MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET - Jordbrukets varukedjor, beroende och fattigdom - Förslag till en handlingsplan för EU

INNEHALLSFÖRTECKNING

1. Varför behövs en handlingsplan för EU till stöd för jordbruksråvaror i utvecklingsländerna?

2. Prioritering av problemen med varukedjor och råvaruberoende

2.1. Strategi: Utveckla råvarustrategier på nationell och internationell nivå

2.2. Föreslagna EU-åtgärder

2.2.1. Stöd till utveckling av de råvaruberoende utvecklingsländernas råvarustrategier

2.2.2. Fortsatt reform av de internationella råvaruorganen och deras strategier

3. Hantering av långsiktig prisnedgång

3.1. Strategi: Öka råvarornas och ekonomins konkurrenskraft

3.1.1. Förbättring av producenternas kapacitet och stöd

3.1.2. Säkerställande av väsentlig infrastruktur i råvaruproducerande områden

3.1.3. Fortsatta politiska reformer på makronivå

3.1.4. Utveckling och utnyttjande av regional integrering

3.2. Föreslagna EU-åtgärder

3.2.1. Stöd till genomförande av varukedjestrategier

3.2.2. Utveckling av regionala stödtjänster

3.2.3. Stöd till avtal om ekonomiskt partnerskap med AVS-länderna

4. Hantering av råvarurisker och tillgång till finansiering

4.1. Strategi: Utveckla institutioner och instrument

4.2. Föreslagna EU-åtgärder

4.2.1. Underlättande av producenternas tillgång till försäkringar mot råvarurisker och handelsfinansiering

4.2.2. Utveckling av instrument för krishantering på makronivå

4.2.3. Förbättring av tillgången till EU:s kompenserande instrument Flex

5. Diversifiering kring traditionella råvaror

5.1. Strategi: Förbättra regeringarnas förmåga att stödja diversifiering

5.2. Föreslagna EU-åtgärder

5.2.1. Vägledning till regeringarna i deras val

5.2.2. Stöd till landsbygdsutveckling

5.2.3. Utökat stöd till den privata sektorn

6. En framgångsrik integrering i det internationella handelssystemet

6.1. Strategi: Maximera de råvaruberoende utvecklingsländernas möjligheter i det multilaterala handelssystemet

6.2. Föreslagna EU-åtgärder

6.2.1. Att säkra ett utvecklingsinriktat resultat av utvecklingsagendan från Doha

6.2.2. Att övervaka de externa verkningarna av jordbrukspolitiken

6.2.3. Att maximera de råvaruberoende utvecklingsländernas tillträde till EU-marknaden

6.2.4. Att stödja de råvaruberoende utvecklingsländernas ansträngningar att dra bättre nytta av sitt marknadstillträde

7. Främjande av hållbara affärsmetoder och investeringar i de råvaruberoende utvecklingsländerna

7.1. Strategi: Främja företagens ansvar för en hållbar råvaruproduktion

7.2. Föreslagna EU-åtgärder

7.2.1. Internationellt främjande av företagens sociala ansvar

7.2.2. Hjälp till de råvaruberoende utvecklingsländerna att dra nytta av företagens sociala ansvar

7.2.3. Konkurrensfrämjande

8. Kommande åtgärder

1. Varför behövs en handlingsplan för EU till stöd för jordbruksråvaror i utvecklingsländerna?

Råvaruberoendet är återigen tillbaka på den internationella dagordningen. De dramatiska prisfall som nyligen har inträffat har fått världssamfundet att noggrant granska frågan och göra flera allmänna utfästelser om att vidta åtgärder [1]. Senast var det ett flertal råvaruberoende utvecklingsländer [2] som uppmärksammade WTO på sin situation och gjorde gällande att de var i behov av särskild uppmärksamhet [3].

[1] T.ex. den tredje FN-konferensen om de minst utvecklade länderna i Bryssel 2001, Doha-förklaringen i november 2001, konferensen om utvecklingsfinansiering i Monterrey 2002, världstoppmötet för hållbar utveckling i Johannesburg 2002 och FN:s generalförsamling 2002.

[2] "Råvaruberoende utvecklingsländer" avser länder som är särskilt utsatta för utvecklingstendenser, tex. prisrörelser, på de internationella jordbruksråvarumarknaderna och därför i viss mån står inför samma utmaningar vad avser utveckling. Det innebär inte att en särskild definition finns eller bör finnas.

[3] Meddelande från Kenya, Uganda och Tanzania (WTO WT/COMTD/W/113 av den 19 maj 2003) och "Sectoral initiative on cotton" (Sektoriellt initiativ i fråga om bomull), presenterat inför WTO av Tchad, Mali, Benin och Burkina Faso, WT/MIN (03)/W/2 tillsammans med WT/GC/W/516TN/AG/GEN/4.

Internationell handel med jordbruksvaror är av avgörande betydelse för sysselsättningen och inkomsten för miljoner människor i utvecklingsländerna samtidigt som den är en väsentlig källa till intäkter och utländsk valuta för många utvecklingsländer. För många regioner i utvecklingsländerna är råvaror dessutom motorn i den ekonomiska utvecklingen. Tillvaron för producenterna av dessa varor är dock osäker, eftersom priserna på en stor mängd varor är mycket instabila och dessutom följer en långsiktigt nedåtgående trend. Mellan 1970 och 2000 föll priserna på vissa av utvecklingsländernas huvudsakliga exportvaror, exempelvis socker, bomull, kakao och kaffe, med mellan 30 och 60 procent (konstanta US-dollar).

De fallande och instabila priserna får direkta följder för den mänskliga utvecklingen genom att de negativt påverkar jordbruksinkomster, jordbrukslöner, sysselsättning och landsbygdsbefolkningens hälsa. Prisutvecklingen är särskilt negativ vad gäller ansträngningarna att minska fattigdomen i råvaruberoende utvecklingsländer, där en betydande del av befolkningen och ekonomin är beroende av dessa produkter. Där ger prismönstren även upphov till makroekonomiska obalanser genom en minskning av exportintäkter, räntebetalningsförmåga, import, krediter, statsintäkter och tillhandahållande av grundläggande samhällstjänster såsom hälso- och sjukvård samt utbildning.

I omkring 50 länder står tre eller färre exportråvaror för den stora merparten av exportintäkterna. Dessa länder återfinns huvudsakligen i Afrika, söder om Sahara, men även i Karibien och Centralamerika (se bilaga). Flera tillhör de minst utvecklade länderna, är instängda av land eller är små östater. Många råvaruberoende utvecklingsländer har fastnat i en fälla av fallande intäkter och investeringar, stagnerande konkurrenskraft, beständig fattigdom och beroende. Deras råvarusektorer har svårt att anpassa sig till allt hårdare internationell konkurrens och förändringar på världsmarknaden samtidigt som länderna har små resurser för att komma till rätta med situationen.

Kommissionen anser att traditionella råvarusektorer fortfarande är en huvudkälla till sysselsättning, inkomster, exportintäkter och fattigdomsbekämpning i de råvaruberoende utvecklingsländerna. Åtgärder behöver emellertid vidtas för att understödja dem. Sektorerna kan annars komma att svikta i flera länder med allvarliga socioekonomiska och politiska konsekvenser.

Meddelandet bygger på ett arbetsdokument från EU om jordbrukets råvaruhandel, beroende och fattigdom (SEK(2003) 908). I det dokumentet utforskades de utmaningar som utvecklingsländer som är beroende av jordbruksråvaror står inför och möjliga strategier i dessa länder. I detta dokument föreslås en handlingsplan för EU för att stödja dessa råvaruberoende utvecklingsländer och deras producenter. De övergripande målen för de föreslagna åtgärderna är att

* förbättra producenternas inkomster från traditionella och andra varor, och

* minska intäktssårbarheten, både på producent- och makronivå.

Dokumentet fokuserar på jordbruksråvaror (i motsats till mineralråvaror) som handlas och marknadsförs internationellt. Orsaken till detta är att jordbruksråvaror har en mer direkt koppling till fattigdom än mineralråvaror på grund av att så många småbrukare och arbetstagare är involverade i produktionen. Timmer berörs inte i dokumentet eftersom kommissionen redan har en särskild strategi, en budget och omfattande, pågående program för den sektorn och därtill driver en handlingsplan för bekämpning av illegal skogsavverkning [4].

[4] Jfr. Kom(2003)251: Skogslagstiftningens efterlevnad, styrelseformer och handel (FLEGT) - Förslag till en handlingsplan för EU, 21.5.2003.

Meddelandet kompletterar andra nyligen upprättade meddelanden, bl.a. Kom(2002) 429 "Fattigdomsbekämpning på landsbygden", Kom(2002) 513 "Handel och utveckling - Att hjälpa utvecklingsländerna att dra nytta av handeln" och meddelande av den 26 november 2003 "Återupplivande av förhandlingarna rörande utvecklingsagendan från Doha - ett EU-perspektiv". Det åtföljs av kommissionens "Förslag till partnerskap mellan EU och Afrika till stöd för utvecklingen i bomullssektorn", vilket lanseras samtidigt och innebär en specifik tillämpning av den politik och de åtgärder som anges i detta meddelande i bomullsberoende utvecklingsländer.

I dokumentet föreslås politiska prioriteringar för att bemöta sex stora utmaningar som de råvaruberoende utvecklingsländerna står inför, nämligen att prioritera problemen med råvaruberoende på nationell och internationell nivå, hantera prisfall, hantera råvarurisker och ge tillgång till finansiering, diversifiera kring de traditionella råvarorna, framgångsrikt integrera sig med det internationella handelssystemet och främja hållbara företagsmetoder och investeringar i de råvaruberoende utvecklingsländerna.

För att den här handlingsplanen skall lyckas är det av avgörande betydelse att EU enas om en gemensam ståndpunkt, så att gemenskapens och medlemsstaternas ansträngningar stärker varandra. Det måste finnas starkt stöd inom EU om framsteg skall göras inom det område som dokumentet avser. Detta gäller såväl när medlemsstaterna agerar på egen hand som bilaterala biståndsgivare eller i sådana internationella organ som Världsbanken, Internationella valutafonden och FN som när kommissionen företräder gemenskapen på handelsområdet och andra områden. Kommissionen ser fram emot en stimulerande dialog med medlemsstaterna i syfte att klargöra prioriteringar och roller för att säkerställa ett snabbt och effektivt genomförande av den här handlingsplanen. Diskussionsunderlag återfinns i en bilagd tabell.

2. Prioritering av problemen med varukedjor och råvaruberoende

Till följd av att den internationella interventionspolitiken övergavs i slutet av 1980-talet och att råvarumarknaderna reformerades i utvecklingsländerna på 1990-talet har råvarusektorerna, och i synnerhet små producenter, i stor utsträckning lämnats på egen hand i sin kamp med marknadens krav. Nationella utvecklingsstrategier har i stort sett bortsett från dessa frågor trots råvarusektorernas betydelse för bekämpning av fattigdom och de svårigheter sektorerna står inför. På internationell nivå måste de internationella råvaruorganen omformulera sina mål mot bakgrund av de nya förutsättningarna.

2.1. Strategi: Utveckla råvarustrategier på nationell och internationell nivå

Nationell nivå: Kommissionen anser att de råvaruberoende utvecklingsländernas regeringar måste utveckla strategier för att hantera nedgången i deras råvarusektorer och de växlande internationella råvarumarknaderna. Då detta arbete ingår i ansträngningarna för att bekämpa fattigdomen, bör strategierna anges i nationella utvecklingsstrategier, exempelvis strategier för minskad fattigdom. För att ta itu med alla problem samtidigt kan det bli nödvändigt att låta prioriteringar i varukedjorna återspeglas i sektoriella strategier (t.ex. för jordbruk och transport) eller i flersektoriella strategier (t.ex. för landsbygdens utveckling). På så sätt kan regeringen göra viktiga avvägningar mellan exempelvis stöd till grödor för egen mat och stöd till avsalugrödor, befintlig och alternativ produktion eller investeringar i traditionella råvaruproducerande områden med relativt sett höga tillväxt- och sysselsättningsmöjligheterer jämfört med i mer resurssvaga eller avlägsna områden.

Strategin bör vara grundad på en detaljerad kedjeanalys, som omfattar såväl sektorns starka och svaga sidor som hot och möjligheter. Detta är viktigt för möjligheten att kunna prioritera lösningar. Strategin bör ange åtgärder som kan förbättra konkurrenskraften och arbetskraftens inkomster vad avser traditionella råvaror och minska producenternas sårbarhet. Miljöfrågor kommer att kräva särskild uppmärksamhet dels av hälso- och konkurrensskäl och för att nå en hållbar lösning dels i syfte att i ett sammanhang ta itu med jordbruksrelaterade globala miljöproblem, exempelvis klimatförändringar, ökenspridning, markförstörelse, förlust av biologisk mångfald och vattenföroreningar. Strategin skulle kunna innefatta åtgärder som främjar alternativa inkomstmöjligheter för producenter som troligtvis inte kommer att förbli konkurrenskraftiga i sin nuvarande verksamhet. Den skulle också kunna undersöka sätt att begränsa sårbarheten för intäktskriser på makronivå. Strategierna måste ta hänsyn till regionala begränsningar och möjligheter samtidigt som de siktar mot större regional integration och stordriftsfördelar. En av huvuduppgifterna för en strategi för en varukedja är att definiera de roller som aktörerna i kedjan har och att leta efter synergieffekter och partnerskap. Därför är det av avgörande betydelse att många berörda parter deltar i framtagandet och genomförandet av råvarustrategin. Strategierna måste vara flexibla och regelbundet ses över så att de kan anpassas till nya utmaningar. Även om strategins genomförande inte behöver medföra stora ekonomiska investeringar för regeringen, kommer det att krävas stor kapacitet på regeringsnivå, institutionell nivå och i fråga om personalens kompetens för att ta itu med hinder och flaskhalsar genom föreskrifter etc. Det kan råda större brist på sådan kapacitet än på ekonomiska resurser och alternativkostnaden för detta måste beaktas.

Internationell nivå: Världssamfundet behöver få ett övergripande synsätt på utvecklingen inom de enskilda råvarusektorerna. Det behövs ett system för att analysera kort- och långsiktig prisutveckling, hjälpa marknaden att fungera bättre (t.ex. genom marknadsinformation) och bemöta utvecklingen vad avser i synnerhet handelsregler, möjlighet att spåra ursprung, hållbarhet och kvalitetskrav. Detta skulle till stor del kunna uppnås genom att de enskilda råvarustrategierna i de internationella råvaruorganen stärks. I synnerhet anser kommissionen att de internationella råvaruorganen på ett mer kraftfullt sätt bör arbeta mot hållbara utvecklingsmål, bl.a. utvecklingen hos fattiga befolkningsgrupper. Detta skulle kunna innefatta ett perspektiv på varukedjor, vilket även framhölls av den gemensamma fonden för råvaror 1993. Med bättre mål, strategier och deltagande från de berörda parternas sida bör de internationella råvaruorganen kunna dra större nytta av och påverka ansträngningar från andra internationella aktörer som arbetar med tvärgående råvaruinitiativ. Genom att höja sin ambitionsnivå och förbättra sin effektivit bör de internationella råvaruorganen kunna få förnyat stöd från sina medlemmar.

2.2. Föreslagna EU-åtgärder

2.2.1. Stöd till utveckling av de råvaruberoende utvecklingsländernas råvarustrategier

Europeiska kommissionen och medlemsstaterna bör stödja de råvaruberoende utvecklingsländerna vid utformningen av råvarustrategier och införlivandet av dem i nationella utvecklingsstrategier. Detta stöd bör t.ex. omfatta en analys av råvarusektorernas hållbarhet, betydelse för fattigdom och behov, uppbyggnad av den personalkapacitet och institutionella kapacitet som behövs för att säkerställa flexibla och efektiva strategier och stöd för att få många berörda parter att delta. Som ett första steg bör EU, inom ramen för sina vanliga samarbetsformer, inleda en dialog med råvaruberoende länder som är intresserade av att samarbeta för att modernisera eller diversifiera sina råvarusektorer.

2.2.2. Fortsatt reform av de internationella råvaruorganen och deras strategier

Mot bakgrund av Helsingfors-principerna [5], som komissionen och medlemsstaterna har enats om, och i syfte att förbättra de internationella råvaruorganens verksamhet, bör EU engagera sig i att genomföra reformen av dessa organ.

[5] Rådets arbetsgrupp för råvaror kom överens om Helsingfors-principerna vid ett informellt möte i Helsingfors 1999. Coreper noterade följande slutsatser från mötet: direkta marknadsinterventioner bör undvikas, de internationella undersökningsgruppernas positiva erfarenheter bör återspeglas i det framtida samarbetet - dock bör framtida samarbetsformer beslutas i varje enskilt fall, det bör finnas en minimiandel av företrädare från produktions- och konsumtionsländer för att garantera ett effektivt mellanstatligt samarbete, den privata sektorn bör få en mer framskjutande roll inom ramen för samarbetet och strukturerna och beslutsprocesserna (bl.a. orimliga administrativa förfaranden och krav) bör rationaliseras.

I fråga om mål och funktioner, anser kommissionen att de internationella råvaruorganen bör bli mer inriktade på hållbar utveckling och komplettera sin nuvarande fokus på marknadens sätt att fungera med en tydlig fokus på miljömässig och socioekonomisk hållbarhet. De internationella råvaruorganen bör bli mer lyhörda gentemot de berörda parterna i såväl produktions- som konsumtionsländerna och svara på aktuella utmaningar på råvarumarknaderna. I synnerhet bör de sträva efter att främja sektorernas gemensamma intressen (såsom kvalitetsuppgradering), förbättra insyn och konkurrensförutsättningarna på marknaden, stimulera allmän efterfrågan på en given råvara och underlätta samt övervaka projekt som är av särskilt intresse för de råvaruberoende utvecklingsländerna. Samverkan med nationella råvarustrategier bör eftersträvas där sådana finns.

Vad avser motiverandet av och medlemskap i ett internationellt råvaruorgan, bör detta ha stöd hos så många medlemmar och berörda parter att det är motiverat att inrätta en särskild mellanstatlig institution. Ett internationellt råvaruorgan behöver inte nödvändigtvis stödja sig på ett internationellt råvaruavtal, under förutsättning att det har givits ett mandat (exempelvis det internationella råvaruorganet för bomull). EU bör utvärdera sitt medlemsskap i de internationella råvaruorganen till stor del mot bakgrund av en bedömning av deras bidrag till EU:s mål avseende hållbar utveckling och bör överväga att lämna organ som är av mindre betydelse, som fortlöpande presterar dåligt eller som är mycket små. För att förbättra synligheten och verkningarna och minska de administrativa kostnaderna, föreslår kommissionen att internationella råvaruorgan som ansvarar för liknande varor för slås samman, exempelvis kaffe och kakao, jute, bambu och gummi, FAO-grupper av hudar, skinn och kött etc.

I fråga om ledningen, bör målet för de regeringar som är medlemmar i internationella råvaruorgan huvudsakligen vara att underlätta. Detta överensstämmer med regeringarnas roll i råvarusektorerna efter det att de interventionistiska åtgärderna i råvaruavtalen har avskaffats och producentländernas marknadsorganisationer har kollapsat. Den verkställande styrelsens funktion bör omprövas och rationaliseras. Regeringarna bör helst ge den verkställande makten till väl insatta personer som stöder sitt handlande på en överenskommen ståndpunkt. Styrelsen bör övervaka, vägleda och underlätta arbetet i de internationella råvaruorganens sekretariat. Endast en gång om året bör samtliga medlemmar och företrädare för de berörda parterna träffas för att se över vilka framsteg som har gjorts och diskutera strategier.

Råvaruorganens sekretariat bör vara små och kostnadseffektiva. Personalkostnaden måste anpassas till den nivå som gäller för en enhet inom ett specialiserat FN-organ. Vidare skulle vissa övergripande uppgifter, exempelvis ekonomisk administration, spridning av information och projektövervakning, gemensamt kunna överlämnas till konsulter eller delas av sekretariaten. I samband med reformen bör tunga förfaranden undvikas och användningen av moderna kommunikationsmedel främjas, i synnerhet när det gäller de specialiserade kommittéerna.

3. Hantering av långsiktig prisnedgång

Råvarupriserna visar en långsiktigt nedåtgående pristrend. Trenden har huvudsakligen föranletts av stora produktivitetsvinster som har gjort det möjligt för producenterna att acceptera lägre priser för sina produkter. Andra faktorer har också ökat produktionen, exempelvis trycket på länder att förvärva mer utländsk valuta med hjälp av ett begränsat antal verksamheter, devalveringar av de nationella valutorna i många råvaruproducerande länder till följd av strukturella anpassningsprogram, tagandet i bruk av nya produktionsområden och produktionssubventioner i vissa länder. Efterfrågan på råvarorna har inte ökat i takt med utbudet.

Erfarenheter har visat att det inte är lämpligt att bemöta strukturella marknadsobalanser i fråga om jordbruksråvaror genom internationell marknadsintervention. De väsentliga förutsättningarna för att lösa situationen är inte uppfyllda och det förefaller osannolikt att de skulle bli det inom den närmsta framtiden. De råvaruberoende utvecklingsländerna behöver andra sätt att hantera de fallande priserna.

De råvaruberoende utvecklingsländernas råvarupolitik tar ofta inte i tillräcklig grad itu med de höga produktions- och transaktionskostnaderna, som underminerar ländernas internationella konkurrenskraft. Den begränsade storleken på de flesta av de råvaruberoende utvecklingsländernas inhemska marknader är ett annat hinder för att uppnå konkurrenskraft. I många små utvecklingsländer kan genomförande av en trovärdig politik och stordriftsfördelar i produktion, bearbetning samt försörjning med insatsvaror endast möjliggöras i ett större, regionalt sammanhang. Trots detta har marknadsreformerna i länderna i allmänhet inte beaktat de tänkbara fördelarna med regional integrering.

3.1. Strategi: Öka råvarornas och ekonomins konkurrenskraft

3.1.1. Förbättring av producenternas kapacitet och stöd

För att komma till rätta med fallande priser kan råvaruproducenter försöka begränsa genomsnittskostnaderna, få kvalitetspremier, erövra andelar på specialiserade marknader, upprätta förbindelser med nya köpare och förbättra avtalsvillkoren. För detta fordras investeringar på grundval av marknadens potential i stället för den rent faktiska produktionskapaciteten. Kapaciteten för bearbetning av råvaror måste förbättras för att öka kvalitet och förädlingsvärde. Om det skall bli möjligt för producenter och bearbetare att på ett effektivt sätt bemöta marknadens krav måste även sådana tjänster som marknadsinformation och rådgivning, däribland vidareutbildning, förbättras på grundval av pågående forskning. Forsknings- och rådgivningstjänster bör på ett bättre sätt anpassas efter producenternas situation och organisation. Ett regionalt förhållningssätt för de flesta av dessa tjänster är önskvärt på grund av stordriftsfördelarna.

Flertalet jordbrukare, dvs. de som producerar för den breda marknaden, bör främst göra investeringar för att minska de genomsnittliga produktions- och marknadsföringskostnaderna eller försöka få kvalitetspremier. Jordbrukare vars organisation och regelverk medger det kan erbjuda delar av sin produktion till väl integrerade specialiserade marknader (på grundval av ursprung, ekologisk produktion, rättvis handel etc.) För detta fordras fortlöpande kvalitetsförbättringar, möjligheter att komma in på nya marknader och, i fråga om ekologiskt odlade produkter, antagande av erforderlig lagstiftning. Jordbrukare som kan uppfylla höga krav i fråga om kvalitet, säkerhet, produktionsprocesser, leveransdatum etc. skulle kunna erbjuda marknaden (exempelvis internationella återförsäljare) ett brett utbud av produkter, mot bakgrund av erforderlig kapacitetsuppbyggnad. För alla kategorier av jordbrukare är det väsentligt att stärka och förbättra jordbruksorganisationer, branschorganisationer för råvaror, handelssammanslutningar och regionala nätverk. Detta kommer att underlätta kontakterna med köpare och tillgången till de specifika tjänster som de olika aktörerna behöver och kommer att göra det möjligt att erbjuda större volymer på marknaden.

3.1.2. Säkerställande av väsentlig infrastruktur i råvaruproducerande områden

Allmän infrastruktur (vägar, telekommunikation, vatten och elektricitet) är väsentligt för råvarusektorernas konkurrenskraft. Denna struktur måste säkerställas av de nationella regeringarna och samordnas på regional nivå. Tillgång till interregionala transportsystem och ett tillfredsställande nätverk av vägar till och inom råvaruområdena har stor betydelse när det gäller att minska transportkostnaderna, vilka står för huvuddelen av transaktionskostnaderna. Pålitliga telekommunikationssystem, däribland mobiltjänster, är av avgörande betydelse också vad gäller prisinformation, utvidgning av försäljningsnätverk och organiserande av affärstransaktioner. Staten är skyldig att tillhandahålla en del av den här infrastrukturen, men den skall samtidigt se till att lagar och föreskrifter som begränsar monopolsituationer och privilegiejakt efterlevs [6].

[6] Jfr. KOM(2003)326: Reform av statsägda företag i utvecklingsländerna, särskilt allmännyttiga företag: om behovet av att utvärdera alla alternativ.

3.1.3. Fortsatta politiska reformer på makronivå

För en effektiv liberalisering fordras att regeringarna åtar sig nya uppgifter, närmare bestämt att underlätta, möjliggöra, meddela föreskrifter om och övervaka verksamhet i den privata sektorn. Det är av avgörande betydelse för främjandet av lokala och utländska investeringar att lagar och föreskrifter som minskar kostnaderna och riskerna med att göra affärer antas och efterlevs. Regeringarna måste anta och se till att tydliga regler om avtal mellan marknadsaktörer efterlevs. De måste fastställa rättvisa, tydliga och förutsebara konkurrensvillkor genom t.ex. skattepolitik, konkurrenspolitik, upprätthållande av minimikrav för produkternas kvalitet och arbets- och miljökrav för produktionen. Det behövs även åtgärder för att minska de administrativa kostnaderna och byråkratin i samband med tullförfaranden, kvalitetsbedömningar och kvalitetsmärkningar, arrende och förvärv av land etc. Det är viktigt att rikta in sig på kvaliteten, eftersom det förhållandet att en exportör har problem att nå upp till godtagbar standard kan skada hela landets rykte och därigenom drabba exportörer som uppfyller kraven. På samma sätt kan stärkta inhemska miljökrav underlätta tillgången till utvecklade länders marknader samtidigt som den lokala miljön och folkhälsan skyddas. En dialog bland huvudaktörerna i reformprocessen skulle göra det möjligt att se vilka hinder det finns för investeringar och anpassa reformåtgärderna därefter.

3.1.4. Utveckling och utnyttjande av regional integrering

Regional integrering ger unika möjligheter att öka de råvaruberoende utvecklingsländernas konkurrenskraft, i synnerhet för små länder. Kostnaderna för insatsvaror skulle kunna sänkas till följd av en harmonisering av produktspecifikationer, större handelsvolymer och ett ökat antal leverantörer. Avsättningen skulle också gynnas, bl.a. den till bearbetningsföretag och exportörer på angränsande marknader, vilket innebär att värdet bibehålls i de producerande regionerna. En förbättring av näringslivsvillkoren på regional nivå kommer att vara avgörande för att locka investeringar till exempelvis bearbetningsverksamhet. För att dra nytta av dessa möjliga fördelar måste ansträngningarna för att avskaffa tullhinder och icke-tariffära handelshinder för produkter, tjänster och personer förstärkas. Mer integrering behövs också, i synnerhet överensstämmelse i fråga om inrikespolitik och lagar samt föreskrifter, gemensamma regionala transportsystem och antagande av harmoniserade eller gemensamma standarder.

Marknadstransaktioner på råvarumarknader skulle kunna effektiviseras genom regionala råvarubörser. Detta har på nationell nivå än så länge inte varit så framgångsrikt i Afrika, söder om Sahara, bland annat på grund av att marknaden är så liten. En regional råvarubörs kan bidra till marknadsinsyn, sänkta transaktionskostnader, definiering av bättre kvalitetsstandarder och förbättrad disciplin på marknaden, exempelvis i form av upprätthållande av avtal.

3.2. Föreslagna EU-åtgärder

3.2.1. Stöd till genomförande av varukedjestrategier

EU - kommissionen och medlemsstaterna - bör stödja genomförandet av råvarustrategier inom ramen för stödet till dessa länder och med lämpliga instrument för långsiktig utveckling. Vad gemenskapen beträffar kan befintliga medel från Europeiska utvecklingsfondens nationella och regionala vägledande program användas. En halvtidsöversyn av de olika landstrategierna och programanslagen när det gäller AVS-länderna kommer att ske 2004. Det kommer att vara ett väsentligt tillfälle för de berörda länderna att i samarbete med Europeiska kommissionen se över befintliga finansieringsprioriteringar och där så behövs ge högre prioritet åt råvarurelaterade teman, exempelvis jordbrukets och landsbygdens utveckling, mot bakgrund av att det övergripande stödet till länder som presterar särskilt bra kommer att öka. Begränsat stöd kan också eventuellt ges även om landsbygdens utveckling eller jordbruk inte är prioriterade områden i programplaneringen för länderna.

3.2.2. Utveckling av regionala stödtjänster

EU (gemenskapen och medlemsstaterna) bör stödja regionala åtgärder som främjar råvaruutvecklingen, exempelvis regionala nätverk av jordbruksorganisationer, branschorganisationer för råvaror, handelssammanslutningar, kvalitetsförbättrande tjänster (certifiering, provning, marknadsinformation), kedjerelaterad teknologi och marknadsundersökningar, samordnad infrastruktur, bl.a. transportnät, samt investeringsfrämjande åtgärder.

3.2.3. Stöd till avtal om ekonomiskt partnerskap med AVS-länderna

Gemenskapen är fullständigt inställd på att bistå de råvaruberoende utvecklingsländerna när det gäller att uppnå regional integrering och gemenskapen är övertygad om att detta kan leda till många tänkbara fördelar. I fråga om AVS-länderna kommer förhandlingarna om avtal om ekonomiskt partnerskap att vara ett väsentligt instrument för att gynna sådan integrering. Förhandlingarna kommer att beröra frågor som rör AVS-ländernas handel med EU och sinsemellan, däribland exporten av råvaror. De frågor som skall behandlas kommer att sträcka sig från marknadtillträde till handelsrelaterade bestämmelser, däribland hälsonormer och växtskyddsnormer som AVS-länderna anser är en viktig fråga. Därtill kopplat utvecklingssamarbete kommer att underlätta för AVS-länderna att använda denna struktur för att stödja regional integrering och handel, vilket inbegriper utvecklingen av råvarusektorer. I samarbete med AVS-länderna kommer kommissionen att försöka se till att frågan om råvaruberoende får tillbörlig uppmärksamhet i förhandlingarna om avtal om ekonomiskt partnerskap.

Redan avser mer än 30 % av de ekonomiska anslagen till AVS-länderna i de regionala vägledande programmen handel och regional integrering. Därtill kommer ytterligare anslag från de nationella programmen och programmen för samtliga AVS-länder. Sammantaget kommer uppskattningsvis mer än 600 miljoner euro att anslås för regional integrering och handel i gemenskapens program. Gemenskapen kommer att följa upp och förstärka programmen där så behövs i samband med förhandlingarna om avtal om ekonomiskt partnerskap.

4. Hantering av råvarurisker och tillgång till finansiering

Liberaliserade marknader för jordbruksråvaror kännetecknas ofta av omväxlande korta perioder (få år) av högre priser och längre perioder av lägre priser. Det finns stor instabilitet inom dessa perioder, vilket ger upphov till osäkerhet och minskar jordbrukarnas vilja och förmåga att göra investeringar. Det kan även föranleda osäkerhet hos andra aktörer i kedjan och därmed driva priserna nedåt.

Liberaliseringen av jordbruksmarknaderna i utvecklingsländerna och avvecklingen av marknadsorganisationerna har medfört att jordbrukarna i högre grad är utsatta för marknadsrisker och behovet att själva finansiera insatsvaror. Eftersom banker ofta är ovilliga att låna ut pengar till den riskabla jordbrukssektorn, kan det bli omöjligt för företagare att förbättra sin produktion och teknologi och att finansiera insatsvaror, marknadsföring och bearbetning.

Regeringar påverkas också av fluktuationer i råvarupriserna som påverkar skatteintäkterna och minskar förmågan att bibehålla grundläggande samhällstjänster. De ökar trycket på reserverna av utländsk valuta och valutakursen, vilket försvårar räntebetalningar på skulder och gör importen relativt sett dyrare.

Kompenserande finansiering har varit ett viktigt instrument för att försöka skydda utvecklingsländer och producenter från de värsta följderna av instabila priser och intäkter. Genom dessa instrument tilldelades väsentliga medel, men de gav också upphov till problem i synnerhet vad avser utbetalningsnivåerna, vilket har undergrävt deras konjunkturbalanserande verkan. Det står nu klart att olika instrument behövs för att dämpa återverkningar på producent- och makronivå.

4.1. Strategi: Utveckla institutioner och instrument

Om tillgången till finansiering skall kunna förbättras behövs det bättre säkerheter för jordbruksbelåning, så att risken för utebliven återbetalning minskar. En del nya förslag går ut på att likvida säkerheter (i motsats till säkerheter i fasta tillgångar såsom mark och maskiner etc.) införs. Likvida säkerheter skulle kunna omfatta varulagerkvitton [7], långfristiga avtal och riskhanteringsinstrument. För att de lokala bankerna skall kunna godta belåning mot varulagerkvitton behöver de en pålitlig och inte alltför dyr tredje part för att förvalta säkerheten och bestämmelser om varulagerkvitton som skyddar innehavarens rättigheter och begränsar kreditriskerna. En förbättrad förvaltning av säkerheter kan få betydande återverkningar på utvecklingen, eftersom tekniken kan tillämpas på ett brett sortiment av produkter, exempelvis jordbruksprodukter, reservdelar och gödningsmedel. Krediter avsedda för insatsvaror skulle också kunna utvecklas om insatsvarorna kopplas till marknaderna för avsättningen. Ett annat sätt att föra kapital till lokala producenter skulle vara att uppmuntra bankerna att tillsammans med internationella och multilaterala finansinstitutioner bevilja lån mot exportavtal. Dessutom skulle mikrokreditprogram för jordbruket kunna vara ett komplement inom vissa områden.

[7] Varulagerkvitton avser vissa kvantiteter av råvaror som låntagaren förvarar hos en tredje person.

Marknadsbaserade försäkringar mot råvarurisker kan ge producenter och handlare en möjlighet att gardera sig mot följderna av prisfluktuationer eller naturkatastrofer under en skördesäsong. Världsbanken har genom sitt initiativ avseende hantering av råvarurisker börjat pröva möjligheten att införa säljoptioner [8] i de råvaruberoende utvecklingsländerna och initiativet skall nu utvidgas till andra instrument. Om sådana instrument skall fungera i praktiken måste de emellertid genomföras i tillräckligt stor skala för att tilldra sig intresse från finansiärer. Därför är det av största vikt att finna nya distributionskanaler för att öka täckningen och minska de administrativa kostnaderna. Det är också viktigt att förbättra kapaciteten för eventuella köpare av dessa instrument (banker, kooperativ etc.) och att uppmuntra internationella investerare att upprätta förbindelser med råvaruberoende utvecklingsländer. Vidare kan försäkringar mot råvarurisker minska kreditriskerna om lokala banker uppmuntras att inkludera dem i sitt utbud av tjänster för råvarusektorn. Det bör emellertid konstateras att dessa instrument inte är avsedda att kompensera jordbrukare för långvariga prisfall.

[8] I en prisrisktransaktion med säljoptioner betalar försäkringstagaren en premie för att binda priset (lösenpris) en viss dag på en internationell råvarubörs. Om priset på råvarubörsen den överenskomna dagen är lägre än lösenpriset, får försäkringstagaren en utbetalning. Om priset är högre säljer producenten till marknadspriset men förlorar den överskjutande delen.

Regeringarna i de råvaruberoende utvecklingsländerna behöver kunna hantera den makroekonomiska sårbarheten som deras beroende av råvaror medför både vad avser skatteintäkter och växelkursstabilitet/betalningsbalans. I fråga om skatter kan sårbarheten minskas genom att skatteunderlaget breddas till att omfatta andra varor än råvaror, att skatteindrivningen effektiviseras och att en konjunkturutjämnande skattepolitik genomförs. Sådana reformer tar emellertid lång tid. Prisinstabilitetens inverkan på betalningsbalansen är ännu svårare att komma till rätta med.

De flesta råvaruberoende utvecklingsländer behöver få tillgång till försäkringar för att dämpa de makroekonomiska verkningarna. Det finns flera instrument som åtminstone delvis skulle kunna ersätta de befintliga makroekonomiska ersättningssystem som internationella givare har infört. I utbyte mot en premie skulle försäkringarna garantera en viss nivå på budgetinkomsterna och utländsk valuta om priset på en exportråvara faller under en viss nivå. Länderna skulle också kunna skydda sig mot andra risker, exempelvis specifika klimatförhållanden som påverkar produktionen. Skyddssystemen för exportintäkterna kan utvidgas till att omfatta importerade basråvaror, t.ex. olja, spannmål och insatsvaror för jordbruket.

4.2. Föreslagna EU-åtgärder

4.2.1. Underlättande av producenternas tillgång till försäkringar mot råvarurisker och handelsfinansiering

EU kommer att stödja utvecklandet och utprovandet av en rad nya försäkringsinstrument och finansiella instrument för de olika aktörerna i varukedjan, däribland producenter. Efter de uppmuntrande resultaten från de första initiativen avseende hantering av råvarurisker består nästa utmaning i att bygga ut dem så att de når upp till en nivå där de kan täcka verklig efterfrågan och därmed väcka ett varaktigt intresse hos de internationella organ som tillhandahåller de ifrågavarande instrumenten. Handelsfinansiering skulle kunna integreras i initiativet avseende hantering av råvarurisker.

4.2.2. Utveckling av instrument för krishantering på makronivå

EU kommer att stödja pilotförsöken med marknadsbaserade försäkringsinstrument på makronivå för att dämpa råvarukrisernas återverkningar. Det gäller därvid att fastställa vilka internationella regler som kommer att behövas vid tillämpningen av dessa instrument. Världssamfundet bör också överväga att tillfälligt medfinansiera den premie som är kopplad till försäkringen samtidigt som det håller fast vid närbesläktade internationella regler. EU bör härvid hjälpa de råvaruberoende utvecklingsländerna att inrätta ett säkerhetsnät som gör det möjligt att överföra medel till de som drabbas av råvarukriser.

EU och världssamfundet bör tillsammans fortsätta att utforska alternativa internationella utlåningsmöjligheter som minskar de råvaruberoende utvecklingsländernas räntebetalningar när exportinkomsterna faller. Bland dessa möjligheter återfinns bl.a. råvarubaserade lån, lån i lokal valuta, integrering av hantering av råvarukriser i befintliga instrument från internationella finansinstitut och synergieffekter med kompletterande finansiering i form av icke-återbetalningspliktigt bistånd.

4.2.3. Förbättring av tillgången till EU:s kompenserande instrument Flex

I samband med att Cotonouavtalet mellan EU och AVS-länderna trädde i kraft infördes ett nytt instrument för att kompensera länder för plötsliga exportintäktsfall, dvs. Flex. Flex ger AVS-länderna extra budgetmedel för att skydda politik och reformer avseende makroekonomi och sektorer som är i fara på grund av exportintäktsfall.

De första erfarenheterna av Flex har visat att flera länder med stora exportintäktsförluster inte kunde få ersättning. Kommissionen avser att i maj 2004 föreslå AVS-EG-ministerrådet lämpliga ändringar i bilaga II till Cotonouavtalet och de skall vara utformade på ett sådant sätt att de nya villkoren kan tillämpas på fall från 2003. Översynen av Cotonouavtalet kommer också att ge en möjlighet att överväga hur de råvaruberoende utvecklingsländerna kan stöjdas. Då kommissionens medel för Flex är begränsade, bör medlemsstaterna överväga att komplettera denna mekanism med budgetmedel.

Råvaruberoende länder skulle kunna överväga att ge Flex-medel till genomförandet av strategier för nationella varukedjor. På de områden där strukturella förändringar av de globala råvarumarknaderna har medfört att produktionen inte längre är konkurrenskraftig, skulle de råvaruberoende länderna också kunna upprätta långsiktiga program i syfte att hjälpa jordbrukarna att övergå till annan landsbygdsverksamhet.

5. Diversifiering kring traditionella råvaror

De råvaruberoende utvecklingsländerna exporterar främst ett litet antal råvaror med obetydligt förädlingsvärde. Denna situation skapar sårbarhet på både makro- och producentnivå och kan ses som en förlorad möjlighet att bibehålla mer värde och därmed inkomst i de producerande länderna. Diversifiering ses normalt som ett sätt att avhjälpa båda dessa problem, men det är komplicerat att utveckla och genomföra en diversifieringsstrategi.

Exempelvis är det relativt sett svårare för mindre råvaruproducerande länder att börja med (sekundär) bearbetning av traditionella råvaror. Avsaknaden av inhemska marknader och höga risknivåer innebär att få inhemska eller utländska bolag är villiga att göra erforderliga investeringar. På kort sikt behövs andra tillvägagångssätt för att tillföra värde och öka marginalerna för traditionella råvaror, i enlighet med vad som har angivits i kapitel 3.

De flesta utvecklingsländer står också inför en svår uppgift när det gäller diversifiering till icke-traditionella varor eller verksamheter, och detta av följande anledningar: a) brist på erfarenhet/kunskaper när det gäller tillverkning och internationell avsättning av icke-traditionella varor, b) bristande tillgång till och de höga kostnaderna för finansiella tjänster för nya industrier, c) avsaknad av offentlig infrastruktur, d) svaga rättsliga ramar, e) bristande tillgång till inhemska råmaterial och teknik på internationell nivå, och f) svag inhemsk efterfrågan. Även vissa handelsregler medför svårigheter. Exportörerna föredrar traditionella råvaror, för vilka det finns tillgång till marknadsinformation, transaktionskostnaderna är relativt låga, utländska köpare är kända och det är relativt lätt att få tillgång till stödtjänster, t.o.m. i de minst utvecklade länderna. Risknivån är en avgörande faktor för den privata sektorns engagemang.

Kompletterande inkomstkällor utgör ett säkerhetsnät för många odlare och arbetare i råvarusektorerna. En strategi som syftar till att inom rimlig tid minska sårbarheten hos råvaruproducenter bör understödja en effektiv lokal diversifiering av deras utkomstmöjligheter. Även med ett förstärkt stöd till råvarusektorerna, såsom beskrivs ovan, kommer vissa producenter inte att klara av att priserna sjunker. Regeringarna i de råvaruberoende utvecklingsländerna kommer att ställas inför kravet att hjälpa dem in på andra verksamheter.

5.1. Strategi: Förbättra regeringarnas förmåga att stödja diversifiering

Regeringarna spelar en nyckelroll när det gäller att främja diversifiering och tillväxt, dels i samband med inrättandet av det ramverk som är en förutsättning för alternativ ekonomisk verksamhet, dels genom de strategiska val de gör i samarbete med viktiga berörda parter och det stöd dessa ges genom en specifik och stabil politik.

De strategiska valen utesluter inte nödvändigtvis varandra, men de förutsätter vart och ett sin egen stödpolitik. Vart och ett av dem ställer så höga krav på regeringens förmåga att de utgör en avsevärd belastning för ett råvaruberoende utvecklingsland. Valet av politik kan i praktiken vara mycket svårare än det ser ut.

Det finns ett klart behov av att öka förmågan hos de råvaruberoende utvecklingsländernas regeringar - på nationell och lokal nivå - att bedöma vilka starka och svaga sidor och vilka utvecklingsmöjligheter deras nuvarande eller framtida produktionssektorer har samt att på ett lämpligt sätt understödja dessa sektorer. Dessa länder skulle kunna lämna varandra viss information rörande olika möjligheter att dra nytta av råvarusektorerna, olika sätt att hantera ländernas starka och svaga sidor samt erfarenheter när det gäller den ordning i vilken reformer genomförts. I enlighet med vad som har angivits i kapitel 3 kommer regionalt samarbete och regional integrering att ha väsentlig betydelse för framsteg på så sätt att marknaden ökar för både insatsvaror och avsättningsvaror och genom att investeringsriskerna minskar på andra sätt.

5.2. Föreslagna EU-åtgärder

5.2.1. Vägledning till regeringarna i deras val

EU bör erbjuda tekniskt bistånd för att vägleda de råvaruberoende utvecklingsländernas regeringar i deras strategiska val. EU bör understödja analyser av de olika hindren, förutsättningarna och utsikterna för att diversifierad utkomst och tillväxt i enskilda råvaruberoende utvecklingsländer skall lyckas, däribland de möjligheter som en eller några relativt starka varukedjor inom jordbruket medför. Särskilda verktyg för att underlätta de strategiska valen bör också vidareutvecklas. Som ett exempel kan nämnas att kommissionen för närvarande stöder utvecklingen av en metod för att utvärdera den potentiella konkurrenskraften hos nationella kaffesektorer, inbegripet möjligheterna till diversifiering.

EU bör understödja att de potentiella "diversifierarna" involveras i strategiska val på bred basis, oavsett om det rör sig om lokala producenter, exportörer eller regionala/internationella investerare. I detta sammanhang måste hänsyn tas till könsaspekter. Kvinnor dominerar många av de verksamheter utanför jordbruket där utvecklingsmöjligheter finns, såsom livsmedelsbearbetning och -beredning, sömnad, handel och en rad olika tjänster. Dessa färdigheter bör utnyttjas i strävandena efter tillväxt/diversifiering.

5.2.2. Stöd till landsbygdsutveckling

EU bör bistå vid genomförandet av de råvaruberoende utvecklingsländernas diversifierings- och tillväxtstrategier, särskilt genom att främja att produktionssektorer tas med i strategidokumenten för fattigdomsminskning. Även här är samordningen mellan regeringarna och berörda investerare och givare av största vikt, och EU bör särskilt inrikta sina åtgärder på detta.

Åtgärderna för att förbättra producenternas möjligheter att diversifiera sin utkomst bör i stor utsträckning vidtas i samband med utveckling av landsbygden. EU:s strategier för landsbygdsutveckling bör därför i allt högre grad inbegripa åtgärder som vidtas som en reaktion på globalisering, marknadskoncentration och marknadsintegration, hinder på de internationella marknaderna, handelsregler m.m. Dessutom krävs det särskilda insatser till stöd för producenter som tvingas upphöra med produktionen av en traditionell råvara.

Utvecklingsmöjligheterna för lokala, nationella och regionala livsmedelsmarknader bör ägnas särskild uppmärksamhet, i synnerhet i låginkomstländer med livsmedelsbrist (nästan alla de länder som är beroende av kaffe och bomull och många av de länder som är beroende av kakao). EU har åtagit sig att bistå regeringarna i deras strävan att förstå vad som ligger bakom en låg livsmedelsproduktion och att skapa sådana förhållanden att det blir möjligt att åtgärda situationen. I detta sammanhang kommer det att vara viktigt att övervaka vilka följder den internationella handeln och jordbrukspolitiken får.

5.2.3. Utökat stöd till den privata sektorn

EU inser att den privata sektorn spelar en avgörande roll för tillväxt, utveckling och diversifiering i de råvaruberoende utvecklingsländerna. Både kommissionen och medlemsstaterna förfogar över en rad instrument för utveckling av den privata sektorn vilka skulle kunna utnyttjas till stöd för genomförandet av de råvaruberoende ländernas strategier. Kommissionen och medlemsstaterna bör aktivt informera om att dessa instrument finns.

Gemenskapens stöd lämnas i stor utsträckning genom övergripande instrument till vilka den privata sektorn har direkt tillträde (och inte genom nationella vägledande program). Europeiska investeringsbanken (EIB) har en särskilt viktig funktion i detta avseende, dels som förvaltare av det av EUF finansierade investeringsanslaget på 2,2 miljarder euro, dels genom sitt bidrag på 1,7 miljarder euro av egna medel till finansiering av investeringsprojekt i AVS-länder.

Samstämmighet, komplementaritet och synergi är följaktligen av största vikt, både mellan dessa övergripande instrument och med det programplanerade stödet. EU bör särskilt bemöda sig om detta. När det gäller råvaruberoende utvecklingsländer inom AVS-gruppen bör särskild uppmärksamhet ägnas åt stödfaktorer i samband med frigörandet av medel från EIB. I samband med lån från EIB är exempelvis riskbedömning ett viktigt urvalskriterium, och därmed kommer landets politik att spela en viktig roll för att medel skall kunna ställas till förfogande. EU bör använda sig av EIB:s erfarenheter av riskbedömning i samband med investeringar i råvaruberoende utvecklingsländer.

6. En framgångsrik integrering i det internationella handelssystemet

Internationella handelsregler har en stor inverkan på de råvaruberoende utvecklingsländerna och råvaruproducenterna genom att de kan både underlätta och hindra exporten av basråvaror och diversifieringsprodukter. Råvaruproducenternas möjligheter utstakas såväl av regler för nationellt stöd, exportkonkurrens och marknadstillträde som av mått, standarder och andra tekniska föreskrifter. I vissa fall utgör regeln i sig ett problem. Andra gånger ligger problemet i förmågan att följa eller dra nytta av regeln.

Offentligt stöd till jordbruket kan tjäna legitima syften för det land som beviljar subventionerna, såsom social sammanhållning, miljöskydd och landsbygdsutveckling. Om subventionerna är knutna till produktionen kan de emellertid också leda till överproduktion. Överproduktionen letar sig ofta ut på världsmarknaden och påverkar därmed priser och produktionsmöjligheter för andra producenter. De råvaruberoende utvecklingsländerna är överlag mera sårbara för sådana verkningar än andra och har sämre förutsättningar att skydda sig i en sådan situation.

De råvaruberoende utvecklingsländerna omfattas vanligen av förmånsordningar för import. Till exempel beviljas AVS-länderna förmånstillträde genom EU:s nuvarande importordning enligt Cotonouavtalet, och de minst utvecklade länderna beviljas genom EU:s "Allt utom vapen"-ordning tullfritt tillträde utan kvoter för alla andra produkter än vapen (med övergångsperioder för socker, ris och bananer). Trots detta kringskärs exportmöjligheterna för vissa produkter och vissa länder av tullhinder. Eskalerande tariffer är något som bekymrar en del råvaruberoende utvecklingsländer när det gäller vissa varor, eftersom det kan göra det svårare för dem att exportera förädlade produkter jämfört med råvaror och därmed kan utgöra ett hinder för utvecklingen av en lokal industri. Dessutom har förmånstillträdet till marknaden inte alltid utnyttjats på ett effektivt sätt. Exempelvis kommer endast 50 % av de produkter som importeras till EU från utvecklingsländer och som i teorin omfattas av handelsförmåner inom ramen för Allmänna preferenssystemet (GSP) [9] faktiskt i åtnjutande av dessa förmåner. Orsakerna till detta är många och varierande.

[9] "Allt utom vapen" är en särskild förmånsordning inom ramen för GSP och ingår alltså i denna siffra.

Tillämpningen av GSP är beroende av de villkor som är knutna till förmånerna. Svårigheter när det gäller att uppfylla de administrativa och innehållsrelaterade kraven i ursprungsreglerna kan begränsa tillämpningen. Även om det inom GSP införts vissa lättnader avseende dessa regler (kumulation med insatsvaror från EU eller regionen) kommer insatsvarorna för industriellt tillverkade varor ofta från leverantörer som inte omfattas av kumulation med de förmånsberättigade länderna. De exporterande länderna kan också ha svårt att uppfylla andra krav för marknadstillträde, särskilt djur- och växtskyddsbestämmelser. Officiella/offentliga normer är inte den enda potentiella svårigheten; de normer och kvalitetskrav som stora privata detaljister och handelsföretag tillämpar kan vara ännu strängare.

Slutligen bör det påpekas att tillträde till industriländernas marknader inte är den enda motorn för utveckling. Dessa marknader kan visserligen vara mera lönsamma, men de är också mera sofistikerade och omfattas av stränga tekniska och hälsorelaterade krav som inte alla utvecklingsländer kan uppfylla. Utsikterna till ökad efterfrågan på dessa marknader är ofta små och konkurrensen stor. Regionala marknader i utvecklingsländer erbjuder däremot ofta en möjlighet att öka avsättningen avsevärt. Tullhinder och icke-tariffära handelshinder mellan utvecklingsländer inskränker dock ofta den regionala handeln i hög grad, vilket inverkar negativt på förmågan att locka till sig de investeringar som krävs för tillväxt och diversifiering.

6.1. Strategi: Maximera de råvaruberoende utvecklingsländernas möjligheter i det multilaterala handelssystemet

En rad handelsrelaterade frågor av betydelse för de råvaruberoende utvecklingsländerna aktualiseras i de pågående WTO-förhandlingarna, särskilt på jordbruksområdet. För att Doha-rundans utvecklingsmål skall kunna uppnås måste det internationella samfundet vara i högsta grad mottagligt för synpunkter och förslag från de fattigaste länderna och sträva efter överenskommelser som förbättrar deras utsikter till fattigdomsminskning och tillväxt.

Problemen i anslutning till subventioner måste tas upp i förhandlingarna, och uppmärksamheten bör inriktas på att minska eller avskaffa de subventioner som snedvrider handeln mest, särskilt dem som drabbar utvecklingsländerna. Alla minst utvecklade länder bör garanteras tullfritt tillträde utan kvoter till alla industriländers marknader (vilket EU redan erbjuder) och även till de mest utvecklade utvecklingsländernas marknader. Det är också viktigt att andra utvecklingsländer beviljas förmånligt marknadstillträde. Industriländerna bör ställa sig positiva till att bevilja förmånsbehandling för produkter som är av särskilt stor betydelse för de råvaruberoende utvecklingsländerna, d.v.s. traditionella råvaror (i form av råmaterial eller i bearbetad form) och produkter som är viktiga för deras diversifieringssträvanden. EU föreslår en väsentlig minskning av tariffeskaleringen för både jordbruks- och industrisektorerna inom ramen för Doha-förhandlingarna. Tillgång till en effektiv skyddsmekanism bör också säkerställas. Detta är särskilt viktigt för länder och regioner som strävar efter diversifiering genom att främja produkter från jordbrukets förädlingsindustri avsedda för de lokala och regionala marknaderna.

Den sänkning av förmånsmarginalerna som kommer att följa av framstegen i den multilaterala handelsliberaliseringen har oroat de flesta av de råvaruberoende utvecklingsländerna. Nedan konstateras att EU tar deras farhågor på allvar men anser att de inte får tas som en förevändning för att motsätta sig framsteg som avser en långt större produktgrupp.

Förhandlingarna bör syfta till att i samband med utarbetandet av internationella handelsregler fortsatt ge regeringarna i de råvaruberoende utvecklingsländerna politiskt utrymme att formulera en handelspolitik och investeringsstrategier som bidrar till deras utvecklingspolitiska målsättningar. Den inneboende flexibiliteten i vissa regler inom ramen för det multilaterala handelssystemet behöver klargöras så, att det kan säkerställas att legitima utvecklingsmål inte undergrävs. Det är dock endast möjligt att skörda frukterna av utveckling om utvecklingsländerna själva, i synnerhet de mera utvecklade bland dem, bidrar till liberaliseringsprocessen i förhållande till sin utvecklingsnivå.

EU förespråkar förbättrade regler och anser att de råvaruberoende utvecklingsländerna också skulle ha mycket att vinna om WTO uppnådde enighet om att utvidga det extra skyddet för geografiska beteckningar, som för närvarande är begränsat till vin och sprit, till andra produkter som innehåller råvaror (t.ex. Ceylonte, Antiguakaffe, Jamaokaffe etc.). Det finns gott om belägg för att geografiska beteckningar har stor betydelse för marknadsdifferentiering och därmed högre priser. Resultatet av detta i form av konsumentens igenkännande och produktens rykte bör därför skyddas mot orättvis konkurrens och imitationer genom världsomspännande WTO-regler.

Slutligen bör, såsom erkänns i Dohaförklaringen, åtgärderna inom WTO åtföljas av handelsrelaterat tekniskt bistånd och särskilda stödåtgärder.

6.2. Föreslagna EU-åtgärder

6.2.1. Att säkra ett utvecklingsinriktat resultat av utvecklingsagendan från Doha

EU är fast beslutet att se till att de pågående förhandlingarna inom ramen för Doha-utvecklingsagendan leder till konkreta resultat som gynnar utveckling. Arbetet måste intensifieras för att de svagaste ländernas, däribland de råvaruberoende utvecklingsländernas, behov i samband med det multilaterala handelssystemet skall kunna bemötas på ett lämpligt sätt, särskilt på jordbruksområdet. Det måste säkerställas att resultatet av jordbruksförhandlingarna är gynnsamt för dessa grupper av länder och deras producenter, exempelvis genom att exportstöd och handelssnedvridande nationella subventioner minskas. För att detta skall vara möjligt måste förhandlingarna återupptas på allvar, med början från en realistisk analys av vilka produkter som är av intresse för utvecklingsländerna.

För att återupptagandet av Doha-utvecklingsagendan skall lyckas måste utvecklingsländernas regeringar aktivt och med väl underbyggda och omsorgsfullt formulerade argument delta i utarbetandet av internationella regler. Regeringarna i många av de råvaruberoende utvecklingsländerna har en bristfällig förmåga i detta avseende. Gemenskapen är fast besluten att fortsätta sitt stöd för att råda bot på denna situation.

6.2.2. Att övervaka de externa verkningarna av jordbrukspolitiken

Gemenskapen kommer att fortsätta med sina jordbruksreformer i riktning mot stödsystem som inte snedvrider handeln. Den kommer att fortsätta att övervaka verkningarna av sin interna stödpolitik och har för avsikt att öka samstämmigheten mellan sin politik i inrikesfrågor och sin utvecklingspolitik. Den fortsatta interna reformprocessen kommer att ge ytterligare drivkraft åt ambitiösa förhandlingar inom WTO.

6.2.3. Att maximera de råvaruberoende utvecklingsländernas tillträde till EU-marknaden

De flesta råvaruberoende länder är antingen minst utvecklade länder eller AVS-länder eller bådadera. De omfattas därmed av förmånstullar på största delen av eller all handel med EU. För AVS-ländernas del erbjuder avtalen om ekonomiskt partnerskap en möjlighet att bygga vidare på befintliga förmåner och ytterligare förbättra villkoren för marknadstillträde.

Mer kan dock göras för att förbättra marknadstillträdet för andra råvaruberoende utvecklingsländer. EU kommer 2006 att se över sitt nuvarande Allmänna preferenssystem (GSP). De råvaruberoende utvecklingsländernas särskilda behov bör beaktas vid översynen. I synnerhet inom ramen för den särskilda GSP-stödordningen för länder som på allvar arbetar för att bekämpa narkotikahandel kan för närvarande mycket låga tullsatser eller nolltullsats beviljas många råvaruberoende länder i Central- och Sydamerika [10]. Denna ordning har emellertid överklagats av Indien i WTO. Oavsett vad panelens utslag blir kommer EU i sin kommande översyn av GSP att försöka bibehålla en hög grad av tillträde för de länder som för närvarande omfattas av ordningen, mot bakgrund av slutsatserna i panelrapporten.

[10] Narkotikaordningen omfattar Bolivia, Colombia, Costa Rica, Ecuador, El Salvador, Guatemala, Honduras, Nicaragua, Pakistan, Panama, Peru och Venezuela. Tullfritt marknadstillträde beviljas för 3 665 produkter som inom det övriga GSP-systemet omfattas av tullnedsättningar. I narkotikaordningen ingår dessutom ytterligare 316 produkter som inte omfattas av det allmänna systemet.

När det gäller ursprungsregler överväger EU för närvarande huruvida det krävs en översyn av unionens regler och deras förvaltning mot bakgrund av den nya internationella arbetsfördelningen och kommer i samband med dessa överläggningar att beakta de råvaruberoende utvecklingsländernas behov. När det gäller minskningen av förmånerna medger kommissionen att det kan finnas enskilda sektorer och länder för vilka en bredare multilateral liberalisering skulle kunna orsaka svårigheter. Den anser att dessa effekter, i den mån de uppstår, bör åtgärdas från fall till fall genom anpassningsstöd i samordning med andra bilaterala och multilaterala givare. Nya förmåner, som skulle beviljas i synnerhet av de mest utvecklade utvecklingsländerna, skulle också kunna lindra verkningarna av att de befintliga förmånerna minskar.

6.2.4. Att stödja de råvaruberoende utvecklingsländernas ansträngningar att dra bättre nytta av sitt marknadstillträde

EU är fast beslutet att förbättra utnyttjandet av förmåner, bland annat genom att höja medvetandet om dessa. EU håller på att inrätta en informationstjänst för utvecklingsländer på adressen för att de enkelt skall få tillgång till uppgifter om tullar, ursprungsregler och handelsstatistik. Kommissionen kommer inom kort att utvidga denna tjänst till att omfatta information om beskattning inom EU och produktspecifika exportkrav. Att kraven är kända är dock ingen garanti för att de uppfylls. De normer som gäller på industriländernas marknader, särskilt hälso- och växtskyddsnormer, är ofta avsevärt högre än motsvarande normer på de råvaruberoende utvecklingsländernas marknader. EU erbjuder dessa länder stöd för att de skall kunna utveckla sin förmåga på detta område, men det kommer att krävas ytterligare ansträngningar.

7. Främjande av hållbara affärsmetoder och investeringar i de råvaruberoende utvecklingsländerna

De internationella råvarubolagen och detaljisterna spelar en avgörande roll för råvarusektorernas framtid. Det är för det mesta de som har den verkliga makten i varukedjorna, vilket förstärks av den pågående koncentrationen bland råvaruuppköparna och den samtidiga fragmenteringen bland producenterna. Lokala företagare har ofta inte förutsättningar att som oberoende aktörer konkurrera effektivt med dessa starkt koncentrerade storbolag, och det finns en allt större tendens bland dem att ansluta sig till sådana företag som dotterbolag, agenter eller partner i ett samriskföretag. Sålunda blir även de allt mera beroende av de multinationella företagens affärsstrategier.

Dessutom blir de råvarubearbetande företagen och detaljhandelskedjorna allt mer integrerade inom ramen för råvarukedjorna, i syfte att säkerställa stabil tillgång till leveranser och bättre kontroll över kedjan och för att de skall kunna spåra sina produkter ända tillbaka till produktionsledet. De visar också ett allt större intresse för att integrera hållbarhetsfrågor - socioekonomiska förhållanden och miljöförhållanden på producentnivå - i sin affärsverksamhet. Denna vertikala integration innebär nya möjligheter för producenterna. Den kan göra det möjligt att ta ut högre priser för "god produktionssed" och kan minska producenternas sårbarhet genom att de tillåts ingå mera långsiktiga avtal med köpare. Storbolagen kan alltså spela en viktig roll när det gäller att utveckla miljömässigt, socialt och ekonomiskt hållbara produktions- och handelmetoder.

7.1. Strategi: Främja företagens ansvar för en hållbar råvaruproduktion

Utländska direktinvesteringar bör främjas i syfte att stödja förbättringen av produktionssektorer, bl.a. utvecklingen av bearbetningsverksamhet, och skapa tillgång till den teknik och de kunskaper om marknaderna som dessa kräver. De råvaruberoende utvecklingsländerna måste själva införa en regelram, inbegripet konkurrenslagstiftning, som kan uppmuntra och främja bärkraftiga utländska direktinvesteringar. Det internationella samfundet bör å sin sida uppmuntra internationella köpare (detaljister, bearbetnings- eller handelsföretag) att satsa på långsiktiga förbindelser med odlare eller lokala bearbetningsföretag. Genom olika former av offentlig-privata partnerskap kan de också bidra till att förmånerna av dessa processer tillfaller lokala råvaruproducenter och andra lokala aktörer. I detta sammanhang bör överföring av hållbara jordbruksmetoder och kunskaper främjas.

Multinationella råvaruföretag bör uppmanas att iaktta inte bara nationella lagar utan också OECD:s riktlinjer och ILO:s förklaring om principer för multinationella företag och socialpolitik. De sistnämnda innehåller vägledning och principer för ansvarighet inom varukedjor, enligt vilka företagen är ansvariga för de förhållanden under vilka en produkt framställs. Uppförandekoder kan visserligen inte ersätta lagstiftning och kollektivavtalsförhandlingar, men de kan ändå vara till nytta. De multinationella företagen har många alternativ att välja mellan, från "rättvis handel" via uppförandekoder för enskilda företag till sektorskoder. Det bästa förfaringssättet verkar vara att kombinera enskilda företags koder med sektorskoder. På så sätt får företagskoder med relativt höga krav, i synnerhet på skälig ersättning till odlarna, flankstöd av uppförandekoderna för hela sektorn.

"Fair Trade"-rörelsen [11] för rättvis handel har skapat trenden mot en mera socioekonomiskt ansvarsfull handel med bland annat vissa minimipriser för odlarna. En av rörelsens största förtjänster är att den har skapat debatt på konsumentnivå. Att "Fair Trade"-principerna skulle antas som uppförandekod är dock osannolikt, eftersom de multinationella företagen ofta inte godtar vissa av de mest grundläggande principerna, t.ex. minimipriser. Inte desto mindre utarbetar numera många företag och organisationer inom den privata sektorn sina egna uppförandekoder avseende arbetsförhållanden, mänskliga rättigheter och miljö som en del av sina strategier för socialt ansvarstagande. Dessa koder är visserligen inte alltid lika långtgående, men de har förutsättningar att nå ett större antal råvaruproducenter och bör därför uppmuntras. Dessutom bör storföretag uppmanas att integrera hållbara produktionsmetoder i sina affärsmetoder på en övergripande nivå snarare än att marknadsföra särskilda "rättvisa" varumärken sida vid sida med andra som inte omfattas av uppförandekoderna.

[11] "Fair Trade" (med stora begynnelsebokstäver) är en märkning som garanterar konsumenten att den berörda produkten uppfyller vissa fastställda kriterier. Med små begynnelsebokstäver är begreppet dock inte "ägt" utan skulle kunna användas av vem som helst som vill klassificera en produkt.

Kommissionen stöder ett integrerat tillvägagångssätt när det gäller hållbar handel, i vilket alla tre beståndsdelarna i hållbar utveckling tillmäts lika stor vikt. En socialt hållbar produktionsmodell innebär att arbetsförhållandena uppfyller de grundläggande arbetsnormerna (i enlighet med ILO:s konventioner). Dessa syftar till att säkerställa drägliga arbetsvillkor och omfattar bland annat förbud mot barnarbete, tvångsarbete och diskriminering i arbetet samt föreningsfrihet och kollektiv förhandlingsrätt. Miljöhänsyn avser bland annat att markens bördighet, knappa vattentillgångar och andra resurser samt ekosystem och biologisk mångfald bevaras. Dessutom är en miljömässigt sund produktion viktig ur hälsosynvinkel. Den minskar producenternas exponering för farliga bekämpningsmedel, förebygger förorening av vattenreserver m.m. Produktionskostnaderna på lång sikt bör täckas.

I sitt meddelande om företagens sociala ansvar [12] ger kommissionen övergripande riktlinjer för utarbetandet av effektiva och trovärdiga uppförandekoder. Den anser att sådana koder bör utarbetas på grundval av ILO:s grundläggande konventioner och OECD:s riktlinjer för multinationella företag som en gemensam minimistandard, åtföljas av lämpliga mekanismer för utvärdering och kontroll av genomförandet samt ett tillsynssystem, och engagera arbetsmarknadens parter och andra berörda aktörer (även i utvecklingsländerna) i utarbetandet, genomförandet och övervakningen.

[12] KOM(2002)347 av den 2 juli 2002: "Meddelande från kommissionen om företagens sociala ansvar - näringslivets bidrag till en långsiktigt stabil utveckling". Se även KOM(2001) 416 av den 18 juli 2001: "Att främja grundläggande arbetsnormer och förbättra den sociala styrningen (social governance) i samband med globaliseringen".

När det gäller uppförandekoder för produktion av jordbruksråvaror bör, utöver det ovanstående, a) odlare i råvaruberoende utvecklingsländer involveras i utarbetandet av koderna, b) producenter i råvaruberoende utvecklingsländer omfattas av särskilda stödåtgärder för att kunna nå upp till de internationella normerna enligt dessa program och koder, och c) producenterna få ekonomisk ersättning för de extra ansträngningar de gör för att uppfylla ytterligare marknadskrav.

7.2. Föreslagna EU-åtgärder

7.2.1. Internationellt främjande av företagens sociala ansvar

Kommissionen och medlemsstaterna har åtagit sig att främja effektiva, trovärdiga och hållbara uppförandekoder inom varukedjorna. De bör nu ytterligare fördjupa dialogen med företagen om de frågor som tas upp ovan, särskilt om olika sätt att se till att de förmåner som ett socialt ansvarstagande från företagens sida medför tillfaller de råvaruberoende utvecklingsländerna.

EU bör vidare vidta åtgärder för att höja allmänhetens medvetande och förbättra insynen när det gäller befintliga initiativ för rättvis, hållbar eller etisk handel (oavsett om de tagits av det civila samhället, den privata sektorn eller staten), inbegripet hur de fungerar och hur väl de lyckats. Detta borde göra det möjligt för konsumenter, företag och politiker att fatta välgrundade beslut. EU bör stödja inrättandet av ett informationscentrum för dokumentation och analys av erfarenheterna på detta område. Kommissionen understöder redan vissa projekt för att informera allmänheten om rättvis handel, men det är möjligt att denna verksamhet borde stärkas.

Kommissionen avser dessutom att undersöka möjligheterna att utarbeta kriterier/riktlinjer för frivilliga rättvisa och etiska handelssystem på gemenskapsnivå (oavsett om de leds av det civila samhället, företag eller staten), i samarbete med medlemsstater och viktiga aktörer inom dessa system.

7.2.2. Hjälp till de råvaruberoende utvecklingsländerna att dra nytta av företagens sociala ansvar

EU bör understödja de råvaruberoende utvecklingsländerna i deras strävan att dra nytta av företagens sociala ansvarstagande. EU bör bistå dem vid uppbyggnaden av den kapacitet de behöver för att kunna leva upp till uppförandekoderna. Gemenskapen och medlemsstaterna bör i synnerhet hjälpa de råvaruberoende utvecklingsländerna att hitta utländska partner som investerar i dem genom offentlig-privata partnerskap för hållbar råvaruproduktion. Sådana partnerskap skulle kunna inbegripa lokala myndigheter, råvarusektorernas intresseorganisationer, internationella företag och biståndsgivare. Lokala myndigheter skulle kunna ta ansvaret för att utarbeta en lokal utvecklingsplan som skulle innefatta alla parters mål och bidrag. Enligt överenskomna villkor skulle utvecklingsorganet t.ex. kunna ta ansvaret för att stärka leverantörernas och deras intresseorganisationers kapacitet och inflytande.

Slutligen bör EU också understödja nyskapande icke-statliga initiativ som syftar till att stödja utbudssidan i handelsflödena för hållbart framställda varor, t.ex. centrumen för hållbar handel och innovation (Sustainable Trade and Innovation Centres).

7.2.3. Konkurrensfrämjande

För att en stark och konkurrenskraftig privat sektor skall kunna utvecklas i de råvaruberoende utvecklingsländerna krävs det ett öppet, konkurrensutsatt klimat både nationellt och internationellt. Såsom nämns ovan finns det ibland stora skillnader i inflytande mellan råvaruproducenter och beredningsföretag som gör att de flesta producenter inte kan påverka de priser till vilka de säljer. EU är fortfarande övertygat om behovet av att fastställa vissa grundprinciper för konkurrens som bör införlivas med den nationella lagstiftningen, såsom förbud mot diskriminering och bestämmelser om öppenhet samt ett åtagande att förbjuda särskilt konkurrensbegränsande karteller (s.k. hard core-karteller). EU kommer att fortsätta att arbeta för detta mål inom WTO, även om de kontroverser som omgav denna och de andra s.k. Singaporefrågorna i Cancun gör det osannolikt att fullständiga multilaterala förhandlingar skall kunna äga rum. Frågan om konkurrensbestämmelser kommer också att tas upp i samband med EU:s regionala förhandlingar, t.ex. om avtal om ekonomiskt partnerskap med unionens AVS-partnerländer. Ett utvidgat samarbete mellan konkurrensmyndigheter kan också bidra till att konkurrensbegränsande förfaranden snabbt kan upptäckas och åtgärdas. EU bör driva dessa frågor i lämpliga internationella forum, däribland WTO och det internationella nätet av konkurrensmyndigheter.

8. Kommande åtgärder

Såsom framgår av det ovanstående står de råvaruberoende utvecklingsländerna inför stora utmaningar. Det kommer att krävas en rad olika åtgärder till stöd för dem och deras producenter. Kommissionen anser att framsteg är möjliga, förutsatt att större uppmärksamhet ägnas dessa frågor på alla de olika nivåer som anges i detta dokument. Kommissionen anser att EU (kommissionen och medlemsstaterna) kan bidra till en verklig förbättring av det rådande läget i de råvaruberoende utvecklingsländerna genom ett samstämmigt agerande. Den uppmanar därför rådet att snarast möjligt godkänna de ovan angivna riktlinjerna och den föreslagna EU-handlingsplanen. Den önskar särskilt fästa rådets uppmärksamhet vid den åtgärdsmatris som åtföljer dokumentet som bilaga och uppmuntra medlemsstaterna att ange vilka åtgärder de är villiga att stödja, gemensamt eller ensidigt. I detta sammanhang vill kommissionen särskilt framhäva följande åtgärder:

1: Samordnade insatser från ländernas sida för att stödja de råvaruberoende utvecklingsländernas varukedjestrategier. 2: Gemensamma insatser för att utveckla regionala stödtjänster och inarbeta stöd till råvarusektorerna i den regionala integrationen. 3: Ett konstruktivt bidrag till reformen av de internationella råvaruorganen så att de blir effektiva organisationer. 4: Råvarupartnerskap mellan EU och internationella organisationer (Världsbanken, FAO, UNCTAD, Gemensamma råvarufonden). 5: Särskild hänsyn till produkter av intresse för de råvaruberoende utvecklingsländerna i samband med Doha-utvecklingsagendan. 6: Samordnade åtgärder för att främja socialt ansvarstagande från de internationella råvaruföretagens sida.

BILAGOR

1. Förkortningar

2. Matris för genomförande av handlingsplanen

3. Tabell över de råvaruberoende utvecklingsländerna (jordbruksråvaror)

Bilaga 1: Förkortningar

AVS Afrika, Västindien och Stillahavsområdet

EIB Europeiska investeringsbanken

EUF Europeiska utvecklingsfonden

FAO FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation

GSP Allmänna preferenssystemet

HIPC Kraftigt skuldsatta fattiga länder

ILO Internationella arbetsorganisationen

MUI Mänskligt utvecklingsindex

MUL Minst utvecklade länder

OECD Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling

UNCTAD FN:s konferens om handel och utveckling

WTO Världshandelsorganisationen

Bilaga 2: Matris för genomförande av handlingsplanen

>Plats för tabell>

a) EU-C: EU:s råvarusamarbete med internationella organisationer. Kommissionen föreslår att det skall inrättas ett samarbetsprogram avseende jordbruksråvaror mellan flera givare, däribland Världsbanken, FAO, UNCTAD och Gemensamma råvarufonden.

Bilaga 3. Kännetecken för utvecklingsländer och utecklingsområden som är beroende av tre eller färre jordbruksråvaror för mer än 20 % av sin totala export

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

Källa : FAO (2002): Dependence on single agricultural commodity exports in developing countries: magnitude and trends; EG (2000): Cotonouavtalet. Bilaga VI Förteckning över minst utvecklade AVS-stater, AVS-inlandsstater och AVS-östater.