MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN Om inrättandet av Eurojust

1. Bakgrund

Stärkt straffrättsligt samarbete är ett väsentligt inslag i ett område av frihet, säkerhet och rättvisa. För att möta utmaningen från gränsöverskridande kriminalitet i ett område med fri rörlighet är de traditionella formerna för ömsesidig rättslig hjälp inte längre tillräckliga. För att förenkla och intensifiera de alltjämt långdragna och tungrodda förfarandena har Europeiska unionen vidtagit några inledande mått och steg. Exempelvis upprättades en struktur för utväxling av sambandsmän i form av domare och åklagare, en uppräkning av bra exempel och ett Europeiskt rättsligt nätverk. Medan detta arbete fortsätter måste erforderlig samordning av nationella brottsbekämpande myndigheter uppnås genom en viss central struktur.

För att uppnå denna centrala samordning har Europeiska rådet i Tammerfors enats om att till utgången av år 2001 en enhet (Eurojust) bör inrättas bestående av nationella åklagare, domare eller poliser med likvärdiga befogenheter, avdelade från varje medlemsstat i enlighet med dess rättsliga system. För att kampen mot grov organiserad brottslighet skall stärkas är denna enhets uppgift att underlätta en ordentlig samordning av nationella åklagarmyndigheter, särskilt i fall som rör organiserad brottslighet, utifrån analyser från Europol. Dessutom skall den samarbeta nära med Europeiska rättsliga nätverket, så att särskilt framställningar om rättshjälp förenklas.

Flera medlemsstater utnyttjade sin rätt att, i enlighet med artikel 34.2 i Fördraget om Europeiska unionen, ta initiativ i denna fråga. Tyskland har föreslagit ett utkast till rådets rambeslut. De föregående, nuvarande och kommande ordförandena i rådet (Portugal, Frankrike, Sverige och Belgien) föreslog ett upplägg i två steg med två på varandra följande beslut i rådet. Kommissionen tror att dessa initiativ kan kombineras, För närvarande föredrar kommissionen att inta en ståndpunkt i form av ett meddelande på grundval av existerande initiativ framför att lägga till ett formellt förslag. Det bör likväl inte uteslutas att kommissionen kan lansera ett sådant alternativ senare om så behövs.

2. Kompetensområde

Komissionen ansluter sig till den allmänna linjen i båda initiativen, enligt vilken Eurojust skulle få ett ganska vidsträckt kompetensområde som skulle gå utöver "grov organiserad brottslighet" enligt slutsatserna från Tammerfors. Detta är rimligt och även förenligt med subsidiaritetsprincipen, eftersom behovet av att samordna beslut om åtal i femton nationella rättsliga system är generellt och inte inskränkt till särskilda former av brottslighet.

Kommissionen ställer sig bakom ett upplägg som skulle göra det möjligt för Eurojust att hantera alla "allvarliga brott" där rättslig hjälp kan komma att krävas [1]. Med tanke på det övergripande mandatet från Tammerfors verkar det varken nödvändigt eller lämpligt att i den konstituerande akten räkna upp alla former av brottslighet som Eurojust bör hantera. Då skulle man nämligen varje gång en ny typ av överträdelse fördes in behöva ett nytt beslut av rådet. Om likväl medlemsstaterna anser det nödvändigt att ha en sådan förteckning bör den åtminstone omfatta alla former av brottslighet som Europol löpande hanterar samt alla överträdelser som tas upp i bilagan till Europol-konventionen (t. ex. databrott, förfalskning och produktkopiering, illegal handel och skada på miljön, rasism och främlingsfientlighet m.m.).

[1] Se artikel 2 i Tysklands initiativ, EGT C 206, 19.7.2000. En tydligare definition av termen allvarliga (grova) brott vore likväl önskvärd för undvikande av fruktlösa debatter om Eurojusts rätt att behandla vissa mål.

Eurojust bör ändå lägga särskild vikt vid sådan gränsöverskridande brottslighet där det finns sakliga indikationer på att en organiserad kriminell struktur är inbegripen, enligt definitionen i artikel 2.1 i Europol-konventionen. Utan att behovet av ett vidare mandat behöver ifrågasättas kommer Eurojusts resurser att behövas främst på området organiserad brottslighet, så som Europeiska rådet framhåller. Eurojust bör åtminstone i inledningsskedet ange områden där särskilda satsningar krävs. Ett av dessa områden bör vara kampen mot förfalskning av euron.

Angående brott som berör gemenskapernas finansiella intressen har kommissionen i sitt meddelande av den 28 juni 2000 angående en global strategi för bedrägeribekämpning förutskickat att en "service-plattform" skulle inrättas på Olaf-nivå. Denna "service-plattform" skall ge stöd och hjälp till de rättsvårdande myndigheterna i medlemsstaterna. Detta kommer att innefatta upprättandet av en stödenhet för det rättsliga området inom OLAF, sammansatt av experter med domar- eller åklagarerfarenhet. Motsvarande ansvarsområde för kommissionen är redan angivet i artikel 7 i andra protokollet till konventionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen. [2]

[2] EGT C 221, 19.7.1997, s. 11. Jämför även den förklarande rapporten, EGT C 91, 31.3.1999.

Mot denna bakgrund och med hänsyn till deras kompletterande roller, kommer ett nära samarbete mellan Olaf och Eurojust vara nödvändigt på detta område, så att båda dessa enheter skall kunna ge sitt bidrag till en förbättring av arbetet.

Kommissionen vill dock även erinra om att den i sitt yttrande till regeringskonferensen föreslagit inrättandet av en europeisk åklagarmyndighet vad gäller området skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen. [3] Detta skulle definitivt utgöra ett avgörande kvalitativt steg framåt beträffande bedrägeribekämpningen.

[3] Se kompletterande bidrag från kommissionen till regeringskonferensen om institutionella frågor: Straffrättsligt skydd av gemenskapens ekonomiska intressen: en europeisk åklagarmyndighet, 29.9.2000, KOM(2000) 608 slutlig.

3. Uppgifter och befogenheter

3.1. Hittills uppnått samförstånd

Fram till nu har uppfattningar och begrepp om vilka uppgifter och befogenheter Eurojust bör ha varierat ganska kraftigt. Som ett minimum av verksamhet tycks medlemsstaterna anse tillhandahållande av upplysningar om nationell lagstiftning, uppbyggande av en dokumentationsbas, arrangerande av kontakter mellan utredande nationella organ, meddelande av underrättelser om läget i rättegångar eller om domar, utväxling av erfarenheter och i viss mån juridisk rådgivning. Emellertid kan i stor utsträckning Europeiska rättsliga nätverket [4] också bedriva dessa verksamheter.

[4] Inrättat i och med gemensam åtgärd av den 29 juni 1998, EGT L 191, s. 4.

Av slutsatserna från Europeiska rådet i Tammerfors framgår att Eurojust bör utgöra ännu ett kvalitativt steg mot närmare rättsligt samarbete samt gå utöver nuvarande och kommande arbete inom Europeiska rättsliga nätverket. Inte bara av denna orsak bör vi sträva efter att skapa en institution som ger påtagligt mervärde åt existerande instrument och institutioner.

Ett centralt organ bestående av sambandsmän eller domare och åklagare ger antagligen ett visst mervärde jämfört med Europeiska rättsliga nätverket så som detta nu är utformat. Det blir enklare att meddela sig inom ett lag som arbetar i ett gemensamt kontor än mellan utspridda kontaktpunkter i medlemsstaterna, också med förbättrade tekniska kommunikationer. Ett centralt kontor kan också öka kostnadseffektiviteten, underlätta inrättandet av en referensbas med dokument och garantera att specialister på rättsligt samarbete är tillgängliga när som helst. Detta är avsevärda fördelar. Likafullt tycks deras mervärde ännu ganska begränsat och räcker kanske inte för att verkningsfull bekämpa internationell organiserad brottslighet.

3.2. Uppgifter och befogenheter för Eurojust som kollektivt organ

Eurojust skulle kunna tillhandahålla rådgivning om det praktiska genomförandet av gällande EU-instrument, så som tillämpningen av konventionen om ömsesidig rättslig hjälp av den 29 maj 2000, eller konventionerna om skydd av gemenskapens finansiella intressen. I detta sammanhang måste det understrykas att Eurojust inte på något sätt skall föregripa en domstolstolkning av en sådan konvention, särskilt inte en tolkning av Europeiska gemenskapernas domstol. Eurojust skulle också kunna meddela upplysningar om internationella konventioner [5]

[5] Eurojust skulle till exempel kunna upplysa om hur konventioner, protokoll, reservationer och hithörande rättspraxis omsätts i nationell lagstiftning, kanske genom upprättande av en databas.

Enligt kommissionens yttrande bör Eurojust emellertid vara mer än ett dokumentations- och informationscentrum för rådgivning på ett abstrakt plan. Denna enhet bör kopplas in på enskilda brottsutredningar. Den nya enheten bör kunna bidra aktivt till vederbörlig samordning av enskilda mål, särskilt när akuta gränsöverskridande insatser krävs och/eller när sådana måste backas upp rättsligt, till exempel med tanke på utredningsresultatens bevisvärde vid väckande av åtal och för rättegången. Detta behöver inte innebära att Eurojust som kollegialt organ bör ha egen befogenhet att initiera och genomföra utredningar eller inrätta gemensamma utredningsrotlar.

Betydande mervärde kan uppnås om Eurojust kopplas in på enskilda förundersökningar och inte bara bidrar med expertis utan vid behov också spårar upp och påvisar eventuella dolda samband mellan fall och utredningar, som ofta inte är så lätta att konstatera på nationell nivå. I detta syfte, och för att kunna lämna ett verkningsfullt bidrag till samordningen av nationella verksamheter, bör Eurojust ha befogenhet att aktivt förmedla kontakt mellan nationella åklagarmyndigheter, antingen på begäran av en nationell myndighet eller på eget initiativ [6].

[6] Se Italiens ståndpunktsdokument, rådets dokument nr 6412/00 CATS 15: "En förberedelse för utövandet av samordningsfunktionen är insamlandet av tecken på kontakter eller förbindelser mellan de olika nationella utredningarna." I detta dokument förklaras också att nationella utredande myndigheter skall vara skyldiga att "regelbundet och utan dröjsmål" meddela underrättelser och uppgifter om överträdelser till Eurojust.

Eurojust bör bli en pool av sakkunniga med direkt personlig förbindelse till kontaktpunkterna i Europeiska rättsliga nätverket, och vid behov till behöriga nationella åklagarmyndigheter. Eurojusts ämbetsmän bör också kunna meddela tankar, råd och ledtrådar på eget initiativ. Eurojust som enhet bör också bemyndigas att rikta allmänna yttranden och formella rekommendationer till nationella myndigheter. Sådana rekommendationer skulle kunna omfatta särskilt upprättandet av gemensamma utredningsrotlar, frågor om jurisdiktion, utbyte av upplysningar mellan nationella myndigheter inbegripet tillgång till protokoll, innehållet i framställningar om rättsligt bistånd eller deras behandling i den anmodade medlemsstaten, liksom bevisupptagning eller skydd för vittnen. Varje nationell myndighet som inte följer en rekommendation av Eurojust bör ha skyldighet att lämna en preciserad motivering för detta inom rimlig tid. Dessutom bör medlemsstaterna se till att Eurojust som enhet får anmäla ett mål eller inkomma med uppgifter till alla nationella åklagarmyndigheter inom sitt territorium och att ett motiverat svar lämnas till Eurojust om en åklagarmyndighet inte inleder förundersökning i ett sådant fall.

Eurojust kan bidra verkningsfullt till att samordna beslut om åtal endast om tillräcklig information står till förfogande. Eurojust måste därför få utfärda bindande framställningar om upplysningar till nationella åklagarmyndigheter, eventuellt genom Europeiska rättsliga nätverket. Eurojust bör ha tillgång till nationella kriminal- och polisregisterutdrag. Medlemsstaterna bör svara för sådan tillgång på begäran så länge inget register finns på europeisk nivå eller nationella register inte görs omedelbart tillgängliga, och de bör ålägga de nationella åklagarmyndigheterna att underrätta Eurojust, respektive sin Eurojust-delegat, om läget i betydande enskilda gränsöverskridande utredningar och rättegångar, utan att ens ha fått en uttrycklig begäran. Eurojust bör vid behov få tillgång till förundersökningsprotokoll och rättegångshandlingar med anknytning till två eller flera medlemsstater.

Dessa principer bör också tillämpas avseende Europol [7]. Eurojust skulle kunna erbjuda juridisk rådgivning till detta organ samt vid behov utfärda gemensamma yttranden och formella rekommendationer. Därutöver kunde Eurojusts expertis användas till att på begäran ge unionens institutioner goda råd om den praktiska nyttan av eventuella ytterligare initiativ i fråga om rättsligt samarbete. För att intressekonflikter skall undvikas samt personal och resurser inriktas på samordningsuppgifter bör Eurojust emellertid förbli en enhet inom rättsväsendet och inte direkt engageras i parlamentets, rådets och kommissionens administrativa, politiska eller lagstiftande arbete.

[7] Se nedan 4.6.

Slutligen skulle Eurojust också kunna utveckla förbindelser med åklagarmyndigheter i länder som kandiderar för anslutning till Europeiska unionen. Det vore mycket värdefullt om Eurojust tillsammans med Europeiska rättsliga nätverket och dess kontaktpunkter kunde initiera ett utbyte av åsikter, underrättelser om viktiga förundersökningar och rättegångar samt rättegångshandlingar (såsom mallar för framställningar om rättsligt bistånd, förordningar, instruktioner mm.) med dessa länder och kanske med andra tredje länder och berörda internationella organisationer. Eventuellt kunde ett sådant informationsutbyte till viss grad inrättas i form av gemensamma möten, ständiga kommunikationskanaler eller expertutbyte.

3.3. De nationella delegaternas enskilda uppgifter och befogenheter

I pågående initiativ föreskrivs att Eurojust bör bestå av nationella ledamöter, delegater eller sambandsmän som omfattas av nationell lagstiftning i de medlemsstater de kommer från. Medlemsstaterna bör också betala deras löner och utöva tillsyn över sina enskilda delegater. En väsentlig och beaktansvärd fördel med detta upplägg är att nationella ämbetsmän eller domare och åklagare fortfarande skulle utöva sin makt enligt nationell brottslagstiftning. Detta skulle ligga fullkomligt i linje med slutsatserna från Tammerfors, enligt vilka Eurojust bör bestå av domare, åklagare eller andra ämbetsmän som delegeras från medlemsstaterna.

I sitt ståndpunktsdokument om Eurojust [8] föreslog rådets förra, nuvarande och kommande ordförandeskap att medlemsstaterna skulle kunna överföra sådana enskilda befogenheter på sina nationella Eurojust-delegater enligt nationell lagstiftning. Varje medlemsstat skulle ha frihet att besluta om och i vilken omfattning den överlåter enskilda befogenheter till sin delegat i fråga om det egna territoriet. Exempelvis skulle Eurojust-delegater vara förutbestämda att agera "rotelchef" för en gemensamt utredningsrotel [9]. De skulle också kunna vara behöriga att göra framställningar om rättsligt bistånd eller, om den nationella lagstiftningen inte tillåter detta, lämna kompletterande upplysningar till stöd för en sådan framställan och därigenom påskynda förloppet. Dessutom skulle nationella Eurojust-delegater kunna utöva befogenheten att ta upp bevis eller vidta andra åtgärder inom ramen för förundersökningar utredningar inom sitt nationella territorium, i likhet med andra nationella åklagare eller domare. Detta skulle kunna vara särskilt användbart i akuta ärenden som inte kan uppskjutas.

[8] Rådets dokument nr 7384/00 CATS 21 EUROJUST 1.

[9] Se artikel 13 i konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål av den 29 maj 2000, EGT C 197, s. 1.

Dessa enskilda befogenheter enligt nationell lagstiftning bör klart åtskiljas från Eurojusts ansvar som kollektivt organ. Kommissionen stödjer detta upplägg, som skulle kunna ge Eurojust kraft och effekt samtidigt som medlemsstaterna inte behövde ändra särdragen i sin nationella straffrättsliga lagstiftning eller fördelning av ansvar och befogenheter Det är likväl väsentligt att medlemsstaterna till fullo utnyttjar denna möjlighet för att utvinna största möjliga nytta av Eurojust. Önskvärt är också att medlemsstaterna enas om åtminstone en minsta gemensam nämnare i form av likvärdiga enskilda befogenheter för nationella delegater med tanke på eventuellt operativt samarbete. I fall då akuta insatser krävs för att exempelvis frysa tillgångar vore det av stort värde om alla Eurojust-delegater åtminstone av sina medlemsstater fått rätt att beordra åtgärden eller lämna en ansökan till ansvarig nationell domare, detta för att alla berörda nationella territorier skall omfattas. Om för övrigt de enskilda nationella delegaternas befogenheter skulle avvika i betydande mån, kunde det i en del fall negativt inverka på eller onaturligt styra det sätt på vilket samarbetet bedrivs.

4. Struktur och status

4.1. Eurojusts status som unionsorgan

Eurojusts organisatoriska och rättsliga uppbyggnad måste utformas i överensstämmelse med dess ansvar, uppgifter och befogenheter. Å ena sidan bör struktur och beslutsprocess vara så tydliga och enkla som möjligt, eftersom Eurojust behöver erbjuda snabbt och fungerande stöd åt åklagarmyndigheterna. Å andra sidan behövs obestridligen en viss administrativ struktur.

Enligt den "gemensamma nämnare" som diskussionen hittills har lett fram till bör Eurojust åtminstone lämna juridisk rådgivning och avge yttranden om samordningsuppgifter. Även om juridisk rådgivning angående nationell lagstiftning i en enda medlemsstat skulle kunna lämnas av en nationell delegat på eget nationellt ansvar måste, för frågor om lagstiftningen i flera medlemsstater och/eller folkrätt, kollegialitetsprincipen tillämpas. För yttranden och uttalanden som bygger på denna princip krävs en gemensam representant och en gemensam struktur för fungerande och tydliga kommunikationskanaler till "omvärlden".

Som garanti för en viss grad av oberoende och autonomi, liksom för klara regler om representation, förbindelser med andra organ och ansvar, bör ett organ helst inrättas på unionsnivå. Det synes lämpligt att göra detta organ till en juridisk person, så som redan är fallet med Europol och flera av gemenskapens organ. Alternativa lösningar, som enkla rundabordssamtal eller ett råds- eller kommissionsorgan, kanske varken uppfyller de praktiska kraven eller är tillräckligt i stånd att garantera ett minimum av oberoende för Eurojust, eller rättssäkerhet när Eurojust-handlingar tillställs utomstående mottagare. Av samma skäl bör Eurojust ha visst finansiell handlingsutrymme, dvs. en budget, sannolikt byggd på principerna i artikel 41.3 i EU-fördraget [10]. Det blir nödvändigt att undersöka vilken effekt inrättandet av Eurojust får på gemenskapens budget, beroende på de uppgifter som till slut läggs på budgeten

[10] Se även artikel 21 i Portugals, Frankrikes, Sveriges och Belgiens initiativ, EGT C 243, 24.8.2000.

Den aktuella rättsliga grunden för inrättandet av en sådan juridisk person skulle vara ett rådets beslut i enlighet med artikel 34.2 c i Fördraget om Europeiska unionen. Man bör dock hålla i minnet att ett sådant beslut inte skulle få direkt effekt. Medlemsstaterna kan alltså behöva anpassa sin nationella lagstiftning så att bestämmelserna i beslutet kan genomföras.

4.2. De nationella delegaterna och styrkommittén

Förslagen i de föreliggande initiativen går ut på att varje medlemsstat bör delegera en domare, åklagare eller ämbetsman till Eurojust och fastställa hans enskilda befogenheter enligt nationell straffrättslig lagstiftning (nationella delegater eller ledamöter av Eurojust). Med tanke på att flera medlemsstater har ett ganska stort antal kontaktpunkter inom Europeiska rättsliga nätverket, och med tanke på den länk som skall inrättas till dessa kontaktpunkter (se nedan 4.5), synes det motiverat att begränsa antalet delegater. Kommissionen är medveten om att rättsväsendets uppgifter är decentraliserade i flera medlemsstater, särskilt sådana med en federal författning. Icke desto mindre verkar det nödvändigt att strömlinjeforma verksamheterna på unionsnivå så mycket som möjligt.

De nationella delegaterna [11] från alla medlemsstater måste kunna nås under alla vardagar, dvs. om någon delegat är frånvarande måste det garanteras att en suppleant ersätter honom. De nationella delegaterna bör vara permanent lokaliserade till Eurojusts centralkontor, ha tillgång till dess databaser och infrastruktur samt omfattas av Eurojusts interna arbetsordning. De bör också få utöva befogenheter enligt den delegerande statens nationella lagstiftning och kan i så måtto omfattas av denna nationella lagstiftning. som kanske föreskriver tillsyn av en nationell myndighet eller domstol. Eftersom det är väsentligt att de kan koncentrera sig på sitt rättsliga arbete, bör de så mycket som möjligt befrias från administrativa göromål [12].

[11] Å ena sidan skulle deras status till en viss grad kunna jämföras med den som sambandsmännen har enligt artikel 5 i Europol-konventionen (EGT C 316, s. 5, 27.11.1995), å andra sidan skulle de också fullgöra uppgifter jämförbara med dem som ledamöterna i Europols styrelse utför (artikel 28 i Europol-konventionen).

[12] Se nedan 4.3.

När det gäller framställningar om uppgifter från nationella myndigheter eller kontaktpunkter kan de i princip hanteras på två plan. För det första, när det gäller rådgivning om nationell lagstiftning, bör de nationella delegaterna ha befogenhet att lämna sådan direkt till delegater från andra medlemsstater, som kan vidarebefordra dessa uppgifter till sina nationella åklagarmyndigheter. Framställningar om upplysningar som gäller nationell lagstiftning i en viss medlemsstat kan hanteras på "bilateral" basis, och det torde oftast inte bli nödvändigt att koppla in samtliga delegater [13]. Till och med i sådana fall där fler än två medlemsstater berörs skulle deras delegater kunna besluta att utväxla upplysningar om nationell lagstiftning utan att låta saken gå till omröstning bland alla delegater eller arrangera ett formellt möte. Därigenom skulle det garanteras att framställningarna om uppgifter kunde besvaras så snart som möjligt. För det andra synes det, når det gäller rådgivning om folkrätt och tredje pelarens instrument, vara nödvändigt att koppla in samtliga delegater och komma fram till ett kollektivt beslut.

[13] Icke desto mindre skulle delegaterna kunna använda sig av Eurojusts administrativa struktur för sådana ändamål. Det återstår att utreda om delegaterna bör få personliga assistenter, och vilken status dessa assistenter skulle få (Europeisk personal, nationella avdelade ämbetsmän och/eller nationella experter).

Ett kollektivt beslut skulle också krävas för all samordning vid beivrande av brott över en gräns, åtminstone i fall då ett stort antal medlemsstater berörs eller då det inte går att säga från början vilka medlemsstater som kommer att behöva kopplas in [14]. Varje slags formell rekommendation (t. ex. att inleda en förundersökning) bör också bygga på kollegialitetsprincipen. I den mån denna princip måste tillämpas bör delegaterna därför bilda en styrkommitté (eller en strateginämnd) som Eurojusts centrala organ. I denna kommitté bör en delegat från kommissionen ingå som fullvärdig medlem, vid behov företrädd av en ersättare, i enlighet med artikel 36.2 i EU-fördraget [15]. Om Eurojust undersöker brottslighet som berör unionens finansiella intressen samt förfalskning av euron, kan kommissionens delegat erbjuda särskild rättslig och teknisk rådgivning. Därutöver skulle också kommissionens tekniska, statistiska, rättsliga och operativa erfarenhet, särskilt när det är fråga om dess byrå för bedrägeribekämpning (Olaf) [16], vara till stor praktisk nytta för Eurojust på andra områden av ekonomisk brottslighet, eftersom kriminella organisationer inte skiljer mellan gemenskapens finansiella intressen och andra intressen.

[14] Exempelvis när det gäller narkotikahandel kan transportrutter eller kommunikationskanaler snabbt ändras från en stat till en annan.

[15] Vid sitt möte den 28 september 2000 enades rådet (rättsliga och inrikes frågor om att till fullo koppla in kommissionen på överläggningarna i Provisoriska enheten för rättsligt samarbete (se artikel 14 i rådets dokument nr 11344/2/00 EUROJUST 12).

[16] Jämför kommissionens beslut av den 28.4.1999, EGT L 136, 31.5.1999, s. 20.

4.3. Verkställande direktören, biträdande direktörer och personal

Eurojust kommer att behöva en viss infrastruktur för dokumentation, databehandling och översättning. En förvaltningsstruktur behöver inrättas med uppgift att genomföra interna regler och besluta i frågor om administration, resurser, budget och personalpolitik. Alla administrativa uppgifter, till exempel inrättandet av ett sekretariat som förbereder möten och beslut i styrkommittén, tillsynen över personalen samt förvaltning av finansiella och andra resurser, dvs. genomförandet av budgeten [17], bör utföras av en verkställande direktör. Det kan vara av värde att ha två ersättare för denne.

[17] De finansiella bestämmelserna skulle kunna motsvara dem i Europeiskt centrum för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk, se artikel 11 i rådets förordning (EEG) nr 302/93, EGT L 36, 12.2.1993.

Dessa administrativa göromål synes inte böra överlåtas på någon av de nationella delegaterna. Detta gäller också Eurojusts rättsliga företrädare liksom utarbetande och formellt offentliggörande av alla kollektiva uttalanden från Eurojust (rekommendation, juridisk rådgivning eller expertyttrande). Dessa uppgifter bör också åvila verkställande direktören. Kollektivt agerande från Eurojust bör tydligt skiljas från allt slags enskilt agerande från en nationell delegat som utövar sina åligganden och befogenheter i enlighet med nationell lagstiftning. Det måste i varje enskilt fall vara klart om ett uttalande görs kollektivt på Eurojusts vägnar eller med stöd av en enskild delegats nationella befogenheter. Ingen tvetydighet bör råda inom det känsliga området straffrätsliga frågor, dvs. nations- och unionsnivån bör inte blandas samman. Detta skulle inte kunna garanteras om företrädare för en institution inom unionen utövade suveräna befogenheter enligt nationell lagstiftning, eller om tvärtom nationella ämbetsmän företrädde en juridisk person på unionsnivå.

Den verkställande direktören bör därför enbart omfattas av specifika regler på unionsnivå. Han bör vara bunden av Europeiska gemenskapernas tjänsteföreskrifter. Detta bör också gälla verkställande direktörens ersättare samt Eurojusts personal. Dessa personer bör varken utöva makt som grundas på den nationella suväreniteten eller ansvara inför nationell tillsynsmyndighet.

4.4. Arbetsordning

Styrkommittén skulle behöva enas om varje gemensam ståndpunkt, yttrande eller rekommendation där Eurojust kan anses handla i sin egenskap av organ (till skillnad från enskilda rättsakter av Eurojusts delegater på eget ansvar enligt nationell lagstiftning). Verkställande direktören bör då utfärda en sådan rättsakt och sända den till mottagarna, som vanligen utgörs av den ansvariga nationella åklagarmyndigheten eller, i vissa fall, av en nationell kontaktpunkt i Europeiska rättsliga nätverket.

Vid röstningen inom kommittén bör i princip majoritetsregeln gälla. Detta är motiverat eftersom Eurojust enbart avger rekommendationer men inte har operativa befogenheter eller får utfärda befallningar till nationella åklagarmyndigheter. På begäran av en delegat skulle en avvikande röst kunna bifogas ett yttrande eller en rekommendation. Röstnedläggelser skulle vara möjliga, särskilt för undvikande av onödigt arbete eller tidsutdräkt genom inkoppling av delegater från medlemsstaterna som inte berörs direkt av ett fall eller en rättslig fråga. Detaljerna bör redovisas i en intern arbetsordning som antas gemensamt av verkställande direktören och kommittén. För att delegaterna skall slippa organisatoriska göromål kan det också diskuteras om den interna arbetsordningen bör ålägga den verkställande direktören att upprätta dagordningen, utse rapportörer och/eller leda de formella kommittémötena, eller om sådana uppgifter bör överlåtas på en delegat som är mötesordförande.

Därutöver måste en uppsättning tydliga regler och förordningar utarbetas om hur organet skall företrädes utåt, om hantering av personuppgifter och sekretess [18], liksom om ansvarighet respektive immunitet. I stor utsträckning kan sådana regler antas utifrån de befintliga om unionens övriga organ. Närmare detaljer skulle också kunna anges i arbetsordningen. Dessutom skulle arbetsordningen kunna innehålla bestämmelser om det allmänna förfarandet för hantering av inkommande frågor och framställningar om agerande. Då det bör vara så lätt som möjligt för de nationella åklagarmyndigheterna att få tillgång till Eurojust, bör dessa ha rätt att rikta frågor direkt till delegaterna, men för undvikande av dubbelarbete eller överbelastning för Eurojust bör frågor helst sändas via de nationella kontaktpunkterna i Europeiska rättsliga nätverket.

[18] De dataskyddsaspekter som uppkommer till följd av Eurojusts föreslagna verksamhet (som databehandling, utväxling av uppgifter, samarbete med Europol och tillgång till dess databas) måste behandlas i vederbörlig ordning.

Slutligen skulle arbetsordningen kunna omfatta sådana frågor som tilldelning av personal och resursanvändning. Om exempelvis en Eurojust-delegat får utöva nationella befogenheter, till exempel som medlem av en gemensamt utredningrotel, måste det bestämmas om och i vilken mån, inom ramen för Eurojusts budget, han skulle få anlita Eurojusts personella- och finansiella resurser för detta ändamål, eller om medlemsstaterna måste tillhandahålla ytterligare infrastruktur för sådan verksamhet. I princip synes den förstnämnda lösningen vara lämpligast.

4.5. Integrering av Europeiska rättsliga nätverket

Det är av vikt för det rättsliga samarbetets effektivitet att det finns en direkt länk från delegatgruppen till Europeiska rättsliga nätverket. Detta nätverk och Eurojust har olika uppgifter, kännetecken och behörigheter [19]. De kompletterar emellertid varandra och bör fungera harmoniskt tillsammans. Varje form av "konkurrens" eller ansvarskonflikt liksom onödigt dubbelarbete bör undvikas så långt det är möjligt. Det bör tillses att båda institutionerna strömlinjeformar resurser och verksamheter samt använder dem på bästa sätt. Det är viktigt att undvika onödig byråkrati i form av ett flertal institutioner med överlappande uppgifter.

[19] Se dokument från den belgiska delegationen om denna fråga (rådets dokument nr 11209/00 EUROJUST 11).

Både kontaktpunkterna i det rättsliga nätverket och Eurojust som central enhet måste vara så tillgängliga och öppna som möjligt för nationella domare, åklagare och/eller polis- och tulltjänstemän liksom för Europol och unionens berörda institutioner. Europeiska rättsliga nätverkets kontaktpunkter inom medlemsstaterna bör alltjämt vara huvudadressat för nationella domare och åklagare, medan dessa kontaktpunkter samt berörda organ och institutioner på unionsnivå (särskilt Europol, eller kommissionen t. ex. genom Olaf) skulle få en direktförbindelse med Eurojust. Dock bör i vissa fall, som ovan nämnts, också nationella domare eller ämbetsmän inom rättsväsendet få kontakta Eurojust direkt, särskilt då fler medlemsstater än två berörs.

Av alla dessa skäl synes det vara lämpligt att kombinera och sammankoppla båda institutionerna för rättsligt samarbete. Eurojust, och särskilt styrkommittén, bör också fungera som ett slags centralt högkvarter för Europeiska rättsliga nätverket. Ordet "högkvarter" avser här inte en myndighet som övervakar de nationella kontaktpunkterna utan en brännpunkt eller central enhet som arbetar tillsammans med existerande kontaktpunkter i detta nätverk inom medlemsstaterna. Eurojust bör innefattas i det nätverk för telekommunikationer som inrättats genom det existerande Europeiska rättsliga nätverket så att de nationella kontaktpunkterna kan hålla nära kontakt med sin Eurojust-delegat.

Det synes lämpligt att låta beslutet om inrättande av Eurojust innefatta motsvarande bestämmelser för Europeiska rättsliga nätverket eller att omforma det instrument varigenom Europeiska rättsliga nätverket inrättas till ett beslut i rådet samt ställa tillräckliga sekreterar- och budgetresurser till Europeiska rättsliga nätverkets förfogande på mer permanent basis. Det måste utredas hur Eurojusts personal kan stödja Europeiska rättsliga nätverkets verksamhet och huruvida Eurojusts budget kan täcka Europeiska rättsliga nätverks behov.

4.6. Förhållandet till Europol

Sist men inte minst bör det tillses att Eurojust får ett nära och fungerande samarbete med Europol. Delvis kan Eurojust ses som rättsväsendets motsvarighet till Europol. På detta stadium syftar inte ordet "motsvarighet" på rättslig tillsyn över Europol utan på att Europols verksamheter måste stödjas och kompletteras genom samordning av åtalsbeslut [20]. Europol kan behöva inte bara viss juridisk rådgivning i fråga om rättsväsendet, dess verksamheter måste också stödjas genom samordning av nationella åklagarmyndigheters verksamhet. Eurojust å sin sida måste för att fullgöra sina samordnande uppgifter använda de av Europol insamlade och meddelade underrättelserna.

[20] Likväl bör, som ovan förklarats, Eurojusts verksamhetsfält inte inskränkas till de brottstyper som för närvarande åvilar Europol.

Båda institutionerna behöver därför samarbeta nära samt utveckla kontinuerliga och direkta kontakter. Eurojust bör få full tillgång till Europols databaser, inom ramen för vederbörliga regler om dataskydd och sekretess. På samma sätt kan i vissa fall Eurojust besluta att förse Europol med vissa upplysningar. Sammanställningar och synpunkter från båda organen angående nationell rätt, folkrätt och överstatlig rätt kunde också utväxlas ömsesidigt. Det kan även vara av värde för Europol och Eurojust att utväxla sambandsmän och/eller fastställa principer för ömsesidigt dagligt samarbete. Europols företrädare bör när så befinnes vara lämpligt inbjudas att delta i möten med Eurojusts styrkommitté. Omvänt bör detta också gälla närvaro av företrädare för Eurojust vid möten i Europols styrelse.