1. INLEDNING

Detta meddelande är ett svar på Europeiska rådets begäran till kommissionen om att lägga fram en rapport om genomförandet av EU:s skogsbruksstrategi. Under utarbetandet av denna rapport hade kommissionen omfattande överläggningar med medlemsstaterna och berörda aktörer via Ständiga kommittén för skogsbruk och Rådgivande gruppen för skog och kork samt genom ett Internetbaserat samråd med aktörer.

I detta meddelande presenteras de viktigaste slutsatserna av analysen samt nya frågor som rör skogar och skogsbruk. Dessutom skisseras möjliga framtida åtgärder. Kommissionens arbetsdokument, som bifogas detta meddelande, ger en detaljerad beskrivning av de åtgärder och insatser som genomförts inom ramen för EU:s skogsbruksstrategi under perioden 1999–2004.

2. SKOGSBRUKET INOM EU

EU:s skogsbruk kännetecknas av en stor variation när det gäller skogstyper, skogsmarkens utbredning, ägarstruktur och socioekonomiska förhållanden. Skogar och annan trädbevuxen mark upptar sammanlagt ca 160 miljoner hektar eller 35 % av EU:s landareal. Dessutom ökar skogsmarkens utbredning i EU till följd av beskogningsåtgärder och vegetationens naturliga succession.

Skogarna i EU växer i mycket skiftande ekologiska miljöer, från boreala till mediterrana områden och från alpina till låglänta områden. Av alla olika naturmiljöer i Europa är det skogarna som hyser flest antal arter, och de har viktiga ekologiska funktioner, såsom bevarande av biologisk mångfald och skydd av vatten och mark. Ungefär 12 % av skogsarealen har avsatts som skyddade skogsområden. Skogarna bidrar till landskapliga och kulturella värden och ger förutsättningar för andra aktiviteter, såsom friluftsliv, jakt och turism.

Omkring 60 % av skogsarealen i EU är privatägd, med ca 15 miljoner ägare. De privata skogsinnehaven har en medelstorlek på 13 hektar, men de flesta privatägda skogar är mindre än 3 hektar stora.

EU är en av världens största producenter och konsumenter av skogsprodukter och bedriver en omfattande handel med dessa produkter. Skogsbruket och den skogsbaserade industrin sysselsätter omkring 3,4 miljoner personer och har ett årligt produktionsvärde på cirka 356 miljarder euro (2001). Den årliga virkesproduktionen i EU uppgår i genomsnitt till nästan 400 miljoner m3, och då avverkas endast drygt 60 % av den årliga skogstillväxten. Skogsbrukets ekonomiska och sociala betydelse för landsbygden kan lätt underskattas, eftersom de som arbetar inom skogsbruket ofta är egenföretagare eller småföretag och deras verksamhet ofta är kopplade till andra näringar. Utöver trä och kork ger skogarna även andra produkter, exempelvis hartser, medicinalväxter, svamp och bär.

Skogsskydd är en ständigt aktuell fråga i EU. Biotiska faktorer och bete är de huvudsakliga orsakerna till skogsskador. Andra viktiga faktorer som påverkar skogarna är luftföroreningar, stormar och skogsbränder. EU:s lagstiftning har lett till en betydande förbättring av luftkvaliteten, men nedfallet av luftföroreningar är fortfarande ett problem. Kraftiga stormar har under senare år orsakat allvarliga skador på stora skogsområden. Omkring 0,5 miljoner hektar skog och annan trädbevuxen mark brinner varje år, främst i Medelhavsländerna.

EU:s utvidgning till 25 medlemsstater har lett till en betydande ökning av EU:s skogssektor, både i skogsareal (20 %) och i produktionsmässig och ekologisk potential. Många av de nya medlemsstaterna har återinfört äganderätten och privatiserat skogsmark och andra skogsrelaterade tillgångar, även vissa tidigare statligt drivna verksamheter som rör skogsförvaltning. Ändå är andelen offentligt ägda skogar fortfarande högre i de tio nya medlemsstaterna än i de 15 gamla medlemsstaterna.

3. EU:S SKOGSBRUKSSTRATEGI

I rådets resolution av den 15 december 1998 om en skogsbruksstrategi för Europeiska unionen[1] fastställdes en ram för skogsrelaterade åtgärder till stöd för hållbart skogsbruk, baserad på en samordning av medlemsstaternas och EU:s skogspolitik och initiativ som rör skogar och skogsbruk. Hänsyn tas till EU:s och dess medlemsstaters åtaganden i det internationella samarbetet, i synnerhet FN:s konferens om miljö och utveckling 1992 (UNCED) och dess uppföljningskonferenser, samt ministerkonferenserna om skydd av skogarna i Europa (MCPFE)[2].

Strategin framhåller den betydelse skogens mångsidiga roll och ett hållbart skogsbruk har för samhällets utveckling och fastställer ett antal viktiga beståndsdelar som skall ligga till grund för strategins genomförande. Den förklarar att ansvaret för skogspolitiken vilar på medlemsstaterna men att EU kan bidra till genomförandet av ett hållbart skogsbruk genom gemensamma politiska åtgärder, i enlighet med subsidiaritetsprincipen och begreppet delat ansvar. Strategin lägger också tonvikt vid genomförandet av internationella åtaganden, principer och rekommendationer genom nationella eller regionala skogsprogram eller motsvarande styrmedel, och aktivt deltagande i allt internationellt samarbete som gäller skogen, och framhåller nödvändigheten av att förbättra samordning, kommunikation och samarbete inom alla politikområden av betydelse för skogssektorn.

4. BEDÖMNING AV GENOMFÖRANDET

FÖRUTSÄTTNINGARNA FÖR SKOGSPOLITIKEN I EU HAR FÖRÄNDRATS KRAFTIGT SEDAN 1980, BÅDE GENOM BESLUT SOM DIREKT PÅVERKAR SKOGSSEKTORN OCH GENOM MER ALLMÄNNA POLITISKA FÖRÄNDRINGAR.

Världstoppmötet om hållbar utveckling, som hölls i Johannesburg 2002, gav skogen en tydlig roll när det gäller hållbar utveckling. På alleuropeisk nivå anges i deklarationen och resolutionerna från den fjärde ministerkonferensen om skydd av skogarna i Europa (Wien, 2003) gemensamma begrepp och definitioner samt ett antal sammanhållna åtgärder för skogsskydd och hållbart skogsbruk.

På EU-nivå är antagandet av sjätte miljöhandlingsprogrammet 2002 och reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken 2003, som innebar en stärkning av åtgärderna för landsbygdsutveckling, viktiga framsteg som har konsekvenser för medlemsstaternas skogspolitik.

Bland mer allmänna politiska förändringar kan nämnas Lissabon- och Göteborgsstrategierna och EU:s utvidgning. Det nya konstitutionsfördraget, som håller på att ratificeras, innebär däremot inga ändringar för skogspolitiken i EU.

4.1. Den internationella skogspolitiska diskussionen

På världstoppmötet om hållbar utveckling tog man upp flera frågor som rörde skogsbruk och konstaterade att hållbart skogsbruk kan ha en viktig roll för att förverkliga de allmänna mål och principer som fastställdes i Johannesburg. Med tanke på den betydelse skogarna har för ett miljömässigt hållbart samhälle och det stora antal fattiga som är beroende av dem för sitt uppehälle, är skogarna en betydelsefull faktor när det gäller att nå millennieutvecklingsmålen.

EU och dess medlemsstater har spelat en aktiv roll i FN:s skogsforum (UNFF), som inrättades 2000, och har förbundit sig att genomföra bestämmelser i andra internationella avtal, konventioner och protokoll, exempelvis UNFCCC[3] och dess Kyotoprotokoll, CBD[4], UNCCD[5], IITO[6] och CITES[7]. Trots framstegen på internationell nivå när det gäller att diskutera frågor som certifiering och skogslagstiftningens efterlevnad pågår emellertid fortfarande en snabb avskogning och skogsförstörelse i många delar av världen.

Som svar på ett ökat intresse från samhällets sida har Europeiska kommissionen börjat ta itu med problemet med illegal skogsavverkning genom att anta en handlingsplan för skogslagstiftningens efterlevnad, styrelseformer och handel (FLEGT)[8] och nyligen genom ett lagförslag om FLEGT[9].

På alleuropeisk nivå har ministerkonferensen om skydd av skogarna i Europa blivit ett väl fungerande forum där europeiska länder och EU har utarbetat omfattande skogspolitiska riktlinjer och stärkt samordningen och samarbetet.

Dessutom har forskningssamarbete både i Europa och internationellt mobiliserat de europeiska ländernas och partnerländernas kompetens att ta fram vetenskapligt validerad kunskap för att stödja genomförandet av skogspolitiska rekommendationer.

4.2. Hållbart skogsbruk i EU

Under strategins genomförandeperiod har EU gjort framsteg när det gäller att införa nya och bättre instrument för att främja skogsskydd och hållbart skogsbruk. I detta avsnitt sammanfattas utvecklingen i skogspolitikens utveckling på nationell nivå och skogsrelaterade åtgärder på EU-nivå

4.2.1. Nationella skogsprogram

Stora framsteg har gjorts när det gäller att utarbeta och genomföra nationella skogsprogram i EU. Inom ministerkonferensen om skydd av skogarna i Europa har man tagit fram en gemensam modell för nationella skogsprogram, i syfte att fastställa en social och politisk ram för hållbart skogsbruk som grundas på styrelseformer med delaktighet och insyn och följer internationella åtaganden som rör skogsfrågor.

De nationella skogsprogrammen tar upp frågor som skogens produktiva funktion och det hållbara skogsbrukets ekonomiska bärkraft, skogsbrukets bidrag till landsbygdsutveckling, skydd och ökning av skogens biologiska mångfald, mildring av klimatförändringar, skogens skyddande funktioner samt rekreation och sociala och kulturella aspekter. Även om programmen har liknande mål, så är deras inriktning varierande och återspeglar den socioekonomiska och ekologiska variationen i Europas skogar.

De nationella skogsprogrammen ger en referensram för att övervaka framstegen i genomförandet av skogsrelaterade åtgärder och initiativ inom EU och för att mäta och bedöma mervärdet av särskilda EU-åtgärder på detta område.

I sina nationella skogsprogram framhåller länderna behovet av att stärka samarbetet mellan olika sektorer. Det behövs fortfarande insatser för att se till att de nationella skogsprogrammen integreras fullt ut i de nationella strategierna för hållbar utveckling, och att de behandlar alla relevanta frågor och stöds av alla aktörer.

4.2.2. EU-åtgärder till stöd för hållbart skogsbruk

EU-åtgärderna till stöd för hållbart skogsbruk omfattar flera viktiga verksamhetsområden: landsbygdsutveckling, skogsskydd och skogsövervakning, biologisk mångfald, klimatförändringar, skogsbaserade produkter, skogscertifiering, forskning, information och kommunikation om skogsfrågor samt skogsodlingsmaterial och växtskydd.

Politiken för landsbygdsutveckling har varit det viktigaste verktyget för att genomföra EU:s skogsbruksstrategi på EU-nivå. EU:s ekonomiska stöd till skogsbruksåtgärder i samband med landsbygdsutveckling uppgår till 4,8 miljarder euro för perioden 2000–2006 (nästan 10 % av budgeten för landsbygdsutveckling). EU:s landsbygdsutvecklingspolitik grundar sig på en integrerad områdesbaserad modell som utgår från det ömsesidiga beroendet mellan sektorsspecifik och sektorsövergripande politik, regionala och lokala särdrag och principer samt lägger tonvikt vid de lokala samhällenas aktiva engagemang och delaktighet.

Kommissionens förslag att stärka EU:s landsbygdsutvecklingspolitik under perioden 2007–2013[10] lägger en grund för att mer fullständigt integrera skogsbruksfrågorna i landsbygdsutvecklingspolitiken. Ett sätt att åstadkomma detta skulle vara att stärka samstämmigheten mellan landsbygdsutvecklingsprogram och nationella skogsprogram, utbyta information om och bästa praxis för hur skogsbruksåtgärder kan användas samt förbättra övervakningen och utvärderingen av skogsbruksåtgärder i fråga om landsbygdsutvecklingspolitikens övergripande mål.

EU:s bestämmelser för skydd av skogar mot bränder[11] och luftföroreningar[12] har lett till en betydande kunskapsökning och utveckling av den konkreta verksamheten på skogsområdet. Bestämmelserna har också främjat samarbetet mellan EU-länderna på dessa områden. Luftföroreningar och skogsbränder är dock fortfarande stora problem. Kommissionen har nyligen inrättat en expertgrupp som skall analysera hur skogsbränder kan förebyggas på EU-nivå och ge rekommendationer om framtida åtgärder. Dessutom har EU – genom förordningen om övervakning av skogar och miljösamspel i gemenskapen (Forest Focus)[13] som antogs 2003 – fått möjligheten att utveckla ett omfattande och integrerat system för skogsövervakning, med nya parametrar för mark, biologisk mångfald och klimatförändringar. Ett sådant system skulle efter hand också kunna omfatta socioekonomiska aspekter av skogar och skogsbruk och ge en bättre integration av nationella skogsdatabaser i ett EU-täckande övervaknings- och rapporteringssystem. De kriterier och indikatorer för hållbart skogsbruk som tagits fram inom ministerkonferensen om skydd av skogarna i Europa bör beaktas i detta sammanhang.

Ett viktigt framsteg inom EU när det gäller bevarande av biologisk mångfald är inrättandet av nätverket Natura 2000. Många medlemsstater har ändrat riktlinjerna för skogsbruket för att gynna den biologiska mångfalden och stärka de miljötjänster som skogbruket tillhandahåller. Ett ekologiskt representativt nätverk av skyddade skogsområden inom Natura 2000 tillsammans med åtgärder för att öka den biologiska mångfalden i kommersiellt brukade skogsbestånd är troligen ett effektivt sätt att nå målen för bevarande av biologisk mångfald. Det finns dock fortfarande behov av att kartlägga, undersöka och övervaka skogens biologiska mångfald både i och utanför skyddade områden.

Fastän skogssektorns roll för att begränsa klimatförändringar slogs fast genom Kyotoprotokollets regler, som man kom överens om efter det att strategin antogs, har utvecklingen av riktade åtgärder för kolbindning, däribland skogsplantering och återbeskogning, gått långsammare än väntat. Trä kan få stor betydelse både som biomassa för energiproduktion för att minska utsläppen från fossila bränslen, i överensstämmelse med EU:s direktiv om förnybara energikällor, och som ett miljövänligt material. Inom EU har man än så länge inte fullt ut tagit tillvara möjligheterna att använda biomassa som energikälla, och när detta sker bör man se till att konkurrensen inte snedvrids i onödan. Trä kan också komma att bli en viktig kolkälla i framtiden.

Det finns också ett växande behov av att utvärdera hur klimatförändringarna påverkar skogsekosystemen och utarbeta åtgärder för anpassning till denna påverkan. Utöver begränsande åtgärder (minskade utsläpp av växthusgaser), kommer det i framtiden också att bli nödvändigt att tänka på anpassningsåtgärder (anpassning av skogarna till ett förändrat klimat).

En rad olika åtgärder för att öka användningen av trä och stärka den skogsbaserade industrins konkurrenskraft har genomförts som en följd av meddelandet om konkurrenskraften hos Europeiska unionens skogsbruksbaserade industrier som antogs 1999. Kommissionen har nyligen gjort en utvärdering av det meddelandet. Ett av resultaten är att Europas konsumenter bör få mer information om fördelarna med trä från hållbart skötta skogar som en förnybar och miljövänlig resurs, och att det finns behov av att skapa gynnsamma villkor som gör att de skogsbaserade industrierna kan höja sin konkurrenskraft och öka användningen av trä.

Certifiering har varit ett av redskapen för att främja ett hållbart skogsbruk och göra det möjligt för konsumenterna att medvetet välja träprodukter som kommer från hållbart skötta skogar. Hittills har certifieringen utvecklats inom den privata sektorn som ett marknadsbaserat redskap med begränsad reglering från de offentliga myndigheternas sida.

Stora forskningsinsatser har gjorts inom EU:s ramprogram för forskning och COST[14] för att stödja och vidareutveckla hållbart skogsbruk och stärka skogssektorns konkurrenskraft. Skogssektorn bör verka för Lissabonmålen på ett framåtsyftande sätt. För att göra detta behövs ett strategiskt tänkande inom hela sektorn, understött av en bred och långsiktig vision om skogsforskningens omfattning och prioriteringar.

På grundval av resultaten från ett pilotprojekt inledde kommissionen under 2004 en förberedande åtgärd i syfte att utveckla ett Internetbaserat system för information och kommunikation om skogsfrågor. Denna åtgärd måste åtföljas av en undersökning av specifika användarkrav och en bedömning av begränsningarna i befintliga nationella datakällor.

Växtskyddet och kvaliteten hos skogsodlingsmaterial har en avgörande betydelse för de europeiska skogarnas produktionsförmåga. Under de senaste åren har lagar antagits för att få ett mer enhetligt genomförande av flera viktiga aspekter av EU:s lagstiftning om saluföring av skogsodlingsmaterial.

Inte bara levande växter utan också trä som importeras från tredje land till EU utgör en allvarlig risk för införsel av skadegörare och sjukdomar. Nya och strängare bestämmelser för att motverka dessa risker infördes 2004 i det befintliga regelverket.

4.3. Samordning, kommunikation och samarbete

Under hela perioden för strategins genomförande har samordningen med medlemsstaterna och samrådet med berörda aktörer kanaliserats genom de befintliga organen, framför allt förvaltningskommittéer och rådgivande kommittéer som ger råd till kommissionen, lämnar yttranden och främjar informationsutbyte.

Ständiga kommittén för skogsbruk har utfört sin förvaltningsfunktion för förordningar om skogsskydd och skogsövervakning. Kommittén har också haft en viktig roll som ett forum för särskilt samråd om skogsfrågor. Regelbundet informationsutbyte, samarbete och samordning med aktörer inom skogsbruket har ägt rum via Rådgivande gruppen för skog och kork och Rådgivande kommittén för gemenskapspolitik i fråga om skogsbruk och skogsbruksbaserade industrier .

Ett viktigt steg togs i slutet av 2001 då kommissionen inrättade en särskild grupp för skogsbruk, med deltagare från olika generaldirektorat, för att stärka samordningen av skogsfrågor mellan de olika generaldirektorat som ansvarar för EU-politik som är av betydelse i sammanhanget.

När det gäller det internationella arbetet samordnar medlemsstaterna och kommissionen, före internationella möten som rör skogsfrågor, sina ståndpunkter i rådets arbetsgrupp för skog. Arbetsgruppen behandlar också EU-politik som rör skogsfrågor och lagförslag av världsomspännande karaktär, däribland FLEGT-initiativet.

Trots dessa insatser har medlemsstater och aktörer enträget begärt att den grundläggande organisationen för samordning, kommunikation och samarbete skall ses över, med hänsyn till nya problem och ett förändrat politiskt sammanhang.

5. VÄGEN FRAMÅT – EN HANDLINGSPLAN FÖR HÅLLBART SKOGSBRUK INOM EU

I stort sett gäller ännu de grundläggande principer och beståndsdelar som fastställdes 1998 i EU:s skogsbruksstrategi. Hållbart skogsbruk och skogens mångsidiga roll är fortfarande de övergripande gemensamma principerna. Nationella skogsprogram utgör en lämplig ram för att realisera dessa principer. Det råder också bred enighet om det växande behovet av att ta hänsyn till världsomspännande och sektorsövergripande frågor i skogspolitiken.

Erfarenheterna från genomförandeperioden visar att skogar och skogsbruk kan bidra till Lissabonmålen om hållbar ekonomisk tillväxt och konkurrenskraft och till Göteborgsmålen om skydd av naturresursernas kvantitet och kvalitet. För att bevara och maximera detta bidrag i framtiden måste strategin och arbetet med att genomföra den sättas in i det politiska sammanhang som vuxit fram på senare tid.

De olika åtgärder som genomförts under de senaste åren har visserligen lett till framsteg när det gäller hållbart skogsbruk, men konkurrenskraften och den ekonomiska bärkraften hos skogsbruket i EU – som parallellt fyller ekonomiska, sociala och miljömässiga syften – har i växande grad stött på motstånd på en öppen och global marknad. För de flesta skogsägare är det inte lätt att uppnå stordriftsfördelar. De levererar ett stort antal varor och tjänster till samhället, men för sin försörjning är de till stor del beroende av att sälja trä. För att tillfredsställa allmänhetens växande intresse av skogen för dess miljömässiga och sociala nytta, krävs i många fall förändrade skötselmetoder som kan leda till att skogsbrukets ekonomiska bärkraft minskar. Om man skall kunna bevara ett skogsbruk som fyller flera syften i EU, måste man ta itu med dessa frågor i framtiden.

EU:s skogsstrategi grundas på subsidiaritet och delat ansvar, men det finns många olika politiska åtgärder och initiativ som påverkar skogar och skogsbruk. Det finns ett behov av att stärka sambandet mellan EU:s olika politiska åtgärder, liksom samordningen mellan kommissionen och medlemsstaterna, och att inrätta lämpliga metoder för att övervaka hur strategin genomförs, så att skogens olika funktioner och deras kopplingar till annan politik behandlas på ett sammanhållet sätt när politiken utformas.

Alla aktörer som sysslar med skog och skogsbruk framhåller vikten av goda styrelseformer för skogsskydd och hållbart skogsbruk. För att få goda styrelseformer krävs att politikens utformning och genomförande bygger på deltagande och samarbete. Samrådsmekanismerna inom skogsbruket behöver stärkas både på EU-nivå och på nationell nivå, för att få större öppenhet i beslutsfattandet och underlätta en organiserad dialog med alla aktörer.

Sist men inte minst framhålls i allt högre grad skogarnas världsomspännande betydelse för hållbar utveckling, inbegripet de aspekter som rör klimatförändring och biologisk mångfald. EU bör fortsätta att kraftfullt stödja de internationella åtagandena för ett hållbart skogsbruk på global nivå. I detta avseende kommer beslutet om den framtida internationella överenskommelsen om skogar, som skall fattas vid UNFF:s femte möte i maj 2005, att bli betydelsefullt.

Genom att ge en referensram för skogspolitiken och skogsrelaterade initiativ och åtgärder har EU:s skogsbruksstrategi lett till att skogsfrågorna i dag diskuteras på ett nytt sätt. Det ändrade politiska sammanhanget innebär emellertid att det i framtiden kommer att behövas en mer samlad och framåtsyftande metod för förvaltningen av EU:s skogsresurser.

En sådan metod bör baseras på en gemensam syn på EU:s skogssektor och de utmaningar den står inför globalt och på EU-nivå och nationell nivå, och på en gemensam insikt om vad skogar och skogsbruk kan bidra med till det moderna samhället. Metoden bör omfatta ett antal tydliga mål som kan bilda grund för regelbunden övervakning och inventering. Den bör också sammanföra de tematiska, horisontella och sektorsövergripande politiska initiativen i EU och på nationell nivå inom en organiserad ram för att åstadkomma bättre och effektivare samordning och samråd och underlätta informationsflödet mellan de olika berörda aktörerna.

Kommissionen anser att man skulle kunna skapa en sådan ram genom att utarbeta en handlingsplan för hållbart skogsbruk i EU. En handlingsplan skulle kunna ge den impuls som krävs för att omvandla EU:s skogsbruksstrategi till en dynamisk process som kan klara av att hantera det politiska sammanhang som håller på att växa fram och ge resultat som ligger i linje med Lissabon- och Göteborgsstrategierna.

Efter att ha sett över genomförandet av EU:s skogsbruksstrategi föreslår kommissionen Europeiska rådet att den skall göra följande:

1. Utarbeta en handlingsplan för hållbart skogsbruk i EU, som bör utgöra en samlad ram för genomförandet av skogsrelaterade åtgärder och fungera som ett verktyg för samordning mellan EU:s åtgärder och medlemsstaternas skogspolitik. De åtgärder som skall genomföras på EU-nivå och på nationell nivå bör omfatta, men inte begränsa sig till, följande aspekter och områden: socioekonomiska frågor (skogsbrukets konkurrenskraft, värdering av sociala och miljörelaterade varor och tjänster), miljöfrågor (klimatförändring, skogsbränder, vatten och bevarande av biologisk mångfald); användning av trä som energikälla; information om trä som ett förnybart och miljövänligt material; frågor rörande styrelseformer, övergripande verksamheter (forskning, utbildning, skogsstatistik och övervakning) samt samordning, kommunikation och samarbete. Internationella aspekter av dessa frågor bör också tas upp.

2. Se över de hjälpmedel och arbetssätt som för närvarande används inom EU för att underlätta samordning, kommunikation och samarbete mellan olika politikområden som rör skogsbruket, mot bakgrund av skogspolitikens och beslutsprocessernas växande komplexitet. Denna översyn kommer också att omfatta rådets beslut av den 29 maj 1989 om inrättande av en ständig kommitté för skogsbruk[15], och denna kommittés roll i genomförandet av handlingsplanen.

Kommissionen föreslår att handlingsplanen läggs fram 2006.

[1] EGT C 56, 26.2.1999, s. 1.

[2] Strasbourg 1990, Helsingfors 1993, Lissabon 1998 och Wien 2003.

[3] FN:s ramkonvention om klimatförändringar.

[4] Konventionen om biologisk mångfald.

[5] FN:s konvention för bekämpning av ökenspridning.

[6] Internationella organisationen för tropiskt timmer.

[7] Konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter.

[8] KOM(2003) 251 slutlig.

[9] KOM(2004) 515 slutlig.

[10] KOM(2004) 490 slutlig.

[11] Rådets förordning (EEG) nr 2158/92.

[12] Rådets förordning (EEG) nr 3528/86.

[13] Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2152/2003.

[14] COST: europeiskt samarbete inom vetenskaplig och teknisk forskning.

[15] EGT L 165, 15.6.1989, s. 14 [Svensk specialutgåva, område 3, volym 29, s. 163].