13.12.1993

Europeiska unionens officiella tidning

L 307/18

RÅDETS DIREKTIV 93/104/EG

av den 23 november 1993

om arbetstidens förläggning i vissa avseenden

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 118a i detta,

med beaktande av kommissionens förslag (1),

i samarbete med Europaparlamentet (2),

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (3), och

med beaktande av följande:

Artikel 118a i fördraget föreskriver att rådet genom direktiv skall anta minimikrav för att främja förbättringar, särskilt inom arbetsmiljöområdet, för att trygga bättre hälsa och säkerhet för arbetstagarna.

Enligt artikel 1l8a bör dessa direktiv inte innebära administrativa, finansiella eller lagstiftande regler som hämmar skapandet och utvecklingen av små och medelstora företag.

Rådets direktiv 89/391/EEG av den 12 juni 1989 om åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet (4) är fullt tillämpligt på de områden som omfattas av detta direktiv utan att det påverkar strängare eller mer detaljerade bestämmelser i detta.

I gemenskapens avtal om arbetstagarnas grundläggande sociala rättigheter som antogs av de 11 medlemsstaternas statsöverhuvuden vid Europeiska rådets möte i Strasbourg den 9 december 1989, särskilt punkt 7 första stycket, punkt 8 och punkt 19 första stycket, fastställdes att:

”7.

Genomförandet av den inre marknaden måste leda till förbättringar i levnads- och arbetsförhållanden för arbetstagare inom gemenskapen. Denna process bör vara resultatet av en tillnärmning av förhållandena samtidigt som förbättringar görs, särskilt beträffande arbetstidens längd och förläggning och beträffande andra anställningsformer än tillsvidareanställning, såsom exempelvis tidsbegränsad anställning, deltidsanställning, tillfällig anställning och säsongsanställning.

8.	Varje arbetstagare i gemenskapen skall ha rätt till en viloperiod varje vecka och till en årlig betald semester vars längd gradvis bör harmoniseras i enlighet med nationell praxis.

19.	Varje arbetstagare skall åtnjuta godtagbara säkerhets- och hälsoförhållanden på sin arbetsplats. Lämpliga åtgärder skall vidtas för att uppnå en större harmonisering av förhållandena på detta område samtidigt som förbättringar uppnås.”

Arbetstagarnas säkerhet, hygien och hälsa på arbetsplatsen är ett mål som inte bör vara underkastat rent ekonomiska hänsyn.

Detta direktiv är en konkret åtgärd i syfte att införa en social dimension på den inre marknaden.

Att föreskriva minimikrav för arbetstidens förläggning kommer sannolikt att förbättra arbetsförhållandena för gemenskapens arbetstagare.

För att trygga hälsa och säkerhet för arbetstagare inom gemenskapen bör arbetstagarna ges dygnsvila, veckovila och semester av en viss minsta längd samt tillräckliga raster. I detta sammanhang är det även nödvändigt att sätta en övre gräns för veckoarbetstiden.

Hänsyn bör tas till Internationella arbetsorganisationens (ILO) principer när det gäller arbetstidens förläggning, inklusive avseende nattarbete.

Beträffande veckovilan bör rimlig hänsyn tas till olika kulturella, etniska, religiösa och andra faktorer i medlemsstaterna. Det står varje medlemsstat helt fritt att avgöra huruvida söndagen skall omfattas av veckovilan, och i så fall i vilken utsträckning.

Forskningen har visat att människokroppen nattetid är känsligare för störningar och även för vissa betungande former av arbetsorganisation och att långa perioder av nattarbete kan vara hälsovådliga för arbetstagare och äventyra säkerheten på arbetsplatsen.

Det finns ett behov av att begränsa arbetstidens längd vid perioder av nattarbete, inklusive övertid, och att se till att arbetsgivare som regelbundet sysselsätter nattarbetande anmäler det till de behöriga myndigheterna om dessa begär det.

Det är viktigt att nattarbetande har rätt till en kostnadsfri hälsoundersökning innan de börjar anställningen och därefter till regelbundna hälsoundersökningar och att de snarast möjligt omplaceras till lämpligt dagarbete om de har probolem med hälsan.

Natt- och skiftarbetandes situation kräver att nivån på säkerhet och hälsoskydd anpassas till arbetets art och att skyddsåtgärder, förebyggande åtgärder och resurser är effektiva.

Vissa arbetsförhållanden kan ha en skadlig inverkan på arbetstagarnas hälsa och säkerhet. Arbete som organiseras enligt en viss rytm bör ta hänsyn till den allmänna principen om att anpassa arbetet till arbetstagaren.

Med hänsyn till det aktuella arbetets särskilda art kan det vara nödvändigt att vidta speciella åtgärder beträffande förläggningen av arbetstiden inom vissa områden och verksamheter som inte omfattas av detta direktiv.

Med hänsyn till att arbetstidens förläggning antagligen medför prohlem inom företagen verkar det önskvärt att tillåta flexibilitet vid tillämpningen av vissa bestämmelser i detta direktiv samtidigt som man tryggar efterlevnaden av principerna om arbetstagarnas hälsa och säkerhet.

Det är nödvändigt att tillåta att vissa bestämmelser beroende på omständigheterna i enstaka fall får bli föremål för avvikande tillämpningar av medlemsstaterna eller av arbetsmarknadens parter. Som allmän regel vid en avvikande tillämpning bör de berörda arbetstagarna ges motsvarande kompensationsledighet.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

AVSNITT 1

RÄCKVIDD OCH DEFINITIONER

Artikel 1

Ändamål och räckvidd

1. I detta direktiv föreskrivs minimikrav på säkerhet och hälsa vid förläggningen av arbetstiden.

2. Detta direktiv är tillämpligt på

a)	minimitider för dygnsvila, veckovila och årlig semester, vidare på raster och begränsning av veckoarbetstiden, samt

b)	vissa former av nattarbete, skiftarbete och arbetsrytm.

3. Detta direktiv skall tillämpas inom alla arbetsområden, såväl offentliga som privata, i den betydelse som avses i artikel 2 i direktiv 89/391/EEG utan att det påverkar tillämpningen av artikel 17 i det här direktivet, med undantag för luft-, järnvägs-, väg- och sjötransporter, havsfiske liksom annat arbete till sjöss samt det arbete som utförs av läkare under utbildning.

4. Bestämmelserna i direktiv 89/391/EEG är fullt tillämpliga på de fall som avses i punkt 2 utan att det påverkar strängare eller mer detaljerade bestämmelser i det här direktivet.

Artikel 2

Definitioner

I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

1.	arbetstid: alltid i enlighet med nationell lagstiftning eller praxis då arbetstagaren står till arbetsgivarens förfogande samt därvid utför aktiviteter eller uppgifter.

2.	viloperiod: varje period som inte är arbetstid.

3.	natt: varje period om minst sju timmar, bestämd enligt nationell lagstiftning, som omfattar perioden mellan midnatt och 05.00.

nattarbetande:

a)	varje arbetstagare som normalt utför minst tre timmar av sitt dagliga arbete nattetid, och

varje arbetstagare som troligen kommer att fullgöra en viss del av sin årsarbetstid nattetid; denna del bestäms av den berörda medlemsstaten

i)	genom nationell lagstiftning efter samråd med arbetsmarknadens parter, eller

ii)	genom kollektivavtal på nationell eller regional nivå.

skiftarbete: varje metod att dela in arbetet i skift varigenom arbetstagare avlöser varandra vid samma arbetsplatser enligt en viss arbetsgång, även då denna är roterande; skiften kan vara kontinuerliga eller diskontinuerliga; metoden kan medföra att arbetstagare måste arbeta vid olika tider under en given period av dagar eller veckor.

6.	skiftarbetare: varje arbetstagare vars arbetsschema ingår i skiftarbete.

AVSNITT II

MINIMIPERIODER FÖR VILA - ANDRA BESTÄMMELSER OM ARBETSTIDENS FÖRLÄGGNING

Artikel 3

Dygnsvila

Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att se till att varje arbetstagare får minst 11 timmars sammanhängande ledighet per 24-timmarsperiod.

Artikel 4

Raster

Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att se till att varje arbetstagare - då arbetsdagen är längre än sex timmar - får en rast. Den närmare utformningen, däribland rastens längd och på vilka villkor den ges, skall fastställas i kollektivavtal eller, då detta inte lyckas, genom nationell lagstiftning.

Artikel 5

Veckovila

Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att se till att varje arbetstagare under varje period om sju dagar får minst 24 timmars sammanhängande ledighet plus den 11 timmars dygnsvila som avses i artikel 3.

Den minimitid för vila som avses i första stycket skall i princip omfatta söndag.

Om sakliga, tekniska eller arbetsorganisatoriska förhållanden berättigar det får en ledighet om minst 24 timmar tillämpas.

Artikel 6

Begränsning av veckoarbetstiden

Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att åstadkomma att

1.	veckoarbetstiden begränsas genom lagar och andra författningar eller genom kollektivavtal,

2.	den genomsnittliga arbetstiden under varje sjudagarsperiod inklusive övertid inte överstiger 48 timmar.

Artikel 7

Årlig semester

1. Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att se till att varje arbetstagare får en årlig betald semester om minst fyra veckor i enlighet med vad som föreskrivs genom nationell lagstiftning eller praxis angående rätten till och beviljandet av en sådan semester.

2. Den årliga semestern får inte utbytas mot kontant ersättning, utom då anställningen avslutas.

AVSNITT III

NATTARBETE - SKIFTARBETE - ARBETSRYTM

Artikel 8

Nattarbetets längd

Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att se till att

1.	den normala arbetstiden för nattarbetande inte överstiger ett genomsnitt av åtta timmar under varje 24-timmarsperiod.

nattarbetande vars arbete innebär särskilda risker eller stor fysisk eller mental ansträngning inte arbetar mer än åtta timmar inom en 24-timmarsperiod när de utför nattarbete.

För tillämpningen av ovanstående skall arbete som innebär särskilda risker eller stor fysisk eller mental ansträngning definieras genom nationell lagstiftning eller praxis eller genom kollektivavtal, med hänsyn tagen till nattarbetets särskilda konsekvenser och risker.

Artikel 9

Hälsoundersökning och omplacering av nattarbetande till dagarbete

1. Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att se till att

a)	nattarbetande har rätt till en fri hälsoundersökning innan de börjar anställningen och därefter till regelbundna hälsoundersökningar,

b)	nattarbetande som har hälsoproblem som kan visas bero på nattarbetet om det är möjligt omplaceras till lämpligt dagarbete.

2. Den kostnadsfria hälsoundersökning som avses i punkt 1 a skall omfattas av lagstadgad tystnadsplikt.

3. Den kostnadsfria hälsoundersökning som avses i punkt 1 a får utföras inom den offentliga sjukvården.

Artikel 10

Garantier för nattarbete

Medlemsstaterna får för vissa kategorier av nattarbetande meddela särskilda regler enligt villkor som fastställs genom nationell lagstiftning eller praxis, när det gäller arbetstagare som riskerar hälsa eller säkerhet genom sitt nattarbete.

Artikel 11

Anmälan om regelbunden sysselsättning av nattarbetande

Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att se till att arbetsgivare som regelbundet sysselsätter nattarbetande anmäler detta till de behöriga myndigheterna om dessa begär det.

Artikel 12

Skydd av hälsa och säkerhet

Medlemsstaterna skall vidtade åtgärder som behövs för att se till att

1.	nattarbetande och skiftarbetare har ett hälso- och säkerhetsskydd som motsvarar arten av deras arbete,

2.	skyddsåtgärder och skyddsanordningar för nattarbetande och skiftarbetande motsvarar dem som finns för andra arbetstagare och att dessa är tillgängliga alla tider på dygnet.

Artikel 13

Arbetsrytm

Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att se till att en arbetsgivare som avser att organisera arbetet enligt en viss rytm tar hänsyn till den allmänna principen om att anpassa arbetet till arbetstagaren, särskilt i syfte att lindra effekterna av monotona arbetsuppgifter och arbete i ett i förväg fastställt tempo beroende på arbetets art. Arbetsgivaren skall även ta hänsyn till kraven på hälsa och säkerhet, särskilt beträffande avbrott under arbetstiden.

AVSNITT IV

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Artikel 14

Mer detaljerade gemenskapsbestämmelser

Bestämmelserna i detta direktiv skall inte tillämpas när andra gemenskapsbestämmelser innehåller mer detaljerade krav beträffande vissa yrken eller arbeten.

Artikel 15

Gynnsammare bestämmelser

Detta direktiv skall inte påverka medlemsstaternas rätt att tillämpa eller införa författningsbestämmelser eller en administrativ praxis som bättre skyddar arbetstagarnas hälsa och säkerhet eller underlättar eller tillåter tillämpningen av kollektivavtal som bättre skyddar arbetstagarnas hälsa och säkerhet.

Artikel 16

Beräkningsperioder

Medlemsstaterna får föreskriva följande:

1)	För tillämpningen av artikel 5 (veckovila): En beräkningsperiod som inte överstiger 14 dagar.

För tillämpningen av artikel 6 (begränsning av veckoarbetstiden): En beräkningsperiod som inte överstiger fyra månader.

De perioder av årlig betald semester som beviljas i enlighet med artikel 7 liksom även sjukfrånvaro skall inte inkluderas eller skall vara neutrala vid beräkningen av genomsnittet.

För tillämpningen av artikel 8 (nattarbetets längd): En beräkningsperiod som bestäms efter samråd med arbetsmarknadens parter på nationell eller regional nivå.

Om den veckovila på minst 24 timmar som avses i artikel 5 faller inom nyssnämnda period skall den inte inkluderas vid beräkningen av genomsnittet.

Artikel 17

Avvikelser

1. Med iakttagande av de allmänna principerna för arbetstagarnas hälsa och säkerhet får medlemsstaterna göra avvikelser från artiklarna 3, 4, 5, 6, 8 eller 16. Avvikelser får göras när - med hänsyn till det aktuella arbetets särskilda art - arbetstidens längd inte mäts eller bestäms i förväg eller kan bestämmas av arbetstagarna själva. Detta gäller särskilt beträffande

a)	företagsledare eller andra personer med självständiga beslutsbefogenheter,

b)	anställda i familjeföretag, eller

c)	arbetstagare som tjänstgör vid religiösa ceremonier i kyrkor och religiösa samfund.

2. Avvikelser får fastställas genom lagstiftning eller andra författningsbestämmelser eller genom kollektivavtal under förutsättning att de berörda arbetstagarna ges motsvarande kompensationsledighet eller - i undantagsfall när det av objektiva skäl inte är möjligt att bevilja sådan kompensationsledighet - att arbetstagarna erbjuds lämpligt skydd.

2.1

Avvikelser från artiklarna 3, 4, 5, 8 och 16 får göras

a)	i fråga om långt avstånd mellan arbetstagarens bostad och arbetsplats eller då arbetstagarens olika arbetsplatser ligger långt ifrån varandra,

b)	i fråga om säkerhets- och övervakningsarbeten när permanent närvaro krävs för att skydda egendom eller personer, särskilt i fråga om säkerhetsvakter, vaktmästare eller vaktbolag,

i fråga om arbeten som kräver en kontinuitet i servicen eller produktionen, särskilt

i)	service i form av reception, behandling eller vård på sjukhus och liknande inrättningar, institutioner eller fängelser,

ii)	hamn- eller flygplatsarbete,

iii)	press, radio, television, fi1mproduktion, post- och telekommunikationer, ambulans, brand- och civilförsvar,

iv)	produktion och distribution av gas, vatten och el, sophämtning och sopförbränningsanläggningar,

v)	industrier i vilka arbetet inte kan avbrytas av tekniska skäl,

vi)	forsknings- och utvecklingsarbete,

vii)

jordbruk;

på områden inom vilka det förekommer förutsägbara arbetstoppar, särskilt

jordbruk,

ii)

turism,

iii)	postservice.

2.2

Avvikelser från artiklarna 3, 4, 5, 8 och 16 får göras

a)	under de omständigheter som beskrivs i artikel 5.4 i direktiv 89/391/EEG,

b)	vid olycksfall eller då risken för olycksfall är överhängande.

2.3

Avvikelser från artiklarna 3 och 5 får göras

a)	i fråga om skiftarbete varje gång ett nytt skift går på och inte kan ta en dygnsvila eller veckovila mellan slutet av ett skift och början av nästa,

b)	i fråga om arbete som delas upp i perioder under dagens lopp, särskilt städarbete.

3. Avvikelser får göras från artiklarna 3, 4, 5, 8 och 16 genom kollektivavtal på nationell eller regional nivå eller

genom kollektivavtal på en lägre nivå om det tillåts genom sådana avtal.

De medlemsstater som saknar ett system för kollektivavtal på nationell eller regional nivå i de fall som omfattas av detta direktiv, och vidare de medlemsstater som för detta ändamål har en särskild lagstiftning får inom ramen för sådan lagstiftning - i enlighet med nationell lagstiftning eller praxis - tillåta avvikelser från artiklarna 3, 4, 5, 8 och 16. Detta får ske genom kollektivavtal på lämplig nivå.

De avvikelser som avses i första och andra styckena skall tillåtas på villkor att motsvarande kompensationsledighet beviljas de berörda arbetstagarna eller - i undantagsfall, när det inte är möjligt att bevilja sådan ledighet av objektiva skäl - att de berörda arbetstagarna ges lämpligt skydd.

Medlemsstaterna får föreskriva om

—	hur arbetsmarknadens parter skall tillämpa denna punkt, och

—	tillämpningen av de bestämmelser i kollektivavtal som sluts i enlighet med detta stycke på andra arbetstagare i enlighet med nationell lagstiftning eller praxis.

4. Den möjlighet att göra avvikelser från artikel 16.2 som föreskrivs i andra stycket, punkterna 2.1 och 2.2 och artikel 17.3 får inte leda till en längre beräkningsperiod än sex månader.

Under iakttagande av de allmänna principerna om skyddet av arbetstagarnas hälsa och säkerhet skall dock medlemsstaterna ha möjlighet att - av sakliga, tekniska eller arbetsorganisatoriska skäl - tillåta kollektivavtal om beräkningsperioder som inte överstiger 12 månader.

Före utgången av en period om sju år från den dag som anges i artikel 18.1 a skall rådet på förslag från kommissionen, åtföljt av en utvärdering, på nytt granska bestämmelserna i denna punkt och besluta om ett lämpligt förfarande.

Artikel 18

Slutbestämmelser

Medlemsstaterna skall anta de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 23 november 1996 eller se till att arbetsmarknadens parter senast den dagen genom överenskommelse fastställer de nödvändiga bestämmelserna varvid medlemsstaterna skall se till att de alltid kan garantera att direktivets bestämmelser efterlevs.

En medlemsstat skall dock ha möjlighet att inte tillämpa artikel 6 varvid medlemsstaten dock skall respektera de allmänna principerna om skydd av arbetstagarnas hälsa och säkerhet och vidta de åtgärder som behövs för att se till att

—	ingen arbetsgivare kräver att en arbetstagare arbetar mer än 48 timmar under en period om sju dagar, beräknad som ett genomsnitt för den beräkningsperiod som avses i artikel 16.2, såvida han inte först har fått arbetstagarens medgivande,

—	ingen arbetstagare tillfogas skada av sin arbetsgivare på grund av att han inte är beredd att ge sitt samtycke att utföra sådant arbete,

—	arbetsgivaren för aktuella noteringar om alla arbetstagare som utför sådant arbete,

—	att noteringarna ställs till de behöriga myndigheternas förfogande och att dessa - av skäl som rör arbetstagarnas hälsa eller säkerhet - kan förbjuda eller begränsa möjligheten att överskrida begränsningen av veckoarbetstiden,

—	arbetsgivaren på begäran ger de behöriga myndigheterna information om fall då arbetstagare har gått med på att utföra arbete som överskrider 48 timmar under en period om sju dagar, beräknad som ett genomsnitt under den beräkningsperiod som avses i artikel 16.2.

Före utgången av en period om sju år från den dag som avses i a skall rådet på förslag från kommissionen, åtföljt av en utvärdering, på nytt granska bestämmelserna i punkt i och besluta om ett lämpligt förfarande.

ii)

På samma sätt skall medlemsstaterna ha möjlighet att i fråga om tillämpningen av artikel 7 utnyttja en övergångsperiod som inte överstiger tre år från den dag som avses i a, under förutsättning att under övergångsperioden

—	varje arbetstagare får tre veckors årlig betald semester i enlighet med de villkor som föreskrivs för rätten till och beviljandet av semester genom nationell lagstiftning eller praxis, och

—	treveckorsperioden av årlig betald semester inte utbyts mot kontant ersättning, utom när anställningen upphör.

Medlemsstaterna skall genast anmäla detta till kommissionen.

2. När medlemsstaterna antar de bestämmelser som avses i punkt 1 skall dessa innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat själv utfärda.

3. Utan att det påverkar medlemsstaternas rätt att med hänsyn till förändrade omständigheter anta olika bestämmelser inom arbetstidens område, så länge de minimikrav som föreskrivs i detta direktiv följs, skall tillämpningen av detta direktiv inte utgöra skäl att sänka den allmänna nivån för det skydd som erbjuds arbetstagarna.

4. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texterna till bestämmelser i nationell lagstiftning som redan antagits eller skall antas inom det område som omfattas av detta direktiv.

5. Medlemsstaterna skall vart femte år till kommissionen inge en rapport om den praktiska tillämpningen av bestämmelserna i detta direktiv med bifogande av synpunkter från arbetsmarknadens parter.

Kommissionen skall informera Europaparlamentet, rådet. Ekonomiska och sociala kommittén och Rådgivande kommittén för arbetarskyddsfrågor om detta.

6. Vart femte år skall kommissionen till Europaparlamentet, rådet och Ekonomiska och sociala kommittén avge en rapport om tillämpningen av detta direktiv med hänsyn till punkt 1, 2, 3, 4 och 5.

Artikel 19

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel den 23 november 1993.

På rådets vägnar

M.SMET

Ordförande

(1) EGT nr C 254, 9.10.1990, s. 4.

(2) EGT nr C 72, 18.3.1991, s. 95,

och beslut av den 27 oktober 1993 (ännu inte offentliggjort i Europeiska Gemenskapernas Officiella Tidning).

(3) EGT nr C 60, 8.3.1991, s. 26.

(4) EGT nr L 183, 29.6.1989, s. 1.