RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET, EUROPAPARLAMENTET, EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN OCH REGIONKOMMITTÉN - Rapport beställd av Europeiska rådet i Stockholm: "Öka andelen arbetstagare och främja ett aktivt åldrande"

1. Behovet av att öka andelen arbetstagare

2. Utveckling och faktorer av betydelse för andelen arbetstagare

2.1 Huvudutvecklingen för andelen arbetstagare

2.2. Viktiga faktorer som påverkar andelen arbetstagare

3. Politiska faktorer

3.1 Utveckling av en övergripande strategi för att öka andelen arbetstagare

3.2 Prioriterade åtgärder

a) En gemensam satsning av regeringen och arbetsmarknadens parter för att behålla arbetstagare

c) Ett mångfasetterat angreppssätt för att hantera könsskillnader i lön och tillgång till arbetsmarknaden

d) Förbättrade arbetsmöjligheter för personer med omvårdnadsansvar

e) Översyn av insatserna för att minska avhoppen från skolan

3.3 Att föra utvecklingen framåt

Vid Europeiska rådets möte i Stockholm uppmanades "rådet och kommissionen att inför Europeiska rådet våren 2002 gemensamt rapportera om hur andelen arbetstagare skall öka och hur aktivt åldrande skall främjas." Denna rapport är resultatet av denna uppmaning.

Denna rapport handlar främst om andelen arbetstagare i förhållande till den demografiska utvecklingen. En fördjupad analys och utformning av politik inom en rad angränsande områden ryms dock inte inom ramen för denna rapport. Sådana frågor behandlas specifikt i en rad andra dokument som kommer att ingå i det övergripande paket som utarbetas inför Europeiska rådet i Barcelona våren 2002, där ekonomiska och sociala frågor skall avhandlas.

Det handlar om pensioner och pensionssystemens finansiella hållbarhet, där en ökad andel arbetstagare är viktig för att en hållbar försörjningskvot skall kunna upprätthållas. Det handlar även om sjukvårdssystemen, särskilt med tanke på att ett aktivt åldrande inverkar väsentligt på hälsosituation för äldre och därmed på sociala prioriteringar och sjukvårdssystemens finansiella hållbarhet.

Den senaste tidens försämrade makroekonomiska klimat kan innebära att målen från Lissabon och Stockholm inte uppnås lika snabbt eftersom planerade reformer kan komma att skjutas upp. Det är dock viktigt att strategin på medellång och lång sikt inte störs av kortsiktiga överväganden. Att agera nu för att öka andelen arbetstagare har avgörande betydelse för alla ansträngningar att hantera förändringar och åstadkomma en mer hållbar ekonomisk och social utveckling.

Ett aktivt åldrande är även ett viktigt led i det övergripande EG-mål som anges i artikel 2 i EG-fördraget, nämligen att öka människors välbefinnande. I strategin från Lissabon, som fördjupades i Stockholm, beaktas redan denna dimension att höja levnadsstandarden och livskvaliteten inom ramen för politiska åtgärder. Denna rapport bör tillsammans med övriga dokument till Europeiska rådet i Barcelona bidra till att utveckla detta angreppssätt och fastställa tydliga prioriteringar.

1. Behovet av att öka andelen arbetstagare

Vid Europeiska rådets möten i Lissabon och Stockholm fastställdes ambitiösa mål för höjda sysselsättningsnivåer i unionen år 2010: nästan 70 % för befolkningen i arbetsför ålder som helhet, drygt 60 % för kvinnor och 50 % för äldre arbetstagare. Målen innebär en ökning av antalet sysselsatta med cirka 20 miljoner för den totala arbetskraften, 11-12 miljoner för kvinnorna och 5 miljoner för de äldre arbetstagarna. För att nå målen från Lissabon och Stockholm måste ett avsevärt antal personer som står utanför arbetsmarknaden få arbete.

Förverkligandet av dessa mål kommer att vara avhängigt av att kapital-, varu-, och arbetsmarknadernas funktion förbättras i samband med makroekonomisk stabilitet som bidrar till hållbar tillväxt, vilket är nödvändigt för social sammanhållning och stabila offentliga finanser, särskilt när det gäller pensions- och sjukvårdssystemen. Dessa mål är kopplade till sysselsättningsnivån och även om det står klart att det finns ett direkt samband mellan ökad sysselsättning och högre andel arbetstagare, måste även en minskning av arbetslösheten finnas med.

Det är ingen lätt uppgift att öka andelen arbetstagare, framför allt eftersom det kräver förändringar av kulturella och socialpsykologiska faktorer, särskilt när det gäller inställningen till äldre i arbetslivet, men även eftersom det krävs betydande förändringar av de politiska verktygen för att ändra arbetsgivares och arbetstagares beteende. Regeringar och arbetsmarknadens parter måste samarbeta för att reformera rättsliga och institutionella ramar för att sådana förändringar av beteendet skall kunna ske. Att öka andelen arbetstagare förutsätter även intensifierade ansträngningar för att öka investeringarna i mänskliga resurser, med än större tyngd på utbildning av arbetskraften i enlighet med sysselsättningsriktlinjerna.

De politiska åtgärder som skall genomföras måste omfatta alla ålderskategorier i den arbetande befolkningen, särskilt eftersom arbetskraftens sammansättning också kommer att ändras till följd av den demografiska utvecklingen. Åtgärderna kommer dock att skilja sig åt mellan olika grupper över livscykeln. I denna rapport beaktas därför andelen arbetstagare med hänsyn till livscykeln, både när det gäller män och kvinnor, för att man skall kunna fastställa den bakomliggande utvecklingen och därigenom enklare utveckla politiska åtgärder som kan påverka denna utveckling. Frågan om personer med särskilda svårigheter att komma in på arbetsmarknaden behandlas också.

2. Utveckling och faktorer av betydelse för andelen arbetstagare

En analys av den senaste tidens utveckling och faktorer av betydelse för andelen arbetstagare återfinns i bilagan [1]. De viktigaste slutsatserna sammanfattas nedan.

[1] Den grundar sig i första hand på uppgifter från Labour Force Survey och Europeiska gemenskapernas

2.1 Huvudutvecklingen för andelen arbetstagare

Mönstret när det gäller den totala andelen arbetstagare har förändrats markant under de senaste 30 åren. Sedan 1970 har andelen kvinnor i åldrarna 25 till 60 år ökat kraftigt, medan andelen män i alla åldersgrupper har minskat. Andelen arbetstagare har ökat sedan 1980-talets mitt, från strax under 66 % till 69 % år 2000, men den totala bilden rymmer mycket olika utvecklingar beroende på ålder, kön och olika förutsättningar i medlemsstater och regioner.

Ungdomar (15-24 år)

Andelen arbetande ungdomar har ökat sedan 1990-talets till följd av en kombination av det ekonomiska uppsvinget, men också förändrade beteenden, med att ett större antal ungdomar börjar arbeta utan att de för den skull slutar med sin utbildning. Även om många ungdomar som arbetar kombinerar deltidsarbete med någon form av utbildning eller studier är det ändå en betydande del som inte gör det (8 % av 15-19-åringarna och mer än 40 % av 20-24-åringarna arbetar bara). Könsskillnaderna är relativt små i båda åldersgrupperna (5 respektive 10 procentenheter).

Den aktivaste gruppen (25-49 år)

Det är i denna åldersgrupp som mönstret när det gäller andelen arbetstagare har förändrats mest under de senaste 30 åren, med en viss minskning av andelen män, men en betydande ökning av andelen kvinnor från under 40 % till över 70 % för denna åldersgrupp som helhet. Andelen arbetstagare är som högst i denna åldersgrupp och det finns skillnader mellan män och kvinnor och mellan hög- och lågutbildade. Detta kan påverka den kommande utvecklingen för andelen arbetstagare.

Andelen kvinnor på arbetsmarknaden har ökat stadigt de senaste tre decennierna och ligger nu nära andelen för männen. Från 25 år och uppåt är dock skillnaderna stora mellan könen, även för kvinnor utan barn. Förvärvsfrekvenserna för kvinnor med barn är olika beroende på barnens ålder. Skillnaden är 6 - 7 procentenheter på EU-nivå mellan andelen förvärvsarbetande kvinnor utan barn (72 %), med skolbarn (65 %) och med barn under skolåldern (59 %). Dessa skillnader har minskat något under 1990-talet. Ett annat specialfall är situationen för ensamstående mödrar, för vilka andelen arbetstagare i allmänhet är högre än för andra kvinnor, utom i Nederländerna och Förenade kungariket. I båda dessa länder är barnomsorgens omfattning lägre än genomsnittet för EU.

Högutbildade vidareutbildar sig i högre grad än lågutbildade, för vilka andelen arbetstagare sjunker snabbare. 68 % av högutbildade, men endast 34 % av lågutbildade, arbetar i företag som tillhandahåller utbildning. Vidareutbildning bland högutbildade arbetstagare ligger på cirka 40 % jämfört med 17 % bland lågutbildade.

Äldre (50-65 år)

Andelen äldre arbetstagare har sjunkit stadigt de senaste trettio åren.

Andelen män på arbetsmarknaden, särskilt inom lågkvalificerade industriarbeten, sjunker snabbt efter 50 års ålder, jämfört med över 60 år 1970. För kvinnor börjar nedgången tidigare, kring 45 års ålder, men sjunker långsammare, och andelen kvinnliga arbetstagare i åldern 50 - 60 år är fortfarande högre än den var 1970. Nedgången kan hänföras dels till ofrivilliga förtidspensioneringar i samband med ekonomiska omstruktureringar, dels till effekterna på förtidspensionssystem. Deltagande i vidareutbildning sjunker kraftigt för arbetstagare över 50 år. För lågutbildade är siffrorna mycket låga. Medan nästan hälften av de äldre arbetstagarna faktiskt arbetar i företag som tillhandahåller vidareutbildning, är det mindre än 15 % som deltar i utbildning - vare sig den ges av arbetsgivaren eller privat. Endast 7 % av lågutbildade äldre arbetstagare får vidareutbildning jämfört med mer än en fjärdedel av högutbildade arbetstagare.

Utbildning och förvärvsfrekvens

Ju högre utbildningsnivå desto högre förvärvsfrekvens i alla åldrar. Tendensen är tydligare för kvinnor än män, även om förvärvsfrekvensen är lägre för högutbildade kvinnor än för män med liknande kvalifikationer. Det finns dock skillnader mellan medlemsstaterna. Till exempel är könsskillnaderna när det gäller högre utbildning mycket mindre i de nordiska länderna och Portugal än i de flesta sydliga medlemsstater.

Personer med särskilda svårigheter att komma in på arbetsmarknaden

Vissa socioekonomiska faktorer anses ofta vara kopplade till väsentligt lägre andel arbetstagare.

Andelen invandrade arbetstagare från länder utanför EU är mycket olika i olika medlemsstater. Den totala förvärvsfrekvensen för icke EU-medborgare är cirka 61 % jämfört med cirka 72 % för EU-medborgarna. De största skillnaderna finner man i de yttre ändarna av yrkes- eller utbildningsspektrumet. Bland EU-medborgare är förvärvsfrekvensen för högutbildade[non-manual] arbetstagare högre, medan den bland icke EU-medborgare är högre för okvalificerade [manual] arbetstagare. Funktionshindrade löper mycket större risk att bli arbetslösa på grund av svårigheter att komma in och stanna kvar på arbetsmarknaden. Två tredjedelar av de funktionshindrade saknar arbete. Även hälften av de funktionshindrade som inte hindras av sitt funktionshinder i den dagliga verksamheten saknar arbete.

Regionala skillnader

Det finns ett positivt samband mellan regional förvärvsfrekvens och sysselsättningsnivå. Regioner med stabil ekonomi och sysselsättning har också högre förvärvsfrekvens, särskilt bland ungdomar och äldre. I regioner med eftersläpande utveckling kommer möjligheterna till förbättrad sysselsättning och ökad ekonomisk tillväxt i hög grad att bero på regionernas möjligheter att maximera potentiella arbetskraftsresurser, investera i utbildning av den nuvarande arbetskraften och dra till sig nytt mänskligt kapital.

2.2. Viktiga faktorer som påverkar andelen arbetstagare [2]

[2] Analys som grundar sig på uppgifter från Labour Force Survey och Europeiska gemenskapernas

I hela EU finns ett betydande potentiellt arbetskraftsutbud. Omkring en sjättedel av de 77 miljoner människor som för närvarande saknar arbete skulle vilja arbeta nu. Dessutom skulle 56 % av de män och 49 % av de kvinnor som just nu inte förvärvsarbetar, vilja börja arbeta inom de närmaste fem åren, och endast en tredjedel av dem har inte för avsikt att börja arbeta i framtiden.

De viktigaste skälen till att inte arbeta är följande: personliga eller familjerelaterade åtaganden (närmare 20 % av det totala antalet icke-yrkesverksamma), egen sjukdom eller funktionshinder (9 %), utbildning eller studier (27 %, närmare 80 % av 15-24-åringarna) och pension (16 %, cirka 50 % av 55-64-åringarna).

Könsskillnaderna är stora när det gäller dessa skäl till icke-yrkesverksamhet. Skälen för icke-yrkesverksamma män är huvudsakligen utbildning eller pension, medan närmare hälften av icke-yrkesverksamhet bland kvinnor i åldern 25-54 förklaras av skäl som gäller familj och hemarbete. Icke-yrkesverksamhet på grund av egen sjukdom eller funktionshinder är det viktigaste enskilda skälet för 25-54-åriga män och det näst viktigaste för kvinnor i samma åldersgrupp. Fyra huvudfaktorer som styr andelen arbetstagare har fastställts. Även om varje enskild faktor inverkar finns en stark växelverkan dem emellan.

Tillgänglighet och attraktionskraft hos arbeten

Två faktorer påverkar arbetenas tillgänglighet. Det övergripande makroekonomiska läget styr alltid efterfrågan på arbetskraft i ekonomin. Å andra sidan är det den bakomliggande långsamma utvecklingen av sysselsättningens struktur och arbetsmarknadens funktion som anger ramarna för den konjunkturstyrda efterfrågan på arbetskraft. Det kan även finnas regionala skillnader i efterfrågan på arbetskraft som återspeglar sysselsättningens struktur och koncentration i regionerna.

Att det finns lämpligt arbete är den faktor som i första hand uppmuntrar människor att träda in eller återinträda på arbetsmarknaden. Efterfrågan på arbetskraft framkallar ett utbud som i sin tur främjar ytterligare efterfrågan. Å andra sidan kan uppfattningen att det inte finns några lämpliga arbeten leda till att människor inte ens letar efter arbete och blir missmodiga. Arbetenas kvalitet i fråga om lön, prestation, arbetsvillkor, säkerhet på arbetsplatsen (särskilt för äldre arbetstagare), arbetstid och flexibilitet, möjligheten att kombinera arbete med familjeansvar samt trygga anställningsförhållanden påverkar deras attraktionskraft.

Balansen hos ekonomiska incitament

Andelen arbetstagare påverkas av balansen mellan inkomst av arbete och tillgängliga alternativ, samt eventuella kostnader. Växelverkan mellan skatte- och bidragssystemen och lönenivåerna avgör arbetslöshetens och fattigdomsfällornas omfattning. Den faktiska effekten på arbetskraftutbudet beror på hur de ekonomiska aktörerna reagerar på förändringar av incitamenten. Hög arbetslöshetsersättning och andra bidrag i kombination med långa tidsperioder och generösa bidragsregler kan minska benägenheten att arbeta och öka risken för långsiktigt bidragsberoende. Å andra sidan kan tillgång till arbetsrelaterade socialförsäkringssystem, och i synnerhet arbetslöshetsförsäkring, mycket väl utgöra ett incitament att börja arbeta (eller återgå till den "vita" arbetsmarknaden). För bidragstagare innebär dessutom arbetslöshetsförsäkring en mycket starkare anknytning till arbetsmarknaden än andra bidragssystem, särskilt om kravet på sysselsättning tas på allvar och sökande av arbete uppmuntras.

Vissa grupper tycks känsligare än andra för förändringar i skatte- och bidragssystemen. Till exempel tycks den del av arbetskraften som består av män i den aktivaste åldersgruppen eller personer med goda utsikter till högre lön i framtiden vara mindre känsliga för förändringar av incitamenten i skatte- och bidragssystemen. I gengäld tycks par där den ena (vanligtvis kvinnan) inte arbetar liksom enföräldersfamiljer i allmänhet vara mest känsliga för incitament när det gäller att delta på arbetsmarknaden. Beskattningen påverkar kvinnors, särskilt när de kombineras med omsorgsansvar och även med hänsyn till de fortsatta löneskillnaderna mellan kvinnor och män, som kan innebära en lägre förväntad inkomst

Utbildning och studier

Kunskap och kompetens har inte bara betydelse för om personer som kommer in på eller återvänder till arbetsmarknaden kan få lediga arbeten eller starta eget. Framför allt har det betydelse för om de personer som redan har arbete kan behålla detta i en föränderlig teknisk och ekonomisk miljö och även utvecklas karriärmässigt.

Förvärvsfrekvensen är väsentligt högre i alla åldrar ju mer utbildad arbetskraften är. Förvärvsfrekvensen i EU år 2000 var 87 % för högutbildade, jämfört med 57 % för lågutbildade. Skillnaderna är större bland kvinnor: lågutbildade kvinnor är den enda befolkningsgrupp där över hälften saknar arbete.

Andelen ungdomar med högskoleutbildning (det vill säga högutbildade) har ökat över tiden. Antalet lågutbildade (lägre än gymnasieutbildning) på arbetsmarknaden tycks sjunka, men är fortfarande högt.

Undersökningar som genomförts bland arbetsgivare om den framtida utvecklingen för efterfrågan på utbildad arbetskraft visar tydligt att anställningarna av utbildade arbetstagare kommer att fortsätta öka, samtidigt som de minskar för outbildade arbetstagare. Sysselsättningen kommer att fortsätta öka mest inom servicesektorn, framför allt inom de kunskapsintensiva sektorerna där kompetens krävs inom IT, kommunikation m.m.

En stödjande miljö

För många människor påverkas inte beslutet att delta på arbetsmarknaden av utvärderingen av ovannämnda faktorerna, som i första hand avgör hur attraktivt arbetet är, utan av faktorer som tillgänglighet och tillgång till barnomsorg, kommunikationer och rådgivning samt den kulturella miljön.

Tillgången till omsorgstjänster och allmänna kommunikationer är också avgörande för tillgången till bibliotek och vuxenundervisning för personer som behöver detta för att förbättra sin ställning på arbetsmarknaden. Mycket av detta omfattas av den offentliga politiken och offentliga regleringar och skulle därför kunna bli föremål för politiska åtgärder. Många medlemsstater har dock inte vidtagit några åtgärder inom dessa områden.

Offentliga arbetsmarknadsmyndigheter

De offentliga arbetsmarknadsmyndigheternas verksamhet har stor betydelse: tillhandahållande av information om lediga arbeten, arbetsförmedling och stöd till rörlighet kan i hög grad bidra till ökad sysselsättning.

Barn- och äldreomsorg

För många kvinnor är särskilt omsorgen av anhöriga - barn eller föräldrar - ett stort hinder för förvärvsarbete, när alternativa omsorgsmöjligheter saknas. De tagna initiativen skiljer sig något mellan medlemsländerna. De består utav isolerade åtgärder som tillsammans med begränsad tillgång till arbetsmarknaden har inte haft några påtagliga synliga effekter på det kvinnliga arbetskraftsdeltagandet och understryker behovet av att investera i tillgången till barnomsorg.

Tillgången till omsorgstjänster har faktiskt en dubbel effekt på andelen arbetstagare. Förutom att förbättra tillgången till arbetsmarknaden för personer som nyttjar dessa tjänster utgör tjänsterna i sig en stor källa till sysselsättning. Sedan 1995 har över två miljoner nettoarbetstillfällen skapats inom sjukvården och omvårdnadssektorn.

Stöd till rörlighet

Att komma in på eller återvända till arbetsmarknaden hindras ofta av att det helt enkelt inte går att ta sig till den lokala arbetsmarknaden. Landsbygdens transportsystem är kanske inte anpassade efter arbetstiderna, och det kanske inte finns några andra alternativ. Arbetstillfällenas placering, med lättillgängliga och billiga transportmedel, eller utvecklingen av alternativa möjligheter för företagande, inklusive e-arbete, i lokala samhällen, kan ha betydelse för att öka andelen arbetstagare.

3. Politiska faktorer

För att nå sysselsättningsmålen från Lissabon och Stockholm krävs beslutsamma ansträngningar i alla medlemsstater, om än i skiftande omfattning. I ovanstående analys fastställs viktiga utmaningar och de faktorer som främst styr andelen arbetstagare. Den politik som måste antas bör avspegla det ömsesidiga beroendet hos dessa faktorer på ett övergripande och balanserat sätt.

Framstegen med strategin från Luxemburg och Lissabon utgör grunden för medlemsstaternas politik för att främja sysselsättning och förbättra arbetskraftens anställbarhet. Genom ett förebyggande och aktiverande tillvägagångssätt främjar denna strategi anställbarhet och effektiv integrering på arbetsmarknaden. Å andra sidan ger strategin förutsättningar för en anpassning till strukturförändringar, genom att ange en lämplig balans mellan trygghet och flexibilitet på arbetsmarknaden.

Konjunktursvackor kan tillvaratas för att förbereda arbetskraften inför nästa konjunkturuppgång. Åtgärder som motverkar arbete, särskilt förtidspensionerings program, måste undvikas. Åtgärder som vidtas för att lösa kortsiktiga problem som beror på för liten total efterfrågan är ofta svåra att upphäva när konjunkturen vänder uppåt igen.

Det övergripande målet måste vara att

* se till att nuvarande och kommande generationer förblir aktiva när de blir äldre,

* locka en stor del av dem som för närvarande inte arbetar men kan göra det, särskilt kvinnor, till arbetsmarknaden på varaktig grund,

* bibehålla dagens andel äldre arbetstagare, eftersom de som är äldre än 50 löper stor risk att förtidspensioneras.

De nu gällande sysselsättningsriktlinjerna och de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken innehåller ett antal bestämmelser som är direkt relevanta för detta mål. Det kan vara respekten för livslångt lärande, aktiva politiska åtgärder, skatte- och bidragssystem, aktivt åldrande, arbetets kvalitet eller jämställdhet. De flesta medlemsstaters förhållningssätt till dessa frågor är alltför uppsplittrat, vilket också framgick av Gemensamma sysselsättningsrapporten 2001. De saknar en övergripande strategi för att behandla den utmaning som det innebär att öka andelen arbetstagare. Dessutom är det ytterst få som har satt upp nationella mål för att uppnå EU:s mål för sysselsättningen som fastställdes i Lissabon och Stockholm, och som är nära kopplade till deltagandet på arbetsmarknaden.

Kommissionen och rådet uppmanar varje medlemsstat att utifrån de egna förutsättningarna fastställa nationella sysselsättningsmål som utvecklar målen från Lissabon till konkreta åtaganden samt en lämplig strategi för att öka andelen arbetstagare så att dessa mål kan uppnås, i enlighet med principerna i 3.1 nedan.

Inom ramen för ett sådant angreppssätt bör man prioritera fem centrala initiativ, som beskrivs i 3.2 nedan.

3.1 Utveckling av ett övergripande angreppssätt för att öka andelen arbetstagare

Det är medlemsstaternas uppgift att utifrån de egna förutsättningarna fastställa lämpligaste åtgärder för att öka andelen arbetstagare. Det är dock väsentligt att dessa åtgärder ingår i ett övergripande, balanserat angreppssätt där de centrala faktorer som nämns ovan beaktas. Ett sådant angreppssätt bör ta hänsyn till deltagandet på arbetsmarknaden under hela livscykeln. Det bör omfatta fyra mål: skapa fler arbeten och ökad kvalitet i arbetet, göra arbete lönsamt, ge fördjupade och anpassningsbara kunskaper i arbetslivet och göra arbete till ett verkligt alternativ för alla. Slutligen bör det genomföras genom partnerskap.

Ett dynamiskt, livscykelorienterat angreppssätt

Målet för varje övergripande strategi bör vara att maximera varje individs kapacitet att delta på arbetsmarknaden under hela sin livscykel. Förebyggande åtgärder är nyckeln till att framgångsrikt integrera och behålla människor på arbetsmarknaden. Syftet är att säkra en positiv växelverkan mellan ekonomisk politik, arbetsmarknadspolitik och socialpolitik för att stödja ett långsiktigt varaktigt arbetsliv där alla mänskliga resurser i samhället tas tillvara.

Sålunda har den grundläggande utbildningsnivå som uppnås en fundamental långsiktig inverkan på arbetslivet. Förvärvsfrekvensen är väsentligt högre i alla åldrar ju mer utbildad arbetskraften är.

Förebyggande åtgärder under hela yrkeslivet för att förhindra urholkning av kompetensen kommer att öka chanserna för människor att arbeta längre. Hög sysselsättning och förvärvsfrekvens i den aktivaste åldersgruppen kan ge väsentligt högre sysselsättningsnivåer för äldre arbetstagare upp till tio år senare med ett dynamiskt angreppssätt för att behålla dessa arbetstagare längre på arbetsmarknaden genom bättre arbetsförhållanden och kvalitet i arbetet.

Vidare kan man genom lämpliga incitament och tjänster i avgörande skeden i livet undvika tidiga utträden från arbetsmarknaden, t.ex. genom barntillsyn för föräldrar och bättre möjligheter att förena arbete med familjeansvar.

Med ett sådant dynamiskt angreppssätt bör lägre förvärvsfrekvens vid vissa tidpunkter i livet - ungdomar som börjar studera eller vuxna som väljer att gå ner i arbetstid - vägas mot fördelen med ökad andel arbetstagare utslaget över hela livscykeln. Även om det finns ett behov av att attrahera unga arbetstagare, både män och kvinnor, till arbetsmarknaden bör därför politiken inriktas på att uppmuntra ungdomar att utbilda sig och studera, särskilt ungdomar som avbrutit studierna och som löper risk att bli arbetslösa eller hamna utanför arbetsmarknaden.

Fler arbeten och ökad kvalitet i arbetet

Efterfrågan på arbetstagare inverkar direkt på beslutet att delta på arbetsmarknaden. Denna efterfrågan styrs av en kombination av det allmänna makroekonomiska läget och arbetsmarknadens egentliga funktion samt främjandet av en omgivning som gynnar nyföretagande och egenföretagande.

Kvaliteten på de arbeten som erbjuds påverkar besluten att börja förvärvsarbeta, men framför allt besluten att behålla ett arbete och stanna kvar på arbetsmarknaden

Ett arbetes totala attraktionskraft inrymmer flera dimensioner: tillfredsställelse med lön och arbetsvillkor, arbetsmiljön (offentliga myndigheter och arbetsgivare måste bedöma och kontrollera riskfaktorer kopplade till allt äldre arbetskraft), balans mellan flexibilitet och säkerhet i avtalsförhållanden (det finns ett samband mellan ökat frivilligt deltidsarbete och högre förvärvsfrekvens bland kvinnor och äldre arbetstagare; omvänt har ofrivilligt deltidsarbete och visstidskontrakt samband med att en högre andel arbetstagare blir arbetslösa (15 %) eller icke yrkesverksamma (10 %)), produktivitetsförbättringar, flexibel arbetsorganisation och arbetstider som ger särskilt kvinnor och äldre arbetstagare ökat tillträde och större flexibilitet.

Lämpliga anpassningsåtgärder på arbetsplatsen är avgörande för att funktionshindrade skall kunna komma in eller stanna kvar på arbetsmarknaden.

Arbetsmarknadspolitiken bör utformas så att den inte bara ger en god tillgång till ordentliga, bra arbeten utan även hjälper funktionshindrade som fastnat i lågkvalitetsarbeten att finna nya arbeten. Restriktioner som förhindrar att de kommer in på arbetsmarknaden från början bör undvikas.

Göra arbete lönsamt

Valet att delta på arbetsmarknaden beror på de enskilda ekonomiska omständigheterna och vilka alternativ som finns. Inkomst från arbete vägs mot andra inkomstkällor och eventuella kostnader. Skatte-, bidrags- och lönesystemens olika effekter på män och kvinnor bör ses över med avseende på deras inverkan på beslutet att återgå till arbete, särskilt i situationer där familjens inkomst utgörs av behovsprövade bidrag. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt äldre arbetstagares möjlighet att arbeta längre, åt andelen kvinnor på arbetsmarknaden liksom åt risken för att arbetslösa tappar modet och överger arbetsmarknaden.

För att göra arbete lönsamt måste växelverkan mellan olika lönenivåer undersökas, särskilt i de lägre löneklasserna, liksom inbyggda stimulerande respektive hindrande effekter i skatte- och bidragssystemen. Förhållandet mellan minimilöner, bidrag och skatt på arbete påverkar många lågutbildade arbetstagares beslut att delta på arbetsmarknaden. Situationen förvärras av löneskillnaderna mellan kvinnor och män.

Mer sysselsättningsvänliga skatte- och bidragssystem (skatter, arbetslöshetsersättning, handikappersättning, vårdbidrag och pensioner) bör säkerställa att reformerna inte försvagar ställningen för dem med lägst inkomst eller för dem som riskerar att fastna i fattigdomsfällan. Bidragspolitiken i kombination med sökandet av arbete utgör ett viktigt bidrag till inkomsttryggheten och arbetets attraktionskraft, samtidigt som övergången från en passiv till en fokuserad och aktiv arbetsmarknadspolitik är avgörande för att förbättra möjligheterna för arbetslösa och icke-yrkesverksamma.

Att undanröja motstridig skatte- och bidragspolitik, där offentliga myndigheter å ena sidan uppmuntrar äldre att fortsätta arbeta samtidigt som företagen uppmuntrar dem att gå i tidig pension, är viktigt för att rättvisa på lång sikt och hållbara offentliga finanser skall kunna förenas med pensionssystemet.

Fördjupade och anpassningsbara kunskaper i arbetslivet

För att kunna maximera andelen arbetstagare i alla skeden i yrkeslivet måste det finnas en god överensstämmelse mellan utbudet av arbeten och befolkningens kunskaper och kompetens.

Fortlöpande vidareutbildning under arbetslivets gång för att möta arbetsmarknadens nya behov är avgörande för att äldre arbetstagare skall kunna vara yrkesverksamma längre. Ökad uppmärksamhet måste även ägnas åt att göra utbildning tillgänglig för människor som löper större risk att tidigt hamna utanför arbetsmarknaden, till exempel lågutbildade arbetstagare, kvinnor och invandrare. Offentliga myndigheter och företag måste investera mer i utbildning för dessa arbetstagare.

Tillgång till relevant utbildning för arbetslösa och icke-yrkesverksamma (till exempel kvinnor som skulle kunna återvända till arbetsmarknaden) bör främjas genom en aktivare arbetsmarknads politik som inriktas på individers och arbetsgivares behov.

Att göra arbete till ett verkligt alternativ för alla

Att arbeten blir tillgängliga och attraktiva räcker kanske inte för att göra arbete till ett verkligt alternativ för alla. Ett antal andra viktiga villkor måste uppfyllas för att skapa en stödjande omgivning för alla. Detta inkluderar att det finns moderna och effektiva arbetsmarknads myndigheterna och kräver en förstärkning av dessas roll när det gäller information om arbeten och arbetsförmedling både för icke-yrkesverksamma och sysselsatta, och anpassa metoder och förfaranden efter kvinnors, äldres och funktionshindrades behov och villkor. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt behoven hos funktionshindrade och invandrare med särskilda svårigheter att finna arbete och få tillträde till arbetsmarknaden.

Det kan vara svårt för arbetande föräldrar, särskilt enföräldersfamiljer, att finna barnomsorg som är trygg, av god kvalitet och inte alltför dyr. På samma sätt finns ett behov av omvårdnadstjänster för andra anhöriga.

Att kunna ta sig till och från arbetet är en viktig faktor som hindrar många från att tacka ja till ett arbete. Tillhandahållande av lämpliga och billiga kommunikationer för missgynnade grupper med låg inkomst skulle även inverka positivt på andelen arbetstagare.

Ett partnerskapsinriktat angreppssätt

De offentliga myndigheterna har ett särskilt ansvar för att utveckla och införa ett övergripande angreppssätt för att öka andelen arbetstagare. De behöver dock stöd från en rad olika aktörer.

Ett aktivt engagemang hos arbetsmarknadens parter är avgörande för om den föreslagna politiska helhetsstrategin skall lyckas. Med all respekt för parternas självbestämmande är det deras uppgift att förhandla fram anpassade arbetsvillkor för att hålla kvar äldre arbetstagare i arbete, vilket gynnar både arbetstagare och arbetsgivare liksom ekonomin och samhället i stort.

Företag som tar sitt fulla sociala arbetsgivaransvar kan i hög grad bidra genom att genomföra satsningar kopplade till mål som arbetsmiljö och arbetskvalitet, särskilt genom att skapa förutsättningar för äldre arbetstagare att arbeta längre.

Med hänsyn till olika institutionella förhållanden bör även regionala och lokala myndigheter dela ansvaret och därigenom säkra kopplingen mellan regional och nationell politik.

De som tillhandahåller utbildning bör arbeta utifrån företagens utbildningsbehov genom att utveckla skräddarsydda yrkesutbildningar för alla arbetstagare (män, kvinnor, äldre, lågutbildade, invandrare och funktionshindrade). Organisationerna bör utöka samarbetet med arbetsmarknadens parter och de offentliga myndigheterna på nationell, regional och lokal nivå för att främja utbildning av arbetslösa och icke-yrkesverksamma.

3.2 Prioriterade åtgärder

Inom ramen för den helhetsstrategi som beskrivs ovan bör nedanstående satsningar prioriteras för att åtgärda stora brister i många medlemsstater.

a) En gemensam satsning av regeringen och arbetsmarknadens parter för att behålla arbetstagare i arbetslivet under längre tid

En sådan satsning bör främst inriktas på följande:

* Tillgång till företagsutbildning. Arbetsgivare bör ta ett större ansvar och öka sina investeringar i mänskligt kapital. Särskilt stöd till utbildning och utveckling av karriärmöjligheter bör ordnas för arbetstagare med låg lön och låg utbildning samt för funktionshindrade. Sådana investeringar bör förbereda för eventuella ekonomiska omstruktureringar för att öka arbetstagarnas anpassningsbarhet. Förändringar av ekonomiska incitament som leder till uppskjuten pension kan motverka sitt syfte om de äldre inte kan förvärva de kunskaper som krävs och anpassa sig efter förändringar i företags- och arbetsmiljön.

* Metoder att höja kvaliteten hos arbetsvillkor och arbetsorganisation framför allt för att uppmuntra kvinnor och erfarna arbetstagare att fortsätta arbeta och att tillgodose funktionshindrades behov.

* Förändra synen på förtidspensionering som en acceptabel lösning på problem vid nedskärningar och omstruktureringar.

En sådan satsning måste bygga på insikten att dessa ansträngningar har stor betydelse för och gynnar samhället i stort, och därför kan komma att innebära en omdirigering av offentliga resurser till detta område.

b) En riktad översyn av skatte- och bidragssystemen

Övergripande reformer där den samlade effekten av skatte- och bidragssystemens incitament står i centrum är en viktig prioritering i många medlemsstater. Sådana reformer bör inriktas på att främja incitament för arbete samt att förstärka kontrollsystemen och se över reglerna för stödberättigande. Tyngdpunkten bör läggas på följande:

* Översyn och därefter undanröjande av incitament som gör förtidspensionering fördelaktigt både för enskilda och för företag som brottas med nedskärningar och omfattande omstruktureringar. Främjande av delvis eller gradvis övergång till pension och ersättningar till arbetstagare som fortsätter att arbeta efter lagstadgad pensionsålder samt förbättringar av arbetsorganisationen.

* Översyn av effekterna av den aktuella kombinationen av politik som påverkar andelen arbetstagare (incitament för arbete, negativa effekter vid alternativ sysselsättning under eller efter pensionen). Prövning av reformer av behovsprövade bidrag (utan att äventyra socialpolitiska mål eller incitament för utbildning och studier) så att alla medlemmar i hushållet uppmuntras att arbeta.

c) Ett kraftfullt angreppssätt för att hantera könsskillnader i lön och tillgång till arbetsmarknaden

En omfattande satsning krävs för att minska könsskillnaderna både inom den offentliga och inom den privata sektorn. Detta skulle innefatta följande:

* En övergripande bedömning av orsakerna till de mer eller mindre omfattande löneskillnaderna mellan män och kvinnor i alla medlemsstater.

* Översyn av faktorer som hindrar kvinnor och män från att delta på arbetsmarknaden, särskilt när det gäller utbildningssystem, arbetsgivarnas rekryteringsförfaranden och den nuvarande organisations- och arbetskulturen.

* Översyn av arbetsindelnings- och lönesättningsprocesser för att undanröja könsfördomar och undvika undervärdering av arbete i kvinnodominerade sektorer och yrken, förbättra statistik- och övervakningssystemen samt verka för ökad medvetenhet och öppenhet när det gäller löneskillnader.

d) Förbättrade arbetsmöjligheter för personer med omvårdnadsansvar

Omvårdnadsansvar är ett betydande hinder för att delta på arbetsmarknaden, särskilt för många kvinnor. Insatserna bör inriktas på följande:

* Utveckling av barnomsorg för att göra det enklare för föräldrar, särskilt kvinnor, att delta på arbetsmarknaden. Samtidigt som sådana tjänster måste finnas tillgängliga, är det viktigt att se till att de inte kostar för mycket och att de är av hög kvalitet.

* Främjande av sjukvårdens och äldreomsorgens effektivitet och förstärkning av deras koppling till socialpolitiken i allmänhet. Reformerna måste i högre grad inriktas på att anpassa vården bättre efter den åldrande befolkningens behov.

e) Översyn av insatserna för att minska avhoppen från skolan

I sysselsättningsriktlinjerna uppmanas medlemsstaterna att utveckla åtgärder för att halvera antalet elever som slutar skolan i förtid till år 2010. Tyngdpunkten bör läggas på följande:

* Effektiva åtgärder bör utvecklas inom ramen för politiken för social integration för att hjälpa elever som slutat skolan i förtid att återgå till formell och/eller icke-formell utbildning eller studier. De särskilda behov som unga funktionshindrade och ungdomar med inlärningssvårigheter har bör beaktas vid utformningen av sådana åtgärder. Utbildningsprogram bör utvecklas inom ramen för partnerskap för att dessa personer skall komma närmare skola och yrkesliv.

* Tillgången bör förbättras och infrastruktur och utbildningsinstitutioner som tillgodoser dessa elevers särskilda behov och villkor bör främjas inom ramen för partnerskap med olika delar av den offentliga sektorn.

* Särskilda utbildningsprogram bör utvecklas som är särskilt anpassade efter behov och förutsättningar för unga invandrare som har särskilda svårigheter att integreras i utbildningssystem och att komma in på och anpassa sig till arbetsmarknaden.

3.3 Att föra utvecklingen framåt

Problematiken med en ökande andel arbetstagare kan hanteras på ett mer kraftfullt sätt om arbetsmarknadsreformerna inom ramen för sysselsättningsriktlinjerna och de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken genomförs på ett effektivt sätt. Sysselsättningsriktlinjerna, särskilt med den nya betoningen på sysselsättningstalen, arbetets kvalitet och livslångt lärande, ger ramar för hur en övergripande strategi kan utvecklas för att öka andelen män och kvinnor i alla åldrar på arbetsmarknaden. Genom att betona tillväxt, en stabilitetsinriktad makroekonomisk politik och strukturreformer kan de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken ytterligare stärka de politiska ramarna. Målet att öka deltagandet på arbetsmarknaden kommer att fortsätta att vara prioriterat för framtida riktlinjer.

Åtgärder för att öka andelen arbetstagare och främja ett aktivt åldrande bör utformas med hänsyn till pensionssystemet och sjukvården, inbegripet deras sociala mål och finansiella hållbarhet.

Med utgångspunkt från de politiska prioriteringarna har arbetsmarknadens parter stor betydelse för att hantera problemet med en åldrande befolkning, vilket är en prioriterad fråga i den sociala dialogen.

Åtgärder som genomförs av regeringar och arbetsmarknadens parter kommer endast att lyckas om de åtföljs av genomgripande attitydförändringar i företag och utbildningssystem, när det gäller könsskillnader, äldre arbetstagare och andra missgynnade grupper som invandrare och funktionshindrade. En sådan attitydförändring kräver stora ansträngningar från samhällets sida initierade från högsta politiska nivå i enlighet med Europeiska rådet i Lissabon och Stockholm.

Bilaga

Analys av utveckling och faktorer av betydelse för andelen arbetstagare

De faktorer som främjar eller hindrar arbete är inte nödvändigtvis desamma som avgör om en person tackar ja till ett visst arbete eller inte, eller huruvida de väljer att arbeta eller inte. Beslutet att delta på arbetsmarknaden är snarare ett grundläggande val mellan att vara en del av arbetslivet eller inte, och de två besluten bör inte förväxlas. Dessutom finns två olika dimensioner hos själva beslutet om deltagande - inträdet på arbetsmarknaden och att stanna kvar där. De faktorer som påverkar människor att inträda på arbetsmarknaden är inte nödvändigtvis desamma som får dem att stanna kvar när de väl kommit in. De förstnämnda faktorerna gäller främst ungdomar och kvinnor som återvänder till arbetsmarknaden och de sistnämnda gäller främst äldre arbetstagare (både kvinnor och män). Den demografiska utvecklingen gör att de sistnämnda faktorerna har större betydelse när det gäller att främja den totala andelen arbetstagare.

Utvecklingen för andelen arbetstagare

Utgångspunkten för analysen är den arbetande befolkningen, det vill säga hela åldersgruppen 15-64 år. Den del av den arbetande befolkningen som har ett arbete eller som saknar och söker arbete (ILO:s definition) utgör den aktiva befolkningen. Förvärvsfrekvensen eller andelen arbetstagare är den aktiva befolkningen i alla åldrar och av alla kön i förhållande till den arbetande befolkningen i samma ålder och av samma kön.

Sammansättningen av andelen arbetstagare har förändrats markant under de senaste trettio åren (figur 1). Sedan 1970 har andelen kvinnor mellan 25 och 60 år på arbetsmarknaden ökat kraftigt, samtidigt som andelen män har sjunkit i alla åldrar, särskilt i de lägre och högre åldersgrupperna.

Andelen arbetstagare under livscykeln

Ungdomar (15-24 år)

Den ålder och tidpunkt då ungdomar inträder på arbetsmarknaden bestäms främst av vilken slutlig utbildningsnivå (heltidsstudier) de uppnår. Utbildningen kan inledningsvis även kombineras med olika former av sysselsättning så att övergången mellan utbildning och arbete utgör en process snarare än en verklig förändring. I detta skede av livscykeln är skillnaderna mellan mäns och kvinnors deltagande på arbetsmarknaden små eller obefintliga, eftersom de beslut som påverkar kvinnors deltagande på arbetsmarknaden ännu inte gjort sig gällande.

I början av 1990-talet minskade andelen ungdomar på arbetsmarknaden kraftigt, vilket i stor utsträckning uppvägdes av ökat deltagande i utbildning eller studier. I slutet av 1990-talet ökade andelen ungdomar något. Uppgången tycks ha berört samtliga åldrar i gruppen 15-24 år under 1995-2000, dock särskilt yngre män. Uppgången tycks dessutom ha ett samband med en kombination av deltidsarbete och någon form av utbildning. Ungefär 48 % av de unga arbetstagarna uppgav 1995 att huvudorsaken till deras deltidsarbete hade ett samband med att de gick i skolan eller utbildade sig. Enligt 2000 års uppgifter har denna andel stigit med över 13 % till cirka 61 % för hela EU.

I åldersgruppen 15-19 år är andelen arbetstagare väsentligt lägre än 1970, och nästan alla som står utanför arbetsmarknaden deltar i någon form av utbildning eller studier. Av de 24 % som har ett arbete deltar också två tredjedelar i någon form av utbildning. I åldersgruppen 20-24 år sjunker den icke-yrkesverksamma delen av befolkningen till 34 % (nästan samma nivå som 1970), samtidigt som närmare 80 % fortfarande studerar eller utbildar sig. En fjärdedel av dem som arbetar deltar också i någon form av utbildning.

Många ungdomar lämnar fortfarande utbildnings systemet utan att ha gått ut gymnasieskolan, som allmänt betraktas som den lägsta utbildningsnivå som krävs för anpassningsbarhet på arbetsmarknaden under hela livscykeln. Trots vissa förbättringar de senaste åren har närmare 25 % av 25-29-åringarna inte gått ut gymnasieskolan och 18 % av 18-24-åringarna har lämnat utbildningssystemet i förtid.

Den aktivaste gruppen (25-49 år)

Det är i denna åldersgrupp som sysselsättnings mönstren förändrats mest de senaste trettio åren. 1970 var den totala andelen arbetstagare högst före 25 års ålder: drygt 68 %. År 2000 var andelen arbetstagare högst i åldersgruppen 25-49 år: drygt 80 %. Inom ramen för denna utveckling har dock andelen män på arbetsmarknaden minskat något, samtidigt som andelen kvinnor ökat kraftigt, från mindre än 40 % till över 70 % för hela åldersgruppen.

Andelen manliga arbetstagare är störst i denna åldersgrupp, särskilt efter 30, och förblir i allmänhet hög under hela perioden. Denna utveckling har i själva verket inte förändrats sedan 1995 (figur 2). Andelen kvinnor på arbetsmarknaden har ökat i alla åldersgrupper sedan 1995.

Skillnaden är fortfarande stor mellan förvärvsfrekvensen för män respektive kvinnor i alla åldrar, även de som saknar barn (tabell 1 och figur 3). Förvärvsfrekvensen för kvinnor skiljer sig även åt beroende på barnens ålder (figur 4). I de sydliga länderna är kvinnors förvärvsfrekvens låg totalt sett och barnens ålder inverkar i mindre utsträckning. I Tyskland och Förenade kungariket skiljer det nästan 20 % mellan förvärvsfrekvensen för kvinnor med barn i förskoleåldern och förvärvsfrekvensen för kvinnor med barn i skolåldern. I Frankrike skiljer sig den totala förvärvsfrekvensen inte mycket från Tyskland och Förenade kungariket. Däremot är förvärvsfrekvensen lägre för kvinnor med barn i förskoleåldern samtidigt som skillnaderna är små för kvinnor utan barn respektive med barn i skolåldern. Dessa tydliga skillnader visar vilken betydelse tillgång till barnomsorg och andra omvårdnadstjänster har för att öka förvärvsfrekvensen för personer med omvårdnadsansvar, främst kvinnor. Detta tyder på att tillgången till förskolor skulle påverka sysselsättningsmönstren.

Äldre

Den totala andelen arbetstagare sjunker nu mycket fortare än 1970, då en kraftig nedgång endast skedde i åldersgruppen 60 år och äldre. Både andelen män och kvinnor på arbetsmarknaden sjunker kraftigt i denna åldersgrupp, även om förvärvsfrekvensen för kvinnor i åldersgruppen 50-60 år fortfarande är högre än 1970 och endast något lägre för åldersgruppen 60 år och äldre. Förvärvsfrekvensen för män över 55 är väsentligt lägre än 1970.

Andelen män på arbetsmarknaden sjunker, ofta ganska snabbt, från 50 års ålder. Det beror till stor del på övertalighet i samband med att arbetstillfällen inom tillverkningsindustrin försvinner, särskilt under perioder med stora nedskärningar, i kombination med svårigheten för framför allt lågutbildade män att finna ett nytt arbete även när det är högkonjunktur.

Andelen kvinnor på arbetsmarknaden sjunker från 45 års ålder och fram till pensionen, men i allmänhet inte lika snabbt som för män. För män är nedgången mycket kraftigare och börjar tidigare både för låg- och medelutbildade, från närmare 50 års ålder upp till 60 år. För kvinnor börjar nedgången tidigare för lågutbildade, från 45 års ålder, men efter 50 är nedgången mycket större för medel- och högutbildade (figurerna 7 och 8).

Faktorer som försvårar integration på arbetsmarknaden

Vissa socioekonomiska faktorer anses ofta ha ett samband med väsentligt lägre andel arbetstagare.

Invandring

Andelen invandrade arbetstagare skiljer sig kraftigt åt mellan olika länder och utbildningsnivåer. Förvärvsfrekvensen för icke-europiska medborgare är cirka 61 %, jämfört med cirka 72 % för EU-medborgarna (figur 9). Skillnaderna är störst i de grupper som har högst respektive lägst kompetens. Förvärvsfrekvensen är mycket högre bland högutbildade icke-arbetare som är EU-medborgare och även i viss mån bland medelutbildade icke-arbetare, medan situationen är den omvända för outbildade arbetare (figur 10).

Detta avspeglas även i yrkesindelningen för icke-EU-medborgare (figur 11). Andelen sysselsatta icke-EU-medborgare är högre inom fem sektorer (väsentligt högre inom tre): hotell och restaurang, privata hushåll, byggnadsindustrin och fastigheter och uthyrning.

Funktionshinder

Det finns mycket som tyder på att funktionshindrade upplever det som svårare att komma in på arbetsmarknaden och stanna kvar där. Funktionshindrade löper mycket större risk att hamna utanför arbetsmarknaden än icke-funktionshindrade. Över hälften av de lätt funktionshindrade saknar arbete medan över tre fjärdedelar av de svårt eller mycket svårt funktionshindrade saknar arbete.

* Närmare två tredjedelar av dem som uppger att de har kroniska fysiska eller psykiska hälsoproblem, sjukdomar eller funktionshinder saknar arbete (en fjärdedel av Europas medborgare uppger att de har sådana problem).

* Samtidigt som över 80 % av de svårt funktionshindrade och nästan två tredjedelar av de lätt funktionshindrade saknar arbete är det cirka 50 % av de funktionshindrade som inte hindras av sitt handikapp i den dagliga verksamheten som saknar arbete.

Regionala skillnader

Med tanke på det positiva samband mellan förvärvsfrekvens och sysselsättningsnivå, har regioner med hög sysselsättning också högre förvärvsfrekvens, särskilt bland ungdomar och äldre.

I regioner med eftersläpande utveckling kommer möjligheterna till högre sysselsättning i hög grad att bero på regionernas möjligheter att maximera potentiella arbetskraftsresurser och dra till sig nytt mänskligt kapital. I regioner med låg sysselsättningstillväxt minskade den arbetande befolkningen med cirka 0,2 % per år mellan 1996 och 2000, medan befolkningen ökade med 0,5 % per år i regioner med hög tillväxt. Denna dynamik avspeglas även i en uppgång för den genomsnittliga utbildningsnivån, som stigit snabbare i regioner med jämförelsevis högre sysselsättnings- och befolkningstillväxt. År 2000 var över hälften av den arbetande befolkningen i regioner med låg sysselsättning lågutbildad, jämfört med mindre än en fjärdedel i regioner med hög sysselsättning.

Viktiga faktorer som påverkar andelen arbetstagare

Analysen ovan visar att det finns ett stort potentiellt arbetskraftutbud i EU. 31,1 % av den arbetande befolkningen saknar arbete (det vill säga 77 miljoner människor, varav 50 miljoner kvinnor och 27 miljoner män). Även om man räknar bort åldersgruppen 15-19 år, där många utbildar sig eller studerar, uppgår denna siffra till 53 miljoner (tabell 2 och figur 12).

Många av dessa människor skulle faktiskt vilja arbeta. Enligt Labour Force Survey skulle 14 % av de icke-yrkesverksamma vilja ha ett arbete nu. På medellång sikt stiger denna siffra kraftigt. Minst hälften av de män (56 %) och kvinnor (49 %) som för närvarande inte utför betalt arbete vill eller planerar att börja arbeta inom fem år, jämfört med en femtedel som ännu inte bestämt sig och mindre än en tredjedel som inte har för avsikt att arbeta i framtiden [3].

[3] Europeiska fonden för förbättring av levnads- och arbetsvillkor, "Employment Options and Labour Market Participation 2000".

Den viktigaste faktor som påverkar andelen arbetstagare är tillgången till acceptabla och lämpliga arbeten. Tendensen blir tydligare ju större överensstämmelsen är mellan de lediga arbetenas art och karaktär och de potentiella arbetstagarnas egenskaper och önskemål. Viktigast är överensstämmelsen mellan sektor/yrke och de potentiella arbetstagarnas utbildning och kompetens. Dessutom påverkas beslutet att inträda på arbetsmarknaden starkt av hur de ekonomiska incitamenten för att arbeta respektive förbli icke-yrkesverksam förhåller sig till den enskildes förhållanden. Slutligen finns en lång rad andra faktorer som hindrar människor från att delta på arbetsmarknaden.

Alla dessa faktorer hänger samman och fungerar i praktiken som en helhet.

Tillgänglighet och attraktionskraft hos arbeten

Personer med omvårdnadsansvar kanske slutar leta efter betalt arbete och i stället inriktar sig på hushållsarbete, vilket ofta försämrar deras möjligheter till yrkeskarriär eller hindrar dem från att över huvud taget återvända till arbetsmarknaden. För äldre som förlorat sina arbetet kan det bli svårt att hitta ett nytt arbete även med lägre lön arbeten och sämre villkor och de kanske bara väljer att gå i förtida pension om det är möjligt.

Sektorer

Det finns ett starkt samband mellan tillväxten av arbetstillfällen inom vissa sektorer och yrken och tillgången till arbetskraft som kan utföra dessa arbeten. Den ökande andelen kvinnor på arbetsmarknaden de senaste tio åren har åtföljts av en snabb ökning av kvinnors sysselsättning inom servicesektorn i allmänhet och inom sjukvårds- och utbildningssektorerna i synnerhet. På samma sätt är det sannolikt att de äldre arbetstagarnas deltagande gynnas av lägre fysiska krav inom många yrken i kombination med den demografiska förändringen och äldres förbättrade hälsa.

Arbetenas attraktionskraft

Arbetenas kvalitet när det gäller arbetstillfredsställelse och arbetsvillkor påverkar inträdet på arbetsmarknaden, men framför allt beslutet att behålla ett arbete och stanna kvar på arbetsmarknaden. Ett arbetes samlade attraktionskraft inrymmer flera dimensioner, från övergripande tillfredsställelse till arbetsförhållanden och avtalsvillkor.

Enligt rapporten om sysselsättningen i Europa 2001 är benägenheten att övergå från arbete till arbetslöshet och icke-yrkesverksamhet starkt kopplad till arbetets kvalitet. Risken är betydligt större att personer med lågkvalitetsarbeten (där tillgång till utbildning och arbetstrygghet saknas och lön och produktivitet är låg) lämnar arbetsmarknaden än personer med högkvalitetsarbeten. Cirka en fjärdedel av alla arbetstagare och en tredjedel av de unga arbetstagarna inom sådana yrken slutar sitt arbete inom ett år. Även om män i allmänhet och lågutbildade män i synnerhet löper större risk att bli arbetslösa är sannolikheten större för kvinnor att hamna utanför arbetsmarknaden. Kvinnor och ungdomar är även överrepresenterade inom yrken med låg lön och låg produktivitet, och har ibland fastnat i denna typ av arbete där en högre andel av arbetstagarna blir arbetslösa eller lämnar arbetsmarknaden än inom någon annan kategori.

I allmänhet är övergången till arbetslöshet från lågkvalitetsarbeten 5-10 gånger vanligare än för högkvalitetsarbeten, och övergången till icke-yrkesverksamhet är 2-5 gånger vanligare. Det är betydligt vanligare att äldre arbetstagare med lågkvalitetsarbeten övergår till arbetslöshet eller icke-yrkesverksamhet. Det är tre gånger vanligare att funktionshindrade övergår från arbete till icke-yrkesverksamhet.

Det finns även ett samband mellan höga nivåer av ofrivilliga tillfälliga anställningar/deltidsarbete och att människor slutar arbeta (cirka 15 % blir arbetslösa och 10 % icke-yrkesverksamma). De flesta människor vill helst ha fast anställning (70 % av de arbetslösa och de kvinnor som återvänder till arbetsmarknaden och 50 % av de ungdomar som kommer in på arbetsmarknaden). Dock kan en relativt stor andel av ungdomarna (50 %) tänka sig tillfälliga anställningar. Även om många återvänder efter tillfälliga arbetslöshetsperioder är dock risken för permanent arbetslöshet större ju fler sådana tillfälliga perioder det blir. Sannolikheten för deltidsarbete är något större för funktionshindrade (med svåra eller lätta funktionshinder) medan sannolikheten för tillfällig anställning är densamma som för icke-funktionshindrade.

Å andra sidan kan möjligheten till flexibel arbetstid på frivillig basis påverka beslutet att delta eller stanna kvar på arbetsmarknaden senare i livet. Efterfrågan på deltidsarbete är mycket stor bland kvinnor som återvänder till arbetsmarknaden (två tredjedelar föredrar att arbeta deltid och totalt tre fjärdedelar skulle tacka ja till deltidsarbete). Även en tredjedel av de ungdomar som inträder på arbetsmarknaden eller är arbetslösa skulle föredra att arbeta deltid. Dessutom skulle över hälften av alla som inträder på eller återvänder till arbetsmarknaden föredra att arbeta hemifrån åtminstone en del av arbetstiden. 20 % av de kvinnor som återvänder till arbetsmarknaden skulle vilja arbeta hemifrån helt och hållet.

Äldre arbetstagare kanske vill dra sig tillbaka gradvis genom att gå ner i arbetstid. Om detta inte är möjligt måste de dock välja mellan att dra sig tillbaka helt eller övergå till arbete med lägre kvalitet. Faktum är att det finns tecken på att äldre arbetstagare endast har tillgång till flexibla arbetstider i begränsad utsträckning. Ökad flexibilitet i arbetet, det vill säga flexibla arbetstider, deltidsarbete eller egen näringsverksamhet, och särskilda arbetsförhållanden, till exempel hem- eller distansarbete, skulle generellt sett öka andelen äldre arbetstagare och höja pensionsåldern. Äldre är redan överrepresenterade när det gäller frivilligt deltidsarbete.

Tre fjärdedelar av de äldre icke-yrkesverksamma som söker arbete skulle föredra deltidsarbete och en fjärdedel vill arbeta mindre än 20 timmar per vecka. De äldre arbetstagarna är mest missnöjda med arbetstiden (23 %, 22 % av männen och 25 % av kvinnorna).

Det är svårt att bedöma vilken betydelse arbetets villkor (utöver lön och arbetsgivarfinansierade pensionssystem, som behandlas nedan) och arbetsförhållanden har för utbudet av arbetskraft och äldres rörelser på arbetsmarknaden, utom när det gäller förändringar av äldre arbetstagares hälsa som är den viktigaste faktorn bakom äldre arbetstagares rörelser på arbetsmarknaden. Äldre arbetstagare kan inte ha farliga, obehagliga eller fysiskt krävande arbeten och måste ofta lämna dessa. Äldre arbetstagare med svåra, komplicerade eller stressiga arbeten går även tidigare i pension. Detsamma gäller arbeten utan karriärmöjligheter.

Trots detta är det mer sannolikt att äldre som fortsätter arbeta är relativt nöjda med sitt arbete. Bland de äldre sysselsatta arbetstagarna är över hälften nöjda med sitt arbete, medan endast 8 % är missnöjda. Andelen missnöjda är ungefär lika stor som i den aktivaste gruppen sysselsatta, men väsentligt lägre än i gruppen unga arbetstagare. Personer med lågkvalitetsarbeten, särskilt arbeten utan befordringsmöjligheter, är mycket mer missnöjda (nästan en tredjedel är mycket missnöjda) än ungdomar och personer i den aktivaste gruppen arbetstagare, medan personer med högkvalitetsarbeten är väsentligt mer nöjda (nästan två tredjedelar).

Utbildning och studier

Utbildning och studier har direkt inverkan på sysselsättningen och arbetsmarknadens funktion. Detta är ett av de områden som är politiskt prioriterade i unionen, och samtliga medlemsstater verkar för att utveckla och införa övergripande strategier för livslångt lärande inom ramen för den europeiska sysselsättningsstrategin. I detta sammanhang kombineras den ökade betoningen av livslångt lärande med insatser för att främja kompetens, rörlighet och arbetets kvalitet.

För att kunna maximera andelen arbetstagare måste det finnas en god överensstämmelse mellan utbudet av arbeten och befolkningens kunskaper och kompetens. Detta gäller alla skeden i yrkeslivet. Den grundläggande utbildningsnivå som uppnås har en fundamental långsiktig inverkan på arbetslivet.

Utan tillgång till livslångt lärande och interna utbildningar i företag för att höja kompetensen under arbetslivets gång är risken mycket större för äldre arbetstagare att förlora sina arbeten. Ju bättre kunskaper och kompetenser arbetstagarna har desto större är möjligheten att dessa kunskaper och kompetenser kan komma till god användning. Det finns även mycket som tyder på att äldre arbetstagare efter en viss ålder har svårare att få tillgång till eller är mindre benägna att delta i utbildning än yngre arbetstagare.

Förvärvsfrekvensen i EU år 2000 var 87 % för högutbildade, jämfört med 57 % för lågutbildade. Skillnaderna är större bland kvinnor: lågutbildade kvinnor är den enda befolkningsgrupp där över hälften saknar arbete (tabell 3). (Sysselsättningen i Europa 2001.)

Andelen ungdomar med högskoleutbildning (det vill säga högutbildade) har ökat över tiden. Antalet lågutbildade (lägre än gymnasieutbildning) på arbetsmarknaden tycks sjunka, men är fortfarande högt (se ovan).

En god grundutbildning är därför viktigast både för att komma in på arbetsmarknaden för första gången och för att höja kompetensen under arbetslivets gång. Tillgång till utbildning och livslångt lärande för att anpassa denna kompetens under arbetslivet gör det lättare att stanna kvar på arbetsmarknaden när utvecklingen går framåt. Grundprincipen när det gäller tillgången till utbildning tycks vara att ju mer man har, desto mer får man.

Äldre och lågutbildade arbetstagare deltar i betydligt mindre utsträckning i utbildning. Även om närmare hälften av de äldre arbetstagarna faktiskt arbetar i företag som tillhandahåller utbildning är det mindre än 15 % som deltar i utbildningsåtgärder, både privat och inom företaget. Endast 7 % av de lågutbildade äldre arbetstagarna deltar i utbildning, jämfört med över en fjärdedel av de högutbildade äldre arbetstagarna. (Sysselsättningen i Europa 2001).

Undersökningar som genomförts bland arbetsgivare om den framtida utvecklingen för efterfrågan på utbildad arbetskraft visar tydligt att anställningarna av utbildade arbetstagare kommer att fortsätta öka, samtidigt som de minskar för outbildade arbetstagare. Sysselsättningen kommer att fortsätta öka mest inom servicesektorn, framför allt inom de kunskapsintensiva sektorerna där kompetens krävs inom IT, kommunikation m.m.

I takt med att de äldre arbetstagarnas kompetens och produktivitet sjunker blir utbildning, förmåga att anpassa sig till ny kompetens och teknik, rörlighet och löneflexibilitet allt viktigare. När detta saknas kanske arbetsgivarna vill komma undan de relativt höga kostnaderna för att anställa äldre arbetstagare. Den nya tekniken och kunskaperna om denna påverkar också de äldre arbetstagarnas sysselsättning och pensionsplaner. Om den nya tekniken medför nya krav inom arbete och kompetens kommer de äldre arbetstagarna att påverkas annorlunda än personerna i den aktivaste åldersgruppen, eftersom deras kompetens är av äldre datum. I genomsnitt är de äldre lägre utbildade, och löper därför större risk att bli övertaliga. De tänker även annorlunda när de skall ta ställning till kompetenshöjande utbildning, eftersom den förestående pensionen krymper tidsperspektivet. Det finns en del som tyder på att äldre arbetstagare med datorkunskaper, det vill säga äldre som förvärvat den kompetens som den nya tekniken kräver, fortsätter att arbeta i högre grad.

Att bortse från den tekniska utvecklingens betydelse för de äldre arbetstagarnas sysselsättningsmöjligheter kan faktiskt leda till felaktiga politiska slutsatser: "Politiska insatser för att främja högre pensionsålder kan ha begränsad framgång om de äldre arbetstagarna utsätts för press på grund av den tekniska utvecklingen. Å andra sidan kan eventuell senareläggning av pensionen, kanske på grund av längre livslängd eller förändringar i sociala trygghets- och privata pensionssystem, uppmuntra äldre arbetstagare att höja sin kompetens för att följa den tekniska utvecklingen." (Friedberg, L. (2001).)

Viktiga faktorer som hindrar äldre eller lågutbildade arbetstagare från att stanna kvar på arbetsmarknaden och utveckla sin kompetens är deras otillräckliga utbildning, bristen på utbildningsmöjligheter och avsaknaden av anpassad utbildning som tar hänsyn till tidigare kompetens och vilka kunskaper som är viktigast för arbetet. Den korta återbetalningstiden för företagens utbildningsinvesteringar tycks tala mot de äldre (potentiella nyrekryteringar/befintliga arbetstagare), men den högre personalomsättningen för yngre medarbetare och förändringar av arbetets innehåll måste också beaktas. Lika tillgång till utbildning för alla arbetstagare, både män och kvinnor, är dessutom ett stort problem både när det gäller företagens storlek (små och medelstora företag är mest missgynnade) och arbetstagarnas utbildningsprofil (utbildningsnivå för äldre och lågutbildade).

Funktionshindrade är i samma utsträckning anställda av företag som tillhandahåller utbildning, men deltar i utbildning i lägre grad, särskilt de svårt funktionshindrade.

Balansen hos ekonomiska incitament

Valet att delta på arbetsmarknaden beror i hög grad på de enskilda ekonomiska omständigheterna och tillgängliga alternativ. Inkomst från arbete måste vägas mot andra inkomstkällor och eventuella kostnader. Lönenivån och nivån på det sociala stödet och skattesystemet samverkar vid avgörandet om det finns ekonomiska incitament till att arbeta. Därför måste löne-, skatte- och bidragssystemen beaktas vid analysen av den övergripande effekten på andelen arbetstagare.

Skatte- och bidragssystemen (både var för sig och tillsammans) påverkar alla rörelser på arbetsmarknaden, det vill säga andelen arbetstagare, valet mellan skola och arbete, beslutet om förtidspension och arbetslöshetens längd. Även om de senaste reformerna visar att tyngdpunkten främst har lagts på skattesystemen finns det två faktorer i samspelet mellan skatte- och bidragssystemen som kan inverka starkt på arbetskraftutbudet. Den första är bidragets storlek i förhållande till lönen och bidragsnivåns inverkan på beslutet att delta på arbetsmarknaden, vilket kan ge upphov till den så kallade arbetslöshetsfällan. Den andra är förändringen av den disponibla inkomsten (med beaktande av den kombinerade effekten av ökad beskattning och avskaffandet av behovsprövade bidrag) när lönen stiger, och vilken inverkan detta har på arbetsinsatsen och antalet arbetade timmar (leder till fattigdomsfällan).

Den faktiska effekten på arbetskraftutbudet beror på hur de ekonomiska parterna reagerar på förändringar av incitamenten. Hög arbetslöshetsersättning och andra bidrag i kombination med långa tidsperioder och generösa bidragsregler kan minska benägenheten att arbeta och öka risken för långsiktigt bidragsberoende. Å andra sidan kan tillgång till arbetsrelaterade socialförsäkringssystem, och i synnerhet arbetslöshetsförsäkring, mycket väl utgöra ett incitament att börja arbeta (eller återgå till den "vita" arbetsmarknaden). För bidragstagare innebär dessutom arbetslöshetsförsäkring en mycket starkare anknytning till arbetsmarknaden än andra bidragssystem, särskilt om kravet på sysselsättning tas på allvar och sökande av arbete uppmuntras.

Vissa grupper tycks känsligare än andra för förändringar i skatte- och bidragssystemen. Till exempel tycks den del av arbetskraften som består av män i den aktivaste åldersgruppen och personer med goda utsikter till högre lön i framtiden mindre känsliga för förändringar av incitamenten i skatte- och bidragssystemen. I gengäld tycks gifta par där den ena (vanligtvis kvinnan) inte arbetar liksom enföräldersfamiljer vara mest känsliga för incitament när det gäller beslutet att delta på arbetsmarknaden. Beskattningen kan påverka huruvida en andra medlem av hushållet beslutar sig för att börja arbeta, och kan främja eller motverka deltidsarbete. Skatte- och bidragsförändringar tycks ha större betydelse för beslutet att inträda på eller lämna arbetsmarknaden än antalet arbetstimmar.

För äldre arbetstagare finns det, trots olika politiska initiativ från medlemsstaternas sida (som rapporteras i de nationella handlingsplanerna), lite som tyder på att dessa har resulterat i märkbara ökningar av andelen äldre arbetstagare. Detta återspeglar i hög grad en djupt rotad kultur med tidig pensionering och bibehållande av förtidspensionssystem (ofta tillsammans med system som syftar till att förlänga äldre arbetstagares arbetsliv) och negativa attityder som blir kvar inte bara bland arbetsgivare utan också i fackliga organisationer och hos beslutsfattare. Förtidspensionssystem blir attraktiva om det inte finns några alternativa arbeten.

Olika former av pensionering och gemensamma mönster hos de äldre arbetstagarnas rörelser på arbetsmarknaden kan urskiljas. Den första är att gå från heltidsarbete till att dra sig tillbaka fullständigt från arbetsmarknaden. Detta är i särklass vanligast i Europa. Den andra är delpension (kombinera pension från heltidsarbete med annan sysselsättning eller olika former av arbetslöshets- och handikappersättning, utan att helt dra sig tillbaka från arbetsmarknaden). Uppgifter från USA visar att detta är vanligast inom de arbeten som har högst respektive lägst kvalitet. Den tredje är tillbakadragande, ofta i samband med övertalighet vid omstruktureringar, där icke yrkesverksamma perioder (arbetssökande och omskolning) kombineras med perioder av arbete.

Vilken form som faktiskt förekommer beror på flera faktorer. Förtidspension och handikappersättning kan under vissa förutsättningar ersätta arbetslöshetsunderstöd, varför nivåerna för dessa bidrag är mycket viktig. Vanligtvis är förtidspensioner och handikappersättning högre än arbetslöshetsunderstöd och utgår dessutom under längre tid. Dessutom är vissa arbetslöshetsrelaterade program i själva verket program för förtidspensionering, eftersom de inte omfattar några krav på att äldre arbetstagare skall söka arbete. För äldre arbetstagare har pensionens storlek i förhållande till lönen och dess effektiva skattenivå betydelse för pensionsbeslutet, och växelverkan dem emellan kan ge upphov till höga "effektiva skattenivåer" om man väljer att fortsätta arbeta. För hälften av de äldre i åldersgruppen 55-64 år utgör dock sociala ersättningar den främsta inkomstkällan.

Sjukförsäkringsbestämmelser och arbetsgivarfinansierade pensionssystem kan dock påverka vissa arbetstagare att stanna kvar i arbete eller finna alternativ sysselsättning tills de når full pensionsålder. Å andra sidan gynnar privata pensionsprogram i allmänhet fullständig pension snarare än delpension, eftersom pensionsförmåner oftast grundar sig på den årliga genomsnittsinkomsten de senaste tre till fem åren med sysselsättning, och fullständig pension kan vara ett krav för att bevilja eventuella pensionsförmåner. Det bör vidare finnas ett positivt samband mellan betydande sparkapital och förmögenhet hos äldre arbetstagare och ett fullständigt tillbakadragande från arbetsmarknaden.

Det är inte bara ekonomiska incitament och socialförsäkrings bestämmelser som påverkar utbudet av äldre arbetskraft. Andra faktorer än rent ekonomiska har stor betydelse för beslutet att stanna kvar på eller återvända till arbetsmarknaden [4].

[4] Bland annat Haider och Loughran (2001) har i en undersökning av den äldre arbetskraften (65 år och äldre) i USA funnit att det framför allt är icke-ekonomiska faktorer som styr de äldre arbetstagarnas beslut, då de äldre i allmänhet påverkas mindre av lönens storlek. Författarna drar därför slutsatsen att politik som påverkar de ekonomiska aspekterna av de äldres återgång till arbetsmarknaden har mindre betydelse för arbetskraftutbudet i denna grupp än politik inriktad på de icke-ekonomiska aspekterna av återgång till arbete.

En stödjande miljö

För många människor är det inte ovannämnda "objektiva" arbetsmarknadsfaktorer utan en rad andra faktorer som påverkar beslutet att delta på arbetsmarknaden. Det är faktorer som avgör hur och om människor kan förena arbetslivet med andra krav, särskilt hushållsarbete, handling och vård av barn (beroende på skoltider).

Barn- och äldreomsorg

Framför allt för många kvinnor är omsorg av anhöriga - barn eller föräldrar - ett stort hinder för förvärvsarbete, när alternativa omsorgsmöjligheter saknas. 14,1 % av dem som står utanför arbetsmarknaden skulle vilja arbeta (10,9 miljoner människor, varav 7 miljoner kvinnor). 30 % av dessa kvinnor hindras från arbete av personliga eller familjerelaterade åtaganden.

Tillgången till omsorgstjänster har faktiskt en dubbel effekt på andelen arbetstagare. Förutom att förbättra tillgången till arbetsmarknaden för personer som nyttjar dessa tjänster utgör tjänsterna i sig en stor källa till sysselsättning. Sedan 1995 har över två miljoner nettoarbetstillfällen skapats inom sjukvården och omvårdnadssektorn.

Stöd till rörlighet

Vissa människor kanske inte har tillgång till en lokal arbetsmarknad, men vill ändå inte flytta. Enligt en nyligen utkommen Eurobarometer har 54 % av de 37,5 % EU-medborgare som har flyttat under de senaste tio åren gjort det av familjerelaterade eller personliga skäl, 18 % av bostadsskäl och 15 % av sysselsättningsskäl.

Cirka 46 % av de 18,5 % som tror att tror att de kommer att flytta inom fem år skulle göra det av familjerelaterade eller personliga skäl, medan 27 % tror att de kommer att flytta av sysselsättningsskäl. 34 % av EU-medborgarna föredrar att vara arbetslösa och bo kvar hellre än att flytta till en annan region för att få arbete. 38 % föredrar att flytta, men denna benägenhet avtar kraftigt med åldern, och 16 % uppger att det beror på vilket arbete de skulle få.

Över 40 % respektive 29 % av EU:s medborgare uppger att en förbättrad ekonomisk situation respektive bättre karriärmöjligheter skulle kunna få dem att flytta.

Alla dessa rörlighets- och pendlingsfaktorer tyder på att arbetstillfällenas placering liksom lättillgängliga och billiga transportmedel, eller utvecklingen av möjligheter för företagande, inklusive e-arbete, i lokala samhällen, kan ha betydelse för att öka andelen arbetstagare.

FIGUR 1

>Hänvisning till>

Källa: Labour Force Survey, Eurostat. 1970 års uppgifter från ILO.

FIGUR 2

>Hänvisning till>

Källa: Labour Force Survey, Eurostat.

TABELL 1

>Hänvisning till>

FIGUR 3

>Hänvisning till>

Källa: Labour Force Survey, Eurostat.

FIGUR 4

>Hänvisning till>

Anmärkning: Det gäller det yngsta barnets ålder (t.ex. kvinnor med barn i åldrarna 2 och 10 ingår endast i den första gruppen, 0-6)

Källa: Labour Force Survey, Eurostat.

FIGUR 5

>Hänvisning till>

Källa: Labour Force Survey, Eurostat.

FIGUR 6

>Hänvisning till>

Källa: Rådata från Labour Force Survey, Eurostat.

FIGUR 7

>Hänvisning till>

Källa: Labour Force Survey, Eurostat.

FIGUR 8

>Hänvisning till>

Källa: Labour Force Survey, Eurostat.

FIGUR 9

>Hänvisning till>

Källa: Labour Force Survey, Eurostat.

FIGUR 10

>Hänvisning till>

Källa: Labour Force Survey, Eurostat.

FIGUR 11

>Hänvisning till>

Källa: Labour Force Survey, Eurostat.

FIGUR 12

>Hänvisning till>

Källa: Labour Force Survey, Eurostat.

TABELL 2

>Plats för tabell>

Källa: Labour Force Survey, Eurostat.

TABELL 3

>Hänvisning till>