(1)

Sexuella övergrepp mot barn och sexuell exploatering av barn, däribland barnpornografi, utgör allvarliga kränkningar av de grundläggande rättigheterna, framför allt barns rätt till det skydd och den omvårdnad som behövs för deras välfärd i enlighet med vad som föreskrivs i Förenta nationernas konvention av år 1989 om barnets rättigheter och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ( 3 ).

(2)

I enlighet med artikel 6.1 i fördraget om Europeiska unionen erkänner unionen de rättigheter, friheter och principer som fastställs i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, vars artikel 24.2 slår fast att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn, oavsett om de vidtas av offentliga myndigheter eller privata institutioner. Vidare ger Stockholmsprogrammet – Ett öppet och säkert Europa i medborgarnas tjänst och för deras skydd ( 4 ) uttalad prioritet åt att bekämpa sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi.

(3)

Barnpornografi, som består av bilder där barn utsätts för sexuella övergrepp, och andra särskilt allvarliga former av sexuella övergrepp mot barn och sexuell exploatering av barn ökar och sprids genom användningen av ny teknik och internet.

(4)

Genom rådets rambeslut 2004/68/RIF av den 22 december 2003 om bekämpande av sexuellt utnyttjande av barn och barnpornografi ( 5 ) tillnärmas medlemsstaternas lagstiftning när det gäller att straffbelägga de allvarligaste formerna av sexuella övergrepp mot barn och sexuell exploatering av barn, utvidga den nationella behörigheten och tillförsäkra brottsoffer ett stöd som uppfyller vissa minimikrav. I rådets rambeslut av 2001/220/RIF av den 15 mars 2001 om brottsoffrets ställning i straffrättsliga förfaranden ( 6 ) fastställs en rad rättigheter för brottsoffer i straffrättsliga förfaranden, bland annat rätten till skydd och ersättning. Dessutom kommer samordningen av lagföring av fall av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi att underlättas genom genomförandet av rådets rambeslut 2009/948/RIF av den 30 november 2009 om förebyggande och lösning av tvister om utövande av jurisdiktion i straffrättsliga förfaranden ( 7 ).

(5)

Enligt artikel 34 i Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter åtar sig konventionsstaterna att skydda barn från alla former av sexuell exploatering och sexuella övergrepp. Förenta nationernas fakultativa protokoll av år 2000 till konventionen om barnets rättigheter om försäljning av barn, barnprostitution och barnpornografi och, i synnerhet, Europarådets konvention av år 2007 om skydd för barn mot sexuell exploatering och sexuella övergrepp är avgörande steg i processen för att öka det internationella samarbetet på detta område.

(6)

Allvarliga brott som sexuell exploatering av barn och barnpornografi kräver en övergripande strategi som omfattar lagföring av gärningsmän, skydd av barn som är brottsoffer och förebyggandet av fenomenet. Vid genomförandet av åtgärder för att bekämpa sådana brott måste barnets bästa komma i främsta rummet, i enlighet med Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter. Rambeslut 2004/68/RIF bör ersättas med ett nytt instrument som tillhandahåller en sådan övergripande rättslig ram så att detta syfte kan uppnås.

(7)

Detta direktiv bör till fullo komplettera Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/36/EU av den 5 april 2011 om förebyggande och bekämpande av människohandel, om skydd av dess offer och om ersättande av rådets rambeslut 2002/629/RIF ( 8 ), eftersom vissa offer för människohandel även är barn som har utsatts för sexuella övergrepp eller sexuell exploatering.

(8)

När det gäller straffbeläggandet av handlingar förknippade med pornografiska föreställningar avser detta direktiv sådana handlingar som består i en organiserad liveposering ägnad för en publik; definitionen utesluter därmed personlig och direkt kommunikation mellan samtyckande jämbördiga parter samt barn som har uppnått åldern för sexuellt självbestämmande och deras partner.

(9)

Barnpornografi inbegriper ofta bilder som visar sexuella övergrepp mot barn som begås av vuxna. Det kan även inbegripa bilder av barn som medverkar i en handling med tydlig sexuell innebörd, eller av deras könsorgan, där bilderna framställs och används för i första hand sexuella syften, och utnyttjas med eller utan barnets vetskap. Vidare omfattar begreppet barnpornografi verklighetstrogna bilder av ett barn som medverkar eller som avbildas som medverkande i en handling med tydlig sexuell innebörd, för i första hand sexuella syften.

(10)

Funktionshinder innebär inte i sig automatiskt att det är omöjligt att samtycka till sexuella handlingar. Att utnyttja förekomsten av ett sådant funktionshinder för att kunna företa sexuella handlingar med ett barn bör dock kriminaliseras.

(11)

Vid antagandet av lagstiftning om materiell straffrätt bör unionen säkerställa enhetlighet i denna lagstiftning, särskilt när det gäller straffnivåerna. Mot bakgrund av Lissabonfördraget är det lämpligt att påminna om rådets slutsatser av den 24 och 25 april 2002 om den metod som ska tillämpas vid tillnärmning av påföljder där fyra påföljdsnivåer anges. Eftersom detta direktiv innehåller ett ovanligt stort antal olika brott krävs det, för att direktivet ska kunna avspegla vilken grad av allvar det är frågan om, en differentiering av straffnivån som går längre än vad som normalt bör föreskrivas i unionens rättsliga instrument.

(12)

Allvarliga former av sexuella övergrepp mot barn och sexuell exploatering av barn bör omfattas av effektiva, proportionella och avskräckande påföljder. Detta omfattar framför allt olika former av sexuella övergrepp mot barn och sexuell exploatering av barn som underlättas genom användningen av informations- och kommunikationsteknik, exempelvis då kontakt sökes med barn i sexuella syften via sociala medier och chattrum på internet. Definitionen av barnpornografi bör också klargöras och i högre grad anpassas till den som förekommer i internationella instrument.

(13)

Det maximala fängelsestraff som föreskrivs i detta direktiv för de brott som avses i direktivet bör gälla åtminstone för de allvarligaste formerna av dessa brott.

(14)

För att nå det maximala fängelsestraff som föreskrivs i detta direktiv för brott som rör sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi får medlemsstaterna med beaktande av sin nationella lagstiftning kombinera de straff som föreskrivs i nationell lagstiftning för dessa brott.

(15)

Genom detta direktiv förpliktas medlemsstaterna att i sin nationella lagstiftning fastställa straffrättsliga påföljder för överträdelser av unionens lagstiftning om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi. Detta direktiv medför inga skyldigheter beträffande tillämpningen i enskilda fall av sådana påföljder eller av något annat befintligt system för brottsbekämpning.

(16)

Särskilt i de fall då brott enligt detta direktiv begås för att uppnå ekonomisk vinning uppmanas medlemsstaterna att överväga att införa en möjlighet att ålägga ekonomiska sanktioner utöver ett fängelsestraff.

(17)

I barnpornografisammanhang ger termen ”olovligen” medlemsstaterna möjlighet att anse handlingar förknippade med pornografiskt material som försvarliga när de utförs i exempelvis medicinska, vetenskapliga eller liknande syften. Den möjliggör även verksamhet inom ramen för inhemska rättsliga befogenheter, exempelvis myndigheternas lagliga innehav av barnpornografi i samband med straffrättsliga förfaranden eller för att förhindra, upptäcka eller utreda brott. Vidare utesluter den inte möjligheten att åberopa ansvarsfrihetsgrunder eller andra liknande principer som under vissa omständigheter befriar en person från ansvar, exempelvis då telefon- eller internetjourer vidtar åtgärder för att anmäla sådana fall.

(18)

Att medvetet skaffa sig tillgång till barnpornografi med hjälp av informations- och kommunikationsteknik bör straffbeläggas. För att kunna hållas ansvarig bör personen i fråga både ha avsikt att besöka en webbplats där barnpornografi finns tillgänglig och känna till att sådana bilder finns där. Påföljderna bör inte tillämpas på personer som oavsiktligt hamnar på webbplatser som innehåller barnpornografi. Att brottet är uppsåtligt kan främst konstateras genom att det har upprepats eller att brotten begicks via en avgiftsbelagd tjänst.

(19)

Kontaktsökning med barn för sexuella ändamål via internet utgör en särskild hotbild eftersom internet erbjuder användarna anonymitet på ett sätt som saknar motstycke eftersom de kan dölja sin verkliga identitet och andra personuppgifter som ålder. Samtidigt erkänner medlemsstaterna att det är viktigt att bekämpa kontaktsökning med barn även i andra sammanhang än internet, särskilt när kontakten inte sker via informations- och kommunikationsteknik. Medlemsstaterna uppmuntras att straffbelägga kontaktsökning som syftar till att förmå ett barn att träffa gärningsmannen för sexuella ändamål och som begås i barnets närvaro eller närhet, exempelvis genom att införa ett särskilt förberedelsebrott eller försök till brott enligt detta direktiv eller som en särskild form av sexuellt övergrepp. Oavsett vilken rättslig lösning medlemsstaterna väljer för att straffbelägga ”offline gromning” bör de se till att på ett eller annat sätt lagföra gärningsmännen till sådana brott.

(20)

Detta direktiv reglerar inte medlemsstaternas politik när det gäller frivilliga sexuella handlingar mellan barn som kan ses som ett normalt utforskande av sexualiteten inom ramen för människans utveckling, med beaktande av olika kulturella traditioner och rättstraditioner och nya sätt att etablera och upprätthålla kontakter mellan barn och ungdomar, även genom informations- och kommunikationsteknik. Sådana frågor faller utanför detta direktivs tillämpningsområde. De medlemsstater som väljer att utnyttja de möjligheter som avses i detta direktiv gör detta som ett led i utövandet av sina befogenheter.

(21)

Medlemsstaterna bör ange försvårande omständigheter i sin nationella lagstiftning i enlighet med de tillämpliga regler om försvårande omständigheter som fastställts genom deras rättssystem. De bör se till att domare har möjlighet att beakta dessa försvårande omständigheter när de utmäter straffet för gärningsmännen, även om det inte finns någon skyldighet för domarna att tillämpa dessa försvårande omständigheter. Medlemsstaterna bör inte ange dessa försvårande omständigheter i sin lagstiftning när de är irrelevanta med tanke på det specifika brottets art. Relevansen av de olika försvårande omständigheter som anges i detta direktiv bör utvärderas på nationell nivå för vart och ett av de brott som avses i detta direktiv.

(22)

Fysisk eller psykisk oförmåga bör inom ramen för detta direktiv även anses omfatta tillstånd av fysisk eller mental oförmåga till följd av narkotika- eller alkoholpåverkan.

(23)

Man bör i kampen mot sexuell exploatering av barn fullt ut använda sig av befintliga instrument om beslag och förverkande av utbyte av brott, som Förenta nationernas konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet och dess tilläggsprotokoll, Europarådets konvention från 1990 om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott, rådets rambeslut 2001/500/RIF av den 26 juni 2001 om penningtvätt, identifiering, spårande, spärrande, beslag och förverkande av hjälpmedel till och vinning av brott ( 9 ) samt rådets rambeslut 2005/212/RIF av den 24 februari 2005 om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott ( 10 ). Användning av beslagtagna och förverkade hjälpmedel och utbyte av sådana brott som avses i detta direktiv för att understödja hjälp och skydd till brottsoffer bör uppmuntras.

(24)

Sekundär viktimisering av de offer för brott som avses i detta direktiv bör undvikas. I de medlemsstater där prostitution eller medverkan i pornografi är straffbart enligt nationell straffrättslig lagstiftning bör det vara möjligt att inte väcka åtal eller utdöma straff enligt den lagstiftningen om barnet i fråga har begått dessa gärningar som ett resultat av att ha fallit offer för sexuell exploatering, eller om barnet tvingats medverka i barnpornografi.

(25)

Som ett instrument för tillnärmning av straffrätt föreskriver detta direktiv straffnivåer som bör tillämpas utan att det påverkar medlemsstaternas specifika kriminalpolitik vad gäller barn som begår brott.

(26)

Brottsutredning och åtal bör underlättas för att ta hänsyn till svårigheterna för barn som är offer att anmäla sexuella övergrepp och för att komma åt gärningsmännens anonymitet i cyberrymden. För att säkerställa att de brott som avses i detta direktiv kan utredas och lagföras framgångsrikt bör utredning och lagföring i princip inte vara beroende av en anmälan eller angivelse av brottsoffret, eller dess företrädare, för att kunna inledas. Hur lång den tillräckliga långa tidsperioden för lagföring ska vara, bör fastställas i enlighet med nationell lagstiftning.

(27)

Effektiva utredningsverktyg bör göras tillgängliga för dem som ansvarar för att utreda och lagföra de brott som avses i detta direktiv. Dessa verktyg kan omfatta avlyssning av kommunikation, dold övervakning inklusive elektronisk övervakning, övervakning av bankkonton eller andra ekonomiska utredningar, med beaktande av bl.a. proportionalitetsprincipen och de utredda brottens natur och allvar. Vid behov och i enlighet med nationell lagstiftning, bör sådana verktyg även inkludera möjligheten för brottsbekämpande myndigheter att använda dold identitet på internet.

(28)

Medlemsstaterna bör uppmana alla personer som har kännedom om eller hyser misstanke om sexuella övergrepp mot eller sexuell exploatering av ett barn att rapportera till de behöriga myndigheterna. Det är varje medlemsstats ansvar att bestämma till vilka behöriga myndigheter sådana misstankar kan rapporteras. Sådana behöriga myndigheter bör inte inskränka sig till barnavårdsmyndigheter eller relevanta sociala myndigheter. Kravet om misstanke ”i god tro” bör syfta till att förhindra att bestämmelsen åberopas för att rättfärdiga att anmälan av helt och hållet inbillade eller osanna uppgifter görs med ont uppsåt.

(29)

Reglerna om behörighet bör ändras i syfte att säkerställa att personer från unionen som begår sexuella övergrepp mot barn eller exploaterar barn sexuellt kan åtalas, även om de begår brotten utanför unionen, särskilt genom så kallad sexturism. Med barnsexturism bör förstås sexuell exploatering av barn av en eller flera personer som reser från sin vanliga miljö till ett resmål där de har sexuella kontakter med barn. Vad gäller den barnsexturism som sker utanför unionen uppmuntras medlemsstaterna att med tillgängliga nationella och internationella instrument – inbegripet bilaterala eller multilaterala avtal om utlämning, ömsesidigt bistånd eller överförande av lagföring – att samarbeta med tredjeländer och internationella organisationer i syfte att bekämpa sexturism. Medlemsstaterna bör främja en öppen dialog och kommunikation med länder utanför unionen för att göra det möjligt att med stöd av relevant lagstiftning åtala gärningsmän som reser utanför unionens gränser som barnsexturister.

(30)

Åtgärder för att skydda barn som är brottsoffer bör vidtas med barnets bästa i främsta rummet och med beaktande av en bedömning av deras behov. Det bör vara lätt för barn som är brottsoffer att få tillgång till rättslig prövning och till åtgärder för att hantera intressekonflikter när sexuella övergrepp mot eller sexuell exploatering av barn förekommer inom familjen. När en särskild företrädare bör utses för ett barn under en förundersökning eller rättegång, kan också en juridisk person, en institution eller en myndighet ikläda sig denna roll. Dessutom bör barn som utsatts för brott skyddas från sanktioner, t.ex. enligt den nationella lagstiftningen om prostitution, om de berättar om sin situation för behöriga myndigheter. Dessutom bör drabbade barns deltagande i straffrättsliga förfaranden i möjligaste mån inte orsaka dem ytterligare trauma till följd av förhör eller visuell kontakt med gärningsmän. Goda kunskaper om barn och barns reaktionsmönster vid traumatiska upplevelser kommer att bidra till att säkra kvaliteten vid bevisupptagning och minska barnets stress under genomförandet av nödvändiga åtgärder.

(31)

Medlemsstaterna bör överväga att erbjuda barn som är brottsoffer hjälp på kort och lång sikt. Alla skador som barn vållas genom sexuella övergrepp och sexuell exploatering är betydelsefulla och bör behandlas. Skador till följd av sexuella övergrepp och sexuell exploatering är av sådan art att barnet bör få hjälp till dess att det har tillfrisknat i såväl fysisk som psykisk bemärkelse, vilket innebär att hjälp kan behövas även in i vuxen ålder. Man bör överväga att erbjuda hjälp och råd åt föräldrar eller vårdnadshavare till barn som är brottsoffer, såvida dessa inte är misstänkta för brottet i fråga, så att de kan bistå sitt barn under hela förfarandet.

(32)

I rambeslut 2001/220/RIF fastställs en rad rättigheter för brottsoffer i samband med straffrättsliga förfaranden, bland annat rätten till skydd och ersättning. Barn som fallit offer för sexuella övergrepp, sexuell exploatering och barnpornografi bör dessutom få tillgång till juridisk rådgivning och, i enlighet med brottsoffrens roll i det berörda rättssystemet, till juridiskt ombud, även när det gäller att söka ersättning för skada. Sådan juridisk rådgivning och sådant juridiskt ombud kan också tillhandahållas av de behöriga myndigheterna för att söka ersättning från staten. Syftet med juridisk rådgivning är att offren ska kunna få information och rådgivning om de olika möjligheter som finns tillgängliga för dem. Den juridiska rådgivningen bör ges av en person med lämplig juridisk utbildning utan att denne nödvändigtvis behöver vara jurist. Tillgången till juridisk rådgivning och, i enlighet med brottsoffrens roll i det berörda rättssystemet, till juridiskt ombud bör vara kostnadsfri åtminstone när offret inte har tillräckliga ekonomiska resurser, på ett sätt som är förenligt med medlemsstaternas interna förfaranden.

(33)

Medlemsstaterna bör vidta åtgärder för att förebygga eller förhindra handlingar som är relaterade till främjande av sexuella övergrepp mot barn och barnsexturism. Olika förebyggande åtgärder skulle kunna övervägas, exempelvis utarbetande och förstärkning av en uppförandekod och självreglerande mekanismer inom turistindustrin, införande av etiska regler eller ”kvalitetsmärkning” för turistorganisationer som bekämpar barnsexturism eller införande av en uttalad policy för att motverka barnsexturism.

(34)

Medlemsstaterna bör fastställa och/eller stärka sina strategier för att förebygga sexuella övergrepp mot barn och sexuell exploatering av barn, inbegripet åtgärder för att motverka och minska den efterfrågan som ligger till grund för alla former av sexuell exploatering av barn, liksom åtgärder för att minska risken för att barn blir offer, med hjälp av information, kampanjer för att öka medvetenheten samt forsknings- och utbildningsprogram. Vid sådana initiativ bör medlemsstaterna inta ett synsätt som värnar om barnets rättigheter. Det är viktigt att säkerställa att informationskampanjer riktade till barn är lämpade för denna målgrupp och att de är tillräckligt lättbegripliga. Man bör överväga att införa hjälplinjer/telefonjourer.

(35)

När det gäller systemet för att rapportera sexuella övergrepp mot eller sexuell exploatering av barn och för att hjälpa barn i nöd bör användningen av de jourtelefonnummer – 116 000 för försvunna barn, 116 006 för brottsoffer och 116 111 för barn – som införts i hela unionen genom kommissionens beslut 2007/116/EG av den 15 februari 2007 om att reservera den nationella nummerserien som börjar med 116 för harmoniserade nummer för harmoniserade tjänster av samhälleligt värde ( 11 ), uppmuntras och erfarenheter av hur dessa fungerar bör beaktas.

(36)

Personer som i sin yrkesverksamhet kan väntas komma i kontakt med barn som fallit offer för sexuella övergrepp och sexuell exploatering bör få lämplig utbildning för att kunna identifiera och bemöta sådana brottsoffer. Sådan utbildning bör främjas för personer inom följande personalkategorier när de kan väntas komma i kontakt med barn som är brottsoffer: poliser, åklagare, advokater, domare och domstolspersonal, personal inom barnhälsan samt inom hälso- och sjukvård, men även omfatta personer i andra personalkategorier som i sitt arbete kan väntas komma i kontakt barn som fallit offer för sexuella övergrepp och sexuell exploatering.

(37)

För att kunna förebygga sexuella övergrepp mot barn och sexuell exploatering av barn bör interventionsprogram eller interventionsåtgärder riktade till sexualförbrytare erbjudas. Dessa interventionsprogram eller interventionsåtgärder bör följa en bred, flexibel strategi med inriktning på de medicinska och psykosociala aspekterna och vara av icke-obligatorisk karaktär. Dessa interventionsprogram eller interventionsåtgärder påverkar inte interventionsprogram eller interventionsåtgärder som förordnas av behöriga rättsliga myndigheter.

(38)

Interventionsprogram eller interventionsåtgärder bör inte tillhandahållas som en automatisk rättighet. Det är medlemsstatens sak att avgöra vilka interventionsprogram eller interventionsåtgärder som är lämpliga.

(39)

I syfte att förhindra och minimera risken för återfall bör gärningsmännen bli föremål för en bedömning av vilken fara de utgör, och risken för återfall i sexualbrott mot barn. Formerna för en sådan bedömning – exempelvis vilken typ av myndighet som är behörig att beordra och genomföra bedömningen, eller vid vilken tidpunkt under eller efter det straffrättsliga förfarandet denna bedömning bör genomföras samt formerna för faktiska interventionsprogram eller interventionsåtgärder som erbjuds efter denna bedömning – bör vara förenliga med medlemsstaternas interna förfaranden. I samma syfte att förebygga och minimera återfall, bör gärningsmännen också ha möjlighet att delta i fungerande interventionsprogram eller interventionsåtgärder på frivillig basis. Dessa interventionsprogram eller interventionsåtgärder bör inte inkräkta på nationella program för att behandla personer med psykiska störningar.

(40)

När det bedöms lämpligt med beaktande av dels vilken fara gärningsmännen utgör, dels risken för återfall i brott, bör dömda gärningsmän tillfälligt eller permanent kunna förhindras att utöva åtminstone yrkesverksamhet som inbegriper direkta och regelbundna kontakter med barn. Vid rekrytering för en befattning som innefattar direkta och regelbundna kontakter med barn ska en arbetsgivare ha rätt att bli informerad om i kriminalregistret intagna fällande domar för sexualbrott mot barn eller om befintliga diskvalifikationer mot att utöva viss verksamhet. Med arbetsgivare avses i detta direktiv även personer som bedriver organisationer som är aktiva inom frivilligverksamhet som omfattar tillsyn över barn och/eller omsorg om barn och som innebär direkt och regelbunden kontakt med barn. På vilket sätt som information överlämnas, till exempel via den berörda personen, liksom det exakta innehållet i informationen och vad som avses med organiserad frivilligverksamhet och med direkt och regelbunden kontakt med barn bör fastställas i enlighet med nationell lagstiftning.

(41)

Med vederbörligt beaktande av medlemsstaternas olika rättsliga traditioner utgår detta direktiv från att tillgång till kriminalregisteruppgifter endast beviljas av antingen de behöriga myndigheterna eller den berörda personen. Detta direktiv innebär inte någon skyldighet att ändra de nationella system som reglerar kriminalregistren eller tillgången till dem.

(42)

Syftet med detta direktiv är inte att harmonisera reglerna vad avser berörda personers samtycke vid utbyte av information ur kriminalregister, dvs. huruvida sådant samtycke ska krävas eller inte. Oavsett om samtycke krävs eller inte krävs enligt den nationella lagstiftningen innebär detta direktiv ingen ny skyldighet att ändra den nationella lagstiftningen och de nationella förfarandena i detta hänseende.

(43)

Medlemsstaterna kan överväga att vidta ytterligare administrativa åtgärder gentemot gärningsmännen, till exempel genom att i sexualförbrytarregister registrera de personer som har dömts för något av de brott som avses i direktivet. Tillgången till dessa register bör begränsas i enlighet med nationella författningsprinciper och tillämpliga dataskyddsnormer, exempelvis genom att begränsa tillgången till rättsväsendet och/eller de brottsbekämpande myndigheterna.

(44)

Medlemsstaterna uppmuntras att skapa mekanismer för uppgiftsinsamling eller kontaktpunkter på nationell eller lokal nivå, i samarbete med det civila samhället, i syfte att observera och analysera fenomenet sexuella övergrepp mot barn och sexuell exploatering av barn. För att korrekt kunna utvärdera resultatet av åtgärder mot sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi bör unionen fortsätta sitt arbete med att utveckla metoderna för uppgiftsinsamling i syfte att få fram jämförbar statistik.

(45)

Medlemsstaterna bör vidta lämpliga åtgärder för att skapa informationstjänster för att tillhandahålla information om hur man upptäcker tecken på sexuella övergrepp och sexuell exploatering.

(46)

Barnpornografi, som utgörs av bilder på sexuella övergrepp mot barn, är en särskild typ av innehåll som inte kan tolkas som uttryck för en åsikt. För att bekämpa barnpornografi måste man minska spridningen av material med sexuella övergrepp mot barn genom att försvåra för gärningsmännen att ladda upp sådant innehåll på webbsidor som är tillgängliga för allmänheten. Det krävs därför åtgärder för att avlägsna innehållet och gripa dem som producerar, sprider eller laddar ner bilder på barn som utsätts för sexuella övergrepp. För att understödja unionens ansträngningar att bekämpa barnpornografi bör medlemsstaterna göra sitt yttersta för att samarbeta med tredjeländer för att se till att sådant innehåll avlägsnas från servrar på deras territorium.

(47)

Trots sådana insatser är avlägsnande av barnpornografiskt innehåll vid källan emellertid ofta inte möjlig när originalmaterialet inte finns inom unionen, antingen beroende på att den stat där värdservrarna finns inte är samarbetsvillig, eller eftersom det visar sig ta särskilt lång tid att uppnå ett avlägsnande av materialet från den berörda staten. Mekanismer kan också inrättas för att blockera tillträde från unionens territorium till internetsidor som konstaterats innehålla eller sprida barnpornografi. Åtgärder som medlemsstaterna vidtar i enlighet med detta direktiv för att avlägsna eller, i lämpliga fall, blockera webbplatser som innehåller barnpornografi skulle kunna baseras på olika typer av offentliga åtgärder, lagstiftande, icke-lagstiftande, rättsliga eller andra åtgärder. Det bör i detta sammanhang noteras att detta direktiv inte påverkar sådana frivilliga åtgärder som vidtas av internetbranschen för att förhindra att deras tjänster missbrukas eller medlemsstaternas stöd för sådana åtgärder. Oavsett grunden för den åtgärd eller metod som väljs bör medlemsstaterna se till att det görs på ett sätt som tillförsäkrar användare och tjänsteleverantörer en tillfredsställande nivå vad gäller rättssäkerhet och rättslig förutsägbarhet. Både när det gäller avlägsnande och blockering av innehåll som inbegriper övergrepp mot barn bör samarbete mellan offentliga myndigheter etableras och stärkas, särskilt för att säkerställa att nationella förteckningar över webbplatser med barnpornografiskt material är så fullständiga som möjligt och för att undvika dubbelarbete. All sådan utveckling måste ta hänsyn till slutanvändarnas rättigheter, vara förenlig med gällande lagliga och rättsliga förfaranden och Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Genom programmet för ett säkrare internet har ett nät av telefonjourer inrättats i syfte att samla in information och säkerställa täckning av och utbyte av rapporter om de mest förekommande typerna av olagligt innehåll på nätet.

(48)

Syftet med detta direktiv är att ändra och utöka bestämmelserna i rambeslut 2004/68/RIF. Eftersom de ändringar som görs är många och genomgripande bör rambeslutet för tydlighetens skull ersättas i sin helhet med avseende på de medlemsstater som deltar i antagandet av detta direktiv.

(49)

Eftersom målet med detta direktiv, nämligen att bekämpa sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna på egen hand och därför, på grund av åtgärdernas omfattning och verkningar, bättre kan uppnås på unionsnivå, får unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen enligt artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i den artikeln går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(50)

Detta direktiv tar hänsyn till de grundläggande rättigheterna och beaktar de principer som framför allt erkänns i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, i synnerhet principen om skydd av människans värdighet, förbudet mot tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, barnets rättigheter, rätten till frihet och säkerhet, rätt till yttrande- och informationsfrihet, rätt till skydd av personuppgifter, rätten till ett effektivt rättsmedel och rättvis rättegång samt principerna om laglighet och proportionalitet i fråga om brott och straff. Detta direktiv syftar till att säkerställa att dessa rättigheter och principer respekteras fullt ut och måste genomföras i enlighet med detta.

(51)

I enlighet med artikel 3 i protokollet (nr 21) om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, har Förenade kungariket och Irland meddelat att de önskar delta i antagandet och tillämpningen av detta direktiv.

(52)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokollet (nr 22) om Danmarks ställning, som är fogat till fördraget om Europeiska unionen och till fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, deltar inte Danmark i antagandet av detta direktiv, som därför inte är bindande för eller tillämpligt på Danmark.