Kommissionens rapport om åtgärder för genomförande av artikel 299.2: Europeiska unionens yttersta randområden /* KOM/2000/0147 slutlig */
KOMMISSIONENS RAPPORT OM ÅTGÄRDER FÖR GENOMFÖRANDE AV ARTIKEL 299.2 EUROPEISKA UNIONENS YTTERSTA RANDOMRÅDEN INNEHÅLLSFÖRTECKNING inledning I. UTVÄRDERING A. finansieringsorganens åtgärder 1. Strukturfonderna Programmens genomförande Utvärdering 2 lån från europeiska investeringsbanken B politiska åtgärder 1. Jordbruk Den gemensamma organisationen av marknaderna Jordbruksdelen i Posei - Särskild försörjningsordning - Särskilt stöd till lokal jordbruksproduktion 2. Fiske 3. skatter 4. Tull 5. Statligt stöd Annat statligt stöd än jordbruksstöd Statligt jordbruksstöd 6. Stöd till små och medelstora företag samt till hantverk och turism 7. Energi Allmänna insatser Särskilda insatser 8. Transport Lufttransport Sjötransport 9. Forskning och utveckling 10 Informationssamhället 11 Miljö 12 Regionalt samarbete C. Övergripande utvärdering II. Framtiden Artikel 299.2 En hållbar utvecklingsstrategi A. Grundval i form av traditionell produktion 1. Jordbruk 2. Fiske B Stimulera ekonomin i de yttersta randområdena 1. Instrumenten a. Strukturfonderna b. Lån från Europeiska investeringsbanken (EIB) c. Statligt stöd Statligt stöd inom andra sektorer än jordbruk Statligt jordbruksstöd Statligt stöd inom fiskerisektorn Statligt stöd inom transportsektorn d. Skatter Indirekt beskattning Direkt beskattning e. Tullar 2. Strategiska områden a. Stöd till små och medelstora företag samt till hantverk och turism b. Transport c. Energi d. Miljö e. Informationssamhället f. Forskning och utveckling C. Den internationella miljön och det regionala samarbetet Sammanfattning Bilagor INLEDNING Europeiska rådet i Köln anmodade kommissionen att före 1999 års utgång presentera en rapport för rådet om åtgärder för genomförande av den nya artikel 299.2 i EG-fördraget som rör de yttersta randområdena. Kommissionen har dessutom i mars 1999 mottagit meddelanden i denna fråga från de sju randområdena tillsammans samt från var och en av de tre berörda medlemsstaterna i november/december 1999. Den 23 november 1999 anordnade kommissionen vidare ett partnerskapsmöte i vilket företrädare för de berörda staterna och regionerna deltog. Kommissionen har noggrant studerat dessa meddelanden och noterat de synpunkter som framfördes vid partnerskapsmötet. Dessa element har varit mycket användbara vid kommissionens utvärdering av situationen i dessa regioner och av resultaten av EU:s insatser samt för analysen av framtidsutsikterna. Denna rapport är ett svar på Europeiska rådets anmodan. De yttersta randområdena I Europeiska unionen finns sju yttersta randområden: - den spanska autonoma regionen Kanarieöarna - de fyra franska utomeuropeiska departementen: Guadeloupe, Martinique, Guyana och Réunion, - de autonoma portugisiska regionerna Azorerna och Madeira. Dessa yttersta randområdens ställning i Europeiska unionen är speciell och komplex. De befinner sig långt från Europa i en naturlig omgivning som kännetecknas av isolering (sex av de sju randområdena är öar och Guyana ligger inne i Amazonas), ett tropiskt och subtropiskt klimat och ett ofta kuperat och vulkaniskt landskap, samtidigt som deras grannländer i allmänhet har en lägre utvecklingsnivå. Befolkningstätheten är med ett undantag relativt hög: över 210 invånare per km² på Kanarieöarna, 320 på Madeira samt mellan 240 och 360 i de franska utomeuropeiska departementen, med undantag för Guyana som har mindre än 2 invånare per km². Randområdenas demografiska, ekonomiska och territoriella betydelse är liten i förhållande till EU som helhet. De har 3,7 miljoner invånare, alltså exakt 1 % av EU:s befolkning. Deras yta är utgör mindre än 0,5 % av EU:s territorium utan Guyana och 3 % med. När det gäller de socio-ekonomiska förhållandena uppgår randområdenas BNP per capita i genomsnitt till 59 % av gemenskapens (ca 75 % för Kanarieöarna men endast 40-45 % för de övriga). Arbetslösheten är hög, särskilt bland ungdomar. Att områdena ligger så isolerat samt att de är så utspridda, som fallet är med Azorerna, utgör ett hinder för utvecklingen, eftersom deras begränsade storlek gör att tunga investeringar inte lönar sig och att stordriftsfördelar inte uppnås. "Importen", däribland leveranser från respektive fastland som är av mycket stor betydelse, t.ex. 80 % för de franska utomeuropeiska departementen, är flera gånger större än det som sänds därifrån Sammanfattningsvis är sex av randområdena, Kanarieöarna undantagna, bland de sju fattigaste regionerna i EU när det gäller BNP per capita. Fem av dem har de högsta arbetslöshetssiffrorna, i genomsnitt dubbelt så höga som för EU som helhet och till och med tre gånger så höga om man räknar bort Madeira och Azorerna, som har siffror i nivå med hälften av genomsnittet för gemenskapen. EU:s politik för de yttersta randområdena Europeiska unionen har fastställt begreppet yttersta randområde och beaktat de särskilda förhållanden som präglar dessa regioner, så att de fullt ut skall kunna ingå i det europeiska samarbetet och komma i åtnjutande av gemenskapspolitiken, samtidigt som de samarbetar med sina grannstater och grannområden. Riktlinjerna för detta förhållningssätt har fastställts i det särskilda programmet för de franska utomeuropeiska departementen på grund av deras avlägsna geografiska läge och ökaraktär (Poseidom, 1989), i motsvarande program för Kanarieöarna (Poseican, 1991), samt för Azorerna och Madeira (Poseima, 1991). När det gäller Kanarieöarna bör även nämnas förordning (EEG) nr 1911/91 om tillämpningen av gemenskapsrättens bestämmelser på Kanarieöarna. Tanken var att med ett gemensamt grepp genom strukturfonderna och en anpassning av gemenskapens olika politikinsatser bidra till att de berörda regionerna och staterna själva agerar för ökad utveckling och fler sysselsättningstillfällen i dessa regioner. Utvecklingen bör vara ekologiskt hållbar, socialt balanserad och grunda sig på en långsiktig strategi. För genomförandet av dessa program tillämpas partnerskapsprincipen mellan kommissionen, medlemsstaten och de berörda regionerna. Posei-programmen utgör den viktigaste delen av politiken för stöd till de yttersta randområdena. Den underliggande tanken är att man fullt ut skall erkänna den strukturella och permanenta dimensionen av dessa regioners särdrag och särskilda svårigheter i deras egenskap av yttersta randområden, dvs. andra särdrag än de som kännetecknar mindre avlägset belägna öregioner eller mål 1-regioner, så att detta beaktas på ett övergripande sätt i alla gemenskapens åtgärder. Med de förändringar EU har genomgått under åren har det blivit allt tydligare att det krävs en fastare rättslig grund för åtgärderna för de yttersta randområdena. Denna rättsliga grund infördes genom Amsterdamfördraget. Den består av artikel 299.2, som är ny och innebär en uppdatering och förstärkning av bestämmelserna i den tidigare artikel 227.2, samtidigt som samtliga yttersta randområden omfattas (artikel 227.2 gällde endast de franska utomeuropeiska departementen). Med denna nya rättsliga grund bör det bli lättare att befästa vad som uppnåtts genom Posei-programmen och att på ett säkrare sätt möta de framtida perspektiven för den europeiska integrationen. Detta framgår av rapporten. I den första delen (utvärderingen) beskrivs de åtgärder som gemenskapen hittills har genomfört och vilka effekter de har haft på utvecklingen av dessa regioner: de har varit effektiva men de bör fortsätta eftersom de yttersta randområdenas nackdelar kvarstår. I den andra delen (framtiden) beskrivs de åtgärder som genom artikel 299.2 skall göra det möjligt att fortsätta och förstärka de företagna åtgärderna. I. UTVÄRDERING Den politik rörande yttersta randområden som bedrivits inom ramen för Posei-programmen har utvecklats genom två typer av åtgärder. Dels har betydande åtgärder vidtagits genom strukturfonderna och dels har gemenskapen kunnat anpassa sin politik på olika områden för att åtgärda de särskilda problem dessa regioner konfronterats med. I BILAGA I återfinns tabeller över de viktigaste vidtagna åtgärderna. A. Finansieringsorganens åtgärder 1. Strukturfondernas insatser De sju yttersta randområdena är berättigade till stöd från strukturfonderna och har som regionalpolitiska mål 1-områden fått stöd i form av program som samfinansierats av Europeiska unionen under perioderna 1989-1993 och 1994-1999. I enlighet med Poseidom-programmet har man i de strukturella insatserna tagit hänsyn till de särskilda nackdelar som det avlägsna läget och ökaraktären medför. De medel som tilldelats de yttersta randområdena under mål 1 har därför varit särskilt omfattande. I tabell 1 och 2 nedan ges uppgifter om fördelningen av de sammanlagda medlen från strukturfonderna för varje region och för varje tidsperiod samt en jämförelse mellan detta EU-stöd och det stöd som tilldelats övriga mål 1-områden och samtliga stödberättigande områden. Där syns bland annat att detta stöd praktiskt taget har fördubblats under den senaste perioden samt att det i förhållande till befolkningen varit 20 % högre för Kanarieöarna och de franska utomeuropeiska departementen samt 100 % högre för Azorerna och Madeira jämfört med det stöd som givits övriga mål 1-områden. För de yttersta randområdena har de nya principer som är en följd av 1989 års reform inneburit en stimulans av utformandet av utvecklingsstrategier på medellång sikt, med beaktande av de särskilda problemen i dessa regioner. Genom utarbetande och genomförande av regionala utvecklingsplaner har det blivit möjligt att utveckla partnerskapet med de regionala organen. Det bör betonas att de programplaneringsdokument som antagits för varje region och för var och en av de två programplaneringsperioderna återspeglar synpunkterna på regional och lokal nivå. Tabell 1 Medel från strukturfonderna (ERUF, ESF, FFU, Utvecklingssektionen vid EUGFJ) (miljoner euro) >Plats för tabell> Tabell 2 eu-stödets nivå (perioden 1994-1999) >Plats för tabell> Programmens genomförande Mot bakgrund av de yttersta randområdenas strukturella nackdelar och eftersläpande utveckling har de prioriterade målen för de program som samfinansieras av EU för var och en av regionerna under de båda perioderna 1989-1993 och 1994-1999 varit att förbättra infrastrukturen, utveckla ett sysselsättningsskapande näringsliv och tillvarata de mänskliga resurserna. Ett särskilt gemenskapsinitiativ för de yttersta randområdena, Regis, inrättades av kommissionen 1989 och förlängdes 1994. Budgetanslaget höjdes från 200 miljoner för perioden 1989-1993 till 600 miljoner för perioden 1994-1999. Prioriteringarna för programmen återspeglar de utvecklingsval som gjorts på regional nivå. Att upprätta eller renovera infrastruktur för att minska områdenas isolering utgör den väsentligaste och symboliskt mest laddade aspekten av de åtgärder som samfinansieras av EU i var och en av regionerna. Detta bidrar till minska de nackdelar ökaraktären och det stora geografiska avståndet medför genom förbättrade flyg- och fartygsförbindelser till var och en av regionerna. Åtgärder har även genomförts när det gäller avancerad kommunikationsteknik (telekonferenser, fjärrdiagnos, telematik och nätverksanslutningar). I samtliga regioner har vägnätet förbättrats avsevärt och i vissa fall har åtgärder vidtagits för utveckling av kollektiva transportmedel. På åtskilliga områden har infrastrukturen för stöd till ekonomisk verksamhet förstärkts för att motsvara utvecklingen av behoven. Särskild uppmärksamhet har ägnats åt miljöskydd genom minskning av förorenande utsläpp: förvaltning och behandling av avfall och avloppsvatten från såväl industri som hushåll. En betydande del av gemenskapsmedlen har också använts till att modernisera och förstärka näringslivet i syfte att bidra till att skapa eller bibehålla sysselsättning. Detta stöd har givits för ett stort antal åtgärder. Utöver traditionellt direkt investeringsstöd har det under de senaste åren, även om omfattningen ännu är begränsad, tillkommit finansieringslösningar (garantisystem, tillskott av eget kapital, räntesubventioner osv.), vilka har en hävstångseffekt när det gäller att få in medel från kapitalmarknaderna. De offentliga stöden har även gått till företagens kringverksamhet: företagsfastigheter, företagszoner, gemensam service, utveckling av tillämpade forskningsprojekt och tekniköverföring, användande av ny informationsteknik. Inom jordbruksområdet har särskilda åtgärder vidtagits för stöd till traditionell produktion (bananer, sockerrör, socker, rom) och främjande av diversifiering samt tillämpad forskning. När det gäller fiske och vattenbruk har alla de yttersta randområdena fått tillgång till finansiering av projekt rörande konstruktion och modernisering av fartyg, vattenbruk, renovering av fiskehamnar, beredning och saluföring. På grund av den höga arbetslösheten i många av de yttersta randområdena, och de behov av kvalificerad personal som uppstår genom näringslivets utveckling, krävs modernisering och snabb anpassning av yrkesutbildningen. I samtliga regioner har utbildningsanläggningar byggts för att öka kapaciteten och fylla de särskilda behoven från vissa sektorer, och utbildning har genomförts. Utvärdering För perioderna 1989-1993 och 1994-1999 har de program som samfinansieras av EU genomförts i sin helhet för var och en av regionerna, även om mer eller mindre omfattande ändringar har krävts. De utvärderingar som gjorts i var och en av regionerna har visat att lämpliga förfaranden har införts för uppföljning och förvaltning och att dessa har gjort det möjligt att utveckla partnerskap med lokala instanser. Vilken effekt har de program som samfinansieras av EU haft för den ekonomiska situationen och för sysselsättningen i de yttersta randområdena- Beträffande anslagen för infrastruktur bör det noteras att tillgången till infrastruktur har förbättrats klart i varje region, vilket gynnar både lokalbefolkningen och turismen. Utbyggnaden och moderniseringen av infrastrukturen har även bidragit till att minska fraktkostnaderna för ekonomier av ökaraktär. En liknande situation gäller beträffande de ökade medlen till vatten och energiproduktion. Dessutom har de arbeten som rör upprättandet av storskalig infrastruktur bidragit på ett avgörande sätt till utvecklingen av sektorn för offentliga bygg- och anläggningsarbeten eller till att verksamheten där bibehålls. Beträffande de mänskliga resurserna kan effekterna av det ökade utbudet av utbildning ofta analyseras först på medellång eller lång sikt. Situationen rörande sysselsättningen är fortsatt bekymmersam på Kanarieöarna och i de franska utomeuropeiska regionerna, där arbetslösheten på sina håll är den högsta inom EU. För de franska regionerna är denna situation dock knuten till utvecklingen av migrationsströmmar till och från franska fastlandet. För näringslivet kan konstateras att de insatser som gjorts har bidragit till att öka företagens produktivitet och att förbättra anpassningen av utbudet till den lokala avsättningen och till exporten, vilket i synnerhet gäller för jordbruk och jordbrukslivsmedelsindustri: avsevärda ekonomiska resurser har gått till modernisering av traditionell produktion (bananer, sockerrör, socker och rom), vilket dels säkerställer deras fortlevnad och dels leder till den diversifiering som bidrar till den lokala marknadens självförsörjning. Det offentliga stödet till företag för att stimulera utveckling och modernisering av produktionsförfarandena kan dock inte ske oberoende av de särskilda begränsningar som gäller för de yttersta randområdenas ekonomier. Det krävs att samtliga de faktorer beaktas som påverkar investeringsbesluten, exempelvis konkurrensbestämmelser, skatteregler, sociala avgifter och tekniska normer. Strukturfondernas ekonomiska insatser måste ses i det sammanhang som fastställts inom ramen för EU:s övriga politikområden. 2. lån från europeiska investeringsbanken Under perioden 1994-1998 har EIB beviljat individuella lån, i de flesta fall till de yttersta randområdenas politiska institutioner, till ett belopp av 553 miljoner euro, varav 195 miljoner under 1998. Tabell 3 Individuella lån per region under 1998 och 1994-98 (miljoner euro) >Plats för tabell> En stor del av denna finansiering har beviljats projekt som rör infrastrukturen: anläggning eller förbättring av vägar, flygplatser, osv. Hur omfattande har EIB-lånen varit i de yttersta randområdena- Av tabell 4 framgår förhållandet mellan de individuella lånen fördelat per invånare och EIB-lånen för regional utveckling i EU:s samtliga regioner. Tabell 4 Individuella lån per invånare (perioden 1994- 1998) >Plats för tabell> Med undantag för de portugisiska regionerna visar dessa siffror att lånebeloppen utslagna per invånare har varit betydligt lägre i de yttersta randområdena än genomsnittet för EU. Vidare visar jämförelsen av lånens omfattning för de yttersta randområdena och för de respektive fastlanden i samtliga fall på en betydligt mindre omfattning av lånen för dessa regioner. Det bör betonas att EIB-lån alltid måste föregås av en ansökan och att de projekt som är föremål för finansieringen skall uppfylla bankkriterier. Det faktum att de yttersta randområdenas infrastrukturer i större utsträckning finansieras genom strukturfonderna utan återbetalningskrav kan inverka negativt (s.k. uteslutningseffekt) på användningen av återbetalningspliktig finansiering. B politiska åtgärder Posei-programmen grundar sig på den dubbla principen att de yttersta randområdena tillhör gemenskapen samtidigt som man skall ta hänsyn till den regionala verklighet som kännetecknas av de berörda regionernas särdrag och särskilda problem i förhållande till EU som helhet. Till följd av detta har över 700 rättsakter antagits (se tabell över de viktigaste gemenskapsåtgärderna i BILAGA I). Varje initiativ från kommissionen har dessutom föregåtts av kontakter inom ramen för partnerskapet med de berörda staterna och regionerna. Den politik som avses är naturligtvis den som nämns i Posei-programmen (jordbruk, fiske, skatter, regler för statligt stöd, transport, etc.). Enligt de principer som anges i programmen, allteftersom nya gemenskapsinitiativ har utvecklats på nya områden, har gemenskapen också varit särskilt uppmärksam på hur dessa tillämpas på de yttersta randområdena. Detta har t.ex. varit fallet när det gäller åtgärder för små och medelstora företag och för tillgång till informationssamhället. Slutligen måste det betonas att dessa regioner åtnjuter vissa undantag som är av en sådan karaktär att de kan leda till minskade intäkter för gemenskapens budget. 1. Jordbruk Jordbruket utgör en viktig sektor på grund av dess stora betydelse dels för regional BNP och dels för samhällelig jämvikt, stabil sysselsättning samt för landskaps- och miljövård. För jordbruksproduktionen i de yttersta randområdena tillämpas den gemensamma jordbrukspolitiken fullt ut genom den gemensamma organisationen av marknaderna och inom ramen för Posei-programmen, vars syfte är att göra det möjligt att anpassa gemenskapspolitiken till dessa regioners särskilda behov. Den gemensamma organisationen av marknaderna Den lokala jordbruksproduktionen (nötkött, mjölk, spannmål osv.) omfattas, i likhet med all jordbruksproduktion inom gemenskapen, av den gemensamma organisation av marknaden som upprättas i enlighet med den gemensamma jordbrukspolitiken. Även mer typiska produkter, exempelvis bananer, socker, ris och ananas, omfattas av denna organisation. Det bör särskilt noteras att den gemensamma organisationen av marknaden för bananer inriktas på att skydda gemenskapsproduktionen, genom ordningen för kompensationsstöd, vilken innebär inkomstskydd för gemenskapsproducenterna. Budgetbeloppen för dessa åtgärder är betydande (utgifterna för den gemensamma organisationen av marknaden för bananer uppgick exempelvis till 178 miljoner euro år 1999; i det preliminära budgetförslaget för år 2000 uppgår beloppet till 252 miljoner euro för samma sektor). Jordbruksdelen i Posei Jordbruksdelen i Posei är av permanent karaktär och viktig eftersom den innebär att de strukturella nackdelarna beaktas (topografi och klimat, isolering, små jordbruksföretag osv.), liksom särskilda problem (frånvaro av stordriftsfördelar, bristande oberoende, mycket höga produktionskostnader osv.) Den finansieras genom garantisektionen vid EUGFJ (omkring 200 miljoner euro per år) och särskilt två typer av åtgärder föreskrivs [1]. I vilken mån dessa åtgärder tillämpas och vilken vikt de får skiljer sig åt mellan regionerna och återspeglar lokala förhållanden och de val som gjorts rörande ekonomisk utveckling (se tabell i BILAGA II). [1] Inom ramen för dessa förordningar har även undantag för veterinär- och växtskyddsåtgärder och strukturella åtgärder samt en grafisk symbol införts. Särskild försörjningsordning För varje regleringsår fastställs en preliminär sammanställning över väsentliga jordbruksprodukter avsedda för livsmedel och för lokal bearbetning (lokal jordbruksproduktion och/eller jordbrukslivsmedelsindustri). För de angivna kvantiteterna utgår ingen tull vid import av produkter från tredje land, och för leveranser med ursprung i gemenskapen utgår ett stöd motsvarande värdet av denna tullbefrielse. Syftet är att kompensera för de extra kostnader som uppstår på grund av de stora avstånden och ökaraktären samt att minska konsumentpriserna genom att främja konkurrensen mellan producenterna. Det finns bestämmelser om att de lägre priserna måste komma konsumenten till godo. Åtgärden bör inte tillåtas störa traditionella handelsflöden och gemenskapens andel av utbudet bör bevaras. Produkter för vilka denna försörjningsordning gäller får inte vidareexporteras eller levereras tillbaka till övriga delar av gemenskapen. Om bearbetning har skett i den berörda regionen gäller förbudet, inom angivna gränser, inte för vidareleverans eller för traditionell export. Granskningen av den särskilda försörjningsordningens resultat visar att villkoren för förvaltning av ordningen har förbättrats, med en viss stabilisering av de lokala behoven. Såväl utbudet i de aktuella regionerna som sänkningen av priserna, tack vare konkurrens mellan de lokala producenterna, har säkerställts. Denna åtgärd har haft positiva effekter för de berörda regionernas ekonomiska utveckling. På grund av de förändringar som föranleds av reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken, gemenskapens åtaganden till följd av den senaste GATT-överenskommelsen (Uruguayrundan) samt den gradvisa anpassningen av gemenskapens priser till världsmarknadspriserna har gemenskapsstödet per enhet för gemenskapsprodukter, vilket i huvudsak baseras på exportpriset, minskat för ett antal produkter, i synnerhet spannmål. Inom ramen för de nuvarande bestämmelsernas begränsningar har kommissionen hanterat effekterna av dessa förändringar av den internationella bilden. Man har även initierat externa utvärderingar inom ramen för SEM 2000 i syfte dels att bedöma de faktiska svårigheterna vid tillämpningen av den särskilda försörjningsordningen och dels att utarbeta kommissionens rapporter till rådet och Europaparlamentet om genomförandet av dessa ordningar. Särskilt stöd till lokal jordbruksproduktion Posei-programmen grundas på den allmänna principen om full tillämpning av den gemensamma jordbrukspolitiken och beaktande av de särskilda begränsningar som gäller för dessa regioner. I det syftet har kompletterande åtgärder fastställts utöver de allmänna åtgärder som föreskrivs genom den gemensamma organisationen av marknaden, exempelvis kompletterande stöd för bidrag till nötkreatur av hankön eller till am- och dikor samt fast stöd för framställning av sockerbetor. Det har även beslutats om anpassningar av genomförandet av den gemensamma organisationen av marknaderna och av de kompletterande åtgärderna, exempelvis undantag från täthetsfaktorn inom sektorn för djuruppfödning samt utebliven medansvarsavgift inom mjölksektorn och uteblivet röjningsbidrag inom vinsektorn. Särskilda stöd har införts, exempelvis stöd för produktion av matpotatis, vanilj, vetiveria, sockerrörsodling eller omställning av densamma samt stöd till allmänna program inom uppfödningssektorn. Endast genom granskning av varje åtgärd för sig är det möjligt dels att analysera om man har uppnått målen rörande bibehållande eller utveckling av produktion, diversifiering eller omstrukturering samt rörande förbättrad kvalitet eller ökad saluföring och dels att bedöma stödets effekter på produktionskostnaderna i syfte att göra produktionen mer konkurrenskraftig. Jordbruksdelen i Posei är betydelsefull, nyskapande och anpassad till de särskilda lokala villkoren. Det kan totalt sett konstateras att dessa åtgärder har gjort det möjligt att kompensera för begränsningar i form av höga produktionskostnader. Genom att komplettera det stöd som ges genom den gemensamma jordbrukspolitiken har den lokala produktionen ökat och dess kvalitet förbättrats. 2. Fiske Gemenskapen bedriver sedan 1992 långvariga åtgärder inom fiskerisektorn. De gemenskapsåtgärder som antagits genom Posei-programmen har gjort det möjligt att hantera de olika problemen inom fiskerisektorn. Dessa problem har tagits upp av de berörda medlemsstaternas behöriga myndigheter (nationella och regionala myndigheter) och har analyserats av kommissionen. Det bör noteras att samtliga de genomförda åtgärderna på ett tillfredsställande sätt motsvarar de önskemål som uttryckts av regionerna och att en politik för ett aktivt partnerskap har införts. Åtgärderna har genomförts på ett fullt tillfredsställande sätt, med tanke på att de förväntade resultaten har nåtts. Resultaten kan sammanfattas på följande sätt: - Fiskeriprodukterna är bättre integrerade i den gemensamma organisationen av marknaden. - Insamling av vetenskapliga data som är av avgörande betydelse för bevarande och förvaltning av fiskeriresurserna i de exklusiva ekonomiska zoner som omger dessa regioner. - Insamling av data rörande strukturella aspekter (förbättring av villkoren för drift och transporter) och marknadsaspekter (produktpositionering, främjande av inhemska sorter). - Förbättrade villkor för försörjning av produkter avsedda för inhemsk konsumtion (tillfällig befrielse från tull), avsättning av produkter och anpassning av priserna. - Inom ramen för strukturpolitiken inom sektorn tas i vissa fall hänsyn till de regionala fiskeflottornas särskilda behov vid utarbetandet av det fleråriga utvecklingsprogrammet. - Tekniköverföring inom vattenbruksområdet. - För samtliga regioner har det år 1992 upprättade gemenskapssystemet för stöd till avsättning av de vanligaste arterna tillämpats. Det har skapat en bestående stabilitet som gör det möjligt för de berörda ekonomiska aktörerna att bedriva sin verksamhet med acceptabla vinstmarginaler och agera på nära nog samma villkor som deras motsvarigheter på den europeiska kontinenten. Ordningen har på ett betydelsefullt sätt främjat möjligheterna att behålla arbetstillfällen inom regioner där det finns få alternativ. Den har fullt ut uppfyllt de berörda aktörernas krav, beträffande såväl stödberättigande produktion som ordningens funktionssätt. De fördelar ordningen innebär för aktörerna har gjort det möjligt för de olika berörda sektorerna att bibehålla lämpliga nivåer på produktion och utvecklingstakt. Det är inte troligt att orsakerna till de extra höga produktionskostnaderna ändras, eftersom de beror på själva avståndet till de yttersta randområdena. De extra höga kostnaderna kommer således att bestå, vilket gör det fullt motiverat att behålla kompensationssystemet. Betydelsen av exporten av de sorter som omfattas av ordningen, och som betonas i den förordning genom vilken ordningen förlängs från och med 1998, framgår klart av det belopp som avdelats till systemet (17,3 miljoner euro), vilket utgör över hälften av utgifterna för den gemensamma organisationen av marknaderna för fiskeriprodukter. 3. skatter I Posei-programmen har hänsyn tagits till de yttersta randområdenas särskilda förhållanden i skattehänseende. Detta har skett genom olika former av indirekt beskattning, anpassade till var och en av regionerna. Det allmänna målet är att skapa förutsättningar för ekonomisk och social utveckling i regionerna genom att kompensera för de problem som beror på deras isolerade läge. De aktuella regionerna har i allmänhet egna system för indirekt beskattning, vilka har utvecklats beroende på historiska skattesystem. Den indirekta beskattningen i de franska utomeuropeiska departementen baserades på den tidigare artikel 227.2 i fördraget, medan den rättsliga grunden för Kanarieöarna å ena sidan och Madeira och Azorerna å den andra utgörs av Spaniens respektive Portugals anslutningsakter till Europeiska gemenskaperna. Kanarieöarna och de franska utomeuropeiska departementen faller således utanför tillämpningsområdet för det sjätte momsdirektivet. I de franska utomeuropeiska departementen (med undantag för Guyana) tillämpas dock en momsordning som ligger nära gemenskapsordningen, men med ett antal anpassningar (nedsatta momssatser). I öområdena Madeira och Azorerna gäller emellertid gemenskapens moms, med vissa ändringar (bland annat nedsatta momssatser). I dessa regioner gäller dessutom särskilda indirekta skatter: "Impuesto General Indirecto Canario" (IGIC), "Arbitrio insular especial" samt "Arbitrio a la producción e importación" (APIM) på Kanarieöarna och "octroi de mer" (sjötull) i de franska utomeuropeiska departementen. Den nya "octroi de mer" som fastställdes genom rådets beslut 89/688 har godkänts av domstolen, som slagit fast att det beslutet är förenligt med fördraget. Kommissionen har dessutom givit Frankrike tillfälligt tillstånd att tillämpa särskilda skattesatser för traditionell rom, och nedsatta skattesatser då årliga kvoter införs till franska fastlandet. Genom dessa skattemässiga undantag, över vilka kommissionen har fortlöpande kontroll, är lokal produktion helt eller delvis befriad från skatt. Domstolen har, i samband med utlåtandet om "octroi de mer" uttalat att sådana undantag måste vara nödvändiga, proportionella och exakt avgränsade. Genom dessa undantag från gemenskapsrätten blir det möjligt att begränsa vissa av de extra kostnader som uppstår på grund av det stora avståndet och ökaraktären. Det faktum att Kanarieöarna och de franska utomeuropeiska departementen inte omfattas av gemenskapsmomsen innebär emellertid också att de står utanför harmoniseringen av skatterna inom gemenskapen och bör svara för kostnaderna för bevarandet av de skattemässiga gränserna. Spanien och Frankrike har dessutom givits tillstånd att inte tillämpa den allmänna ordningen om kvarhållande, transport och kontroll när det gäller produkter för vilka Kanarieöarnas respektive de franska utomeuropeiska departementens skattebestämmelser gäller. Medlemsstaterna får således anpassa lagstiftningen rörande dessa skatter i de båda regionerna och göra de avvägningar de finner nödvändiga med hänsyn till de lokala behoven. På Madeira och Azorerna tillämpas direktiven om skatteuttag, dock med en anpassning av den allmänna ordningen (nedsatta skattesatser). 4. Tull Samtliga yttersta randområden ingår i gemenskapens tullområde efter det att deras respektive moderländer anslöt sig till gemenskapen, med undantag av Kanarieöarna, som först sedan 1991 utgör en del av det nämnda tullområdet och där anpassningen sker gradvis för att vara avslutad den 31 december 2000. När det gäller tullar har undantagsbestämmelser från de allmänna tullreglerna införts för dessa regioner på grundval av Posei-programmen och utöver de undantagsbestämmelser som införts genom den särskilda försörjningsordningen, Dessa undantag består huvudsakligen av följande: - När det gäller aktiv förädling i de aktuella regionernas frizoner beviljas undantag från tillämpning av de ekonomiska villkor som normalt ställs, i syfte att på så sätt främja utvecklingen av små och medelstora företag och av hela näringslivet. Denna bestämmelse har hittills haft begränsad effekt på grund av att endast ett av de yttersta randområdena, Madeira, för närvarande har fungerande frizoner. En frizon håller på att färdigställas på Kanarieöarna. - Särskilda tullbestämmelser för vissa industriprodukter som importeras till Kanarieöarna. De består av tillfälligt upphävande av gemenskapens tullområdes bestämmelser. Därigenom har avvägningar möjliggjorts då gemenskapens tullområde införs, vilket skall ske under en övergångsperiod som avslutas den 31 december 2000. Dessutom mildras effekterna av det införandet genom att hänsyn tas till de särskilda problemen inom vissa ekonomiska sektorer i regionen i fråga. - Tillfälligt upphävande av de tullar som gäller för gemenskapens tullområde för vissa produkter avsedda att användas som utrustning eller att bearbetas inom frizonerna på Azorerna och Madeira. Denna förmånliga tullbehandling, som är underställd vissa villkor, har gjort det möjligt att starta upp industriell verksamhet i den enda frizon som för närvarande fungerar i dessa regioner (Madeiras hamnområde) och etablera varaktig industri för bearbetning av produkter av annat ursprung än jordbruksprodukter (eller produkter som bearbetats av sådana) som importerats tullfritt och är avsedda för gemenskapsmarknaden. En första utvärdering av denna insats skall göras i år. - Bestämmelser om undantag från handelspolitiken på Kanarieöarna genom att kvantitativa restriktioner inte tillämpas vid import av vissa textil- och konfektionsprodukter, om dessa produkter är avsedda uteslutande för Kanarieöarna. 5. Statligt stöd Statligt stöd inom andra sektorer än jordbruk När det gäller gemenskapens kontroll av statligt stöd har kommissionen alltid varit uppmärksam beträffande de yttersta randområdenas särskilda situation. Redan i Poseidom-programmet för 1989 fastställdes att kommissionen skulle granska stödet till de berörda regionerna så att hänsyn tas till deras särskilda situation. System för stöd till företag De kriterier som kommissionen har fastställt för att undersöka om statligt regionalstöd är förenligt med fördraget, särskilt artikel 87.3a [2], har gjort det möjligt för medlemsstaterna och regionerna att inrätta system för stöd till företag. Dessa system är omfattande och ser olika ut. Enligt de senaste siffror som kommissionen förfogar över skulle de årligen belasta budgeten med över 1 600 miljoner euro. [2] Där det fastställs att stöd får beviljas om avsikten är att främja den ekonomiska utvecklingen i regioner där levnadsstandarden är onormalt låg eller där det råder allvarlig brist på sysselsättning. I artikel 87.3 c fastställs att stöd för att underlätta utveckling av vissa regioner är tillåtet, när det inte påverkar handeln i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset. Kanarieöarna lyder under en särskild "ekonomisk och skattemässig ordning". Denna består av skattelättnader för att främja investeringar samt driftsstöd. Dessa stöd är tidsbegränsade och avtar med tiden, som t.ex. en minskning av skatteunderlaget för den del av vinsten som återinvesteras i skärgården. Det särskilda område som Kanarieöarna utgör åtnjuter tidsbegränsade skattelättnader som avtar med tiden i form av en nedsatt vinstskatt för företag som etablerar sig där, skattesatsen är inledningsvis 1 % och ökar sedan gradvis upp till 5 %. Den huvudsakliga åtgärden för Madeira är "frizonen". Kommissionen har godkänt en fullständig befrielse från direkt beskattning fram till 2011, därefter blir befrielsen partiell. Denna befrielse omfattar nya företag som etablerar sig i frizonen. När det gäller de franska utomeuropeiska departementen kan olika bestämmelser om skattebefrielse nämnas, t.ex. "Pons-lagen" om skattebefrielse, som gör det möjligt att dra av investeringar i de utomeuropeiska områdena från den beskattningsbara inkomsten. Andra bestämmelser De regler som kommissionen har fastställt har också gjort det möjligt för medlemsstaterna och regionerna att införa olika sorters bestämmelser. På Azorerna finns en stödordning för regionala produkter (som framför allt omfattar de extra transportkostnaderna för exporterade produkter). För de franska utomeuropeiska departementen kan man nämna garantifonden, som nyligen godkänts av kommissionen och som skapades för att kompensera dessa regioners högre kreditkostnader. Men även andra bestämmelser av skilda slag har införts: fonden för deltagande, förmånliga lån, etc. De kriterier som tillämpas för att undersöka om statligt regionalt stöd är förenligt med den gemensamma marknaden, med tillämpning av artikel 87, har nyligen ändrats av kommissionen. Med anledning av detta skulle vissa stödordningar ha granskats till den 1 januari 2000. Men i de nya riktlinjerna för regionalstöd (1998) fastställs att de yttersta randområdena skall behandlas förmånligare än andra områden inom EU. För de sju yttersta randområdena omfattas alla för närvarande av villkor knutna till undantaget i artikel 87.3 a i EG-fördraget, och detta kommer att fortsätta vara fallet under perioden 2000-2006, eftersom deras BNP per capita ligger under 75 % av genomsnittet i gemenskapen. Undantaget i artikel 87.3 a i fördraget ger dem rätt till - de högsta stödtaken i EU, - möjligheten att undantagsvis få driftsstöd, som måste vara tidsbegränsade och avta med tiden. För de yttersta randområdena finns dessutom särskilda bestämmelser i enlighet med de nya riktlinjerna för regionalt statligt stöd: - Särskilda stödtak för regionalstödet till de yttersta randområdena: för områden som omfattas av undantaget i artikel 87.3 a får stödet, uttryckt i nettobidragsekvivalenter, uppgå till högst 65 % i stället för 50 % (stödtak för regioner som omfattas av undantag enligt artikel 87.3 a). - Möjlighet att under en ej tidsbegränsad period få ej avtagande driftsstöd, om regionen uppfyller villkoren för undantaget i artikel 87.3 a eller 87.3 c i EG-fördraget. Statligt jordbruksstöd I enlighet med artikel 36 i fördraget skall de bestämmelser som fastställs i artikel 87-89 tillämpas på jordbruksprodukter endast i den mån rådet beslutar detta. Denna typ av bestämmelse finns för nästan samtliga åtgärder av betydelse för rådet. Under de senaste tio åren har kontrollen av det statliga jordbruksstödet till de yttersta randområdena inte givit upphov till några särskilda problem. Å ena sidan ingår samtliga berörda regioner i gruppen mindre gynnade jordbruksområden, vilket innebär att högre stöd kan beviljas för de flesta jordbruksinvesteringar, både när det gäller jordbruksföretag (maximal stödnivå på 35-75 %) och när det gäller bearbetning och saluföring (maximal stödnivå på 55-75 %). För statligt stöd som rör andra åtgärder än investeringar (forskning och utveckling, säljfrämjande och publicitetsskapande åtgärder, tekniskt stöd, åtgärder med anledning av naturkatastrofer osv.) är kommissionens politik tillräckligt anpassningsbar för att en hög stödnivå skall kunna godkännas (kan i vissa fall nå 100 %). Kommissionen är fortfarande i princip emot driftsstöd, men har beslutat att inte göra invändningar mot tre stöd till de yttersta randområdena: för de franska utomeuropeiska departementen och för Azorerna rör det sig om stöd till transporter med syfte att täcka en del av de extra kostnaderna för sjötransport av lokala produkter; för Kanarieöarna gäller anmälan en särskild ekonomisk och skattemässig ordning för jordbruket, som omfattar olika typer av driftsstöd. Kommissionen anser att det handlar om berättigade stödåtgärder, vars syfte är att kompensera för de tydligt negativa ekonomiska effekterna av de berörda regionernas ökaraktär och randläge, samtidigt som den inre marknaden inte påverkas. 6. Stöd till små och medelstora företag samt till hantverk och turism Merparten av åtgärderna inom detta område, som har stor betydelse för sysselsättningen, har vidtagits inom ramen för strukturfonderna (se ovan, särskilt beträffande näringsliv och mänskliga resurser). Beträffande de tre fleråriga programmen för små och medelstora företag (1990-1993, 1993-1996, 1997-2000), vilka gäller även för de yttersta randområdena, har de regionerna totalt sett endast i begränsad omfattning utnyttjat programmens instrument för små och medelstora företag och för hantverksföretag. Till de använda instrumenten hör de Euro-Info-Center som i dessa regioner har haft särskilt stor betydelse för att utbilda företagen och öka deras kännedom om ny teknik, övergången till euro samt om tillgången till finansiering från strukturfonderna. Även programmet Interprise är av betydelse. Detta program har i de yttersta randområdena inneburit samarbete mellan olika små och medelstora företag, pilotåtgärder inom turism och hantverk samt seminarier och konferenser. Den ökande turismen har en mycket viktig plats i nästan alla de yttersta randområdena. Turismen gynnas framför allt av effektivare färdmedel, men vållar vissa problem, särskilt när det gäller miljön. Användandet varierar avsevärt från ett flerårigt program till ett annat. Det är dessutom fortfarande svårt för små och medelstora företag att få banklån. När det gäller EIB-lånen till företagen (vanligtvis små och medelstora företag i dessa regioner), är de globala lån som tecknas med finansinstitut i regionerna. De används i relativt liten omfattning: 105,4 miljoner euro för perioden 1994-1998, varav 57,8 under 1998. Det bör nämnas att dessa lån förutsätter att banker som är verksamma på plats går in och tar riskerna för åtagandet. Tabell 5 Fördelning av de globala lånen per region (miljoner euro) >Plats för tabell> 7. Energi När det gäller energi är de yttersta randområdena starkt beroende av oljeleveranser, samtidigt som de befinner sig långt från de stora energinäten och har högre kostnader för att generera elektricitet, vilket beror på att de elektriska näten i allmänhet är små. På Azorerna och Madeira tillkommer utöver dessa problem att kostnaden för oljeförsörjning är högre, vilket beror på det stora avståndet till oljeraffinaderier. De yttersta randområdena har emellertid även en betydande potential för utvinning av förnybara energikällor, exempelvis biomassa, vindenergi, jordvärme samt vatten- och solenergi. Det rör sig dessutom om regioner där betydande energibesparingar kan göras. Genom att utnyttja förnybara energikällor och genomföra energibesparingar kan stora besparingar göras för de yttersta randområdena, där produktionskostnaderna är väldigt höga för konventionella energikällor. Allmänna insatser Inom ramen för energipolitiken har Europeiska gemenskaperna framför allt lämnat stöd till regionerna vid införandet av regional programplanering inom energiområdet och/eller upprättande av regionala energibyråer (på Azorerna, Madeira, Kanarieöarna och Guadeloupe samt i Guyana) genom Save-programmet. Inom ramen för FoTU-politiken har konkreta tekniska och ekonomiska demonstrationsprojekt bedrivits när det gäller innovativ energiteknik genom Thermie-programmet. Inom ramen för regionalpolitiken har ERUF genom sina olika program lämnat ett konstant stöd till dessa regioner för studier och särskilda projekt för förbättrad energiförsörjning, elproduktion och tillvaratagande av de inhemska möjligheterna beträffande energibesparing och förnybara energikällor. Särskilda insatser Då Poseima-programmet för Azorerna och Madeira antogs beslutades om en särskild gemenskapsåtgärd för avlägsna områden, nämligen "energiåtgärden". Genom denna åtgärd kompenseras de båda regionerna för de extra kostnader de har för sin oljeförsörjning. Det särskilda stöd som föreskrivs genom den åtgärden beräknades på grundval av kostnaden för transport av oljeprodukter mellan portugisiska fastlandet och de viktigaste lagringsplatserna på Azorerna och Madeira under 1991-1993. Stödet beviljades under förutsättning att minst 50 % av stödbeloppet användes för främjande av bland annat projekt rörande energibesparing och förnybara energikällor i regionen. De ekonomiska medlen för detta särskilda stöd uppgick för hela perioden till 25 miljoner ecu, uppdelat mellan regionen Azorerna (15 miljoner ecu) och regionen Madeira (10 miljoner ecu), och delades ut genom årliga delbetalningar från budgetposterna Thermie under 1992, Poseima-energi under 1993 och ERUF:s övergångsbestämmelser under 1994. Vid utvärderingen av energiåtgärden i Poseima framhävs att dessa ekonomiska medel har använts i enlighet med de uppsatta målen, dvs. de har bidragit till att dämpa energikonsumtionens ökning och har gjort det möjligt att finansiera ett antal åtgärder och projekt rörande förnybara energikällor. Hittills har det emellertid visat sig omöjligt att fullfölja denna åtgärd efter 1994 eftersom det inte har avsatts medel särskilt för detta (efter indragningen av budgetposterna Poseima) och på grund av reglerna för berättigande till stöd från strukturfonderna (enligt vilka åtgärden ansågs utgöra driftsstöd och därmed vara otillåten). Mellan 1994 och 1999 skedde gemenskapens medfinansiering av investeringar på Azorerna och Madeira för energibesparingar och förnybara energikällor inom ramen för strukturfondernas program (Gemenskapens stödramar II och Regis-initiativet II). 8. Transport Med tanke på de yttersta randområdenas geografiska situation är transporter av strategisk betydelse. Luft- och sjötransporter är nödvändiga för att de politiska, ekonomiska och sociala banden med den europeiska kontinenten skall kunna bevaras. Det faktum att vissa av dessa områden utgörs av öar ökar ytterligare behovet av transporter. De extra transportkostnaderna, som uppstår på grund av de stora avstånden och på grund av behovet av regelbundenhet, utgör även ett betydande hinder för den ekonomiska utvecklingen. Lufttransporter är dessutom av avgörande betydelse för turismen. Lufttransport De yttersta randområdena har i stor utsträckning haft fördel av avregleringen av lufttransporterna inom gemenskapen. Den princip om fri prissättning för gemenskapens flygföretag vid flygningar inom gemenskapen som fastställdes genom rådets förordning nr 2409/92 har inneburit en påtaglig minskning av priserna för flygningar mellan dessa regioner och den europeiska kontinenten. Flygningarna mellan Frankrike och Antillerna hör för närvarande till världens billigaste interkontinentala flygningar. Den princip om friheten att tillhandahålla tjänster som genomförs genom rådets förordning nr 2408/92 har främjat konkurrensen mellan flygbolag och framväxten av nya transporttjänster, särskilt mellan Kanarieöarna och Spanien. Flygplatserna på Azorerna har tillfälligt undantagits från tillämpning av principen om frihet att tillhandahålla transporttjänster. Detta undantag, som fastställs i artikel 1.3 i förordning nr 2408/92, upphörde att gälla den 30 juni 1998. Genom bestämmelserna om transportavgifter och tillgång till marknader får medlemsstaterna dessutom möjlighet att införa förpliktelser om allmän trafik med avseende på regelbunden lufttrafik till flygplatser som betjänar de yttersta randområdena. Sådana förpliktelser om allmän trafik har införts för förbindelserna mellan Frankrike och dess utomeuropeiska departement, mellan Portugal och Madeira och Azorerna samt för interna flyglinjer i Guyana, Azorerna och Madeira. Sjötransport Även i bestämmelserna om sjötransporter beaktas de särskilda förhållandena i de yttersta randområdena. I artikel 4 i förordning nr 3577/92 föreskrivs att medlemsstaterna får ingå avtal om allmän trafik med rederier som utför regelbundna transporttjänster till, från och mellan de berörda regionerna, eller ange förpliktelser om allmän trafik som villkor för rätten att tillhandahålla cabotagetjänster. Befintliga avtal om allmän trafik får fortsätta att gälla fram till det datum då de löper ut. Den ekonomiska ersättningen till företag som åläggs förpliktelser om allmän trafik utgör enligt gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till sjötransporter i princip inte stöd i den mening som avses i artikel 87.1 i fördraget, och behöver inte anmälas. För att undvika de störningar som skulle kunna uppstå genom tillämpningen, från och med den 1 januari 1993, av ordningen för frihet att tillhandahålla sjötransporttjänster inom medlemsstaterna, undantogs genom artikel 6 i förordning nr 3577/92 cabotage till och från Kanarieöarna, Azorerna, Madeira och de franska utomeuropeiska departementen från tillämpning av den förordningen fram till och med den 1 januari 1999. 9. Forskning och utveckling De yttersta randområdena har inte varit föremål för särskilda åtgärder i ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling. De behandlas på samma sätt som övriga regioner som omfattas av strukturfondernas mål 1, dvs. deras randposition har hittills beaktats inom ramen för samordningen mellan politiken för FoTU och innovationer och politiken för ekonomisk och social sammanhållning. Mellan 1988 och 1999 deltog de yttersta randområdena i totalt 204 sammanhang i de olika särskilda program som omfattas av ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling. Kanarieöarna uppvisade högst deltagande, och följdes av Azorerna och Madeira. Deltagandet var lägst i de franska utomeuropeiska departementen, vilket återspeglar deras låga nivå när det gäller investeringar i forskning och teknisk utveckling. Strukturfonderna har sedan 1989 i betydande omfattning finansierat vetenskaplig och teknisk infrastruktur samt åtskilliga åtgärder rörande FoTU och innovationer. Till de yttersta randområden som erhållit finansiering hör Kanarieöarna, som under perioden 1994-1999 tilldelats 15,6 miljoner ecu för två center för tekniköverföring och för Kanarieöarnas tekniska institut samt 33,12 miljoner ecu för det astrofysiska centret. När det gäller de franska utomeuropeiska departementen har finansiering beviljats särskilt för tillämpad forskning, för infrastruktur för genetisk forskning och för direkt stöd till företag (9,5 miljoner ecu). Guyana erhöll medel (5,4 miljoner ecu) för att upprätta ett forskningscenter för tropiska skogar och för Martiniques del finansierades tillämpad forskning rörande bananodling (5,4 miljoner ecu). Madeira beviljades stöd för teknisk infrastruktur och för nyskapande projekt. Slutligen skall det noteras att det förts in ett skäl till beslutet om femte ramprogrammet (beslut nr 182/1999/EG av den 22.12.98) som lyder enligt följande: "Det är nödvändigt att främja och underlätta de yttersta randområdenas deltagande i gemenskapens FoTU-verksamhet genom lämpliga mekanismer som är anpassade till deras särskilda situation." 10. Informationssamhället EU har lämnat stöd till de åtgärder som vidtagits av regionerna och av olika offentliga och privata aktörer för att modernisera telekommunikationsinfrastrukturen, utveckla de tjänster som är nödvändiga för att förverkliga informationssamhället och på ett optimalt sätt integrera detta i det lokala sammanhanget, vilket kan visa sig mycket svårt, men är en ofrånkomlig del av de lokala ekonomiernas utveckling. Telekommunikationsinfrastrukturen i de yttersta randområdena har förbättrats avsevärt, beträffande såväl kvalitet som antal regionala, nationella och internationella linjer, även om det kvarstår stora skillnader i förhållande till de kontinentaleuropeiska regionerna. Dessutom har teletjänster utvecklats så att bättre information kan ges till användare av offentliga och privata tjänster. Genom en allmän avgiftsminskning efter det att marknaderna öppnades, och genom utvecklingen av Internet, håller användandet av infrastruktur och tjänster på att förändras avsevärt. Strukturfonderna har i stor utsträckning bidragit till denna utveckling som ibland har koncentrerats till vissa områden och samtliga problem är långt ifrån lösta, även om de tekniska framstegen möjliggör förbättringar under kommande år, förutsatt att nödvändiga investeringar genomförs. De yttersta randområden som ingår i nätverk för samarbete har dock redan kunnat dra nytta av utbyte av erfarenheter och kunnande. Det är fallet med Guadeloupe som ingår i ett regionalt nätverk inom ramen för Maris-projektet, som skall demonstrera och främja användningen av ny informationsteknologi och telematiktillämpningar inom fiskerisektorn (fiske, hamnlogistik, skeppsbygge och fartygsunderhåll, navigation och trafikhantering). Vissa av de yttersta randområdena har också deltagit i de europeiska program för informationssamhället som ingår i ramprogrammet för FoTU. Det rör sig om fyra projekt för telematiktillämpningar inom förvaltning, forskning och medicin samt Esprit-program (European Strategic Programme for Research and Development in Information Technologies). Dessa projekt omfattade huvudsakligen följande områden: allmän utbildning och yrkesinriktad utbildning, forskning, innovation, miljö och modernisering av produktionstekniker. Även om infrastrukturen och initiativen har förbättrats utnyttjas dock inte alltid potentialen med informationsteknik och telekommunikation på ett optimalt och konsekvent sätt. Detta kan bero på brister när det gäller kunskaper eller kännedom om de ekonomiska möjligheterna, bristande anpassning till de tjänster som erbjuds, bristande utbildning av potentiella användare eller bristande anpassning av användarnas kvalifikationer till områdenas behov. 11. Miljö I Posei-programmen för särskilda åtgärder på grund av stora avstånd och ökaraktär behandlas inte miljöfrågor särskilt. Konkreta åtgärder på detta område har finansierats genom strukturfonderna eller andra finansieringsorgan. Följande tre faktorer har dock bidragit till ökade ekonomiska resurser på miljöområdet: - De särskilda problem som orsakas av känsligheten hos ekosystemen i de yttersta randområdena samt de geologiska förhållanden och klimatförhållanden som ökar risken för naturkatastrofer. - De insatser som krävs för att uppfylla gemenskapens miljönormer samt de extra kostnader som uppstår på grund av detta. - Den positiva växelverkan mellan miljö och olika socio-ekonomiska aspekter. En budgetpost, B2-245 ("Miljö") har därför, på initiativ från Europaparlamentet, upprättats som en del av programmen Poseidom, Poseican och Poseima för att finansiera åtgärder för skydd av natur och miljö. Fyra program har finansierats genom den budgetposten med ett totalt belopp på 10 000 euro. 12. Regionalt samarbete I avdelning IV i Poseidom betonas nödvändigheten av utökat regionalt samarbete mellan de franska utomeuropeiska departementen och de stater och territorier som gränsar till dessa. Genom ett sådant regionalt samarbete bör det bli möjligt för de utomeuropeiska departementen att integreras med sin geografiska omgivning och övervinna traditionella klyftor (konkurrerande ekonomier, frånvaro av handel osv.) för att i stället skapa en dialog och genomföra gemensamma projekt där hänsyn tas till komplementaritet och de olika partnernas behov av utveckling, oavsett deras status. Sedan 1989 koncentreras detta samarbete på relationerna mellan de franska utomeuropeiska departementen, utomeuropeiska länder och territorier samt AVS-stater. Bestämmelserna i avdelning IV i Poseidom utgör i det sammanhanget ett komplement till och en bekräftelse av bestämmelserna i avdelning XII i fjärde Lomékonventionen, före den 29 februari 2000, rörande partnerskapet mellan Europeiska gemenskapen och AVS-staterna och i avdelning XII i beslutet om associering av de utomeuropeiska länderna och territorierna till Europeiska gemenskapen. Liksom i fjärde Lomékonventionen föreskrivs i partnerskapsavtalet mellan EG och AVS-staterna att de berörda anslagen skall läggas till de anslag till AVS-stater som fastställs i avtalet, och att särskild uppmärksamhet skall fästas vid att stimulera ekonomisk diversifiering för att främja produktionens kompletterande karaktär, att intensifiera utvecklingen i och samarbetet mellan AVS-stater, samt mellan AVS-stater, utomeuropeiska länder och territorier och de franska utomeuropeiska departementen. På grund av Kanarieöarnas, Madeiras och Azorernas geografiska läge innehåller Poseican och Poseima inga bestämmelser om regionalt samarbete. Bland de tre delarna i avsnittet "regionalt samarbete" i Poseidom är det samrådet mellan de franska utomeuropeiska departementen å ena sidan och AVS-staterna, utomeuropeiska länder och territorier samt kommissionen å den andra som har utvecklats mest. Den del som behandlar regional handel har däremot knappast utvecklats alls. När det gäller den tredje delen har gemensamma regionala projekt och program genomförts för Réunion (Kommissionen för Indiska oceanen), men motsvarande har ännu inte skett när det gäller de franska departementen i Amerika, även om vissa försök har gjorts. Denna sammanställning över de åtgärder som vidtagits för de franska utomeuropeiska departementen, och de olika resultat som nåtts i Västindien respektive Indiska oceanen leder till slutsatsen att de blandade framstegen för det regionala samarbetet delvis är en fråga om politisk vilja. Även om de behöriga myndigheterna regelbundet uttalar sig för regionalt samarbete förekommer ofta ömsesidig kritik och protektionistiska åtgärder. Det står helt klart att detta har strukturella orsaker eftersom de berörda ekonomierna utgör konkurrenter snarare än komplement till varandra. Denna konkurrens handlar om både handel och tillgång till medel från gemenskapen. C. Övergripande utvärdering De två grundläggande frågor som måste ställas har med varandra att göra: - Har gemenskapens insatser (strukturfonderna och de politiska åtgärderna) fungerat tillfredsställande- - Hur har den ekonomiska och sociala utvecklingen varit i de yttersta randområdena sedan starten av Posei-programmen, som var tänkta att accelerera denna utveckling- Den föregående analysen ger ett uttömmande svar på den första frågan. Europeiska unionens insatser har i stort varit effektiva, trots de många problemen på fältet. Partnerskapet har i sin helhet fungerat väl. Under de två programperioderna 1989-1993 och 1994-1999 har de sju yttersta randområdena erhållit ekonomiskt stöd från strukturfonderna för sin regionala ekonomiska utveckling i storleksordningen 7,2 miljarder euro (alltså 2,5 % av anslagen till samtliga regioner) för en befolkning på 3,5 miljoner människor. Med anledning av dessa regioners särskilda problem har de i gemenskapsstöd från strukturfonderna fått ca en tredjedel mer per invånare än genomsnittet för mål 1-regioner (se tabell 2, EU-stödets nivå 1994-1999). Gemenskapens politiska åtgärder har också givit synbara resultat, utan att riskera konsekvensen och enhetligheten i gemenskapsrätten och den inre marknaden. Det är riktigt att vissa av de mål som anges Posei-programmen inte har kunnat uppnås fullt ut (t.ex. i fråga om det regionala samarbetet, för vilket det huvudsakliga ansvaret dock inte åligger gemenskapen) eller inte har kunnat genomföras (t.ex. kompensationen för energimerkostnaderna på Azorerna och Madeira). De negativa delarna hindrar dock inte att bilden i stort är mycket positiv. I denna översikt måste hänsyn tas till att både den europeiska och den internationella kontexten har genomgått stora förändringar under nittiotalet. Å ena sidan genomförandet av den inre marknaden, med större strikthet, t.ex. på skatteområdet; reformerna av den gemensamma jordbrukspolitiken, reformen av strukturfonderna och de nya reglerna som fastställs i Agenda 2000, bland annat i fråga om budgetplanerna. Å andra sidan en allt viktigare roll för GATT och WTO; internationella avtal (Lomé, Mexiko, associeringsavtal med de utomeuropeiska länderna och territorierna, Sydafrika). Allt detta har naturligtvis haft konsekvenser för de yttersta randområdena. När det gäller den andra frågan ges svaret i den sjätte rapporten om regionernas ekonomiska och sociala utveckling, som kommissionen publicerade i mars 1999. Där har kommissionen gjort en övergripande utvärdering av situationen i regionerna, utifrån BNP-relaterade siffror. En jämförelse av uppgifter från perioden 1986-1988 med uppgifter från 1996 visar att samtliga sju regioner har haft en kraftig ökning av BNP, över genomsnittet i EU (över 2,7 % per år jämfört med genomsnittet 2,1 %). Eftersom den demografiska utvecklingen är kraftig i flera av dessa regioner är det intressant att jämföra BNP per invånare. Sammantaget har BNP per invånare utvecklats kraftigt i dessa regioner under de senaste tio åren, jämfört med utvecklingen i EU:s andra regioner, vilket framgår av tabell 6. Den kraftigaste ökningen svarar Madeira, Azorerna och Guyana för, medan Kanarieöarna svarar för den svagaste. Men Kanarieöarnas BNP var å andra sidan redan tidigare den högsta av de sju regionerna. Tabell 6 BNP per invånare - jämförelse 1986-1996 EU-genomsnitt = 100 (Källa: Eurostat) >Plats för tabell> Utvecklingen av BNP per invånare visar i samtliga yttersta randområden att de lokala ekonomierna närmar sig den genomsnittliga nivån i EU:s regioner. Den relativa utvecklingen, jämfört med andra europeiska regioner, visar också effekterna av den offentligfinansierade utvecklingspolitiken i dessa regioner Den höga finansieringsnivån per invånare beror i stor utsträckning på samfinansiering från strukturfonderna. Även om denna relativa utveckling är nog så glädjande kan den inte dölja det faktum att de särskilda problem som dessa regioner brottas med kvarstår, näringlivets beroende av utvecklingen på en osäker marknad och ett skört socialt nätverk. Levnadsstandarden per invånare i dessa regioner är fortfarande mindre än hälften av EU-genomsnittet och med undantag för Kanarieöarna är dessa regioner bland de tio fattigaste i EU, vilket motiverar ett fortsatt offentligt stöd till dessa regioner, nationellt och från EU. Den övergripande utvärderingen av gemenskapsprogrammens effekter på sysselsättningssituationen är mer problematisk. I samtliga regioner tynger migrationsströmmarna arbetsmarknaden, medan det för de fyra franska regionerna är den demografiska utvecklingen som förklarar den höga arbetslösheten. Det skall dock konstateras att arbetslösheten från 1987 till 1997 har minskat i de fem regioner där den var högst, medan den har ökat i de två andra, där arbetslösheten var och fortfarande är låg i förhållande till nivåerna i övriga europeiska regioner. Tabell 7 Arbetslöshet i procent av förvärvsarbetande befolkning (Källa: Eurostat) >Plats för tabell> Alla dessa faktorer ger vid handen att den ekonomiska tillväxten i de flesta yttersta randområden har varit betydande, men att den i vissa av regionerna delvis döljs av den demografiska utvecklingen. Mellan 1990 och 1999 har befolkningen ökat med 37 % i Guyana, 18 % på Réunion, 9 % på Guadeloupe och 6 % på Martinique, medan ökningen på det franska fastlandet endast uppgick till 3,18 %. Vilken betydelse har strukturfonderna och gemenskapens politiska åtgärder haft för dessa regioners resultat i stort- Det är uppenbart betydelsen har varit mycket stor och till och med avgörande på flera områden, t.ex. för transportinfrastrukturerna, som är en av de stora problemen för de yttersta randområdena, för fisket och jordbruket, som är två av de viktigaste sektorerna. Detta har bidragit till en utveckling som närmar regionerna till övriga EU. Ett uttömmande svar på frågan är dock inte lätt att ge eftersom gemenskapens insatser kompletterar de nationella och regionala insatserna. Även om gemenskapens insatser i stort har gett mycket goda resultat, bör olika förändringar och tillämpningsmetoder studeras. Samtliga åtgärder måste bli effektivare och mer målinriktade och anpassas till den nya europeiska och internationella kontexten. I stort bör den nuvarande politiken fortsätta samt förbättras. En viktig aspekt som även fortsättningsvis bör ägnas särskild uppmärksamhet är problemet med massarbetslösheten. Arbetslösheten är förvisso knuten till allmännare faktorer, som den tekniska revolutionen, globaliseringen, den demografiska tillväxten i de franska utomeuropeiska departementen, etc., men med undantag av Azorerna och Madeira är problemet synnerligen allvarligt med en arbetslöshet som är dubbelt så hög eller till och med tre gånger så hög som genomsnittet i gemenskapen (jfr. tabell 7). Det är uppenbart att problemet skulle ha varit ännu akutare utan gemenskapens insatser. Man måste slutligen beakta hela den historiska dimensionen av de yttersta randområdenas problem. Det är inte bara en fråga om att komma till rätta med en ekonomisk och social eftersläpning, utan också om en stor politisk utmaning. Kanarieöarna har t.ex. efter en viss periods tvekan valt en full integrering i EU och det gäller nu att hålla de löften som gavs när de fattade detta beslut. Azorerna och Madeira har tagit sig an de skyldigheter som en integrering i gemenskapen medför från och med Portugals inträde i unionen och de bör komma i åtnjutande av dess förmåner och solidaritet. De franska utomeuropeiska departementen är europeiska utposter på andra kontinenter. I detta sammanhang vore det på sin plats att beakta att dessa regioner ger EU en global dimension och att de utgör dess framskjutna yttre gränser. Vissa av deras problem, som det stora avståndet till den europeiska kontinenten och deras geografiska och kulturella närhet till AVS-staterna, Mercosur och andra regionala, geografiska konstellationer utgör något positivt inför framtiden. I fråga om globaliseringen är EU den enda aktören som är närvarande samtidigt i Indiska Oceanen, Västindien och Sydamerika just genom de yttersta randområdena. Dessa regioner har stora territorialvatten, ett värdefullt geo-ekonomiskt läge och gynnsamma lägen för etablering av spetsteknologisk verksamhet och för viss typ av forskning som är av väsentlig betydelse för jordens framtid. De potentiella fördelarna för EU är mot denna bakgrund troligen stora, även om de på grund av sin karaktär inte går att kvantifiera. II. Framtiden Artikel 299.2 Syftet med EG-fördragets nya artikel 299.2 för de yttersta randområdena är att möjliggöra fullständig integration av de yttersta randområdena med övriga områden i gemenskapen samtidigt som hänsyn tas till deras särdrag. Genom den artikeln finns idag en enhetlig och gemensam rättslig grund för åtgärder för dessa regioner. Tillämpningsområdet är mer omfattande för den nya artikeln än för den tidigare artikel 227.2. I fortsättningen omfattas, utöver de franska utomeuropeiska departementen, även Azorerna, Madeira och Kanarieöarna. Särskilda åtgärder kan vidtas för dessa regioner inom flera av gemenskapspolitikens områden; den förteckning som anges i artikeln är inte uttömmande. Det sista nya elementet består i att beslut om de särskilda åtgärderna för de yttersta randområdena skall fattas av rådet med kvalificerad majoritet på grundval av artikel 299.2 i fördraget. Artikel 299.2 utgör således inte ett enkelt fastställande och inte heller en undantagsklausul, utan leder till införandet av en särskild ordning där samtliga de problem i dessa regioner som beror på deras randläge beaktas, dock utan att gemenskapslagstiftningens enhetlighet eller den inre marknaden påverkas negativt. Den bekräftar och förstärker det förhållningssätt som EU har utvecklat sedan 1989 i Posei-programmen. Genom artikel 299.2 blir det möjligt för EU att fortsätta, befästa och förstärka sitt arbete. I vilken riktning- En strategi för hållbar utveckling i de yttersta randområdena I utvärderingen av den hittills bedrivna verksamheten har kommissionen uppmärksammat de ibland anmärkningsvärda resultat som uppnåtts, men också de brister som kunnat konstateras i förhållande till de mål som fastställts i Posei-programmen. Utvärderingen har visat att tillvägagångssättet har varit korrekt. Problemen kvarstår dock och åtgärderna bör fortsätta. På grundval av den politiska vilja som uttrycks i artikel 299.2 bör dessa åtgärder fortsättningsvis anta formen av en övergripande strategi för de yttersta randområdena. Det är detta som gör att artikel 299.2 utgör ett kvalitativt språng. Denna strategi bör syfta till en hållbar utveckling för dessa regioner. Den bör enligt kommissionens uppfattning bestå av tre huvudsakliga delar: - När det gäller traditionell ekonomisk verksamhet, vanligtvis inom den primära sektorn och livsmedelssektorn, åtgärder för jordbruk och fiske. I stort har dessa fungerat tillfredsställande. De bör fortsätta och vid behov ses över. Framför allt inom jordbrukssektorn bör man - se till att de positiva effekterna av de befintliga åtgärderna inte minskar när genomslaget minskar på grund av den inre utvecklingen i gemenskapen (reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken) och den yttre (världshandelns utveckling, bilaterala och internationella avtal), och - dra lärdom av de erfarenheter som gjorts och anpassa och intensifiera åtgärderna på vissa områden därefter. - Parallellt bör man stimulera en diversifiering av ekonomin. Tillvägagångssättet är här ett annat. Målet är att exploatera nya verksamheter och dra till sig investeringar och innovationer. Man bör därför - å ena sidan samordna de olika instrument som finns att tillgå för detta ändamål: strukturfonderna, lånemekanismer, system för statligt stöd, skatter, tullar, etc., - genom att samordna dessa instrument, stärka stödet till nya sektorer inom näringslivet och till små och medelstora företag. Fokus bör riktas in på områden som är strategiska med beaktande av konkurrensen i världen: inte bara transport, energi och miljö, utan också informationssamhället, forskning och utveckling. - De yttersta randområdenas relation till den geografiska omgivningen påverkar i stor utsträckning deras utveckling. Närheten till utvecklingsländer, som i de flesta fall omfattas av fördelaktiga avtal med gemenskapen, och det faktum att produktionen är mycket lik den i dessa länder gör att de befinner sig i en konkurrenssituation som är svår att hantera. Samtidigt utgör de EU:s brohuvuden i närheten av regionala och subregionala block som håller på att bildas och som de tillhör geografiskt eller som de har historiska band till. Denna gränssituation kan utgöra en fördel om den tas till vara. EU bör ta hänsyn till dessa två aspekter av de yttersta randområdenas situation. Detta gäller samtliga EU:s politiska åtgärder för de yttersta randområdena. Hur skall man genomföra denna strategi- Kommissionen har granskat de idéer och krav som presenterats i de meddelanden som inkommit från de berörda medlemsstaterna [3] och regionerna [4]. Kommissionen har noga beaktat de synpunkter som framfördes vid det möte med partnerskapet som ägde rum den 23 november 1999, där behöriga regeringsledamöter från Spanien, Frankrike och Portugal deltog tillsammans med personer i ansvarig ställning från de sju yttersta randområdena. [3] Meddelande från Spaniens regering, november 1999, från Portugals regering, samma månad och från Frankrikes regering den 10 december 1999 [4] Gemensamt meddelande från de yttersta randområdena av den 5 mars 1999 Kommissionen har beaktat alla dessa element och kartlagt vilka åtgärder som är nödvändiga för att genomföra denna strategi enligt följande. A. Grundval i form av traditionell produktion 1. Jordbruk På grundval av den rättsliga grund som kommissionen sedan tidigare förfogat över har kommissionen redan inom jordbrukssektorn inrättat en lämplig ram med stor betydelse för tillämpningen av den gemensamma jordbrukspolitiken i dessa regioner. Bland annat genom det ambitiösa, viktiga och nyskapande jordbruksavsnittet i Posei. Det är anpassat till de begränsade möjligheter som finns i dessa regioner. I enlighet med andan i den nya artikel 299.2 i fördraget avser kommissionen fortsätta att beakta de yttersta randområdenas särdrag och särskilda begränsningar. Medlemsstaternas krav De krav som medlemsstaterna presenterade i de meddelanden som de lämnat till kommissionen kan sammanfattas enligt följande. Generellt syftar kraven till att först konsolidera och stärka jordbruksdelen i Posei och sedan till att förbättra den nuvarande ordningen. Vidare begärs att tillräckliga budgetmedel garanteras för reformen av jordbruksavsnittet i Posei. När det gäller den gemensamma organisationen av marknaderna begärs slutligen att garantier ges för att hänsyn kommer att tas till dessa regioners särdrag, framför allt inom banansektorn. Mer i detalj rör kraven också en förbättring av den särskilda försörjningsordningen på tre punkter: - Se över förteckningen över de produkter som omfattas och studera om andra produkter än jordbruksprodukter kan tas upp (t.ex. gödsel, emballage) - Se över beräkningsmetoden, framför allt för att stabilisera stödet och se till att det kompenserar för merkostnaderna och beaktar den dubbla isoleringen. - Förbättra villkoren för vidareexport och vidareleverans av produkter som bearbetats utifrån råvaror som omfattats av den särskilda försörjningsordningen. Kraven gäller också en förbättring av de särskilda stöden till lokal produktion på två punkter: - Anpassa den gemensamma jordbrukspolitiken (anpassning av villkor för stödberättigande, översyn av tilläggsstödsnivån, anpassning av kvantitativa begränsningar, etc.). - Garantera produkternas saluföring (förbättring av den lokala produktionens konkurrenskraft, stöd till lokal eller extern saluföring, etc.). Varje stat har lämnat en förteckning med konkreta krav avseende produkter som rör varje region. Kraven gäller också strukturella undantag. De strukturella undantagen för jordbruksavsnitten i Posei har tagits bort genom reformen av fonderna på grund av den nya förordningens smidighet (1257/1999). Endast i skäl 53 i förordningen, om landsbygdens sutveckling, hänvisas till dessa regioners särskilda behov, men det står inget i förordningens artiklar. Kraven på smidighet, anpassning och undantag formuleras av medlemsstaterna. Kommissionens svar Det går inte att svara i detalj på varje särskilt krav. Kommissionen kan dock redan nu meddela tidsplan och riktlinjer för hur kraven skall granskas och beaktas. Som svar på dessa krav avser kommissionen att under år 2000 presentera rapporterna om hur jordbruksavsnitten i Posei har genomförts i dessa regioner sedan 1992, tillsammans med förslag till ändringar av rådets förordningar när så behövs. Kraven kommer att ha granskats vid genomgången av utvärderingen och samråd kommer att ske med var och en av de tre medlemsstaterna. I sina svar kommer kommissionen att se till att konsolidera och anpassa regelverket och studera en eventuell förbättring av den nuvarande ramen för jordbruket för dessa regioner, utan att gå utöver kreditramen i budgetplanen. När det gäller den särskilda försörjningsordningen, bör förteckningen över de produkter som omfattas ses över för varje region med hänsyn till behovens utveckling, likaså kvantiteterna för de produkter som skall tillgodose de ökade lokala behoven och villkoren för ordningen vid bearbetningen av produkterna. En genomgång skall göras av de medel som avsätts för att nå denna särskilda ordnings mål om att kompensera för de extra kostnaderna för produktförsörjning i regionerna och att minska priserna genom att främja konkurrens mellan utbudsställena. När det gäller åtgärder för jordbruksproduktionen kan de bara bli effektiva om de är anpassade till de lokala förhållandena och om de är sammanhängande inbördes och i förhållande till den särskilda försörjningsordningen. Det får inte röra sig om allmän utdelning av medel, utan åtgärderna måste ingå i en integrerad utvecklingsstrategi. Det handlar om att undersöka om stödåtgärderna för jordbruksproduktionen är tillräckligt anpassade till de regionala förhållandena, för att om så är inte är fallet göra dem effektivare och öka incitamenten. De särskilda villkoren för stödberättigande bör granskas, liksom stödnivån och kvantitativa begränsningar för produkter med låg försörjningsgrad. Villkoren för tillämpning av den gemensamma jordbrukspolitiken i de olika sektorerna skall granskas för att man förutsättningslöst skall kunna fastställa i vilken utsträckning undantag kan visa sig nödvändiga. Eventuella genomföranden av nya åtgärder bör granskas så att man samtidigt som målsättningarna i Posei-programmen följs tar hänsyn till särskilda lokala förhållanden och behov. Den ekonomiska miljön för den här typen av jordbruk håller på att "globaliseras". Den viktigaste produktionen är utsatt för konkurrens från, bland andra, angränsande länder (AVS-stater, utomeuropeiska länder och territorier, u-länder) med lägre sociala kostnader och mer gynnsamma produktionsförhållanden. Denna konkurrens sker både på deras lokala marknader och inom resten av EU, där tullsatsen är förmånlig för dessa produkter från tredje land. Detta innebär att mer övervakning och uppföljning krävs. Det kan visa sig nödvändigt med regelbunden uppföljning och, eventuellt, snabb anpassning av dessa åtgärder med hänsyn till den gemensamma jordbrukspolitikens utveckling eller internationella förändringar som påverkar jordbruket. Det kommer att vara viktigt att säkerställa en förenklad förvaltning av dessa ordningar och att öka öppenheten, dock utan att riskera övervakningen eller kontrollen av dessa bestämmelser. När det gäller den gemensamma organisationen av marknaderna, utöver jordbruksavsnittet i Posei, kommer den lokala produktionen i dessa regioner att, i egenskap av gemenskapsproduktion, beröras av kommande reformer av den gemensamma organisationen av marknaderna för främst ris, socker och bananer. Dessa reformers effekt på jordbruket i dessa regioner skall studeras. När det gäller kraven på strukturella undantag kommer de att studeras i ett samlat programplaneringsdokument eller i ett operativt program för att det skall gå att verifiera problemens natur, de särdrag som skall beaktas och eventuellt vilka lösningar som man kan finna på problemen. 2. Fiske Fiskerisektorn är, på grund av dess roll i den lokala produktionen, synnerligen väsentlig för de yttersta randområdenas socio-ekonomiska utveckling. När det gäller de aktuella regionernas ekonomi leder fiskerisektorn till diversifierad verksamhet som sysselsätter en betydande andel av befolkningen, särskilt när det gäller familjeföretag. Inom denna verksamhet finns åtskillig erfarenhet samlad och det finns i regionerna som helhet få möjligheter till alternativ sysselsättning. Inom fiskerisektorn ryms åtskillig verksamhet: fångst, beredning, saluföring och distribution samt konsumtion. Det är i det sammanhanget nödvändigt att betona vilka perspektiv som på ett relevant sätt kan uppfylla sektorns behov. Kommissionen har nu inlett förfarandet för övervägande av vilka anpassningar som måste göras av den gemensamma fiskeripolitiken före tidsgränsen år 2002. Kommissionen hoppas kunna använda den tidsfristen för en omfattande diskussion av vilka förbättringar som bör göras av de olika delarna av den gemensamma fiskeripolitiken så att de utmaningar den står inför kan hanteras. Mot bakgrund av den nya bestämmelse fördraget innehåller om de yttersta randområdena, kommer kommissionen att undersöka om det krävs anpassningar av den gemensamma fiskeripolitiken, samtidigt som kommissionen beaktar de särskilda åtgärder som redan beslutats. Under 2001 kommer kommissionen att föreslå lämpliga förändringar av de befintliga åtgärderna och eventuellt nya särskilda åtgärder för de yttersta randområdena. När det gäller de krav som medlemsstaterna framställde i sina meddelanden vill kommissionen framföra följande: - Ordningen för kompensation för merkostnader som konstaterats för avsättningen av vissa fiskeriprodukter fungerar på ett mycket tillfredsställande sätt. Efter att denna ordning har utvärderats under år 2000, kommer kommissionen att så snart som möjligt lägga fram lämpliga förslag till hur den skall förlängas. - Förslagen om särskild behandling av fiskeflottan skulle kunna få konsekvenser för det hållbara resursutnyttjandet och kräver därför en varsam behandling. - Förslaget om möjligheten att kunna vidareleverera produkter som omfattats av en ordning för tillfällig befrielse av importtullar kräver en mer ingående utredning med tanke på hur viktig verksamheten är i vattnen i fråga (Kanarieöarna), de landade kvantiteterna och det faktum att de produkter som omfattas av den nuvarande ordningen täcker ett brett spektrum av arter. - Forskning, slutligen, är ett område av största vikt för en politik som syftar till att bevara och hushålla med resurserna. Möjligheterna till gemenskapsfinansiering kommer att bero på de övergripande budgetramar som rådet beslutar om för detta område. B. Stimulera ekonomin i de yttersta randområdena 1. Instrumenten a) Strukturfonderna Det är viktigt att erinra om att hela Europeiska unionens regional- och strukturpolitik syftar till att motverka sådana särskilda nackdelar som de yttersta randområdena brottas med. Ett sådant förhållningssätt stämmer överens med artiklarna 158 och 159 i EG-fördraget, i vilka det förespråkas "ekonomisk och social sammanhållning" och enligt vilka målet med regionalpolitiken är att minska skillnader i utvecklingen mellan unionens minst gynnade områden och övriga områden. Ekonomiskt stöd från unionen bidrar också i hög utsträckning till att det införs utvecklingsstrukturer i alla dessa områden. Under perioden 2000-2006, liksom under de två föregående perioderna 1989-1993 och 1994-1999, kan de yttersta randområdena komma i fråga för stöd enligt mål 1. Genom att dessa områden omfattas av mål 1 garanteras de ett omfattande ekonomiskt stöd från Europeiska unionen eftersom nästan 70 % av medlen från strukturfonderna beviljas regioner som omfattas av detta mål under den nya programperioden. Dessa anslag visar att det finns en strävan att koncentrera gemenskapens insatser till de minst utvecklade regionerna. Fördelen med att omfattas av mål 1 är också att varje strukturfonds tillämpningsområde breddas för de berörda regionerna till att även omfatta undervisning och hälsa inom Europeiska regionala utvecklingsfonden samt en mer omfattande samfinansiering. I framtiden avser kommissionen att överväga hur man på ett bättre sätt skall kunna återspegla den särskilda situationen i dessa områden i enlighet med artikel 299.2 när det gäller möjligheter att få stöd från strukturfonderna. De nya riktlinjer som kommissionen fastställt för strukturåtgärderna och regionalpolitiken för programperioden 2000-2006 är av särskilt stor betydelse för de yttersta randområdena. Detta gäller i synnerhet följande: - Strävan efter en hög konkurrenskraft som en förutsättning för tillväxt och utveckling: detta förutsätter en balans mellan de anslag som avsätts för infrastrukturer och det direkta stöd som ges till utvecklingen av de produktiva sektorerna. - Strävan efter en hållbar jordbruks- och landsbygdsutveckling som tar hänsyn till de behov som finns i dessa regioner på grund av deras geografiska läge och särskilda nackdelar. - Utsikterna för en hållbar utveckling och prioriteringen att bevara miljön i dessa regioner, som bland annat präglas av ökaraktär, ringa storlek och känsliga ekosystem i Amazonskogen. Här måste man mer än på andra ställen hela tiden söka en balans mellan den utveckling som krävs för en ekonomisk verksamheten som skapar arbetstillfällen och den lokala miljöns begränsningar. - De strategiska prioriteringarna i den politik som förs när det gäller sysselsättning och mänskliga resurser i regioner som oftast brottas med ett starkt befolkningstryck, hög arbetslöshet (bland de högsta i EU) och ett behov av att avpassa yrkeskompetensen till de olika möjligheter som finns i näringslivet i varje region. - De små och medelstora företagens avgörande betydelse för öar och isolerade ekonomier där produktionsbegränsningarna och små lokala marknader begränsar lönsamheten. Här skulle det vara önskvärt att utnyttja alla finansiella lösningar som tillhandahålls genom strukturfondsförordningarna och som beskrivs i faktabladen SEM 2000. På så sätt skulle det trängande finansieringsbehov som dykt upp i dessa regioner de senaste tio åren kunna tillgodoses. För de yttersta randområdena bör dessa riktlinjer kompletteras med en bättre lokal, geografisk integration genom regionalt samarbete (se nedan). Dessa vidgade ekonomiska utsikter för de yttersta randområdena skulle kunna vara en av nycklarna till deras framtida utveckling. Dessa frågor bör behandlas i del B i initiativet Interreg III som också öppnar vägen för strategisk planering i flera olika länder. De samlade programplaneringsdokumenten (SPD) och de program som kommer att antas inom ramen för mål 1 kommer att möjliggöra regionalt samarbete med grannländerna i varje berört geografiskt område. Hädanefter bör mycket större vikt läggas vid innehållet i åtgärderna för ekonomisk utveckling. Del B omfattar också särskilda samarbetsområden för de yttersta randområdena samt prioriteringar som tar hänsyn till dessa områdens särdrag. Med hänsyn till genomförandet av strukturfonderna och de krav som medlemsstaterna har framfört i sina meddelanden kommer följande aspekter att övervägas: - Att öka fondernas bidrag till investeringar i små och medelstora företag i de sju regionerna, från 35 % till 50 % . - Att för att uppnå samstämmighet mellan de sju regionerna, utvidga tillämpningen av taken för strukturfondsbidrag för regioner som omfattas av sammanhållningsfonden till att även omfatta fyra franska regioner i de yttersta randområdena: 85 % i stället för 75 % för hela mål 1. I samband med förberedelserna av och inför förhandlingarna med berörda medlemsstaterna om ramarna för gemenskapsstöd eller de samlade programdokumenten för de sju regionerna i de yttersta randområdena, kommer kommissionen dessutom, enligt sina riktlinjer för perioden 2000-2006, att garantera och förstärka företagens finansiella möjligheter, i synnerhet när det gäller sådana finansiella produkter som riskkapital. Kommissionen kommer vidare att främja och stödja hantverksnäringen, utvecklingen av projekt för energibesparing och produktion av förnybar energi, genomförandet av miljöprojekt samt utvecklingen av transport- och energinät. I detta sammanhang skulle man även kunna tänka sig att finansiella insatser görs för att stimulera verksamhet för att förebygga naturkatastrofer (t.ex. standardisering av utrustning för att den skall kunna motstå cykloner) för att säkerställa de stora infrastrukturernas och de produktiva investeringarnas livskraft samt för att bidra till återuppbyggnaden av dessa efter naturkatastrofer. b) Lån från Europeiska investeringsbanken Det skulle vara önskvärt att i högre grad utnyttja individuella lån från Europeiska investeringsbanken (de globala lån som beviljas de små och medelstora företagen behandlas i punkt 2 a) för finansiering av produktiva investeringar inom den offentliga och privata sektorn. Det bör understrykas att Europeiska investeringsbanken beviljar mer än två tredjedelar av sin finansiering till projekt i missgynnade områden. Förutom inom de traditionella sektorerna (t.ex. infrastruktur och transport) har banken under de senaste åren även utvidgat sin finansiering till andra områden. Utbildning, hälsa, miljö i natur och städer (avfalls- och vattenhantering) är exempel på områden där lån kan beviljas och där de yttersta randområdena har omfattande behov. Europeiska investeringsbanken finansierar även projekt för rationell energianvändning. Bankens insatser när det gäller förnybara energikällor (t.ex. solenergi, vindkraft och jordvärme) bör bidra till att minska bristen på energi i de yttersta randområdena. Långa återbetalningstider (5-12 år för lån till industriell och kommersiell verksamhet, 15 år och till och med 20 år för finansiering av infrastruktur) samt amorteringsfria perioder (3-6 år) är en mycket viktig fördel. Dessutom bör de avsevärt lägre räntorna under de senaste åren leda till ett ökat utnyttjande av dessa låneinstrument. Det bör dock erinras om att lånen beviljas på begäran (som jämförelse kan nämnas att de lån som Europeiska investeringsbanken beviljade till AVS-länderna i Västindien uppgick till 34 miljoner euro under 1998. Under samma period hade inga transaktion undertecknats i de franska utomeuropeiska departementen i området). c) Statligt stöd Statligt stöd inom andra sektorer än jordbruk, fiske och transport Kommissionen avser att på grundval av artikel 87 i EG-fördraget fullt ut beakta det tydliga budskap som den nya artikel 299.2 innebär. Gemenskapens nuvarande ramar, som ligger i linje med Amsterdamfördraget, har redan visat sig vara flexibla och anpassningsbara efter de särskilda förhållanden som råder i de yttersta randområdena. Detta kan tydligt ses på det stora antal åtgärder som riktar sig till företag där Europeiska unionen, medlemsstaterna och regionerna själva främjar utvecklingen i dessa områden. Kommissionen kommer under de närmaste veckorna att ändra sina riktlinjer för regionalt statligt stöd när det gäller två väsentliga aspekter. För det första blir det möjligt att bevilja icke degressivt och icke tidsbegränsat driftsstöd till de regioner i de yttersta randområdendena som kan få regionalt stöd, under förutsättning att stödet syftar till att minska de extra kostnaderna för att bedriva ekonomisk verksamhet som följer av de nackdelar som anges i artikel 299.2. Förslagen till stöd kommer att granskas mot bakgrund av den utvecklingsnivå som uppnåtts och deras bidrag till den framtida utvecklingen i regionen. Bedömningen av dessa nackdelar, som skall göras av medlemsstaten i fråga, och granskningen av det stöd som föreslås, skulle kunna göras med beaktande av särdrag inom vissa ekonomiska sektorer. För det andra skall alla regioner i de yttersta randområdena kunna dra nytta av den nya möjlighet som ges att beviljas det undantag som avses i artikel 87.3 c i fördraget endast på grund av att de tillhör dessa områden, men med iakttagande av ett tak för nationell folkmängd. Kommissionen har noga granskat övriga krav som framfördes i medlemsstaternas och regionernas meddelanden. Vissa krav tycks strida mot den nuvarande politiken för gemenskapskontroll av det statliga stödet, som grundas på att det tillåtna stödet skall stå i proportion till den relativa eftersläpning i utveckling som råder i regionen (förslag till automatiskt undantag enligt artikel 87.3 a för regionerna i de yttersta randområdena) eller i proportion till företagets storlek (en vidare definitionen av små och medelstora företag skulle kunna innebära fördelar för de stora företagsgruppernas dotterbolag). Dessa krav kunde därför inte godtas. När det gäller övriga krav har kommissionen inte kunnat övertygas om att de svaga band som skulle finnas med de särdrag som återfinns i de yttersta randområdena enligt den nya artikel 299.2 skulle vara av så stor betydelse att de skulle motivera en särbehandling av dessa regioner (t.ex. krav på att de yttersta randområdenas särdrag skall beaktas i alla gemenskapstexter om statligt stöd, särskilda villkor för anmälan). Innan någon sluligt ståndpunkt fastatälls kommer kommissionen granska vissa krav närmare (t.ex. fortsatt verksamhet vid den franska utvecklingsbyrån eller systemet för kompensation av de extra kostnaderna för transporter till Azorerna). Statligt jordbruksstöd I november 1999 antog kommissionen nya riktlinjer för statligt stöd inom jordbrukssektorn. De träder i kraft den 1 januari 2000 och innehåller särskilda regler för statligt stöd i de yttersta randområdena. Godkännandet av vissa typer av driftsstöd till förmån för de yttersta randområdena innebär en förändring av riktlinjerna för statligt stöd till jordbruket. Det är därför nödvändigt att överväga ett förslag om ändring av de nuvarande Posei-förordningarna för att ta hänsyn till de särskilda svårigheter som finns i de berörda områdena. Statligt stöd inom fiskerisektorn De yttersta randområdenas särdrag beaktas redan i bestämmelserna om strukturfonderna på så sätt att ett högre statligt stöd tillåts inom denna sektor. I samband med översynen av riktlinjerna för granskning av statligt stöd inom fiske- och vattenbrukssektorn kommer kommissionen att överväga om det krävs andra särskilda bestämmelser. Statligt stöd inom transportsektorn Finansiering av infrastruktur Kommissionen anser vanligtvis att offentlig finansiering av infrastruktur som kan utnyttjas av alla befintliga och framtida användare inte utgör statligt stöd enligt artikel 87.1 i fördraget. I samband med detta måste dock hänsyn tas till den senaste utvecklingen av transportmarknaderna, som präglats av en fortlöpande tendens till allt fler privata aktörer. Det är således inte otänkbart att en offentlig finansiering av infrastruktur på transportområdet kan leda till direkta eller indirekta konkurrensfördelar för ett eller flera företag, vilket därmed skulle utgöra ett stöd till deras förmån. I fråga om infrastruktur i de yttersta randområdena kommer kommissionen i sin bedömning att ta så stor hänsyn som möjligt till huruvida åtgärden är förenlig med bestämmelserna om statligt stöd och om den inverkar positivt på utvecklingen i området. Ett koherent och globalt förhållningssätt för stöd inom transportsektorn De gällande bestämmelserna om statligt stöd ger redan nu möjlighet att ta hänsyn till behoven i de yttersta randområdena. Enligt artikel 87.2 a i fördraget får kommissionen tillåta sådana åtgärder till förmån för personer som är bosatta i de yttersta randområdena som minskar kostnaderna för flyg- och sjöförbindelser såväl mellan dessa områden och det franska fastlandet som mellan de olika öarna i arkipelagen. Såsom nämnts ovan medger regelverket för regionalt stöd att de extra höga kostnaderna för transporter som håller tillbaka utvecklingen av den lokala industrin får kompenseras. Tillämpningen av dessa bestämmelser begränsas emellertid i viss mån. Det går t.ex. inte att få stöd för investering i transportmedel i dessa områden. Vidare måste alla statliga stödåtgärder inom transportsektorn anmälas eftersom det inte finns några minimibestämmelser för denna sektor. De strukturella och permanenta nackdelarna i de yttersta randområdena gör det nödvändigt att inta ett koherent och globalt förhållningssätt för stöd till flyg-, sjö- och landtransporter till, från och inom dessa områden. Kommissionen undersöker i samband med detta huruvida det är möjligt att införa ett särskilt regelverk i de yttersta randområdena för denna sektor. d) Skatter Indirekt beskattning Eftersom artikel 299.2 ersätter f.d. artikel 227.2 i fördraget gäller fortfarande de åtaganden som gjorts på grundval av denna artikel. Genom den nya artikel 299.2 i fördraget medges särskilda skattebestämmelser till förmån för de yttersta randområdena förutsatt att de kan motiveras med hänsyn till dessa områdens nackdelar. Kommissionen överväger framtida skattebestämmelser för dessa områden på grundval av de krav som framfördes i meddelandena från Frankrike, Spanien och Portugal. Kommissionen anser att man i varje särskilt fall bör söka de lämpligaste instrumenten för regional utveckling och stöd till dessa områden, även genom avvikande skattebestämmelser som kan tillämpas under lång tid. Detta kan dock inte ersätta den särskilda bedömning av kraven enligt gällande förfaranden. Kraven bör behandlas tillsammans med de tre staterna i ett öppet samarbete med sikte på att förverkliga de mål som anges i artikel 299.2 i EG-fördraget. I varje särskilt fall bör de lämpligaste åtgärderna föreslås för att målen i dessa fördragsbestämmelser skall kunna uppnås. Detta ligger till grund för granskningen av skattefrågorna i de tre meddelandena och till de svar som lämnas på dessa särskilda krav. Frankrikes krav och kommissionens svar Frankrike begär att det system med sjötullar (octroi de mer) som löper ut den 31 december 2002 skall bibehållas med tanke på den ekonomiska och sociala situationen för landets utomeuropeiska områden. Frankrike begär även att de utomeuropeiska departementens särskilda skattemässiga ställning skall bibehållas, vilket innebär att de undantas från tillämpningsområdet för det sjätte momsdirektivet. Frankrike begär slutligen en förlängning av tillämpningen av de skattebestämmelser för införsel av traditionell rom från de utomeuropeiska departementen till den franska marknaden som löper ut den 31 december 2002. Frankrike grundar sina krav på att de nackdelar som gör den ekonomiska utvecklingen i de utomeuropeiska departementen osäker kan bli permanenta och till och med förvärras. Den sjötull som medges genom rådets beslut av den 22 december 1989 har hittills betraktats som ett utvecklingsinstrument. Kommissionen antog för övrigt den 24 november 1999 en delrapport som lämnades till rådet och Europaparlamentet. I rapporten gavs en beskrivning av detta system samtidigt som det konstaterades att sjötullen är ett viktigt redskap för att bibehålla utvecklingsnivån i Frankrikes utomeuropeiska departement. Det bör emellertid erinras om att tillämpningen av rådets beslut från 1989 har inneburit sådana processrättsliga svårigheter att kommissionen sett sig tvungen att inleda förhandlingar med de franska myndigheterna för att besluta om praktiska regler för det förfarande som skall iakttas när en anmälan görs. Dessa förhandlingar har ännu inte slutförts. I artikel 3 i beslut 89/688/EEG av den 22 december 1989 och i rapporten från den 24 november 1999 föreskrivs att kommissionen under år 2001 skall lägga fram en ny rapport om sjötullen för rådet. Rapporten skall innehålla en granskning av de ekonomiska konsekvenserna av de särskilda bestämmelserna för de utomeuropeiska departementen och på vilket sätt bestämmelserna har bidragit till att främja eller bibehålla den lokala ekonomiska verksamheten. Denna bedömning bör göras tillsammans med de franska myndigheterna, som också kan förse kommissionen med det underlag på vilket de grundar sina krav i meddelandet. En förlängning av tillämpningen av sjötullen kommer att övervägas på grundval av nödvändighets- och proportionalitetskriterier och med hänsyn till vilka åtgärder som vidtas. På grundval av slutsatserna av denna bedömning kommer kommissionen att lägga fram ett lämpligt förslag för rådet. När det gäller de särskilda bestämmelser som gäller för traditionell rom från de utomeuropeiska departementen gör Frankrike gällande att romframställningen, bland annat tack vare dessa bestämmelser, har räddat dess ställning och även bidragit till att upprätthålla produktionskedjan sockerrör-socker-rom, vars stora ekonomiska och sociala betydelse för dessa departement gör att dessa bestämmelser är nödvändiga. Frankrikes krav bör bedömas med hänsyn till de insatser som görs till förmån för de utomeuropeiska departementen, särskilt genom regionalpolitiska finansieringsinstrument och jordbruksåtgärder inom ramen för Poseidom-programmet samt eventuella kompletterande åtgärder på nationell nivå. Det är Frankrikes uppgift att göra en noggrann bedömning på grundval av dessa faktorer. Den mer övergripande bedömningen av den ekonomiska och sociala betydelsen av produktionskedjan sockerrör-socker-rom bör göras mot bakgrund av de villkor som gäller för socker från de utomeuropeiska departementen med hänsyn till WTO-bestämmelserna om socker. Generellt sett anser Frankrike att de särskilda bestämmelserna för de utomeuropeiska departementen hädanefter hellre skall betraktas i ett längre perspektiv än att man på förhand fastställer ett sista tillämpningsdatum. Man anser vidare att det borde införas ett utvärderingssystem som gör det möjligt att regelbundet och på grundval av fastställda kriterier bedöma bestämmelsernas inverkan på den ekonomiska och sociala utvecklingen. Denna lösning gör det dock inte möjligt att vidta lämpliga åtgärder på gemenskapsnivå med hänsyn till att de särskilda skattebestämmelserna skall vara av tillfällig art. Med tanke på att det är nödvändigt att skapa sådana trygga förhållanden för de berörda ekonomiska aktörerna som krävs för att de skall kunna utveckla sin verksamhet kommer dock undantagsbestämmelser med längre tillämpning att övervägas tillsammans med utvärderingsrapporter i syfte att förbereda en förlängning eller anpassning av bestämmelserna. Spaniens krav och kommissionens svar Spanien begär att de gällande skattebestämmelserna för Kanarieöarna skall förlängas, dvs. den s.k. "arbitrio-avgiften" på produktion och import (APIM), IGIC (generell indirekt skatt på Kanariöarna) samt den särskilda skattesats som tillämpas på Kanarieöarna på grund av att ögruppen inte omfattas av de gemensamma momsbestämmelserna. Spanien kan dock tänka sig att överväga att införa en neutral skatt för att beakta nödvändigheten av att uppnå en viss nivå i fråga om varuproduktion på Kanarieöarna. I samband med bedömningen av dessa krav bör det erinras om att APIM-avgiften skall avskaffas den 31 december 2000. I rådets förordning av den 13 december 1999, enligt vilken nedsättningen av APIM-avgiften tills vidare skall upphöra att gälla, sägs emellertid att kommissionen före den 31 december 2000 i samarbete med de spanska myndigheterna kommer att undersöka effekterna av att avskaffandet av denna avgift skjuts upp inom de berörda ekonomiska sektorerna och särskilt för de mest känsliga produkterna inom de känsligaste sektorer som anges i denna förordning. Detta gäller produkter från följande sektorer: olika typer av livsmedel, tobak, kemi, papper, textilier, järn- och metallindustri och andra förädlade produkter. Rådet uppmanar kommissionen att vid behov och på grundval av resultaten av denna granskning lägga fram ett förslag för rådet om åtgärder som kan vidtas på grundval av fördraget för att inte förhindra viss lokal produktion som är särskilt känslig och för att på sikt avskaffa gällande avgift. Denna granskning framstår som nödvändig. Däremot bör också det alternativa och intressanta men ännu inte färdiga förslag som Spanien lagt fram undersökas och eventuellt genomföras. Enligt detta förslag skall det införas en särskild neutral skall som tar hänsyn till särdragen i Kanarieöarnas utveckling. I detta skede föreligger således olika möjligheter som bör undersökas närmare tillsammans med de spanska myndigheterna. På grundval av detta kommer kommissionen vid lämpligt tillfälle att lägga fram ett förslag under det andra halvåret i år. Portugals krav och kommissionens svar Portugal begär för den oberoende regionen Madeiras del att den nedsatta mervärdesskatten för rom- och fruktlikörprodukter skall bibehållas. Portugal begär även att den nedsatta skattesatsen på den olja som förbrukas i området och som skall kompensera de extra transportkostnaderna av olja till detta område skall bibehållas. När det gäller Madeira begär Portugal vidare att man skall tillåtas att fortsätta att tillämpa en högre nedsättning än 50 % för den rom som framställs på Madeira (den nedsättning som för närvarande tillämpas anses otillräcklig för att säkerställa romproduktionens överlevnad), för likör som framställs av subtropiska frukter samt för Poncha och Macia som framställs av rom. De nedsatta skattesatser som Portugal tillämpar följer av tillämpningen av artikel 12.6 i direktiv 77/388/EEG om det gemensamma systemet för mervärdeskatt. Kommissionen har för närvarande inte för avsikt att föreslå att den nedsatta skattesatsen skall ändras eller avskaffas eftersom det handlar om en åtgärd inom ramen för det sjätte momsdirektivet och eftersom ingen åtskillnad görs mellan importerade och lokala produkter. För närvarande medges Portugal enligt artikel 7.3 i direktiv 92/84/EEG att i de autonoma regionerna Madeira och Azorerna tillämpa nedsatta skattesatser för punktskatt som inte får vara mer än 50 % lägre än de nationella skattesatserna på de produkter som det hänvisas till i Portugals meddelande. Kommissionen motsätter sig inte att dessa nedsatta skattesatser bibehålls. I fråga om det andra kravet att i regionen Madeira tillämpa en högre nedsättning av skattesatsen än 50 % på rom och likörer som framställs av subtropiska frukter samt för Poncha och Macia behöver kommissionen mer information för att kunna yttra sig. Kommissionen uppmanar därför Portugal att lämna alla upplysningar om vad som berättigar detta krav. Den nedsatta skattesatsen på den olja som förbrukas i området medges fram till slutet av år 2000 enligt artikel 8.4 i direktiv 92/81/EEG. Undantagen genom tillämpningen av denna bestämmelse ses regelbundet över och en förlängning av dessa undantag kräver rådets godkännande. Kommissionen ser för närvarande ingen anledning att motsätta sig en ny förlängning av denna bestämmelse. Direkt beskattning Syftet med den uppförandekod för företagsbeskattning som antogs i slutsatserna från rådets möte (Ecofin-rådet) den 1 december 1997 var att undersöka potentiellt skadliga skattebestämmelser, vilka skulle kunna inverka på var inom gemenskapen ekonomisk verksamhet förläggs. Arbetsgruppen för uppförandekoden, som bildades på uppdrag av Ecofin-rådet, har undersökt cirka 250 olika företagsbeskattningsåtgärder som skulle kunna omfattas av koden, inbegripet åtta åtgärder som rörde de yttersta randområdena. De åtgärder som gällde de yttersta randområdena har utvärderats enligt bestämmelserna i koden, särskilt punkt G i vilken följande anges: "Om skatteåtgärderna används för att stödja den ekonomiska utvecklingen i bestämda regioner, skall det bedömas om åtgärderna är proportionerliga och ändamålsenliga för det avsedda målet. Inom ramen för denna bedömning kommer särskild uppmärksamhet att ägnas åt de speciella omständigheterna och svårigheterna i regionerna i de yttersta randområdena (...), utan att helheten och enhetligheten i gemenskapens rättsordning skadas, inbegripet den inre marknaden och de gemensamma politikområdena." Rådet undersöker för närvarande resultaten av arbetsgruppens arbete och hur man skall förhålla sig till dessa i framtiden. Om rådet anser att en åtgärd kan vara skadlig kan rådet antingen avskaffa den, begära att berörd medlemsstat ändrar den eller begränsa dess tillämpning. Mot bakgrund av dessa resultat skall kommissionen fatta beslut om uppföljning och riktlinjer. e) Tullar När det gäller Kanarieöarna begärde de spanska myndigheterna i början av 1999, vilket åter togs upp i landets meddelandet, en allmän tullbefrielse för gemenskapens tullområde när det gäller industriprodukter som skall användas som utrustning i frizoner och råvaror som skall bearbetas i dessa frizoner, med hänsyn till de undantag som tidigare har medgivits de portugisiska frizonerna. Den enda frizon som inrättats är hamnen i Las Palmas. Denna begäran har mottagits positivt av kommissionens avdelningar. De spanska myndigheterna undersöker för närvarande vilka typer av företag och industriverksamheter som i princip kan etableras och utvecklas i frizonen, för att därefter kunna upprätta en förteckning över de produkter och råvaror som bör medges tullbefrielse. De spanska myndigheterna har samtidigt nyligen begärt att vissa produkter vilkas råvaror har bearbetats skall betraktas som att de omfattas av den fria rörligheten. Kommissionen avser att undersöka denna begära mot bakgrund av den föregående begäran, nämligen under förutsättning att denna bearbetning har ägt rum i frizonerna enligt de bestämmelser som skall fastställas där. Spanien har även begärt att tullbefrielserna för import av känsliga och mycket känsliga industriprodukter som är avsedda för Kanarieöarnas interna marknad skall bibehållas permanent utöver den övergångsperiod som fastställts för det gradvisa införandet av den gemensamma tulltaxan. Det bör erinras om att dessa produkter enligt bestämmelserna i förordning (EG) nr 1911/96 och i förordning (EG) nr 527/96 för närvarande är tillfälligt undantagna - samt omfattas av ett gradvist införande som är mer flexibelt än för andra produkter - från tullsatserna i den gemensamma tulltaxan under en övergångsperiod som löper ut den 31 december 2000, med hänsyn till svårigheter inom vissa bearbetnings- och handelssektorer. För närvarande uppgår de gällande tullsatserna på Kanarieöarna till 60 % av de tullsatser i den gemensamma tulltaxan som gäller för känsliga produkter och till 35 % för mycket känsliga produkter. Från och med den 1 januari 2001 skall de gällande tullsatserna uppgå till 100 % av tullsatserna i den gemensamma tulltaxan. Kommissionen anser att ett permanent bibehållande av tullbefrielser - som dessutom ligger på en hög nivå - skulle minska gemenskapsrättens och den inre marknadens enhetlighet, eftersom en fullständig tillämpning av tullsatserna i den gemensamma tulltaxan i förbindelserna med tredje land utgör en väsentlig del av tullunionen. Trots detta kan kommissionen tänka sig att undersöka och överväga en förlängning av dessa tullbefrielser under en begränsad tid efter en undersökning i varje särskilt fall, under förutsättning att förlängningen är välmotiverad ur ekonomiska och sociala synvinkel och att den står i proportion till att uppnå målet att i full utsträckning integrera detta område. De franska utomeuropeiska departementen (DOM) hamnar i en ofördelaktig konkurrenssituation på grund av den geografiska närheten till AVS-länderna eller till länder med förmånstullar inom ramen för det allmänna preferenssystemet. De av grannländernas produkter som genomgår en bearbetning omfattas av förmånssystem när de importeras till gemenskapen och följaktligen även till de franska utomeuropeiska departementen. Då produkter importeras från de franska utomeuropeiska departementen till dessa länder tillämpas dock tullar eller kvantitativa begränsningar på dessa produkter. Artikel 299.2 i fördraget borde göra det möjligt att vidta särskilda åtgärder som liknar de åtgärder som vidtagits för de yttersta randområdena Madeira och Azorerna för att motverka denna ogynnsamma situation. Det bör dock framhållas att en förutsättning för dessa åtgärder är att det finns frizoner i de franska utomeuropeiska departementen, vilket för närvarande inte är fallet. De åtgärder som har vidtagits i de portugisiska yttersta randområdena (Azorerna och Madeira) och som innebär en allmän tullbefrielse för gemenskapens tullområde, såväl för produkter för försörjning av frizoner som för råvaror som skall genomgå en väsentlig bearbetning i dessa frizoner, och för vilka en förlängning har begärts i det portugisiska meddelandet, kommer att undersökas av kommissionen under detta år för att det skall kunna fastställas vilka konsekvenser de leder till för Madeira och Azorerna. Utifrån denna undersökningen skulle en eventuell förlängning eller till och med en utvidgning av dessa åtgärder kunna övervägas. 2. Strategiska områden a) Stöd till små och medelstora företag samt till hantverk och turism Euron När euron börjar att cirkulera från och med den 1 januari 2002 kommer detta att leda till många positiva återverkningar på företagen i de yttersta randområdena. Det kommer att underlätta offentliga och privata produktiva investeringar genom en öppnare finansmarknad och leda till lägre räntorna än tidigare. Det bör understrykas att kostnaderna för banklån i vissa av de yttersta randområdena är mycket högre än liknande operationer på respektive territorium på fastlandet. Införandet av euron kommer även att främja utvecklingen av investeringskapital och kapitalrörelserna till dessa områden. Euron utgör här även en faktor för ekonomisk och monetär stabilitet i förhållande till andra konkurrerande grannområden (t.ex. Brasilien och Venezuela) som tidigare genomgått djupa valutakriser. Upprättandet av euro-området med en enda valuta och där inga växlings- eller omräkningsrisker finns kommer att främja handeln mellan de yttersta randområdena och alla EU-länder. Av samma orsaker kommer euron att ge företagen inom turistbranschen en komparativ fördel gentemot andra turistområden i världen. När det gäller kostnaderna för anpassningen till euron kommer kommissionen tillsammans med medlemsstaterna att se till att de yttersta randområdena särskilt uppmärksammas i informations- och utbildningskampanjerna för att underlätta en smidig övergång till den gemensamma valutan. På ön Saint Martin, där dollarn dominerar, bör användningen av euron och kraftmätningen med den amerikanska valutan bli föremål för särskild uppmärksamhet. Finansiering Den omfattande sänkningen av räntorna under de senaste åren i kombination med de långa återbetalningstiderna bör leda till att de små och medelstora företagen utnyttjar Europeiska investeringsbankens globala lån i högre utsträckning (särskilt i de franska utomeuropeiska departementen i samband med att mekanismen för rediskontering avskaffas när Frankrikes valuta inom kort försvinner). Bristen på egna medel och säkerheter utgör svåra hinder för att bilda och utveckla små och medelstora företag och hantverksnäringen. Det förefaller dock nödvändigt att fullfölja arbetet med att stärka dessa finansieringsinstrument genom att utnyttja finansieringstekniska metoder och program (riskkapital, garantisystem osv.). I den nya förordningen om strukturfonderna uppmuntras sådana insatser. Kommissionen, Europeiska investeringsbanken och Europeiska investeringsfonden har inrättat ett program (det särskilda handlingsprogrammet från Amsterdam) som inriktas på utveckling av innovativa företag [5] eller företag som växer snabbt med hjälp av olika typer av riskkapitalinstrument (egna medel och andra former av kapital: efterställda och konvertibla lån osv.). Centrumen för små och medelstora företag tycks vara väl anpassad för att kunna bidra till en diversifiering av företagen i de yttersta randområdena, som är alltför förankrade i traditionell verksamhet. I detta program finns också mekanismer för garantier till förmån för små och medelstora företag. [5] Med tanke på den tekniska eftersläpningen och de små företag som finns i de yttersta randområdena framstår det som lämpligt att betrakta innovationskriteriet i vid bemärkelse (innovation är allt som bidrar till att öka ett företags konkurrenskraft genom att förbättra dess utrustning, tillverkningsprocess eller förvaltning. Såväl Europeiska investeringsbankens globala lån som operationer som rör riskkapital måste sökas av företagen själva. De ingås för övrigt i samarbete med banker eller specialiserade finansieringsorgan. Det framstår som nödvändigt att företagen och de lokala finansiella nätverken får bättre kunskaper om och i högre grad utnyttjar dessa initiativ. Jämförelsevis kan nämnas att Europeiska investeringsbanken under 1998 beviljade globala lån till små och medelstora företag i AVS-länderna i Västindien med ett belopp om 27 miljoner euro. Under samma period uppgick de lånebelopp som beviljades till små och medelstora företag i de franska utomeuropeiska departementen bara till 0,7 miljoner euro. Gynnsammare förhållanden för små och medelstora företag För att främja ekonomiska och sysselsättningsskapande initiativ avser kommissionen att vidta åtgärder för att de yttersta randområdena på ett så samordnat sätt som möjligt skall kunna dra nytta av de åtgärder som vidtas till förmån för små och medelstora företag. Många av dessa åtgärder beskrivs närmare i de olika kapitlen i denna rapport. - Handlingsplanen BEST, med åtgärder för att förbättra företagsmiljön som skall vidtas av kommissionen och av medlemsstaterna och genomföras av medlemsstaterna. - Inom ramen för strukturfonderna, som stöder de nationella åtgärder som vidtas i EU:s stödområden, uppmanas medlemsstaterna i kommissionens riktlinjer att prioritera små och medelstora företag i sina program. - De små och medelstora företagen får ökad betydelse och är ibland även den enda målgruppen i andra gemenskapsprogram, t.ex. när det gäller följande: - Forskning och teknisk utveckling, Adapt-initiativet, Leonardo da Vinci-programmet, MET-startup, JEV (Joint European Venture) för europeiska samriskföretag, Crea-initiativet (riskkapital för start av företag), e-Europe-initiativet, som kommissionen lägger fram vid Europeiska rådets extra möte i Lissabon den 23-24 mars 2000. - Det utbyte av erfarenheter och god praxis om politik och åtgärder för stöd till små och medelstora företag som startades som en "samordnad insats". - Det fleråriga programmet för små och medelstora företag (1997-2000) och det nya fleråriga programmet för företag (2001-2005) som rådet skall anta före den 31 december 2000. Alla dessa initiativ syftar till att utforma en så bra företagspolitik som möjligt, särskilt för de minsta företagen, med hjälp av de samordningsmekanismer som införs. De yttersta randområdena uppmanas att utnyttja dessa mekanismer. Kommissionen avser även att främja bättre stödtjänster till de små och medelstora företagen och en bättre tillgång till dessa tjänster för de allra minsta företagen, vilket är viktigt för företagen i dessa områden. Kommissionen har förbättrat informationen om dessa program samt återkopplingen från företagen, bland annat genom de nätverk som finns på gemenskapsnivå, t.ex. Euro-Info-Center, teknikförmedlingscentrum och europeiska företags- och innovationscentrum. Kommissionen vill utvidga samarbetet i nätverk och Internet-användningen. I detta sammanhang är inrättandet av "One-Stop-Internet-Shop for business" av särskilt intresse för de små och medelstora företag i de yttersta randområdena som vill bedriva verksamhet på den gemensamma marknaden för att kompensera det faktum att de är avlägset belägna. Turism På förslag av kommissionen satte Europeiska unionens råd den 21 juni 1999 ny fart på verksamheten när det gäller hållbar och högkvalitativ turism, vilket bara kan vara till nytta för de yttersta randområdena. De framtida "direkta insatserna" när det gäller turism skulle bland annat kunna inriktas på projekt för att främja integrering av god praxis i fråga om kvalitetsövervakning och miljöaspekter i företag som arbetar med turism. Ett elektroniskt nätverk för benchmarking kommer att säkerställa informationsutbytet på detta område. De "indirekta insatserna" kommer att göra det möjligt att verka inom ramen för övrig gemenskapspolitik, bland annat när det gäller sysselsättning, regional utveckling, landsbygdsutveckling och miljöfrågor. I detta avseende rekommenderas det i riktlinjerna för programmen under perioden 2000-2006 att strukturfonderna skall stödja utvecklingen av en hållbar och högkvalitativ turism inom ramen för en grundlig planering som integrerar ekonomiska, sociala och miljömässiga frågor. Tonvikten läggs vid modernisering av infrastrukturer, förbättring av yrkeskompetensen, främjande av partnerskap samt iakttagande av mottagningskapacitet vid turistmålen. Det bör också påpekas att arbete pågår för att utarbeta rekommendationer på gemenskapsnivå för att främja en hållbar turism i de områden som omfattas av nätverket Natura 2000 som upprättats inom ramen för de miljöpolitiska åtgärderna. b) Transporter Med tanke på de yttersta randområdenas geografiska läge är transporter av strategisk betydelse. Luft- och sjötransporter är nödvändiga för att upprätthålla de politiska, ekonomiska och sociala banden med den europeiska kontinenten. Det faktum att de flesta av dessa områden utgörs av öar ökar ytterligare behovet av transporter. De extra transportkostnaderna, som uppstår både på grund av de stora avstånden och på grund av behovet av säkerställa regelbundna kommunikationer, utgör även ett betydande hinder för de lokala företagens ekonomiska utvecklingen. Passagerartrafiken via flyg- och sjötransporter är faktorer av avgörande betydelse för utvecklingen av turismen. Kommissionen anser att det krävs ett övergripande och sammanhängande förhållningssätt för att ta itu med de särskilda nackdelar som finns i de yttersta randområdena. Kommissionen kommer därför att ta hänsyn till artikel 299.2 i EG-fördraget för att integrera frågan om de stora avstånden i alla delar av den gemensamma transportpolitiken som inverkar på utvecklingen i dessa områden. Den gemensamma transportpolitiken utgör inte längre bara en viktig del av förverkligandet av den inre marknaden. Den har även i allt högre grad kommit att få en central betydelse för unionens regionala och sociala utveckling samt för sammanhållningen. Kommissionen konstaterar att vissa aspekter av den gemensamma transportpolitiken är av särskild betydelse för utvecklingen i de yttersta randområdena, bland annat följande: Transeuropeiska nät I fördraget understryks vikten av transeuropeiska transportnät för att binda samman unionens öar och yttersta randområden. En bättre integrering av de yttersta randområdenas flygplatser och hamnar med de transeuropeiska näten framstår som viktigt för att tillgodose behoven i dessa områden. I gemenskapens riktlinjer för transeuropeiska transportnät återfinns redan vissa projekt av gemensamt intresse för de yttersta randområdena när det gäller flygplatser. De enskilda vägprojekten anges inte, men ingår dock i begreppet transeuropeiska nät i de fall de är viktiga för att få tillgång till en flygplats eller en hamn. Kommissionen förslag till riktlinjer för "hamnar" behandlas för närvarande i Europaparlamentet och rådet. Riktlinjerna för de transeuropeiska transportnäten tar även upp infrastrukturprojekt för trafikledning. Däribland återfinns några som direkt eller indirekt berör de yttersta randområdena genom medverkan i nationella eller europeiska system. De transeuropeiska näten och kartläggningen av projekt av gemensamt intresse gör det möjligt att styra gemenskapens finansiering, medlemsstaternas finansiella insatser och de privata aktörerna till dessa projekt. I de yttersta randområdena, där behovet av infrastruktur är särskilt omfattande, kommer gemenskapsmedlen huvudsakligen från Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF) och från sammanhållningsfonden för de områden som kan komma i fråga för stöd. Budgetposten för transeuropeiska nätverk har i huvudsak utnyttjats till insatser som gäller infrastruktur för flygtrafikledning, bland annat på Azorerna och Kanarieöarna (som är integrerade i projektet för nya flygkontrollsystem på nationell nivå: SACTA/FOCUS). Inom ramen för Egnos-projektet har Portugal undertecknat finansieringsavtal inom ramen för de transeuropeiska näten för utpostering av sk. "Rims" (Ranging and integrating monitoring stations) som är anslutna till markstationer för övervakning av satellitkonstellationerna GPS och GLONASS. Detta initiativ skall i synnerhet utnyttjas för uppbyggnad av en demonstrationsanläggning i övärlden, men var har ännu inte fastställts. På lång sikt kommer man i utvecklingen av Galileo-systemet att återanvända dessa anläggningar, vilket kommer att inverka positivt på de yttersta randområdena i sin helhet bland annat genom att det förbättrar sjösäkerheten och flygtrafikkontrollen på linjer mellan Europa och dessa områden. Kommissionen planerar att snart se över gemenskapens riktlinjer för transeuropeiska transport- och energinät. Vid denna översyn får kommissionen tillfälle att omsätta den politiska prioritering som man anser att de projekt har som gäller dessa områden när de är tillräckligt mogna. Skyldigheter som rör offentliga tjänster Den gemensamma transportpolitiken bör erbjuda en lämplig ram för underhåll och utveckling av transporttjänster, även lokala och regionala, som utan att nödvändigtvis vara ekonomiskt lönsamma, har ett samhällsekonomiskt mervärde. Vikten av att sörja för transporternas regelbundenhet, kontinuitet och frekvens i förbindelserna mellan Europa och de yttersta randområdena och inom dessa områden kan motivera att det sluts avtal om offentliga tjänster som binder ett transportföretag vid villkor som inte skulle iakttas om företaget endast skulle styras av sitt ekonomiska intresse. Kommissionen anser att ersättning för företagsförluster i samband med att ett transportföretag uppfyller sina åtaganden för att leverera en offentlig tjänst i princip inte utgör ett stöd enligt artikel 87 i EG-fördraget. Detta gäller bland annat flygtransport med tillämpning av förfarandet i artikel 4 i förordning (EG) nr 2408/92. Trots detta måste stor försiktighet iakttas vid fastställandet av omfattningen av de flygtjänster som krävs för området för att uppnå maximal effekt på den regionala ekonomin i förhållande till den kompensation som är nödvändig för att säkerställa dessa tjänster. I gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till sjötransporter fastställs de kriterier som måste uppfyllas för att de kompensationer som följer av fullgörandet av skyldigheter som rör allmänna tjänster inte skall behöva anmälas enligt artikel 87.3 i fördraget. Om berörda medlemsstater inte utlyser någon anbudsinfordran kontrollerar kommissionen att kompensationerna är direkt knutna till dessa områdens särdrag, särskilt de stora avstånden och behovet av att säkerställa territoriell kontinuitet. Kommissionen medger betydelsen av principen om territoriell kontinuitet och dess praktiska omsättning i allmänna skyldigheter. Kommissionen kommer att se till att bestämmelserna för den gemensamma transportpolitiken gör det möjligt för medlemsstaterna att bibehålla sådana skyldigheter med iakttagande av principen om fritt tillhandahållande av tjänster. c) Energi De två stora områdena för enerigiutveckling i de yttersta randområdena är följande: - Utveckling och modernisering av transport- och distributionsnät. - Utveckling av elproduktionen från förnybar energi, särskilt vindkraft och solenergi. - Främjande och utveckling av metoder för energibesparing och energihantering. - Integrering i transeuropeiska nät, eventuellt genom införande av naturgas (terminal för kondenserad naturgas) och eventuella undervattenskablar mellan öarna (beroende på avstånd och kostnad). Olja Då Poseima-programmet för Azorerna och Madeira antogs beslutades om en särskild gemenskapsåtgärd för avlägsna områden, nämligen "energiåtgärden". Genom denna åtgärd kompenseras de båda regionerna för de extra kostnader de har för sin oljeförsörjning. Hittills har det emellertid visat sig omöjligt att fullfölja denna åtgärd efter 1994 eftersom det inte har avsatts särskilda medel för detta (efter indragningen av budgetposterna Poseima) och på grund av reglerna för att komma i fråga för stöd från strukturfonderna (enligt vilka åtgärden ansågs utgöra driftsstöd och därmed vara otillåten). Kommissionen kommer att undersöka möjligheten till samfinansiering genom strukturfonderna för att undvika finansiering genom driftsstöd utan anknytning till några särskilda investeringar för utveckling av nya energikällor. Gas De yttersta randområdenas avlägsna läge begränsar fördelarna med en liberalisering av marknaderna och därmed även fördelarna av en ökad konkurrens. En insats för ekonomiska och regional utveckling krävs därför från gemenskapens sida i dessa områden, som på grund av geografiska orsaker har vissa naturliga nackdelar. I dessa områden spelar fortfarande gas som saluförs i buteljer en betydande roll i energiförbrukningen för slutkonsumenterna på grund av avsaknaden av andra alternativ. Liberaliseringen av energimarknaderna bör leda till positiva priseffekter för slutkonsumenterna genom en ökad konkurrens när det gäller tillgången. Även om det långsiktiga målet är att sträva efter att integrera gasnäten mellan övärlden och det europeiska fastlandet är det föga troligt att näringslivet kommer att uppnå detta, trots gynnsamma finansieringsvillkor och trots erkännandet av att det ligger i gemenskapens intresse, om inte villkoren för ekonomisk bärkraft uppfylls. Att främja finansieringen av uppbyggnad av mottagningsterminaler för kondenserad naturgas förefaller med förbehåll för marknadsutvecklingen vara ett mer realistiskt alternativ åtminstone inom den närmaste framtiden. Elektricitet, förnybar energi och energibesparing Såväl utvecklingen och moderniseringen av transport- och distributionsnät för elektricitet som anslutningen av dessa nät till anläggningar för produktion av förnybar energi kommer att få fortsatt stöd från gemenskapen, i huvudsak genom Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF). Flera instrument finns för utveckling och integrering av förnybar energi samt för utveckling av teknik för energibesparing på öar eller avlägsna platser, även i de yttersta randområdena. Det handlar i detta sammanhang om programmen Alterner II, Save II och det femte ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling (Energi-programmet). I samband med översynen av programmet Alterner II skulle man eventuellt kunna införa en särskild hänvisning till de yttersta randområdena. Vidare pågår för närvarande en översyn av arbetsprogrammet Energi (forskning och teknisk utveckling) för åren 2001 och 2002. I samband med detta skulle det vara lämpligt att undersöka om det vore möjligt att införa särskilda hänvisningar till de yttersta randområdena i de nya inbjudningarna att lämna projektförslag. d) Miljö Ett viktigt mål för gemenskapens åtgärder till förmån för de yttersta randområdena kommer att vara miljöskydd och förbättring av medborgarnas livskvalitet genom tillämpningen av gemenskapens regelverk i miljöfrågor, integrering av miljömål i övrig politik samt uppbyggnad av nödvändig miljöinfrastruktur (t.ex. avlopps- och avfallshantering, skydd av jorden. Frågan om att bevara miljön måste bli en av de viktigaste prioriteringarna i de program för ekonomiska utveckling som Europeiska unionen samfinansierar i de yttersta randområdena under åren 2000-2006. Dessa är ofta små områden med en hög befolkningstäthet och har därför särskilt känsliga ekosystem. Ett av dessa områden, Guyana, som mer än till 80 % täcks av Amazonskogen, är föremål för nytt intresse från gemenskapens sida. Vidare förutsätter turismen, som är av avgörande betydelse för ekonomin i alla dessa områden, att miljön bevaras och att den även förbättras. Det är viktigt att insatser görs för att utarbeta strategier för ekonomisk utveckling som tar hänsyn till miljökraven. Det är också viktigt att bevarandet av miljön kan förenas med de mänskliga och materiella resurserna i dessa områden, särskilt de små lokala områdena, avståndet till det europeiska fastlandet och de extra kostnaderna för utrustning. När det gäller de miljöfrågor i de yttersta randområden som nämns i utvärderingsavsnittet skulle följande åtgärder kunna finansieras genom strukturfonderna: - Förvaltning av naturskyddsområden, för integrering av dessa i utvecklingsprocessen med bevarande av deras särdrag. - Främjande av användandet av alternativ energi (solenergi och vindkraft) på grundval av planer för förnybar energi. - Antagande av turistprogram som anpassas till resurserna (fysisk planering). - Anpassning av jordbruket till klimatet och jorden med målet att skydda jorden. - Bekämpning av erosionen, särskilt genom att återplantera naturliga växter och skog. - Fysisk planering, till exempel genom byggnader och andra konstruktioner som kan förhindra att sand blåser bort eller genom en integrerad och samordnad utveckling av kustområden (hamnar). - Upprättande av integrerade program för en hållbar utveckling (i alla sektorer), särskilt på de öar som finns på listan över världsarv. Erfarenheter i samband med detta skulle kunna leda till att det utarbetas modeller för utveckling av öområden. Denna inriktning är möjlig och bör tas i beaktande i de yttersta randområdena. - Avfallshantering, särskilt avfall från städerna, särskilda restprodukter och farligt avfall (sopsortering, hantering, omlastningspunkter). - När det gäller vattenresurserna bör insatser göras för att garantera försörjningen. Samtidigt bör åtgärder vidtas för att rationalisera de olika användningarna, som integrerad förvaltning, bekämpning av vattenförluster och ett lönsamt utnyttjande av renat vatten. - Stimulans för anpassning till gemenskapens standarder för offentliga anläggningar, särskilt när det gäller avfallshantering, utrustning i företag samt föroreningar, genom ekonomiskt stöd och med iakttagande av gällande bestämmelser för statligt stöd. - Förverkligande av pilotprojekt för en hållbar utveckling och uppmuntran till regionalt samarbete i miljöfrågor med grannländer i varje geografiskt område. e) Informationssamhället Informationssamhällets utveckling genom utvecklingen av telekommunikationsnät, multimedietjänster och teknisk innovation är ett gyllene tillfälle för de yttersta randområdena. Den nya tekniken för information och telekommunikation minskar avstånden i tid och rum och bidrar till att förändra dessa områdens socio-ekonomiska miljö, även om upplevelsen av isolering inte försvinner helt. För att de lokala aktörerna skall kunna gripa detta tillfälle är det viktigt att de med aktivt stöd från offentliga myndigheter och privata partner undersöker vilka behov som skulle kunna tillgodoses med hjälp av denna nya teknik samt definierar de åtgärder som skall vidtas för att dra nytta av de förändringar på informationsområdet som påverkar alla verksamhetsområden. Om informationssamhället utnyttjas i de yttersta randområdena kan detta mildra vissa av de nackdelar som det geografiska läget medför och möjliggöra bland annat följande: - Att på det sociala planet ändra metoder på områdena information till medborgarna, hälsa, utbildning och kultur. - Att på det ekonomiska planet utveckla vissa former av distansarbete och utarbeta nya tjänsteområden. Informationstekniken gör det möjligt att komma in på världsmarknaderna och dra fördel av dessa, förutsatt att hela informationskedjan tas i beaktande, även elektronisk handel och minskade transportkostnader. Den verksamhet som inleds måste vara bärkraftig och grundas på lokal förmåga och kompetens. Traditionell verksamhet som turism kan gynnas av den utökade marknaden. Dessa olika vägar illustrerar möjligheterna att förbättra det sociala och ekonomiska livet i de yttersta randområdena, men kan endast genomföras om invånarna själva engagerar sig och får det stöd som krävs från berörda myndigheter (särskilt europeiska program som är anpassade för denna typ av problematik). Med tanke på hur svaga ekonomierna i fråga är bör stödet ges när ny verksamhet genomförs (infrastruktur och tjänster, utbildning), men man bör också se till att avgifterna för kommunikationen är konkurrenskraftiga jämfört med dem som gäller för socio-ekonomiska aktörer i mer gynnade områden och att de möjliggör tillträde till marknader på rimliga villkor. Det är således nödvändigt att i alla dessa regioner genomföra integrerade och långsiktiga pilotprojekt som är anpassade till de faktiska behoven och som engagerar lokala aktörer. På detta sätt skall de nya metoderna inom informationstekniken och telekommunikationen spridas på det socio-ekonomiska planet, så att nya tjänster och ny verksamhet kan utvecklas och bidra till att effektivt föra de yttersta randområdena närmare resten av världen. I detta avseende bör det framhållas att Europeiska unionen aktivt stödjer utvecklingen av informationssamhället genom olika program som ökar intresset (Promise-programmet), forskning och teknisk utveckling (IST-programmet) eller utbredningen i regionerna. Flera pilotprojekt håller på att genomföras. Denna verksamhet skulle i framtiden kunna utsträckas till att även omfatta de yttersta randområdena. Inspiration kan även hämtas från ett liknande initiativ för tredje land runt Medelhavet som omfattas av Meda-programmet. Inom ramen för detta program samarbetar kommissionen med de kontaktpunkter som varje land inom programmet har utsett. På så sätt finansieras projekt inom följande fem prioriterade sektorer: - Kommunikations- och informationsteknik i undervisningen, inbegripet distansundervisning. - Elektronisk handel och ekonomiskt samarbete. - Nätfunktioner inom sjukvården (t.ex. kontakter mellan sjukhus, läkarkontakt via nätet, gemensamma databaser). - Multimedieteknik på kultur- och turistområdet. - Informations- och kommunikationsteknik inom industrin och för innovation. Projektdeltagarna kommer att ingå i konsortier och bestå av företag, universitet, förvaltningar, sjukhus och liknande i Medelhavsländerna och Europeiska unionens medlemsländer. Många typer av verksamhet skulle kunna anpassas för de yttersta randområdena med hänsyn till deras särskilda förväntningar och behov. Diskussion och utbyte av erfarenheter har alltid varit en viktig del av den verksamhet som har legat till grund för initiativen. För att fastställa dessa behov och förväntningar skulle följande kunna göras inom ramen för Promise-programmet eller forskningsprogrammet IST eller med stöd från struktur- och regionalfonderna: - Upprätta en form av regelbundna samråd mellan kommissionen, medlemsstaternas nationella myndigheter och de yttersta randområdena (Forum) för att kartlägga de prioriterade behoven. - Stödja upprättandet av smidigare strukturer som sprider information och verkar som katalysatorer och kontaktpunkter för lokala initiativ. - Utveckla nätkontakter med annan verksamhet på detta område, t.ex. digitalstäder, distansutbildning eller andra särskilda frågor. - Utarbeta integrerade pilotprojekt som anpassas till faktiska behov och som innefattar lokala aktörer (t.ex. små och medelstora företag, universitet, sjukhus, lokala offentliga förvaltningar). På detta sätt kan de nya metoderna inom informationstekniken och telekommunikationen integreras på det socio-ekonomiska planet, så att nya tjänster och ny verksamhet kan utvecklas och bidra till att effektivt föra de yttersta randområdena närmare resten av världen. f) Forskning och utveckling De betydande anslagen från strukturfonderna har inneburit att de yttersta randområdena har kommit i fatt något när det gäller teknik och vetenskap, men det krävs ytterligare ansträngningar. För att optimera den forskning som finansieras genom strukturfonderna har kommissionen förslagit regionerna och medlemsstaterna att utveckla ett partnerskap för integrerade regionala strategier för forskning, teknisk utveckling och innovation (meddelande "Främja sammanhållning och konkurrenskraft genom forskning, teknisk utveckling och innovation"). De yttersta randområdena skulle på samma sätt som andra mindre gynnade områden i Europeiska unionen kunna ta del av den information som sprids, främst genom den webbplats som kommissionen har upprättat för att de mindre gynnade regionerna och andra regioner skall kunna utbyta goda metoder när det gäller forskning, teknisk utveckling, innovation och ekonomisk utveckling. Den erfarenhet som har vunnits genom pilotprojekten RIS (Strategier för regional innovation artikel 10 i den gamla ERUF-förordningen) och RITTS (regional strategi för innovation och tekniköverföring programmet "Innovation" i ramprogrammet) kommer att kunna nås direkt av de yttersta randområdena genom databasen RINNO (Regional Innovation Observatory) som för närvarande är under uppbyggnad. Kommissionen kommer i samband med förberedelserna av strukturåtgärderna för 2000-2006 tillsammans med medlemsstaterna och de berörda regionerna att besluta om det bästa sättet att genomföra dessa integrerade regionala strategier för forskning och teknisk utveckling i de yttersta randområdena. Dessa strategier bör kunna optimera dessa regioners deltagande i gemenskapens ramprogram för forskning och teknisk utveckling. C. Den internationella miljön och det regionala samarbetet Genom sitt geografiska läge i Västindien, norra Sydamerika, östra delen av Atlanten och den afrikanska kusten och i Indiska oceanen är de yttersta randområdena belägna i närheten av de tredje länder som är knutna till Europeiska unionen genom associeringsavtal (t.ex. AVS-länderna, Marocko, Mexiko och Sydafrika) eller som har autonoma preferenssystem (t.ex. Latinamerika). Integreringen av de yttersta randområdena i deras geografiska regionala sammanhang är en förutsättning för deras ekonomiska utveckling. I dessa områden kan samexistensen av åtskilliga småjordbruk och en liten hantverksnäring med motsvarande produktionsformer i grannländerna på grund av löneskillnader ställa till vissa problem för den inhemska konkurrensen på de interna marknaderna och för konkurrenskraften i förhållande till övriga delar av Europeiska unionen. Men denna samexistens kan också ge möjligheter till samarbete för att söka avsättning för produkterna. Det är dessutom svårt för produkter från de yttersta randområdena att få tillgång till de regionala marknaderna i dessa geografiska områden. Kommissionen förbinder sig således fortfarande att uppmuntra regionalt samarbete mellan de yttersta randområdena å ena sidan, och mellan AVS-länderna och de utomeuropeiska territorierna å andra sidan. Detta åtagande återfinns redan i Lomé-konventionen, i det efterföljande partnerskapsavtalet mellan AVS-länderna och Europeiska gemenskapen samt i beslutet om associering av de utomeuropeiska territorierna. Denna dimension utgör även en uttalad prioritering i del "B" i initiativet Interreg III för perioden 2000-2006. I praktiken kan man tänka sig gemensamma åtgärder från Europeiska utvecklingsfonden och Europeiska regionala utvecklingsfonden. Kommissionen är beredd att undersöka och stödja de pilotprojekt som föreslås. Kommissionen noterar att miljöfrågor, forskning och teknisk utveckling, energi och telekommunikation har nämnts som områden där det regionala samarbetet anses vara av särskild vikt. Detsamma gäller för samarbetet med övriga länder, särskilt i Latinamerika. Kommissionen är också positiv till att de yttersta randområdena i lämplig omfattning deltar i olika regionala samarbetsorganisationer i enlighet med de krav som de själva har framfört. Tidigare var det regionala samarbetet en verklig del i programmet för de franska utomeuropeiska departementen, däremot inte i programmen för Kanarieöarna, Azorerna och Madeira. Kommissionen kan dock mycket väl tänka sig att utveckla den del som gäller regional samarbete för Spaniens och Portugals yttersta randområden. I allmänhet är det viktigt att det regionala samarbetet med grannländerna genomförs enligt de förutsättningar som gäller för de yttersta randområdena. Hittills har huvuddelen av handeln i de yttersta randområdena bedrivits mellan de olika områdena i fråga och deras medlemsstater. Detta gäller troligtvis också för investeringar. I framtiden måste ökad öppenhet åstadkommas i förhållande till angränsande länder och territorier, även om detta kommer att leda till problem i de berörda områdena, särskilt i fråga om arbetskraftskostnader och migrationsströmmar. Det är dock viktigt att de yttersta randområdena spelar en viktigare roll inom sina egna geografiska områden. Det bör framhållas att handeln i de yttersta randområdena kommer att utvecklas i takt med den ekonomiska integrationsprocess som för närvarande pågår i deras geografiska områden. Det är därför betydelsefullt att regelbundet undersöka denna påverkan. Upprättandet av ekonomiska partnerskapsavtal mellan Europeiska unionen och AVS-länderna skulle till exempel gradvis kunna öppna AVS-ländernas marknader för de yttersta randområdena. Under tiden kan kommissionen tänka sig att inleda en oberoende undersökning av hur partnerskapsavtalet mellan AVS-länderna och Europeiska gemenskapen har påverkat de yttersta randområdena. Detta skulle tillgodose de krav som framförts av medlemsstaterna och de berörda områdena. I Europaparlamentets betänkande om förbindelserna mellan de utomeuropeiska territorierna, AVS-länderna och de yttersta randområdena förespråkas en handelsinriktning som innebär ett ömsesidigt öppnande av marknaderna i AVS-länderna, de utomeuropeiska territorierna och de yttersta randområdena för att främja och stärka regional integrering, och på så sätt med tiden underlätta en gradvis övergång i regionen till frihandel med hela unionen. Samtidigt måste Europeiska gemenskapen fullgöra de åtaganden som gjorts gentemot Världshandelsorganisationen (WTO). Vid en första anblick förefaller en differentiering mellan den handelsordning som de yttersta randområdena tillämpar och den som Europeiska gemenskapen tillämpar inte vara förenlig med tullunionens integritet och enhetlighet. I avsaknad både av avtal om ekonomisk integrering i enlighet med WTO-bestämmelserna och av bestämmelser om undantag, bör varje handelsförmån som beviljas ett grannland i de yttersta randområdena betraktas som oförenlig med den grundläggande WTO-principen om likabehandling, om inte samma förmån även beviljas övriga handelspartner som är medlemmar i WTO. Kommissionen kan ändå tänka sig att undersöka dessa frågor tillsammans med experter från medlemsstaterna och från de yttersta randområdena. De framtida åtgärder som Europeiska unionen har möjlighet att vidta på detta område kommer därmed att följa två huvudsakliga inriktningar: - När det gäller regionalt samarbete måste fortsatt stimulans ges till samarbetet mellan de yttersta randområdena å ena sidan, och mellan AVS-länderna, de utomeuropeiska länderna och territorierna och övriga parter å andra sidan. Detta samarbete bör i synnerhet förverkligas genom gemensamma insatser, dels av Europeiska regionala utvecklingsfonden, dels av Europeiska utvecklingsfonden samt genom andra finansieringsinstrument som ställs till förfogande inom ramen för samarbets- eller associeringsavtalen. Kommissionen är också angelägen om att uppmuntra de yttersta randområdena till att aktivt medverka i att inrätta strukturer för samarbete i de geografiska områden där de är belägna. - När det gäller den internationella miljön är det lämpligt att göra de undersökningar som krävs av de möjligheter och frågor som den pågående ekonomiska integreringen innebär i de geografiska områden där de yttersta randområdena är belägna. Kommissionen kan därför tänka sig att inleda en undersökning om hur de yttersta randområdena påverkas av det nya avtalet om partnerskap mellan AVS-länderna och Europeiska unionen för att vid behov vidta kompenserande åtgärder till förmån för producenter i dessa områden. SAMMANFATTNING Denna rapport och de meddelanden som lagts fram av medlemsstaterna och de berörda regionerna har visat att de åtgärder som Europeiska unionen hittills har vidtagit till förmån för de yttersta randområdena har varit mycket betydelsefulla, vilket innefattat ett omfattande stöd till deras samhällsekonomiska utveckling. De har också visat att den metod som infördes för tio år sedan och som också används i Posei-programmen som rådet upprättade 1989 och 1991 har varit lämplig. Mot bakgrund av de kvarstående nackdelarna måste metoden bibehållas. Verksamheten i fråga bör dock bli mer målinriktad, flexibel och effektiv med tanke på att Europeiska unionen står inför betydande förändringar i samband med utvidgningen och globaliseringen. Den nya artikel 299.2 utgör i detta avseende ett viktigt politiskt redskap. Mot bakgrund av denna artikel kommer de tre handlingsprogrammen (Poseidom, Poseima, Poseican) fortfarande att spela en viktig roll. På grundval av detta kommer kommissionen att utarbeta den verksamhet som beskrivs i den andra delen av denna rapport. Kommissionen kommer att lägga fram förslag till initiativ för rådet under år 2000. Kommissionen kommer att se till att det inte uppstår något avbrott i de fall då befintliga åtgärder förlängs. Om avbrott inte kan undvikas kommer kommissionen att sträva efter att se till att de åtgärder som föreslås skall löpa under en lång tid och att dessa åtgärder regelbundet kontrolleras. Kommissionen kommer dessutom att årligen utarbeta ett program med de initiativ som planeras till förmån för dessa områden. Eftersom kommissionens förslag leder till budgetkonsekvenser kommer de att få särskild uppmärksamhet i enlighet med bestämmelserna i artikel 299.2 inom ramen för den budgetplan som fastställdes i det interinstitutionella avtalet av den 6 maj 1999. I anslutning till den fortlöpande förändringen av förhållandena på gemenskapsnivå och på internationell nivå kommer kommissionen att varje gång det visar sig nödvändigt försöka att anpassa de strategier som återfinns i Posei-programmen. När nya initiativ utarbetas avser kommissionen att fortsätta att utnyttja partnerskapet mellan kommissionen, staterna och regionerna enligt principerna i Posei-programmen. För att säkerställa en fortlöpande och övergripande dialog mellan gemenskapsinsitutionerna och de yttersta randområdena skulle allmänna och regelbundna partnerskapsmöten kunna hållas, exempelvis varje år, så att en bred diskussion kan föras om de frågor som rör dessa områden. Kommissionen kommer också se till att dess interna organisation gör det möjligt att effektivt behandla frågor som rör de yttersta randområdena. Dessa frågor berör nästan alla kommissionens ledamöter och avdelningar. Det krävs dock samtidigt god samordning, fortlöpande diskussion och kontakter med berörda centrala och regionala förvaltningar. Detta kommer att gälla i ännu högre grad nu än tidigare, med tanke på den övergripande inriktning som följer av artikel 299.2. Denna uppgift skall skötas av den behöriga kontaktgruppen för dessa regioner, som tidigare har visat prov på gott arbete och som kommissionen därför uppmanar att fortsätta och intensifiera sin verksamhet. En metodaspekt bör även nämnas. Kommissionen kommer inte att behandla enskilda frågor beträffande dessa regioner. Innan något nytt regelverk börjar tillämpas kommer kommissionen att undersöka om några särskilda frågor som rör de yttersta randområdena bör studeras. I praktiken bör det i all politik tas hänsyn till de direkta, indirekta, positiva och negativa konsekvenser som politiken i fråga kan leda till för dessa områden. Kommissionens avdelningar, och särskilt kontaktgruppen, kommer att uppmärksamma detta. Framtiden för de yttersta randområdena kommer till stor del att bestämmas av hur den strategi som föreslås i denna rapport faller ut. Detta utfall kommer även att få stor betydelse för Europeiska unionen som helhet, som på detta sätt kommer att kunna visa sin förmåga att med framgång ta itu med en av Europeiska unionens svåraste utmaningar. bilaga I - huvudsakliga åtgärder efter antagandet av Posei-programmen regionalpolitik - strukturfonderna >Plats för tabell> jordbruk [6] [6] Slutdatum för tillfälliga åtgärder anges i fet stil inom parentes. >Plats för tabell> >Plats för tabell> >Plats för tabell> >Plats för tabell> Fiske >Plats för tabell> >Plats för tabell> Skatter >Plats för tabell> (1) De regioner som omfattas av det gemensamma systemet för mervärdesskatt tillämpar lägre tullsatser på vissa kategorier av lokala produkter. Tullar >Plats för tabell> Initiativ för regionalt samarbete >Plats för tabell> Statligt stöd Förteckning över beslut om "statligt stöd" inom ramen gällande bestämmelser den 1 januari 2000 eller beslut fattats enligt förfarandet för lämpliga åtgärder för regionala ändamål [7] [7] När denna tabell färdigställdes hande vissa system på Madeira och Azorerna anmälts till kommissionen, som ännu inte hade yttrat sig. >Plats för tabell> Bilaga II UTGIFTER FÖR GARANTISEKTIONEN VID EUGFJ 1992-1999 (miljoner euro) >Plats för tabell>