3.3.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 56/131

(1)

Efter en antidumpningsundersökning (nedan kallad den ursprungliga undersökningen) införde rådet i december 2013 genom genomförandeförordning (EU) nr 1238/2013 (2) (nedan kallad den ursprungliga förordningen) en slutgiltig antidumpningstull på import av solcellsmoduler av kristallint kisel och väsentliga komponenter (dvs. celler), som för närvarande klassificeras enligt KN-numren ex 8501 31 00, ex 8501 32 00, ex 8501 33 00, ex 8501 34 00, ex 8501 61 20, ex 8501 61 80, ex 8501 62 00, ex 8501 63 00, ex 8501 64 00 och ex 8541 40 90 (Taric-nummer 8501310081, 8501310089, 8501320041, 8501320049, 8501330061, 8501330069, 8501340041, 8501340049, 8501612041, 8501612049, 8501618041, 8501618049, 8501620061, 8501620069, 8501630041, 8501630049, 8501640041, 8501640049, 8541409021, 8541409029, 8541409031 och 8541409039), med ursprung i eller avsända från Folkrepubliken Kina (nedan kallad de ursprungliga åtgärderna). Åtgärderna utformades som en värdetull på mellan 27,3 % och 64,9 %.

(2)

Inom ramen för den ursprungliga undersökningen hade den kinesiska handelskammaren för import och export av maskiner och elektroniska produkter (nedan kallad CCCME) för en grupp exporterande tillverkares räkning erbjudit kommissionen ett prisåtagande. Genom beslut 2013/423/EU (3) godtog kommissionen det prisåtagandet när det gäller den provisoriska antidumpningstullen. Efter ett meddelande om en ändrad version av prisåtagandet från en grupp exporterande tillverkare i samverkan med CCCME bekräftade kommissionen genom genomförandebeslut 2013/707/EU (4) godtagandet av ett ändrat prisåtagande (nedan kallat åtagandet) för de slutgiltiga åtgärdernas tillämpningsperiod. Sedan dess har kommissionen antagit genomförandebeslut 2014/657/EU (5) om förtydligande av åtagandets genomförande. Den har också antagit fem förordningar om återtagande av godtaganden av åtaganden för flera exporterande tillverkare (6).

(3)

Den 5 maj 2015 offentliggjorde kommissionen ett tillkännagivande om inledande av en partiell interimsöversyn av antidumpnings- och utjämningsåtgärder gällande import av den produkt som översynen gäller (7). Översynen begränsades till att omfatta det riktmärke som används som referens för prisjusteringsmekanismen i ovan nämnda åtagande. Den avslutades i januari 2016 i kraft av kommissionens genomförandeförordning (EU) 2016/12 (8).

(4)

Den 28 maj 2015 inledde kommissionen undersökningar rörande eventuellt kringgående av både antidumpnings- och utjämningsåtgärder gällande import av den produkt som översynen gäller genom import av samma produkt avsänd från Malaysia och Taiwan, oavsett om produktens deklarerade ursprung är Malaysia och Taiwan eller ej (9)  (10). Till följd av detta utvidgades åtgärderna till att även omfatta import av solcellsmoduler av kristallint kisel och väsentliga komponenter (dvs. celler) avsända från Malaysia och Taiwan, med undantag av ett antal faktiska tillverkare för vilka det konstaterades att de inte kringgick åtgärderna (11).

(5)

Efter offentliggörandet av ett tillkännagivande om att giltighetstiden för de ursprungliga åtgärderna snart kommer att löpa ut (12) mottog kommissionen den 4 september 2015 en begäran om inledande av en översyn vid giltighetstidens utgång enligt artikel 11.2 i grundförordningen. Begäran ingavs av EU ProSun såsom företrädare för tillverkare i unionen som svarade för mer än 25 % av unionens sammanlagda produktion av solcellsmoduler av kristallint kisel och väsentliga komponenter (dvs. celler) och fick stöd av unionsproducenter vars sammanlagda produktion utgjorde mer än 50 % av den totala produktionen av den likadana produkten av den del av unionsindustrin som uttryckte antingen stöd för eller motstånd mot begäran.

(6)

Den 5 december 2015 inledde kommissionen en översyn vid giltighetstidens utgång av antidumpningsåtgärderna gällande import till unionen av solcellsmoduler av kristallint kisel och väsentliga komponenter (dvs. celler) med ursprung i eller avsända från Folkrepubliken Kina (nedan kallad Kina eller det berörda landet) och offentliggjorde ett tillkännagivande om inledande i Europeiska unionens officiella tidning  (13) (nedan kallat tillkännagivandet om inledande av en översyn vid giltighetstidens utgång).

(7)

Samma dag inledde kommissionen på eget initiativ en partiell interimsöversyn enligt artikel 11.3 i grundförordningen som begränsades till att undersöka huruvida det låg i unionens intresse att bibehålla de gällande åtgärderna för celler av den typ som används i solcellsmoduler eller solcellspaneler av kristallint kisel (14) (nedan kallat tillkännagivandet om inledande av en interimsöversyn).

(8)

Undersökningen av fortsatt eller återkommande dumpning omfattade perioden 1 oktober 2014–30 september 2015 (nedan kallad översynsperioden). Undersökningen av de utvecklingstendenser som är relevanta för bedömningen av sannolikheten för fortsatt eller återkommande skada omfattade perioden från och med den 1 januari 2012 till och med utgången av översynsperioden (nedan kallad skadeundersökningsperioden). Samma perioder användes i den partiella interimsöversynen.

(9)

I tillkännagivandena om inledande uppmanade kommissionen berörda parter att kontakta kommissionen för att delta i undersökningarna. Dessutom underrättade kommissionen de sökande, andra kända unionstillverkare, kända exporterande tillverkare i Kina och de kinesiska myndigheterna, kända importörer, leverantörer och användare, handlare samt intresseorganisationer som den visste var berörda om inledandet av undersökningarna och inbjöd dem att delta.

(10)

De berörda parterna gavs möjlighet att lämna synpunkter på inledandet av undersökningarna och att begära att bli hörda av kommissionen och/eller förhörsombudet för handelspolitiska förfaranden.

(11)

I tillkännagivandet om inledande av en översyn vid giltighetstidens utgång informerade kommissionen berörda parter om att den avsåg att använda Amerikas förenta stater (nedan kallade Förenta staterna), Indien, Japan, Malaysia, Sydkorea och Taiwan som lämpliga tredjeländer med marknadsekonomi enligt artikel 2.7 a i grundförordningen. Kommissionen informerade de kända tillverkarna i dessa länder om inledandet av undersökningarna och inbjöd dem att delta.

(12)

I tillkännagivandena om inledande uppgav kommissionen att den kanske skulle välja ut ett stickprov av kinesiska exporterande tillverkare (när det gäller översynen vid giltighetstidens utgång) och av tillverkare i unionen och icke-närstående importörer i unionen (när det gäller både översynen vid giltighetstidens utgång och interimsöversynen) i enlighet med artikel 17 i grundförordningen.

(13)

I sina tillkännagivanden om inledande meddelade kommissionen att den hade valt ut ett preliminärt stickprov av unionstillverkare. Kommissionens stickprov baserades på den största representativa volym av försäljning i EU, med beaktande av produktionsvolym och geografisk belägenhet, som rimligen kunde undersökas inom den tillgängliga tidsramen. Stickprovet bestod av sex unionstillverkare av moduler och tre unionstillverkare av celler. Både vertikalt integrerade och icke-integrerade tillverkare ingick i det preliminära stickprovet. Kommissionen gav alla berörda parter möjlighet att lämna synpunkter på stickprovet. Alla preliminärt utvalda företag gick med på att ingå i det preliminära stickprovet.

(14)

Flera berörda parter lämnade synpunkter på det föreslagna stickprovet. De kritiserade att flera unionstillverkares namn och fysiska belägenhet ansågs vara konfidentiella uppgifter, vilket hindrade dem från att lämna synpunkter på de utvalda tillverkarnas andel av unionsindustrins sammanlagda produktions- och försäljningsvolym.

(15)

Kommissionen erinrade om att samtliga unionstillverkare som ingick i stickprovet, utom SolarWorld, WARIS Srl (nedan kallad Waris) och Sillia VL (nedan kallad Sillia), i inledandeskedet hade begärt att deras namn skulle vara konfidentiella. Kommissionen tillmötesgick denna begäran men uppmanade dem att bekräfta sitt önskemål om anonymitet under loppet av översynerna och att lämna välgrundade skäl till sin begäran. Samtliga berörda företag utom ett bekräftade sin ursprungliga begäran och lämnade skäl till sin begäran. Företagen uppgav i synnerhet att de var rädda för att de skulle förlora affärsmöjligheter i Kina eller inte längre kunna anskaffa råmaterial och komponenter från Kina. Dessa skäl ansågs vara berättigade. Kommissionen beslutade således att godta deras begäran om anonymitet och att avvisa berörda parters begäran om att identiteten och belägenheten för de unionstillverkare som ingick i stickprovet skulle yppas. Bland de anonyma företagen var det endast Jabil Assembly Poland sp. zoo. (nedan kallat Jabil) som gick med på att dess namn skulle lämnas ut i det slutliga stickprovet.

(16)

En exporterande tillverkare hävdade att kommissionen inte hade definierat unionsindustrin innan den valde ut det preliminära stickprovet av denna. Av detta skäl skulle tillverkaren inte vara i stånd att lämna synpunkter på huruvida stickprovet var representativt. Vidare är några av de utvalda unionstillverkarna, exempelvis SolarWorld, vertikalt integrerade eftersom de tillverkar celler som huvudsakligen används för deras egen modultillverkning. Det skulle följaktligen finnas en risk för att produktionen av samma slutprodukt, dvs. moduler, har dubbelräknats.

(17)

Det följer av tillkännagivandena om inledande att ”unionsindustrin” avser samtliga tillverkare i unionen av moduler och väsentliga komponenter (dvs. celler). Vidare var unionsindustrin redan tydligt definierad i den ursprungliga undersökningen. Slutligen har den företagsinterna användningen av produktionen av celler dragits av vid undersökningen av unionsindustrins representativitet. Detta påstående avvisades således.

(18)

Flera andra berörda parter anförde att kommissionen inte borde ha inkluderat Waris och Sillia i stickprovet, eftersom de utgör små tillverkare i unionen av moduler. Som sådana skulle de ha en mycket specifik affärsmodell som inte är representativ. Kommissionen borde i stället ha inkluderat stora och medelstora företag, som Jabil.

(19)

Kommissionen avvisade detta påstående, eftersom ett väsentligt antal stora och medelstora modultillverkare hade inkluderats i stickprovet. Waris och Sillia inkluderades i stickprovet för att uppnå en större geografisk representativitet.

(20)

Efter inledandet av förfarandet blev kommissionen tvungen att utesluta Sillia från stickprovet, till följd av bristande samarbetsvilja. Det kvarvarande stickprovet av unionstillverkare svarade för 38,8 % av den totala försäljningen i EU och 55 % av unionens totala tillverkning av moduler. När det gäller celler svarade stickprovet för 76,6 % av den totala försäljningsvolymen i EU och 77 % av den totala tillverkningen i unionen. Det sålunda ändrade stickprovet ansågs därför fortfarande vara representativt för unionsindustrin.

(21)

För att avgöra om ett stickprovsförfarande var nödvändigt, och i så fall välja ut ett stickprov, uppmanade kommissionen icke-närstående importörer att lämna de uppgifter som angavs i tillkännagivandena om inledande.

(22)

Två icke-närstående importörer lämnade de begärda uppgifterna och samtyckte till att ingå i stickprovet. Med hänsyn till det låga antalet beslutade kommissionen att något stickprovsförfarande inte var nödvändigt.

(23)

Eftersom antalet exporterande tillverkare uppenbarligen var stort förutsågs i tillkännagivandet om inledande av en översyn vid giltighetstidens utgång att ett stickprovsförfarande skulle kunna användas för fastställandet av dumpning i enlighet med artikel 17 i grundförordningen. För att avgöra om ett stickprovsförfarande skulle bli nödvändigt, och i så fall välja ut ett stickprov, uppmanade kommissionen alla kända exporterande tillverkare i Kina att lämna de uppgifter som angavs i tillkännagivandet om inledande av en översyn vid giltighetstidens utgång. Det berörda landets myndigheter konsulterades också.

(24)

Åttioen exporterande tillverkare i det berörda landet (ofta grupper av flera tillverkare) tillhandahöll de begärda uppgifterna och samtyckte till att ingå i stickprovet. I enlighet med artikel 17.1 i grundförordningen valde kommissionen ut ett stickprov av tre grupper på grundval av den största representativa exportvolym till unionen som rimligen kunde undersökas inom den tid som stod till förfogande. Alla tre grupper exporterade moduler till EU, och en av dessa exporterade också celler. I enlighet med artikel 17.2 i grundförordningen konsulterades alla kända berörda exporterande tillverkare och det berörda landets myndigheter angående urvalet av stickprovet. Inga synpunkter lämnades.

(25)

Efter meddelandet av uppgifter hävdade en berörd part att stickprovet av exporterande tillverkare var olämpligt eftersom det i betydande mån skilde sig från stickprovet av unionstillverkare när det gäller de utvalda företagens tillverkning och produktionskapacitet.

(26)

Som det anges i skäl 24 valde kommissionen ut ett stickprov på grundval av den största representativa exportvolym till unionen som rimligen kunde undersökas inom den tid som stod till förfogande. Enligt artikel 17 i grundförordningen ska stickprovet vara statistiskt giltigt utifrån de uppgifter som är tillgängliga vid tidpunkten för urvalet eller innehålla den största representativa produktions-, försäljnings- och exportvolym som rimligen kan undersökas inom den tid som står till förfogande. Således ska stickprovet av exporterande tillverkare vara representativt för de exporterande tillverkarna och inte för sina motsvarigheter i unionen. Som det bekräftas i domstolens rättspraxis måste stickprovet av exporterande tillverkare inte återspegla stickprovet av unionstillverkare (15). Detta påstående avvisades därför.

(27)

Kommissionen skickade frågeformulär till de tre exporterande tillverkare i Kina som ingick i stickprovet, nio tillverkare i unionen och till fler än 100 andra berörda parter, exempelvis icke-närstående importörer och företag i tidigare och senare led, som gett sig till känna inom tidsfristerna enligt tillkännagivandena om inledande.

(28)

Kommissionen inhämtade och kontrollerade alla uppgifter som ansågs nödvändiga för att kunna fastställa dumpning, därav vållad skada och unionens intresse. Kontrollbesök enligt artikel 16 i grundförordningen utfördes i följande berörda parters lokaler:

(29)

Den 20 december 2016 meddelade kommissionen alla berörda parter de viktigaste omständigheter och överväganden som låg till grund för dess avsikt att bibehålla de gällande antidumpningsåtgärderna och uppmanade alla berörda parter att lämna synpunkter. Kommissionen övervägde de synpunkter som inkom från de berörda parterna och beaktade dem när så var lämpligt. Efter meddelandet av uppgifter begärde den kinesiska handelskammaren, Wacker, Solar Power Europe (nedan kallad SPE) och Solar Alliance for Europe (nedan kallad Safe) att bli hörda, vilket också beviljades inför förhörsombudet för handelspolitiska förfaranden.

(30)

Efter att den kommitté som avses i skäl 379 inte avgett något yttrande meddelade kommissionen sin avsikt att minska åtgärdernas tillämpningsperiod från 24 månader till 18 månader. Den gav berörda parter möjlighet att kommentera detta.

(31)

Den produkt som berörs är solcellsmoduler eller solcellspaneler av kristallint kisel samt celler av den typ som används i solcellsmoduler eller solcellspaneler av kristallint kisel (cellernas tjocklek är högst 400 mikrometer) (nedan kallad produkt som översynen gäller eller den berörda produkten), som för närvarande klassificeras enligt KN-numren ex 8501 31 00, ex 8501 32 00, ex 8501 33 00, ex 8501 34 00, ex 8501 61 20, ex 8501 61 80, ex 8501 62 00, ex 8501 63 00, ex 8501 64 00 och ex 8541 40 90 (Taric-nummer 8501310081, 8501310089, 8501320041, 8501320049, 8501330061, 8501330069, 8501340041, 8501340049, 8501612041, 8501612049, 8501618041, 8501618049, 8501620061, 8501620069, 8501630041, 8501630049, 8501640041, 8501640049, 8541409021, 8541409029, 8541409031 och 8541409039), med ursprung i eller avsända från Kina, om de inte transiteras i den mening som avses i artikel V i Gatt.

(32)

Följande produkttyper utesluts från definitionen av den produkt som översynen gäller:

(33)

Solcellsmodulerna och cellerna omvandlar solljus till elektricitet. Omvandlingen sker genom celler som absorberar ljus och omvandlar det till elektricitet via kristallint kisel.

(34)

Undersökningen visade att följande produkter har samma grundläggande fysiska, kemiska och tekniska egenskaper och samma grundläggande användningsområden:

(35)

Kommissionen beslutade därför att dessa produkter är likadana produkter i den mening som avses i artikel 1.4 i grundförordningen.

(36)

I enlighet med artikel 11.2 i grundförordningen undersökte kommissionen om det för närvarande förekom dumpning och om dumpningen sannolikt skulle fortsätta eller återkomma om åtgärderna mot import från Kina skulle upphöra att gälla.

(37)

Eftersom Kina inte anses vara en marknadsekonomi, bestämdes normalvärdet i enlighet med artikel 2.7 a i grundförordningen på grundval av priset i ett tredjeland med marknadsekonomi. För detta ändamål måste ett jämförbart land väljas ut.

(38)

Indien hade använts som jämförbart land i den ursprungliga undersökningen. I tillkännagivandet om inledande informerade kommissionen berörda parter om att den tänkte sig att Förenta staterna och Indien (enligt begäran från den sökande), Japan, Malaysia, Sydkorea och Taiwan kunde vara jämförbara länder.

(39)

Kommissionen fick synpunkter på valet av jämförbart land från sex berörda parter. Samtliga av dessa stödde Taiwan. En stödde Sydkorea som ett alternativ. Samtidigt motsatte sig samtliga Förenta staterna, till följd av befintliga handelspolitiska skyddsåtgärder och de snedvridningar som vållades av inhemska subventioner. Tre parter motsatte sig också Indien till följd av ineffektivitet på hemmamarknaden.

(40)

Efter att ha kontaktat alla kända tillverkare av den likadana produkten i samtliga potentiella jämförbara länder säkrade kommissionen samarbete från en tillverkare i Taiwan och en i Förenta staterna. Den samarbetsvilliga tillverkaren i Taiwan tillverkade främst celler men sålde både moduler och celler. Majoriteten av de moduler som såldes av den tillverkaren producerades av tredje parter i enlighet med ett förädlingsavtal, enligt vilket den tredje parten skulle erhålla celler och mot en förädlingsavgift leverera moduler. Vissa moduler köptes helt enkelt från de tredje parter till vilka den samarbetsvilliga tillverkaren brukade sälja celler. Samtliga dessa moduler såldes därefter under den samarbetsvilliga tillverkarens varumärke. Den samarbetsvilliga tillverkaren i Förenta staterna är närstående till den största tillverkaren i unionen – SolarWorld – och tillverkade både celler och moduler, även om enbart moduler såldes på hemmamarknaden.

(41)

Både Taiwans och Förenta staternas marknad förefaller vara konkurrensutsatta, med ett flertal inhemska tillverkare och betydande import från utlandet. Den amerikanska marknaden för solcellspaneler skyddas dock av antidumpnings- och utjämningstullar mot import från Kina och antidumpningstullar mot import från Taiwan. Taiwan har emellertid inga sådana åtgärder.

(42)

Eftersom den samarbetsvilliga tillverkaren i Förenta staterna inte sålde celler på hemmamarknaden under översynsperioden och den taiwanesiska marknaden, till skillnad från den amerikanska, inte skyddas av handelspolitiska skyddsåtgärder ansåg kommissionen att Taiwan utgjorde ett mera lämpligt tredjeland med marknadsekonomi.

(43)

Efter meddelandet av uppgifter hävdade två berörda parter att kommissionen hade valt en tillverkare från ett olämpligt jämförbart land, eftersom denne tillverkade mindre kvantiteter celler än de exporterande tillverkarna och dennes moduler tillverkas av tredje parter enligt ett förädlingsavtal.

(44)

Enligt artikel 2.7 i grundförordningen väljer kommissionen inte tillverkare i ett jämförbart land. Den väljer ett tredjeland med marknadsekonomi. Trots kommissionens omfattande ansträngningar för att uppnå ett brett samarbete i alla potentiella jämförbara länder var endast en taiwanesisk tillverkare samarbetsvillig. Denna tillverkare var också den enda samarbetsvilliga tillverkare i undersökningen som sålde både moduler och celler. Denne samarbetsvilliga taiwanesiska tillverkare bedriver slutligen verksamhet i ett tredjeland med marknadsekonomi, vilket i detta ärende fått stöd som jämförbart land av samtliga parter som lämnat synpunkter i denna fråga, inbegripet en av de två parter som väckte denna fråga. Detta påstående avvisades följaktligen, eftersom det inte fanns något alternativ och valet med hänsyn till omständigheterna i fallet var lämpligt.

(45)

Uppgifter från den samarbetsvilliga tillverkaren i det jämförbara landet användes som grundval för fastställandet av normalvärdet, i enlighet med artikel 2.7 a i grundförordningen.

(46)

Kommissionen undersökte först huruvida den totala försäljningsvolymen på hemmamarknaden för tillverkaren i det jämförbara landet var representativ, i enlighet med artikel 2.2 i grundförordningen. Enligt denna bestämmelse är hemmamarknadsförsäljningen representativ om den sammanlagda inhemska försäljningsvolymen för den tillverkaren och försäljningen av den likadana produkten till oberoende kunder på hemmamarknaden motsvarar minst 5 % av varje exporterande tillverkares totala exportvolym av den berörda produkten till unionen under översynsperioden. När det gäller den representativa inhemska försäljningen av den likadana produkten användes de inhemska priser som ledde till lönsam försäljning som normalvärde. När den inhemska försäljningen av den likadana produkten inte var representativ konstruerades normalvärdet i enlighet med artikel 2.3 och 2.6 i grundförordningen. I de fall den likadana produkten inte såldes i representativa volymer beslutade kommissionen att inte tillämpa artikel 2.2 sista meningen i grundförordningen eftersom den representativa försäljningen per företag underskred 1 %, vilket är en för låg andel för att betraktas som representativ enligt den regeln.

(47)

Normalvärdet konstruerades genom att följande adderades till den genomsnittliga kostnad för att tillverka den likadana produkten som den samarbetsvilliga tillverkaren i det jämförbara landet haft under översynsperioden:

(48)

För de produkttyper som såldes på hemmamarknaden adderades de genomsnittliga försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader och den genomsnittliga vinst som noterats för transaktioner med dessa produkttyper vid normal handel på hemmamarknaden. För de produkttyper som inte alls såldes på hemmamarknaden adderades de vägda genomsnittliga försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader som noterats (2–5 %) och den vägda genomsnittliga vinst som uppnåtts (1,5–6 %) för samtliga transaktioner vid normal handel på hemmamarknaden.

(49)

Efter meddelandet av uppgifter hävdade en berörd part att kommissionen vid konstruktionen av normalvärdet inte hade beaktat de strukturella kostnadsfördelar som åtnjuts av kinesiska ”nivå 1-företag” (16). Enligt den parten borde av denna anledning 22 % av tillverkningskostnaden ha dragits av. Samma part invände också mot att kommissionen konstruerat normalvärdet genom att lägga till försäljnings- och administrationskostnader, andra allmänna kostnader och vinst till tillverkningskostnaden. Detta skulle innebära dubbelräkning eftersom förädlingsavgifterna redan innefattar vissa delar av försäljnings- och administrationskostnaderna, de andra allmänna kostnaderna och vinsten.

(50)

En annan berörd part gjorde gällande att kommissionen inte hade tillhandahållit någon uppdelning av volymen och representativiteten för produktionen och försäljningen av celler som producerats av tillverkaren i det jämförbara landet och de moduler som tillverkats inom ramen för förädlingsavtalet. Kommissionen skulle inte ha förklarat hur kostnaden för att tillverka moduler inom ramen för förädlingsavtalet hade beräknats. Samma företag begärde att kommissionen skulle lämna ytterligare uppgifter om beräkningen av det konstruerade normalvärdet för både celler och moduler. Vidare borde kommissionen lämna närmare upplysningar om förädlingspartnerns kostnadsstruktur och storlek, för att man skulle kunna fastställa om partnern i tillräcklig mån kunde utnyttja stordriftsfördelar och om förädlingsavgiften till förädlaren var representativ. Kommissionen borde även bedöma representativiteten för den förädlingsavgift som betalas av tillverkaren i det jämförbara landet, genom att jämföra den med den förädlingsavgift som Jabil mottagit för samma tjänst i unionen.

(51)

Som det nämnts ovan konstruerades normalvärdet, när detta var nödvändigt, i enlighet med artikel 2.3 i grundförordningen (dvs. tillverkningskostnader i ursprungslandet plus försäljnings- och administrationskostnader, andra allmänna kostnader och vinst). De påstådda kostnadsfördelarna för kinesiska nivå 1-företag bör inte beaktas i detta avseende, eftersom någon grund för detta inte anges i grundförordningen. I den berörda inlagan klargjordes inte heller hur den berörda parten kommit fram till nivån 22 %. Kommissionen håller inte med om att addering av försäljnings- och administrationskostnader, andra allmänna kostnader och vinst leder till dubbelräkning. Priset för varje råmaterial som säljs eller tjänst som tillhandahålls i en marknadsekonomi kommer att inbegripa en del av leverantörens försäljnings- och administrationskostnader, andra allmänna kostnader och vinst. Detta påstående strider således mot metoden för att konstruera normalvärde enligt artikel 2.3 i grundförordningen.

(52)

Som det nämnts ovan bedömde kommissionen hur pass representativ hemmamarknadsförsäljning tillverkaren i det jämförbara landet hade. Det detaljerade resultatet av denna bedömning och tillverknings- och försäljningsvolymerna kan inte röjas eftersom det rör sig om tillverkarens affärshemligheter. Kostnaden för att tillverka moduler inom ramen för förädlingsavtalet består av kostnaden för att tillverka de celler som används i modulerna och förädlingsavgiften. Närmare upplysningar om beräkningen av konstruerat normalvärde för både celler och moduler utgör enligt kommissionens bedömning affärshemligheter. Vissa av dessa uppgifter, t.ex. förädlarens kostnadsstruktur, är inte bara konfidentiella utan dessutom otillgängliga för kommissionen samt för tillverkaren i det jämförbara landet. När det gäller detta påstående kan det inte nog framhållas att den berörda parten inte ifrågasätter Taiwan som ett lämpligt tredjeland med marknadsekonomi. I sin tidigare inlaga framhävde den berörda parten fördelarna med Taiwan och avfärdade Förenta staterna och Indien som ej lämpliga jämförbara länder. Det finns inga indikationer på eller några anförda argument från de berörda parterna för att leverantörer av en tjänst till en tillverkare i ett jämförbart tredjeland med marknadsekonomi inte skulle agera enligt marknadskrafterna.

(53)

Dessa påståenden avvisades därför.

(54)

Kommissionen fastställde först exportpriset på grundval av de exportpriser som oberoende kunder i unionen faktiskt har betalat eller ska betala eller på grundval av återförsäljningspriserna för den berörda produkten via närstående importörer i unionen.

(55)

För att undersöka om exportpriserna till unionen var tillförlitliga och med tanke på förekomsten av åtaganden analyserades exportpriserna till unionen i relation till minimiimportpriset enligt åtagandet. Det var nödvändigt att fastställa huruvida exportpriset till unionen sattes till en viss nivå i huvudsak till följd av det minimiimportpris som gällde enligt åtagandet, för att se om det var tillförlitligt. I detta avseende undersökte kommissionen huruvida exportpriset till unionen, som ett vägt genomsnitt för varje exporterande tillverkare som ingick i stickprovet, i betydande mån översteg minimiimportpriset eller ej. Kommissionen undersökte också hur detta pris förhöll sig till priserna för export till tredjeländer.

(56)

För samtliga exporterande tillverkare i stickprovet motsvarade exportpriset till unionen i genomsnitt minimiimportprisets nivå. Tillverkarnas exportpriser till unionen låg vidare väsentligt över exportpriserna till tredjeländer. Exportpriset till unionen påverkades således i väsentlig mån av åtagandet och är således inte tillförlitligt.

(57)

Efter meddelandet av uppgifter anförde en berörd part att detta undersökningsresultat bekräftar att minimiimportpriset utgör ett generellt prisriktmärke för unionens marknad och följaktligen bestämmer prisnivån för alla moduler som säljs i unionen, oavsett var de tillverkas.

(58)

Kommissionen håller inte med om detta. Det faktum att de exporterande tillverkare som ingick i stickprovet, till följd av åtagandevillkoren, inte kunde sälja sina produkter till priser som var lägre än minimiimportpriset hindrade inte andra exporterande tillverkare från både Kina och andra tredjeländer att sälja sina produkter till sådana priser, om det skulle vara lönsamt. Minimiimportpriset kan vidare inte utgöra ett riktmärke eftersom det är en affärshemlighet. Detta påstående avvisades därför.

(59)

I avsaknad av ett tillförlitligt exportpris för dessa kinesiska exporterande tillverkare, till följd av förekomsten av ett åtagande i detta fall, undersökte kommissionen en annan metod för att fastställa exportpriset. Eftersom de exporterande tillverkarna i stickprovet sålde solcellspaneler på världsmarknaden använde kommissionen exportpriser per enhet för solcellspaneler på de största exportmarknaderna utanför EU (Chile, Indien, Japan och Singapore, beroende på den exporterande tillverkaren) för de exporterande tillverkare som ingick i stickprovet, när dessa försäljningspriser inte innefattade skyddstullar. Indien verkade ha infört handelspolitiska skyddsåtgärder, men kommissionen kunde använda uppgifter från de exporterande tillverkare som inte betalade sådana tullar, av det skäl som anges i skäl 60. Efter meddelandet av uppgifter visade det sig att dessa tullar inte längre var i kraft under översynsperioden (se skäl 86).

(60)

När de exporterande tillverkarna exporterade den berörda produkten direkt till oberoende kunder i tredjelandet utgjorde exportpriset per enhet det pris som faktiskt betalades eller skulle betalas för den berörda produkten vid försäljning på export till den berörda tredjelandsmarknaden, i enlighet med artikel 2.8 i grundförordningen.

(61)

När de exporterande tillverkarna exporterade den berörda produkten till tredjelandet via ett närstående företag som agerade som importör fastställdes exportpriset per enhet på grundval av det pris till vilket den importerade produkten först vidaresåldes till oberoende kunder på den berörda tredjelandsmarknaden, i enlighet med artikel 2.9 i grundförordningen. På grundval av de uppgifter som lämnats av de exporterande tillverkarna i stickprovet och som bekräftats av kommissionen justerades i detta fall priset för samtliga omkostnader mellan import och återförsäljning, däribland försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader (0,05–9 %, beroende på uppgifter som rapporterats av och bekräftats för företaget i fråga) och förväntad vinst (1–3 %, beroende på uppgifter som rapporterats av och bekräftats för företaget i fråga). Kommissionen bortsåg från försäljningstransaktioner som innefattade antidumpnings- eller utjämningstullar, eftersom de inte utgjorde ett tillförlitligt mått på priset i avsaknad av åtgärder. De transaktioner i Förenta staterna som innefattade tull uteslöts således, eftersom den stora majoriteten av dessa transaktioner skedde via närstående importörer.

(62)

Efter meddelandet av uppgifter gjorde en berörd part gällande att kommissionen vid konstruktionen av exportpriset på grundval av artikel 2.9 i grundförordningen felaktigt hade gjort justeringar för försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader samt vinst för närstående handlare i Kina och Hongkong.

(63)

Samma berörda part påpekade att några av justeringarna kan ha dubbelräknats när direkta försäljningskostnader adderades (eftersom dessa redan inkluderats i försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader). Parten pekade också på att dess dumpningsnivå jämförd med dess prisunderskridandenivå kunde tyda på vissa räknefel.

(64)

Kommissionen godtog dessa påståenden. En relevant justering för handlarens pålägg i Kina och Hongkong gjordes enligt artikel 2.10 i i stället för enligt artikel 2.9 i grundförordningen. Kommissionen reviderade också sina beräkningar för att undvika dubbelräkning av vissa justeringar. Med anledning av synpunkterna angående dumpning och prisunderskridande upptäckte kommissionen ett skrivfel i sina beräkningar och korrigerade detta. Dessa ändringar i beräkningarna påverkar inte slutsatsen av undersökningen och det förslag som läggs fram. Parten informerades om de ändringar som gjorts efter dennes synpunkter på det slutliga meddelandet av uppgifter och gavs tillfälle att vid behov lämna fler synpunkter.

(65)

För att fastställa exportpriset multiplicerades det exportpris per enhet som fastställts enligt ovan med de volymer som sålts till unionen under översynsperioden.

(66)

Efter meddelandet av uppgifter ifrågasatte en berörd part användningen av exportpriser till tredjeland. Enligt denne skulle Chile och Singapore inte ha särskilt många solenergianläggningar och utgöra en obetydlig andel av den totala cell- och modulexporten från Kina. Samma part begärde att kommissionen skulle tillhandahålla en uppdelning av exportförsäljningen till varje land i det beräknade exportpriset och de vägda genomsnittliga exportpriserna för vart och ett av de fyra undersökta exportländerna, dvs. Chile, Indien, Japan och Singapore.

(67)

En annan berörd part anförde att ändringen av beräkningsmetoden och användningen av priser till tredjeländer för att beräkna exportpriset skulle strida mot artikel 11.9 i grundförordningen, som den tolkats av tribunalen (17).

(68)

Som det förklaras ovan använde kommissionen för varje exporterande tillverkare i stickprovet dennes största exportmarknader. Chile och Singapore utgör inte obetydliga andelar för de berörda exporterande tillverkarna i stickprovet. När det gäller begäran om uppdelning av exportförsäljningen till varje land i det beräknade exportpriset och de vägda genomsnittliga exportpriserna för vart och ett av de fyra undersökta exportländerna noterar kommissionen att dessa uppgifter inbegriper affärshemligheter. De erhölls från de exporterande tillverkarna i stickprovet, och återlämnades till dem med det specifika meddelandet av uppgifter, så att tillverkarna kunde verifiera att uppgifterna använts korrekt i de berörda beräkningarna. Några synpunkter i denna fråga erhölls inte från de exporterande tillverkare som ingick i stickprovet. Följande intervall kan tillhandahållas för att illustrera detta: för Chile mellan 12 och 18 % av berörd(a) exporterande tillverkares export; för Indien mellan 9 och 15 % av berörd(a) exporterande tillverkares export; för Japan mellan 12 och 22 % av exporterande tillverkares export och för Singapore mellan 40 och 60 % av exporterande tillverkares export.

(69)

När det gäller den ändrade metoden stämmer det att metoden för att beräkna dumpningsmarginalen i en översyn i enlighet med den allmänna regeln i artikel 11.9 i grundförordningen ska vara densamma som använts i den ursprungliga undersökning som ledde fram till införandet av antidumpningsåtgärder. Regeln innehåller dock ett undantag som medger att en annan metod används om omständigheterna har ändrats. Som det anges ovan undersöktes effekten av åtagandet på exportpriserna till unionen, varvid förekomsten av ett minimiimportpris konstaterades medföra att dessa priser inte var tillförlitliga. Med tanke på att omständigheterna har ändrats hade kommissionen i enlighet med artikel 11.9 i grundförordningen rätt att använda en annan metod än den som användes i den ursprungliga undersökningen. I den dom som åberopas av den berörda parten anges denna möjlighet uttryckligen, även om rådet beslutade att inte använda den. Slutligen har kommissionens tillvägagångssätt bekräftats av domstolen (18).

(70)

Dessa påståenden avvisades därför.

(71)

Kommissionen jämförde normalvärdet med exportpriserna för solcellspaneler på de största exportmarknaderna utanför unionen för de exporterande tillverkare som ingick i stickprovet (Chile, Indien, Japan och Singapore, beroende på den exporterande tillverkaren).

(72)

När det var motiverat för att få en rättvis jämförelse justerade kommissionen normalvärdet och/eller exportpriset för olikheter som påverkade priserna och prisernas jämförbarhet, i enlighet med artikel 2.10 i grundförordningen. Justeringar gjordes för transport och försäkring (0,02–7 %, beroende på de uppgifter som rapporterats av och verifierats för företaget i fråga), hantering, lastning och därmed sammanhängande kostnader (0–1 %, beroende på de uppgifter som rapporterats av och verifierats för företaget i fråga), kreditkostnader (0,05–0,5 %, beroende på de uppgifter som rapporterats av och verifierats för företaget i fråga) och bankavgifter (0–0,03 %, beroende på de uppgifter som rapporterats av och verifierats för företaget i fråga).

(73)

För de exporterande tillverkare som ingick i stickprovet jämförde kommissionen det vägda genomsnittliga normalvärdet för varje typ av den likadana produkten i det jämförbara landet med det vägda genomsnittliga exportpriset för motsvarande typ av den berörda produkten, i enlighet med artikel 2.11 och 2.12 i grundförordningen.

(74)

De på detta sätt fastställda dumpningsmarginalerna varierar mellan 23,5 % och 31,5 %.

(75)

Som det nämns i skäl 48 påverkades exportpriset till unionen i väsentlig mån av åtagandet och är således inte tillförlitligt. För fullständighetens skull jämförde emellertid kommissionen det vägda genomsnittliga normalvärdet för varje typ av den likadana produkten i det jämförbara landet med det vägda genomsnittliga exportpriset för motsvarande typ av den berörda produkten till unionen. På denna grundval konstaterades dumpningsmarginalerna, uttryckta i procent av priset cif vid unionens gräns, före tull, variera mellan 8,9 % och 14,8 % under översynsperioden.

(76)

Denna beräkning visade att exporterande tillverkare som under översynsperioden omfattades av åtaganden bedrev dumpning. Det bör erinras om att minimiimportpriset enligt åtagandena inte baserades på dumpningsmarginalen. Följaktligen innebar åtagandena inte att den dumpning som fastställts i den ursprungliga undersökningen undanröjdes fullständigt.

(77)

Efter meddelandet av uppgifter klagade en berörd part, som inte var en exporterande tillverkare som ingick i stickprovet, över att inga uppgifter om beräkningen av dumpningsmarginalerna hade lämnats ut.

(78)

Kommissionen noterade att detaljerade beräkningar hade levererats till och verifierats av de exporterande tillverkare i stickprovet som hade lämnat uppgifterna. Ett meddelande av uppgifter till tredje parter utöver den meningsfulla sammanfattning som ges i det allmänna meddelandet av uppgifter och i denna förordning skulle strida mot de tillämpliga bestämmelserna om att uppnå en balans mellan behovet av att respektera affärshemligheter och kravet på processuella rättigheter.

(79)

Som det anges i skälen 55–59 motsvarade exportpriset till unionen i genomsnitt minimiimportprisets nivå, för samtliga exporterande tillverkare i stickprovet. Tillverkarnas exportpriser till unionen låg vidare väsentligt över exportpriserna till tredjeländer. Det är således högst sannolikt att exportpriset till unionen i avsaknad av åtagandet skulle sjunka till nivån för exportpriserna till tredjeländer. Dumpningsmarginalen skulle därför i avsaknad av åtgärder sannolikt variera mellan 23,5 % och 31,5 %, som det fastställts i skäl 74. Dessa dumpningsmarginaler överskrider i betydande mån de som fastställdes på grundval av exportpriset till unionen under översynsperioden (som varierade mellan 400 euro/kW och 700 euro/kW för moduler och mellan 100 euro/kW och 400 euro/kW för celler). Som det fastställts i skäl 75 varierar dessa dumpningsmarginaler mellan 8,9 % och 14,8 %.

(80)

Vid analysen av sannolikheten för fortsatt dumpning om åtgärderna skulle löpa ut granskade kommissionen också följande aspekter: unionsmarknadens attraktionskraft och produktionskapacitet och förbrukning i det berörda landet.

(81)

Under 2012 svarade unionsmarknaden för upp till 60 % av den globala årliga nyinstallerade kapaciteten. Som det anges i skäl 197 har dess betydelse minskat sedan dess och under 2015 svarade den för 14 %. Dess andel väntas förbli betydande i framtiden. Prognoserna för tillväxt av unionens marknad för årlig nyinstallerad kapacitet är dock blygsamma jämfört med resten av världen.

(82)

Unionen förblir dock en viktig marknad med omkring 7,2 GW årlig nyinstallerad kapacitet under översynsperioden, och tre av dess medlemsstater (Frankrike, Tyskland och Förenade kungariket) ingick 2015 bland de tio största marknaderna för solcellsmoduler (19). Det faktum att Kanada, Indien och Förenta staterna har infört och förstärkt sina handelspolitiska skyddsåtgärder mot import från Kina gör vidare dessa marknader mindre attraktiva för exporterande tillverkare från Kina, vilket ökar unionsmarknadens attraktionskraft om åtgärderna skulle löpa ut.

(83)

De kinesiska tillverkarna är fortfarande mycket intresserade av unionens marknad. Trots införandet av antidumpnings- och utjämningsåtgärder 2013 har de behållit en stark position på unionens marknad. Deras andel på modulmarknaden sjönk från 66 % 2012 till 41 % under översynsperioden, medan deras andel på cellmarknaden steg från 7 % 2012 till 16 % under översynsperioden. Detta återspeglar trenden att ett ökande antal unionstillverkare begränsar sin verksamhet till modultillverkningssegmentet och anskaffar celler från tredjeländer. Dessa tillverkare räknas in i unionens tillverkning av moduler. Detta återspeglar också tendensen att de exporterande tillverkare som har produktionsanläggningar i andra tredjeländer än Kina återtar sitt åtagande och säljer till unionen från dessa tredjeländer.

(84)

Som det framgår av undersökningen om kringgående 2015 försökte vissa kinesiska tillverkare undvika åtgärderna genom att kringgå dem via Taiwan och Malaysia, de största tredjeländerna när det gäller import till unionen. Sedan åtgärderna införts har flera åtaganden återtagits. Dessa återtaganden var frivilliga eller berodde på brott mot åtagandet eller på praktiska svårigheter med genomförandet (se fotnot 6 för detaljerade hänvisningar).

(85)

Efter meddelandet av uppgifter hävdade en berörd part att Förenta staterna trots de handelspolitiska skyddsåtgärderna mot import från Kina är en attraktiv marknad till följd av stimulanser och ett mycket högt antal naturliga soltimmar. Enligt samma part och i motsats till ovan beskrivna faktiska omständigheter har dessutom Indien inga handelspolitiska skyddsåtgärder mot import från Kina. Indien skulle också ha planer på att väsentligt utöka sin installerade kapacitet.

(86)

När det gäller Förenta staterna noterade kommissionen att parten inte lämnade någon bevisning för att stimulanserna helt skulle uppväga nackdelarna av tullar för tillverkarna från Kina. Kommissionen hävdade inte att Förenta staternas marknad är oattraktiv utan att förekomsten av tullar minskade dess attraktionskraft. När det gäller Indien genomdrevs inte den föreslagna tullen och den tilläts löpa ut i juni 2014. Även om Indien inte tillämpar tullar är det ändå så att tullar i Kanada och Förenta staterna ökar unionsmarknadens attraktionskraft, om åtgärderna löper ut. Det innebär inte heller att unionens marknad blir oattraktiv eftersom alla andra ovan beskrivna överväganden fortfarande gäller.

(87)

Den lediga kapaciteten hos alla de exporterande tillverkare i Kina som samarbetade med denna undersökning uppgår till cirka 33 %, enligt deras svar för stickprovsurvalet. Enbart dessa företag hade under översynsperioden en ledig kapacitet (omkring 10 GW) som kunde tillfredsställa hela unionens efterfrågan. Det bör noteras att den lediga kapaciteten hos de volymmässigt största samarbetsvilliga tillverkarna är mycket lägre, med ett kapacitetsutnyttjande på 86–97,8 %.

(88)

Efter meddelandet av uppgifter ifrågasatte en berörd part dessa uppgifter och gjorde gällande att de fyra största kinesiska tillverkarna (Trina, JA Solar, Jinko och Canadian Solar) utnyttjade hela sin kapacitet. Enligt denna berörda part svarar dessa fyra tillverkare för mer än 40 % av Kinas totala export (omkring 11,2 GW). För att således uppnå kommissionens siffra på 43 % ledig kapacitet under 2016 skulle samtliga mindre tillverkare ha ett kapacitetsutnyttjande på blott 20 %. Den berörda parten begärde att kommissionen skulle tillhandahålla närmare detaljer om beräkningen av genomsnittsnivån 43 %.

(89)

Kommissionen noterar först att den lediga kapaciteten hos samtliga exporterande tillverkare i Kina som samarbetar med denna undersökning uppskattas till omkring 33 %, inte 43 %. Partens beräkningar enligt ovan baseras vidare på antagandet att JA Solar och Canadian Solar samarbetade med denna undersökning. Dessa två tillverkare samarbetade inte med undersökningen. Kommissionen känner inte till deras kapacitet och kapacitetsutnyttjande, som således inte beaktades i beräkningarna enligt ovan.

(90)

Påståendet avvisades därför.

(91)

Kinas sammanlagda produktionskapacitet för moduler beräknades till 96,3 GW/år för 2015 och väntas uppgå till 108 GW/år för 2016 (20). Samtidigt beräknades den globala efterfrågan uppgå till 50,6 GW för 2015 och väntas öka till 61,7 GW för 2016 (21). De kinesiska tillverkarnas sammanlagda lediga kapacitet överskred således med stor marginal den globala efterfrågan, dvs. med 47,5 % under 2015 och kommer att överskrida den med 42,9 % under 2016.

(92)

Flera parter hävdade att Kinas inhemska efterfrågan har ökat under de senaste få åren, med en nivå på 50 % av solcellsmodulstillverkningen i Kina under första kvartalet 2016. Det påstås att nyinstallationerna i Kina skulle uppgå till omkring 20 GW per år fram till 2020. Som det visas ovan och vidareutvecklas i skälen 186–195 skulle emellertid de kinesiska exporterande tillverkarnas lediga kapacitet kunna tillfredsställa den totala globala efterfrågan i framtiden, inbegripet alla snabbt växande marknader som själva Kina, Indien, Japan och Sydamerika sammantaget.

(93)

Två berörda parter ifrågasatte kommissionens uppgifter om kapacitet i Kina och den globala förbrukningen. En berörd part anförde att ytterligare kapacitet kommer att krävas för att täcka den stigande efterfrågan på solenergianläggningar i Kina och annorstädes inom en nära framtid. Enligt denna part kunde kommissionen inte tillhandahålla några vettiga argument för att den påstått lediga kapaciteten i Kina skulle inriktas på unionens marknad.

(94)

Dessa påståenden behandlas i skälen 190 och 191.

(95)

Mot bakgrund av den beräknade betydande lediga kapaciteten i Kina i kombination med unionsmarknadens attraktionskraft i fråga om storlek och försäljningspris, särskilt när det gäller priserna på den kinesiska exporten till tredjeländer, och tidigare kringgående, drar kommissionen slutsatsen att sannolikheten är stor för att ett upphävande av antidumpningsåtgärderna skulle leda till en betydande ökning av den dumpade importen av solceller och solcellsmoduler från Kina till unionen.

(96)

Den likadana produkten tillverkades av fler än 100 tillverkare i unionen under översynsperioden. De utgör ”unionsindustrin” i den mening som avses i artikel 4.1 i grundförordningen.

(97)

Eftersom fullständiga offentliga uppgifter om tillverkningen inte var tillgängliga, användes alla tillgängliga uppgifter om unionsindustrin för att fastställa den totala tillverkningen i unionen under översynsperioden. Dessa uppgifter innefattade makroekonomiska data från den sökande som inhämtats för dennes räkning av Europressedienst, ett oberoende konsultföretag, de svar angående representativitet som lämnats av berörda parter under skedet före inledande och verifierade frågeformulärssvar från de unionstillverkare som ingick i stickprovet.

(98)

På denna grundval beräknades den sammanlagda tillverkningen i unionen under översynsperioden till omkring 3 409 MW för moduler och 1 270 MW för celler.

(99)

En del av unionsindustrin är vertikalt integrerad och en betydande del av unionsindustrins tillverkning av celler var avsedd för företagsintern användning (96 %). Den öppna marknaden för celler hade således mycket marginell betydelse. Efter meddelandet av uppgifter invände en berörd part mot detta påstående och hävdade att den öppna marknaden utgjorde en stor andel av den totala marknaden för celler (beräknad till 3 409 MW, se tabell 1b). Kommissionen godtog denna rättelse, eftersom den företagsinterna marknaden i unionen endast utgjorde 31,8 % av den totala cellförbrukningen. Detta ändrar dock inte undersökningsresultatet att en betydande andel av unionsindustrins celltillverkning var avsedd för företagsintern användning och inte har någon betydelse för analysen av skada och unionens intresse. Den öppna marknaden för celler tillfredsställs huvudsakligen av import och ej av unionens celltillverkare, med tanke på att flertalet celltillverkare lämnade marknaden under de senaste få åren.

(100)

För att fastställa huruvida unionsindustrin fortsätter att lida skada och fastställa förbrukning och de olika ekonomiska indikatorer som avser unionsindustrins situation, undersökte kommissionen huruvida och i vilken utsträckning den efterföljande användningen av unionsindustrins tillverkning av den likadana produkten (företagsintern användning) måste beaktas i analysen.

(101)

Kommissionen analyserade följande ekonomiska indikatorer på grundval av den totala verksamheten (innefattande industrins företagsinterna användning): förbrukning, försäljningsvolym, tillverkning, produktionskapacitet, kapacitetsutnyttjande, tillväxt, investeringar, lagerhållning, sysselsättning, produktivitet, likviditetsflöde, avkastning på investeringar, förmåga att anskaffa kapital och dumpningsmarginalens storlek. För dessa indikatorer fann kommissionen, i linje med den ursprungliga undersökningen, att den tillverkning som var avsedd för företagsintern användning i lika hög grad påverkades av konkurrens genom import från det berörda landet. De celler som var avsedda för den företagsinterna marknaden användes som huvudkomponent vid tillverkningen av moduler. Den direkta konkurrens genom modulimport från det berörda landet som unionens modultillverkare mötte utövade därför också ett indirekt tryck på de företagsinterna försäljningspriserna och/eller tillverkningskostnaderna för celler som användes i dessa moduler. Importen av celler från Kina utökade dessutom trycket på de modultillverkare som använde internt tillverkade celler. De konkurrerade inte bara med moduler som monterats i tredjeländer av kinesiska celler, utan också med moduler som monterats i unionen med hjälp av importerade celler från Kina.

(102)

I motsats till andra fall (22), där en distinktion mellan den företagsinterna och den öppna marknaden var relevant för skadeanalysen i det att produkter avsedda för företagsintern användning konstaterades inte vara utsatta för direkt konkurrens från import, fastställde kommissionen följaktligen i detta fall att för flertalet ekonomiska indikatorer var det inte berättigat att göra en distinktion mellan den företagsinterna och den öppna marknaden.

(103)

När det gäller lönsamhet granskade kommissionen dock enbart försäljningen på den öppna marknaden. Priserna på den företagsinterna marknaden sattes i enlighet med olika prissättningsstrategier (internpris enligt virtuellt marknadspris, internpris på basis av faktiska kostnader osv.). Dessa priser återspeglade således inte alltid marknadsmässiga priser och kunde inte beaktas vid bedömningen av lönsamhetsindikatorn.

(104)

Efter meddelandet av uppgifter hävdade flera parter att tillståndet för unionens cellindustri borde ha bedömts separat för den företagsinterna marknaden och den öppna marknaden. För det första anförde de att kommissionen inte hade tillhandahållit sunda argument för hur den företagsinterna marknaden ska ha påverkats i lika mån av konkurrens från importen från Kina. För det andra hävdade en part att eftersom kommissionen ansåg att priserna på den företagsinterna marknaden inte var tillräckligt tillförlitliga för att bedöma lönsamheten skulle det vara lika felaktigt att dra slutsatsen att priserna utsattes för tryck till följd av modulimporten. För det tredje skulle en gemensam analys av de två marknaderna motsäga påståendet att cellförbrukningen har minskat mindre än modulförbrukningen under skadeundersökningsperioden. Detta skulle visa att det inte finns något direkt samband mellan importen av moduler och importen av celler och mellan den minskade importen av celler och priserna för de celler som säljs på den öppna marknaden.

(105)

För det första och i motsats till dessa parters påståenden gav kommissionen i skälen 101 och 102 en detaljerad bild av hur den företagsinterna marknaden för celler har påverkats i lika mån av konkurrens från importen från Kina. Eftersom celler är huvudkomponenten i tillverkningen av moduler utövar importen av moduler från Kina ett indirekt tryck på försäljningspriserna för celler på den företagsinterna marknaden, när internpriset baseras på ett virtuellt marknadspris. När internpriset alternativt baseras på faktiska kostnader utövade importerade celler ett tryck på företagen att effektivisera sin produktionsprocess. För det andra och även om priserna på den företagsinterna marknaden var otillförlitliga för lönsamhetsbedömningen ansåg kommissionen att utvecklingen av dessa priser är en relevant faktor för att bedöma huruvida den företagsinterna marknaden utsattes för konkurrens från importen från Kina. För det tredje hävdade kommissionen inte att det finns ett direkt samband mellan importen av moduler och importen av celler. Snarare observerade den att den företagsinterna användningen av celler också utsattes för direkt konkurrens från importen av celler och indirekt konkurrens från importen av moduler, eftersom cellerna på den företagsinterna marknaden används för att tillverka moduler. Slutligen kunde den berörda parten inte bevisa att det inte finns något samband mellan priserna för celler på den öppna marknaden och den minskade importen av celler. Som det framgår av tabell 8b ökade försäljningspriserna för unionens cellindustri när importen av celler från Kina minskade både sett till volym och marknadsandel mellan 2014, när åtgärderna började få full effekt, och översynsperioden. Dessa påståenden avvisades därför.

(106)

Efter meddelandet av uppgifter gjorde Kinas myndigheter gällande att en gemensam analys av den företagsinterna och den öppna marknaden för celler faktiskt innebär att analysen av den öppna marknaden faller bort, eftersom den öppna marknaden enbart motsvarar 4 % av unionens totala cellproduktion. Kommissionen hade således inte undersökt tillståndet för den inhemska industrin i dess helhet och hade således inte uppfullt kraven på ”objektiv[itet]” enligt artikel 3.1 i antidumpningsavtalet.

(107)

Kommissionen kunde inte förstå hur en gemensam analys av den företagsinterna och den öppna marknaden för celler skulle innebära att analysen av den öppna marknaden bortfaller. Kommissionen analyserade ett antal skadeindikatorer för enbart den öppna marknaden, exempelvis lönsamhet, försäljningspriser och avkastning på investeringar. Dessutom analyserades ett antal indikatorer på ackumulerad basis, även i de fall en separat analys av den företagsinterna och den icke-företagsinterna marknaden gjordes (23). Dessa indikatorer utgörs ofta av tillverkning, kapacitet, kapacitetsutnyttjande, investeringar, avkastning på investeringar, sysselsättning, produktivitet, lager och arbetskraftskostnader. Sist men inte minst bör det sägas att skadeindikatorerna för de celltillverkare i unionen som enbart sålde på den öppna marknaden följde samma utveckling, vilket innebär att de slutsatser som dras för unionens hela cellindustri också gäller för dem. Kinas myndigheter framhöll att i de fall det finns en företagsintern marknad för en del av den produkt som är föremål för undersökning säger WTO:s rättspraxis att en jämförande analys måste utföras. Enligt kommissionen är detta krav, om det nu är tillämpligt i detta mycket specifika fall, under alla omständigheter uppfyllt. För den del av unionens celltillverkning som säljs på den företagsinterna marknaden har skada fastställts på grundval av det indirekta pristrycket för de moduler i vilka dessa celler monteras. För den del av unionens cellproduktion som säljs på den öppna marknaden har skadeindikatorerna också bedömts separat och uppvisar samma utveckling som för den företagsinterna delen av marknaden (som till följd av att den svarar för 96 % av unionens tillverkning är praktiskt taget identisk med den ackumulerade bedömningen). Detta påstående avvisades därför.

(108)

Kinas myndigheter hävdade också att påståendet att unionens modultillverkare konkurrerar med moduler som monterats i tredjeländer med kinesiska celler på ett olagligt sätt utvidgar undersökningens räckvidd. Sådana moduler har emellertid ingått i undersökningens räckvidd redan från början, eftersom celler ger modulerna dess ursprung (24). Detta påstående avvisades således.

(109)

Efter meddelandet av uppgifter anförde en annan part att lönsamhetsanalysen på grundval av 4 % av unionens celltillverkning inte skulle vara representativ för en korrekt bedömning av behovet av att bibehålla tullar. Kommissionen noterade att det enbart var lönsamheten som bedömdes separat på grundval av försäljningen av celler till oberoende kunder, av de orsaker som anges skäl 103. För bedömningen av unionsindustrins samlade situation analyserades emellertid alla andra indikatorer på grundval av både den företagsinterna och den öppna marknaden för celler. Detta påstående avvisades därför.

(110)

Jabil monterade moduler på uppdrag av andra företag under översynsperioden i egenskap av kontraktstillverkare. För denna monteringshjälp betalade de andra företagen en avgift. De påtog sig också ett fullständigt kontraktsenligt ansvar för försäljningen av de moduler som monterats av Jabil. De inkomster som Jabil rapporterade härrörde således inte från försäljningen av moduler utan från monteringsavgifter. Kommissionen beslutade således att särskilja Jabils vinstsiffror från vinstsiffrorna för resten av unionens modulindustri (se skälen 160 och 161). För de återstående skadeindikatorerna kunde den montering som Jabil tillhandahållit för icke-samarbetsvilliga modultillverkare inte verifieras och kunde således inte beaktas.

(111)

Efter meddelandet av uppgifter begärde en berörd part ytterligare förtydliganden om vilka uppgifter från Jabil som beaktats eller inte beaktats och orsakerna därtill. För samtliga skadeindikatorer utom lönsamhet har kommissionen beaktat samtliga uppgifter från Jabil som avser samarbetsvilliga modultillverkare i unionen. Enbart dessa uppgifter beaktades eftersom de kunde verifieras, medan kommissionen bortsåg från resten av uppgifterna med tanke på företagets särskilda affärsmodell och att de slutliga försäljningspriserna inte kunde verifieras.

(112)

Kommissionen fastställde unionens förbrukning på grundval av den totala importerade volymen av den berörda produkten samt den totala försäljningsvolymen för den likadana produkten i unionen, inklusive den som var avsedd för företagsintern användning. Unionsindustrins totala försäljning baserades på uppgifter från Europressedienst, vilka i tillämpliga fall korrigerades med hjälp av uppgifter från de svar angående representativitet som lämnats av berörda parter under skedet före inledande och verifierade frågeformulärssvar från de företag som ingick i stickprovet. Som det anges i skäl 116 baserades importuppgifter på Comext och de uppgifter som medlemsstaterna rapporterat till kommissionen enligt artikel 14.6 i grundförordningen (nedan kallade artikel 14.6-databasen). Uppgifterna om förbrukning dubbelkontrollerades mot andra källor (25).

(113)

Förbrukningen i unionen utvecklades på följande sätt:

Tabell 1a

Unionens förbrukning av moduler (MW)

Tabell 1b

Unionens förbrukning av celler (MW)

(114)

Överlag minskade förbrukningen i unionen betydligt mellan 2012 och översynsperioden. Unionens förbrukning av moduler sjönk med 56 %. Efter en dramatisk nedgång med 35 % mellan 2012 och 2013 var dock förbrukningen tämligen stabil 2014 och under översynsperioden.

(115)

Förbrukningen av celler minskade något mindre, dvs. med 26 % under skadeundersökningsperioden. Nedgången skedde främst mellan 2013 och 2014, då förbrukningen sjönk med 26 %. Förbrukningen började dock återhämta sig under översynsperioden, med en uppgång på 4,5 % jämfört med 2014.

(116)

Importvolymerna och importvärdena baserades på olika källor. För 2012 och en del av 2013 baserades de på uppgifter som lämnats av den sökande men inhämtats för dennes räkning av Europressedienst, eftersom moduler och celler under den perioden importerades till unionen inom ramen för positioner i tulltaxan som även täckte andra produkter som inte var föremål för denna undersökning, varför uppgifter från Eurostat inte kunde användas. Efter det att registrering av importen av moduler och celler infördes den 6 mars 2013 (26) kunde Eurostat-uppgifter användas. För återstoden av 2013 samt för 2014 och översynsperioden baserade kommissionen följaktligen sina undersökningsresultat på Comext-databasen (27) och artikel 14.6-databasen.

(117)

Importen till unionen från det berörda landet utvecklades på följande sätt:

Tabell 2a

Import av moduler från Kina (i MW) och dess marknadsandel  (28)

Tabell 2b

Import av celler från Kina (i MW) och dess marknadsandel

(118)

Under skadeundersökningsperioden minskade importvolymerna för moduler från Kina med 73 %, med en motsvarande nedgång i marknadsandel med 39 %, dvs. från 66 % 2012 till 41 % under översynsperioden. Efter det att de befintliga åtgärderna infördes 2013 sjönk importvolymerna för moduler med 45 % mellan 2013 och 2014, medan förbrukningen minskade med 31 %.

(119)

Importvolymerna för celler ökade med 65 % under skadeundersökningsperioden, vilket resulterade i en mycket större ökning av marknadsandelen, dvs. med 123 % (från 7 % 2012 till 16 % under översynsperioden), mot bakgrund av en minskande marknad. Mellan 2013 och 2014 ökade importen av celler med 59 %, vilket medförde att marknadsandelen steg med 10 procentenheter. Även om uppgången inte fortsatte under översynsperioden var importnivån mycket högre under översynsperioden än under 2012 och 2013.

(120)

Kommissionen fastställde importpriserna på grundval av Comext och artikel 14.6-databasen.

(121)

Det genomsnittliga priset för import till unionen från det berörda landet utvecklades på följande sätt:

Tabell 3a

Importpriser för moduler (euro/kW)

Tabell 3b

Importpriser för celler (euro/kW)

(122)

Under skadeundersökningsperioden minskade det genomsnittliga priset för import från Kina med 22 % för moduler och 43 % för celler. För moduler sjönk importpriset under 2012 och 2013, medan det mellan 2013 och 2014, när åtgärderna trätt i kraft, steg med 6,3 %. Importpriset sjönk något igen mellan 2014 och översynsperioden, dvs. med 1,6 %. För celler sjönk importpriset med 43 % under skadeundersökningsperioden. Det minskade med 30 % mellan 2012 och 2013 och fortsatte att sjunka mellan 2013 och 2014 med ytterligare 19,4 %. Det ökade dock något mellan 2014 och översynsperioden, dvs. med 1,4 %.

(123)

Som det anges i avsnitt 3.2.3 hade nästan samtliga exporterande tillverkare som under översynsperioden exporterade moduler och celler från Kina till unionen ingått prisåtaganden, och deras exportpriser till EU bestämdes av dessa prisåtaganden som fastställde ett minimiimportpris. Enbart 1,6 % av modulimportvolymen och 0,6 % av cellimportvolymen skedde utom ramen för minimiimportpriset (29). Dessa exportpriser kunde följaktligen inte betraktas som en relevant indikator för att fastställa de exporterande tillverkarnas potentiella prisbeteende om åtgärderna skulle löpa ut.

(124)

Efter meddelandet av uppgifter hävdade flera parter att exportpriset till EU borde användas för att fastställa prisunderskridande, och de beräknade att på denna basis fanns det inget prisunderskridande. Det stämmer att på grundval av exportpriserna till EU finns inget prisunderskridande för moduler och att prisunderskridandet i fråga om celler är mycket marginellt. Kommissionen ansåg dock att frånvaron av prisunderskridande till följd av efterlevnad av minimiimportpriset inte var den avgörande indikatorn för analysen av unionsindustrins nuvarande situation. Som det anges i skäl 170 fastställde kommissionen att unionsindustrin fortsatte att lida skada av tidigare dumpning, som konstaterats i den föregående undersökningen, och av kringgående, som konstaterats enligt skäl 4, och att industrin inte hade tillräckligt med tid för att återhämta sig.

(125)

Det genomsnittliga priset för import till unionen från tredjeländer baserades också på Comext och artikel 14.6-databasen och utvecklades enligt följande:

Tabell 4a

Moduler – Import från tredjeländer

Tabell 4b

Celler – Import från tredjeländer

(126)

Under skadeundersökningsperioden ökade importen av moduler från tredjeländer till unionen med 30 %. Den största uppgången skedde mellan 2013 och 2014, då volymen steg med 48 %. Denna imports marknadsandel ökade betydligt, från 9 % 2012 till 25 % under översynsperioden. Återigen inträffade den största uppgången mellan 2013 och 2014, då marknadsandelen steg från 13 % till 28 %. Taiwan, Malaysia och Singapore var efter Kina de största exportörerna. Det bör noteras att importen från Taiwan och Malaysia kan ha innefattat kringgående (se skäl 4).

(127)

Importen av celler från andra länder minskade med 47 % under skadeundersökningsperioden. Den största nedgången, 52 %, inträffade mellan 2013 och 2014, medan importen ökade något, dvs. med 9 %, mellan 2014 och översynsperioden. Detta innebar att marknadsandelen sjönk från 70 % 2012 till 51 % under översynsperioden. Mellan 2013 och 2014 sjönk marknadsandelen från 75 % till 48 %, medan den under översynsperioden ökade något, dvs. med 3 procentenheter. Taiwan och Malaysia var de största exportörerna av celler, åtföljda av Kina och Förenta staterna. Det bör noteras att importen från Taiwan och Malaysia kan ha innefattat kringgående (se skäl 4).

(128)

De genomsnittliga exportpriserna för både moduler och celler från tredjeländer minskade betydligt under skadeundersökningsperioden, i linje med de kinesiska priserna och unionens priser. I fråga om moduler sjönk de med 21 % och i fråga om celler med 45 % under skadeundersökningsperioden. Även här bör det sägas att dessa priser kan ha påverkats av kringgående (se skäl 4).

(129)

I enlighet med artikel 3.5 i grundförordningen undersökte kommissionen alla ekonomiska faktorer och förhållanden av betydelse för unionsindustrins tillstånd under skadeundersökningsperioden.

(130)

För analysen av skada skilde kommissionen mellan makroekonomiska och mikroekonomiska skadeindikatorer. Kommissionen bedömde de makroekonomiska indikatorerna på grundval av uppgifter från den sökande, vilka dubbelkontrollerades mot de svar angående representativitet som lämnats av ett antal unionstillverkare under skedet före inledande och mot verifierade frågeformulärssvar från de unionstillverkare som ingick i stickprovet. Kommissionen bedömde de mikroekonomiska indikatorerna på grundval av uppgifter i frågeformulärssvaren från de unionstillverkare som ingick i stickprovet.

(131)

De makroekonomiska indikatorerna är följande: tillverkning, produktionskapacitet, kapacitetsutnyttjande, försäljningsvolym, marknadsandel, tillväxt, sysselsättning, produktivitet, dumpningsmarginalens storlek och återhämtning från tidigare dumpning.

(132)

De mikroekonomiska indikatorerna är följande: genomsnittspriser per enhet, enhetskostnad, arbetskraftskostnader, lagerhållning, lönsamhet, likviditetsflöde, investeringar, avkastning på investeringar och förmåga att anskaffa kapital.

(133)

Unionens totala tillverkning, produktionskapacitet och kapacitetsutnyttjande utvecklades på följande sätt under skadeundersökningsperioden:

Tabell 5a

Moduler – Tillverkning, produktionskapacitet och kapacitetsutnyttjande

Tabell 5b

Celler – Tillverkning, produktionskapacitet och kapacitetsutnyttjande

(134)

Unionens totala produktion av moduler minskade med 26 % under skadeundersökningsperioden, men ökade med 4,5 % mellan 2014 och översynsperioden. Mot en bakgrund av minskande förbrukning följde produktionskapaciteten trenden med minskande produktion och sjönk även den med 25 % under skadeundersökningsperioden. Kapacitetsutnyttjandet var således stabilt mellan början och slutet av skadeundersökningsperioden och nådde 53 % under översynsperioden. Det ökade dock betydligt, dvs. med 9 procentenheter, mellan 2014 och översynsperioden (dvs. en ökning med 19 %). Det bör noteras att de modultillverkare i unionen som ingick i stickprovet hade ett mycket högre kapacitetsutnyttjande under skadeundersökningsperioden, med en nivå på 85 % under översynsperioden, vilket innebär en ökning med 39 % jämfört med 2012 (61 %).

(135)

Unionens produktion av celler ökade med 19 % under skadeundersökningsperioden. Den sjönk med 31 % mellan 2012 och 2013, men steg med 49 % mellan 2013 och 2014 och med ytterligare 15 % mellan 2014 och översynsperioden. Detta sammanföll med införandet av antidumpningsåtgärder i december 2013, varvid förbrukningen minskade kontinuerligt mellan 2012 och 2014 men ökade mellan 2014 och översynsperioden. Samtidigt minskade produktionskapaciteten med 24 % under skadeundersökningsperioden, vilket medförde en väsentlig ökning av kapacitetsutnyttjandet, från 45 % 2012 till 70 % under översynsperioden. I likhet med modultillverkarna hade de celltillverkare som ingick i stickprovet ett mycket högre kapacitetsutnyttjande än den samlade unionsindustrin (86 %), vilket låg kvar på en stabil nivå under skadeundersökningsperioden.

(136)

Slutsatsen är att unionsindustrin minskade sin kapacitet som ett svar på nedgången i förbrukningen. Samtidigt ökade dess produktion under översynsperioden jämfört med 2014, vilket innebar ett ytterligare förbättrat kapacitetsutnyttjande.

(137)

Unionsindustrins försäljningsvolym och marknadsandel utvecklades på följande sätt under skadeundersökningsperioden:

Tabell 6a

Moduler – Försäljningsvolym och marknadsandel

Tabell 6b

Celler – Försäljningsvolym och marknadsandel

(138)

Under skadeundersökningsperioden minskade försäljningsvolymen för moduler med 40 %. Mot en bakgrund av en nedgång i förbrukningen på 56 % innebar detta dock en betydlig uppgång, dvs. med 40 %, i marknadsandelen under skadeundersökningsperioden, med en nivå på 35 % under översynsperioden.

(139)

Unionsindustrins försäljningsvolym i fråga om celler ökade med 9 % under skadeundersökningsperioden. Detta medförde att marknadsandelen ökade från 23 % 2012 till 33 % under översynsperioden, medan förbrukningen minskade i mycket mindre omfattning än för moduler, dvs. med 26 %.

(140)

Mot en bakgrund av sjunkande förbrukning och ikraftträdandet av antidumpningsåtgärder lyckades unionsindustrin höja sina marknadsandelar för både moduler och celler.

(141)

Sysselsättningen och produktiviteten utvecklades på följande sätt under skadeundersökningsperioden:

Tabell 7a

Moduler – Sysselsättning och produktivitet

Tabell 7b

Celler – Sysselsättning och produktivitet

(142)

Mellan 2012 och översynsperioden minskade antalet anställda för modultillverkningen med 64 % och med 38 % i fråga om celltillverkningen. Den största nedgången (53 %) i antalet anställda för modultillverkningen ägde rum mellan 2013 och 2014, en nedgång som vida överstiger produktionsnedgången under samma period (27 %). Antalet anställda för celltillverkningen ökade med 22 % mellan 2013 och 2014, en uppgång som var mycket mindre än ökningen av produktionen, 49 %, under samma period. Detta medförde en betydande produktivitetsökning för både moduler och celler, dvs. med 103 % respektive 94 %, under skadeundersökningsperioden. Mellan 2013 och 2014 ökade produktiviteten i modultillverkningen med 57 % och i celltillverkningen med 22 %.

(143)

Efter meddelandet av uppgifter ifrågasatte en berörd part kommissionens undersökningsresultat angående antalet anställda i unionsindustrin och hävdade att antalet anställda för cell- och modultillverkningen i det största företaget, SolarWorld, hade dubbelräknats. Siffrorna för antalet anställda i SolarWorld och i alla övriga företag som ingick i stickprovet verifierades och det är säkerställt att inga anställda har dubbelräknats i fråga om vertikalt integrerade företag. Detta påstående avvisades således.

(144)

Som det anges i avsnitt 3.2.3 påverkades de exporterande tillverkarnas exportpriser till unionen under översynsperioden av åtagandena och är således inte tillräckligt tillförlitliga för att användas för fastställandet av huruvida dumpning sannolikt skulle fortsätta eller återkomma om antidumpningsåtgärderna tillåts löpa ut.

(145)

En analys av skadeindikatorerna visar emellertid att de åtgärder som införts hade en positiv inverkan på unionsindustrin, som bedöms återhämta sig från effekterna av tidigare dumpning.

(146)

Enbart tre celltillverkare ingick i stickprovet och två av dessa var medlemmar i EU ProSun. De samarbetade i samband med inlämningen av begäran, som innehöll siffrorna för båda tillverkare. Alla siffror för mikroekonomiska indikatorer i fråga om celler som direkt kan spåras till det tredje företaget, som inte är medlem i EU ProSun, anges följaktligen i intervaller, för att skydda konfidentialiteten för denne unionstillverkare som samarbetade med undersökningen.

(147)

De genomsnittliga försäljningspriserna per enhet för unionstillverkarna i stickprovet till icke-närstående kunder i unionen utvecklades på följande sätt under skadeundersökningsperioden:

Tabell 8a

Moduler – Försäljningspriser i unionen

Tabell 8b

Celler – Försäljningspriser i unionen

(148)

Tabellen ovan visar utvecklingen av försäljningspriset per enhet på den öppna marknaden i unionen och motsvarande tillverkningskostnad. Försäljningspriserna sjönk kraftigt, dvs. med 25 % för moduler och med 32 % för celler, under skadeundersökningsperioden. Medan försäljningspriserna för moduler minskade kontinuerligt under skadeundersökningsperioden ökade försäljningspriserna för celler med 5 procentenheter mellan 2014 och översynsperioden. Försäljningen av celler på den öppna marknaden motsvarade mindre än 5 % av den samlade produktionen för tillverkarna i stickprovet och dessutom sålde en tillverkare stora kvantiteter till mycket låga priser eftersom företaget höll på att avsluta sin verksamhet i EU. Analysen av denna indikator kunde därför inte leda till någon meningsfull slutsats. Hos vissa tillverkare i stickprovet överfördes eller levererades celler företagsinternt för tillverkning av moduler enligt olika prissättningsmetoder (internpris motsvarande virtuellt marknadspris, internpris på grundval av faktiska kostnader osv.). Således kunde inte heller analysen av prisutvecklingen för den företagsinterna användningen leda till någon meningsfull slutsats.

(149)

Tillverkningskostnaderna per enhet sjönk kraftigt, dvs. med 46 % för moduler och med 42 % för celler, under skadeundersökningsperioden.

(150)

Försäljningspriserna för moduler var i genomsnitt lägre än tillverkningskostnaderna per enhet, även om skillnaden minskade kontinuerligt under skadeundersökningsperioden och särskilt efter införandet av åtgärder 2013. Medan försäljningspriset bara motsvarade 71 % av modultillverkningskostnaden per enhet 2012, motsvarade det 80 % 2013, 94 % 2014 och 94,5 % under översynsperioden. Skillnaden mellan försäljningspriset och tillverkningskostnaden sjönk således markant, dvs. med 14 procentenheter, mellan 2013 och översynsperioden.

(151)

Försäljningspriset för celler motsvarade 60–67 % av tillverkningskostnaden per enhet 2012, 72–80 % 2013, 65–72 % 2014 och 72–79 % under översynsperioden. Som det emellertid förklaras ovan påverkades utvecklingen under 2014 och översynsperioden markant av en unionstillverkares exceptionellt låga priser. För de två andra företag som ingick i stickprovet var nivåerna 75–80 % 2014 och 81–86 % under översynsperioden, vilket i stort motsvarar utvecklingen för moduler.

(152)

Överlag började industrin återhämta sig från tidigare dumpning men gjorde även ökade ansträngningar för att återfå konkurrenskraft, särskilt genom att höja produktiviteten hos unionsindustrins arbetskraft enligt beskrivningen i skäl 141, vilket medförde produktivitetsförbättringar och ett högre kapacitetsutnyttjande.

(153)

De genomsnittliga arbetskraftskostnaderna för de unionstillverkare som ingick i stickprovet utvecklades på följande sätt under skadeundersökningsperioden:

Tabell 9a

Moduler – Genomsnittlig arbetskraftskostnad per anställd

Tabell 9b

Celler – Genomsnittlig arbetskraftskostnad per anställd

(154)

De genomsnittliga arbetskraftskostnaderna per anställd för både moduler och celler ökade med 16 % mellan 2012 och översynsperioden. Ökningarna orsakades främst av avgångsvederlag i samband med rationaliseringar av antalet anställda och löneinflation.

(155)

Lagernivåerna för unionstillverkarna i stickprovet utvecklades på följande sätt under skadeundersökningsperioden:

Tabell 10a

Moduler – Lagerhållning

Tabell 10b

Celler – Lagerhållning

(156)

Under skadeundersökningsperioden steg lagernivåerna något för moduler, dvs. med 3 %, och betydligt för celler, dvs. med 156 %. Lagernivåerna i procent av den totala tillverkningen sjönk dock för både moduler och celler, dvs. med 66 % respektive 20 %.

(157)

Lagerhållningen kan inte betraktas som en relevant skadeindikator inom denna sektor, eftersom produktion och försäljning främst baseras på orderingång och tillverkarna följaktligen tenderar att hålla begränsade lager.

(158)

Lönsamhet, likviditetsflöde, investeringar och avkastning på investeringar för de unionstillverkare som ingick i stickprovet utvecklades på följande sätt under skadeundersökningsperioden:

Tabell 11a

Moduler – Lönsamhet, likviditetsflöde, investeringar och avkastning på investeringar

Tabell 11b

Celler – Lönsamhet, likviditetsflöde, investeringar och avkastning på investeringar

(159)

Kommissionen fastställde lönsamheten för de unionstillverkare som ingick i stickprovet genom att uttrycka nettovinsten före skatt för försäljning av den likadana produkten till icke-närstående kunder i unionen i procent av omsättningen för denna försäljning.

(160)

Som det anges i skäl 110 utgör ett företag i stickprovet, Jabil, ett monteringsföretag och är inte involverat i modulförsäljning. Jabil hade en annorlunda lönsamhetsutveckling. Det var kontinuerligt lönsamt under skadeundersökningsperioden och höjde sin lönsamhet under översynsperioden, då det nådde 5–15 %. Företaget uppnådde dock sin vinst på basis av den avgift som dess kunder betalade för monteringshjälpen och inte på basis av modulförsäljning. Företaget hade inte heller några utgifter för försäljning av moduler, till exempel marknadsföringskostnader (enbart kostnader för att finna nya kontraktstillverkare). Dess kostnadsstruktur skilde sig också från kostnadsstrukturen för en typisk modultillverkare som helt tar ansvar för tillverkning och försäljning av sin produkt. Exempelvis hade Jabil lägre rörelsekapital, lagerhållningskostnader, kortfristiga skulder, kortfristiga fordringar och FoU-kostnader.

(161)

Kommissionen observerade att lönsamhetssiffran i första kolumnen i tabell 11a kombinerade siffror från två olika kategorier av företag. Å ena sidan innefattade siffran modultillverkare som tillverkar produkten och säljer den. Å andra sidan innefattade den även det i stickprovet innefattade företaget Jabil, vilket enbart monterar moduler. För att få en realistisk uppfattning om industrins situation beslutade kommissionen att göra en åtskillnad mellan de två kategorierna i sin vidare analys. Den lade således till en andra kolumn i tabell 11a, som ansågs mer tillförlitlig för bedömningen av lönsamheten för unionens modulindustri.

(162)

Modultillverkarna i stickprovet, exklusive Jabil, gjorde förluster under skadeundersökningsperioden. Förlusterna minskade dock med 244 % under skadeundersökningsperioden. De sjönk med 5,5 procentenheter under 2013 jämfört med 2012. Detta sammanföll i tiden med åtgärdernas ikraftträdande (de provisoriska åtgärderna trädde i kraft den 6 juni 2013). Förlusterna minskade avsevärt mer, dvs. med 18,5 procentenheter, mellan 2013 och 2014, då åtgärdernas verkan sträckte sig över hela året. Under översynsperioden steg förlusterna något, dvs. med 0,8 procentenheter. Detta berodde emellertid främst på förlusterna hos en unionstillverkare, som sedermera beslutade att upphöra med tillverkning. Samtidigt fortsatte alla övriga unionstillverkare i stickprovet att ytterligare minska sina förluster under översynsperioden jämfört med 2014.

(163)

Efter meddelandet av uppgifter invände flera parter mot att Jabil undantagits från lönsamhetssiffrorna för resten av unionens modulindustri. De anförde att Jabil var ett sällsynt exempel på en lönsam tillverkare och att uteslutningen inte är förenlig med beslutet att godta en tillverkare i ett jämförbart land som använder ett liknande förädlingsavtal för att få moduler för försäljning monterade av ett annat företag. Tvärtemot vad dessa parter hävdar har kommissionen inte undantagit Jabil från lönsamhetsanalysen. För att få en mer meningsfull känslighetsanalys har den snarare tagit fram två separata grupper av data. Dessa visar att unionsindustrin, även om Jabil tas med, i genomsnitt och som helhet gör förluster. Det framgår också att stora skillnader råder mellan olika unionstillverkare beroende på deras affärsmodell, enligt vad som beskrivs i skälen 110 och 160. Påståendet måste därför avvisas. Kommissionen observerade vidare att det under alla omständigheter inte råder inkonsekvens mellan tillvägagångssättet för tillverkaren i det jämförbara landet och tillvägagångssättet för unionsindustrin. Tillverkaren i det jämförbara landet liknar ganska mycket Jabils kunder och har en annorlunda affärsmodell än Jabil. Medan tillverkaren i det jämförbara landet helt tar ansvar för försäljningen av de moduler som monterats av ett annat företag utgör Jabil ett monteringsföretag som tar ut en förädlingsavgift från sina kunder för sin monteringshjälp. Det är också av detta skäl som kommissionen för skadeanalysen har inriktat sig på transaktioner mellan Jabil och övriga unionstillverkare som befinner sig i samma situation som tillverkaren i det jämförbara landet (se skäl 52).

(164)

För celltillverkarna minskade förlusterna med 2 % under skadeundersökningsperioden. Förlusterna minskade med 31,9 procentenheter mellan 2012 och 2013, men ökade med 20,3 procentenheter mellan 2013 och 2014 och med ytterligare 10,7 procentenheter mellan 2014 och översynsperioden. Lönsamheten för celltillverkningen påverkades dock av två extraordinära händelser. Dels ändrade en tillverkare i stickprovet som etablerat sig på marknaden under skadeundersökningsperioden rapporteringen av vissa tillverkningskostnader under de senaste åren av skadeundersökningsperioden, vilket medförde stora förluster. Dels noterade en annan tillverkare i stickprovet väldigt låga försäljningspriser och mycket höga förluster under översynsperioden, då tillverkaren höll på att upphöra med produktionen. Den tredje tillverkaren i stickprovet noterade dock kontinuerligt minskade förluster under skadeundersökningsperioden.

(165)

Likviditetsflödet netto visar unionstillverkarnas förmåga att självfinansiera sin verksamhet. Liksom lönsamheten utvecklades det negativt mellan 2012 och översynsperioden. För moduler minskade nettolikviditetsflödet med 11 % under skadeundersökningsperioden, medan det för celler sjönk med 44 % under samma period. Likviditetsflödesfluktuationerna under 2014 för både moduler och celler påverkades av de extraordinära händelser som ägde rum i fråga om en stor unionstillverkare. Dels förvärvade företaget en befintlig fabrik för ett lågt inköpspris, dels omstrukturerade företaget sin skuld. Under 2015 fortsatte tillverkaren att göra stora avbetalningar på sina lån, vilket medförde ett negativt likviditetsflöde från den finansiella verksamheten. Det måste noteras att denna tillverkare rapporterade ett positivt likviditetsflöde från rörelseverksamheten och ett väsentligt förbättrat rörelseresultat jämfört med 2014. Två andra modultillverkare i unionen hade ett positivt och förbättrat likviditetsflöde under översynsperioden, medan de två övriga celltillverkarna hade ett negativt likviditetsflöde, som dock höll på att förbättras.

(166)

När det gäller investeringar visar tabellerna ovan att unionsindustrin ökade sina investeringar för moduler med 2 % mellan 2012 och översynsperioden. Investeringarna ökade med 40 % mellan 2013 och 2014 och med 98 % mellan 2013 och översynsperioden.

(167)

Det totala investeringarna för celler sjönk med 61 % mellan 2012 och översynsperioden. Den allmänna utvecklingen av investeringar för celler påverkades återigen av beslutet av en unionstillverkare i stickprovet att upphöra med produktionen. Samtidigt ökade investeringarna för de två övriga tillverkarna i stickprovet fyrfaldigt mellan 2014 och översynsperioden.

(168)

Efter meddelandet av uppgifter påpekade flera parter att investeringarna för celler hade sjunkit under skadeundersökningsperioden och inte hade påverkats positivt av de införda åtgärderna. För det första och även om detta stämmer för stickprovet i dess helhet, påverkades denna utveckling, enligt vad som sägs i det föregående skälet, av det beslut om att upphöra med produktionen som fattades av en unionstillverkare som ingick i stickprovet. Denna tillverkare gjorde betydande investeringar i början av perioden men nästan inga alls i slutet av perioden. För det andra gjorde en annan tillverkare i stickprovet nystartinvesteringar under 2013 som återspeglas i den stora ökningen av de samlade investeringarna för det året. För det tredje, och efter ikraftträdandet av åtgärder som började påverka företagens lönsamhet, ökade investeringarna för hela stickprovet mellan 2014 och översynsperioden, vilket återspeglar det faktum att de två tillverkare i stickprovet som stannade kvar på marknaden ökade sina investeringar fyrfaldigt under den perioden. Följaktligen avvisades påståendet att investeringarna inte hade påverkats positivt av de införda åtgärderna.

(169)

Avkastningen på investeringar motsvarar vinsten i procent av det bokförda nettovärdet av investeringar. Avkastningen förblev negativ under skadeundersökningsperioden till följd av unionsindustrins nettoförluster. Avkastningen på investeringar för moduler förbättrades med 4 procentenheter under skadeundersökningsperioden, och förbättrades betydligt 2014 och under översynsperioden jämfört med 2013, dvs. med 7 respektive 8 procentenheter. I fråga om celler minskade avkastningen på investeringar med 25,8–28,4 procentenheter under skadeundersökningsperioden.

(170)

Överlag fortsatte unionsindustrin att lida skada under skadeundersökningsperioden, med tanke på den korta perioden efter införandet av de ursprungliga åtgärderna, dumpningsmarginalens storlek och den skadenivå som konstaterats i den föregående undersökningen. Dessutom bidrog det kringgående som konstaterats enligt skäl 4 också till att skadan fortsatte. Från mitten av 2013 (de provisoriska åtgärderna trädde i kraft den 6 juni 2013) och särskilt under 2014 (det första år då antidumpningsåtgärderna gällde hela året) och under översynsperioden började emellertid unionsindustrin att gradvis återhämta sig.

(171)

Ett antal skadeindikatorer visade en positiv utveckling. I fråga om moduler ökade unionsindustrin sin försäljning i unionen med 2,8 % och därmed sin marknadsandel med 9,4 % mellan 2014 och översynsperioden. Under samma period ökade unionsindustrin sin företagsinterna användning och försäljning i unionen av celler med 6,3 % och behöll en marknadsandel på 33 %. Under samma period höjde också unionsindustrin sitt kapacitetsutnyttjande, med 9 procentenheter för moduler och 8 procentenheter för celler, genom att både höja produktionen och minska den befintliga kapaciteten. Unionsindustrin förbättrade dessutom sin produktivitet betydligt och minskade därigenom gapet mellan dess försäljningspriser och dess genomsnittliga tillverkningskostnader. Vidare upphörde det tidigare prisunderskridandet för exporten från Kina till följd av att exportörerna iakttog minimiimportpriset (inget prisunderskridande för moduler och enbart marginellt prisunderskridande för celler under översynsperioden). Även om unionsindustrin fortfarande gjorde förluster under översynsperioden minskade de således betydligt i fråga om moduler, jämfört med 2012 och 2013. I fråga om celler minskade dock inte unionsindustrins förluster eftersom, som det anges i skäl 165, dessa förluster påverkades av de extraordinära händelser som inträffade för två av tillverkarna i stickprovet. För den tredje tillverkaren i stickprovet minskade däremot förlusterna under översynsperioden, och detta företag följde således samma trend som observerats för moduler.

(172)

Unionsindustrin ökade också sina investeringar för både moduler och celler med 41 % respektive 63 % mellan 2014 och översynsperioden.

(173)

Trots alla ansträngningar och de positiva effekterna av dessa kunde unionsindustrin ändå inte återhämta sig från den tidigare dumpning som bedrivits av de kinesiska exportörerna. Som det anges ovan noterade både cell- och modultillverkare förluster under översynsperioden och hade negativa likviditetsflöden och avkastningar på investeringar. Trots att modulimporten från Kina minskade var dess marknadsandel högre än unionstillverkarnas. I fråga om celler ökade importen betydligt under översynsperioden sett till volym (med 65 %) jämfört med 2012, och dess marknadsandel ökade därmed. Importen av celler från Kina utövade också ett indirekt tryck på modulmarknaden för företagsinterna tillverkare, som således förhindrades att växa ytterligare. Importen från Kina fortsatte följaktligen att säljas på unionens marknad i betydande volymer och till priser som understeg unionsindustrins tillverkningskostnad.

(174)

Efter meddelandet av uppgifter hävdade flera parter att kommissionen inte hade bedömt den inverkan på unionsindustrin som utövades av importen av moduler från tredjeländer, som skedde i betydande volymer och till priser som var lägre än de kinesiska.

(175)

Kommissionen erkände att inverkan av modulimporten från tredjeländer utgör en viktig faktor för bedömningen av EU-industrins situation. Denna import var emellertid mycket mindre betydande än importen från Kina – den förras marknadsandel var 25 % (inbegripet moduler som i verkligheten kom från Kina, inom ramen för kringgående) medan Kinas marknadsandel var 41 % under översynsperioden (och med tanke på kringgåendet ännu högre). Marknadsandelen för importen från tredjeländer sjönk dessutom med 10 % mellan 2014 och översynsperioden, medan importen från Kina ökade sin marknadsandel med 4,9 % under samma period. Dessa två faktorer visar att importen från Kina hade en mycket större inverkan på unionsindustrin än importen från tredjeländer. Dessutom var priserna för moduler från tredjeländer inte lägre än priserna för importen från Kina. Som det visas i tabell 4a uppgick det vägda genomsnittliga priset för all import från tredjeländer till 550 euro/kW under översynsperioden, vilket var högre än det genomsnittliga kinesiska exportpriset, som var 544 euro/kW. Detta påstående avvisades därför.

(176)

När det gäller celler gjorde flera parter gällande att skadan hade vållats av importen från tredjeländer, eftersom den sjunkande lönsamheten under översynsperioden jämfört med 2014 berodde på den minskade importen från Kina och den samtidiga ökningen av importen från tredjeländer.

(177)

För det första och som det anges i skäl 164 influerades de ökade förlusterna under översynsperioden för tillverkarna i stickprovet av de extraordinära händelser som inträffade för två av celltillverkarna i unionen, medan den tredje (och största) tillverkaren höjde sin lönsamhet under översynsperioden jämfört med 2014. För det andra och även om importen från Kina minskade med 3 procentenheter mellan 2014 och översynsperioden ökade den med 7 procentenheter mellan 2013 och översynsperioden, trots att åtgärderna trätt i kraft. Följaktligen fortsatte importen från Kina att ha en betydande inverkan på unionsindustrin. För det tredje ökade visserligen importen från tredjeländer med 2 procentenheter mellan 2014 och översynsperioden, men minskade med 24 procentenheter mellan 2013 och översynsperioden. Inverkan av importen från tredjeländer på unionsindustrin minskade således under perioden efter införandet av åtgärder. Påståendet att skadan hade vållats av import från tredjeländer avvisades följaktligen.

(178)

Efter meddelandet av uppgifter anförde Kinas myndigheter att vissa skadeindikatorer hade förbättrats först under översynsperioden och inte omedelbart efter införandet av åtgärder. Således skulle det inte finnas något tydligt samband mellan införandet av åtgärder och de olika positiva utvecklingstrenderna.

(179)

Kommissionen erkände att vissa skadeindikatorer, till exempel marknadsandel, tillverkning och kapacitetsutnyttjande i fråga om moduler, förbättrades först under översynsperioden och inte under 2014. Med hänsyn till dumpningsmarginalens storlek och den skada som konstaterats i den föregående undersökningen tog det emellertid viss tid att vända den negativa utveckling som gällde för hela industrin. Detta kan förklaras av att unionsindustrin vid tidpunkten för införandet av de ursprungliga åtgärderna befann sig i en konsolideringsprocess, som innebar att många tillverkare redan var i konkurs eller nära konkurs men lämnade marknaden först under 2014. Detta hade en viktig inverkan på samtliga makroekonomiska indikatorer, vilka även innefattade dessa företag. Det kan också noteras att vissa indikatorer, exempelvis marknadsandel, tillverkning, kapacitetsutnyttjande och produktionskapacitet, utvecklades negativt på nivån för hela unionsindustrin men visade en positiv utveckling redan under 2014 för de unionstillverkare inom både modul- och cellsektorn som ingick i stickprovet. Detta påstående avvisades följaktligen.

(180)

Flera berörda parter hävdade att unionsindustrin går bra och till fullo har återhämtat sig från den tidigare skadan. Efter meddelandet av uppgifter upprepade parterna detta påstående. I synnerhet skulle siffrorna i årsredovisningarna för SolarWorld och Jabil, som med stor marginal utgör de största modultillverkarna i unionen, visa att deras unionsverksamhet hade vuxit under de senaste få åren och att de hade ökat sina produktionsvolymer, sin kapacitet, sitt kapacitetsutnyttjande och sin exportförsäljning och produktivitet, medan tillverkningskostnader och lagernivåer hade sjunkit.

(181)

De unionstillverkare som ingick i stickprovet (däribland Jabil och SolarWorld) ökade sina produktionsvolymer, sin kapacitet, sitt kapacitetsutnyttjande och sin exportförsäljning och produktivitet, medan de sänkte sina tillverkningskostnader och lagernivåer under 2014 och översynsperioden. Påståendet att industrin till fullo har återhämtat sig från den tidigare skadan motsägs dock av resultaten av undersökningen, som baseras på faktiska verifierade uppgifter för de unionstillverkare som ingick i stickprovet. I synnerhet baseras många mikroekonomiska indikatorer bara på försäljningen till oberoende kunder i unionen (exempelvis lönsamhet, likviditetsflöde och avkastning på investeringar). Vidare har vissa av företagen i stickprovet en betydande tillverkning utanför unionen, som inte innefattas i de mikroekonomiska indikatorerna. I motsats till detta inriktas de offentligt tillgängliga ekonomiska dokumenten på samtliga verksamheter som bedrivs av de berörda företagen och lämnar ofta uppgifter om den konsoliderade nivån för hela koncerner. Slutsatserna om unionsindustrins ekonomiska situation enligt artikel 3.5 i grundförordningen baserades således inte på offentligt tillgängliga ekonomiska dokument utan på de mer detaljerade och verifierade uppgifter om situationen i unionen som enbart tillhandahållits inom ramen för undersökningen. Vidare baserades slutsatserna om unionsindustrins tillstånd på uppgifter från samtliga unionstillverkare som ingick i stickprovet och inte enbart från SolarWorld och Jabil. När det slutligen gäller Jabil och som det förklaras ovan sysslade detta företag bara med att montera moduler, utan att påta sig ett fullständigt kontraktsenligt ansvar för modulförsäljningen. Detta påstående avvisades därför.

(182)

Efter meddelandet av uppgifter hävdade en berörd part att kommissionen borde ha beaktat effekterna av de storskaliga investeringar som gjorts av SolarWorld. Dessa skulle ha inverkat negativt på företaget och branschen som helhet, med tanke på företagets betydande andel av unionsindustrins produktion.

(183)

För det första gjordes de investeringar som parten hänvisar till under 2015 och berörde inte enbart celler och moduler utan också annan tillverkning i EU, till exempel plattor (31). Dessa investeringar hade följaktligen endast en partiell inverkan på lönsamhetsbedömningen för företagets modul- och cellverksamhet. För det andra och som det påpekats av andra parter uppnådde SolarWorld-koncernen positiva resultat för 2016 (32) i både sin europeiska och icke-europeiska verksamhet. Detta verkar i detta skede inte tyda på att investeringarna har inverkat negativt på företaget. Detta påstående avvisades därför.

(184)

För att bedöma sannolikheten för fortsatt skada om åtgärderna mot importen från Kina skulle löpa ut analyserades den potentiella inverkan av importen från Kina på unionens marknad och unionsindustrin, i enlighet med artikel 11.2 i grundförordningen.

(185)

Som det visas i avsnitt 4.5 fortsatte unionsindustrin att lida skada under översynsperioden. Som det beskrivs i avsnitt 3.3 ovan kommer dumpningen sannolikt att fortsätta om åtgärderna tillåts löpa ut. Vidare har det fastställts att de exporterande tillverkarna sålde till dumpade priser till både tredjeländer och unionen och skulle komma att sälja sina produkter på unionens marknad till ännu lägre priser än de priser som de för närvarande tillämpar, om åtgärderna tilläts löpa ut.

(186)

Kinas produktionskapacitet för moduler beräknades till 96,3 GW/år för 2015 och väntas uppgå till 108 GW/år för 2016 (33). Samtidigt beräknades den globala efterfrågan till 50,6 GW för 2015 och väntas under 2016 stiga till 61,7 GW (34) eller, enligt en annan källa (35), 68,7 GW. Därför drog kommissionen slutsatsen att de kinesiska tillverkarnas totala lediga kapacitet med stor marginal överskrider den globala efterfrågan, dvs. med 47,5 % för 2015 och med 42,9 % eller, beroende på källa, 36 % för 2006. Enligt en annan källa var den totala globala efterfrågan 58 GW (36) under 2015, vilket skulle medföra att de kinesiska tillverkarnas lediga kapacitet var 39,8 % under 2015.

(187)

Även om ingen ny kapacitet installerades i Kina i framtiden, skulle den befintliga kapaciteten betydligt överskrida den beräknade globala årliga efterfrågan på solenergianläggningar. I det mest sannolika scenariot (nedan kallat medelscenariot) skulle efterfrågan uppgå till 97 GW (37) eller 95 GW (38) under 2020, vilket helt skulle täckas av befintlig kinesisk kapacitet. Kinas kapacitet för tillverkning av solcellsmoduler har vuxit stadigt under de tio senaste åren. Exempelvis mer än fördubblades kapaciteten mellan 2012 och 2015 (från 43,8 GW (39) 2012 till 96,3 GW 2015). För enbart 2016 har ytterligare 2 GW kapacitet tillkännagetts eller angetts vara under uppförande i Kina, enligt BNEF. Det finns ingen bevisning som tyder på att landets kapacitet inte skulle fortsätta att expandera inom en nära framtid, med tanke på att kapaciteten oupphörligt utvidgats under åtminstone de fem senaste åren. Även i det mindre sannolika scenariot (nedan kallat det övre scenariot) med en årligt ökande global efterfrågan på upp till 120 GW (40) under 2020, är det således sannolikt att enbart de kinesiska tillverkarna skulle kunna tillfredsställa hela efterfrågan, eftersom deras befintliga kapacitet skulle behöva utvidgas i mycket lägre takt än den som noterats tidigare, närmare bestämt med blott 11,3 % på fyra år.

(188)

Efter meddelandet av uppgifter ifrågasatte flera berörda parter de uppgifter om kapacitet i Kina och global förbrukning som använts av kommissionen. De anförde att Solar Power Europe inte skulle vara en tillräckligt tillförlitlig källa, eftersom den enbart beaktar moduler som redan anslutits till nätet, medan IHS och BNEF skulle ge en mer korrekt bild eftersom de beaktar de moduler som köpts för installation.

(189)

Kommissionen har dock redan i skälen ovan analyserat IHS uppgifter och beräkningar, medan uppgifterna från BNEF inte skiljer sig avsevärt från IHS uppgifter (41). De uppskattningar som gjorts av BNEF och IHS motsvarar varandra exakt för 2016 (68,7 GW i det försiktiga scenariot och 70,7 GW i det optimistiska scenariot) och 2017 (72,9 GW respektive 77,5 GW), medan de skiljer sig åt marginellt för 2018 (BNEF: 83 GW; IHS: 82 GW) (42), vilket är det sista år för vilket BNEF har gjort en uppskattning. Detta påstående avvisades därför.

(190)

Samma parter ifrågasatte också den nivå för total ledig kapacitet som fastställts av kommissionen. En berörd part hävdade att den uppgick till 70 GW 2016. Parten angav dock ingen informationskälla eller någon metod på grundval av vilken denna siffra fastställts. Även om den är korrekt skulle den uppskattade lediga kapaciteten fortfarande vara tillräcklig för att täcka hela den globala efterfrågan, till och med i den mest optimistiska beräkningen för 2016 (70,7 GW (43)). Ingen av de andra parterna lämnade någon uppskattning eller citerade någon studie eller rapport som skulle visa att kommissionens beräkning av ledig kapacitet borde revideras ned. Detta påstående ändrar följaktligen inte de slutsatser som dragits enligt ovan.

(191)

Flera berörda parter hävdade före och efter meddelandet av uppgifter att nivå 1-företag hade mycket mindre överkapacitet än de kvarvarande nivå 2- och nivå 3-företagen. Enligt BNEF uppskattas nivå 1-företag i Kina ha 46 GW produktionskapacitet för moduler 2016, vilket är lägre än den sammanlagda kapaciteten för nivå 2- och nivå 3-företag, vilken uppskattas till 62 GW (44). Samtliga nivåer av kinesiska företag är dock aktiva på världsmarknaden. Det var inte enbart nivå 1-företag som exporterade till unionen efter införandet av de befintliga åtgärderna, utan även nivå 2- och nivå 3-företag, låt vara i mindre volymer (de senares andel av den totala importen från Kina uppskattades till 13,6 % 2014). Därför ansåg kommissionen att kapaciteten för samtliga typer av exporterande tillverkare i Kina borde beaktas vid fastställandet av tillgänglig ledig kapacitet i Kina.

(192)

Efter meddelandet av uppgifter ifrågasatte en berörd part undersökningsresultatet att överkapaciteten för samtliga typer av exporterande tillverkare borde beaktas vid fastställandet av tillgänglig ledig kapacitet i Kina.

(193)

Kommissionen påpekade att redan den tillgängliga kapaciteten hos nivå 1-företagen motsvarade 90 % av världens totala förbrukning 2015 (beräknad till 50,6 GW). Dessutom visar det faktum att nivå 2- och nivå 3-företag exporterat till EU, oavsett om det rör sig om små volymer, att dessa företag är aktiva på unionens marknad och inte begränsar sin försäljning till enbart kinesiska eller andra marknader. Slutligen väntas importen från nivå 2- och nivå 3-företag öka betydligt efter det att det åtagande som ingåtts av till övervägande del nivå 1-företag nyligen återtagits. Detta påstående avvisades således.

(194)

Flera parter gjorde både före och efter meddelandet av uppgifter gällande att överkapaciteten i Kina var betydligt överskattad, eftersom efterfrågan på solenergianläggningar har ökat stadigt på global nivå. Den globala årliga efterfrågan ökade visserligen med 25 % mellan 2014 och 2015 (från 40,3 GW till 50,6 GW) (45). Som det anges ovan överskrider emellertid de kinesiska tillverkarnas uppskattade överkapacitet den nuvarande efterfrågan med 47,5 %. Även i det mest optimistiska scenariot för ökningen av den globala efterfrågan skulle således de kinesiska tillverkarna högst sannolikt ha tillräckligt med ledig kapacitet för att tillfredsställa denna efterfrågan. Detta påstående avvisades därför.

(195)

När det gäller celler uppskattas de kinesiska exporterande tillverkarnas befintliga kapacitet till 76,6 GW 2016, en ökning med 12 % jämfört med 2015 (68 GW) (46). Eftersom den globala efterfrågan på celler i stora drag motsvarar den globala efterfrågan på moduler hade de kinesiska exporterande tillverkarna en överkapacitet i fråga om celler på 25,6 % 2015 och 19,5 % 2016. Dessutom svarade Kina för 72,8 % av den globala befintliga kapaciteten för celler under 2016, vilket väsentligt översteg kapaciteten i alla andra tredjeländer. De följande fyra största tredjeländerna med tillgänglig kapacitet är mycket mindre än Kina (Taiwan: 11 GW; Malaysia: 4 GW; Sydkorea: 2,7 GW; Japan: 1,9 GW). På denna grundval drog kommissionen slutsatsen att Kina också har en betydande överkapacitet i cellproduktionen.

(196)

Flera parter hävdade att unionens marknad inte längre skulle vara attraktiv för kinesiska tillverkare. Enligt dessa parter skulle Kinas tillverkning av celler och moduler snarare komma att inriktas mot de snabbt expanderande marknaderna i Asien, till exempel Japan och Indien. Kinas inhemska efterfrågan har dessutom stigit under de senaste få åren, och nådde 50 % av landets solcellsmodultillverkning under första kvartalet 2016. Det hävdas att nyinstallationer på omkring 20 GW kommer att ske varje år i Kina fram till 2020. Mot bakgrund av det ökande antalet solenergianläggningar i Kina, Indien och andra marknader i Sydostasien skulle följaktligen den kinesiska tillverkningen av solcellsmoduler i huvudsak komma att inriktas mot att tillfredsställa den ökande efterfrågan på dessa marknader.

(197)

Det stämmer att unionens marknad inte längre är lika betydelsefull som den var tidigare, då den svarade för upp till 60 % av den årliga globala installerade kapaciteten (2012). Unionen väntas inte heller vara en snabbt expanderande marknad. Prognoserna för tillväxt på unionens marknad är tämligen blygsamma jämfört med i övriga världen. Enligt Solar Power Europes medelscenario väntas den årliga solenergiförbrukningen i Europa öka från 8,2 GW till omkring 15 GW 2020 (47). Solar Power Europes uppskattning inkluderar emellertid även länder utanför EU (Turkiet, Schweiz osv.), och dess tillväxtprognos för de 28 EU-medlemsstaterna är ännu mindre optimistisk, dvs. cirka 11,6 GW (48) 2020. Unionen förblir inte desto mindre en viktig marknad, med en andel på 14 % av världsmarknaden, och denna andel väntas förbli betydande i framtiden. Tre av dess medlemsstater (Förenade kungariket, Tyskland och Frankrike) var bland de tio största marknaderna för solcellsmoduler under 2015. Som det visas ovan skulle de kinesiska exporterande tillverkarnas överkapacitet kunna tillfredsställa den totala globala efterfrågan i framtiden, inbegripet alla snabbt växande marknader som själva Kina, Indien, Japan och Sydamerika sammantaget. Sist men inte minst har införandet och förstärkningen av handelspolitiska skyddsåtgärder av bland annat Kanada och Förenta staterna minskat dessa marknaders attraktionskraft, vilket ytterligare höjer unionsmarknadens attraktionskraft om åtgärderna skulle löpa ut.

(198)

Trots införandet av antidumpnings- och utjämningsåtgärder 2013 förblev de kinesiska exporterande tillverkarna mycket intresserade av unionens marknad, vilket visas av att de har behållit en stark position på denna. Som det visas i avsnitt 4.4 hade importen av moduler och celler från Kina en marknadsandel på 41 % respektive 16 % under översynsperioden, och den har lyckats försvara (och till och med förbättrat i fråga om celler) sin marknadsposition jämfört med importen från tredjeländer. Volymen och marknadsandelen för importen av moduler från Kina överstiger vida vad som noteras för tredjeländer; dessa svarade sammanlagt för enbart 25 %. När det gäller celler hade tredjeländer en marknadsandel på 51 % under översynsperioden, en andel som sjönk markant (med 32 %) jämfört med 2013 då deras marknadsandel var 75 %. Trots att åtgärderna trädde i kraft 2013 ökade dessutom importen av celler från Kina med 77,8 % mellan 2013 och översynsperioden. Som det framgår av undersökningen om kringgående 2015 försökte vissa kinesiska tillverkare undvika åtgärderna genom att kringgå dem via Taiwan och Malaysia, de största tredjeländerna när det gäller import till unionen.

(199)

Efter meddelandet av uppgifter ifrågasatte flera parter undersökningsresultatet att unionens marknad skulle förbli en attraktiv marknad för kinesiska exporterande tillverkare. En av parterna påpekade att prognoserna för tillväxt på unionens marknad som helhet borde revideras ned med tanke på att nyinstallationer i unionen under de första nio månaderna av 2016 sjönk med 18 % jämfört med det föregående året, vilket leder till en tämligen pessimistisk bedömning att efterfrågan i unionen för 2016 kommer att uppgå till 7,1 GW. Detta skulle också leda till dystra utsikter för utvecklingen av unionens efterfrågan fram till 2020. Parten hävdade också att de tre största marknaderna i unionen (Förenade kungariket, Tyskland och Frankrike) skulle förlora ytterligare attraktionskraft i framtiden.

(200)

En uppskattad total efterfrågan i unionen på 7,1 GW, som den berörda parten hänvisar till, utgör faktiskt ett tämligen bra resultat för 2016 eftersom det i stort överensstämmer med Solar Power Europes ursprungliga bedömning enligt medelscenariot för 2016 (7,3 GW) (49). Partens bedömning att efterfrågan i unionen utifrån detta kommer att följa det lägre scenariot fram till 2020 stöds således inte av de uppgifter som parten själv lämnar. Även om efterfrågan kommer att följa det värsta tänkbara scenariot och unionsmarknadens andel av den globala marknaden minskar innebär detta inte nödvändigtvis att unionens marknad blir oattraktiv för kinesiska exportörer, eftersom alla övriga ovan beskrivna undersökningsresultat förblir giltiga. Även om unionsmarkadens relativa andel av den globala efterfrågan kan sjunka förblir den attraktiv för de kinesiska exportörerna. I annat fall skulle det kringgående som konstaterats i undersökningarna nyligen beträffande Malaysia och Taiwan inte förekomma.

(201)

När det gäller påståendet att Kina kommer att installera solenergisystem motsvarande 20 GW per år fram till 2020, fann kommissionen i sin undersökning bevisning för att Kina inte skulle kunna uppnå detta höga mål. Enligt marknadsinformationsrapporter kommer detta mål att sänkas till följd av avsaknad av nätinfrastruktur, ett grundläggande överutbud på marknaden och ett underskott i fonden för subventionering av förnybara energikällor (50). Konjunktursvängningarna på Kinas solenergimarknad diskuteras ytterligare i skäl 356.

(202)

Efter meddelandet av uppgifter hänvisade en part till ett pressmeddelande från Kinas nationella energiförvaltning, där det tillkännagavs att minst 105 GW solcellsenergikapacitet kommer att installeras fram till 2020 enligt femårsplanen för utveckling av solenergi. Enligt parten skulle detta ytterligare öka efterfrågan i Kina.

(203)

Målet om 105 GW ackumulerad installerad kapacitet är ganska lågt satt och kommer enligt BNEF (51) att uppnås redan 2017. Följaktligen är detta låga mål irrelevant eftersom det tyder på nolltillväxt efter 2017, i motsats till prognoserna om att Kinas marknad kommer att växa. Kommissionen har redan i skäl 201 analyserat ett scenario för tillväxt på Kinas marknad, även om det var lägre än 20 GW per år fram till 2020. Detta påstående avvisades således.

(204)

Kommissionen analyserade också huruvida importen från Kina skulle säljas på unionens marknad till priser som var lägre än de nuvarande priserna i unionen, om åtgärderna tilläts löpa ut.

(205)

Nästan samtliga exporterande tillverkare som under översynsperioden exporterade moduler och celler från Kina till unionen hade ingått prisåtaganden, och deras exportpriser till EU bestämdes således av dessa prisåtaganden som fastställde ett minimiimportpris. Dessa exportpriser kunde följaktligen inte betraktas som en relevant indikator för att fastställa de exporterande tillverkarnas potentiella prisbeteende om åtgärderna skulle löpa ut.

(206)

Därför användes i stället de priser till tredjeländer som tillämpades av de exporterande tillverkare som ingick i stickprovet. Exporten till tredjeländer från de exporterande tillverkare som ingick i stickprovet konstaterades under översynsperioden underskrida de priser som togs ut av unionstillverkarna i stickprovet med i genomsnitt 2,2 % i fråga om celler och 5,6–9,2 % i fråga om moduler. Dessa siffror visar det genomsnittliga prisunderskridandet per exporterande tillverkare (den lägsta och den högsta marginalen bland företagen). För celler noteras bara en prisunderskridandemarginal, som utgör det genomsnittliga prisunderskridandet för den enda exporterande tillverkare i stickprovet som exporterade celler till unionen.

(207)

För att kunna bedöma undersökningsresultaten avseende prisunderskridande begärde en av parterna att det vägda genomsnittliga priset skulle delas upp på de fyra undersökta exportländerna (Chile, Indien, Japan och Singapore). För att beräkna prisunderskridandet har det vägda genomsnittliga priset per tredjeland inte beaktats, utan det vägda genomsnittliga priset för samtliga fyra exportländer sammantaget, vilket korrekt återspeglar de kvantiteter och priser som noterats för denna export. Denna begäran avvisades därför.

(208)

Efter meddelandet av uppgifter hävdade en berörd part att de exporterande tillverkarna inte skulle ha incitament att öka sin försäljning till unionen om åtgärderna löper ut. Kommissionen trodde inte på denna hypotes. Som det framgår av de fastställda prisunderskridandemarginalerna skulle de exporterande tillverkarna kunna höja sina försäljningsvolymer till EU om åtgärderna tilläts löpa ut. Eftersom deras priser till unionen skulle vara lägre än unionstillverkarnas priser är det rimligt att anta att exporten från Kina skulle sträva efter en ökad marknadsandel i unionen. Detta påstående avvisades således.

(209)

Följaktligen drog kommissionen slutsatsen att exporten från Kina till unionen skulle ske till priser som var lägre än unionsindustrins nuvarande priser, och att de kinesiska exportörerna sannolikt skulle höja sina försäljningsvolymer och marknadsandelar om åtgärderna tilläts löpa ut.

(210)

Mot bakgrund av ovanstående drar kommissionen slutsatsen att det finns en betydande ledig kapacitet i Kina för tillverkning av både moduler och celler. Unionens marknad förblir attraktiv sett till storlek och försäljningspriser, särskilt jämfört med prisnivån för exporten från Kina till tredjeländer, vilket också visas av det tidigare bedrivna kringgåendet. Följaktligen finner kommissionen att det finns stor sannolikhet för att ett upphävande av antidumpningsåtgärderna skulle leda till fortsatt dumpning som innebär fortsatt skada för unionsindustrin.

(211)

Flera berörda parter hävdade både före och efter meddelandet av uppgifter att om kommissionen skulle finna att unionsindustrin fortfarande lider skada är denna vållad av ett flertal andra faktorer enligt nedan, vilka kumulativt ansvarar för hela skadan:

(212)

När det gäller det första påståendet erkänner kommissionen, enligt avsnitt 5.3.2, att ändringarna och, i vissa medlemsstater, avbrytandet eller avslutandet av stimulanssystemen medförde en nedgång i unionens förbrukning under perioden 2012–2014, efter den topp i förbrukningen som ägde rum 2011. Denna betydande förbrukningsnedgång gjorde det svårare för unionsindustrin att växa. Kommissionen fann emellertid i den föregående undersökningen att unionsindustrin hade tvingats sänka sina priser främst till följd av trycket från den dumpade importen och inte till följd av de ändrade stimulanssystemen (52). Inflödet av dumpad import från Kina var följaktligen huvudorsaken till den skada som lidits inom ramen för den tidigare undersökningen. Trots nedgången i förbrukningen mellan 2012 och översynsperioden med 56 % lyckades unionsindustrin höja sin marknadsandel för moduler med 40 % och för celler med 47 %. Unionsindustrin kunde också börja höja sina försäljningsvolymer mellan 2014 och översynsperioden, när väl åtgärdernas skyddsverkan förverkligades, som det beskrivs i skäl 171. Industrin sänkte också sina kostnader betydligt (se tabellerna 8a och 8b) och höjde sitt kapacitetsutnyttjande. Mot bakgrund av de gällande åtgärderna kunde således unionsindustrin trots förbrukningsnedgången börja återhämta sig från den tidigare skadan. Detta påstående avvisades därför.

(213)

När det gäller det andra påståendet stämmer det att unionsindustrins kapacitet inte kan jämföras med de kinesiska exporterande tillverkarnas kapacitet under de senaste åren. För det första uppnådde de kinesiska företagen en massiv tillverkningskapacitet och överkapacitet under en period då de tog över ett antal marknader i världen, delvis tack vare dumpade priser, som fastställts inte bara av Europeiska kommissionen utan även av amerikanska och kanadensiska myndigheter. Inflödet av stora volymer av dumpad import hade däremot motsatt effekt på de tillverkare som utsattes för dessa otillbörliga affärsmetoder. I den föregående undersökningen (53) fastställde kommissionen att unionsindustrin 2010 uppnådde en vinst på 10 % med en liknande befintlig kapacitet (6 983 MW 2010 och 6 467 MW under översynsperioden). Den massiva dumpade importen från Kina medförde att unionsindustrins lönsamhet sjönk dramatiskt och hindrade effektivt den från att göra nya investeringar för att uppnå stordriftsfördelar. Genom åtgärdernas skyddsverkan fick unionsindustrin möjlighet att konsolidera sig och avsevärt sänka sina kostnader under 2014 och översynsperioden, och unionsindustrin har nu möjlighet att utvecklas i riktning mot att dra nytta av stordriftsfördelar. Efter meddelandet av uppgifter ifrågasatte en part detta påstående. Parten hävdade att investeringarna minskade efter införandet av åtgärder och inte möjliggjorde stordriftsfördelar. I motsats till detta påstående kan det emellertid konstateras att investeringarna faktiskt ökade under översynsperioden i fråga om både moduler och celler, jämfört med de tidigare åren. Därför tillbakavisades även detta påstående.

(214)

När det gäller det tredje påståendet fastställde kommissionen (se tabellerna 4a och 4b) att de genomsnittliga importpriserna från Kina var något högre i fråga om celler och något lägre i fråga om moduler än de respektive genomsnittliga priserna för import från tredjeländer. Priserna för importen av celler från Kina var 4 % högre än importpriserna från tredjeländer, medan priserna för importen av moduler från Kina var 1 % lägre. Detta påstående var således faktiskt felaktigt och avvisades därför. Påståendet att importen från tredjeländer gör åtgärderna ineffektiva diskuteras i skälen 324 och 325.

(215)

När det gäller det fjärde påståendet visade undersökningen att det genomsnittliga priset för import av moduler från Kina var konstant lägre än unionstillverkarnas genomsnittliga försäljningspriser i EU. Exempelvis var det genomsnittliga importpriset från Kina under översynsperioden 544 euro/kW (54), medan det genomsnittliga priset i unionen var 593 euro/kW. Således var även detta påstående faktiskt felaktigt och avvisades följaktligen. Mot bakgrund av detta drog kommissionen slutsatsen att unionsindustrin fortsatte att lida väsentlig skada i den betydelse som avses i artikel 3.5 i grundförordningen.

(216)

Efter meddelandet av uppgifter anförde en berörd part att skadan vållas av åtgärderna, eftersom dessa höjer cellkostnaderna för modultillverkare som inte är vertikalt integrerade. Som det anges i avsnitt 6.4.1 har emellertid modultillverkarna tillgång till billiga celler från tredjeländer och utbudet av sådana celler var tillräckligt. Detta påstående avvisades således.

(217)

Detta avsnitt inriktas på intresset hos unionens modultillverkare. Intresset hos unionens celltillverkare analyseras i avsnitt 6 – partiell interimsöversyn.

(218)

Det finns fler än 100 kända modultillverkare. Unionsindustrin företräds av intresseorganisationen EU ProSun, som utgör den sökande. EU ProSun företräder 31 tillverkare i unionen av plattor, celler och moduler.

(219)

Om åtgärderna fortsätter kommer unionsindustrin att kunna behålla sin ökade marknadsandel i unionen och återhämta sig från väsentlig skada. Som det anges i skäl 137 ökade unionsindustrins marknadsandel i unionen från 25 % år 2012 till 35 % under översynsperioden. Med tanke på försäljningspriserna för kinesiska moduler i tredjeländer och den stora lediga kapaciteten i Kina kommer de kinesiska modulerna, som det fastställs i avsnitt 4.6, att säljas i unionen till priser som understiger minimiimportpriset och i högre volymer, om åtgärderna skulle löpa ut. En fortsättning av åtgärderna skulle således skydda unionsindustrin från ett intensivt och otillbörligt pristryck som importen från Kina annars skulle utöva.

(220)

Om åtgärderna inte förlängs kan stora FoU- och kapitalinvesteringar som gjorts i unionens modultillverkning bli överflödiga, eftersom de inte på ett enkelt sätt kan flyttas över till produktiv användning inom andra sektorer. Om unionens modultillverkare går i konkurs kommer flertalet av de 6 300 personer som är involverade i modultillverkningen att förlora sin sysselsättning. Denna arbetskraft är i stor utsträckning högkvalificerad. Om åtgärderna däremot fortsätter kommer unionsindustrin att få mer tid på sig att fullständigt återhämta sig från effekterna av tidigare dumpning.

(221)

Efter meddelandet av uppgifter uppmanade en part kommissionen att identifiera de cell- och modultillverkare som inte stödde åtgärderna. Kommissionen klargjorde att ingen av de parter som ansåg sig ingå i unionsindustrin gav sig till känna och motsatte sig åtgärderna. Samma part begärde att kommissionen skulle ta bort de unionstillverkare som tillverkade plattor från förteckningen över de 31 företag som företräds av EU ProSun. Kommissionen klargjorde att EU ProSun företräder 29 cell- och modultillverkare i unionen.

(222)

Efter meddelandet av uppgifter ifrågasatte flera parter att åtgärderna skulle vara i unionsindustrins intresse. Dessa parter höll inte heller med om att de dumpade kinesiska produkterna utövade ett otillbörligt pristryck på unionsindustrin. De anförde också att kommissionen drevs av målet att behålla unionsindustrins marknadsandel och att kommissionen skyddade en liten del av solenergiindustrin på bekostnad av hela förädlingskedjan inom solenergisektorn.

(223)

Kommissionen erinrade om att handelspolitiska skyddsåtgärder enligt grundförordningen syftar till att skydda unionsindustrin mot väsentlig skada som vållas av dumpning, förutsatt att åtgärder ligger i unionens intresse. I denna översyn vid giltighetstidens utgång fann kommissionen att dumpning och fortsatt skada sannolikt skulle inträffa om åtgärderna tilläts löpa ut. Kommissionen konstaterade även att unionens marknad för solcellsmoduler hade minskat av ett flertal skäl, som inte var relaterade till införandet av åtgärder i enlighet med vad som sägs i skäl 270. Den ökade marknadsandelen för unionsindustrin är därför huvudindikatorn som visar att åtgärderna varit effektiva.

(224)

Därför drar kommissionen slutsatsen att fortsatta åtgärder beträffande moduler helt klart ligger i unionsindustrins intresse.

(225)

Ett betydande antal företag i tidigare och senare led i unionen begärde, antingen individuellt eller via sina intresseorganisationer, att åtgärderna skulle avslutas av det skälet att de inte ligger i unionens intresse. Företagen hävdade att åtgärderna har oförutsedda, negativa effekter för en överväldigande majoritet av arbetstillfällena i den europeiska solenergisektorn. De anförde att åtgärderna vållar prisökningar för solenergianläggningar, vilket dämpar efterfrågan och får många negativa konsekvenser för sysselsättningen i senare och tidigare led. De bredare politiska målen angående klimatförändringar och främjande av förnybara energikällor skulle också påverkas negativt. De framhöll att omständigheterna förändrats sedan de slutgiltiga åtgärderna antogs i december 2013, särskilt övergången från stödsystem med fasta priser (exempelvis inmatningspriser och inmatningspremier) till anbudsförfaranden, uppnående av nätparitet för solenergi i vissa regioner i unionen eller för vissa grupper av kunder och unionens ratificering av Parisavtalet om klimatförändringar inom ramen för UNFCCC i oktober 2016. Slutligen gjorde vissa parter gällande att det inte fanns tillräckligt med modultillverkning inom unionen för att täcka unionens efterfrågan, att åtgärderna blev ineffektiva till följd av ökad export från tredjeländer och att åtgärderna i huvudsak gynnat tredjeländers exportörer.

(226)

Två icke-närstående importörer av moduler gav sig till känna och lämnade svar på frågeformuläret, som sedermera verifierades enligt beskrivningen i skäl 28. Dessa icke-närstående importörer skickade också ett flertal ytterligare inlagor där de beskrev varför de ansåg att åtgärderna borde avslutas. Importörer av solcellspaneler skulle lida av svag lönsamhet. De tillhandahöll även en förteckning över andra importörer och grossister som gått i konkurs eller avsevärt minskat antalet anställda sedan registrering av kinesiska solcellsmoduler infördes i mars 2013. Några av dessa företag ansåg att införandet av åtgärder mot kinesiska solcellsmoduler var huvudorsaken till deras insolvens, exempelvis Gehrlicher. De icke-närstående importörerna hävdar att åtgärderna höjer priset för solenergi och därmed minskar efterfrågan.

(227)

De icke-närstående importörerna gjorde också gällande att prisåtagandet på grundval av ett minimiimportpris vållar nackdelar för dem och andra företag i senare led som är aktiva på internationella marknader, till exempel teknik-, upphandlings- och byggbolag, eftersom åtagandet begränsar deras förmåga att köpa moduler av ledande kinesiska nivå 1-tillverkare. Åtagandet tillåter inte parallell försäljning av den produkt som är föremål för undersökning i unionen och utanför unionen. De kinesiska exportörerna kan därför inte leverera moduler till icke-närstående importörer som också är aktiva på marknader utanför unionen (till exempel Schweiz eller Förenta staterna) om de ingår i de icke-närstående importörernas grossistförsäljningsportfölj inom unionen. Detta skulle innebära betydande nackdelar för dessa företags verksamhet som grossister och projektutvecklare på den globalt växande solcellsmarknaden.

(228)

De icke-närstående importörerna hävdade också att åtgärderna i deras nuvarande form skapar en betydande ytterligare affärsrisk och administrativ börda. De ytterligare administrativa åtgärderna, t.ex. de certifikat som måste utfärdas av CCCME och de grundliga kontroller som utförs av unionens tullmyndigheter, förlänger enligt dem den samlade tiden mellan order och leverans från 7 till 11 veckor.

(229)

Kommissionen fann att marknadsandelen för kinesiska moduler på unionens marknad även efter införandet av åtgärder var relativt hög. Trots att den minskade från 66 % 2012 var den ändå hög och uppnådde 41 % under översynsperioden. Kina hade således den största marknadsandelen för moduler i unionen, eftersom unionsindustrins marknadsandel under översynsperioden uppgick till 35 %. Oberoende importörer kunde också köpa solcellsmoduler från tredjeländer. De samarbetsvilliga importörerna ersatte åtminstone i viss mån kinesiska moduler med moduler från tredjeländer. De samarbetsvilliga importörerna agerade också som grossister och systemintegrerare (55), och sålde följaktligen också unionsindustrins moduler, varför de drog nytta av både den höjda marknadsandelen för import från resten av världen och unionsindustrins ökade marknadsandel. De sämre resultaten för de samarbetsvilliga importörerna måste följaktligen delvis förklaras av sjunkande efterfrågan i unionen, i enlighet med den upp- och nedgångscykel som unionens solcellsindustri gick igenom och som diskuteras närmare i avsnitt 5.3.2.

(230)

Förbudet mot parallellförsäljning infördes för att undvika kompensationsaffärer som kunde undergräva åtagandet. Ytterligare administrativa åtgärder mot importen från Kina infördes för att förbättra övervakningen av åtgärderna och undvika alla former av kringgående som kunde undergräva åtagandet.

(231)

Efter meddelandet av uppgifter gjorde flera parter gällande att kommissionen hade bortsett från importörernas intresse. Enligt dessa höjde åtgärderna inköpspriserna för solcellsprodukter. Importörernas drabbades således av minskad efterfrågan.

(232)

Kommissionen observerade att huvudmålet med åtgärderna var att återupprätta ett icke-skadevållande pris för den produkt som konstaterats vara dumpad. Detta leder logiskt till en viss höjning av priset på den dumpade produkten. De kinesiska dumpade produkterna hade haft en mycket hög marknadsandel i unionen innan åtgärderna infördes. Deras marknadsandel minskade efter det att åtgärderna införts. Som det diskuteras utförligt i avsnitt 5.3 fann kommissionen emellertid att denna prisökning till följd av återupprättandet av en icke-skadevållande prisnivå endast hade en begränsad inverkan på den samlade efterfrågan i unionen. Kommissionen drog således slutsatsen att icke-närstående importörer endast drabbats marginellt av den efterfrågenedgång som åtgärderna vållat.

(233)

Mer än 140 företag i senare led registrerades som berörda parter. Företagen i senare led utgörs av företag som installerar solcellspaneler, teknik-, upphandlings- och byggbolag, drifts- och underhållsföretag och företag som sysslar med projektfinansiering. Medan en majoritet av företagen enbart registrerades som berörda parter utan uppföljning lämnade omkring 30 företag mer underbyggda inlagor där de motsatte sig åtgärderna. Tre teknik-, upphandlings- och byggbolag lämnade ett svar på frågeformuläret. Fler än 400 företag i senare led från samtliga medlemsstater undertecknade dessutom ett öppet brev där de begärde att åtgärderna skulle avslutas.

(234)

Fler än 30 Europatäckande och nationella organisationer som företräder solcellsföretag skickade brev där de motsatte sig åtgärderna. Bland dessa fanns European Association of Electrical Contractors (AIE), som sade sig företräda intressena hos unionens installeringsföretag på europeisk nivå. De mest aktiva intresseorganisationerna var SPE och Safe. Safe är en ad hoc-sammanslutning av 50 tyska företag, medan SPE säger sig vara den mest representativa intresseorganisationen för solenergiindustrin i Europa med fler än 100 europeiska medlemmar, varav fler än 80 stöder deras ståndpunkt angående avslutande av åtgärderna för både solcellsmoduler och celler.

(235)

EU ProSun påpekade att flera stora nationella intresseorganisationer hade en neutral inställning till åtgärderna, även om vissa av dem är medlemmar av SPE. Detta gäller i synnerhet Bundesverband Solarwirtschaft (BSW), Tyskland (Europas största solenergiorganisation); British Photovoltaic Association (BPVA); Syndicat des Energies Renouvenables (SER), Frankrike; och ANIE Rinnovabili (sektionen för förnybar energi inom Confindustria), Italien. EU ProSun hävdade också att man hade stöd från 150 europeiska installeringsföretag. Inget installeringsföretag har dock trätt fram med öppet stöd för åtgärderna. Europeiska fackliga samorganisationen och IndustriALL European Trade Union skickade ett gemensamt brev där de stödde åtgärderna. En tysk intresseorganisation för energikonsumenter (Bund der Energieverbraucher) skickade ett brev med stöd för åtgärderna på en nivå som återspeglar kostnadsbesparingar från teknisk utveckling.

(236)

Efter meddelandet av uppgifter ifrågasatte EU ProSun påståendet att inget installeringsföretag hade trätt fram med öppet stöd för åtgärderna. EU ProSun framhöll ett brev från 150 installeringsföretag med stöd för åtgärderna och ett brev som undertecknats av två medlemmar av Fachpartnerbeirat der Solar World AG, vilka båda skickades i oktober 2016. Kommissionen noterade att de 150 installeringsföretagen hade begärt anonymitet, varför kommissionen fortsatte att anse att de inte hade trätt fram med öppet stöd för åtgärderna. Kommissionen noterade också att Fachpartnerbeirat der Solar World AG sade sig representera fler än 800 installeringsföretag, men namnen på dessa tillhandahölls inte. Kommissionen bekräftade dock att de två installeringsföretag som undertecknat ett öppet brev på uppdrag av Fachpartnerbeirat der Solar World AG hade trätt fram med öppet stöd för åtgärderna.

(237)

De parter som av hänsyn till unionens intresse motsatte sig åtgärderna hävdade att företagen i senare led svarar för mer än 80 % av sysselsättningen och förädlingsvärdet i den europeiska solenergivärdekedjan. De framhöll det mycket högre antal arbetstillfällen som skapades av dem jämfört med unionens cell- och modultillverkare. SPE lade fram en rapport som utarbetats av Ernst & Young och som angav att sektorn i senare led sysselsätter fler än 110 000 personer. Rapporten beskrev dock inte metoden för hur detta stora antal anställda hade räknats fram. En annan part uppgav att sektorn i senare led sysselsatte omkring 65 000 personer, baserat på ett antagande om cirka 7 heltidsekvivalenter/MW/år. Inte heller denna part underbyggde emellertid sina påståenden.

(238)

Utifrån en analys av vissa representativa projekt vad gäller markmonterade solcellsprodukter och solcellsprodukter inom sektorn för kommersiella fastigheter och bostadssektorn fann kommissionen att antalet arbetstillfällen i sektorn i senare led inte översteg 50 000. Denna siffra baseras på antagandet att en total installation (inbegripet projektutveckling, förberedelser på plats, distribution, logistik, faktisk installering och indirekta kostnader för alla dessa verksamheter) i genomsnitt kräver 5,2 heltidsekvivalenter/MW/år (56), medan drift och underhåll kräver cirka 0,08 heltidsekvivalenter/MW/år. Med tanke på att cell- och modultillverkningen skapar omkring 8 000 arbetstillfällen är emellertid påståendet att sektorn i senare led genererar ett avsevärt större antal arbetstillfällen än tillverkningen av celler och moduler korrekt.

(239)

I sin undersökning fann kommissionen också att flertalet av arbetstillfällena i solcellssektorn i senare led består i att installera moduler på tak över bostadsfastigheter och kommersiella fastigheter och att installera dem på marken. Dessa arbeten kräver vanligtvis inte några betydande kapitalinvesteringar speciellt inriktade på installation av solpaneler – många verktyg och maskiner som kranar, grävmaskiner, borrar osv. kan också användas för annat byggnadsarbete. Medan några installeringsföretag enbart är inriktade på solpanelssektorn och kan utföra arbeten med mycket högt förädlingsvärde är det många installeringsföretag som utför även andra arbeten inom bygg- eller energisektorn eller som enkelt kan gå över till de sektorerna, utan större inverkan på sina inkomster. En berörd part hävdade att många installeringsföretag nyligen hade gått över till byggsektorn till följd av låga marginaler inom solpanelsinstallering och ökade marginaler inom byggnadssektorn i Tyskland. Överlevnaden eller den ekonomiska situationen för många installeringsföretag är följaktligen inte beroende av enbart solcellssektorn.

(240)

Detsamma gäller också till viss del för flertalet av de teknik-, upphandlings- och byggbolag som gav sig till känna i undersökningen. De flesta av dessa är också involverade i utvecklingen av andra förnybara energikällor eller utgör stora byggbolag med projekt inom den allmänna byggnadssektorn. Åtgärdernas inverkan på inkomsterna för och sysselsättningen i företagen i senare led beror på hur åtgärderna påverkar efterfrågan, vilket behandlas i avsnitt 5.3.

(241)

Efter meddelandet av uppgifter invände flera parter mot kommissionens ståndpunkt att rapporten från Ernst & Young inte förklarade metoden för beräkning av sysselsättningen i solcellssektorn i senare led. Solar Power Europe lämnade några ytterligare uppgifter om denna metod. Dessa ytterligare uppgifter ändrade inte kommissionens ståndpunkt att metoden fortfarande var oklar, och i synnerhet angav varken rapporten eller de ytterligare uppgifterna hur många personer som sysselsattes vid installering av ett representativt solpanelsprojekt inom varje huvudsegment.

(242)

Efter meddelandet av uppgifter gjorde flera parter gällande att kommissionen hade underskattat antalet arbetstillfällen i sektorn i senare led i unionen. Dessa parter lämnade ytterligare rapporter som uppskattade antalet arbetstillfällen till 120 250 (57) i unionen 2014, enligt Eurobserver, och till 31 600 i Tyskland 2015, enligt GWS/DIW/DLR (58).

(243)

Kommissionen observerade att rapporten från GWS/DIW/DLR omfattade den totala sysselsättningen inom hela förädlingskedjan inom solenergisektorn. De 31 600 arbetstillfällen som anges i rapporten inkluderar följaktligen även sektorn i tidigare led samt tillverkning av celler och moduler. Sektorn i tidigare led i Tyskland antas sysselsätta flera tusen personer – enbart Wacker hävdade att de tillhandahöll omkring 3 000 arbetstillfällen. Tillverkarna av utrustning för tillverkning av celler och moduler och tillverkarna av återstående utrustning hävdade också att de sysselsatte några tusen personer. Dessa arbetstillfällen påverkas endast till viss del av försäljningen i unionen, eftersom företagen i tidigare led exporterar det mesta av sin produktion till länder utanför unionen.

(244)

Vidare rapporterades omkring 10 000 personer vara sysselsatta inom drifts- och underhållsverksamheter. I rapporten ges ingen definition av drifts- och underhållsverksamheter. Kommissionen antog att drifts- och underhållsverksamheter avsåg samtliga verksamheter som behövs för att befintliga solenergianläggningar ska kunna fungera smidigt, exempelvis rengöring av paneler, reparationer, drift av distributionscentraler osv. Dessa arbetstillfällen beräknas på grundval av den befintliga ackumulerade solenergikapaciteten, som är nära 40 GW i Tyskland (59). De redan befintliga 10 000 arbetstillfällena inom drifts- och underhållssektorn kan följaktligen enbart påverkas av de åtgärder som ska införas i den utsträckning som åtgärderna förhindrar utbyte av åldrande installationer. Om man utgår från en genomsnittlig livslängd på tjugo år och beaktar att de flesta av installationerna har skett ganska nyligen skulle dessa arbetstillfällen enbart drabbas om åtgärderna skulle gälla för en längre period än vad som föreslås i denna förordning. Det antal personer sysselsatta i sektorn i senare led i Tyskland som skulle kunna drabbas av åtgärderna anses därför vara avsevärt färre än 31 600 personer.

(245)

I rapporten från Eurobserver görs inte heller någon åtskillnad mellan arbetstillfällen i sektorn i tidigare led, sektorn i senare led och tillverkningssektorn. Det antal anställda för solcellssektorn i Tyskland som nämns i rapporten är dessutom samma antal som nämns i studien av GWS/DIW/DLR för 2014. Därför ansåg kommissionen att det antal personer sysselsatta i sektorn i senare led i unionen som skulle kunna drabbas av åtgärderna är mycket mindre än 120 250 personer.

(246)

Efter meddelandet av uppgifter invände flera parter mot kommissionens undersökningsresultat att det skulle vara enklare att byta arbete från installering av moduler till den allmänna byggnadssektorn än att gå från tillverkning av moduler till andra sektorer. Ingen av parterna tillhandahöll emellertid några exakta uppgifter om hur stor andel av arbetena inom installering av paneler som utförs av allmänna byggbolag (dvs. markarbeten och landskapsarbeten för markmonterade installationer och förstärkning av tak för takinstallationer).

(247)

Kommissionen hade redan gått med på att ett avsevärt större antal personer var sysselsatta i sektorn i senare led än i sektorn för modultillverkning. Den hade också observerat att många arbetstillfällen i sektorn i senare led krävde specifika kunskaper som gjorde det svårt att gå över till andra sektorer. Den hade emellertid också dragit slutsatsen att åtgärdernas inverkan på efterfrågan är huvudfaktorn för hur många arbetstillfällen i industrin i senare led som påverkas. Det absoluta antalet anställda och frågan huruvida det är svårt att gå över till andra sektorer blir i detta avseende irrelevant. Som det diskuteras utförligt i avsnitt 5.3 fann kommissionen att åtgärderna enbart hade en begränsad inverkan på efterfrågan på solcellsmoduler och således också en begränsad inverkan på sysselsättningen i senare led.

(248)

Företag i tidigare led producerar råmaterial, exempelvis polykisel och plattor, och tillverkar utrustning för tillverkning av celler och moduler samt återstående systemkomponenter, till exempel växelriktare, lagringsenheter och monteringsstöd. Å ena sidan stöder SolarWorld, som också är den största tillverkaren av plattor i unionen, åtgärderna. Vidare gav sig en ytterligare unionstillverkare av plattor till känna och uttryckte stöd för åtgärderna. Å andra sidan gav sig åtta andra unionsföretag i tidigare led till känna och motsatte sig åtgärderna. De flesta av dessa företag i tidigare led gav sig emellertid till känna i ett sent skede eller besvarade inte frågeformuläret. Enbart polykiseltillverkaren Wacker Chemie AG (nedan kallad Wacker) besvarade frågeformuläret och verifierades enligt vad som beskrivs i skäl 28.

(249)

De företag i tidigare led som begärde att åtgärderna skulle avslutas upprepade argumentet att åtgärderna minskar efterfrågan genom att höja priserna, vilket inverkar negativt på hela förädlingskedjan inom solenergisektorn. Flera företag hävdade att de till följd av en minskad efterfrågan lider av en nedgång i omsättning, vinst och sysselsättning samt brist på medel för att investera i FoU. Eftersom de skickat sina inlagor sent och inte besvarade frågeformulären kunde emellertid deras situation inte verifieras. Kommissionen uppskattade att industrin i tidigare led kanske sysselsätter flera tusen personer.

(250)

Den verifierade polykiseltillverkaren tillhandahåller mer än 2 000 direkta arbetstillfällen och cirka 1 000 indirekta arbetstillfällen i unionen. Tillverkaren har också en stor budget för direkt FoU på över 17 miljoner euro kopplad till råmaterial för solenergiproduktion. Även om Wackers omsättning och antal anställda låg kvar på en stabil nivå under undersökningsperioden var företaget kraftigt emot åtgärderna och anförde att de hade en negativ inverkan på handelsförbindelserna med Kina. Kina är med stor marginal den största producenten av plattor och celler för solenergi, varför polykiseltillverkarens omsättning och flera tusen arbetstillfällen är beroende av ett obegränsat tillträde till den kinesiska marknaden, vilket håller på att minska. Wacker och flera andra parter hävdade att åtgärderna genom att skydda en ineffektiv industri – tillverkning av solceller och moduler – vållar allvarlig skada för de branscher där Europa fortfarande har en konkurrensfördel.

(251)

Den tyska branschorganisationen på verkstadsindustriområdet (nedan kallad VDMA) skickade ett brev med begäran om en översyn av minimiimportprisnivån, med stöd av att tillverkningskostnaderna inom solenergisektorn ska ha minskat kontinuerligt. VDMA uppgav att solcells- och modultillverkarna har följt en historisk inlärningskurva inom solenergiområdet på 21 %. VDMA hävdade också att de tyska tillverkarna av solcellsutrustning är de som i störst utsträckning möjliggör en sådan kostnadsreduktion. Utrustningstillverkarna uppskattas sysselsätta flera tusen personer och är viktiga investerare i FoU inom solenergisektorn.

(252)

Flera parter hävdade att kommissionen inte hade gjort en riktig avvägning mellan intresset hos företag i tidigare led och unionsindustrins intresse. Kommissionen upprepade att enbart ett företag i tidigare led – Wacker – hade lämnat ett fullständigt svar på frågeformuläret och kunde verifieras. Detta företags intresse beaktades i analysen enligt vad som beskrivs i skäl 250. Flera andra företag i tidigare led gav sig till känna först under ett mycket sent skede och lämnade korta inlagor. Kommissionen kunde inte korrekt verifiera åtgärdernas inverkan på de andra företagen i tidigare led. Under alla omständigheter konstaterade kommissionen att åtgärderna enbart hade en begränsad inverkan på efterfrågan på solcellsmoduler och följaktligen på försäljningen och lönsamheten för övriga företag i tidigare led i unionen.

(253)

Kommissionen godtog det grundläggande antagandet hos de icke-närstående importörerna och företagen i senare och tidigare led att ett upphörande med åtgärderna kunde vara gynnsamt för omsättningen och sysselsättningen i dessa branscher. Slutsatsen kan således dras att det inte ligger i deras intresse att åtgärderna förlängs. Samtidigt fann emellertid kommissionen att åtgärdernas verkan och den sannolika inverkan av att avsluta dem för dessa ekonomiska aktörer och nya installationer i unionen hade överskattats avsevärt i de flesta av inlagorna från de företag som motsatte sig åtgärderna, enligt den detaljerade analysen i avsnitt 5.3 nedan. När det gäller den påstådda administrativa bördan av åtagandet skulle en interimsöversyn avseende åtgärdernas form kunna inledas för att bättre skydda intresset hos icke-närstående importörer och företag i senare led.

(254)

Flera parter gjorde gällande att kommissionen inte hade beaktat konsumenternas intresse. Enligt kommissionen överlappade deras intresse av lägre priser det intresse hos användarna i senare led som bedömts i avsnitt 5.2.3. Kommissionen gjorde således inte någon separat analys av konsumenternas intresse.

(255)

Efter meddelandet av uppgifter lämnade Safe en mer detaljerad inlaga med en analys av åtgärdernas effekter för tyska elkonsumenter. Enligt denna analys skulle ett avskaffande av åtgärderna kunna innebära besparingar för tyska elkonsumenter på omkring 570 miljoner euro per år, utifrån antagandet att moduler skulle kunna köpas till ett pris på 0,40 till 0,45 euro/W och att ett årligt mål på 2 500 W skulle uppnås. Vidare hävdade Wacker att ett avskaffande av åtgärderna skulle kunna innebära besparingar för konsumenterna på 1 miljard euro per år. Denna siffra beräknades genom att man jämförde skillnaden mellan minimiimportpriset och ett antaget tidigare pris för solcellsmoduler på 0,42 euro/W och ett förväntat pris på 0,32 euro/W under 2017.

(256)

Kommissionen fann att dessa beräkningar baseras på förenklade antaganden. För det första kombinerades minimiimportpriset med en justeringsmekanism. Detta innebar att gapet mellan minimiimportpriset och det genomsnittliga globala inköpspriset för moduler under större delen av skadeundersökningsperioden inte var så stort. Ett större gap mellan de två började synas först 2016. Gapet slöts åtminstone delvis genom den senaste justering av minimiimportpriset som började gälla i början av 2017. För att undvika ett alltför stort gap mellan minimiimportpriset och det globala inköpspriset för moduler i framtiden och ytterligare minska åtgärdernas inverkan för konsumenter, avser kommissionen att inleda en interimsöversyn avseende minimiimportprisets form och nivå. Det bör noteras att det i föreliggande översyn vid giltighetstidens utgång inte är möjligt att ändra åtgärdernas nivå, eftersom detta förutsätter en interimsöversyn.

(257)

För det andra avser de priser som parterna använt i sina beräkningar flerkiselmoduler i det lägre kvalitetssegmentet. En stor andel av de moduler som säljs i unionen är emellertid flerkisel- och monokiselmoduler med hög effektivitet. Priserna på dessa är avsevärt högre och följaktligen blir gapet mellan minimiimportpriset, som är detsamma oavsett typ av modul, och det faktiska inköpspriset ännu mindre.

(258)

Kommissionen ansåg följaktligen att åtgärderna hade en mycket begränsad inverkan på konsumenternas betalningsförmåga och utbyggnaden av solenergi.

(259)

Flera parter hävdade också att minimiimportpriset, vilket höjer priset på moduler, är orsaken till att målet för den årliga utbyggnaden av solenergi i Tyskland inte har uppnåtts. Kommissionen är inte övertygad om detta enkla orsakssamband. Gapet mellan minimiimportpriset och ett genomsnittligt försäljningspris är mindre än vad parterna antog och åtgärderna påverkade inte efterfrågan i betydande mån. Således drog kommissionen slutsatsen att minimiimportpriset inte hade någon stor betydelse för att målen för utbyggnaden av solenergi inte hade uppnåtts.

(260)

Praktiskt taget samtliga parter som gav sig till känna och motsatte sig åtgärderna hävdade att åtgärderna höjer priset på nya solenergianläggningar och minskar efterfrågan på solcellsmoduler, vilket gör solenergi dyrare för konsumenter. Även om vissa parter gick med på att nedgången i utbyggnaden av solenergi i unionen också beror på ändringar och, i vissa medlemsstater, avbrytandet eller avslutandet av stimulanssystem, anförde de att åtgärderna orsakar artificiellt höga priser och innebär att utbyggnaden av solenergi mattas av ännu mer. De hävdade att nyligen antagna politiska beslut, som införandet av konkurrensutsatt upphandling för nya solenergianläggningar, förvärrar den skada som vållas av de högre modulpriser som följer av de befintliga åtgärderna. Enligt dessa parter skulle ett avslutande av åtgärderna möjliggöra kostnadssänkningar för solenergi i unionen, vilka skulle gynna slutkonsumenter, stimulera efterfrågan på solcellspaneler och sänka kostnaden för tillhandahållandet av ren energi som helhet.

(261)

Kommissionen identifierade tre segment på unionens solenergimarknad:

(262)

Kommissionen ansåg att efterfrågan inom alla tre segment under översynsperioden och de föregående åren styrdes av stimulanssystem, som det beskrivs i avsnitt 5.3.2. Kommissionen beaktade även att viktiga förändringar ägde rum i slutet av översynsperioden och 2016 och att efterfrågan inom de tre segmenten i större utsträckning styrdes av olika krafter. Efterfrågan på storskaliga allmännyttiga solenergiparker styrs i ökande utsträckning av anbudsförfaranden enligt beskrivningen i avsnitt 5.3.3 och möjligtvis i mycket liten utsträckning av nätparitet. Efterfrågan på installationer i kommersiella fastigheter och bostäder styrs i ökande utsträckning av uppnåendet av nätparitet i detaljistledet, både med och utan skatter enligt vad som beskrivs i avsnitt 5.3.4.

(263)

De parter som motsatte sig åtgärderna hävdade att minimiimportpriset hade hindrat solenergiprodukter från att följa inlärningskurvan för kostnader, medan nivån på det statliga stödet hade följt en sådan inlärningskurva. Den bristande överensstämmelsen mellan det sjunkande statliga stödet och de stagnerande priserna ledde enligt dem till att efterfrågan på solcellspaneler i unionen minskade. Enligt dessa parter förverkligades inte kommissionens förväntan, uttryckt i den ursprungliga förordningen, att stimulanssystemen skulle anpassas över tiden i linje med prisutvecklingen för projekt (60). Följaktligen lider samtliga företag i tidigare och senare led allvarligt av den minskade unionsmarknaden. De hävdade att detta undersökningsresultat bland annat bekräftas i en studie av det tyska ekonomi- och energiministeriet (61).

(264)

Dessa parter gjorde gällande att medan minimiimportpriset har varit tämligen stabilt sedan 2013 har solenergiindustrin utvecklats till att uppnå en inlärningskurva på 21 % (62). En sådan inlärningskurva innebär att för varje fördubbling av ackumulerad installerad solenergikapacitet minskar tillverkningskostnaden med 21 %. Den ackumulerade globala solenergikapaciteten 2013 uppgick till omkring 130 GW och väntas uppnå 290 GW vid utgången av 2016. Detta innebär att kapaciteten nu har fördubblats och att den förutsagda tillverkningskostnaden har minskat med 21 %. Parterna anförde att minimiimportpriset vid någon tidpunkt under 2016 låg 30 % över det globala kontraktsförsäljningspriset, enligt rapporter från PV Insights och andra källor. Således ska Europas konsumenter faktiskt ha hindrats från att dra nytta av den globalt minskade tillverkningskostnaden.

(265)

Mot bakgrund av detta bekräftade kommissionen att solenergiindustrin har en brant inlärningskurva och att kostnaden för solenergiproduktion har sjunkit. Av detta skäl har åtagandet/minimiimportpriset kombinerats med en justeringsmekanism som baseras på de priser som noteras av marknadsundersökningsorganet Bloomberg. Priserna på en konkurrensutsatt marknad antas återspegla sjunkande tillverkningskostnader. Men det prisindex som kommissionen har använt har bara ändrats marginellt. Detta väcker frågan – som inte har analyserats av kommissionen i denna undersökning – huruvida Bloomberg-indexet alltjämt korrekt återspeglar världsmarknadsprisutvecklingen. Eftersom detta utgör en översyn vid giltighetstidens utgång, vilken inte kan ändra åtgärdernas nivå eller form, fanns det inget behov av att undersöka denna fråga ytterligare.

(266)

Om berörda parter anser att det finns ett bättre sätt att låta solenergiindustrins inlärningskurva och den därav följande världsmarknadsprisutvecklingen återspeglas i åtgärdernas nivå kan en interimsöversyn inledas på deras begäran. Kommissionens analys av den studie från det tyska ekonomi- och energiministeriet som nämns ovan visade att huvudorsaken till att målet om nyinstalleringar på 2 500 MW i Tyskland 2014 inte uppnåddes var de kontinuerligt sjunkande ersättningssatserna i kombination med stagnerande priser för installeringar. Studien påpekade också att priserna på solenergimarknaden inte nödvändigtvis återspeglade kostnaderna för att producera solenergi utan var följden av betydande global överkapacitet. Kommissionen fann att solenergipriserna på grossistnivå stagnerade inte bara i unionen utan i hela världen. De globala priserna på solcellsmoduler noterade i euro steg dock under andra halvåret 2014, enligt rapporter från flera marknadsundersökningsorgan som PV Insights (63) och BNEF (64).

(267)

Kommissionen konstaterade även att stimulanssystemen var på en hög nivå i vissa medlemsstater under åren före åtgärderna, eftersom de hade justerats till prisnivån i unionen och priserna från andra tredjeländer, som Japan, Taiwan eller Förenta staterna. Vissa av stimulanssystemen var inte utformade för att hantera det massiva inflödet av moduler från Kina till dumpade priser. Detta inflöde orsakade en massiv uppgång i installeringar under åren före åtgärderna. Installeringarna av solenergianläggningar nådde en topp 2011 och då överskreds målen för utbyggnad av solenergi avsevärt i vissa medlemsstater. I kommissionens lägesrapport om förnybar energi från juni 2015 anges att när det gäller tekniknivån uppnådde solceller (dvs. solenergi) redan så tidigt som 2013 de ursprungligen för 2020 planerade utbyggnadsnivåerna (65). I vissa medlemsstater orsakade detta oväntade finansiella svårigheter för stimulanssystemen. Den politiska reaktionen var att minska stödnivån eller till och med att avbryta och/eller ändra stimulanssystemen. Dessa ändringar krävdes också för redan installerade anläggningar i de fall stödet annars skulle ha inneburit att investerarna överkompenserats (66).

(268)

Utvecklingen på den brittiska solenergimarknaden 2014–2016 utgör ännu ett belägg för att nivån på stimulanssystemen har varit den viktigaste drivkraften för efterfrågan i unionen. Så länge som det fanns höga inmatningspriser blomstrade marknaden, även om handelspolitiska skyddsåtgärder tillämpades. När inmatningspriserna upphörde i början av 2016 kollapsade volymen nyinstalleringar. Detta bekräftas också i Global Outlook: A European latecomer från SPE. Solenergiuppgången i Förenade kungariket på senare tid berodde också huvudsakligen på incitament för allmännyttiga system, vilka upphörde i mars 2016 (67).

(269)

Medan flertalet rapporter från marknadsundersökningsorgan vanligtvis framhåller de minskande stimulanssystemen och det osäkra regelverket som huvudorsakerna till den stagnerande efterfrågan i unionen på solenergi, tar de nästan aldrig upp åtgärderna. I Global Market Outlook-rapporterna från Solar Power Europe framhålls också minskade incitament, osäkerhet om marknadsutvecklingen och reduceringar i stimulanssystemen för befintliga installationer för att undvika överkompensation som huvudorsakerna till nedgången på de europeiska solenergimarknaderna. När det exempelvis gäller situationen i Tyskland anges följande i Global Outlook 2015 från SPE: ”För det andra installerades i Tyskland under 2014 mindre än 2 GW (1,9 GW), vilket underskrider det officiella målet om 2,5 GW. Den globala ledaren på solcellsområdet [dvs. Tyskland] pressades att minska kostnaderna för stimulanssystemet, och nya föreskrifter medförde att marknaden minskade med 75 % under två år (från 7,6 GW till 1,9 GW).” (68)

(270)

Kommissionen observerade att under perioden 2010–2013 hade det skett en stark uppgång i efterfrågan på solenergiinstalleringar som, i vissa medlemsstater, drevs på av en bristande överensstämmelse mellan inmatningspriser fastställda på nivån för ett rimligt modulpris och den allmänna prisnivå som följde av de otillbörligt dumpade modulerna från Kina. Nedgången i efterfrågan under 2013 och de påföljande åren var en oundviklig konsekvens av installeringsruschen under de föregående åren. Den betydande nedgången i förbrukningen/installeringen av solcellsmoduler hade inletts redan 2012, och sammanföll med en betydande sänkning av inmatningspriserna det året i vissa medlemsstater. Mellan 2014 och översynsperioden ökade efterfrågan i unionen enbart i Förenade kungariket, den medlemsstat som då hade de mest attraktiva stimulanssystemen. Kommissionen konstaterade således att stimulanssystemen var den främsta drivkraften för efterfrågan under översynsperioden och de föregående åren. Slutsatsen kan därför dras att icke-närstående importörer och industrin i senare och tidigare led i betydande omfattning drabbades av en kollaps i förbrukningen i unionen utan någon koppling till införandet av åtgärder.

(271)

Enligt de nya unionsreglerna om statligt stöd (69) måste stimulanssystemen vara ”marknadsbaserade” för samtliga större installationer överstigande 1 MW (70) senast i början av 2017, utom när stimulanssystemen har godkänts före ikraftträdandet av de nya reglerna. I det fallet kan de godkända systemen förbli oförändrade till och med utgången av godkännandeperioden (71). Marknadsbaserade mekanismer utgörs av gröna certifikat och konkurrensutsatta anbudsförfaranden.

(272)

Konkurrensutsatta anbudsförfaranden är en av de marknadsbaserade mekanismer som föreskrivs i dessa nya regler om statligt stöd. Enligt en sådan mekanism bjuder staten ut på auktion en önskad mängd kapacitet som ska installeras. Enligt unionsreglerna om statligt stöd är konkurrensutsatta anbudsförfaranden i princip teknikneutrala, men de kan även vara teknikspecifika, exempelvis när det krävs för att uppnå en erforderlig mångfald av energikällor.

(273)

Utvecklarna av solenergiparker lägger anbud på det lägsta pris de kan godta att bli betalade för den energi de kommer att mata in i nätet under solenergiparkens livslängd.

(274)

Motståndarna till åtgärder hävdar att minimiimportpriset inom ramen för det nya priskänsliga systemet med konkurrensutsatta anbudsförfaranden kommer att få en ökande negativ inverkan på utbyggnaden av solenergi, eftersom det höjer priset på moduler – huvudkomponenten i solenergisystem. Enligt dessa parter kan anbudsförfaranden för utbyggnad av kapacitet i kombination med att åtgärderna avslutas medföra betydande besparingar. Ju billigare solenergisystemen blir desto mer kommer staterna att vilja bygga solenergianläggningar, eftersom kostnadsbesparingarna direkt kommer att återspeglas i slutpriset på el. Lägre priser för solenergisystem underlättar också för medlemsstaterna att uppnå målen för utbyggnad av förnybar energi.

(275)

Parterna tog upp Tyskland som ett exempel. Enligt dem har ett antal pilotauktioner redan ägt rum och dessa lyckades få ner genomsnittspriset till 7,25 cent/kWh i augusti 2016. Enligt en analys från SPE och Safe skulle avskaffandet av minimiimportpriset kunna leda till en potentiell systemprissänkning på 10 % för allmännyttiga solcellsinstallationer i unionen, med hjälp av anbudsförfaranden. Åtgärdernas negativa inverkan på resultatet av anbudsförfaranden bekräftas också i SPE:s senaste Global Market Outlook  (72). En annan part antog att priset på solenergi mot bakgrund av den nuvarande sjunkande trenden på världsmarknaden kan minska till 5 cent/kWh i Tyskland om åtgärderna upphävs, men parten underbyggde inte sitt påstående.

(276)

De parter som motsatte sig åtgärder gjorde gällande att i vissa jurisdiktioner, särskilt Förenade kungariket, konkurrerar solenergi oundvikligen med andra förnybara energikällor, till exempel landbaserad vindkraft. Eftersom inga handelsåtgärder tillämpas på vindkraft kan solenergi inte konkurrera med vindkraft, och ovannämnda typ av auktioner medför att mycket få solenergiprojekt antas. Några parter hävdade att Tyskland också överväger att införa teknikneutrala anbudsförfaranden och att sådana neutrala anbudsförfaranden förvärrar nackdelen med högre priser vållade av åtgärder, eftersom de innebär att solenergi förlorar i sådana förfaranden mot andra förnybara energikällor och särskilt vindkraft.

(277)

De parter som stöder åtgärderna hävdade att anbudsförfarandena och de övergripande installeringsmålen hade införts precis för ändamålet att möjliggöra för staterna att kontrollera nivån på utbyggnaden av solenergi och undvika de kraftiga installeringsuppgångar och installeringsnedgångar som skett tidigare.

(278)

Kommissionen begränsade sin analys av stimulanssystem till storskaliga allmännyttiga solenergisystem i Tyskland, Frankrike och Förenade kungariket. Detta val motiveras av att dessa länder svarade för omkring 80 % av de årliga nyinstalleringarna av solenergianläggningar i unionen under översynsperioden. Det var följaktligen lämpligt att studera utvecklingen i dessa tre medlemsstater för att få en god bild av situationen i unionen som helhet.

(279)

Analysen baseras på uppgifter som lämnats av berörda parter, uppgifter som inhämtats av kommissionen under undersökningen och uppgifter som medlemsstaterna lämnat till kommissionen i enlighet med reglerna om statligt stöd.

(280)

Tyskland och Frankrike har redan fastställt sina mål för de tre kommande åren. Frankrike planerar två årliga anbudsförfaranden på vardera 500 MW solenergi för perioden 2017–2019. Detta innebär årliga nyinstalleringar på 1 000 MW. Tyskland planerar att genomföra anbudsförfaranden för en årlig volym av solenergi på 600 MW från 2017 och åtminstone fram till 2020.

(281)

Förenade kungariket har däremot inga teknikspecifika anbudsförfaranden för solenergi. I februari 2015 genomfördes ett anbudsförfarande för flera tekniker där solcellsmoduler konkurrerade med andra tekniker för tilldelning av CFD-kontrakt. För närvarande planeras inga nya anbudsförfaranden i Förenade kungariket, eftersom staten anser att allmännyttiga landbaserade vindkraftanläggningar och solenergi kan konkurrera med andra elkällor utan stimulanssystem.

(282)

I fråga om Tyskland och Frankrike kan åtgärderna inte ha haft någon inverkan på den allmännyttiga efterfrågan på solcellsmoduler, eftersom anbudsförfaranden är ”reserverade” för solenergi och kapaciteten är fastställd. Den enda skillnaden är ett marginellt högre pris för slutkonsumenter, som måste täcka kostnaderna för anbudet antingen via skatter eller avgifter.

(283)

I fråga om Förenade kungariket är analysen annorlunda eftersom anbudsförfarandena är teknikneutrala och under alla omständigheter inga nya anbudsförfaranden planeras. Solenergi konkurrerar på marknaden med alla andra energiformer. Åtgärderna har dock inte medfört att solenergi saknar konkurrenskraft. På auktionen i februari 2015 tilldelades solenergi 18,5 % av en kombinerad kapacitet på 2,1 GW. Det anbudsförfarandet visar att solenergi trots befintliga åtgärder kan konkurrera framgångsrikt i ett anbudsförfarande som inte är teknikspecifikt (73). Som mest kan åtgärderna i marginell utsträckning ha minskat betydelsen av solenergi i resultaten av anbudsförfarandena, dvs. solenergi kunde i avsaknad av åtgärder kanske ha vunnit en större andel av de teknikneutrala anbudsförfarandena. Slutligen ansåg kommissionen att om åtgärderna avskaffades och solcellsmoduler kunde köpas till dumpade priser skulle anbudsförfaranden för flera tekniker innebära en otillbörlig förmån för solcellsmoduler jämfört med andra förnybara energikällor. Åtgärderna innebär därför inte att solenergi får en konkurrensnackdel utan återställer blott lika konkurrensvillkor mellan alla olika tekniker.

(284)

Kommissionen drog slutsatsen att det inte fanns något samband mellan sjunkande priser per kWh och ökad efterfrågan på solenergi. I Tyskland, Frankrike och Förenade kungariket höjdes inte målen för utbyggnad av solenergi till följd av att projektutvecklare lade lägre anbud i kapacitetsauktioner. Snarare införde medlemsstaterna anbudsförfarandena främst för att kontrollera nivån på utbyggnaden av solenergi. Detta bekräftas också av SPE i dess 2015 Global Outlook: ”På ett liknande sätt ökar också anbudsförfaranden för en enda teknik eller flera tekniker återigen i Frankrike, Förenade kungariket och Tyskland, med målet att bättre kontrollera utvecklingen av solcellsmarknaden i de relaterade segmenten” (74).

(285)

SPE gjorde gällande att kommissionen gav en ofullständig och till och med felaktig bild av dess ståndpunkt angående åtgärdernas inverkan på anbudsförfaranden. Kommissionen bekräftade att SPE i sin 2016 Global Market Outlook och i flera andra inlagor hade hävdat att minimiimportpriset enligt dess uppfattning hade inverkat negativt på resultatet av anbudsförfaranden. Kommissionen invände dock mot denna uppfattning enligt vad som beskrivs i detalj ovan. Samtidigt noterade kommissionen att Solar Power Europe enligt Global Market Outlook 2016–2020 fortfarande ansåg att anbudsförfaranden kan användas av staten för att kontrollera eller till och med begränsa utbyggnaden av solenergi. ”Politiska beslutsfattare föredrar ofta att se distribuerad solenergi på byggnaders tak, där den konkurrerar ut alla andra förnybara energitekniker och, till skillnad från markmonterade solcellsanläggningar, inte konkurrerar med andra användningsområden. Detta har särskilt varit fallet i Europa, där markmonterade solcellssystem med hjälp av anbudsförfaranden ibland har begränsats sett till storlek – i exempelvis Tyskland upp till 10 MW – och även sett till volym (75).”

(286)

Med begreppet nätparitet avses den tidpunkt då en teknik som är under utveckling kommer att producera el till samma kostnad som konventionella tekniker. Det finns faktiskt två typer av nätparitet. Nätparitet i grossistledet inträffar när ett solenergisystem (vanligtvis ett storskaligt allmännyttigt system anslutet till överförings-/distributionsnätet) kan generera energi till en utjämnad elkostnad (LCOE-kostnad) (76) som är lägre än priset för att köpa energi från grossistmarknaden där samtliga större (vanligtvis konventionella) kraftproducenter konkurrerar. På grossistnivå säljs energin till mycket stora industriella kunder och allmännyttiga företag som distribuerar energin till hushåll och andra mindre slutanvändare. Nätparitet i detaljistledet inträffar när ett solenergisystem (vanligtvis installerat på en användares tak) kan generera energi till en LCOE-kostnad som är lägre än elpriset i detaljistledet (inbegripet samtliga överförings- och distributionsavgifter, det allmännyttiga företagets pålägg och skatter).

(287)

Kommissionen analyserade först situationen i fråga om nätparitet i grossistledet och därefter situationen för nätparitet i detaljistledet.

(288)

Nätparitet i grossistledet: Motståndarna till åtgärder hävdade att om åtgärderna avskaffades skulle stora solenergianläggningar kunna uppnå nätparitet i grossistledet i de soligaste delarna av unionen, exempelvis Spanien. Enligt en affärsplan från en av medlemmarna i Safe skulle man kunna uppnå en LCOE-kostnad på 3,8 cent/kWh i den spanska regionen Cádiz om man kunde köpa moduler till ett pris på 0,35 euro/W. Parten ansåg att man i avsaknad av tullar kunde erhålla ett modulpris på 0,35 euro/W från kinesiska nivå 1-tillverkare vid en volymmässigt stor transaktion, för ett projekt som levereras i början av 2017. Parterna anförde att solenergi till en sådan låg LCOE-kostnad inte bara uppnår nätparitet med andra konventionella energikällor utan också blir billigare än alla andra produktionsmetoder för el inom en mycket nära framtid. Denna kostnadsfördel i kombination med andra fördelar för sydeuropeiska länder, dvs. bra nätanslutningar, stabil politisk och ekonomisk miljö och en stark och likvid valuta, ger dem en unik möjlighet att bli ledande i Europa på energiproduktion. Enligt dessa parter hindras detta av åtgärderna.

(289)

Kommissionen observerade att Cádiz har en av bästa solstrålningarna i unionen (det högsta antalet soltimmar under ett år), vilket maximerar energiproduktionen per modul. Med tanke på den mycket lägre solstrålningen i de flesta delarna av unionen återstår det att se när uppnåendet av nätparitet i grossistledet kan uppnås på andra marknader, även om den brittiska regeringen verkar anta att detta snart blir fallet. Kommissionen observerade också att det finns stora skillnader mellan grossistpriset i olika medlemsstater, vilket innebär att nätparitet i grossistledet uppnås till olika prisnivåer beroende på vilken medlemsstat som avses.

(290)

Därför ansåg kommissionen att nätparitet i grossistledet inte kommer att uppnås på bred front i unionen inom en nära framtid, inte ens i avsaknad av åtgärder.

(291)

Efter meddelandet av uppgifter ifrågasatte flera parter kommissionens slutsats att nätparitet i grossistledet inte kommer att uppnås på bred front i unionen inom en nära framtid, även om de handelspolitiska åtgärderna upphör. Dessa parter framhöll en sexsidig rapport från Becquerel Institute, där möjligheterna till nätparitet i grossistledet undersöks i elva medlemsstater. Denna rapport finansierades av de tre parter i undersökningen som motsatte sig åtgärder.

(292)

Kommissionen observerade att andra källor är mindre optimistiska än Becquerel Institute när det gäller LCOE-nivån för solenergi och således när det gäller tidpunkten för uppnående av nätparitet för solenergi i Europa. I exempelvis en detaljerad rapport från BNEF (77) prognostiseras mycket högre LCOE-intervall för de viktiga marknaderna som Frankrike, Tyskland, Italien och Förenade kungariket. I följande tabell beskrivs dessa skillnader:

(293)

Becquerel Institute antog att kapitaluppgifterna uppgick till 0,726 euro/W utan att särskilja mellan medlemsstaterna. BNEF utgick från mycket högre kapitalutgifter och gjorde åtskillnad mellan medlemsstaterna: Frankrike 0,99 euro/W; Tyskland 0,9–0,94 euro/W, Italien 0,76–0,99 euro/W och Förenade kungariket 0,9–0,94 euro/W. Skillnaden skulle till viss del kunna förklaras av att Becquerel Institute utgick från modulpriser utan åtgärder. Så mycket lägre kapitalutgifter framstår dock som osannolikt, särskilt med tanke på att kapitalutgifterna enligt BNEF i alla händelser är lägre i unionen än i de andra länder där handelspolitiska skyddsåtgärder inte tillämpas, till exempel 1,04 euro/W i Turkiet och 1,14 euro/W i Förenade Arabemiraten.

(294)

Becquerel Institute och BNEF har således olika prognoser. De skiljer sig åt angående vid vilken tidpunkt uppförandet av en allmännyttig solenergianläggning definitivt kommer att bli billigare än att driva ett befintligt kraftverk på fossila bränslen. I Frankrike antar Becquerel Institute att det redan har hänt och i Förenade kungariket och Tyskland antar institutet att det kommer att ske 2018 respektive 2020. BNEF antar emellertid att allmännyttiga solenergianläggningar kommer att bli definitivt billigare än kraftverk som drivs med fossila bränslen först någon gång mellan 2025 och 2030 i samtliga tre medlemsstater (79). Enligt BNEF kommer således allmännyttiga solenergianläggningar att byggas ut i större utsträckning i de flesta delarna av unionen först efter 2025 (80).

(295)

I rapporten från Becquerel Institute sägs slutligen att ”elektricitet från solceller skulle kunna bli konkurrenskraftig i flera av Europas största marknader senast 2019, och i flertalet europeiska länder […] inom de kommande fem åren”. Detta innebär att flertalet av medlemsstaterna, däribland Tyskland, väntas uppnå nätparitet först när åtgärderna enligt reglerna ska upphöra 2019, även i det omdiskuterade fallet att antagandena och undersökningsresultaten i rapporten från Becquerel Institute då visat sig vara korrekta.

(296)

SPE tillhandahöll två rapporter från Deutsche Bank (81) som enligt dess uppfattning stred mot kommissionens uppfattning att nätparitet i grossistledet inte skulle uppnås inom en nära framtid. Kommissionen observerade att de två rapporterna faktiskt avsåg nätparitet i detaljistledet och inte i grossistledet, vilket bekräftas inte bara av texten utan också av den höga LCOE-nivån som jämförs med LCOE-kostnaden för solenergi. Som det anges i de omedelbart påföljande skälen förnekade kommissionen inte att nätparitet i detaljistledet redan hade uppnåtts i vissa delar av unionen.

(297)

Nätparitet i detaljistledet: Motståndarna till åtgärder gjorde också gällande att solenergianläggningar på tak redan har uppnått nätparitet i detaljistledet, dvs. de har blivit ekonomiskt bärkraftiga även utan subventioner i de medlemsstater där detaljistpriserna på el är höga, exempelvis Tyskland. En av parterna illustrerade detta med ett affärscentrum som exempel. Det har en stor takyta där solpaneler kan installeras och behöver energi under dagtid när den huvudsakliga verksamheten äger rum. Dess energiefterfrågan sammanfaller således med den tid då mest solenergi produceras. I Tyskland är priset i nuläget cirka 20 cent/kWh, medan LCOE-kostnaden för en solenergianläggning på ett tak är omkring 10 cent/kWh. Installering av solpaneler kan således generera betydande besparingar av elutgifter, särskilt för kunder som använder mycket energi under dagtid. Detta var inte fallet i den ursprungliga undersökningen, där elektricitet från solenergi alltid behövde subventioner för att vara bärkraftig. I en situation där subventioner inte längre är relevanta påverkar det slutliga modulpriset konsumentens beslut om installering av solenergisystem, och i nuläget höjs detta pris av åtgärderna.

(298)

Kommissionen undersökte närmare marknaden för nätparitet i detaljistledet i Tyskland, eftersom parterna lämnade många synpunkter angående detta under undersökningens gång.

(299)

Det är nödvändigt att skilja mellan installationer som är för egen förbrukning och installationer som matar el till nätet.

(300)

Kommissionen höll med om att uppnåendet av nätparitet för solenergi är mycket önskvärt eftersom det bidrar till att bekämpa klimatförändringar och minskar konsumenternas elkostnader. Den konstaterade att ett avskaffande av åtgärderna skulle sänka priset på solcellspaneler och därmed öka det antal platser där nätparitet i detaljistledet kan uppnås.

(301)

Samtidigt konstaterade kommissionen att investeringar i solenergianläggningar för egen förbrukning, som inte omfattas av något stimulanssystem, på tak över kommersiella fastigheter och bostäder under översynsperioden har hållits tillbaka av osäkerheten huruvida regelverket innebär att dessa anläggningar ska innefattas i avgiften för finansiering av det tyska stimulanssystemet – EEG-tilläggsavgiften. Efter en regeländring som föreslogs av Tyskland för att följa unionens lagstiftning om statligt stöd måste enheter som själva förbrukar energin från sina förnybara energikällor (ibland kallade prosumenter) betala en avgift på mer än 2 cent/kWh i Tyskland. Om ett projekt har en LCOE-kostnad på 10 cent/kWh innebär således enbart avgiften att den genererade elen blir 20 % dyrare (82).

(302)

Kommissionen strävar efter att minska osäkerheten kring framtidens regelverk. Enligt förslagen till direktiv om elmarknadens utformning och direktiv om förnybara energikällor ska förbrukare av egenproducerad el från förnybara energikällor […] ha rätt att genomföra egen förbrukning […] utan att drabbas av oproportionella förfaranden och avgifter som inte återspeglar kostnader (83). I marknadsundersökningsrapporter framhålls också att regeländringar påverkar efterfrågan. I en av de senaste rapporterna från BNEF anges att den tyska marknaden för småskaliga solcellsanläggningar på kommersiella fastigheter och bostäder har mattats av efter det att månatliga sänkningar [av ersättningen för inmatning] och tilläggsavgiften för egen förbrukning trätt i kraft (84). Mot bakgrund av detta visar det exempel på uppnående av paritet i detaljistpriset som beskrivs ovan att solcellsmoduler redan kan generera el till priser som betydligt underskrider detaljistpriset i Tyskland. När nödvändig klarhet angående regelverket uppnås med hjälp av unionslagstiftning kan den efterfrågan som inte baseras på stimulanssystem väntas ta fart. Denna efterfrågan är sannolikt mer känslig för prisnivån på solcellspaneler och således troligen också mer känslig för åtgärderna.

(303)

När det gäller anläggningar som matar energi till nätet bestäms efterfrågan huvudsakligen av stimulanssystem, som kan fortsätta att användas utan att man genomför anbudsförfaranden för anläggningar på upp till 1 MW. Vid en viss stödnivå kommer efterfrågan att öka något om åtgärderna avskaffas. Samtidigt har flertalet medlemsstater av budgetskäl avsevärt minskat sina stimulanser, vilket innebär att efterfrågan avtar oavsett åtgärderna.

(304)

Efter meddelandet av uppgifter hävdade SPE att kommissionen hade dragit felaktiga slutsatser på grundval av effekterna av ett osäkert regelverk och en EEG-tilläggsavgift utifrån enbart ett tyskt exempel. Kommissionen upprepade att liknande negativa villkor förelåg i många medlemsstater. Samma fenomen observerades av SPE i dess senaste Global Market Outlook 2016–2020 i fråga om Spanien: ”[…] Spaniens regering […] hindrade den framväxande marknaden för egen förbrukning genom en solenergiskatt och höga böter för icke-deklarerade prosumenter (85). Situationen för solenergi i Spanien liknar den i flera andra marknader som tidigare haft höga inmatningspriser: Belgien, Bulgarien, Tjeckien och Grekland. Solenergimarknaderna i Slovakien och Slovenien har nästan stannat av helt (86). Även flera utvecklade marknader för distribuerad taksolenergi kämpar med övergången från inmatningspriser eller marknader som bygger på nettomätning till system för egen förbrukning. Detta trots att solenergi i många fall är billigare än priserna för el i detaljistledet. De begränsningar som har inrättats mot taksolenergi i vissa europeiska länder (skatter på egenförbrukad solenergi, hinder mot försäljning av överskottsenergi eller försäljning av sådan energi till enbart grossistpriser) och fortsatta diskussioner om ytterligare begränsningar har gjort att många potentiella köpare inte har investerat i egna solenergisystem.” (87) Kommissionen avvisade således detta påstående.

(305)

Efter en djupgående analys fann kommissionen att det i fråga om åtgärdernas inverkan på efterfrågan är viktigt att skilja mellan olika sektorer och olika typer av efterfrågan.

(306)

Efterfrågan från stimulanssystem: I de fall stimulanssystemen är teknikspecifika har åtgärder ingen inverkan på efterfrågan. När stimulanssystemen är teknikneutrala minskar åtgärder möjligheterna för solenergi. Även i fråga om sådana anbudsförfaranden observerade dock kommissionen att solenergi har erövrat en betydande marknadsandel, vilket visar att solenergi även med åtgärder kan konkurrera om allmännyttiga projekt.

(307)

Nätparitet i grossistledet: Nätparitet i grossistledet i detta skede och inom en nära framtid kan enbart uppnås, om det ens är möjligt, på ideala platser, även om priserna på solcellspaneler sjunker till följd av att åtgärderna avskaffas. Den ytterligare efterfrågan som kan förväntas i avsaknad av åtgärder är återigen låg och beror dessutom på grossistprisets nivå i den berörda medlemsstaten.

(308)

Nätparitet i detaljistledet: Nätparitet i detaljistledet uppnås i dag i fråga om anläggningar på kommersiella fastigheter i de medlemsstater som har höga priser i detaljistledet, exempelvis Tyskland trots att antalet soltimmar där inte är högt. De viktigaste drivkrafterna i detta avseende är skatter, nätavgifter och avgifter för stimulanssystem. De nya regler för utformning av energimarknaden som tillkännagavs av kommissionen den 1 december 2016 (88) och de nya regler för en konsumentcentrerad övergång till ren energi som föreslogs av kommissionen den 30 november 2016 (89) är viktiga steg för att uppnå stabila och tillväxtvänliga villkor. När medlagstiftarna antagit kommissionens förslag väntas efterfrågan på anläggningar på kommersiella fastigheter med egen förbrukning ta fart. I detta fall kan avskaffandet av åtgärder ha större betydelse för system på kommersiella fastigheter, eftersom det inte finns någon begränsning av efterfrågan i form av en begränsad mängd produktion som ska stödjas med stimulanssystem och det inte råder konkurrens från andra energikällor, i motsats till nätparitet i grossistledet. När det gäller anläggningar på bostäder kommer det att ta längre tid att uppnå nätparitet i detaljistledet, eftersom de måste utrustas med dyra lagringsenheter för att vara användbara för flertalet användare med egen förbrukning (90).

(309)

Efter meddelandet av uppgifter invände flera parter mot undersökningsresultatet att åtgärderna enbart hade en begränsad inverkan på efterfrågan på moduler. De anförde att investeringar drivs av förväntad avkastning och att således ett lägre pris på solcellsmoduler innebär en högre avkastning och således större investeringar.

(310)

Kommissionen erinrade om att den alltid hållit med om att priset har inverkan på efterfrågan. Enligt dess uppfattning utövar inte desto mindre andra faktorer i nuläget en mycket större inverkan på efterfrågan än den relativt blygsamma ökning av modulpriset som vållas av minimiimportpriset. Dessa faktorer utgörs å ena sidan av det osäkra regelverket och å andra sidan myndigheternas avsiktliga åtgärder för att kontrollera nivån på utbyggnaden av solenergi. Bland dessa åtgärder ingår fastställandet av totala årliga installeringsmål, införande av anbudsförfaranden för utbyggnad av kapacitet och införande av skatter på egen förbrukning.

(311)

Kommissionen erkände också att i vissa fall, som vid teknikneutrala anbudsförfaranden, kan minimiimportpriset ha en större inverkan på efterfrågan på solenergi. Samtidigt observerade kommissionen att solenergi utan ett minimiimportpris som undanröjer effekterna av dumpning skulle få en otillbörlig konkurrensfördel gentemot andra förnybara energikällor. Kommissionen noterade också att solenergi var tämligen framgångsrik vid teknikneutrala anbudsförfaranden även med ett minimiimportpris som blott återställer lika konkurrensvillkor.

(312)

Slutligen fann kommissionen ytterligare belägg för att myndigheterna inom en nära framtid kan komma att vidta ytterligare åtgärder för att kontrollera utbyggnaden av solenergi, exempelvis att solenergianläggningar måste betala avgifter för nätanvändning som i högre grad återspeglar kostnaderna. BNEF antog att ”många europeiska regleringsorgan kommer att reagera på den minskande kostnaden för solenergi från och med 2018 genom att låta användare med solcellspaneler betala fasta kostnader för nätanslutning, så att enbart den rörliga delen av energipriset kan intjänas med hjälp av solenergi. Vi baserar detta på bedömningar av kostnadsstrukturen i varje lands nät. Detta skulle minska den energikostnad som undviks med omkring 30 % av energipriset i flertalet EU-länder. Om detta inte sker kan utbyggnaden bli större, men nätkostnaderna är i så fall ofinansierade” (91).

(313)

Mot denna bakgrund avvisades dessa påståenden och kommissionen ändrade inte sin ståndpunkt att åtgärderna har en mycket begränsad inverkan på efterfrågan på solenergi i Europa.

(314)

De flesta av de parter som motsatte sig åtgärder hävdade att åtgärderna har en negativ inverkan på uppnåendet av klimatförändringsmålen. Denna ståndpunkt stöddes också av fem icke-statliga miljöorganisationer. Dessa parter upprepade att unionen och medlemsstaterna, genom flera beslut och överenskommelser, senast i Parisavtalet, har åtagit sig att minska växthusgasutsläpp och förebygga klimatförändringar. Unionen har fastställt ett rättsligt bindande mål att öka andelen förnybara energikällor i den slutliga energiförbrukningen till 20 % (92). Kommissionen har också inrättat en policyram för att uppnå målet 27 % 2030. Detta nya ambitiösa mål antogs 2014 efter det att de slutgiltiga åtgärderna infördes. Europeiska unionen ratificerade i oktober 2016 Parisavtalet om klimatförändringar inom ramen för UNFCCC, vilket är den första universella rättsligt bindande globala överenskommelsen om klimatförändringar, efter det att Europaparlamentet röstat för detta med en överväldigande majoritet. Övergången till en koldioxidsnål energiförsörjning är huvudbeståndsdelen i denna ansträngning och solenergi är fortfarande en av de mest lovande energikällorna för att uppnå klimatmålen.

(315)

De parter som motsatte sig åtgärder hävdade att åtgärderna försvårar uppnåendet av klimatmålen genom att fördröja utbyggnaden av solenergi. De anförde att återställandet av globala marknadspriser för solenergi kommer att göra det möjligt för unionen att snabbare fasa ut fossila bränslen inom energiproduktionen. De påpekade också att det råder bristande överensstämmelse mellan unionens klimatpolitik och unionens handelspolitik. Medan den förra vill främja och subventionera förnybara energikällor höjer handelspolitiken priset på dem och begränsar deras tillgänglighet.

(316)

Kommissionen anser också att ratificeringen av Parisavtalet om klimatförändringar inom ramen för UNFCCC är en mycket viktig milstolpe för att sporra till ett globalt samarbete för att minska klimatförändringar. Solenergi är en av de viktigaste energikällorna för att uppnå klimatmålen. Samtidigt fann kommissionen att unionens efterfrågan på solenergianläggningar inom den närmaste framtiden kommer att påverkas i blott begränsad utsträckning av åtgärderna (se avsnitt 5.3). Detta kommer att ändras först när nätparitet i detaljistledet blir en viktig källa till efterfrågan. Ett avskaffande av åtgärderna i detta skede kommer följaktligen inte att bidra mycket till att miljömålen uppnås.

(317)

EU ProSun gjorde flera ytterligare anmärkningar i ett öppet brev som utgjorde ett svar på de icke-statliga organisationernas uppmaning till ett avskaffande av åtgärderna med hänsyn till miljöskäl. EU ProSun anförde att om man ser till hela förädlingskedjan inom solenergisektorn medför paneler som tillverkats i unionen ett mycket lägre koldioxidavtryck. De moduler som tillverkas i unionen behöver inte transporteras över långa avstånd. Till följd av de standarder och miljökrav som gäller för unionens produktion, å ena sidan, och de högre energikostnaderna, å andra sidan, har EU:s solenergiindustri systematiskt minskat sin energiförbrukning jämfört med de kinesiska tillverkarna. Detta är särskilt viktigt med tanke på att tillverkningen av solcellsmoduler och deras råmaterial är energiintensiv. EU ProSun påpekade också att det råder bristande överensstämmelse mellan vissa icke-statliga organisationers undertecknande av brevet med uppmaning om avskaffande av åtgärderna med hänsyn till unionens intresse, dvs. även om otillbörliga handelsmetoder konstateras, och uttalandet nyligen från en av deras ledare med uppmaning till ytterligare insatser för att uppnå en rättvis och miljövänlig handel.

(318)

Kommissionen drog slutsatsen att åtgärderna enbart har en begränsad inverkan på uppnåendet av unionens klimatmål på kort sikt.

(319)

Efter meddelandet av uppgifter invände flera parter mot påståendet att importerade solenergiprodukter skulle ha ett högre koldioxidavtryck än de produkter som tillverkas i unionen. Parterna anförde att tillverkningen av polykisel och plattor svarade för den största andelen av den primära energiförbrukningen, varför polykislets och plattornas ursprung var av främsta vikt. Parterna påpekade också att elproduktionen har olika koldioxidavtryck i olika medlemsstater. Eftersom tillverkningen av moduler och deras råmaterial är energiintensiv har det betydelse i vilken medlemsstat modulerna och deras komponenter tillverkas.

(320)

Kommissionen kunde inte analysera dessa påståenden noggrant inom den korta tidsrymd som stod till buds efter meddelandet av uppgifter. Den klargjorde att den hade hänvisat till en inlaga från EU ProSun, men att den inte själv hade hävdat att importerad solenergi medför ett högre koldioxidavtryck. Oavsett koldioxidavtrycket från unionens moduler respektive de kinesiska modulerna är kommissionens huvudslutsats att åtgärderna hittills haft en mycket begränsad inverkan på efterfrågan på solenergi. Kommissionen drog därför slutsatsen att åtgärderna inte hade någon betydande inverkan på uppnåendet av unionens miljömål.

(321)

Vissa av de parter som uppmanade till ett avskaffande av åtgärderna hävdade att produktionskapaciteten i unionen inte räckte till för att täcka unionens efterfrågan på moduler och att åtgärderna var ineffektiva när det gällde att i betydande mån öka produktionskapaciteten hos unionens cell- och modultillverkare. De uppskattade unionens efterfrågan till mindre än 8 GW och att de berörda parternas tillverkning i unionen av moduler motsvarade mindre än 4 GW. Detta skulle innebära att åtminstone hälften av modulerna behöver importeras i alla händelser. Parterna anförde att Europeiska kommissionens förväntan enligt den ursprungliga förordningen om att det ”på medellång sikt […] rimligen [kan] antas att unionsindustrin kommer att utöka sin tillverkningskapacitet för att kunna täcka efterfrågan och uppnå stordriftsfördelar, som i sin tur skulle möjliggöra ytterligare prissänkningar” inte hade förverkligats.

(322)

Kommissionen konstaterade att även om unionens tillverkning av moduler underskrider unionens efterfrågan har det aldrig rått brist på moduler i unionen. Prisåtagandet/minimiimportpriset möjliggjorde import från Kina till rättvisa priser. Medan importen från övriga världen ökade relativt sett lyckades unionsindustrin höja sin marknadsandel i unionen från 25 % till 35 % mellan 2012 och översynsperioden. Åtgärderna gjorde följaktligen det möjligt för unionsindustrin att öka sin tillverkning och försäljning i förhållande till unionsmarknadens storlek och att täcka en större del av efterfrågan. Som det noteras i avsnitt 5.3.2 sjönk unionens förbrukning markant till följd av de reducerade stimulanssystemen, vilket gjorde det mycket svårare för unionsindustrin att växa. Trots detta lyckades unionsindustrin ytterligare konsolidera sig och uppnå betydande kostnadssänkningar. Dessutom finns det en betydande ledig kapacitet för modultillverkning i unionen som skulle kunna tas i bruk igen om efterfrågan ökar. Kommissionen ansåg följaktligen att åtgärderna inte vållar brist på moduler på unionsmarknaden och att åtgärderna varit effektiva i fråga om att utöka unionens tillverkning i förhållande till unionsmarknadens storlek.

(323)

De parter som motsatte sig åtgärder hävdade att modultillverkningskapaciteten utanför Kina växer mycket snabbt. De hänvisade till olika marknadsinformationsrapporter, enligt vilka den sammanlagda produktionskapaciteten i övriga asiatiska länder hade vuxit mycket snabbt; den nådde 7 GW under 2015 och väntas enligt prognoser kunna uppnå 10 GW under 2016. Detta skulle överstiga hela unionens efterfrågan, som enligt parterna uppskattas till omkring 8 GW. En betydande andel av denna nya produktionskapacitet har installerats av kinesiska företag. Flera stora kinesiska företag lämnade också åtagandet frivilligt för att kunna leverera till unionens marknad från andra länder än Kina. Enligt parterna skulle detta leda till att en ökande volym av billiga moduler kan exporteras till unionen från tredjeländer även om åtgärderna bibehålls. De som motsatte sig åtgärder hävdade således att kommissionens förväntan i den ursprungliga förordningen om att andra tredjeländer inte skulle lägga om stora delar av sin export till unionens marknad (93) inte hade förverkligats.

(324)

Kommissionens undersökning visade att marknadsandelen för importen från Kina till unionen minskade från 66 % 2012 till 41 % under översynsperioden, medan marknadsandelen för importen från övriga världen, exklusive Kina (främst Taiwan, Malaysia, Sydkorea och Singapore), ökade från 9 % till 25 %. Unionstillverkarnas marknadsandel i unionen ökade från 25 % 2012 till 35 % under översynsperioden. Importen från tredjeländer hindrade således inte unionsindustrin från att återta en betydande marknadsandel i unionen.

(325)

Kommissionen konstaterade också att även om modulproduktionskapaciteten i Sydostasien växer snabbt motsvarar den fortfarande bara en bråkdel av kapaciteten i Kina (94). De produkter som tillverkas i de sydostasiatiska fabrikerna säljs också i stora volymer till den amerikanska marknaden och andra länder som infört handelspolitiska åtgärder mot kinesiska moduler, till exempel Indien och Kanada. Installeringar av solenergianläggningar i Sydostasien väntas också öka, vilket medför att viss volym väntas bli såld inom regionen. Kommissionen drog således slutsatsen att modulproduktionskapaciteten i Sydostasien inte räcker till för att täcka en betydande andel av unionens efterfrågan och för att därmed göra åtgärderna ineffektiva. Under alla omständigheter syftar åtgärderna till att importen av solcellsmoduler och celler från Kina sker till rättvisa och icke-dumpade priser, och det faktum att unionsindustrin kan utsättas för konkurrens från andra länder gör inte åtgärderna ineffektiva.

(326)

En part gjorde gällande att marknadsandelsutvecklingen visar att åtgärderna främst gynnade importörer från tredjeländer. Parten ansåg att situationen liknar den i ärendet rörande odlad atlantlax (95), där kommissionen avslutade åtgärderna eftersom de skulle medföra en betydande nettoförmögenhetsöverföring ut ur unionen och att förmögenhetsöverföringen till leverantörer i tredjeländer vida skulle överstiga alla eventuella fördelar av åtgärderna för unionsindustrin.

(327)

Som det noteras ovan lyckades unionsindustrin öka sin marknadsandel i unionen från 25 % till 35 % mellan 2012 och översynsperioden. Detta innebär att exportörerna i tredjeländer inte övertog huvuddelen av den marknadsandel som tidigare innehafts av kinesiska tillverkare. Dessutom anser kommissionen att unionsindustrins situation i ärendet rörande odlad atlantlax var mycket annorlunda – i det fallet var unionsindustrins marknadsandel mycket mindre och ökade enbart från 2,7 % 1998 till 4,3 % 2001. I det fallet var unionsindustrins mycket blygsamma marknadsandel ett av huvudskälen till att ett införande av åtgärder skulle leda till en betydande nettoförmögenhetsöverföring ut ur gemenskapen genom att marknaderna anpassar sig till högre priser (96). I det föreliggande fallet gynnade åtgärderna unionsindustrin betydligt. Ärendet rörande odlad atlantlax kan således inte utgöra ett prejudikat.

(328)

Enligt de parter som motsatte sig åtgärder har unionstillverkarna inte tillkännagett några trovärdiga planer för utvidgning av sin kapacitet. SolarWorld, den största unionstillverkaren, har i stället nyligen avskedat flera hundra tillfälligt anställda i sina europeiska anläggningar och ingått OEM-avtal för tillverkning av solcellspaneler i Thailand. Parterna hävdade att detta utgör ännu ett bevis för att en framgångsrik modultillverkning enbart kan ske i stora produktionsanläggningar, som de i Asien.

(329)

SolarWorld svarade att det hade ingått tillfälliga OEM-avtal för att täcka en uppgång i den globala efterfrågan i slutet av 2015 och under första halvåret 2016. SolarWorld anförde att osäkerheten kring resultatet av den pågående undersökningen medförde att investerarna krävde högre räntesatser för sina kapitalinvesteringar. Av detta skäl var det ett sunt ekonomiskt beslut att skjuta upp en kapitalintensiv utvidgning av produktionskapaciteten till dess att denna undersökning avslutas och att i stället tillfälligt använda tillgängliga kontraktstillverkares kapacitet. SolarWorld angav också att samtliga moduler som deras OEM-partner utanför unionen tillverkat levererades till länder utanför unionen.

(330)

Marknadsundersökningsrapporter bekräftar att första halvåret 2016 kännetecknades av en stor uppgång och att andra halvåret 2016 karakteriserades av låg efterfrågan, vilket medförde starkt sjunkande priser till följd av ett överutbud på moduler (97). I detta sammanhang kan SolarWorlds beslut att avskeda tillfällig personal ses som ett visserligen svårt beslut men motiverat av marknadssituationen. SolarWorld minskade också de volymer som tillverkades av kontraktstillverkarna så mycket som det var kontraktsmässigt möjligt.

(331)

Följaktligen ansåg kommissionen att med tanke på osäkerheten och den globala upp- och nedgång som nyligen noterats är en unionstillverkares beslut att skjuta upp en kapacitetsutvidgning och i stället använda lättillgänglig produktionskapacitet hos kontraktstillverkare ekonomiskt motiverat, och beslutet visar inte att tillverkning i unionen har blivit ohållbar.

(332)

Genom att väga motstridande intressen mot varandra analyserade kommissionen huruvida de negativa effekterna för icke-närstående importörer och företag i tidigare och senare led och andra ovan analyserade effekter skulle vara oproportionellt stora i jämförelse med den positiva effekten för unionens tillverkare av den produkt som översynen gäller. Enligt artikel 21.1 tredje meningen i grundförordningen togs särskild hänsyn till behovet av att undanröja den snedvridning av handeln som följer av skadevållande dumpning och till behovet av att återställa en effektiv konkurrens.

(333)

Huvudfrågan blev att bedöma den sannolika inverkan av fortsatta åtgärder på unionens framtida efterfrågan på solcellsmoduler. Om åtgärderna skulle minska efterfrågan i betydande mån kunde det hävdas att skyddet av en relativt liten unionsindustri i oproportionell utsträckning skulle kunna drabba betydligt större företag i senare och tidigare led. Som det sägs i skäl 313 hade emellertid åtgärderna enbart en begränsad inverkan på unionens efterfrågan på solcellsmoduler. Denna situation kommer troligen inte att förändras innan medlemsstaterna antar och genomför det nya direktivet om förnybara energikällor. Detta undersökningsresultat gav perspektiv till argumentet rörande effekten på sysselsättningen. Medan ett avslutande av åtgärder skulle kunna bidra till viss ny sysselsättning skulle det också omedelbart hota den befintliga sysselsättningen i unionens solcells- och modulindustri (omkring 8 000 arbetstillfällen). En blott numerisk jämförelse mellan den nuvarande sysselsättningen i unionsindustrin med den befintliga sysselsättningen i industrin i senare led (omkring 50 000 arbetstillfällen) eller industrin i tidigare led (omkring 5 000–10 000 arbetstillfällen) var således inte lämplig.

(334)

Det faktum att stödpolitiken för förnybar energi måste reformeras efter ikraftträdandet av de nya unionsreglerna om statligt stöd och sannolikt kommer att ändras ytterligare när kommissionens förslag till ett nytt direktiv om förnybara energikällor har antagits av medlagstiftarna gör det omöjligt att bilda sig en uppfattning om unionens intresse för en period som är längre än 18 månader. Vissa undersökningsresultat tyder på att åtgärderna kan få större inverkan på efterfrågan i framtiden, när övergången till den nya stödpolitiken för förnybar energi har fullbordats, den skattemässiga situationen för egen förbrukning har klargjorts och nätparitet har uppnåtts i fler delar av Europa och för vissa kategorier av konsumenter. Som det noteras i skälen 302 och 308 är de nya regler för utformning av energimarknaden som föreslogs av kommissionen den 1 december 2016 (98) och de nya regler för en konsumentcentrerad övergång till ren energi som föreslogs av kommissionen den 30 november 2016 (99) viktiga steg för att uppnå stabila och tillväxtvänliga villkor. Kommissionen beslutade därför att åtgärderna inte skulle förlängas med mer än 18 månader.

(335)

Efter det ytterligare meddelande av uppgifter som avses i skäl 30. mottog kommissionen tre olika typer av synpunkter. Tillverkarna i EU begärde generellt att kommissionen skulle behålla den ursprungliga perioden på 24 månader med argumentet att det meddelade förslaget att minska den normala tillämpningsperioden från fem år till två år redan innebar en lämplig avvägning mellan olika intressen. Vissa berörda parter som företrädde industrin i senare och tidigare led välkomnade minskningen till 18 månader, medan andra parter ansåg att åtgärderna borde upphöra helt. Kinas myndigheter beklagade att kommissionen avsåg att upprätthålla åtgärderna så länge som 18 månader. Liksom några berörda parter från industrin i tidigare och senare led kritiserade Kinas myndigheter också att det i utkastet till genomförandeakt inte nämndes att åtgärderna skulle avslutas omedelbart efter de 18 månaderna.

Kommissionen observerade att åtgärderna kan få större inverkan på efterfrågan i framtiden, när övergången till den nya stödpolitiken för förnybar energi har fullbordats, den skattemässiga situationen för egen förbrukning har klargjorts och nätparitet har uppnåtts i fler delar av Europa. Detta motiverar att åtgärderna undantagsvis bör förlängas med blott 18 månader och att de därefter löper ut enligt de tillämpliga reglerna i grundförordningen. På grundval av tillgänglig bevisning i detta skede ansåg kommissionen att en avvägning mellan de troliga negativa effekterna för industrier i tidigare och senare led samt konsumenter mot de fördelar för unionsindustrin som åtgärderna skulle innebära gör att 18 månader utgör en lämplig balans mellan de konkurrerande intressena.

(336)

Vid genomgången av icke-närstående importörers intresses möttes kommissionen av klagomål angående den tunga administrativa börda som ålagts dem, medan unionstillverkare klagade över pågående kringgående. Dessa frågor kan tas upp i en interimsöversyn avseende åtgärdernas form. Slutligen har kommissionen blivit medveten om att justeringsmekanismen för minimiimportpriset inte följer den branta inlärningskurvan för solenergiindustrin (100). Den nuvarande justeringsmekanismen kan således ha utestängt europeiska konsumenter från globala effektivitetsvinster, vilket kan utlösa ett behov av att se över denna fråga. Den kan tas upp i en interimsöversyn avseende vilken justeringsmekanism som skulle kunna kombineras med en annan åtgärdsform.

(337)

Sammantaget drar kommissionen slutsatsen att det inte finns några tvingande skäl för att avsluta åtgärderna på grundval av unionens intresse. Den drar emellertid också slutsatsen att en översyn på eget initiativ avseende de frågor som identifierats i skäl 336 är lämplig.

(338)

Som det sägs i skäl 7 inledde kommissionen på eget initiativ en partiell interimsöversyn som begränsades till att undersöka huruvida det ligger i unionens intresse att bibehålla de gällande åtgärderna för celler.

(339)

Översynen inleddes eftersom det fanns tillräcklig bevisning för att de omständigheter som låg till grund för införandet av ursprungliga åtgärder hade ändrats. Efter omstrukturering och konsolidering av unionsindustrin har ett betydande antal celltillverkare upphört med sin tillverkning. Merparten av den kvarvarande celltillverkningskapaciteten i unionen verkade till stor del vara avsedd för företagsintern användning i form av modultillverkning. Unionsindustrins försäljning av celler till icke-närstående användare var således mycket begränsad till volymen, medan icke vertikalt integrerade modultillverkare använde celler som levererades från länder utanför unionen. Kommissionen ansåg det således välbetänkt att undersöka huruvida en fortsatt tillämpning av åtgärder mot celler fortfarande låg i unionens intresse.

(340)

Kommissionen känner till 12 celltillverkare i unionen. Unionsindustrin företräddes av intresseorganisationen EU ProSun, som är sökande i översynen vid giltighetstidens utgång avseende befintliga antidumpningsåtgärder. EU ProSun företrädde fyra celltillverkare i unionen. Ytterligare två celltillverkare stödde uttryckligen EU ProSuns ståndpunkt. EU ProSun företrädde också SolarWorld som en tillverkare av plattor i tidigare led och ytterligare en tillverkare av plattor i unionen.

(341)

I den ursprungliga undersökningen hade kommissionen konstaterat att ett massivt inflöde av dumpade kinesiska solceller och moduler till unionen hade bidragit till att många celltillverkare i unionen hade gått i konkurs. Införandet av åtgärder möjliggjorde för de kvarvarande unionstillverkarna att återhämta och konsolidera sig och att stabilisera celltillverkningen. Produktionstillgångarna och de anställda hos en av de största celltillverkarna i unionen, Bosch Solar Energy, kunde fortfarande användas eftersom de övertogs av SolarWorld under 2014.

(342)

Om åtgärderna mot celler avslutades skulle export av kinesiska celler till dumpade priser återkomma i stora volymer, vilket skulle vålla unionsindustrin väsentlig skada och få mycket negativa konsekvenser för unionens cellindustri. Stora kapitalinvesteringar i avancerad celltillverkningsutrustning skulle bli överflödiga. Upp till 1 700 högt kvalificerade arbetstagare skulle kunna förlora sysselsättning. Kommissionen fick också uppgifter om att några unionsföretag avsåg att återställa omkring 300 MW i kapacitet om åtgärderna skulle bibehållas.

(343)

Nedgången i unionens celltillverkningsindustri skulle också få negativa effekter för unionens FoU-verksamhet. Celler är huvudkomponenten i en modul och mycket av FoU-verksamheten i förädlingskedjan inom solenergisektorn inriktas på celler. Om åtgärderna mot celler avskaffades skulle europeiska FoU-investeringar avta och hittills ackumulerade kunskaper bli överflödiga eller behöva överföras till tredjeländer. Följaktligen finns det en risk för att om celler undantas från åtgärder skulle detta befästa unionsmodultillverkarnas beroende av importerade celler.

(344)

Ett avslutande av åtgärderna mot celler skulle också kunna undergräva åtgärderna mot moduler. Det skulle möjliggöra för kinesiska tillverkare att exportera celler till otillbörliga priser och montera dem till moduler antingen hos dotterföretag eller via kontraktstillverkare i unionen. Monteringslinor för moduler kan inrättas relativt snabbt, vilket bevisas av den snabba uppbyggnaden av modultillverkningskapacitet i Sydostasien (se skäl 323). EU ProSun hävdade att detta hade hänt i Förenta staterna under perioden 2012–2014 då åtgärderna mot moduler inte var effektiva. Situationen ändrades först när den ursprungliga produktdefinitionen utvidgades till att omfatta celler.

(345)

Att bibehålla åtgärderna mot celler ligger följaktligen klart i unionscelltillverkarnas intresse och kan också ge vissa fördelar för unionens modultillverkare.

(346)

Efter meddelandet av uppgifter ifrågasatte Jabil kommissionens undersökningsresultat att ett avslutande av åtgärder mot celler skulle möjliggöra för kinesiska tillverkare att exportera celler till otillbörliga priser och montera dem till moduler antingen hos dotterföretag eller via kontraktstillverkare i unionen. Som ett svar på Jabils påstående erinrade kommissionen om att den hade konstaterat sannolikhet för att dumpning och skada skulle fortsätta om åtgärderna upphävdes. Kommissionen uppgav också att kontraktstillverkare som Jabil har en affärsmodell och kostnadsstruktur som avsevärt skiljer sig från den övriga unionsindustrin. I synnerhet har kontraktstillverkare mycket mindre resurser som innebär fasta omkostnader eftersom de inte tar samma ansvar för försäljning, marknadsföring och FoU, som det beskrivs i skälen 110 och 160. Om kommissionen skulle upphäva åtgärderna mot celler för att försvara unionsmodultillverkarnas intresse skulle följaktligen ingenting kunna hindra unionsbaserade kontraktstillverkare från att montera moduler av dumpade kinesiska celler. En kontraktstillverkare har inte ens skyldighet att känna till det riktiga priset för en cell, eftersom dess vanliga affärsmodell består i att ta ut en förädlingsavgift från ett annat företag som tillhandahåller insatsvaror och påtar sig fullt ansvar för försäljning av produktionen. Kommissionen ändrade således inte sin ståndpunkt att ett avslutande av åtgärder mot celler skulle kunna medföra otillbörliga priser på moduler, som skulle kunna monteras i unionen av dumpade kinesiska celler hos antingen närstående företag eller kontraktstillverkare.

(347)

Efter meddelandet av uppgifter gjorde SPE gällande att det inte fanns något orsakssamband mellan importen av celler från Kina och försäljningen av celler tillverkade i unionen, och att unionsindustrin möttes av konkurrens från tredjeländer. Samma part hävdade att åtgärderna inte skyddade investeringarna i cellindustrin och att de anställda inom celltillverkningen inte riskerade att bli friställda om åtgärderna löpte ut. Parten hävdade också att den företagsinterna cellmarknaden inte påverkades av import av kinesiska celler.

(348)

Kommissionen gjorde en ytterligare analys av effekterna av försäljningen av celler från tredjeländer enligt beskrivningen i skäl 176 och upprepade att försäljningen från tredjeländer inte vållade skada. Den analyserade också ytterligare åtgärdernas inverkan på investeringarna i unionens cellindustri enligt beskrivningen i skäl 168 och upprepade att åtgärderna har en positiv inverkan på investeringarna. Den fann dessutom att importen från Kina hade en inverkan på unionens företagsinterna marknad för celler, som det beskrivs i skäl 105. Med tanke på den i nuläget dåliga lönsamheten i unionens cellindustri ändrade kommissionen inte sin ståndpunkt att de anställda inom unionens cellindustri riskerade att förlora sysselsättning om åtgärderna tilläts löpa ut.

(349)

Ingen icke-närstående cellimportör som var verksam under översynsperioden gav sig till känna. Celler importeras antingen av modultillverkare i unionen eller importörer som är kinesiska tillverkare närstående.

(350)

Sju europeiska modultillverkare gav sig till känna och begärde att celler skulle undantas från åtgärder. Några av dessa företag stöder EU ProSuns ståndpunkt om fortsatt tillämpning av åtgärder mot moduler. Några företag i tidigare och senare led lämnade inlagor där de motsatte sig åtgärder specifikt i fråga om celler, men flertalet företag i tidigare och senare led inriktade sig på skälen till och effekterna av ett avslutande av åtgärder mot moduler.

(351)

De parter som begärde att åtgärderna mot celler skulle avslutas pekade på att nästan samtliga celler som tillverkas i unionen används internt av vertikalt integrerade företag. Därför skulle icke vertikalt integrerade modultillverkare, som svarar för mer än 65 % av unionens modultillverkning, vara beroende av cellimport. Dessa parter hävdade att nästan all import av celler till unionen är föremål för antingen åtgärder eller utökade tullkontroller till följd av åtgärder mot kringgående beträffande celler från Malaysia och Taiwan (101). Detta vållar icke vertikalt integrerade modultillverkare ytterligare administrativa och ekonomiska bördor. De parter som motsatte sig åtgärder mot celler anförde också att åtgärderna var ineffektiva eftersom de inte medförde att ny kapacitet skapas i unionen. Enligt deras uppfattning höjer åtgärderna också priset på slutprodukten, dvs. moduler, med negativa effekter för efterfrågan, kunder och unionens bredare miljöpolitiska mål.

(352)

De parter som begärde att åtgärderna mot celler skulle avslutas hävdade att det på unionens marknad inte finns tillgång till celler som tillverkats i unionen. Det finns endast några få celltillverkare i unionen och nästan samtliga av dessa använder cellerna internt och säljer enbart mycket små kvantiteter till tredje parter. De små volymer som säljs är vanligtvis av låg kvalitet. På basis av sin undersökning instämmer kommissionen i att de celler som säljs av unionsindustrin på unionens marknad tillfredsställer mindre än 5 % av efterfrågan från icke vertikalt integrerade modultillverkare i unionen.

(353)

Parterna anförde vidare att även om fler celler från unionen såldes på den öppna marknaden skulle unionens kapacitet och tillverkning av celler inte på långa vägar kunna tillfredsställa unionens totala efterfrågan på celler och i ännu mindre utsträckning kunna täcka den totala efterfrågan på moduler. Kommissionen konstaterade att celltillverkningen i unionen motsvarade 1 270 MW under översynsperioden, vilket innebär att den kunde täcka 37 % av unionens totala efterfrågan på celler, som uppskattades till 3 409 MW. Celltillverkningskapaciteten i unionen kunde täcka ungefär 18 % av unionens totala efterfrågan på moduler – omkring 7 200 MW under översynsperioden.

(354)

Flera parter gjorde gällande att åtgärderna mot celler gynnar enbart ett företag – SolarWorld – och innebär att de flesta andra icke vertikalt integrerade modultillverkarna får en konkurrensnackdel gentemot det företaget. SolarWorld svarade för mer än 70 % av all celltillverkning i unionen under översynsperioden. SolarWorld säljer inga celler på den öppna marknaden, utom de som det anser inte motsvara dess höga standarder. Dessa parter hävdade att det enda sättet för dem att köpa celler är att importera dem från tredjeländer. Om åtgärderna mot celler inte avslutas skulle de även i fortsättningen ha en konkurrensnackdel gentemot den dominerande celltillverkaren i unionen.

(355)

Som det noteras ovan fann kommissionen att unionens celltillverkning motsvarade 35 % av efterfrågan på celler i unionen och att denna andel hade ökat från 23 % 2012. Detta innebär att en betydande andel av unionens efterfrågan kan täckas av unionstillverkade celler, oavsett om det rör sig om företagsintern försäljning eller ej. Kommissionen erinrade också om att den genomsnittliga kostnaden för celltillverkning i unionen låg över ett genomsnittligt kinesiskt och taiwanesiskt kontraktsförsäljningspris (enligt rapporter från PV Insights). Detta innebär att icke vertikalt integrerade modultillverkare i unionen skulle kunna köpa celler från länder utanför unionen till liknande priser eller till och med lägre priser. Denna slutsats gäller även om man beaktar att de celler som tillverkas i unionen av vertikalt integrerade tillverkare har hög effektivitet och kvalitet och således är dyrare. Åtgärderna ger följaktligen inte vertikalt integrerade cell- och modultillverkare någon konkurrensfördel gentemot icke vertikalt integrerade cell- och modultillverkare.

(356)

Kommissionen observerade också att den enda period under vilken icke vertikalt integrerade modultillverkare i unionen hade svårigheter med att anskaffa celler sammanföll med den exceptionella uppgången i efterfrågan i Kina i slutet av 2015 och i början av 2016. Under den perioden uppnådde efterfrågan på solenergi i Kina en topp på 22 GW (102). Kinas mål för installering av solenergianläggningar stöddes av generösa ersättningssystem, som orsakade en tillfällig installeringstopp. Även den betydande tillverkningsöverkapaciteten för celler i Kina blev tillfälligt otillräcklig för att täcka denna ovanligt höga efterfrågan. Några kinesiska modultillverkare tvingades importera celler från utlandet, vilket vållade en tillfällig global utbudsbrist på celler och höjde cellpriserna. Kontraktsförsäljningspriserna för celler enligt rapporter från PVInsights låg över minimiimportpriset under denna period av brist på celler, dvs. mellan november 2015 och mars 2016. Om åtgärderna inte hade införts hade således unionens modultillverkare ändå haft liknande svårigheter med cellförsörjningen, eftersom det rådde en unik brist på celler i Kina under denna relativt korta tidsperiod.

(357)

Denna period med överhettad efterfrågan på celler sammanföll också delvis med kommissionens undersökning beträffande kinesiska cellers och modulers kringgående via Malaysia och Taiwan. Registreringen av celler och moduler, som gällde från och med dagen för inledande av undersökningen av kringgående i maj 2015, vållade unionens modultillverkare ytterligare försörjningssvårigheter. Modultillverkarna upplevde en period av osäkerhet eftersom de inte visste om deras taiwanesiska och malaysiska leverantörer var faktiska tillverkare och skulle undantas från tullar. Slutligen konstaterades i februari 2016 fler än 20 malaysiska och taiwanesiska celltillverkare som var samarbetsvilliga i den undersökningen vara faktiska tillverkare. Den tillfälliga osäkerhetsperioden avslutades och osäkerheten kring försörjningen upphörde.

(358)

Kommissionen konstaterade även att påståendet att åtgärderna mot celler enbart skyddade ett företag – SolarWorld – är ogrundat. Som det beskrivs i skäl 340 stöder ytterligare fem celltillverkare uttryckligen en fortsatt tillämpning av åtgärder mot celler. Kommissionen känner till fler än tio celltillverkare i unionen. Huvudskälet till att en enda producent för närvarande svarar för mer än 70 % av all celltillverkning i unionen är att många andra celltillverkare lämnade marknaden eftersom de inte kunde motstå den otillbörliga konkurrensen från kinesiska dumpade produkter. Medan flertalet av dessa tillverkare lämnade marknaden övertog SolarWorld 2014 en av de största celltillverkarna i unionen. Denna tillverkare höll på att lämna marknaden och om förvärvet inte hade ägt rum skulle mer än 500 högt kvalificerade arbetstagare ha förlorat sina arbeten. SolarWorld gjorde gällande att man utan gällande åtgärder inte bara inte hade varit i stånd att överta det andra företaget och bevara dess sysselsättning utan till och med hade fått se sin egen celltillverkning gå i konkurs.

(359)

De icke vertikalt integrerade modultillverkarna i unionen har således vare sig utbudsbrist eller en konkurrensnackdel gentemot vertikalt integrerade modultillverkare. Följaktligen drabbas unionens konsumenter av moduler inte negativt av det faktum att unionens celltillverkning enbart kan täcka en relativt liten andel av modulförbrukningen.

(360)

De parter som begärde att åtgärderna mot celler skulle avslutas hävdade att åtgärderna medför en avsevärd ytterligare affärsrisk, avsevärt ytterligare behov av rörelsekapital och en avsevärd ytterligare administrativ börda för icke vertikalt integrerade modultillverkare. Detta skulle bero på de komplicerade rutinerna för att iaktta åtagandet. Några modultillverkare hävdade att situationen hade förvärrats efter att undersökningen av kringgående via Taiwan och Malaysia hade inletts. De icke vertikalt integrerade tillverkarna är föremål för strikta dokumentkontroller medan varorna tullklareras, även när de importerar från företag som omfattas av undantag. De beklagade sig över att enkla brister i dokumentationen, som en avsaknad av en stämpel eller underskrift på rätt ställe, i vissa fall orsakade flera veckors fördröjning. De kinesiska celler som importeras inom ramen för åtagandet är föremål för liknande strikta tullkontroller och betungande administrativa förfaranden. Dessa tillverkare gjorde därför gällande att nära 100 % av importen av celler till unionen kontrolleras noggrant av tullmyndigheterna vilket medför leveransförseningar, ytterligare administrativt arbete och ett ökat behov av rörelsekapital. Detta innebär att de lider av en ytterligare konkurrensnackdel inte bara gentemot tillverkarna i resten av världen utan också gentemot den vertikalt integrerade ledande europeiska modultillverkaren.

(361)

Kommissionen erinrade om att den hade vidtagit ytterligare åtgärder för att förbättra övervakningen av åtgärderna och undvika varje form av kringgående och korsvis kompensation som kunde undergräva åtagandet. Andra typer av lösningar för att effektivt skydda unionsindustrin och förhindra kringgående för kinesiska moduler kan tas upp i en interimsöversyn. Utökade kontroller av medlemsstaternas tullmyndigheter är nödvändiga för att effektivt skydda unionsindustrin mot ett inflöde av produkter till otillbörliga priser.

(362)

Flera parter som begärde att åtgärderna mot celler skulle avslutas hävdade att åtgärderna höjer kostnaden för huvudkomponenten i solcellsmoduler och således höjer priset för nya solenergianläggningar, vilket minskar efterfrågan på solcellsmoduler. Några parter hävdade att under andra halvåret 2016, dvs. utanför översynsperioden, föll de genomsnittliga globala kontraktsförsäljningspriserna till en nivå avsevärt under minimiimportpriset, vilket innebar en ytterligare påfrestning för de icke vertikalt integrerade modultillverkarna i unionen.

(363)

Kommissionen fann att ett genomsnittligt globalt kontraktsförsäljningspris för celler enligt rapporter från PVInsights låg nära minimiimportpriset under större delen av den tid åtgärderna gällde. Åtgärderna höjde således inte avsevärt priset för huvudkomponenten i moduler, om ett globalt genomsnittligt kontraktsförsäljningspris används som riktmärke.

(364)

Kommissionen konstaterade att de globala kontraktsförsäljningspriserna sjönk märkbart under andra halvåret 2016 i det att solenergisektorn gick igenom en upp- och nedgångscykel enligt beskrivningen i skäl 356. Under det fjärde kvartalet 2016 stabiliserades cellpriserna och började till och med öka, vilket är vanligt vid upp- och nedgångscykler. Med hänsyn till inlärningskurvan för solenergisektorn är det inte desto mindre troligt att det nya långsiktiga priset för solceller kommer att stabiliseras under den nivå som gällde före den upp- och nedgångscykel som inträffat nyligen. Som det noteras i skäl 265 avspeglade det prisindex som kommissionen använde för att justera minimiimportpriset inte till fullo dessa minskningar i kostnaden för solcells- och modultillverkning under större delen av 2016. Vid en interimsöversyn kan ett bättre sätt att låta utvecklingen av solenergiindustrins inlärningskurva återspeglas i åtgärdernas nivå undersökas.

(365)

Åtgärdernas inverkan på efterfrågan på solenergi i unionen analyserades ingående i avsnitt 5.3. Kommissionen konstaterade att flera andra faktorer påverkar efterfrågan på moduler mycket mer än åtgärderna. Eftersom celler är huvudkomponenten i moduler gäller dessa undersökningsresultat även celler.

(366)

Efter meddelandet av uppgifter hävdade SPE att ett genomsnittligt globalt inköpspris för celler inte hade legat nära minimiimportpriset under större delen av den tid åtgärderna gällde. SPE underbyggde sin ståndpunkt med en artikel från november 2016 i PV-Magazine (103) och uppgifter från Energy Trend PV (104).

(367)

Enligt rapporter från PVInsights följde minimiimportpriset nära de globala priserna för celler noterade i euro från och med december 2013, då åtgärderna infördes, till och med september 2015, då översynsperioden upphörde. Kommissionen noterade också att minimiimportpriset under 2016, utanför skadeundersökningsperioden, temporärt utvecklades annorlunda än de globala inköpspriserna. Både den artikel som det hänvisas till och de lämnade uppgifterna angav solenergiprisutvecklingen för perioder utanför skadeundersökningsperioden. Kommissionen upprepade därför att åtgärderna mot celler hade enbart en mycket begränsad inverkan på icke integrerade modultillverkare.

(368)

Kommissionen drog slutsatsen att det inte finns några tvingande skäl för att avsluta åtgärderna mot celler på grundval av unionens intresse. Den fann särskilt att åtgärderna var effektiva när det gällde att behålla och i viss utsträckning återupprätta celltillverkningen i unionen. De celler som tillverkats i unionen svarar för en betydande andel av unionens efterfrågan på celler. Ett avslutande av åtgärder mot celler skulle sannolikt medföra en kollaps för unionens celltillverkningsindustri och förlust av högt kvalificerade arbetstillfällen och relaterad FoU-verksamhet. Kommissionen ansåg även att åtgärderna mot celler inte ger unionens vertikalt integrerade modultillverkare en konkurrensfördel gentemot icke vertikalt integrerade modultillverkare i unionen. De icke vertikalt integrerade modultillverkarna har tillgång till ett tillräckligt utbud av celler från länder utanför Kina till priser som inte är högre än de priser som tas ut internt av vertikalt integrerade företag.

(369)

Vid genomgången av icke vertikalt integrerade modultillverkares intressen möttes kommissionen av många klagomål angående den tunga administrativa börda som ålagts dem, medan unionstillverkare klagade över pågående kringgående. Dessa frågor kan tas upp i en interimsöversyn avseende åtgärdernas form.

(370)

Slutligen noterade kommissionen att justeringsmekanismen för minimiimportpriset under större delen av 2016 inte hade följt den branta inlärningskurvan för solenergiindustrin i fråga om celler. Den nuvarande justeringsmekanismen utestängde således europeiska modultillverkare från globala effektivitetsvinster, vilket kan utlösa ett behov av att se över denna fråga. Den kan tas upp i en interimsöversyn avseende vilken justeringsmekanism som skulle kunna kombineras med en annan åtgärdsform.

(371)

Efter meddelandet av uppgifter hävdade flera parter att den föreslagna interimsöversynen skulle ta för lång tid för att skydda de icke integrerade modultillverkarnas intressen. Kommissionen noterade att minimiimportpriset efter meddelandet av uppgifter, dvs. i början av 2017, blev märkbart lägre, vilket i betydande mån undanröjde skillnaden mellan minimiimportpriset och det genomsnittliga globala försäljningspriset. Dessutom avser kommissionen att fullborda interimsöversynen under 2017.

(372)

Med tanke på slutsatserna angående sannolikheten för fortsatt dumpning och skada följer det i enlighet med artikel 11.2 i grundförordningen att de genom genomförandeförordning (EU) nr 1238/2013 införda antidumpningsåtgärder som är tillämpliga på import av solcellsmoduler av kristallint kisel och väsentliga komponenter (dvs. celler) med ursprung i eller avsända från Kina bör behållas.

(373)

Som det anges i avsnitt 5.3 kan åtgärderna få större inverkan på efterfrågan i framtiden, när övergången till den nya stödpolitiken för förnybar energi har fullbordats, den skattemässiga situationen för egen förbrukning har klargjorts och nätparitet har uppnåtts i fler delar av Europa. Detta motiverar att åtgärderna undantagsvis bör förlängas med blott 18 månader och att de därefter löper ut enligt de tillämpliga reglerna i grundförordningen. På grundval av tillgänglig bevisning i detta skede ansåg kommissionen att en avvägning mellan de troliga negativa effekterna för industrier i tidigare och senare led samt konsumenter mot de fördelar för unionsindustrin som åtgärderna skulle innebära gör att 18 månader utgör en lämplig balans mellan de konkurrerande intressena.

(374)

Efter meddelandet av uppgifter invände EU ProSun mot detta resonemang, och begärde att åtgärderna skulle förlängas för en period av fem år. EU ProSun ansåg att den osäkerhet kring regelverket som minskar efterfrågan på solenergi inte skulle försvinna inom den närmaste framtiden. Enbart en förlängning på fem år skulle skapa den stabilitet som behövs för att främja en fortsatt återhämtning för unionsindustrin genom att skapa ett bättre investeringsklimat. Kommissionen upprepade att unionens solenergisektor hade genomgått en grundläggande övergångsfas, från det traditionella stödinstrumentet inmatningspriser till anbudsförfaranden för storskaliga allmännyttiga solenergianläggningar och egen förbrukning för anläggningar på kommersiella fastigheter och, i mindre utsträckning, bostäder. Enligt kommissionen kommer denna övergång troligen att visa kvantifierbara effekter i flera medlemsstater redan inom 18 månader. Kommissionen förväntar sig särskilt att många anbudsförfaranden för solenergikapacitet kommer att äga rum redan under denna period och att utbyggnaden av solenergi pådriven av nätparitet i detaljistledet kommer att öka. Således ändrade kommissionen inte sin åsikt att åtgärderna borde förlängas med blott 18 månader.

(375)

De exporterande tillverkare från Malaysia och Taiwan som var undantagna från de åtgärder som utvidgades genom genomförandeförordning (EU) 2016/185 bör också undantas från de åtgärder som införs genom denna förordning.

(376)

Med tanke på slutsatserna om att det inte finns några tvingande skäl för att avsluta åtgärderna mot celler på grundval av unionens intresse bör den partiella interimsöversyn som inletts enligt artikel 11.3 i grundförordningen avslutas.

(377)

Det åtagande som kommissionen godtagit genom genomförandebeslut 2013/707/EU, senast ändrat genom genomförandeförordning (EU) 2016/1998 (105), är fortsatt tillämpligt under den period då de slutgiltiga åtgärder som införs genom den här förordningen är tillämpliga. De exportörer som omfattas av detta undantag förtecknas i bilagan till det beslutet.

(378)

Som det emellertid noteras i skälen 336, 337, 369 och 370 bör det också inledas en interimsöversyn på eget initiativ avseende åtgärdens form och den justeringsmekanism som bör kombineras med åtgärden.

(379)

Den kommitté som inrättas genom artikel 15.1 i grundförordningen avgav inget yttrande och en enkel majoritet av dess ledamöter motsatte sig utkastet till kommissionens genomförandeförordning. Kommissionen lade fram ett ändrat utkast till kommissionens genomförandeförordning för omprövningskommittén.

(380)

Omprövningskommittén avgav inget yttrande.

—

Bärbara solladdare som består av mindre än sex celler och som tillhandahåller elektricitet till apparater eller laddar batterier.

—

Solcellstunnfilmsprodukter.

—

Solcellsprodukter av kristallint kisel som permanent har integrerats i elektriska produkter, som inte används för energiproduktion men som förbrukar den elektricitet som produceras av de integrerade solcellerna av kristallint kisel.

—

Moduler eller paneler med en utspänning på högst 50 V likspänning och en uteffekt på högst 50 W som endast är avsedda att användas direkt som batteriladdare i system med samma spänning och effekt.

—

inte exporterade den produkt som beskrivs i punkt 1 till unionen under perioden 1 juli 2011– 30 juni 2012 (den ursprungliga undersökningsperioden),

—

inte är närstående någon av de exportörer eller tillverkare i Folkrepubliken Kina som omfattas av de antidumpningsåtgärder som införs genom denna förordning,

—

faktiskt har exporterat den berörda produkten till unionen efter den undersökningsperiod som ligger till grund för åtgärderna, eller genom avtal har gjort ett oåterkalleligt åtagande att exportera en betydande kvantitet till unionen,

a)

ett företag i förteckningen i bilagan till genomförandebeslut 2013/707/EU, med senare ändringar, har tillverkat, avsänt och direkt fakturerat ovannämnda produkter eller gjort detta via ett närstående företag som också förtecknas i bilagan till genomförandebeslut 2013/707/EU antingen till ett närstående företag i unionen som fungerar som importör och klarerar varorna för fri omsättning i unionen eller till första oberoende kund som fungerar som importör och klarerar varorna för fri omsättning i unionen,

b)

importen åtföljs av en åtagandefaktura som är en handelsfaktura som innehåller åtminstone de uppgifter och den försäkran som föreskrivs i bilaga III till denna förordning,

c)

importen åtföljs av ett exportåtagandeintyg enligt bilaga IV till denna förordning, och

d)

de varor som deklareras och anmäls till tullen exakt motsvarar beskrivningen på åtagandefakturan.

a)

det för de importvaror som beskrivs i punkt 1 fastställs att ett eller flera av de villkor som anges i den punkten inte är uppfyllda, eller

b)

kommissionen återtar sitt godtagande av åtagandet i enlighet med artikel 8.9 i förordning (EU) 2016/1036 genom en förordning eller ett beslut där det hänvisas till enskilda transaktioner och anges att berörda åtagandefakturor är ogiltiga.

i)

av (företagets namn och adress) (Taric-tilläggsnummer) i (berört land), ELLER

ii)

av en underleverantör/tredje part för (företagets namn och adress) (Taric-tilläggsnummer) i (berört land)

(stryk det av alternativen som inte är tillämpligt)

med de solceller av kristallint kisel som har tillverkats av (företagets namn och adress) (Taric-tilläggsnummer [läggs till om det berörda landet är föremål för ursprungliga åtgärder eller åtgärder mot kringgående]) i (berört land). Jag försäkrar att uppgifterna i denna faktura är fullständiga och korrekta.” Om ingen sådan faktura uppvisas och/eller minst ett av de båda Taric-tilläggsnumren saknas i ovannämnda försäkran, ska den tullsats som gäller för ”alla övriga företag” tillämpas, varvid Taric-tilläggsnumret B999 ska anges i tulldeklarationen.