SV

Bryssel den 4.10.2007

KOM(2007) 565 slutlig

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN

TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET

Vägledande program om kärnenergi

{SEC(2007) 1261}

{SEC(2007) 1262}

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. Inledning (...)4

2. Den globala energimarknaden (...)4

2.1. Marknadsdrivande faktorer (...)4

2.2. Globala perspektiv och marknaden inom EU-27 (...)5

2.3. Grönboken om en europeisk strategi för en hållbar, konkurrenskraftig och trygg energiförsörjning och kärnenergins roll (...)6

3. EU:s investeringar på kärnkraftsområdet (...)6

3.1. Kärnkraftverk, världen över och i EU (...)6

3.2. Anmälda investeringar (...)7

3.3. Perspektiv på utveckling och investeringar (...)8

4. Kärnenergins inverkan på försörjningstrygghet, konkurrenskraft och miljöskydd (...)11

4.1. Kärnenergins roll när det gäller försörjningstrygghet (...)11

4.2. Kärnkraft och konkurrenskraft (...)12

4.3. Ekonomiska aspekter av kärnkraftverk (...)14

4.4. Kärnkraft och klimatförändringar (...)16

5. Villkor för att kärnkraften ska kunna accepteras (...)18

5.1. Allmänhetens inställning och deltagande (...)18

5.2. Kärnsäkerhet (...)18

5.3. Slutförvaring av radioaktivt avfall (...)19

5.4. Avveckling (...)20

5.5. Strålskydd (...)21

6. Insatser på EU-nivå (...)22

6.1. Den rättsliga ramen (Euratomfördraget) (...)22

6.2. Kommissionens förslag om kärnsäkerhet (...)23

6.3. Europeiskt program för skydd av kritisk infrastruktur (...)23

6.4. Euratoms forskningsverksamhet (...)23

6.5. Vägen framåt (...)24

7. Slutsatser (...)24

1. Inledning

Enligt avdelning II kapitel IV artikel 40 i Euratomfördraget ska kommissionen ”regelbundet i vägledande syfte offentliggöra program som särskilt skall behandla målen för kärnenergiproduktionen och de investeringar av alla slag som krävs för att uppnå dessa mål”. Sedan 1958 har fyra sådana vägledande program och en uppdatering offentliggjorts [1].

Detta vägledande program om kärnenergi beskriver nuvarande status och potentiella framtida scenarier för kärnenergisektorn i EU, inom en bredare energistrategi. Det ger en grund för diskussioner om det kärntekniska alternativet inom ramen för den pågående debatten om EU:s energipolitik. Grunden för en europeisk energipolitik har lagts fram av Europeiska kommissionen i den nyligen offentliggjorda grönboken [2] och i den strategiska energiöversynen [3]. I detta sammanhang syftar det vägledande programmet om kärnenergi också till att ge en saklig analys av kärnkraftens roll när det gäller att klara problemen med trygg energiförsörjning och minskade koldioxidutsläpp, samtidigt som kärnsäkerhet och fysiskt skydd hela tiden är av största vikt i beslutsprocessen. Oberoende av de energipolitiska val som görs av medlemsstaterna är konsekventa åtgärder på området för kärnsäkerhet, avveckling och avfallshantering nödvändiga.

Kärnkraftverken svarar för närvarande för ungefär en tredjedel av all elektricitet och 15 % av all energi som förbrukas i EU [4]. Kärnkraften utgör för närvarande en av de största koldioxidfria energikällorna i Europa.

2. Den globala energimarknaden

2.1. Marknadsdrivande faktorer

Världens energiefterfrågan förväntas stiga med 60 % till år 2030. Oljeförbrukningen har exempelvis ökat med 24 % under de senaste 10 åren och den globala efterfrågan förväntas växa med 1,6 % per år [5].

EU:s beroende av import ökar. Med utgångspunkt från nuvarande trender kommer under de närmaste 20 till 30 åren ungefär 65 % av unionens energibehov, jämfört med 50 % i dag, att tillgodoses genom import, i vissa fall från regioner där den politiska stabiliteten inte är säkerställd [6]. De grundläggande energireserverna är koncentrerade till ett fåtal länder. Ungefär hälften av den gas som förbrukas i EU kommer från Ryssland, Norge och Algeriet. Med de nuvarande trenderna skulle världens gasförbrukning öka med 92 % under de närmaste 25 åren4.

Priserna på olja och gas har nästan fördubblats under de senaste två åren, och elpriserna har följt efter. Trots höga priser fortsätter den globala efterfrågan på energi att stiga. Under 2004 steg den globala efterfrågan med 4,3 %, framför allt i utvecklingsländerna. Kina stod ensamt för 75 % av den ökade efterfrågan på kol. I Asien, Afrika och Sydamerika uppgår för närvarande energiefterfrågan per capita bara till en bråkdel av energiefterfrågan i EU. De framväxande ekonomierna i Kina och Indien kommer dock utan tvivel att öka sin energiefterfrågan och påverka detta förhållande inom en nära framtid.

Inom EU har energiefterfrågan fortsatt att stiga med 0,8 % per år, trots ständiga ansträngningar för att förbättra effektiviteten. Enligt de senaste uppskattningarna kommer elefterfrågan i EU att öka med 1,5 % per år med ett scenario utan särskilda åtgärder. Till följd av detta skulle utsläppen av växthusgaser, om inte åtgärder vidtas på grundval av den strategiska energiöversynen, kunna öka med ytterligare 5 % till 2012, vilket står i direkt konflikt med Kyotomålets minskning med 8 % inom samma tidsram.

Beroendet av fossila bränslen innebär ökade utsläpp av koldioxid och andra miljöskadliga ämnen. Världens klimat blir allt varmare. Enligt den mellanstatliga panelen för klimatförändringar (IPCC) har utsläppen av växthusgaser redan lett till att jordens temperatur har ökat med 0,6 ºC [7].

2.2. Globala perspektiv och marknaden inom EU-27

År 2005 var EU världens största producent av kärnkraftsel (944,2 TWh (e)) [8]. EU har en fullt utvecklad kärnteknisk industri som spänner över hela bränslecykeln, med en egen teknisk bas och expertis. Uppmärksamheten har fokuserats på de kärntekniska anläggningarnas säkerhet och fysiska skydd samt på skydd av allmänheten. Avregleringen av elmarknaderna under senare tid har lett till påtagligt förändrade investeringsscenarier jämfört med 1970- och 1980-talen, då de flesta kärnkraftverken byggdes.

Gemenskapen har förstärkt de internationella förbindelserna genom överenskommelser som underlättar handeln med kärnmaterial och kärnteknik, vilket utgör ett viktigt bidrag till en politik för ett diversifierat utbud och närmare samarbete när det gäller tekniköverföring och handel med länder utanför EU [9]. Samtidigt har EU fortsatt att främja forskning och utveckling när det gäller kärnsäkerhet, minskning och behandling av radioaktivt avfall, slutförvaring och innovativ kärnteknik. I maj 2006 blev Euratom fullvärdig medlem av forumet Generation IV (Generation IV International Forum, GIF), som undersöker framtida möjligheter till reaktordesign som kan göra kärnkraftsproduktionen mer ekonomisk och säker, förbättra skyddet, ge bättre garantier för icke-spridning och begränsa avfallsproduktionen.

Etablerade och framväxande ekonomier i asiatiska länder som Japan, Sydkorea, Kina och Indien planerar liksom Ryssland och Förenta staterna för en kommande utbyggnad av kärnkraftskapaciteten, vilket innebär att kärnkraften kommer att spela en viktig roll när det gäller att tillgodose deras ökande energibehov. Med hänsyn till de potentiella geopolitiska konsekvenserna för global säkerhet, hälsa, industri och den allmänna opinionen kräver den internationella situationen ständig uppmärksamhet och en politik som står i överensstämmelse med den kärntekniska utvecklingen i andra regioner av världen.

I EU har Finland, Frankrike och Bulgarien beslutat att bygga nya kärnreaktorer. Andra EU-länder har inlett diskussioner om sin kärnkraftspolitik, däribland Nederländerna, Polen (som alternativ till det förväntade samarbetet med de baltiska länderna), Tjeckien, Litauen (i samarbete med Estland, Lettland och Polen), Slovakien, Slovenien, Storbritannien och Rumänien. Detta kan leda till att man ökar de befintliga anläggningarnas kapacitet och livstid, överväger att ersätta dem eller planerar att bygga nya anläggningar. I Sverige kommer inga politiska beslut om utfasning av kärnreaktorer eller om nybyggnad att fattas under den nuvarande regeringens mandatperiod (2006–2010). Spaniens nuvarande politik är att successivt minska landets deltagande i kärnenergi för elproduktion, utan att äventyra tryggheten i elförsörjningen. Tyskland och Belgien fortsätter tills vidare sin politik att fasa ut kärnkraften.

2.3. Grönboken om en europeisk strategi för en hållbar, konkurrenskraftig och trygg energiförsörjning och kärnenergins roll

Den billiga energins tid är troligen över, huvudsakligen på grund av kraftig global efterfrågan och otillräckliga investeringar i produktions-, distributions- och överföringskapacitet under de senaste decennierna. I den strategiska energiöversynen och i 2006 års grönbok om hållbar, konkurrenskraftig och trygg energiförsörjning understryks mot denna bakgrund att det kommer att behövas betydande investeringar inom EU under de närmaste 20 åren för att ersätta föråldrad elproduktionskapacitet. Dessutom efterlyser de en mer hållbar, effektiv och diversifierad energimix.

Alla medlemsstater och energiföretag väljer själva sin egen energimix. Enskilda nationella beslut som rör kärnenergi kan emellertid påverka andra medlemsstater när det gäller handelsflödena för el, EU:s sammanlagda beroende av importerade fossila bränslen och dess koldioxidutsläpp, men de kan också ge effekter på konkurrenskraften och miljön.

Kärnenergins framtid i EU beror främst på dess ekonomiska fördelar, dess förmåga att leverera kostnadseffektiv och tillförlitlig el som kan bidra till att uppfylla Lissabonmålen, dess bidrag till de gemensamma energipolitiska målen, dess säkerhet, dess miljöpåverkan och dess samhälleliga godtagbarhet. Kärnkraftsproduktion har en roll att fylla när det gäller den strategiska energiöversynen och särskilt de huvudprioriteringar som anges i grönboken [10]: försörjningstrygghet, konkurrenskraft och hållbarhet. Samtidigt är kärnsäkerhet, avveckling av kärnreaktorer när de tas ur drift, hantering, transport och slutförvaring av radioaktivt avfall samt icke-spridning viktiga frågor som måste fortsätta att drivas på ett aktivt sätt.

3. EU:s investeringar på kärnkraftsområdet

3.1. Kärnkraftverk, världen över och i EU

I dag finns det 443 [11] kommersiella kärnreaktorer i drift i 31 länder över hela världen, med en total kapacitet på över 368 GWe. De tillhandahåller 15 % av världens el. Dessutom drivs sammanlagt 284 forskningsreaktorer för vetenskapliga ändamål i 56 länder. Ytterligare 220 kärnreaktorer används för drift av militära fartyg. Globalt sett håller 28 kärnkraftsreaktorer på att byggas, och för ytterligare 35 finns fastlagda planer, vilket motsvarar 6 % respektive 10 % av den befintliga kapaciteten [12].

Få kärnkraftverk har byggts efter 1980-talet, men de som är i drift producerar upp till 20 % mer el tack vare uppgradering av effekten och faktorer som ger ökad tillgänglighet (t.ex. kortare driftsstopp för omladdning av bränsle och färre incidenter). Från 1990 till 2004 steg världens kapacitet med 39 GWe (12 %, på grund av ett nettotillskott av reaktorer och uppgradering av några befintliga anläggningar) och elproduktionen ökade med 718 miljarder kWh (38 %). Man planerar att stänga åldrande kraftverk under de närmaste 10–20 åren, vilket kommer att minskad kärnkraftens andel av den totala elproduktionen [13]. Internationella energiorganets referensscenario i World Energy Outlook 2006 – som innebär att nuvarande politik bibehålls oförändrad – visar att kärnkraftens andel kommer att minska från nuvarande 15 % till mindre än 8 % till 2030.

En fjärdedel av världens reaktorer har utnyttjandefaktorer [14] på mer än 90 %, och nästan två tredjedelar ligger över 75 %. Dessa siffror tyder på ett nästan maximalt utnyttjande, med hänsyn till att de flesta reaktorer måste ställas av var 18:e till 24:e månad för omladdning av bränsle.

Inom EU-27 [15] finns totalt 152 kärnreaktorer i drift i 15 medlemsstater. Den genomsnittliga åldern för kärnkraftverk närmar sig 25 år [16]. I Frankrike som har det största beståndet kärnreaktorer (59), vilka svarar för nästan 80 % av elproduktionen, och i Litauen som bara har ett kärnkraftverk, vilket ändå svarar för 70 % av elproduktionen, är den genomsnittliga åldern ungefär 20 år. Storbritanniens 23 kärnkraftverk har en genomsnittlig ålder på närmare 30 år, och den genomsnittliga åldern på Tysklands 17 kärnkraftverk i drift är 25 år.

Kärnkraften svarar för en tredjedel av Europas el, och kärnkraftverken är normalt ursprungligen utformade för en livstid på 40 år. Därför krävs beslut om förlängning av livstiden för några anläggningar, där säkerheten så medger, eller om nya investeringar för att möta den förväntade efterfrågan och ersätta föråldrad infrastruktur under de närmaste 20 åren. Mot bakgrund av den nuvarande energimixen i EU kommer kärnkraftens andel av elproduktionen att minska avsevärt om den planerade utfasningspolitiken i några medlemsstater fortsätter, och om kärnkraftverkens livstid inte förlängs och/eller nya anläggningar byggs. Eftersom det normalt sett tar tio år att bygga ett nytt kärnkraftverk [17], krävs beslut om man vill ersätta nuvarande kärnkraftverk med nya, även om det bara handlar om att bibehålla kärnkraftens nuvarande andel av elproduktionen.

3.2. Anmälda investeringar

Enligt artikel 41 i Euratomfördraget ska kommissionen underrättas om investeringsprojekt som avser kärnbränslecykeln inom EU innan avtal ingås med leverantörer eller, om arbetet ska utföras med egna resurser, senast tre månader innan arbetet påbörjas.

Sedan 1997 har totalt 19 projekt anmälts till kommissionen. Tio projekt avsåg anläggningar i Frankrike, varav sju gällde utbyte av ånggeneratorer för kärnkraftverk, ett gällde konstruktion av en anläggning för behandling och lagring av radioaktivt avfall (Cedra) i Cadarache, ett gällde konstruktion av en ny anläggning för urananrikning (Georges Besse II) i Tricastin där man använder centrifugteknik och ett gällde konstruktion av en ny europeisk tryckvattenreaktor (EPR) vid anläggningen i Flamanville.

År 2004 underrättade Finland kommissionen om sina planer på ett nytt kärnkraftverk i Olkiluoto, det första nya kärnkraftverket som byggs i EU på mer än tio år. Uppgraderingar och ökad kapacitet vid de tre anläggningarna för urananrikning (Urenco) i Tyskland, Nederländerna och Storbritannien, konstruktion av en anläggning för förglasat högaktivt avfall (VEK) i Karlsruhe i Tyskland, samt utbyte av ånggeneratorer vid kärnkraftverket i Tihange, Belgien, gör förteckningen fullständig.

3.3. Perspektiv på utveckling och investeringar

I detta avsnitt sammanfattas läget i de olika länder som för närvarande utnyttjar kärnenergi. Ytterligare uppgifter lämnas i bilaga II.

I mitten av 2004 presenterade Belgien en ny nationell energipolitisk undersökning med planer på att fasa ut kärnkraften till 2030 och stänga det första kärnkraftverket omkring 2015. Enligt gällande lagstiftning ska kärnkraftverk stängas efter 40 år i kommersiell drift, men undantag kan medges för att säkra försörjningstryggheten. I juni 2006 beslutade den federala regeringen att placera en anläggning för ytförvaring av kortlivat låg- och medelaktivt avfall i Dessel. Anläggningen beräknas tas i drift mellan 2015 och 2020.

I Bulgarien drev kärnkraftsbolaget i Kozloduj fyra av sina sex kärnreaktorer fram till slutet av 2006. Två enheter (Kozloduj 1 och 2) stängdes 2002, följda av Kozloduj 3 och 4 i slutet av 2006, för att uppfylla åtaganden som gjorts i anslutningsförhandlingarna. Avvecklingen av dessa enheter stöds med EU-medel. Arbetet med att utforma två kompletterande enheter vid anläggningen i Belene närmar sig nu slutfasen och avsikten är att dessa ska kompensera för de två enheter som stängts samt tillgodose de ökande elbehoven i regionen.

År 2003 inledde České Energetické Závody (CEZ), som driver Tjeckiens två kärnkraftverk – Dukovany och Temelín – ett ambitiöst uppgraderingsprogram. Förutom att förbättra konkurrenskraften och säkerheten är syftet med uppgraderingen att förlänga anläggningarnas driftstillstånd från 30 till 40 år. Trots planerna under 2005 på att stänga Tjeckiens återstående urangruva (Dolní Rožínka), som tidigare haft en betydande uranproduktion, gör de stigande uranpriserna att myndigheterna börjar överväga att förlänga dess livstid.

Byggnadslovet för Finlands femte kärnkraftverk, en EPR-reaktor på 1 600 MWe vid anläggningen i Olkiluoto, utfärdades till Teollisuuden Voima Oy (TVO) i februari 2005. Byggnadsarbetet har redan börjat och driftstarten var ursprungligen planerad till 2009–2010. Enligt TVO har driftsstarten skjutits upp till 2010–2011 på grund av förseningar i uppbyggnaden. De operativa reaktorerna Olkiluoto 1 och Olkiluoto 2 har uppgraderats till 860 MW med en livstid på 60 år.

Posiva Oy bygger en underjordisk anläggning för karakterisering (Onkalo) i Olkiluotos berggrund för att inhämta den information som behövs för ansökan om byggnadslov för ett djupförvar som kommer att lämnas in till den finländska regeringen 2012. Förvaret kommer inte att kräva övervakning efter tillslutning. Regeringen beslutade dock att en nödvändig förutsättning är att avfallet kan återtas. Det finns planer på att utvidga förvaren för låg- och medelaktivt avfall i Olkiluoto och Lovisa – där radioaktivt avfall placeras i underjordiska bergrum och silor nära kraftverken – så att de kan ta emot radioaktivt rivningsavfall. De beräknade kostnaderna för den verksamhet som avser förvar och övrig avfallshantering är inkluderade i priset på kärnkraftsel och tas ut från producenterna för att sedan deponeras i Statens kärnavfallshanteringsfond.

Innan Frankrikes regering sammanställde sitt förslag till energilagstiftning genomfördes en energidebatt som inleddes 2003. Den slutsats som drogs av debatten var att kärnkraft skulle fortsätta att spela en central roll i den franska energimixen. Två frågor som togs upp i debatten var behovet av att ersätta det befintliga beståndet av kärnkraftverk med början omkring 2020 samt global uppvärmning. Den 13 juli 2005 infördes en ramlag om riktlinjer för energipolitiken. Den kompletterades den 13 juli 2006 med en lag om öppenhet och säkerhet i kärnkraftsfrågor. Den 28 juni 2006 infördes också en lag om hållbar hantering av radioaktivt avfall, som fastställer regler för hur finansieringen av långsiktiga kostnader ska ordnas och kontrolleras. Den nya lagstiftningen lämnar inte bara frågan om kärnkraftsalternativet öppen utan innehåller även åtaganden för att minska utsläppen av växthusgaser. När lagstiftningen hade antagits biföll regeringen en ansökan från Electricité de France (EdF) om tillstånd att bygga en EPR-reaktor, den andra i EU, som ska tas i drift 2012.

I Tyskland finns en lag om utfasning av kärnkraften (Atomausstiegsgesetz) som motsvaras av ett avtal mellan förbundsregeringen och kärnkraftsproducenterna om den totala mängd kärnkraftsel som ska produceras. Operatörerna har även gått med på att stoppa överföringen av använt kärnbränsle för upparbetning från och med 2005. För att undvika transporter till mellanlagret i Gorleben, var det nödvändigt att bygga lokala lager vid flera kärnkraftverk. Två kärnkraftverk har stängts – Stade 2003 och Obrigheim 2005, vilket innebär att 17 enheter fortfarande är i drift. Tillståndet för att börja avvecklingen av anläggningen i Mülheim-Kärlich utfärdades i juli 2004. Slutfasen för utvidgning av Urencos anrikningsanläggning i Gronau har godkänts, och tillstånd har beviljats för en kapacitetsökning vid Advanced Nuclear Fuels anläggning för bränsletillverkning i Lingen.

De fyra enheterna i Paks i Ungern, som alla är andra generationens reaktorer av typen VVER-440/213, levererades av Rysslands Atomenergoexport. Genom ett senare moderniseringsprogram ökades deras märkeffekter. Under de senaste fem åren har ett omfattande arbete gjorts för att förbereda en eventuell förlängning av driftstillstånden med ytterligare 20 år. Paks planerar även att öka varje enhets elektriska effekt med ytterligare 8 %. En central finansieringsfond för kärnkraft har inrättats för att finansiera avfallshantering och avveckling vid anläggningen i Paks. Vid undersökningar för att hitta en lämplig placering av ett nytt förvar för låg- och medelaktivt avfall har en plats i Bátaapáti identifierats. Den lokala befolkningen röstade 2005 för ett godkännande av projektet.

Efter att, som ett villkor för anslutningen till EU, ha gått med på att stänga sina två ryskkonstruerade kärnreaktorer i Ignalina, som inte ansågs vara ekonomiskt möjliga att uppgradera, har Litauen beslutat sig för att förbli en kärnkraftsnation. I mars 2006 undertecknades ett samförståndsavtal med Estland och Lettland om förberedelserna för konstruktionen av en ny kärnreaktor. Till följd av en genomförbarhetsstudie, med syftet att främja verksamhet till förmån för energitrygghet i Östersjöområdet, har regeringarna i de tre baltiska staterna nått en principiell överenskommelse om att bygga ett nytt kärnkraftverk i Litauen. Litauens regering förväntas under 2007 anta lagstiftning för att tillmötesgå det beslutet.

Nederländernas regering och Elektriciteits Produktiemaatschappij Zuid (EPZ), ägaren till kärnkraftverket i Borssele, har ingått ett avtal om ytterligare en förlängning av dess livstid. Produktionen kommer att fortsätta fram till 2033, förutsatt att anläggningen förblir säker och ekonomiskt lönsam. Regeringen planerar en översyn av den nationella lagstiftningen för att förtydliga villkoren för uppbyggnad av nya kärnkraftsanläggningar i framtiden. Särskilt beaktas frågan om radioaktivt avfall och åtgärder för att förebygga terroristattacker.

Rumänien driver ett kärnkraftverk (Cernavodǎ 1). En andra reaktor håller på att byggas och bör kunna tas i drift 2007. Förberedande arbete för ytterligare två reaktorer kommer att inledas 2007. Planen är att fördubbla elproduktionen till 2008 och att ha två nya kärnreaktorer till 2015.

I februari 2005 godkände Slovakiens minister för ekonomiska frågor försäljningen av 66 % av Slovenské Elektrárne, landets kärnkraftsoperatör, till Italiens Enel S.p.A. Som ett villkor för anslutningen till EU gick Slovakien med på att stänga två av sina sex ryskkonstruerade reaktorer – Bohunice 1 och 2 – som inte ansågs vara ekonomiskt möjliga att uppgradera.

Slovenien delar ägandet av kärnkraftverket Krsko med Kroatien. 1990 upphörde uranbrytningen i gruvan Zirovski VRH som nu är under avveckling.

I Spanien innebär regeringens nuvarande kärnkraftspolitik en successiv minskning av kärnkraftens andel av elproduktionen, utan att försörjningstryggheten vid något tillfälle äventyras. I april 2006 stängdes anläggningen Jose Cabrera (Zorita) slutgiltigt efter 38 år i drift. Det var ett av de minsta och det äldsta av de spanska kärnkraftverken. Arbetet med att avveckla anläggningen kommer att inledas 2009. Den huvudstrategi som fastställs i den sjätte allmänna planen för radioaktivt avfall, godkänd av regeringen den 23 juni 2006, baseras på att ett centralt mellanlager ska vara tillgängligt 2010.

Operatörerna av Sveriges tio kärnkraftreaktorer har alla presenterat moderniseringsprogram som i några fall innebär uppgraderingar av effekten. Med anledning av dessa planer har säkerhetsmyndigheten utfärdat nya bestämmelser om efterjustering av de föråldrade reaktorerna för att uppfylla moderna säkerhetskrav. Företaget Svensk Kärnbränslehantering (SKB), bildat av de svenska kärnkraftsoperatörerna, förväntas under 2006 lämna in en ansökan om tillstånd för en inkapslingsanläggning, som ska vara belägen i anslutning till det befintliga mellanlagret i Oskarshamn. En preliminär ansökan för inkapslingsanläggningen lämnades in i slutet av 2006, och den slutliga ansökan för hela slutförvaret är planerad till 2009.

Den 1 april 2006 övertog Storbritanniens myndighet för kärnkraftsavveckling (Nuclear Decommissioning Authority – NDA) ägandet av de flesta av de civila kärnkraftsanläggningarna och ansvaret för hanteringen av landets kärnavfall. Detta inbegrep alla offentliga åtaganden när det gäller civil kärnkraft som innehades av Storbritanniens atomenergimyndighet (UKAEA) och merparten av de åtaganden som innehades av British Nuclear Fuels plc (BNFL), samt tillhörande tillgångar i BNFL. Storbritannien driver totalt 39 reaktorer och 5 anläggningar för bränsleupparbetning samt andra bränslecykel- och forskningsanläggningar på 20 platser, inklusive de gamla Magnoxreaktorer som ska vara stängda till 2010.

När NDA inrättades fortsatte BNFL och UKAEA att driva de flesta av sina tidigare anläggningar inom ramen för ett avtal med NDA. Planen är dock att detta arrangemang bara ska vara tillfälligt. Från och med 2008 kommer NDA att infordra anbud på anläggningarnas förvaltning, vilket innebär att BNFL och UKAEA måste konkurrera med andra företag om uppdragen, inklusive amerikanska företag. I Storbritanniens energiöversyn från juli 2006 uppgavs att kärnenergin kommer att ha en del i Storbritanniens framtida energimix för elproduktion vid sidan av andra alternativ med låga koldioxidutsläpp.

4. Kärnenergins inverkan på försörjningstrygghet, konkurrenskraft och miljöskydd

I detta avsnitt analyseras kärnenergins roll i förhållande till de tre huvudprioriteringarna i grönboken från 2006: försörjningstrygghet, konkurrenskraft gentemot andra former av energiproduktion samt bidrag till begränsning av växthusgasutsläpp.

4.1. Kärnenergins roll när det gäller försörjningstrygghet

Före energisektorns avreglering var det regeringarnas roll att beakta energitryggheten vid planering av energisystemen, genom att försöka få till stånd en diversifierad och trygg kombination av försörjningskällor. Efter antagandet av lagstiftning om avreglering har regeringarnas roll utvecklats i riktning mot att skapa en lämplig konkurrensram. På avreglerade marknader fattas investeringsbesluten av investerare och inte av regeringar.

Kärnenergi kan bidra till diversifiering och långsiktig energiförsörjningstrygghet av följande skäl:

– Den begränsade betydelsen av råmaterialet – naturligt uran – och dess tillgänglighet

Kärnkraftverk är i stort sett okänsliga för förändringar av priset på bränsle, till skillnad från andra typer av produktionsanläggningar. Kärnbränsle, inklusive uranbrytning, anrikning och bränsletillverkning svarar för ca 10–15 % av den totala kostnaden för elproduktion. Strategiska lager, som täcker flera års förbrukning, är också lätthanterliga och innebär ingen större finansiell börda för användarna.

Det förväntas inte uppstå någon brist på uran inom den närmaste framtiden. De stigande uranpriserna har lett till ökad prospektering och produktion, men de har inte haft någon större inverkan på kostnaderna för kärnkraftsel [18]. Marknaden förväntas inom en tioårsperiod uppvisa en viss tillväxt utan någon större påverkan på produktionskostnaden [19]. I rimlig utsträckning tryggade och återvinningsbara kända urantillgångar till konkurrenskraftiga priser kan med nuvarande förbrukningsnivåer tillgodose den kärntekniska industrins behov under åtminstone de närmaste 85 åren [20].

Primärproduktionen av uran (ny brytning) har varit mindre än reaktorbehoven sedan 1985. Sekundära källor (lager, återanvänt bränsle och utblandning av höganrikat uran från militära lager) har kompenserat eventuella underskott. De sekundära källorna förväntas vara uttömda 2020. Därför är ytterligare prospektering nödvändig. Europeiska företag, som Areva, är delägare till gruvanläggningar i Kanada och Niger. Finland, Slovakien och Rumänien undersöker möjligheterna till uranbrytning.

Enligt Euratomfördraget ska alla förbrukare inom gemenskapen tillförsäkras en regelbunden och rättvis försörjning med malmer och kärnbränslen. I fördraget fastställs en gemensam försörjningspolitik baserad på principen om lika tillgång till resurserna, medan förfaranden som syftar till att ge vissa förbrukare en privilegierad ställning är förbjudna. Genomförandet av dessa bestämmelser åligger Euratoms försörjningsbyrå (ESA) [21]. I ESA:s mandat ingår också att se till att import och export till och från gemenskapen är förenlig med EU:s strategier för försörjningstrygghet och att förbrukarnas intressen skyddas.

– Den geopolitiska fördelningen av urantillgångar, producenter och leverantörer

Den geopolitiska fördelningen av urantillgångar är väl spridd [22], och uranet kommer till största delen från politiskt stabila regioner i världen. Australien och Kanada täcker för närvarande 45 % av EU:s behov.

– Produktionsmöjligheter [23]

Bränslecykelns olika steg uppvisar olika grader av försörjningstrygghet. Vissa tjänster, som tillverkning och transport, tillhandahålls av ett brett urval av leverantörer, vilket garanterar såväl försörjningstrygghet som konkurrenskraftiga priser. För andra tjänster, t.ex. anrikning, är antalet leverantörer mer begränsat. Över 70 % av behoven inom EU-25 garanteras dock av leverantörer i EU.

Det internationella kontrollsystemet, vars syfte är att förhindra spridning av kärnvapen, lägger specifika restriktioner på marknaderna för kärnbränsle i form av deklaration, kontroll och tillsyn av den fredliga användningen av kärnmaterial. Den rättsliga ram som skapats genom Euratomfördraget och Internationella atomenergiorganet (IAEA) ger en väldefinierad uppsättning regler. Inom denna ram kan kärnmaterial för fredliga ändamål köpas och säljas fritt mellan länder och operatörer.

4.2. Kärnkraft och konkurrenskraft

Kostnad och investeringsrisk är viktiga frågor när uppbyggnad av kärnreaktorer planeras. Ett nytt kärnkraftverk kräver i dagsläget en investering i storleksordningen 2 till 3,5 miljarder euro (1 000 MWe respektive 1 600 MWe). I dag finns det, med anledning av Kyotomålen, sunda och brådskande skäl för att inom den offentliga politiken lägga ansenlig vikt vid att premiera rena tekniker. En central fråga är om kärnenergi kräver sådana politiska insatser för att vara ekonomiskt konkurrenskraftig. Investeringar i nya kärntekniska anläggningar kräver åtminstone en stabil rättslig och politisk ram eftersom det tar tid innan den ursprungliga investeringen ger intäkter av betydelse. Avreglerade marknader kan inte garantera långsiktig prisstabilitet, och för att få den privata sektorn att investera i nya kärnkraftsprojekt kan det enligt IEA därför krävas att regeringar vidtar åtgärder som minskar investeringsriskerna.

– Kärnkraftselens konkurrenskraft på dagens energimarknad

De totala intäkterna och kostnaderna under ett kärnkraftverks livstid bör jämföras med den vinst som andra energikällor ger under samma period. Att förutsäga intäkter och kostnader inom den här tidsramen är dock mycket svårt på grund av olje- och gaskostnadernas och elprisernas instabilitet. Eftersom inga nya kärnkraftverk har byggts i EU och Förenta staterna på över tio år, finns det ännu inga säkra kostnadsuppgifter för en ny generation kärnkraftverk.

Analyser utförda av Internationella energiorganet (IEA) [24] och Kärnenergibyrån (NEA) [25], vilka baserats på uppgifter från mer än 130 olika typer av elproducerande anläggningar – inklusive kol-, gas-, kärnkrafts-, vindkrafts-, solkrafts- och biomassaanläggningar – från experter i 19 OECD-länder och tre länder utanför OECD, pekar på att nya kärnkraftverk erbjuder ett ekonomiskt sätt att producera el för grundbelastningen i de flesta industrialiserade länder när gas- och kolpriserna ligger på en viss nivå. Denna uppfattning bekräftas av industrin [26]. Enligt IEA och NEA utgör kärnkraftsel ett konkurrenskraftigt alternativ, där kostnader och konkurrenskraft varierar beroende på projektet [27]. I rapporten från Världsförbundet för kärnenergi (WNA) bekräftas dessa resultat, och man påpekar att uppgifterna samlades in före prisökningarna för fossila bränslen, vilket ytterligare stärker denna ståndpunkt.

Kärnkraft har traditionellt uppvisat en kombination av högre byggnadskostnader och lägre driftskostnader än fossilbränslebaserad energiproduktion, som har lägre kapitalkostnader men högre och potentiellt fluktuerande bränslekostnader, vilket innebär högre driftskostnader.

– Kärnkraftens ekonomiska konkurrenskraft är beroende av flera faktorer, där byggnadstid, kapitalkostnader, slutförvaring av avfall, avveckling och driftskapacitet spelar en central roll.

– Tillståndsförfarandet har förenklats. Trots att strikta säkerhets- och kvalitetsstandarder upprätthålls och måste upprätthållas, har förutsägbara tekniska parametrar och tidsskalor, från design och certifiering till konstruktion och drift, samt minskade tillsynskostnader sänkt de totala finansieringskostnaderna.

– Driftskostnaderna har stadigt minskat under de senaste 20 åren samtidigt som kapacitetsfaktorerna har ökat. Den låga marginalkostnaden för kärnkraft27 har stimulerat ägare till kärnkraftverk att ansöka om förlängda driftstillstånd. Fastän uranpriserna har stigit avsevärt sedan 2004 har effekten på elkostnaderna varit relativt liten eftersom urankostnaden bara utgör en bråkdel (ca 5 %) av den totala kostnaden per kWh.

– I flera EU-länder tar kärnkraftsindustrin ut avgifter på elpriset för att hantera och slutförvara det avfall som produceras samt för att finansiera avveckling. Metoden för ekonomisk förvaltning och medlens tillgänglighet varierar dock mellan medlemsstaterna [28].

– Vid produktionsanläggningar världen över planeras förlängning av reaktorernas livstider [29]. Sverige har godkänt tioåriga förlängningar med möjlighet till ytterligare tio år förutsatt att kärnsäkerhetsnormerna iakttas.

– De dramatiska prisökningarna på andra bränslen har dessutom ökat kärnkraftens ekonomiska konkurrenskraft under dessa förhållanden.

IEA avslutade sin analys från 2006 [30] med att säga att ”nya kärnkraftverk kan producera el till en kostnad som understiger 5 US-cent per kWh, om uppbyggnad och risker i samband med driften hanteras på ett lämpligt sätt av elbolag och dem som säljer anläggningarna. Med denna kostnad skulle kärnkraftsel vara billigare än gasbaserad el om gaspriserna ligger över 4,70 US-dollar per Mbtu. Kärnkraftsel skulle fortfarande vara dyrare än konventionella koleldade kraftverk om kolpriserna ligger under 70 US-dollar per ton. Lönsamhetströskeln för kärnkraftsel skulle vara lägre om koldioxidpriserna beaktades.”

– Statligt stöd

Nya kärnkraftverk byggs i allmänhet utan subventioner, vilket tyder på att kärnenergi i allt högre grad uppfattas som konkurrenskraftig. Denna utveckling är en förändring jämfört med tidigare förhållanden i ett antal EU-länder. Exempelvis finansieras det nya kärnkraftverket i Finland av privata aktörer [31]. Även Storbritanniens regering har tillkännagivit att det bör vara upp till den privata sektorn att ta initiativet till, finansiera, bygga och driva nya kärnkraftverk.

4.3. Ekonomiska aspekter av kärnkraftverk

Ovissheten om framtida elpriser, marknadsstruktur och marknadsvillkor samt om framtida politik på området för energi och klimatförändringar innebär stora risker för en långsiktig investering inom energisektorn. Detta är särskilt viktigt för kärnkraften, på grund av den höga kapitalinvestering som uppförandet av ett nytt kärnkraftverk är förenat med och den relativt långa tid som krävs innan en sådan investering börjar gå med vinst. Det är därför viktigt att försöka fastställa stabila politiska ramar som ger tydliga och förutsägbara villkor för nya investeringar.

Uppbyggnaden av det nya kärnkraftverket i Finland är, även om den inte erfordrar statliga subventioner, beroende av säkra och långsiktiga investeringar. Detta kommer att uppnås med hjälp av ett aktieägaravtal som säkerställer ett fast energipris för ägarna/investerarna som huvudsakligen utgörs av aktieägare från pappersindustrin.

En annan central fråga när det gäller kärnkraftens ekonomiska framtid är att förstå hur dess kommersiella intäkter är relaterade till elmarknadens struktur [32]. Investerare föredrar kortare återbetalningstider, vilket gör investeringar med lägre byggkostnader med korta ledtider mer attraktiva. Kärnkraftens ledtider (fem år enligt det mest optimistiska scenariot) är av tekniska och tillståndsrelaterade skäl mycket längre än för kombikraftverk (combined cycle gas turbines, CCGT) eller förnybara energikällor med ledtider på endast två år eller kortare.

Byggkostnaderna för ett kärnkraftverk är två till fyra gånger högre än för ett kombikraftverk. Bland de tre största delarna av produktionskostnaden vid ett kärnkraftverk – kapital, bränsle samt drift och underhåll – utgör kapitalkostnaden ungefär 60 % av den totala kostnaden, jämfört med ungefär 20 % av den totala kostnaden vid ett kombikraftverk.

De ekonomiska riskerna med ett kärnkraftverk hänger samman med de stora kapitalinvesteringarna i början och kräver en nästan felfri drift under de första 15–20 åren av anläggningens livstid på 40–60 år för att betala tillbaka den ursprungliga investeringen. Avveckling och avfallshantering innebär dessutom att finansiella tillgångar måste finnas tillgängliga i 50–100 år efter reaktorns stängning.

Bristen på färska erfarenheter av nybyggnationer gör det svårt att beräkna de exakta kostnaderna för den senaste generationen reaktorer. Kontroverser om tillstånd, lokalt motstånd och kylvattenkällor har i det förflutna försenat konstruktionen och slutförandet av kärnkraftverk i både Förenta staterna och Europa [33]. Eftersom samma faktorer också har orsakat förseningar för senare investeringar i energisystem, exempelvis i sammanlänkningar, är det troligt att liknande förseningar kommer att inträffa vid uppförandet av nya kärnkraftverk.

Kärnkraftverkens större storlek innebär att investerarna utsätts för större risker i senare led, eftersom bara storskaliga anläggningar (> 500 MW) kommer att vara tillgängliga under det närmaste decenniet. På avreglerade elmarknader gör ovissheten om elpriserna att uppbyggnaden av småskaliga modulära enheter gynnas, eftersom valet av tidpunkt för att gå in i ett projekt är avgörande för avkastningen på en investering. Av tekniska skäl domineras kärnkraftverken av stordriftsfördelar och att minska enheternas storlek framstår inte som ekonomiskt med dagens tekniker [34].

I några medlemsstater är det fortfarande regeringarna som står för vissa finansiella och miljömässiga risker, till exempel ansvaret för anläggningar för avfallets slutförvaring och hantering. Även om medel kan byggas upp av operatörerna under anläggningens livstid och betalas av den privata sektorn och konsumenterna, kan det fortfarande finnas skillnader mellan de resurser som är tillgängliga och de som faktiskt krävs. Det kommer att vara upp till regeringar och produktionsbolag att tillsammans utveckla innovativa lösningar på outredda frågor och framtida problem. Det är fortfarande avgörande att tillräckliga medel sätts undan för att finansiera avveckling och avfallshantering.

Att bygga ett stort antal reaktorer med liknande design (”serie av reaktorer”) har potentiella fördelar. Det skulle följaktligen kunna vara av intresse för privata investerare att samarbeta för att utnyttja sådana stordriftsfördelar. Enligt uppgifter från leverantörer av kärnkraftsutrustning skulle besparingarna på senare anläggningar kunna uppgå till mellan 10 % och 40 % av kostnaden för den första anläggningen, vilket utgör ett betydande incitament för denna metod. De beräknade besparingarna beror på bland annat följande faktorer:

– Utvecklingskostnaderna för en ny design (prototyp).

– En serie av reaktorer med samma design innebär att kostnaderna för tillstånd kan spridas.

– Med en serie av reaktorer skulle det vara möjligt att utveckla en enhetlig lösning för avvecklingen.

– Det begränsade antalet yrkesmän kan utnyttjas mer effektivt, vilket gör att man kan undvika flaskhalsar i form av brist på sakkunskap.

– Ett åtagande om att köpa ett större antal reaktorer kan ge mer fördelaktiga totalavtal [35].

Det är dock inte helt utan kommersiella risker att ha ett stort antal reaktorer med samma design, exempelvis om det skulle visa sig nödvändigt att förändra utformningen av en anläggning på grund av en olycka eller en generell felfunktion.

4.4. Kärnkraft och klimatförändringar

Vägen framåt när det gäller klimatpolitiken innebär framför allt utsläppsminskningar på kort sikt baserade på de mål som fastställs i Kyotoprotokollet [36]. Kärnkraften ger en storskalig basproduktion av el som försörjer både energiintensiv industri och dagliga hushållsbehov med begränsade utsläppsnivåer. Kärnkraftverk har tillgodosett 38 % av det totala ökade elbehovet sedan 1973. Om man antar att den kapaciteten i annat fall skulle ha inneburit förbränning av fossila bränslen, har kärnenergin gett ett betydande bidrag till minskade koldioxidutsläpp, den viktigaste växthusgasen [37]. Vid produktion av en miljon kilowattimmar el från kol släpps 230 ton koldioxid ut i atmosfären, från olja 190 ton och från naturgas 150 ton. Ett kärnkraftverk som producerar samma mängd el har under normala driftsförhållanden inga koldioxidutsläpp. Utsläpp som beror på utvinning och tillverkning av de olika typerna av bränsle ingår inte i denna jämförelse.

Under 2000 utredde NEA [38] kärnkraftens roll för en minskad risk för global klimatförändring och tog fram en kvantitativ grund för att bedöma minskningen av växthusgasutsläpp med olika alternativa kärntekniska utvecklingsvägar. Analysen omfattar de ekonomiska, finansiella och industriella effekterna samt de potentiella miljöeffekterna av tre alternativa scenarier för kärnkraftsutveckling (”kärntekniska varianter”): fortsatt kärnteknisk tillväxt, en utfasning av kärnkraften eller en stagnationsperiod följd av en kärnteknisk återhämtning. Var och en av de tre varianterna skulle skapa utmaningar för kärnkraftssektorn, men alla skulle vara möjliga att genomföra med hänsyn till byggtakt, finansiering, platsval, markkrav och naturtillgångar. NEA:s slutsats var att kärnkraften är ett tillgängligt alternativ för att minska risken för global klimatförändring. Genom att hålla detta alternativ öppet skulle man dessutom främja vidareutvecklingen av icke-elektriska tillämpningar, som uppvärmning, dricksvatten och väteproduktion, vilket ytterligare skulle öka kärnkraftens bidrag till minskade utsläpp av växthusgaser. Kärnkraftens roll bör därför även i fortsättningen tas med i diskussionen om EU:s system för utsläppshandel.

En undersökning [39] som utförts på uppdrag av kommissionen ger detaljerade prognoser över energibehov och konsekvenser baserade på olika scenarier när det gäller valet av elproduktion för EU till 2030. Undersökningen visar att på medellång sikt skulle ett hållbart val av energimixen vara en kombination av förnybara energikällor och investeringar i produktion av kärnkraftsel, tillsammans med insatser för att förbättra energieffektiviteten.

Kärnkraften är följaktligen ett av de tillgängliga alternativen för att minska koldioxidutsläppen. Kärnkraften utgör för närvarande en av de största källorna [40] till koldioxidfri energiproduktion i EU och ingår i kommissionens scenario för minskade koldioxidutsläpp. I Internationella energiorganets årliga rapport World Energy Outlook från 2006 nämns i fråga om EU ”förlängning av kärnkraftverkens livstid” (148 miljoner ton koldioxidutsläpp undviks) och den ökade användningen av förnybara energikällor för elproduktion (141 miljoner ton koldioxidutsläpp undviks). Att låta kärnkraften förbli ett tänkbart alternativ för att förverkliga den här potentialen kommer att kräva ett antal beslut och åtgärder av regeringarna och av industrin.

5. Villkor för att kärnkraften ska kunna accepteras

5.1. Allmänhetens inställning och deltagande

En faktor att beakta som påverkar diskussionen om kärnkraftens framtid är frågan om allmänhetens inställning, eftersom den påverkar de politiska beslut som ska fattas och befolkningarnas legitima rätt till delaktighet. Farhågor rörande kärnkraftverkens säkerhet, hantering av radioaktivt avfall, fysiskt skydd, spridning och terrorism har påverkat den allmänna opinionen.

Eurobarometerundersökningen från 2005 visade att allmänheten i EU inte är välinformerad om kärnkraftsfrågor, däribland kärnkraftens möjliga fördelar när det gäller att mildra klimatförändringen och de risker som är förenade med de olika kategorierna av radioaktivt avfall. Den visade också att av den majoritet av medborgare som ifrågasätter kärnkraften skulle 40 % av kärnkraftsmotståndarna ändra uppfattning om kärnavfallsfrågorna löstes. Dessa frågor måste alltså lösas för att kärnkraften ska kunna betraktas som acceptabel.

Allmänhetens inställning till kärnkraften och hur den uppfattas är av största vikt för den framtida politiken på kärnkraftsområdet. Det är mycket viktigt att allmänheten har tillgång till tillförlitlig information och kan delta i en beslutsprocess präglad av öppenhet. EU kommer att undersöka metoder att öka tillgången till informationen och eventuellt bygga upp en databas som är tillgänglig för allmänheten. EU är helt inställd på att arbeta för kontroll, icke-spridning och skydd av kärnämne, skydd av kärnkraftsanläggningar, förbättrad detektionskapacitet, säker hantering och transport av radioaktiva strålkällor, avveckling samt strålskydd för arbetstagare och allmänheten. Kommissionen kommer därför att ytterligare stärka samarbetet med Internationella atomenergiorganet (IAEA), medlemsstaterna och operatörerna för att öka deras effektivitet och säkerställa hälsa, säkerhet och skydd för allmänheten.

5.2. Kärnsäkerhet

Vikten av kärnsäkerhet var redan från början något som erkändes av Europeiska gemenskapen i enlighet med vad som fastställs i Euratomfördraget och därefter av rådet [41]. Kärnkraftverken i EU har hittills haft en mycket hög säkerhet och tillförlitlighet. Två kärnkraftsolyckor – vid Three Mile Island (1979) i USA och Tjernobyl (1986) i Ukraina – utlöste internationella ansträngningar för att höja säkerhetsnormerna. Efteråt blev industrin föremål för intensiv granskning som ledde till förbättrad kärnsäkerhet i hela världen; Det gav viktiga lärdomar för alla kärntekniska anläggningar. I rådets resolution om de tekniska problemen med kärnsäkerhet, offentliggjord 1992, bekräftades målen i resolutionen från 1975 samtidigt som den utsträcktes till att omfatta länder utanför EU, särskilt i Central- och Östeuropa samt staterna i forna Sovjetunionen [42].

Skadeståndsansvaret vid nukleära olyckor i medlemsstaterna inom EU-15 regleras av Pariskonventionen från 1960, som skapade ett harmoniserat internationellt system för skadeståndsansvar vid nukleära olyckor, vilket för närvarande begränsar operatörernas skadeståndsansvar till omkring 700 miljoner euro. Wienkonventionen, en annan överenskommelse om samma fråga som är knuten till Pariskonventionen genom ett gemensamt protokoll från 1988 (vilket skapar en gemensam ordning med ömsesidigt erkännande av de två konventionerna), är tillämplig i de flesta av de tio nya medlemsstaterna. Kommissionen har för avsikt att harmonisera reglerna om skadeståndsansvar på området för kärnenergi inom gemenskapen. En konsekvensanalys i detta syfte kommer att inledas 2007.

Kärnsäkerhet är fortfarande en central fråga i samband med de senaste utvidgningarna av EU. Fyra kärnreaktorer (Ignalina 1 och 2 i Litauen och Bohunice 1 och 2 i Slovakien) med första generationens Sovjetdesignade reaktorer läggs ned i förutbestämda steg, i enlighet med 2004 års anslutningsfördrag [43]. EU ger ekonomiskt bistånd, förknippat med vissa villkor, till olika projekt för avveckling och ersättning av elproduktionskapacitet. Liknande arrangemang har gjorts för fyra av de sex reaktorerna i Kozloduj, varav två redan är stängda och ytterligare två stängdes i slutet av 2006 som en del i Bulgariens fördrag om anslutning till EU. Kommissionen har antagit två förslag till förordningar [44] som innebär fortsatt ekonomiskt stöd till Litauen och Slovakien fram till 2013 med garantier om minst samma stödnivå som godkänts för perioden 2004–2006.

EU har dessutom anslutit sig till konventionen om kärnsäkerhet [45] och till konventionen om säkerheten vid hantering av använt kärnbränsle och om säkerheten vid hantering av radioaktivt avfall [46]. En reviderad behörighetsförklaring för konventionen om kärnsäkerhet deponerades hos IAEA i maj 2004 [47]. Konventionerna syftar till en förstärkning av de nationella åtgärderna och det internationella samarbetet på området för kärnsäkerhet.

Utanför gemenskapen har EU gjort en stor insats för att förbättra kärnsäkerheten i OSS-länderna genom Tacisprogrammet för kärnsäkerhet, till vilket ungefär 1,3 miljarder euro anslogs under perioden 1991–2006. Detta stöd ska fortsättas genom det nya instrumentet för kärnsäkerhet och samarbete, som inte längre är begränsat till OSS utan i princip ger utrymme för stöd till andra länder.

Euratomlån har beviljats till Kozloduj 5 och 6 i Bulgarien (212,5 miljoner euro 2000), Cernavodǎ 2 i Rumänien (223,5 miljoner euro 2004) samt Chmelnitskij 2 och Rovno 4 i Ukraina (83 miljoner euro 2004) för att förbättra deras säkerhetsnormer och/eller konstruktion.

5.3. Slutförvaring av radioaktivt avfall

I hela EU produceras årligen ungefär 40 000 m3 radioaktivt avfall. Den övervägande delen av det radioaktiva avfallet härrör från den dagliga verksamheten vid kärnkraftverk och andra kärntekniska anläggningar och klassificeras som lågaktivt och kortlivat avfall. Använt kärnbränsle ger upphov till ca 500 m3 högaktivt avfall per år, i form av antingen utbränt bränsle eller förglasat avfall från upparbetning.

Vad beträffar lågaktivt och kortlivat avfall genomförs strategier i industriell skala i nästan alla medlemsstater inom EU som har ett kärnkraftsprogram. Totalt har ungefär 2 miljoner m3 sådant avfall hittills deponerats i EU, det mesta i anläggningar för ytförvar eller ytnära förvar. Vad beträffar högaktivt och långlivat avfall har inte något land, även om många av de nödvändiga stegen för en hanteringsstrategi har vidtagits, ännu genomfört den föreslagna slutlösningen. Djupförvar i en stabil bergformation är det alternativ som föredras av kärnkraftsoperatörer, medan andra föredrar ytnära förvar för att underlätta övervakning och eventuell återtagning i framtiden om så krävs. Några av de huvudfaktorer som påverkar framgången mot det slutliga steget är snarare sociopolitiska än tekniska. I Finland har framsteg gjorts i och med att en slutförvarsplats har valts med lokalbefolkningens samtycke och den finska riksdagens godkännande. Finsk lag utesluter varje möjlighet att exportera eller importera kärnavfall från eller till Finland. Stora framsteg mot ett val av plats har även gjorts i Sverige och Frankrike. I de flesta länder är dock platsvalet den viktigaste orsaken till att frågan om slutförvaring drar ut på tiden.

Inom forskningsprogram utvecklas ytterligare tekniker för avfallshantering, som i första hand syftar till att minska antingen avfallets volym eller dess innehåll av långlivade ämnen. Dessa tekniker betecknas kollektivt som ”separation och transmutation”. Även om de skulle erbjuda en möjlighet att minska den långlivade toxiciteten hos sådant avfall, kan de aldrig helt eliminera behovet av att isolera avfallet från miljön (t.ex. i ett geologiskt djupförvar). Den här metoden för ”koncentration och avgränsning” gör det möjligt att minimera miljökonsekvenserna.

I EU tas i många fall de beräknade kostnaderna för avfallshantering och avveckling ut som en avgift på elpriset och deponeras i särskilda fonder. På grund av svårigheten att förutsäga framtida kostnader måste dock finansieringssystemen ses över regelbundet för att se till att tillräckliga resurser finns tillgängliga när de behövs. Förvaltningen av dessa fonder varierar mellan medlemsstaterna.

Nyckeln till framsteg är större acceptans och deltagande i beslutsprocessen från allmänhetens sida. Avfall är i grunden en miljö- och hälsofråga, och därför måste hantering och slutförvaring av radioaktivt avfall underkastas samma noggranna prövning som tillämpas på alla projekt som kan påverka människorna och deras miljö.

Säkerhet är också en central fråga i gemenskapens (Euratom) forskning på olika områden. Driften av den nuvarande europeiska kärnkraftsparken har en erkänt hög nivå av kärnsäkerhet. Att bibehålla denna nivå och om möjligt höja den är en fråga för samlad och långsiktig forskning och utveckling (FoU). Euratoms ramprogram för forskning har en viktig roll i denna verksamhet.

5.4. Avveckling

Avveckling utgör slutfasen i en kärnteknisk anläggnings livscykel. Den ingår i en allmän strategi för miljöåterställande åtgärder efter det att den industriella verksamheten har avslutats.

För närvarande är mer än 110 kärntekniska anläggningar inom EU i olika stadier av avveckling. Åtminstone en tredjedel av de 152 kärnkraftverk som i dag är i drift i den utvidgade Europeiska unionen kommer att behöva avvecklas till 2025 (med förbehåll för en möjlig förlängning av deras livstid). Avveckling är ett tekniskt komplicerat arbete som kräver omfattande finansiering. Det belopp som är nödvändigt för att sanera platsen för ett kärnkraftverk uppskattas för närvarande till ungefär 10–15 % av de ursprungliga investeringskostnaderna för varje reaktor som avvecklas.

När villkoren för den inre marknaden för el fastställdes [48], förde Europaparlamentet, rådet och kommissionen diskussioner om finansieringssystem för avveckling. I det resulterande interinstitutionella uttalandet [49] betonades behovet av att se till att tillräckliga ekonomiska resurser för verksamhet som rör avveckling och avfallshantering är tillgängliga för de ändamål de har avsatts för och förvaltas på ett öppet sätt. Kommissionen har senare lagt fram två förslag till direktiv om kärnsäkerhet och finansiering av avveckling och hantering av använt kärnbränsle, vilka ännu inte antagits av rådet.

För att säkerställa tillräckliga ekonomiska resurser antog kommissionen i oktober 2006 en rekommendation där man särskilt uppmärksammar uppförande av nya kärntekniska anläggningar [50]. I rekommendationen föreslås inrättande av nationella organ som i sitt beslutsfattande ska vara fristående från dem som bidrar till avvecklingsfonderna. Avskilda fonder, antingen externt eller internt förvaltade, med lämplig kontroll över användningen är att föredra för alla befintliga anläggningar och rekommenderas klart för alla nya anläggningar. Operatörerna bör bära de faktiska avvecklingskostnaderna i deras helhet, även om de överskrider befintliga uppskattningar.

5.5. Strålskydd

Kapitlet om hälsoskydd i Euratomfördraget har gett upphov till en ansenlig samling gemenskapsbestämmelser om skydd av arbetstagarnas och allmänhetens hälsa. De grundläggande säkerhetsnormerna uppdaterades 1996 och kompletterades med ett nytt direktiv om skydd av patienter vid medicinska tillämpningar [51] (för behandling eller diagnostisering). Medicinsk användning av strålkällor blir alltmer omfattande, och med nya tekniker ges patienter allt större doser. Stora besparingar när det gäller befolkningens exponering skulle kunna uppnås inom medicinen och i fråga om naturliga strålkällor (radon i bostäder, industrier som bearbetar malmer med hög halt av uran eller torium).

För arbetstagare inom den kärntekniska industrin har exponeringen däremot uppvisat en tydlig nedåtgående trend, vilken stöds av det lagstadgade kravet att alla doser ska vara så låga som är rimligt möjligt att uppnå (”as low as reasonably achievable” – ALARA). Dessutom har utsläppen av radioaktiva ämnen (både luftburna och flytande) från kärntekniska industrier, särskilt från upparbetningsanläggningar, minskat drastiskt under de senaste decennierna [52].

Den forskning som bedrivs inom gemenskapens ramprogram har fördjupat förståelsen för de biologiska effekterna av strålning och bekräftat den internationellt erkända försiktighetsprincipen. Kärntekniska anläggningar kan följaktligen betraktas som säkra vid normal drift, men risken för en större olycka är ändå inte något man bortser från: den gemenskapslagstiftning som antogs efter Tjernobylolyckan har lett till stora framsteg när det gäller olycksberedskap, informationsutbyte och livsmedelskontroller.

Kommissionen stöder också åtgärder för att få en bättre kontroll över radioaktiva strålkällor för att undvika missbruk och förluster och eliminera risker för allmänhetens exponering till följd av radiologisk eller nukleär terrorism.

6. Insatser på EU-nivå

6.1. Den rättsliga ramen (Euratomfördraget)

Euratomfördraget är ett fristående fördrag som ger gemenskapen långtgående behörighet. I artikel 2 åläggs gemenskapen att främja forskning, uppställa enhetliga säkerhetsnormer för befolkningens och arbetstagarnas hälsoskydd, underlätta investeringar, tillförsäkra en regelbunden och rättvis försörjning med malmer och kärnbränslen, garantera att kärnmaterial inte används för andra ändamål än sådana för vilka de är avsedda, utöva den äganderätt som tillkommer gemenskapen med avseende på speciella klyvbara material, säkerställa upprättandet av en gemensam marknad för berörda områden, samt främja den fredliga användningen av kärnenergin genom att upprätta förbindelser med andra länder och internationella organisationer.

Euratomfördraget (artiklarna 31 och 32) utgör en rättslig grund för gemenskapens initiativ på kärnsäkerhetsområdet. Denna rättsliga grund bekräftades av domstolen i december 2002 [53]. Enligt artikel 35 i Euratomfördraget ska medlemsstaterna inrätta anläggningar för att övervaka radioaktivitetsnivåerna i miljön och se till att dessa nivåer uppfyller de grundläggande säkerhetsnormerna. Kommissionen har genomfört 26 kontroller på plats mellan januari 1999 och juni 2006. Sedan 2004 har kommissionen prioriterat länderna inom EU-10 – kärnkraftverket i Ignalina (Litauen), kärnkraftverket i Temelin (Tjeckien) – samt anläggningar som upparbetningsanläggningarna Sellafield (Storbritannien) och La Hague (Frankrike).

Medlemsstaterna är enligt artikel 37 i Euratomfördraget dessutom skyldiga att tillhandahålla kommissionen allmänna upplysningar om planer för deponering av radioaktivt avfall för en bedömning av huruvida sådana planer skulle kunna påverka miljön i något annat EU-land. Under de senaste sex åren har totalt 66 ansökningar lämnats in, huvudsakligen från Frankrike, Tyskland och Storbritannien. Av dessa gällde 23 avveckling och nedmontering, och ytterligare 23 gällde ändringar av en befintlig anläggning. Kommissionen har i samtliga sina yttranden funnit att deponering av radioaktivt avfall troligen inte skulle medföra någon ur hälsosynpunkt betydande kontamination i någon annan medlemsstat.

Euratoms säkerhetskontroller enligt artiklarna 77–79 och de omfattande befogenheter som kommissionen tilldelas enligt artiklarna 81–83, är grundläggande för en trygg och säker användning av kärnmaterial samt obligatorisk för fortsatt användning och utveckling av den kärntekniska industrin. Kommissionens över 150 inspektörer lämnade mer än 3 400 detaljerade rapporter under perioden 2004–2005. Till följd av dessa begärde kommissionen i mer än 200 fall förtydliganden eller korrigerande åtgärder som gällde avvikelser, skiljaktigheter och brister av olika grad i operatörernas redovisningssystem för kärnämnen. Det framkom inget som tydde på att kärnmaterial användes för andra ändamål än de avsedda. Som framhålls ovan konstaterades dock brister i systemet och rättelser gjordes av de berörda operatörerna [54].

6.2. Kommissionens förslag om kärnsäkerhet

En ökad harmonisering av säkerhetskraven för kärntekniska anläggningar inom EU är en nödvändig förutsättning för kärnenergins framtida utveckling. Kommissionen har tidigare vid flera tillfällen lagt fram förslag till direktiv om upprättande av en gemenskapsram för säkerheten vid kärntekniska anläggningar och hanteringen av kärnavfall (då kallat det ”kärntekniska åtgärdspaketet”). Dessa förslag har visserligen inte antagits än, men de har satt i gång en process som leder till ökad medvetenhet om behovet av att upprätta en gemenskapsram som länkar samman de nationella säkerhetsmyndigheternas arbete. Som en del av det pågående arbetet har rådet utarbetat en rapport med rekommendationer som gör att diskussionerna kan återupptas.

På den tekniska nivån finns sammanslutningen WENRA (Western Europe Nuclear Regulators Association) [55] som genom att fastställa ”referensnivåer för säkerheten”, av vilka 88 % redan har genomförts, ger ett betydande bidrag till harmoniseringsarbetet. Att bygga vidare på tidigare arbete och inlemma det i en gemenskapsram skulle ge de nationella metoderna ett ökat värde. På grundval av det tekniska samförstånd som hittills uppnåtts av WENRA bör diskussionen om olika aktörers roller på kärnsäkerhetens område återupptas.

6.3. Europeiskt program för skydd av kritisk infrastruktur

EU:s trygghet och ekonomi är liksom medborgarnas välbefinnande beroende av viss kritisk infrastruktur och de tjänster den tillhandahåller. För att förbättra skyddet av sådan infrastruktur, däribland kärntekniska anläggningar, och förhindra förstörelse och driftsstörningar, har kommissionen lagt fram ett europeiskt program för skydd av kritisk infrastruktur (EPCIP).

6.4. Euratoms forskningsverksamhet

Europeisk forskning på kärnteknikens område ingår för närvarande i Euratoms sjunde ramprogram (FP7). Särskilt behandlas centrala politiska och samhälleliga problemområden, som hanteringen av radioaktivt avfall och befintliga reaktorers säkerhet, samt mer långsiktiga energirelaterade frågor som innovativa bränslecykler och reaktorer. Allmän utbildning och yrkesutbildning samt forskningsinfrastruktur är viktiga gränsöverskridande områden som får stöd. Denna forskningsverksamhet hjälper till att strukturera och driva på FoU-programmen i de enskilda medlemsstaterna, samtidigt som den bidrar till upprättandet av det europeiska området för forskningsverksamhet (EOF) på området för kärnklyvning. EOF lanserades 2000 av kommissionen för att få en närmare samordning av forskningsverksamheten och en större överensstämmelse mellan strategier på nationell nivå och EU-nivå. Det är en integrerad del i Lissabonagendan, som syftar till att skapa ett mer dynamiskt och konkurrenskraftigt Europa. Den gemensamma forskningsstrategin inleddes under Euratoms sjätte ramprogram och kommer att stärkas under det sjunde ramprogrammet, särskilt genom inrättande av teknikplattformar som syftar till ett fullständigt genomförande av EOF på området för kärnvetenskap och kärnteknik.

Bevarande av expertis inom strålskydd och kärnteknik i både kärnteknisk industri och medicin är, liksom upprätthållande av säkerhet och miljöskydd, grundläggande för EU. Detta kräver insatser framför allt på området för kärnklyvning och innovativ reaktorteknik. Det är viktigt att dessa insatser fortsätter. I samarbete med globala initiativ som GIF är Euratoms nuvarande forskning på detta område främst inriktad på genomförbarheten hos föreslagna innovativa system och bränslecykler. Därigenom bidrar den till diskussionen om framtida energiförsörjning och underlättar strategiska beslut om energisystem och energibärare.

6.5. Vägen framåt

Kommissionen har i enlighet med vad som tillkännagavs i grönboken om trygg, konkurrenskraftig och hållbar energi gjort en strategisk energiöversyn som ger en europeisk ram för nationella beslut om energimixen. Den underlättar också en öppen och objektiv diskussion om kärnkraftens framtida roll i EU:s energimix för de berörda medlemsstaterna.

För att slutföra och förbättra de förslag som redan lagts fram bör diskussionen främst inriktas på att

– fastställa gemensamma referensnivåer för kärnsäkerhet för införande i EU, baserade på den omfattande sakkunskap som finns vid medlemsstaternas nationella kärnsäkerhetsmyndigheter,

– inrätta en högnivågrupp för kärnsäkerhet och avfallshantering med uppdraget att successivt utveckla en gemensam förståelse och på sikt ytterligare europeiska regler för kärnsäkerhet,

– säkerställa att medlemsstaterna upprättar nationella planer för hantering av radioaktivt avfall,

– under den tidiga fasen av FP7 inrätta teknikplattformar för att få en närmare samordning av forskningen inom nationella och industriella program samt gemenskapsprogram på områdena för hållbart utnyttjande av fissionsteknik och geologisk slutförvaring,

– följa upp rekommendationen om harmonisering av nationella modeller för förvaltning av avvecklingsfonder, för att se till att tillräckliga resurser görs tillgängliga,

– förenkla och harmonisera tillståndsförfarandena, baserat på en närmare samordning mellan nationella tillsynsmyndigheter, i syfte att upprätthålla högsta säkerhetsnormer,

– säkerställa en större tillgång till Euratomlån, förutsatt att lånetaken uppdateras i linje med marknadens behov som redan föreslagits av kommissionen,

– utarbeta ett harmoniserat system för skadeståndsansvar samt mekanismer för att säkerställa tillgången till medel i händelse av skada orsakad av en nukleär olycka,

– ge ny kraft åt det internationella samarbetet, särskilt genom närmare samarbete med Internationella energiorganet (IAEA), Kärnenergibyrån (NEA), bilaterala avtal med länder utanför EU och förnyat bistånd till grannländer.

7. Slutsatser

Kärnkraften svarar redan för en betydande andel av EU:s energimix och minskar därigenom farhågorna för eventuella underskott i elförsörjningstryggheten. Kärnkraftsproduktionen är inte särskilt känslig för förändringar i importkostnaderna för grundläggande energikällor (uran) och, som IAEA framhåller, framstår den som ett ekonomiskt lönsamt alternativ för elproduktion, förutsatt att de miljömässiga och samhälleliga frågorna beaktas på ett tillfredsställande sätt.

Kärnenergin är i princip fri från koldioxidutsläpp och ger ett viktigt bidrag till att dämpa den globala klimatförändring som beror på utsläpp av växthusgaser.

Det är medlemsstaternas sak att avgöra om de ska använda kärnkraft. I de EU-länder som väljer att fortsätta eller börja använda sig av kärnkraftsproduktion måste medlemsstaternas regeringar fatta ett antal nödvändiga beslut. Ett stort antal kärnkraftverk ska läggas ned inom de närmaste 20 åren. Om medlemsstaterna väljer att upprätthålla kärnkraftens nuvarande andel i den totala energimixen kommer det att krävas uppförande av nya reaktorer och/eller förlängning av de befintliga reaktorernas livstid.

Den globala efterfrågan på kärnkraftsproduktion växer. EU är en ledande industriell aktör på kärnenergiområdet. Detta skapar affärsmöjligheter för europeiska företag och innebär potentiella fördelar för EU:s näringsliv, vilket bidrar till Lissabonagendan. Därför behövs åtminstone ett lämpligt investeringsklimat och en rättslig ram för att vid behov kunna utveckla denna potential.

EU måste förstärka sitt samarbete med internationella organ som IAEA och NEA och fortsätta att följa alla internationella förpliktelser om icke-spridning av kärnmaterial och kärnteknik, skydd av arbetstagarnas och allmänhetens hälsa och säkerhet samt om kärnsäkerhet och miljö.

EU anser att kärnsäkerheten är av största vikt i medlemsstaternas beslut om huruvida de ska fortsatta att använda kärnenergi. För de medlemsstater som väljer att fortsätta med kärnkraft kommer även allmänhetens acceptans att vara en viktig faktor. EU har en avgörande roll när det gäller att se till att den kärntekniska industrin utvecklas på ett säkert och tryggt sätt. I det avseendet anser kommissionen att det är en prioritet att EU antar en rättslig ram för kärnsäkerhet för att underlätta harmonisering och efterlevnad av internationellt godtagbara normer, samt säkerställa att det finns tillräckliga medel för avveckling av kärnkraftverken i slutfasen av deras livstid och nationella planer för hanteringen av radioaktivt avfall.

En utveckling av kärnenergin måste liksom EU:s övriga energipolitik regleras i enlighet med subsidiaritetsprincipen och bör baseras på teknikens egen konkurrenskraft och ingå som en del i energimixen. Det är uppenbart att EU som helhet kommer att påverkas av de beslut som enskilda medlemsstater fattar på kärnenergiområdet, även om valet av nationell energimix är en fråga för varje medlemsstat. För att ge en mer regelbundet uppdaterad bild av situationen i EU kommer kommissionen – i enlighet med artikel 40 i Euratomfördraget – att offentliggöra vägledande program om kärnenergi med kortare intervall.

[1] 1966, 1972, 1984, 1990 och senast för nästan tio år sedan 1997.

[2] En europeisk strategi för en hållbar, konkurrenskraftig och trygg energiförsörjning. KOM(2006) 105 av den 8 mars 2006.

[3] KOM(2007) 1 av den 10 januari 2007.

[4] Bilaga 1: Se figurerna 1 och 2 som visar EU:s el- och energiförbrukning.

[5] Internationella energiorganet (IEA): World Energy Outlook 2006.

[6] Bilaga 1: Se figur 3 som visar förväntad energiproduktion och energiförbrukning.

[7] www.IPCC.ch: Mellanstatliga panelen för klimatförändringar – rapport från 2001.

[8] Internationella atomenergiorganet (IAEA), 2005.

[9] Överenskommelser har ingåtts med Australien, Kanada, Förenta staterna och på senare tid med Japan, Kazakstan och Ukraina.

[10] I grönboken anges sex prioriterade områden: konkurrenskraft och den inre energimarknaden, diversifiering av den inre energimixen, solidaritet inom gemenskapen, hållbar utveckling, innovation och teknik, politik gentemot omvärlden.

[11] Internationella energiorganet (IEA): World Energy Outlook 2006.

[12] Bilaga 1, tabell 1 och figur 4: Förteckning över reaktorer, elproduktion och uranbehov.

[13] Bilaga 1: Se figur 5 för en jämförelse mellan två möjliga scenarier.

[14] Utnyttjandefaktor avser förhållandet mellan genomsnittligt utnyttjande och maximalt utnyttjande under ett specifikt tidsintervall.

[15] Bilaga 2: Landsvis information om nuvarande verksamhet avseende kärnbränslecykel.

[16] Bilaga 1: Se figurerna 6 och 7 som visar kärnkraftverkens ålder och åldersfördelning per land.

[17] Förslaget till kärnkraftverket Olkiluoto 3 i Finland lades fram 2000, fick regeringens godkännande 2002 och tillstånd beviljades 2004. Byggarbetet startade 2005. Kärnkraftverket förväntas tas i drift 2010.

[18] Kärnenergibyrån (NEA): Uranium 2005: Resources, Production and Demand.

[19] Se bilaga 1, figur 8 för påverkan på elproduktion vid en femtioprocentig ökning av priset på bränsle för olika energikällor.

[20] Forty Years of Uranium Resources Production and Demand in Perspective – The Red Book Retrospective, OECD 2006.

[21] Genom Euratomfördraget ges ESA optionsrätten att förvärva malmer, råmaterial och speciella klyvbara material som produceras inom gemenskapen samt ensamrätt att ingå avtal om leverans av sådana material från länder inom eller utanför gemenskapen. För att vara giltiga måste leveransavtalen lämnas in till ESA för slutande.

[22] Bilaga 1: Se figur 9. Geopolitisk fördelning av importerade gas och urantillgångar.

[23] Bilaga 1: Se figur 10.1 och 10.2. Urantillgångarnas tillgänglighet.

[24] Internationella energiorganet (IEA), World Energy Outlook 2006, s. 43.

[25] Projected Costs of Generating Electricity (2005) – undersökning av Internationella energiorganet, mars 2005.

[26] The New Economics of Nuclear Power, Världsförbundet för kärnenergi (World Nuclear Association – WNA), december 2005: http://www.world-nuclear.org/economics.pdf.

[27] Bilaga 1: Se figur 11a och 11b. OECD:s bedömningar av elproduktionens relativa konkurrenskraft.

[28] K(2006) 3672 slutlig, antagen den 24 okt 2006.

[29] Den amerikanska tillsynsmyndigheten ”Nuclear Regulatory Commission” har nyligen beviljat 30 kärnkraftverk en 20-årig förlängning, vilket i praktiken ökar deras livstid till 60 år.

[30] Internationella energiorganet (IEA): World Energy Outlook 2006, s. 43.

[31] Förfarandet för anmälan av investeringen enligt artiklarna 41–43 i Euratomfördraget följdes på rätt sätt och föranledde inga invändningar. När det gäller den exportkreditgaranti som lämnats för en del av projektet, och som är i överensstämmelse med OECD:s exportkreditregler, har kommissionen inlett ett förfarande för att fastställa om garantin utgör statligt stöd enligt artikel 87.1 i EG-fördraget, och om stödet i så fall är förenligt med den gemensamma marknaden. Förfarandet är i skrivande stund ännu inte slutfört.

[32] Internationella energiorganet (2005): Projected costs of generating electricity, 2005 update, OECD-publikation, Paris.

[33] Ludwigson, J. et al. (2004): Buying an option to build: regulatory uncertainty and the development of new electricity generation, IAEE Newsletter, Second Quarter 2004, s. 17–21.

[34] Gollier, C. et al. (2005): Choice of nuclear power investments under price uncertainty: valuing modularity, Energy Economics 27(4): 667–685. Ett stort kärnkraftverksprojekts stordriftsfördelar till följd av ökad avkastning jämförs med fördelarna hos en serie mindre (300 MWe), modulära kärnkraftsenheter på samma plats. Fördelen med modulprincipen är ur lönsamhetssynpunkt likvärdig med en minskning av elkostnaden på bara en tusendels euro per kWh.

[35] Enligt energibolaget EDF förväntas deras projekt för konstruktionen av en ny EPR-reaktor i Flamanville kosta ungefär 3 miljarder euro att bygga, med en initial energiproduktionskostnad på ca 43 euro/MWh som därefter kan sjunka till 35 euro/MWh, baserat på ett kontrakt om att bygga en serie av tio kärnkraftverk. Dessa kostnader liknar de förväntade kostnaderna för Olkiluoto i Finland.

[36] Kyotoprotokollet är ett tillägg av Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar. Det öppnades för undertecknande den 11 december 1997 och trädde i kraft den 16 februari 2005. Sedan februari 2006 är 162 länder, inklusive EU:s medlemsstater, parter i protokollet.

[37] Enligt International Nuclear Forum var elbolagens koldioxidutsläpp 1995 32 % lägre än de skulle ha varit om fossila bränslen hade använts i stället för kärnenergi. Utsläppen av svaveldioxid och kväveoxid var 35 % respektive 31 % lägre.

[38] OECD:s kärnenergibyrå NEA är ett mellanstatligt organ med syftet att genom internationellt samarbete hjälpa sina medlemsländer (28 medlemmar, inklusive alla EU-länder med kärnenergiprogram) att upprätthålla och vidareutveckla den vetenskapliga, tekniska och rättsliga grund som krävs för en säker, miljövänlig och ekonomisk användning av kärnenergi för fredliga ändamål.

[39] European Energy and Transport Scenarios on Key Drivers. Publikation från kommissionen (september 2004) producerad av Nationella tekniska universitetet i Aten, E3M-Lab, Grekland. Undersökningen visar resultaten av tillämpning av PRIMES-modellen för att undersöka alternativa energiframtider för EU-25 jämfört med ett basscenario som bygger på effekterna av aktuella trender och strategier. Undersökningen låg till grund för kommissionens publikation European Energy and Transport – Trends to 2030 (Europeiska trender på energi- och transportområdet till 2030).

[40] Enligt Eurostat svarade kärnkraften för 18,2 % och vattenkraften för 18,6 % av den installerade kapaciteten (743 375 Mwe) för elproduktion i EU-27 under 2005. Under perioden 1994–2005 var de genomsnittliga procentandelarna för kärnkraft och vattenkraft 19,6 % respektive 19,7 %. Det bör dock noteras att kärnkraften svarade för 30,1 % och vattenkraften för bara 10,3 % av faktiskt producerad och konsumerad el (3 310 401 GWh) i EU-27 under 2005. Under perioden 1994–2005 var genomsnitten för kärnkraft och vattenkraft 31,7 % respektive 12 %.

[41] Rådets resolution av den 22 juli 1975 om tekniska problem med kärnsäkerhet syftar till en gradvis harmonisering av säkerhetskrav och säkerhetskriterier för att ge en likvärdig och tillfredsställande skyddsnivå för befolkningen mot strålningsrisker utan att sänka den säkerhetsnivå som redan uppnåtts.

[42] Rådets resolution av den 8 juli 1992, EGT C 172, s. 2.

[43] EUT L 236, 23.9.2003.

[44] KOM(2004) 624 slutlig av den 29 september 2004.

[45] Kommissionens beslut 1999/819/Euratom av den 16 november 1999, EGT L 318, 11.12.1999, s. 20.

[46] Kommissionens beslut 2005/510/Euratom av den 14 juni 2005, EUT L 185, 16.7.2005, s. 33.

[47] I december 2002 ogiltigförklarade domstolen det tredje stycket i den förklaring som bilagts rådets beslut av den 7 december 1998 om godkännande av Euratoms anslutning till konventionen om kärnsäkerhet, på grund av att det inte angavs att gemenskapen är behörig på de områden som omfattas av artiklarna 7, 14, 16.1, 16.3 samt 17–19 i konventionen.

[48] Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/54/EG av den 26 juni 2003 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om upphävande av direktiv 96/92/EG.

[49] EUT L 176, 15.7.2003.

[50] EUT L 330, 28.11.2006.

[51] Direktiven 96/29/Euratom och 97/43/Euratom.

[52] Se exempelvis Radioactivity in food and the environment, UK Environment Agency et al., oktober 2006, ISSN 1365-6414.

[53] EG-domstolens dom i mål C-29/99 av den 10 december 2002.

[54] KOM(2006) 395 slutlig.

[55] Rapport finns på www.wenra.org tillsammans med ett policyuttalande från de nationella kärnsäkerhetsmyndigheterna (december 2005).

--------------------------------------------------