Grönbok om integrerad produktpolicy /* KOM/2001/0068 slutlig */
GRÖNBOK OM INTEGRERAD PRODUKTPOLICY (framlagd av Kommissionen) INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1. Inledning 2. Den integrerade produktpolicyn 3. Vilken roll spelar de berörda parterna och de lokala initiativen- 4. En strategi för genomförandet av IPP-initiativet 4.1. Prissättningsmekanismen 4.2. Metoder och incitament för att skapa grön efterfrågan 4.2.1. Grön efterfrågan från konsumenternas sida 4.2.2. Offentlig upphandling 4.3. Metoder och incitament för att få företagen att ta ledningen i fråga om miljövänlig produktion 4.3.1. Framställning av produktinformation 4.3.2. Riktlinjer för produktkonstruktion 4.3.3. Standardisering och nya metoden 4.3.4. Produktpaneler 4.4. Andra instrument som kan främja hållbar produktutveckling 4.4.1. Miljölednings- och miljörevisionssystem 4.4.2. Forskning, utveckling och innovation 4.4.3. LIFE..... 4.4.4. Bokföring och rapportering för miljön 5. Nästa steg 1. Inledning Våra samhällens välfärd och den livskvalitet vi åtnjuter grundar sig i hög grad på produkter. Men den ökande produktkonsumtionen förorsakar också direkt eller indirekt den största delen av den förorening och det resursslöseri som våra samhällen bidrar till. Vi står inför problemet att försöka uppnå jämlik utveckling för alla människor på jorden, och även för framtida generationer, och samtidigt bevara jordens miljö i så oskadat skick som möjligt. Detta betonades redan i 1992 års Rio-deklaration om miljö och utveckling. Ett sätt att lösa problemet är att försöka utveckla nya tillväxtparadigman och bättre livskvalitet genom ökad välfärd och konkurrenskraft, utgående från "grönare" produkter som förbrukar mindre resurser, medför mindre påverkan av och risker för miljön och förebygger uppkomsten av avfall redan i konstruktionsstadiet. I denna grönbok presenteras en strategi som går ut på att förstärka och rikta om den produktrelaterade miljöpolitiken för att främja utvecklingen av en marknad för miljövänligare produkter. De tankar som framförs här syftar till att stimulera till allmän debatt om denna strategin och dess olika delar, om vilka möjligheter berörda parter och regeringarna har för att göra produkterna mer miljövänliga, och i synnerhet om hur sådana möjligheter kan förverkligas och främjas. Strategin grundar sig på den integrerade produktpolicyn och skall komplettera gällande miljöpolitik genom att utnyttja hittills outnyttjade potentialer för att förbättra ett stort antal produkter och tjänster genom hela deras livscykel från utvinningen av råvaror via produktion, distribution och användning och fram till den slutliga avfallshanteringen. I strategins centrum står frågan hur man på effektivast tänkbara sätt kan utveckla grönare produkter och få konsumenterna att acceptera dem. Därför finns det inget enskilt, förutbestämt favoritinstrument för den integrerade produktpolicyn (IPP). Man kommer att behöva tillämpa en blandning av olika styrmedel som måste sättas in med försiktighet och omsorgsfullt finjusteras mot varandra om man vill uppnå maximal effekt. Det är i första hand företagen och konsumenterna som måste ta sig an uppgiften att göra produkterna miljövänligare, eftersom de viktigaste besluten om produkters miljöpåverkan fattas vid ritbordet och i affärerna. När en produkt väl kommit ut på marknaden finns det relativt lite man kan göra för att förbättra dess miljöprestanda. Och alla konstruktionsidéer är förgäves om konsumenterna inte köper grönare produkter eller använder dem på ett miljövänligt sätt. Därför kommer den integrerade produktpolitiken första hand att vara inriktad på ekoformgivning och information och incitament för konsumenterna, så att de verkligen accepterar de nya produkterna. Den integrerade produktpolicyn, som är inriktad på produkternas livscykel och på nära samarbete med alla berörda parter för att finna ekologiskt värdefulla lösningar både för miljön och för näringslivets utveckling, kommer att vara en av de stora nyskapande drivkrafterna inom ramen för sjätte miljöhandlingsprogrammet. Genom att utnyttja samspelet mellan miljöförbättring och näringslivets utveckling kan denna strategi även bidra till målen för den strategi för en hållbar utveckling som Europeiska kommissionen för närvarande utvecklar inför toppmötet i Göteborg. Varför behövs det en integrerad produktpolicy på gemenskapsnivå- De flesta produkter marknadsförs globalt eller i regional skala och åtnjuter fri rörlighet på den inre marknaden. Det är därför förnuftigt att inte bara utveckla produktrelaterade miljöstrategier i liten skala för lokalt etablerade företag, utan att införa sådana för alla företag som är verksamma och driver handel inom gemenskapen. En integrerad produktpolicy för hela gemenskapen kan endast bli framgångsrik om den omfattar och integrerar de erfarenheter som vunnits från lokala och nationella initiativ och utvidgar dessa till att omfatta de allmänna företags- och förvaltningsmetoderna. En integrerad produktpolicy på gemenskapsnivå kommer därför samtidigt att fungera som ram för medlemsstater, lokala myndigheter, företag och icke-statliga organisationer, inom vilken de kan utveckla sina idéer och sprida positiva erfarenheter om hur man kan göra produkter mer miljövänliga, och som drivkraft, genom särskilda politiska initiativ från gemenskapen, inom de områden där sådana initiativ har störst utsikter till framgång. Därför måste det uppstå ett samarbete mellan de olika nivåerna (gemenskapen, medlemsstaterna, regionerna och de lokala myndigheterna) och mellan statliga och privata initiativ, så att alla insatser kan få största möjliga genomslagskraft. Ruta 1: Hur långt har man nått på vägen mot en integrerad produktpolicy på gemenskapsnivå- Under 1997 genomförde kommissionen en undersökning om utvecklingen av den integrerade produktpolicyn i medlemsstaterna, och vilken roll begreppet produktlivscykel spelade för industrin och konsumenterna. I slutet av 1998 anordnades en workshop för berörda parter. Under år 2000 genomfördes en ny undersökning för att aktualisera uppgifterna om utvecklingen i medlemsstaterna (se bilaga I för detaljer). I maj 1999, under det tyska ordförandeskapet, diskuterade miljöministrarna integrerad produktpolicy vid sitt informella möte i Weimar. I ordförandeskapets slutsatser [1] fastställdes att man kommit överens om att man för att försöka uppnå hållbar utveckling i Europa skulle ägna större uppmärksamhet åt de miljöeffekter som uppkommer i förproduktionsskedet, vid tillverkning, distribution, användning samt vid bortskaffande av uttjänta produkter. [...] Miljöpolitiken [...] kommer i högre grad att behöva inriktas på utveckling och genomförande av ett integrerat förfarande som beaktar produkternas hela livscykel. [...] Det betonades att insatser för att utveckla miljövänliga produkter och förbättra villkoren för att sådana produkter skall kunna slå igenom på den europeiska marknaden även skulle bidra till att öka den europeiska industrins konkurrenskraft. Med hänsyn till detta och med tanke på att det är viktigt att i möjligaste mån harmonisera normerna för produkter och tjänster på gemenskapens inre marknad och inom det gemensamma valutaområdet ansåg man att en [...] miljörelaterad produktpolicy på gemenskapsnivå var motiverad. [...] Det betonades att denna nya och nyskapande strategi inte nödvändigtvis kommer att leda till mer lagstiftning, utan snarare är avsedd att på ett intelligent sätt samordna styrmedel och initiativ med beaktande av gällande regler. [...] Ministrarna välkomnade därför kommissionens avsikt att lägga fram [...] en grönbok med förslag avseende utvecklingen av en integrerad produktpolicy [...]. [1] Ordförandens slutsatser om resultaten av det informella mötet mellan EU:s miljöministrar i Weimar den 7-9 maj 1999. 2. Den integrerade produktpolicyn Integrerad produktpolicy syftar till att minska produkters miljöinverkan genom hela livscykeln från utvinning av råvaror till tillverkning, distribution, användning och avfallshantering. Idén bakom detta är att miljöaspekterna måste integreras i varje stadium av en produkts liv, och att detta måste ta sig uttryck i alla berörda parters beteende. IPP är främst inriktad på de moment i beslutscykeln som är av avgörande betydelse för produkters miljöinverkan under livscykeln, och som potentiellt sett ger utrymme för förbättringar, bland annat ekoformgivning, information till konsumenterna så att de kan göra välavvägda val samt att förankra principen om att förorenaren betalar i produktpriset. Dessutom skall den främja styrmedel och verktyg som är inriktade på produkternas hela livscykel. Integrerad.... Integrering innebär att man beaktar en produkts hela livscykel, från utvinning av råvaror via tillverkning, distribution och användning till återvinning eller bortskaffande (se ruta 2), och samtidigt att man utnyttjar ett vitt spektrum av instrument för att göra produkten miljövänligare, utgående från samarbete med alla berörda parter. För de olika berörda parterna gäller att om deras beslut påverkar produktens miljöprestanda på något annat ställe i livscykeln, före eller efter det stadium där de själva ingriper, så måste de vara medvetna om detta och ta ansvar för sina handlingar. Ur strategisk synpunkt betyder det att strategiska initiativ inte får begränsas till att flytta miljöbelastningen till ett annat stadium i livscykeln. Hela näringslivet måste uppmuntras att ta hänsyn till hela livscykeln så snart det fattas beslut om produkter och deras egenskaper, parallellt med funderingar om andra kriterier som funktionalitet, hälsa och säkerhet. ...Produkt... I princip omfattas alla produkter och tjänster av denna politik, som just syftar till allmän förbättring av produkternas miljöprestanda. I praktiken kan de konkreta åtgärderna antingen beröra alla produkter, eller ett urval, som valts ut utgående från diskussioner med berörda parter för att de är särskilt viktiga eller erbjuder stort spelrum för förbättringar. I den mån som IPP med framgång kan tillämpas för att förbättra tjänsters miljöprestanda skall detta naturligtvis inte uteslutas, även om tjänster inte primärt omfattas av IPP. Tjänster kan däremot spela en viktig roll eftersom de helt eller delvis kan ersätta en produkt (t.ex. genom samåkning, telesvar i stället för telefonsvarare eller genom den nya ekonomins dematerialiseringspotential). ...Policy De offentliga myndigheternas roll inom ramen för den integrerade produktpolicyn skall i allmänhet snarare vara understödjande än direkt ingripande. Det är meningen att policyn skall inriktas på att definiera de viktigaste målen och tillhandahålla medel och incitament för de berörda parter som skall uppnå dessa mål. Beroende på sammanhanget kan IPP också bidra genom att i samråd och samarbete med berörda parter finna företagsinriktade lösningar på miljöproblem eller genom utveckling av lagstiftning. IPP syftar visserligen inte i första hand till skapande av ny lagstiftning, men denna möjlighet bör ändå ingå i den uppsättning instrument som kan tillämpas vid behov. Detta omfattar exempelvis de rättsliga ramarna för frivilliga åtaganden som miljömärkning, nya-metoden-lagstiftningen, lagstiftning där frivilliga initiativ inte leder till önskat resultat eller där rättssäkerhet krävs för att undvika snedvridning av konkurrensen samt integration av mer holistiska och livscykelorienterade element i övrig lagstiftning. Ruta 2: En produkts livscykelschema >Hänvisning till> 3. Vilken roll spelar de berörda parterna och de lokala initiativen- För att kunna behandla alla de olika möjligheterna för att få fram miljövänligare produkter bygger IPP på aktiv medverkan från alla berörda parter på alla potentiella åtgärdsnivåer. En öppen dialog, och skapandet av incitament för tillämpning av ett allmänt livscykeltänkande i alla viktiga beslutssituationer är de element som skall ligga till grunden för den integrerade produktpolicyn. Konsumenterna kommer att få tillgång till bättre information och större insyn och öppenhet avseende produkternas miljöegenskaper. Bättre och mer tillförlitlig information i en mer lättbegriplig form kommer att innebära att konsumenterna kan göra välgrundade val för miljövänligare produkter. Grönare produkter och tjänster bör erbjuda bättre kvalitet, längre livstid och, om miljöinverkan tas med i produktpriserna på ett korrekt sätt, lägre totalkostnader för konsumenten. Icke-statliga organisationer kommer att få möjlighet att delta som parter i sökandet efter relevanta verksamhetsområden och utvecklingen av praktiska lösningar som bidrar till att minska produkters miljöinverkan. Den integrerade produktpolicyn ger industrin och återförsäljarna möjlighet att utgående från sina erfarenheter främja en företagsinriktad strategi för miljövänligare marknader som samtidigt främjar nyskapande och ekonomisk tillväxt. Företagen förväntas spela en aktiv roll för att finna miljövänliga lösningar inom företag och industrisektorer, men även genom samarbete med den offentliga förvaltningen och olika icke-statliga organisationer. Företag som ligger före på detta område kommer både att kunna styra marknadsdförändringsprocessen och omvandla sina erfarenheter till marknadschanser. I synnerhet för sådana företag vars verksamhet sträcker sig över medlemsstaternas gränser, och företag från länder utanför gemenskapen, erbjuder gemenskapsramar större samstämmighet på den inre marknaden. Erfarenheter som vunnits på gemenskapsmarknaden kan sedan omsättas på global nivå, inte minst i utvecklingsländerna. Små och medelstora företag kommer att ha fördel av enklare tillgång till information och verktyg för att minska produkternas miljöpåverkan. Man kommer särskilt att inrikta sig på produktionskedjan i syfte att hjälpa små och medelstora företag att genomföra miljöförbättringar. Många exempel visar (se ruta 3) att initiativ på miljöområdet går hand i hand med företagsutveckling. Många företagssammanslutningar hävdar att miljöeffektivitet inte bara för företaget till en punkt där miljöfördelarna uppväger kostnaderna, utan att det är ett ledningskoncept som främjar ledande företag som vill vara förutseende och ta hänsyn till samhällets framtida behov, tillgången till naturresurser och allmänhetens åsikter. [2] Det är sådana insatser som systematiskt måste utvecklas och utvidgas till att täcka mer allmänt samarbete inom näringslivet och mellan företag, icke-statliga organisationer och nationella och lokala myndigheter så att denna inställning en gång kan bli allmängiltig. [2] WBCSD/EPE Memorandum om det europeiska initiativet för miljöeffektivitet (European Eco-Efficiency Initiative, EEEI) till Prodigruppen, maj 2000. Ruta 3: Utveckling av miljövänligare produkter som företagskoncept [3]: [3] http://www.wbcsd.ch/ee/EEMprofiles/index.htm; JUSTUS, Debra (2000), "Green" Companies: Sustainable Development and Industry, rapport till OECD:s direktorat för forskning, teknik och industri, Paris: OECD; i: OECD, Background report for the business and industry policy forum on environmental management: challenges for industry. DSTI/IND(2000)10. Electrolux, en viktig tillverkare av elektriska hushållsmaskiner, har utvecklat ett system av indikatorer för miljöprestanda för att övervaka framstegen i fråga om de egna produkternas ekoformgivning. Bland annat har man identifierat en grupp produkter med särskilt goda miljöegenskaper, "Green Range". År 1996 stod försäljningen av dessa produkter för 5 % av den totala försäljningen och 8 % av bruttovinsten. År 1998 hade dessa siffror redan nått 16 % respektive 24 %. 3M Company har antagit ett program för förebyggande av förorening, Pollution Prevention Pays, som under perioden 1975-96 medförde att 750 000 ton förorenande ämnen undveks, och ledde till besparingar på 920 miljoner euro. Under samma period ökade företaget sin energieffektivitet med 58 % per produktionsenhet eller kvadratmeter kontors- och lageryta för verksamheten i USA. År 1996 anmälde företaget en banbrytande uppfinning i tillverkningsprocessen för medicinsk tejp som minskar energiförbrukningen med 77 % och användningen av lösningsmedel med 1,1 miljoner kg, och som medför sänkta tillverkningskostnader och gör tillverkningscykeln 25 % mindre tidskrävande. Rank Xerox har utvecklat teknik för att tillverka ombyggda kopieringsmaskiner. Efterfrågan på dessa överträffar i dag tillgången med ungefär 50 %. Av de 80 000 kopieringsmaskiner som återvinns per år byggs 75 % om, och resten tas isär för återanvändning eller materialåtervinning. Under 1995 kunde Rank Xerox spara råvaror och komponenter för 93 miljoner euro tack vare denna återvinning av tillgångar. Lokala initiativ kommer att vara en av grundstenarna i gemenskapens politik, eftersom de medför praktikinriktade insatser, utgående från initiativ från gräsrötterna. Lokala initiativ måste kopplas samman så att effektiv kommunikation blir möjlig och man kan ta del av varandras praktiska erfarenheter. Lyckade lösningar (se ruta 4) som kan överföras till en större skala bör användas som inspirationskälla för den framtida utvecklingen av en gemenskapsstrategi. IPP innebär att forskning och utveckling ställs inför uppgiften att finna nya lösningar för att tillfredsställa mänsklighetens behov med mindre resurser och minskad miljöpåverkan. Detta förutsätter även forskningsfinansiering, bland annat inom ramen för det femte ramprogrammet för forskning, men även efter det att detta program löpt ut. Ruta 4: Coup 21. Ett exempel på ett fungerande IPP-initiativ för samarbete mellan företag och lokalförvaltningen Staden Nürnberg i Tyskland har inrättat ett nätverk av framtidsorienterade företag, kallat "Coup 21" som skall främja ett stegvist uppnående av de mål som fastställs i Agenda 21 på lokal nivå [4]. Detta nät omfattar också en arbetsgrupp för integrerad produktpolicy, som har ställt upp följande mål för sin verksamhet: [4] Ytterligare upplysningar finns på webbadressen http://www.coup21.de - Genomförande av pilotprojekt för utvalda industrisektorer och företag. - Sammanställning av riktlinjer för hållbar utveckling, med en checklista för IPP, främst riktad till återförsäljare och konsumenter. - Utveckling av marknadsföringskoncept för IPP-produkter - Sammanställning av företagens strategiförslag. 4. En strategi för genomförandet av IPP-initiativet [5] [5] En sammanfattning av de viktigaste insatserna inom ramen för strategin för genomförande av IPP finns i bilaga III. I detta kapitel presenteras en strategi som går ut på att utifrån ett livscykelperspektiv främja en stegvis förbättring av produkternas och tjänsternas miljökvalitet. Denna strategi syftar till att få igång en bred debatt både om själva strategin och om dess olika delar, som ännu inte på något sätt är fastlagda, och som kan komma att ändras till följd av debatten med allmänheten. I slutet av varje avsnitt har ett antal frågor lagts fram för att ge debatten en viss orienteringshjälp. Det är dock på intet sätt nödvändigt att följa denna struktur, utan man kan ta upp vilka aspekter av denna grönbok eller genomförandestrategin för IPP som helst. Inom ramen för den föreslagna strategin skall man i möjligaste mån använda marknadskrafterna för att främja produkter med goda miljöegenskaper. Med tanke på uppgiftens omfång och det stora antalet berörda parter kan målet endast fastställas och uppnås om alla olika aktörer är medvetna om vilka möjligheter detta kan ge och gör verkliga insatser. Den produktorienterade miljöpolitikens framgång är därför beroende av genomförandestrategin och av huruvida man lyckas hitta och använda de drivkrafter och styrmedel som är mest relevanta och verkningsfulla när det handlar om att löpande förbättra produkternas miljöegenskaper inom ramen för den inre marknaden. Eftersom en av de viktigaste drivkrafterna är det ekonomiska intresset kommer förmodligen styrmedel som bidrar till korrekt prissättning, t.ex. skatter och subventioner, att visa sig vara mest effektiva, dvs. sådana som leder till internalisering av externa kostnader (avsnitt 4.1). Men så länge detta inte är fallet krävs det ytterligare insatser för att ge konsumenterna bättre information om produkters miljöegenskaper och för att uppmuntra tillverkarna att utveckla bättre produktkonstruktioner. Effektivast i detta sammanhang är förmodligen "grön efterfrågan" (avsnitt 4.2). Man kan utgå ifrån att företagen kommer att förbättra sin miljöprestanda och sina produkters miljökvalitet om det är i deras eget ekonomiska intresse. Incitament är direkta ekonomiska besparingar, bättre märkesrykte, utsikt på nya marknader och större marknadsandelar, men även förväntade lagstiftningsåtgärder. Märkesrykte och marknadsandel är båda uttryck för den makt som konsumenterna inom både den privata (avsnitt 4.2.1) och offentliga (4.2.2) sektorn har. Med tanke på den offentliga sektorns omfång är dess upphandling en av de viktigaste faktorerna för att utveckla en större "grön marknad". Men allmänt sett är det informationen som spelar den avgörande rollen för uppkomsten av en "grönare" efterfrågan. Grön efterfrågan, dvs. ändrat konsumentbeteende, kan och bör kompletteras med åtgärder som rör tillgångsaspekterna (avsnitt 4.3). Hit hör styrmedel som uppmuntrar företagen att tillämpa livscykeltänkande för sina produkter. Sådana styrmedel är till exempel standarder och produktriktlinjer (avsnitt 4.3.3), stöd till produktformgivning (avsnitt 4.3.2) men också produktinformation (avsnitt 4.3.1). I de fall där det kan vara av värde att sammanföra olika berörda parter för att finna företagsinriktade lösningar på specifika problem, såsom miljööverenskommelser, föreslås produktpaneler av olika form, anpassade till de konkreta frågorna (avsnitt 4.3.4). Dessutom kan det komma att krävas en del nya eller förbättrade instrument (avsnitt 4.4) för att bidra till genomförandet av denna strategi. Man kan exempelvis behöva vidareutveckla och sprida lättanvända livscykelredskap för snabb bedömning av produkters miljöinverkan, inte minst för små och medelstora företag. Och redskap för hantering av informationsströmmen om produkters miljöinverkan under livscykeln utmed produktionskedjan kan också behöva utvecklas vidare. Andra hjälpmedel vid genomförandet av strategin är system för miljöförvaltning och miljörevision (avsnitt 4.4.1) och bokföring och rapportering avseende miljön (avsnitt 4.4.4). Denna nya strategi bör också grundas på en välformulerad forsknings- och utvecklingsstrategi som främjar nyskapande vid utvecklingen av miljövänliga produkter och tjänster och bidrar till ökad kunskap om de mekanismer som leder till grönare produkter (avsnitten 4.4.2 och 4.4.3). 4. Vad anser berörda parter rent allmänt om strategin och om dess olika delar- Ger grönboken en klar bild av den integrerade produktpolicyn och de frågor som tas upp- Duger den föreslagna allmänna strategin till ett effektivt genomförande av den integrerade produktpolicyn- Hur skulle man kunna förbättra och komplettera den allmänna strategin- Vad anser berörda parter om strategins olika element, och hur skulle man kunna förbättra dem- 4.1. Prissättningsmekanismen Produkters miljöprestanda låter sig lättast påverkas av marknaden om alla priser speglar produkternas verkliga miljökostnader under hela livscykeln. Detta är dock inte alltid fallet, och det förekommer därför att marknadens mekanismer inte räcker till ("externa kostnader"). Produkter och deras användare kan åka snålskjuts genom att undvika att betala för sin miljöpåverkan. Om tillverkarna ser till att deras produkter medför mindre miljöpåverkan och därmed minskar de miljökostnader som samhället annars får bära är det bara rättvist om de får en fördelaktig behandling när det gäller beskattning, statligt stöd osv. Det effektivaste sättet att förändra marknaden så att den främjar miljövänligare produkter är att korrigera de fall där marknaden inte ensam har kunnat lösa problemet utifrån principen att förorenaren betalar [6] genom att se till att de faktiska miljökostnaderna under produktens livscykel integreras i produktpriset. [6] Artikel 174.2 i Amsterdamfördraget. En förutsättning för att man skall kunna bedöma dessa externa kostnader är att det införs objektiva kriterier för bedömning av produkters miljöprestanda. Utgående från sådana kriterier har kommissionen sedan för avsikt att undersöka de viktigaste prisfaktorer som inte är förenliga med principen om att förorenaren betalar och som därför utgör hinder för att företagens miljöinsatser återspeglas i produktpriserna. Alla externa kostnader skall i möjligaste mån kvantifieras för att göra det lättare att fastställa de viktigaste etapperna i en produkts livscykel (inbegripet transport) där det uppstår externa kostnader, samt att utveckla åtgärder för att beakta dessa externa kostnader vid prissättningen av nya produkter eller i olika sammanhang som har att göra med deras användning. [7]. [7] Sådana instrument skulle exempelvis kunna användas så som det redan sker för bilar, dvs i form av skatt vid inköp av nya fordon, bränsleskatt och vägavgifter. Men det kommer ändå inte att vara så lätt att fastställa de verkliga externa kostnaderna för en produkt eller dess miljöinverkan, eller att ta fram allmänt accepterade strategiska koncept för genomförandet av principen om att förorenaren betalar. Man kommer att behöva förenkla sammanhangen för att kunna införa effektiva och enkla metoder, som lätt låter sig förvaltas, för att korrigera där marknaden ensam inte lyckas uppnå målen. Det finns en rad olika tänkbara insatser som skulle kunna läggas till grund för den integrerade produktpolicyn, och som här skall presenteras för diskussion: En av de viktigaste lösningarna i detta sammanhang är differentierad beskattning utgående från produkternas miljöprestanda. Ett första steg på denna väg vore att införa sänkt moms för produkter som utmärkts med gemenskapens miljömärke. Sådana möjligheter kommer att undersökas inom ramen för den nya momsstrategin. Sådana åtgärder skulle kunna kompletteras med utveckling och användning av andra miljöskatter och -avgifter, säljbara tillstånd osv. på alla förvaltningsnivåer [8]. Naturligtvis måste dessa möjligheter bedömas och utvecklas vidare, och kan eventuellt först komma att sättas in på medellång eller lång sikt. Det är viktigt att se till att sådana åtgärder verkligen speglar alla skillnader i externa kostnader för olika produkter, och att de inte leder till artificiella prisstrukturer som kan inverka negativt på konkurrensen på den inre marknaden. [8] Skatter och avgifter för miljöskyddsändamål har diskuterats i kommissionens meddelande om miljöskatter och miljöavgifter på den inre marknaden (KOM(1997) 9 slutlig). För närvarande planeras ett ytterligare meddelande om de vidare aspekterna av tillämpningen av ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken. Konceptet tillverkaransvar berör integration i priset för nya produkter av sådana kostnader som uppstår när en produkt väl har sålts. Därigenom främjar man förebyggande i konstruktionsskedet och ger konsumenterna möjlighet att gratis lämna tillbaka uttjänta produkter. Detta koncept har nyligen tagits med i direktivet om uttjänta fordon [9] och i kommissionens förslag till ett direktiv om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter [10]. Detta koncept bör utvidgas till att omfatta ytterligare områden i gemenskapens och medlemsstaternas lagstiftning överallt där detta på ett konstruktivt sätt kan bidra till att miljöaspekter låter sig integreras i produktformgivningen. Man bör också undersöka andra metoder att får konsumenterna att lämna tillbaka uttjänta produkter, t.ex. pantsystem. [9] Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/53/EG. [10] KOM (2000) 347 slutlig. Medlemsstaterna bör främja utvecklingen av miljövänliga produkter med hjälp av statliga stöd, så länge de håller sig inom ramen för gemenskapsrätten. Subventioner som har motsatt effekt bör i möjligaste mån avvecklas. Den 21 december 2000 antog kommissionen nya riktlinjer för statligt stöd för miljöskydd. I dessa riktlinjer redogörs för möjligheterna att använda statligt stöd för miljöskyddsändamål i överensstämmelse med fördraget. Det planerade direktivet om miljöansvar kommer sannolikt att utgöra ett starkt incitament för företagen att undvika skador för vilka de senare kan göras ansvariga. 4.1. Hur kan IPP bidra till korrekt prissättning- Vad vet de berörda parterna om marknadens begränsningar i fråga om att påverka produkters miljöinverkan- Hur kan man med hjälp av ekonomiska styrmedel bidra till att korrigera marknadens oförmåga att lösa vissa problem, och vilka möjligheter borde föreslås inom ramen för IPP- 4.2. Metoder och incitament för att skapa grön efterfrågan Konsumenterna kan bidra genom att köpa miljövänliga produkter. Konsumenternas val av gröna produkter är den viktigaste drivkraften för att få företagen att överväga att göra sina produkter miljövänligare och på så sätt öka sin marknadsandel genom nyskapande och bättre konstruktion. En viktig impuls kan också komma från offentlig upphandling. Myndigheterna måste ta sitt ansvar och gå före när det gäller att skapa efterfrågan på gröna produkter. Ju större efterfrågan blir, desto snabbare och fullständigare kommer övergången till hållbarare konsumtionsmönster att kunna äga rum. 4.2.1. Grön efterfrågan från konsumenternas sida Efterfrågan på gröna produkter kommer att vara en viktig drivkraft för att industrin skall öka sina miljöinsatser och förbättra produkternas och tjänsternas livscykelprestanda. För att skapa och förstärka en sådan efterfrågan krävs en ömsesidig inlärningsprocess där företagen aktivt sprider miljöinformation och konsumenterna utövar tryck på företagen att förbättra produkternas miljöegenskaper. En sådan process innebär också att barnen måste bli delaktiga, eftersom de är morgondagens konsumenter. De måste lära sig att göra välinformerade produktval utgående från produkternas miljöegenskaper från sina föräldrar och i lekskolan och skolan. Målet bör vara att konsumenternas val främjar potentialen för marknadsdriven, löpande produktutveckling Den obligatoriska EU-energimärkningen är ett exempel på sådan löpande förbättring som blivit möjliga tack vare information. Den visar att produktinformation kan vara effektiv, inte bara för att hjälpa konsumenterna att hitta och välja produkter med bättre miljöegenskaper, utan också för att förmå tillverkarna av vitvaror att marknadsföra modeller med hög energieffektivitet och stegvis avveckla de modeller som har sämst egenskaper. Konsumenterna måste få enkel tillgång till lättbegriplig, relevant och trovärdig information, antingen genom produktmärkning eller via en annan lättillgänglig källa (t.ex. icke-statliga konsument- och miljöorganisationer, webbsidor eller myndigheter). Information om en produkts egenskaper finns tillgänglig i olika former och från olika källor, t.ex. som upplysningar från tillverkaren, information från konsumentorganisationer eller miljömärken som kontrolleras av en tredje part. För de flesta konsumtionsvaror saknas relevant miljöinformation på själva produkten. I många fall måste en konsument leta länge efter sådana uppgifter och känna till var den kan finnas. I dag är det bara de mest motiverade konsumenterna som gör sig den mödan. ISO [11] har redan utvecklat ramar för olika typer av miljömärkning som bland annat skiljer sig i fråga om i vilken utsträckning livscykelaspekter har beaktats [12]. Dessa ramar utgör en viktig och användbar grund för olika system, inte minst miljömärkning. Klar information på märkningen bidrar till jämförbarhet och kan främja utvecklingen från en typ av märkning till en annan. [11] ISO är den internationella standardiseringsorganisationen. [12] ISO 14021:1999, 14024:1999, ISO typ III/TR 14025:2000. Produktinformation på produkten genom miljömärken som kontrolleras av en tredje part (ISO typ I), som gemenskapens miljömärke [13], finns att tillgå för en mängd produktkategorier. Miljömärkning, både i medlemsstaterna och på gemenskapsnivå, fungerar som referens för framstående miljöegenskaper bland marknadens produkter och garanterar samtidigt en minimikvalitetsnivå. Därför är sådan märkning viktig för uppnåendet av hållbar konsumtion, genom att de på ett trovärdigt och öppet sätt skiljer miljövänliga produkter från mindre miljövänliga alternativ. Sådan märkning ställer höga krav på alla produkter i en viss kategori, som även andra produkter mäts emot. Därför har märkningen viktiga sekundära effekter och kan påverka den fortsatta utvecklingen av en hel rad av olika produkter. Det finns fall där miljömärkningsstandarden senare har blivit en allmän produktnorm. Därför bör märkningens omfång utvidgas till att omfatta så många produkter som möjligt och främst inriktas på de produktkategorier där sådana normer kan göra största möjliga nytta. [13] Se miljömärke, på Europa-servern. Det rör sig dock om komplicerade program som ännu inte till fullo uttömt sin potential för att påverka marknaden. De förutsätter provningar, ansökningar och tillstånd, och avgifter måste betalas. För att främja tillämpningen av miljömärkningsprogram i medlemsstaterna och på gemenskapsnivå bör dessa program erhålla mer offentliga medel. Därigenom skulle man inte bara kunna minska avgifterna, utan också möjliggöra en mycket mer omfattande marknadsföringsinsats för att främja kunskapen om och användningen av sådan märkning hos tillverkare, återförsäljare och konsumenter, vilket är mycket viktigare. Det krävs flexibla och kostnadseffektiva lösningar om man vill kunna förverkliga den allmänna principen om ökad produktinformation på marknaden. Exempelvis skulle man i större omfång kunna använda sig av de kriterier för miljöprestanda som utvecklats för andra produktgrupper, utgående från en öppen granskning av olika livscykelaspekter. Detta skulle kunna ske inte bara när det gäller själva märkningen, utan också i andra situationer där marknaden behöver skilja mellan miljövänliga och mindre miljövänliga produkter (t.ex. offentlig upphandling, benchmarking, miljöfonder, indikatorer, självdeklarationer, väsentliga krav). Man bör även granska olika förfaranden och andra aspekter av utvecklingen av sådana möjligheter för att konkret förbättra miljöinverkan. Frågan om hur man kan förse allmänheten med relevant, begriplig och trovärdig miljöinformation om den stora massan av konsumtionsvaror, så att konsumenterna kan välja produkter med mindre miljöinverkan, är fortfarande obesvarad. I detta sammanhang har kommissionen för avsikt att se över sin miljömärkningsstrategi för att utvidga den till fler produkter. Inom en förutsebar framtid är det mest sannolikt att åtgärder av större omfattning kommer att inriktas på miljöargument/självdeklaration, ISO typ II. I praktiken läggs redan en stor del av miljöinformationen om produkter fram i form av självdeklarationer från tillverkare. Kommissionen håller på att fullborda riktlinjer för sammanställning och bedömning av tillverkarnas eller distributörernas miljörelaterade självdeklaration, utgående från standarden ISO 14021:1999. Detta syftar till att sålla ut vilseledande argument och främja goda sådana. En hänvisning till den införlivade europeiska standarden och till riktlinjerna kan komma att ingå i det direktiv om missvisande reklam som för närvarande ses över. Det är av avgörande betydelse att medlemsstaterna och de berörda parterna övervakar dessa argument. Miljödeklarationer på produkter i enlighet med ISO typ III [14] är fortfarande sällsynta på marknaden, men de börjar komma i bruk, inte minst i informationsutbytet mellan företag. Samarbete på gemenskapsnivå kan komma att behövas för att främja deras användning. [14] Dvs. ISO Typ III/TR 14025:2000, som omfattar kvantifierade miljöuppgifter om all form av inverkan av betydelse, utgående från förfaranden och resultaten av en livscykelundersökning, med ytterligare relevanta uppgifter om exempelvis miljöledningssystem eller sociala aspekter där så är lämpligt. En av informationsaspekterna berör de välinformerade konsumenternas beteende. En produkts miljöeffekter under användningsfasen kan ofta minskas om den används i enlighet med tillverkarens eller konsumentorganisationernas rekommendationer. Därför är information om korrekt användning för minsta möjliga miljöpåverkan ofta ett väsentliga krav för produkter som märks med EU:s miljömärke. Vissa industribranscher och deras föreningar har inlett offentliga informationskampanjer om detta. Kommunikationstekniken, inbegripet Internet, ger nya möjligheter att göra information tillgänglig för allmänheten. Informationsutbyte i båda riktningar blir också möjligt, vilket är av värde både för tillverkare och konsumenter, med tanke på dagens mycket differentierade och användarinriktade produkter. Denna fråga skulle kunna behandlas närmare genom utbyte av bästa praxis och genom utvärdering. 4.2.1. Hur kan man så effektivt som möjligt uppnå mer miljövänliga konsumentkrav- Hur kan informationen till konsumenterna om produkters miljöegenskaper förbättras- Hur kan man åstadkomma att konsumentinformationen bidrar till att ge konsumenterna mer kunskap och gör dem mer medvetna- Hur kan miljömärkningsprogrammens effekt och kostnadseffektivitet ökas- Hur kan man göra konsumenterna mer medvetna om hur produkter kan användas på ett så miljövänligt sätt som möjligt, och få dem att anpassa sitt beteende därefter- 4.2.2. Offentlig upphandling Offentlig upphandling utgör i snitt 12 % av EU:s BNP, men kan uppgå till så mycket som 19 % i vissa medlemsstater, t.ex. Frankrike [15]. Dessa siffror visar tydligt vilken köpkraft de offentliga myndigheterna har. Myndigheterna måste ta sitt ansvar och föregå med gott exempel i fråga om miljövänlig förvaltning och för att ändra konsumtionsmönstren till förmån för gröna produkter. Om flertalet av dessa myndigheter ökar sin efterfrågan på miljövänliga produkter kommer det att få enorma effekter på marknaden för miljövänliga produkter och få industrin att öka sin tillverkning av gröna produkter avsevärt. [15] OECD, 1999, "Greener Public Purchasing: issues and practical solutions", s. 11. EU:s regler för offentlig upphandling är i grunden rent ekonomiskt inriktade, men de måste tolkas i ljuset av hållbarhetskravet i artikel 2 i EG-fördraget. När ett kontrakts penningvärde överskrider ett visst tröskelvärde omfattas det av EG-direktivens bestämmelser. I dessa fastställs särskilda krav och förfaranden som dels ger stor möjlighet att ta hänsyn till miljökraven vid offentlig upphandling, men som också kan innebära att differentieringen till förmån för miljövänliga produkter eller tjänster kan begränsas [16]. Kommissionen kommer också att titta på möjligheterna att främja miljövänlig upphandling genom att införa ett krav på att före upphandlingen måste en bedömning av miljökonsekvenserna göras av de olika alternativen som är tillgängliga och som möter upphandlingsmyndigheternas krav. På detta sätt kommer beslut att tas med full medvetenhet av miljökonsekvenserna. Amsterdamfördragets ikraftträdande och, i viss utsträckning, ny lagstiftning, kan bidra till detta. Det bör noteras att så länge kontraktet inte överskrider de trösklar som avses ovan finns det inga harmoniserade regler för offentlig upphandling, vilket innebär att upphandlarna i allmänhet har större frihet att välja gröna produkter, men även här måste de respektera gällande bestämmelser i fördraget, t.ex. avseende fri rörlighet för varor. [16] Se även det tolkningsdokumentet om gemenskapens lagstiftning om offentlig upphandling och möjligheterna att ta hänsyn till miljöaspekter i sådana sammanhang som kommissionen håller på att förbereda. Det finns dock ett ännu större hinder för grönare offentlig upphandling, och det är att de offentliga upphandlarna i allmänhet inte känner till vilka miljöegenskaper de bör efterlysa för en given produkt. Detta är ytterst viktigt, eftersom den offentliga sektorn kan köpa miljövänliga produkter utan inskränkningar så länge miljökriterierna tydligt ingår i avtalsvillkoren. Det krävs systematiska initiativ för att öka medvetenheten hos de offentliga upphandlingsmyndigheterna. Därför har kommissionen för avsikt att anta ett tolkningsmeddelande om offentlig upphandling och miljön som behandlar frågan om i vilken utsträckning det vore möjligt att kräva att en viss tillverkningsprocess används eller att beakta alla kostnader som uppkommer under produktens hela livscykel. Dessutom håller man på att utarbeta en handbok och/eller ett meddelande om grön offentlig upphandling med praktiska exempel på hur miljövänliga anbudsförfaranden kan genomföras i enlighet med EU-lagstiftningen. För att underlätta tillgång till produktkriterier för anbudsförfarandena skulle man kunna överväga att inrätta ett nätverk för utbyte av bästa praxis för databaser över ekoproduktkriterier, utgående från befintliga initiativ i medlemsstaterna och från gällande kriterier för EU:s miljömärke. Kommissionen skulle kunna samordna och främja sådant informationsutbyte, bland annat via Internet. Kommissionen har för avsikt att föregå med gott exempel när det gäller miljövänligare upphandling, och därmed främja spridningen och utvecklingen av miljövänliga produkter. Överallt där det är möjligt, inom ramen för offentlig upphandling, kommer kommissionen att prioritera produkter som uppfyller kraven för EU:s miljömärkning. Kommissionen har för avsikt att ansluta sig till EMAS-systemet [17], och uppmuntrar andra myndigheter att följa detta exempel. Detta initiativ bör sedan utvärderas för att stegvis öka antalet miljövänliga produkter som upphandlas. En utvärdering av detta försök skall sedan offentliggöras och ställas till medlemsstaternas och de lokala myndigheternas förfogande. [17] Gemenskapens miljölednings- och miljörevisionssystem. 4.2.2. Hur kan man främja miljövänlig upphandling- Vilken roll bör miljövänlig offentlig upphandling spela inom ramen för IPP- Vilka hinder måste övervinnas för att få till stånd miljövänlig upphandling- Hur kan sådan upphandling främjas- 4.3. Metoder och incitament för att få företagen att ta ledningen i fråga om miljövänlig produktion Framgångsrika företag ligger alltid före i utvecklingen för att kunna ta vara på marknadsmöjligheter. God miljöförvaltning och produktformgivning är av stor betydelse för företag som vill kunna komma åt framtida marknadsandelar i en hållbar ekonomi. Det är därför inte konstigt att de främsta företagen vad gäller företagsutveckling samtidigt har kommit längst med att göra sina produkter miljövänliga. Mellan december 1993 och augusti 2000 överträffade de företag som ingår i Dow Jones Sustainability Group Index det allmänna Dow Jones Global Index med 86,5 % [18]. Den integrerade produktpolicyn måste förstärka och utvidga denna hållbarhetstendens för att se till att övergången till miljövänligare produkter sker snabbare. Därför krävs det åtgärder för att se till att metoder för att förbättra produkternas miljöegenskaper utvecklas och blir allmänt tillgängliga, och för att uppmuntra företagen att ta ledningen i utvecklingen mot hållbar företagsamhet. [18] DJSGI utgår från ekonomisk prestanda (produkter och tjänster) hos företag som enligt en rad kriterier visat sig vara ledande i fråga om hållbarhet. Dessa kriterier kan behöva diskuteras i detalj, men globalt sett hör de till de få verkliga försöken att identifiera banbrytande företag och jämföra deras prestanda med den allmänna aktiemarknaden. De företag som omfattas av DJSGI har ökat sina aktievärden med +240,6 % mellan december 1993 och augusti 2000, medan DJGI-företagens aktievärde har ökat med +174,1 %. 4.3.1. Framställning av produktinformation För att uppnå en varaktig marknadsförändring, så att miljöaspekterna beaktas, är det viktigt att de berörda parterna har tillgång till och utnyttjar information om miljöeffekterna genom hela livscykeln för de produkter och komponenter som de skall besluta om. Rent allmänt sett måste man se till att tillförlitlig och korrekt information blir lättare tillgänglig och mer användarvänlig, och att den får mer tyngd på marknaden. - Tillverkarna bör känna till miljöegenskaperna hos de komponenter de använder i sina produkter. - Konstruktörer bör överväga livscykeleffekterna av de val de gör, och behöver därför enkelt kunna komma åt befintliga uppgifter om livscykeleffekter eller sätta sig in i metoderna för att få sådan tillgång. - Tillverkarna måste vidarebefordra uppgifterna till konsumenter och köpare i en form som är lätt åtkomlig och begriplig. - Återförsäljare, konsumenter och köpare bör kunna känna igen gröna produkter. Om man vill förbättra en produkts livscykelprestanda måste man först förstå den. Första steget på vägen för att införa livscykeltänkande i näringslivet är därför att ta fram och sammanställa information om produkternas miljöeffekter över hela livscykeln. Sådana uppgifter kan samlas i livscykelinventarier (LCI) och tolkas i livscykelanalyser [19] (LCA). Det är varken enkelt eller billigt att sammanställa LCI och LCA. Vissa element hör till den offentliga sektorn, men inte alla. Varje elements värde beror på dess kvalitet och relevans för användarnas behov och möjligheter. Kommissionen ser det som en prioritet att utveckla och sammanställa lättillgänglig livscykelinformation. Detta skulle kunna uppnås genom att harmonisera och stegvis länka samman befintlig livscykelinformation och, där så är lämpligt, inrätta nya databaser som överensstämmer med fastställda datanormer. Man kommer också att främja den offentliga tillgängligheten av befintliga livscykeluppgifter via databaser, i samarbete med konsument- och företagsorganisationer samt med relevanta organ som de nationella miljöskyddsbyråerna och Europeiska miljöbyrån. Kopplingar till annan relevant information (t.ex. bästa praxis vad gäller livscykelprestanda i olika produktgrupper, ny teknik som är av intresse ur miljösynpunkt osv.) skall också göras mer lättåtkomliga. [19] Livscykelanalys (LCA) är en metod för att bedöma en produkts miljöaspekter och potentiella inverkan på miljön genom att sammanställa en förteckning över relevant inverkan på och genom ett definierat system, bedöma eventuella miljöeffekter av dessa och tolka resultaten. I praktiken kan man avsiktligt förenkla LCA, eller begränsa dess tillämpningsområde, men i princip är det ett omfattande och systematiskt verktyg. Det bör utvecklas verktyg för snabb kontroll av en produkts miljöeffekter, och dessa bör göras tillgängliga, inte minst för sådana intressenter som små och medelstora företag, som inte har tillräcklig expertis eller tillräckliga resurser för att själva genomföra en livscykelanalys. Liknande redskap bör utvecklas för förvaltning av flödet av livscykelrelaterad miljöinformation utmed produktionskedjan. Riktmärken, nyaste teknik, nyckelindikatorer för prestanda, konstruktionsriktlinjer (se avsnitt 4.3.2) och standarder (se avsnitt 4.3.3) bör utvecklas för att tjäna som måttstock för tillverkarna och konsumenterna när de vill jämföra olika produkters miljöegenskaper. Kommissionen har för avsikt att organisera en eller flera workshops om praktiska möjligheter och behov. Målet för IPP är inte nödvändigtvis att en fullständig livscykelanalys skall krävas för varje viktigt beslut. Det viktigaste är att ta fram avgörande information och omsätta den i livscykeltänkande. En möjlighet för att få fram mer och lättillgängligare information vore att förplikta eller uppmuntra tillverkarna att vidarebefordra viktiga uppgifter utmed produktkedjan och till konsumenterna. Detaljerna för detta, och hur det skulle ske skulle behöva utvecklas och bedömas utifrån kostnadseffektivitetskriterier. Man skulle kunna använda sådana initiativ som redan tagits av tillverkare och andra berörda parter som inspirationskälla. Följande exempel på sådana initiativ kan nämnas: * Det initiativ för styrning av distributionskedjan som tagits fram inom ramen för European Information and Communications Technology Industry Association (EICTA) syftar till att utveckla en gemensam europeisk strategi för styrning av distributionskedjan inom elektronikindustrin, förenkla datainsamlingen för både den sökande och den som tillhandahåller information och samtidigt driva på miljöförbättringar. Därigenom kan man få till stånd en gemensam förteckning över rapporteringspliktiga material och gemensamma ramar för hur produktinformation skall tillhandahållas. Dessutom kommer jämförelser av kritiska material från olika leverantörer att kunna göras. * Inom fordonssektorn har direktivet om uttjänta fordon lett till att tillverkarna ingått en stark allians för att utveckla ett gemensamt IT-system för insamling av data om produktmaterial: det internationella systemet för materialdata (IMDS). Denna centrala databas skall ge varje part i distributionskedjan möjlighet att föra in uppgifter om produkten. Eftersom det är en hierarkisk bas kan fordonstillverkarna sedan sammanställa information på alla nivåer för att använda denna i rapporter om fordonets sammansättning, där fordonet behandlas som summan av dess olika komponenter. På varje nivå kan man direkt komma åt samtliga uppgifter om sammansättningen som finns i databasen. Genom att ta ut avgifter för tillgång till rapporterna kan man finansiera systemets underhåll. EICTA undersöker för närvarande om det är lämpligt att införa detta system i IMDS-systemet. Det finns olika möjligheter för hur de initiativ som skapas eller utvecklas inom IPP skall sättas in. Man skulle t.ex. kunna utgå från allmängiltiga kriterier, med vägledning av miljöpolitiska mål och fastställda konstruktionsriktlinjer. Eller också skulle man kunna inrikta sig på uppgifter som tillverkarna relativt lätt kan få kunskap om och som konsumenterna kan förstå och kontrollera (exempelvis produktens förväntade livslängd, de förväntade kostnaderna för bortskaffande, reparationsgaranti och förväntade driftskostnader). 4.3.1. Hur kan mer tillförlitlig information om produkters miljöegenskaper utvecklas- Vilken roll kan tillhandahållandet av information spela för genomförandet av IPP- Vad kan göras för att se till att livscykelrelaterad information utvecklas, sprids, är tillgänglig och används, och bör det vara frivilligt eller obligatoriskt- Hur kan IPP bidra till att dessa initiativ utvecklas vidare och kopplas samman- Skulle obligatoriska nyckeluppgifter/obligatorisk information kunna medföra fördelar för frivilliga program- 4.3.2. Riktlinjer för produktkonstruktion En typ av information som skulle kunna vara särskilt effektiv för att främja livscykeltänkandet inom företagen är riktlinjer för ekoformgivning. Inom en rad olika fora, t.ex. ISO/TC 207, har man redan arbetat på att ta fram allmänna och produktgrupprelaterade konstruktionsriktlinjer. Utvecklingen av en allmän strategi för integration av miljöaspekter i konstruktionsskedet kräver att man beaktar produkternas mångfald och komplexitet, och de snabba förändringarna vad gäller kunskap och kunnande inom konstruktionsområdet. En sådan strategi skulle syfta till - att förbättra de tjänster som produkterna tillhandahåller, - att bevara resurser, - att minska avfallsmängden, - att minska föroreningen, - att minska riskerna. Konstruktionskoncept som kan bidra till att dessa mål uppnås omfattar - konstruktion som möjliggör renare tillverkning och användning (till exempel resursbesparingar som leder till mindre volym, mindre spill och minsta möjliga energiförbrukning), - konstruktion som möjliggör minskning eller ersättning av farliga, giftiga eller på annat sätt miljöskadliga material i produkten eller i konsumtionsprocessen), - konstruktion som möjliggör användning av förnybara material, - konstruktion som ökar produktens hållbarhet (t.ex. att göra det möjligt att reparera den eller att underhålla den), - konstruktion som ökar produktens livslängd (t.ex. möjlighet att uppgradera den, klassisk formgivning, möjlighet att anpassa den till framtida behov), - konstruktion som möjliggör utökad funktion (t.ex. multifunktionalitet, modulsystem), - konstruktion som möjliggör återanvändning och materialåtervinning (t.ex. enkel nedmontering, minsta möjliga materialkomplexitet, användning av återvinningsbara och återvunna material, komponentåtervinning genom slutna kretslopp vid tillverkning baserad på återanvändning samt sekundära tillämpningar), - enkel konstruktion (bör minska tillverkningskostnaderna och materialvikten, öka hållbarheten och göra det lättare att ta isär produkten för underhåll eller komponentåtervinning). Kommissionen har för avsikt att uppmuntra till utveckling, spridning och tillämpning av sådana riktlinjer. De bör också integreras i utvecklingen av gemenskapsinitiativ, t.ex. inom ramen för nya-metoden-direktiven (avsnitt 4.3.3), särskilda produktbestämmelser och miljömärkning (avsnitt 4.2.1). 4.3.2. Hur kan miljöaspekterna ges en avgörande roll i produktkonstruktionen- Vilka initiativ finns redan i fråga om riktlinjer för miljöformgivning- Hur kan gemenskapen bidra till utveckling, spridning och tillämpning av sådana riktlinjer- Hur kan riktlinjer för ekoformgivning integreras i pågående och framtida gemenskapsinitiativ- 4.3.3. Standardisering och nya metoden Av de cirka fem tusen europeiska standarder som genomförts hittills avser många produkter. En del tillämpas utan rättslig bakgrund, andra stöder lagstiftningen, t.ex. den nya metoden. I dag skall produktcertifiering utifrån en viss europeisk standard bekräfta att produkten är "lämplig för avsedd användning" och "ofarlig för användaren". Det vore ytterst önskvärt att inom en snar framtid även systematiskt införa begreppet "miljövänlighet" för produkter som uppfyller en europeisk standard. Standarder [20] kommer till genom en samrådsdriven process som är öppen för alla berörda parter. Standarder är i allmänhet inte bindande, men de medför viktiga regler som i många fall tillämpas över hela marknaden. Standarder kan vara ett viktigt element för att påverka produkters miljöegenskaper. [20] "Genom att se till att alla företag som tillhandahåller en produkt eller tjänst följer jämförbara och mätbara tekniska eller yrkesrelaterade normer kan standarder leda till rättvisare konkurrensläge inom områden som är av vikt för samhället, exempelvis hälsa, säkerhet, miljö eller produkters/processers/tjänsters kvalitet. På så sätt kan många standarder bli obligatoriska, antingen genom lagstiftning eller, mer spontant, genom samspelet mellan marknadskrafterna (dvs. tekniska förordningar och standarder som i praktiken är obligatoriska)." OECD 1998, "What do standards for environmental management system offer-", s.17. Utöver formella standarder har standardiseringsorganen också utvecklat alternativa konsensusformer (t.ex. Workshop Agreements). Dessa nya former omfattas inte av alla förfarandemässiga krav som formella standarder måste uppfylla, utan kan snabbt tas fram som överenskomna lösningar för att passa till snabbt förändrade marknadsbehov eller mindre stabila innovationer. Förslag för en bättre användning av standardisering inom ramen för IPP kan omfatta följande: * Utveckling av standarder och andra överenskomna produkter som är av betydelse för miljöskyddet. * Införande av miljöaspekter i den europeiska produktstandardiseringsprocessen, t.ex. vid utveckling av nya produktstandarder och översyn av gamla. * Utveckling och tillämpning av miljöriktlinjer för nya produktstandarder och nyformulering av befintliga sådana. Kommissionen har för avsikt att samarbeta med standardiseringsorgan och berörda parter för att utveckla metoder för att systematiskt ta med miljöegenskaper i produktstandarder. Man måste finna vägar att göra standardiseringen mer miljövänlig genom att låta samhällets aktörer medverka i processen. För närvarande diskuteras bland annat hur man kan förbättra och utvidga den roll som CEN:s hjälptjänst för miljöfrågor spelar. Ett annat område för framtida verksamhet som är nära besläktat med standardisering är nya-metoden-lagstiftningens möjligheter för främjande av ekoformgivning. Nya-metoden-direktiven syftar till fullständig harmonisering och omfattar definitioner av bindande väsentliga krav. Tillverkarna kan fritt välja hur de vill visa att deras produkter överensstämmer med de väsentliga kraven. Ett sätt är t.ex. att tillämpa de "harmoniserade standarder" som på uppdrag av kommissionen utvecklats av CEN, CENELEC och ETSI [21]. Överensstämmelse med dessa harmoniserade standarder medför antagande om överensstämmelse med relevant lagstiftning och gör det därför möjligt för produkterna att fritt röra sig på den inre marknaden. [21] CEN, CENELEC och ETSI är Europeiska standardiseringsorganisationen, den europeiska organisationen för standardisering inom elområdet och Europeiska institutet för telekommunikationsstandarder. Nya metoden och standardisering har blivit en viktig och framgångsrik del av gemenskapslagstiftningen om produktformgivningens hälso- och säkerhetsaspekter. Hittills har man bara gjort erfarenheter med tillämpning av nya metoden för ekoformgivning av produkter i ett enda fall, nämligen inom ramen för direktivet om förpackningar och förpackningsavfall [22], men det diskuteras ännu huruvida nya-metoden-elementen i detta direktiv verkligen är fullständiga och adekvata. På samma sätt har de standarder som skapats på denna grund väckt mycket debatt. De blandade erfarenheterna med direktivet om förpackningar och förpackningsavfall bör läggas till grund för en debatt om hur nya metoden bäst kan tillämpas i nya initiativ som det planerade direktivet om elektrisk och elektronisk utrustning. Det planerade direktivet syftar till att garantera en löpande och varaktig förbättring av miljöeffekterna av elektrisk och elektronisk utrustning genom att i produktutvecklingsskedet införa holistiska miljöaspekter, samtidigt som fri rörlighet för varor på den inre marknaden bibehålls. [22] Europaparlamentets och rådets direktiv 94/62/EG. I bilaga II presenteras några idéer om vad som skulle kunna göras i fråga om ekoformgivning inom ramen för den nya metoden. 4.3.3. Hur kan IPP bidra till en miljövänligare standardisering och till att nya-metoden-lagstiftningens möjligheter används på bästa möjliga sätt- Hur kan miljöegenskaper förankras i standardiseringsprocessen- Hur kan nya-metoden-lagstiftningen bidra till att främja produkter med goda miljöegenskaper (se bilaga II)- 4.3.4. Produktpaneler I allmänhet är företagare beredda att ta hänsyn till miljöfrågor när de utvecklar och framställer sina produkter, förutsatt att det inte får negativa följder för deras konkurrensposition. Likaså föredrar konsumenterna miljövänliga produkter så länge prisskillnaden inte är orimlig. I många fall kan det därför räcka att ge en impuls för förbättrade miljöegenskaper genom att få de berörda parterna att diskutera frågan. Därigenom kan snabbare och mer företagsinriktade lösningar på miljöproblemen identifieras, som skulle kunna föregripa framtida lagstiftning. En tänkbar möjlighet för att uppnå detta mål vore att inrätta grupper med de berörda parterna som skulle kunna undersöka hur miljömålen kan uppnås och de särskilda hinder som gäller deras produkter kan övervinnas. Inom ramen för IPP skulle man kunna kalla dessa grupper av företrädare för berörda parter produktpaneler. De skulle kunna upprättas i olika former, och skulle behöva anpassas till de berörda frågeställningarna. Hit hör till exempel en viss produkts eller produktgrupps allmänna miljöprestanda, eller särskilda frågor för en eller flera produktgrupper (t.ex. minskning av farliga ämnen i en produkt eller produktgrupp). I vissa fall skulle dessa paneler kunna vara i stort sett självgående, och i andra fall kan myndigheterna eller Europeiska kommissionen vara mer direkt delaktiga. Det finns också vissa likheter med det system med s.k. "workshop agreements" som tillämpas av de europeiska standardiseringsorganisationerna [23]. Sådana avtal kan även användas för andra ändamål av denna typ, beroende på sammanhanget. [23] Se bilaga II. För att se till att resurserna används så effektivt som möjligt måste man dock se till att sådana paneler bara inrättas om de kan bidra avsevärt till att EU:s miljömål uppnås. En annan förutsättning är att de berörda parterna måste vara beredda att samarbeta, och kunna acceptera rimliga regler om insyn, delaktighet, informationskvalitet osv. Man måste också kunna räkna med att de berörda parterna är beredda att handla när gruppens arbete är över. Exempel på sådana insatser är fordons- och oljeprogrammen och de olika paneler som upprättats i Danmark. Det krävs noggranna förberedelser för att en effektiv diskussion skall kunna äga rum. Inledningsvis bör man analysera de frågor som skall behandlas, så att diskussionen kan utgå från en gemensam bas. Panelernas uppgifter bör definieras entydigt och konkret, och det behövs tidsfrister för att undvika utdragna diskussioner som inte leder någon vart. Slutligen måste resultaten utvärderas på lämpligt sätt. Om de eftersträvade resultaten inte kan uppnås kan gruppernas insatser användas för att förbereda lagstiftning och andra styrmedel. 4.3.4. Hur kan man påverka produkternas konstruktionsskede så att största möjliga hänsyn tas till miljöfaktorerna- Är produktpaneler lämpliga lösningar, och hur kan de organiseras i praktiken- Finns det redan erfarenheter med liknande initiativ- 4.4. Andra instrument som kan främja hållbar produktutveckling Det finns ett antal instrument som skulle kunna uppmuntra företagarna att tillämpa livscykeltänkande, även om de inte direkt är inriktade på produkter. Hit hör systemen för miljöledning och miljörevision, ISO 14001 och EMAS, miljörapportering, Life-instrumentet samt forskning och utveckling. 4.4.1. Miljölednings- och miljörevisionssystem Miljöledningssystem är avsedda att hjälpa företagen att förbättra sina miljöprestanda, varvid produkternas, verksamhetens och tjänsternas hela livscykel skall beaktas. Sådana system ger företagen möjlighet att göra sig en klar bild av verksamhetens miljöeffekter och att fastställa vilka som är av störst betydelse, för att sedan se till att förvalta dessa på bästa möjliga sätt. Miljöledningssystem kan också bidra till förändringar i förvaltningsmetoderna genom att miljöfrågor tas med i företagens dagliga förvaltningsverksamhet. Gemenskapens EMAS-förordning [24], som antogs den 29 juni 1993, och den internationella standarden ISO 14001 som lades fram något senare, tillämpas av allt fler företag och organisationer. [24] Rådets förordning (EEG) nr 1836/93, som gör det möjligt för industriföretag att frivilligt delta i gemenskapens system för miljöledning och miljörevision. Översynen av EMAS-förordningen (EMAS II), som snart kommer att antas, införlivar den internationella standarden ISO 14001 som EMAS miljöledningsdel, vilket innebär att de båda systemen kommer att vara kompatibla i framtiden. På samma sätt som ISO-standarden kommer EMAS II inte bara att omfatta industrisektorn, utan skall vända sig till alla sektorer och utöver frågan om verksamhetens miljöeffekter även beröra produkternas och tjänsternas miljökonsekvenser. Sådana miljöledningssystem kan därför bidra till att införa IPP-metoderna i hela Europeiska unionen. Inte minst för att de medför förändringar i förvaltningsrutinerna, men också för att de tillhandahåller miljöinformation och metoder för att hantera sådan information, vilket passar väl in i en integrerad produktpolicy. Förutsättningen för detta är att sådana frivilliga styrmedel tillämpas i stor skala och för en stor del av näringslivets verksamhet. Miljöledning medför effektivitetsvinster och förbättrad miljöprestanda för företagen, men ger också ekonomiska fördelar och leder till att företagens rykte förbättras. För berörda parter och allmänheten är dessa system ett tecken på att företagen tar sitt ansvar för miljöfrågorna på allvar. Dessutom bör EMAS i framtiden medföra "lagstiftningsfördelar" för deltagande organisationer. Medlemsstaterna förväntas undersöka hur man kan ta hänsyn till EMAS-anslutning när miljölagstiftningen genomförs och efterlevnaden kontrolleras. Därigenom kommer genomförandet av EMAS att medföra färre eller mindre omständliga miljökontroller, enklare rapporterings- och tillståndsförfaranden samt, i vissa fall, subventioner för genomförandet av styrsystemen och för inskrivningsavgifterna. För att hjälpa de offentliga myndigheterna att få en bättre överblick över tänkbara incitament för deltagande i EMAS har kommissionen för avsikt att organisera en diskussion mellan medlemsstaterna så snart den nya EMAS-förordningen har antagits. Kommissionen har dessutom själv för avsikt att ansluta sig till EMAS-systemet, i enlighet med vad som sagts i avsnitt 4.2.2. 4.4.1. Hur kan miljöledningssystemen bidra till miljövänligare produkter- 4.4.2. Forskning, utveckling och innovation IPP utgår från föreställningen att det går att utveckla en ny, i första hand marknadsorienterad dynamik som uppmuntrar företagen att ta med miljöaspekter i sina strategier och sin produktformgivning. Sådana företagsinterna impulser för innovation bör förstärkas genom program för forskning och utveckling. Till de pågående programmen hör programmet för konkurrenskraftig och hållbar tillväxt i femte ramprogrammet för forskning, där man bland annat kan ansöka om stöd till forskning om miljövänligare elektriska och elektroniska produkter. Sådana program främjar konceptuella, organisatoriska och tekniska nyheter som gör det möjligt att tillfredsställa samhällets framtida behov med mindre resursförbrukning och lägre miljöpåverkan. Man måste förstärka och utvidga kopplingen mellan den integrerade produktpolitiken och sådana program på alla nivåer av forskningsfinansiering, bl.a. för att se till att utvecklingen av miljövänliga produkter prioriteras i gemenskapens sjätte ramprogram för forskning och teknisk utveckling. Det krävs bättre kunskap om de krafter som driver på miljövänlig produktkonstruktion, förändringar på marknaden och på systemnivå, utvecklingen av samhällets behov, framtida scenarier osv. om man vill kunna främja nyskapande på bästa sätt. Det krävs också ytterligare ansträngningar för att utveckla, harmonisera och sprida metoderna för livscykelanalys och bidra till att dessa kan tillämpas på enklast möjliga sätt, inte minst av små och medelstora företag. För att underlätta livscykelanalyser i små och medelstora företag skulle forskningen kunna inriktas på utveckling av förenklade metoder. Dessutom skulle forskningen kunna bidra med identifiering av produktkategorier som har stor inverkan på miljön och på så sätt se till att i första hand dessa genomgår detaljerade livscykelanalyser. Gemenskapen och andra myndigheter bör tillhandahålla medel för att finansiera projekt och nätverk där forsknings- och utvecklingsprogram på ett avgörande sätt kan bidra till att få fram innovativa idéer för nya, mer miljövänliga produkter och tjänstesystem. Ur ett politiskt perspektiv krävs en löpande bedömningen av hur effektiva de olika instrumenten är, samt framstegsindikatorer. Den brett anlagda förändringen av produktions- och konsumtionsmönster som IPP syftar till är naturligtvis en stor utmaning. Forskningen kan dra sitt strå till stacken genom att exempelvis utveckla indikatorer. 4.4.2. Hur kan gemenskapens program för forskning och utveckling bidra till IPP- 4.4.3. LIFE Life [25] är det enda styrmedlet som uttryckligen ger finansiellt stöd till utvecklingen av gemenskapens miljöpolitik så som den beskrivs i de olika miljöhandlingsprogram som lagts fram. Den nya Life III-förordningen offentliggjordes i juli 2000 och har medfört betydande möjligheter att genomföra en integrerad produktpolicy. [25] Life är gemenskapens ekonomiska styrmedel för tre viktiga handlingsområden: miljö, natur och tredje länder. Life III har inneburit att det ges mer utrymme för nyskapande insatser och demonstrationsprojekt som syftar till att främja hållbar utveckling, samt för förberedande åtgärder som skall bidra till utveckling eller översyn av gemenskapspolitiken. Life-Miljö syftar särskilt till att främja utvecklingen av nyskapande och samordnade tillvägagångssätt och metoder. I Life-riktlinjerna om demonstrationsprojekt hänvisas till IPP som ett särskilt mål, tillsammans med fyra andra, nämligen utveckling av markanvändning, vattenförvaltning, avfallshantering och effekterna av ekonomisk verksamhet. Demonstrationsprojekt som berör ekoformgivning, eko-effektivitet och gröna finansprodukter (investeringsfonder samt kredit- och försäkringserbjudanden som är knutna till miljökriterier), men även miljömärkning kommer särskilt att beaktas. 4.4.3. Hur kan Life-programmet bidra till IPP- 4.4.4. Bokföring och rapportering för miljön Miljöbokföring och -rapportering blir allt viktigare för företagen. Investerare, kreditinstitut, regeringar och allmänheten är dessutom allt oftare intresserade av, och ibland oroade över, hur företagens miljöprestanda påverkar dess ekonomiska livskraft. De som är intresserade kan främst få uppgifter om företagens verksamhet, utveckling och framtida planer i deras årsrapporter och årsberättelser. För närvarande finns det dock inga standardmetoder för hur miljöuppgifter skall läggas fram, och det saknas analysnormer för tolkning av uppgifterna. Detta gör de finansiella rapporterna mindre verkningsfulla. Kommissionen har givit en undersökning i uppdrag i syfte att fastställa vilka uppgifter som skulle kunna standardiseras så att miljöuppgifterna i företagens årsrapporter och årsberättelser blir jämförbara. Eventuellt kan riktlinjer för hur miljökostnader och -intäkter skall införas i årsberättelsen komma att följa. 4.4.4. Hur kan finansrapporteringssystemen bidra till miljövänligare produkter- 5. Nästa steg Denna grönbok syftar till att starta en allmän debatt om den föreslagna strategin och dess olika element, samt om de framtidsutsikter som erbjuder sig för de berörda parterna, regeringarna och miljön när det gäller grönare produkter och IPP. Denna debatt skall både beröra frågan hur man bäst kan upprätta EU-ramar, och hur dessa kan omsättas i praktiken [26]. [26] En sammanfattning av de viktigaste insatserna inom ramen för strategin för genomförande av IPP finns i bilaga III. Detta kommer bland annat att omfatta en diskussion av grönboken i de europeiska institutionerna, främst rådet och Europaparlamentet, som kommer att medverka aktivt i den fortsatta utvecklingen av den integrerade produktpolicyn och dess olika delar. Kommissionen har dessutom för avsikt att använda sig av och ge sitt stöd till gemenskapens informella IPP-nät av experter från medlemsstaterna, som skall vara ett forum för debatt och utbyte av erfarenheter om de olika avsnitten i grönboken och den integrerade produktpolicyn i allmänhet. För alla övriga berörda parter, som t.ex. lokala förvaltningar, företags- och konsumentorganisationer, icke-statliga organisationer och andra intressenter som önskar delta i denna debatt kommer kommissionen att organisera ett antal samråd med berörda parter som skall inriktas på olika viktiga frågor i grönboken. Dessa kommer att meddelas via kommissionens webbsida: http://www.europa.eu.int/comm/ environment/ipp/home.htm. Sammanfattningen av debatten samt de viktigaste slutsatserna kommer att offentliggöras på samma ställe. Begäran [27] om att få delta i dessa samråd med berörda parter kan sändas till följande e-postadress: env-ippstakeholder@cec.eu.int. [27] Dessa bör innehålla en beskrivning av den berörda parten och dennes särskilda intresse avseende den integrerade produktpolicyn. Inbjudningar kommer att sändas ut beroende på antalet tillgängliga platser. I regel kan endast en medlem per organisation tillåtas, och ingen finansiering kommer att ställas till förfogande såvida särskilda skäl kan anföras. Skriftliga kommentarer från berörda parter skall sändas till kommissionen senast den 30 juni 2001. Ansökningar skall ställas till Marianne Klingbeil, chef för enheten för industri, inre marknaden, produkter och frivilliga åtgärder (DG Miljö E.4), 200 rue de la Loi / Wetstraat 200, B-1049 Bryssel, Belgien. Anmärkningar och kommentarer kan också sändas som e-postmeddelanden till följande adress: env-ippstakeholder@cec.eu.int. Grönbokens olika språkversioner samt alla tillhörande dokument finns på följande Internetadress: http://www.europa.eu.int/comm/environment/ipp/home.htm. Debatten skall leda till bättre idéer om hur man bäst kan integrera IPP-metoderna i miljöpolitiken. Debatten skall läggas till grund för ett meddelande som skall offentliggöras under andra hälften av 2001 och skall innehålla en sammanfattning av debatten samt kommissionens slutsatser för genomförandet av IPP. Eftersom den integrerade produktpolicyn till stor del grundar sig på befintliga initiativ kommer verksamheten inom ramen för dessa att fortsätta att löpa parallellt. Som redan nämnts i denna grönbok planeras dessutom ett begränsat antal testfall, bland annat för produktpaneler. BILAGA I: IPP-undersökningar och samråd med berörda parter År 1997 gav kommissionen uppdrag om att genomföra en undersökning om integrerad produktpolicy (IPP) [28], som skulle vara en omfattande behandling som skulle ta hänsyn till såväl åtgärder, aktörer och effekter över produkternas hela livscykel. Undersökningen gällde bland annat utvecklingen av IPP i medlemsstaterna och hur näringslivet och konsumenterna använde produktlivscykelkonceptet. Konsulterna lade fram en allmän analys av IPP, uppbyggd kring fem grundläggande strategiska initiativ som gällde avfall, innovation, marknader, information och ansvar. De såg EU-politikens roll främst i utvecklingen av en gemensam föreställning av vad IPP syftar till, spridning av bästa praxis, integration av dessa koncept i EU-politiken och genomförandet av några specifika EU-åtgärder för IPP. [28] Ernst & Young/SPRU för Europeiska kommissionen 1998, Integrated Product Policy. En sammanfattning av undersökningen finns på kommissionens IPP-hemsida (http://www.europa.eu.int/ comm/environment/ipp/home.htm). Utgående från denna undersökning genomförde kommissionen i slutet av 1998 en workshop för berörda parter, där ett brett spektrum av frågor togs upp. Den allmänna sammanfattningen betonade den konsensus som rådde avseende fördelarna med tillämpning av produktlivscykeltänkande och den medverkan från berörda parter som hör ihop med sådant tänkande. Information utefter hela produktkedjan sågs som en faktor av avgörande betydelse. Ett antal instrument ansågs vara särskilt viktiga: miljöförvaltningssystem inom industrin, miljömärkning av produkter, integration av miljöaspekter i produktnormer, miljövänligare offentlig upphandling och miljöavtal. Det framkom också ett behov av större tydlighet avseende det synsätt som ligger till grund för IPP och vilka dess allmänna syften och mål är. En senare undersökning som skulle följa upp IPP-strategiernas utveckling i medlemsstaterna och dess effekter för EU:s politik [29] bekräftade att de flesta medlemsstaterna ännu inte har någon aktiv politik. I de få som redan har en sådan råder visserligen en viss konsensus om de grundläggande principerna för IPP, men genomförandet varierar mycket kraftigt. De flesta medlemsstaterna tycks vara måna om att kommissionen tar ledningen och hjälper de länder som ännu inte har tagit några initiativ eller föreskriver ramar som gäller på samma sätt över hela gemenskapen. [29] Ernst & Young/SPRU för Europeiska kommissionen 2000, Developing the Foundation for Integrated Product Policy in the EU. Undersökningen finns på kommissionens IPP-hemsida (http://www.europa.eu.int/ comm/environment/ipp/home.htm). BILAGA II: idéer om vad som skulle kunna göras i fråga om ekoformgivning inom ramen för den nya metoden Följande idéer skall tjäna som praktiska exempel på hur man i kommande nya-metoden-lagstiftning om ekoformgivning för produkter kan undvika de svårigheter som uppstått vid tillämpningen av Nya metoden i förpackningsdirektivet. 1) Miljöförvaltningssystem och/eller riktlinjer för ekoformgivning kombinerade med tillämpning av genomförandesystem för att få fram idéer om möjliga livscykelförbättringar. Erfarenheterna med förpackningsdirektivet visar att det är svårt att fastställa entydiga och klara väsentliga krav och normer som kan användas för att snabbt avgöra om en produkt överensstämmer med kraven och normerna. En möjlighet vore därför att som väsentliga krav tillämpa kriterier som berör besluten i konstruktionsprocessen snarare än konkreta kriterier för slutprodukten, som kan vara svåra att kontrollera. Krav avseende konstruktionsprocessen kan exempelvis fastställas utgående från miljöförvaltningssystem som ISO 14000/EMAS och/eller riktlinjer för ekoformgivning. I stället för att fatta omedelbara beslut om en produkts överensstämmelse med kraven och normerna skulle tillsynsmyndigheterna direkt kunna ta upp punkter där produkternas miljöprestanda skulle kunna förbättras med tillverkarna. I förekommande fall skulle sådana frågor kunna tas upp till en mer allmän diskussion med industriförbunden eller delges de myndigheter som sedan skall besluta om lämplig uppföljning. 2) Tillämpning av "Nya krav", t.ex. "workshop agreements" Förbättringen av produkternas miljöprestanda bör vara en fortlöpande och ständig process. Därför skulle det vara lämpligt att anpassa miljönormerna till den tekniska utvecklingen oftare än vad som är möjligt med de förfarandekrav som gäller för formella standarder. Sådana snabbförfaranden skulle kunna ta sig formen av "Nya krav". Dessa kan först utvecklas som s.k. "workshop agreements". När de etablerats kan de sedan omvandlas till formella standarder som ger verkliga överensstämmelsebevis. Fördelarna med denna process är att den möjliggör spridning av sådana konsensus-avtal. Liknande tillvägagångssätt har utvecklats inom andra sektorer med snabba förändringar, som informationstekniksektorn. 3) Tillämpning av miljömärkningskriterier för antagande av överensstämmelse med kraven Miljömärkta produkter kan anses ha särskilt goda miljöegenskaper. Därför är det naturligt att sådana produkter automatiskt bör kunna antas överensstämma med lagstiftningen om miljövänlig konstruktion av produkter. 4) Användning av grundläggande prestandaindikatorer för att fastställa väsentliga krav Det finns två tänkbara tillvägagångssätt för detta: antingen kan man klargöra vilka grundläggande miljöprestandaindikatorer som är relevanta för en produkt innan de väsentliga kraven fastställs, och beakta detta när kraven formuleras. Eller också kan man fastställa väsentliga krav på ett flexibelt sätt, och därefter enas om viktiga miljöprestandaindikatorer inom ramen för någon lämplig mekanism för att slutligen tillämpa dessa för att formulera och genomföra standarder. Detta tillvägagångssätt förutsätter att man finner fungerande indikatorer som genomgående kan tillämpas för den berörda produktgruppen. 5) Kombination av olika element Ovanstående möjligheter skall inte ses som oförenliga med den klassiska tillämpningen av nya-metoden-lagstiftningen. Man skulle t.ex. där så är möjligt kunna definiera klara utslagskrav för produkters miljöegenskaper i väsentliga krav, standarder eller workshop agreements. Sedan skulle man kunna tillämpa ekoformgivningsriktlinjer för andra aspekter av samma lagstiftning. Slutligen skulle det kunna vara lämpligt att komplettera sådan nya-metoden-lagstiftning med klassisk lagstiftning, bland annat för politiskt viktiga frågor som är svåra att lösa för samrådsdrivna organisationer som standardiseringsorgan. BILAGA III: Sammanfattning av de viktigaste styrmedlen och åtgärderna STYRMEDEL // FÖRESLAGNA ÅTGÄRDER Ekonomiska styrmedel // * Identifiering av prissättningselement som förhindrar ett snabbt införande av miljövänligare produkter på marknaden. * Undersökning av olika möjligheter för differentierad beskattning (t.ex. minskad moms för miljömärkta produkter inom ramen för den nya moms-strategin) etc. Tillverkarens ansvar // * Utvidgning av konceptet till att omfatta fler områden inom gemenskapslagstiftningen. * Uppmuntran av medlemsstaternas initiativ. Miljömärkning // * Utvidgning till att omfatta fler produkter. * Mer offentliga medel för marknadsföring och avgifter. * Översyn av gemenskapens miljömärkningsstrategi. * Tillämpning av miljömärkningskriterier i andra sammanhang (t.ex. offentlig upphandling, benchmarking, miljöfonder, indikatorer, väsentliga krav). Miljödeklarationer // * Förberedelse av övervakning av tillämpningen av självdeklarationer på miljöområdet. * Utveckling av ramar till stöd för deklarationer i linje med ISO typ III. Offentlig upphandling // * Antagande av ett tolkningsmeddelande om offentlig upphandling och miljön. * Sammanställning av en handbok om miljövänlig offentlig upphandling. * Samordning och underlättande av informationsutbyte om miljövänlig offentlig upphandling. * Miljövänligare upphandling inom kommissionen. Produktinformation // * Sammankoppling av befintlig information om produkters livscykelinverkan. * Stöd till utvecklingen och spridningen av lättillämpliga verktyg för att bedöma produkters livscykelinverkan (inte minst för små och medelstora företag) och för att förbättra informationsflödet utmed produktkedjan. * Organisera workshops om de effektivaste möjligheterna att uppnå dessa mål. * Undersökning av förutsättningarna för olika program för att förplikta/uppmuntra tillverkare att tillhandahålla grundläggande information om sina produkters miljöegenskaper. Riktlinjer för ekoformgivning // * Uppmuntra till utveckling, spridning och tillämpning av sådana riktlinjer. Standarder // * Stöd till utveckling av standarder för miljövänlig konstruktion. * Utveckling av metoder och sätt, i samarbete med alla berörda parter, för att se till att "miljövänlighet" systematiskt förknippas med alla europeiska standarder. Nya metoden // * Översyn av nya-metoden-lagstiftningens förutsättningar att uppmuntra till miljövänligare produktkonstruktion. * Garantera bästa möjliga användning av Nya metoden i lagstiftningen, t.ex. i det planerade direktivet om elektrisk och elektronsik utrustning. Produktpaneler // * Utveckling av ramar för produktpaneler. * Start av ett eller två pilotprojekt under 2001. Stödinstrument // * Förbindelser med EMAS. * Se till att miljövänlig produktinnovation blir en grundläggande del av gemenskapens program för forskning och utveckling (femte ramprogrammet, programmet för konkurrenskraftig och hållbar tillväxt, sjätte ramprogrammet). * Fokusering på Life-programmet om miljövänligare produkter. * Undersökning av vilken potential som miljörapportering har.