6.2.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 32/23

(1)

Detta beslut riktar sig till Microsoft Corporation.

(2)

Microsoft Corporation har brutit mot artikel 82 i EG-fördraget och artikel 54 i EES- avtalet genom att

(3)

Operativsystem är programvaruprodukter som styr en dators grundläggande funktioner. ”Klientdatorer” är datorer för allmänt bruk, utvecklade för att användas av en person i sänder. Datorerna kan också kopplas till ett datornätverk.

(4)

En distinktion skulle kunna göras mellan i) operativsystem för s.k. ”Intelkompatibla” klientdatorer och ii) operativsystem för klientdatorer som inte är Intelkompatibla. ”Intelkompatibla” avser i detta sammanhang en specifik typ av hårdvara. Anpassning (s.k. ”porting”) av ett operativsystem som inte är Intelkompatibelt (exempelvis Apples Macintosh) så att det kan köras i Intelkompatibel hårdvara är en långdragen och kostsam process. Frågan om att i definitionen av den relevanta marknaden inbegripa operativsystem för Intelkompatibla klientdatorer och klientdatorer som inte är Intelkompatibla kan dock lämnas därhän, eftersom skillnaden inte kommer att vara så stor att den ändrar resultatet av bedömningen av Microsofts marknadsstyrka.

(5)

Operativsystem för handburen teknisk utrustning, såsom PDAs (”personal digital assistants”), ”intelligenta” mobiltelefoner och operativsystem för servrar, kan f.n. inte betraktas som konkurrenskraftiga alternativ till operativsystem för klientdatorer.

(6)

Vad gäller alternativen på utbudssidan, måste en programvara som f.n. inte finns på marknaden för operativsystem till klientdatorer genomgå väsentliga förändringar för att anpassas till konsumenternas specifika behov på den marknaden. Detta omfattar mycket tidskrävande utvecklings- och testförfaranden (ofta mer än ett år) och stora utgifter som innebär en avsevärd kommersiell risk. Därutöver skulle en sådan ny aktör mötas av omfattande hinder för tillträde på marknaden, vilket också konstateras i diskussionen om Microsofts dominerande ställning på den berörda marknaden.

(7)

”Tjänster som utförs av arbetsgruppsservrar” är de grundläggande tjänster vilka utnyttjas av kontorsanställda i deras dagliga arbete, närmare bestämt delning av filer som är lagrade på servrarna, delning av skrivare samt central administration av deras rättigheter som nätverksanvändare genom organisationens IT-avdelning. ”Operativsystem för arbetsgruppsservrar” är operativsystem som utformas och marknadsförs för att kollektivt förmedla dessa tjänster till ett relativt litet antal klientdatorer sammankopplade i små eller medelstora nätverk.

(8)

Uppgifter som samlats in av kommissionen i samband med undersökningen visar att kunderna ser tjänster utförda av arbetsgruppsservrar som en väl avgränsad uppsättning tjänster som tillhandahålls av servern. Fil- och utskriftshantering å sin sida samt hantering av användare och användargrupper å sin sida hör särskilt nära ihop: funnes det inte någon ordentlig hantering av användare och användargrupper, hade användaren inte någon effektiv och säker tillgång till delning av fil- och utskriftshantering.

(9)

Arbetsgruppsservrar (servrar som kör operativsystemet åt en arbetsgrupp) måste särskiljas från högkapacitetsservrar som vanligen behövs för att stödja tjänster som är avgörande för vissa uppgifter, såsom inventeringskontroll, flygreservationer eller banktransaktioner. Sådana tjänster kan inbegripa stöd vid lagring av stora mängder data och kräva maximal (”bergfast”) tillförlitlighet och tillgänglighet (2). Tjänsterna utförs av särskilt dyrbara maskiner (som i bland kallas ”företagsservrar”) eller stordatorer. Operativsystem för arbetsgruppsservrar installeras däremot vanligen i enklare datorer.

(10)

Alla lågkapacitetsservrar används emellertid inte som arbetsgruppsservrar. Lågkapacitetsservrar kan exempelvis också installeras i ”utkanten” av ett nätverk och, till skillnad från arbetsgruppservers centrala tjänster, vara inriktade på serverkontakter mot webben (3), webbcachning (4), eller brandväggsfunktioner (5).

(11)

Det bör också framhållas att emedan det endast är fil-, utskrifts- och grupptjänster samt användare och användargrupphantering som utgör arbetsgruppsserverns centrala tjänster, kan operativsystem för arbetsgruppsservrar användas till att köra tillämpningsprogram, precis som andra operativsystem. Dessa tillämpningsprogram är ofta nära kopplade till användare och användargrupphantering. Eftersom operativsystem för arbetsgruppsservrar i regel körs med billig hårdvara, kräver dessa tillämpningsprogram i allmänhet inte någon extremt hög tillförlitlighet.

(12)

Mediespelaren är en klientprogramvara, vars huvudsakliga funktion är att avkoda, dekomprimera och spela (och vidare tillåta processning av) digitala ljud- och videofiler som laddas ned eller spelas upp direkt från Internet (och andra nätverk). Mediespelare kan också spela upp ljud- och videofiler som finns lagrade på fysiska databärare såsom cd- och dvd-skivor.

(13)

Vad gäller utbytbarheten på efterfrågesidan, är vanliga uppspelningsapparater såsom cd- och dvd-spelare inte några alternativ till mediespelare, eftersom de endast innehar en mindre del av mediespelarnas funktioner. Det är inte troligt att mediespelare som är beroende av en tredje parts äganderättsskyddade teknologi, till skillnad från Microsofts Windows Media Player, RealNetworks RealOne Player och Apples QuickTime Player, inskränker den tredje partens handlingsutrymme. Mediespelare som inte kan ta emot ljud- och videofiler som direktöverförs via Internet utgör inte ett alternativ till direktuppspelande mediespelare, eftersom de inte uppfyller konsumentens särskilda efterfrågan på direktuppspelning.

(14)

Vad gäller alternativen på utbudssidan, innebär de betydande nödvändiga investeringarna i forskning och utveckling, skyddet av befintlig medieteknik med hjälp av IP-rättigheter och de indirekta nätverkseffekter som utmärker marknaden inträdeshinder för programutvecklare av annan programvara, inklusive icke-direktuppspelande mediepelare.

(15)

Microsoft har medgivit att företaget har en dominerande ställning på marknaden för operativsystem till persondatorer.

(16)

Denna dominerande ställning utmärks av marknadsandelar som har varit mycket stora åtminstone sedan 1996 (över 90 % på senare år) och väldigt höga inträdeshinder. Dessa inträdeshinder är särskilt kopplade till förekomsten av indirekta nätverkseffekter. Populariteten av operativsystem för klientdatorer bland användare härstammar från dess popularitet bland återförsäljarna av datorprogram, vilka i sin tur väljer att inrikta sina utvecklingsinsatser på de operativsystem till klientdatorer som är populärast bland användarna. Detta skapar en självunderbyggande dynamik som skyddar Windows i egenskap av de facto-standard för operativsystem till klientdatorer (”inträdeshinder för tillämpningsprogram”).

(17)

Kommissionen kan konstatera att Microsoft har en dominerande ställning på marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar. Denna slutsats bygger i synnerhet på följande iakttagelser:

(18)

I beslutet görs följande iakttagelser:

(19)

Dessa exceptionella omständigheter leder till slutsatsen att Microsofts avslag innebär att företaget missbrukar en dominerande ställning på ett sätt som är oförenligt med artikel 82, såvida det inte är objektivt motiverat.

(20)

Microsofts motivering till att företaget inte tillhandahåller den berörda information och låter konkurrenter utnyttja den för att framställa kompatibla produkter är att det vore liktydigt med att licensiera immateriella äganderättigheter. Kommissionen har inte intagit någon ståndpunkt avseende giltigheten av Microsofts allmänna anspråk på immateriell äganderätt, vilka ändå endast skulle kunna bedömas från fall till fall när Microsoft har förberett de relevanta specifikationerna. Enligt rättspraxis kan emellertid ett företags intresse av att utöva sina immateriella äganderättigheter i sig inte utgöra en objektiv motivering, när sådana exceptionella omständigheter som de ovan beskrivna har konstaterats.

(21)

Kommissionen har undersökt om den av Microsofts anförda motiveringen, med beaktande av de specifika omständigheterna i detta fall, väger tyngre än dessa exceptionella omständigheter och slöt sig till att Microsoft inte hade anfört något som helst bevis till stöd för detta. I synnerhet är det så att ett åläggande om att tillhandahålla relevant information inte skulle kunna leda till ”kloning” av Microsofts produkter. Kommissionen har också tagit hänsyn till det faktum att den av typ information som Microsoft vägrar att tillhandahålla vanligen utlämnas i branschen.

(22)

Dessutom har kommissionen utgått från det åtagande som IBM gav kommissionen 1984 (”IBM-garantin”) (6) och från programvarudirektivet 1991 (7). Microsoft medger förvisso att IBM-garantin och programvarudirektivet kan ge användbar vägledning i detta ärende. Kommissionen har också kunnat konstatera att en order om att i detta ärende tillhandahålla information skulle ligga i linje med IBM-garantin, eftersom den bara skulle gälla gränssnittsspecifikationer. Kommissionen har också dragit slutsatsen att avslaget i fråga var en vägran att tillhandahålla information om systemens samverkansförmåga i den mening som avses i programvarudirektivet. I detta sammanhang har kommissionen noterat att programvarudirektivet innebar en begränsning av det upphovsrättsliga skyddet av programvaran (även i fråga om företag utan dominerande ställning) till förmån för samverkansförmågan, varigenom vikten av samverkansförmågan inom programvarubranschen betonas. Kommissionen har också noterat att det uttryckligen framgår av programvarudirektivet att bestämmelserna inte påverkar tillämpningen av artikel 82 i EG-fördraget, särskilt om ett företag med dominerande ställning vägrat att tillhandahålla information som krävs för en fungerande samverkan.

(23)

Microsoft hävdade vidare att företagets vägran att tillhandahålla information om interoperabilitet inte syftar till att begränsa konkurrensen på marknaden för operativsystem till arbetsgruppsservrar, eftersom företaget inte hade något ekonomiskt incitament att följa en sådan strategi. Kommissionen tillbakavisade Microsofts argument, eftersom de grundar sig på en ekonomisk modell som inte är anpassad till fakta i föreliggande ärende och dessutom är oförenliga med de åsikter som Microsofts ledning givit uttryck för i företagsinterna dokument som kommissionen fått tillgång till i samband med undersökningen.

(24)

Av beslutet framgår att Microsoft har gjort sig skyldig till överträdelse av artikel 82 i EG-fördraget genom att koppla försäljningen av Windows Media Player till Windows operativsystem (Windows). Kommissionen grundar sitt beslut att Microsofts agerande uppfyller kriterierna för missbruk genom kopplad försäljning på fyra sakförhållanden: i) Microsoft har en dominerande ställning på marknaden för operativsystem för klientdatorer; ii) Windows operativsystem till klientdatorer och Windows Media Player är två separata produkter; iii) Microsoft ger inte kunderna möjlighet att köpa Windows utan Media Player; och iv) den kopplade försäljningen hindrar konkurrensen. Kommissionens beslut innebär dessutom ett tillbakavisande av Microsofts argument för att motivera den kopplade försäljningen av Windows Media Player.

(25)

Microsoft medger att företaget har en dominerande ställning på marknaden för operativsystem till klientdatorer.

(26)

Enligt kommissionens beslut är mediespelare som kan användas för direktuppspelning och operativsystem till klientdatorer två separata produkter (varigenom kommissionens tillbakavisar Microsofts argument att Windows Media Player utgör en integrerad del av Windows). I beslutet fastslås för det första att, fastän Microsoft under en tid har kopplat försäljningen av sin mediespelare till Windows, det i dag finns en särskild efterfrågan från konsumenternas sida på fristående mediespelare som kan särskiljas från efterfrågan på operativsystem till klientdatorer. För det andra utvecklar och säljer ett antal återförsäljare fristående mediespelare. För det tredje utvecklar och säljer Microsoft versioner av sin Windows Media Player för andra operativsystem till klientdatorer. Slutligen marknadsför Microsoft Windows Media Player i direkt konkurrens med mediespelare från andra företag.

(27)

Vad gäller det tredje inslaget i den kopplade försäljningen, fastslås det i beslutet att Microsoft inte ger kunderna möjlighet att köpa Windows utan Windows Media Player. Persondatortillverkare måste licensiera Windows med Windows Media Player. Om de vill installera en alternativ mediespelare i Windows, kan det bara göras vid sidan av Windows Media Player. Detta gäller även om en användare köper Windows i en butik. Microsofts argument att kunder varken behöver betala ”extra” för Windows Media Player eller använda sig av Windows Media Player anses i beslutet som irrelevant när det gäller att avgöra om det föreligger tvång enligt artikel 82 i EG-fördraget.

(28)

I beslutet förklaras varför den kopplade försäljningen i just detta fall kan begränsa konkurrensen. I beslutet fastslås att det är den kopplade försäljningen av Windows Media Player till Windows som ger Microsofts mediespelare en allestädesnärvaro på klientdatorer. Den bevisningen som hänför sig härtill avslöjar att alternativa distributionssätt bara är näst bäst. Genom att koppla Windows Media Player till Windows kan Microsoft erbjuda innehållsleverantörer och programutvecklare som stödjer Windows medieteknik möjligheten att genom Windows monopol nå nästan alla världens persondatoranvändare. Bevisen pekar på att stöd till olika medietekniker medför nya kostnader. Windows Media Players allestädesnärvaro föranleder i sig innehållsleverantörer och programvaruutvecklare att huvudsakligen använda sig av Windows mediespelare. Konsumenter föredrar i sin tur att använda Windows Media Player, eftersom det finns ett bredare urval av program och innehåll för den produkten. Microsofts kopplade försäljning förstärker och snedvrider dessa ”nätverkseffekter” till företagets egen fördel och underminerar därmed allvarligt konkurrensprocessen på marknaden för mediespelare. Av bevisen framgår att användningen av Windows Media Player ökar p.g.a. den kopplade försäljningen, samtidigt som användarna anser att andra mediespelare är av högre kvalitet. Marknadsdata om användning av mediespelare, formatanvändning och innehåll som erbjuds på webbplatser pekar på att Windows Media Player och Windows medieformat används mer och mer till nackdel för de största konkurrerande mediespelarna (och mediespelarteknikerna). Medan denna trend till förmån för Windows Media Player och Windows medieformat understryks i beslutet, framhålls det också att enligt domstolens rättspraxis är kommissionen inte tvungen att bevisa att konkurrensen har begränsats eller att det föreligger en risk för att all konkurrens undanröjs för att fastställa förekomsten av missbruk i form av kopplade försäljning. Antitrustutredningar på vissa programvarumarknader skulle annars ske för sent, eftersom bevis på marknadseffekter endast skulle kunna framläggas när marknaden redan ”tippat över”.

(29)

I beslutet diskuteras slutligen Microsofts argument för att motivera den kopplade försäljningen av Windows Media Player, i synnerhet de påstådda effektivitetsvinsterna med att koppla försäljningen av Windows Media Player till Windows. Vad avser de påstådda distributionsvinsterna, tillbakavisar kommissionen Microsofts argument att den kopplade försäljningen skulle sänka konsumenternas transaktionskostnader genom att minska tidsåtgången och förvirringen när de får en färdig uppsättning förhandsinställningar i sin persondator. Fördelen med att ha en mediespelare förinstallerad tillsammans med persondatorns operativsystem måste inte innebära att Microsoft väljer mediespelare åt konsumenterna. Persondatortillverkare kan garantera att de kan möta efterfrågan på de av konsumenterna utvalda förinstallerade mediespelarna. I beslutet fastslås också att Microsoft inte har framhållit att ”integrationen” av Windows Media Player skulle vara nödvändig för att uppnå tekniska effektivitet. Den kopplade försäljningen av Windows Media Player avskärmar snarast Microsoft från faktisk konkurrens från potentiellt mer effektiva återförsäljare av mediespelare som skulle kunna utmana företagets ställning och därmed minska den kunskap och det kapital som investerats i innovation av mediespelare.

(30)

Enligt beslutet åläggs Microsoft att lämna ut information som företaget har vägrat att tillhandahålla samt att tillåta att denna används till utveckling av kompatibla produkter. Åläggandet att lämna ut information är begränsat till protokollspecifikationer och till att säkerställa interoperabiliteten med de specifika drag som definierar ett typiskt nätverk av arbetsgrupper. Åläggandet gäller inte bara i förhållande till Sun, utan varje företag som vill utveckla produkter för att konkurrera med Microsoft på marknaden för operativsystem till arbetsgruppsservrar. I den utsträckning kommissionens beslut innebär att Microsoft avstår från att till fullo genomdriva sina immateriella äganderättigheter, motiveras detta av behovet av att få slut på missbruket.

(31)

De villkor på vilka Microsoft skall utlämna information och tillåta användning därav måste vara rimlig och icke-diskriminerande. Kravet på att Microsofts villkor skall vara rimliga och icke-diskriminerande gäller i synnerhet de avgifter som Microsoft kan tänkas ta ut för att tillhandahålla informationen. Sådana avgifter skall exempelvis inte återspegla det strategiska värdet av Microsofts styrka på marknaden för operativsystem till klientdatorer eller på marknaden för operativsystem till arbetsgruppsservrar. Dessutom har Microsoft inte rätt att införa begränsningar för den typ av produkter som specifikationerna kan komma att användas på, om sådana begränsningar försämrar incitamentet att konkurrera med Microsoft, eller på ett onödigt sätt hämmar konkurrenternas innovationsförmåga. Slutligen måste de villkor som Microsoft hädanefter ställer upp vara tillräckligt förutsägbara.

(32)

Microsoft måste tillhandahålla de relevanta protokollspecifikationerna i rimlig tid, dvs. så snart som företaget har skapat en fungerande och tillräckligt stabil tillämpning av dessa protokoll i sina produkter.

(33)

Vad gäller missbruk i form av kopplad försäljning, åläggs Microsoft genom detta beslut att till försäljning erbjuda slutanvändare och OEM-tillverkare inom EES en fullt fungerande version av Windows som inte inbegriper Windows Media Player. Microsoft behåller rätten att tillhandahålla Windows tillsammans med Windows Media Player.

(34)

Microsoft skall avstå från varje åtgärd som med motsvarande verkan skulle kunna koppla försäljning av Windows Media Player till Windows, genom att exempelvis reservera den privilegierade interoperabiliteten med Windows för Windows Media Player, ge selektiv tillgång till Windows API eller via Windows gynna Windows Media Player framför konkurrenternas produkter. Microsoft är också förhindrad att ge OEM-tillverkare eller användare rabatt under villkor att de köper Windows tillsammans med Windows Media Player eller faktiskt, ekonomiskt eller på annat sätt, upphäver eller begränsar OEM-tillverkares eller användares frihet att välja den version av Windows som inte inbegriper Windows Media Player. Den version av Windows som saknar Windows Media Player får inte ha sämre prestanda än den som inbegriper mediespelaren, dock med undantag för Windows Media Players funktion som ju per definition inte ingår i denna version av Windows.

(35)

Kommissionen anser att överträdelsen i sig är en mycket allvarlig överträdelse av artikel 82 i EG-fördraget och artikel 54 i EES-avtalet.

(36)

Dessutom har mönstret av Microsofts utestängande handlande en hävstångseffekt som har en betydande inverkan på marknaden för operativsystem till arbetsgruppsservrar och direktuppspelande mediespelare.

(37)

För att kunna bedöma överträdelsernas allvar skall marknaderna för operativsystem till klientdatorer, arbetsgruppsservrar och mediespelare anses omfatta EES.

(38)

Det initiala bötesbelopp som skall åläggas Microsoft bör, för att återspegla överträdelsens allvar under rådande omständigheter, uppgå till 165 732 101 euro. Mot bakgrund av Microsofts avsevärda ekonomiska styrka (8), och för att garantera en avskräckande effekt på Microsoft, kommer detta belopp att justeras upp med faktor 2 till 331 464 203 euro.

(39)

Slutligen höjs grundboten med 50 % p.g.a. överträdelsens varaktighet (fem och ett halvt år). Grundboten fastslås därför till 497 196 304 euro.

(40)

Det föreligger inte några försvårande eller förmildrande omständigheter av betydelse för detta beslut.