28.8.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 257/135

(1)

Den höga och snabbt ökande efterfrågan på havsområden för olika ändamål, såsom anläggningar för energi från förnybara energikällor, prospektering och utvinning av olja och gas, sjöfart och fiske, bevarande av ekosystem och biologisk mångfald, råvaruutvinning, turism, vattenbruksanläggningar och kulturarv under vatten, och de många olika belastningarna på kustresurser innebär att ett integrerat förhållningssätt när det gäller planering och förvaltning behövs.

(2)

Ett sådant förhållningssätt när det gäller förvaltning av och styrelseformer i havsområden har utvecklats i den integrerade havspolitiken för Europeiska unionen (nedan kallad den integrerade havspolitiken), däribland, som dess miljöpelare, Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/56/EG (4). Den integrerade havspolitikens mål är att stödja en hållbar utveckling av haven och att utveckla samordnade, konsekventa och öppna beslutsprocesser i samband med sektoriell unionspolitik som påverkar hav, öar, kustområden, yttersta randområden och maritima sektorer, bland annat genom havsområdesstrategier eller makroregionala strategier, och samtidigt uppnå god miljöstatus enligt direktiv 2008/56/EG.

(3)

Den integrerade havspolitiken identifierar havsplanering som ett övergripande politiskt verktyg för att myndigheter och aktörer ska kunna tillämpa en samordnad, integrerad och gränsöverskridande ansats. Tillämpningen av en ekosystemansats kommer att bidra till att främja hållbar utveckling och tillväxt i havs- och kustområden och hållbar användning av havs- och kustresurser.

(4)

Havsplanering stöder och underlättar genomförandet av Europa 2020-strategin för smart och hållbar tillväxt för alla (nedan kallad Europa 2020-strategin), som antogs av Europeiska rådet i dess slutsatser av den 17 juni 2010, och som syftar till att uppnå hög sysselsättning, produktivitet och social sammanhållning, inbegripet främjande av en mer konkurrenskraftig, resurseffektiv och miljövänlig ekonomi. Kust- och havssektorerna har en betydande potential för hållbar tillväxt och är av central betydelse för genomförandet av Europa 2020-strategin.

(5)

I sitt meddelande med titeln Blå tillväxt – möjligheter till hållbar tillväxt inom havs- och sjöfartssektorn, definierade kommissionen ett antal pågående unionsinitiativ som syftar till att genomföra Europa 2020-strategin, samt ett antal verksamheter som initiativ för blå tillväxt skulle kunna inriktas på i framtiden och som skulle kunna gynnas av den större stabilitet och säkerhet för investerare som skapas genom havsplanering.

(6)

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1255/2011 (5), stödde och underlättade genomförandet av fysisk planering i kust- och havsområden och integrerad förvaltning av kustområden. De europeiska struktur- och investeringsfonderna, inklusive den europeiska havs- och fiskerifonden (6), kommer att ge möjlighet att stödja genomförandet av detta direktiv för 2014–2020.

(7)

I ingressen till Förenta nationernas havsrättskonvention från 1982 (Unclos) fastställs att frågor som rör havsområden hänger nära samman med varandra och måste behandlas som en helhet. Planering av havsområden är en logisk utveckling och strukturering av skyldigheter och användningen av rättigheter enligt Unclos och ett praktiskt verktyg för att hjälpa medlemsstaterna att uppfylla sina skyldigheter.

(8)

För att främja hållbar samexistens mellan olika användningsområden och, i tillämpliga fall, en lämplig fördelning mellan relevanta användningsområden i havsområden bör ett ramverk inrättas som åtminstone omfattar att medlemsstater utarbetar och genomför havsplanering, som resulterar i planer.

(9)

Havsplanering kommer att bidra till effektiv förvaltning av havsrelaterade verksamheter och hållbar användning av havs- och kustresurser, genom att man inrättar en ram för konsekvent, öppet, hållbart och faktabaserat beslutsfattande. För att dess mål ska uppnås bör detta direktiv fastställa skyldigheter att inrätta en process för havsplanering, som resulterar i en eller flera havsplaner; en sådan planeringsprocess bör ta hänsyn till samspelet mellan land och hav och främja samarbete mellan medlemsstaterna. Utan att det påverkar unionens befintliga regelverk inom områdena för energi, transport, fiskeri och miljö bör detta direktiv inte medföra andra nya skyldigheter, särskilt beträffande medlemsstaternas konkreta val i fråga om hur de ska genomföra den sektoriella politiken på dessa områden, utan bör snarare syfta till att, genom planeringsprocessen, bidra till den politiken.

(10)

I syfte att säkerställa enhetlighet och rättslig klarhet bör den geografiska räckvidden för havsplanering fastställas i överensstämmelse med gällande rättsakter inom unionen och internationell sjörätt, i synnerhet Unclos. Medlemsstaternas behörigheter avseende havsgränser och jurisdiktion ändras inte av detta direktiv.

(11)

Även om det är lämpligt att unionen tillhandahåller en ram för havsplanering är medlemsstaterna fortfarande ansvariga för och behöriga att för sina marina vatten utarbeta och fastställa formen på och innehållet i dessa planer, inklusive institutionella arrangemang och, i förekommande fall, fördelning av havsrummet till olika verksamheter och användningsområden.

(12)

För att iaktta proportionalitets- och subsidiaritetsprinciperna, samt för att minimera ytterligare administrativa bördor, bör införlivandet och genomförandet av detta direktiv i möjligaste mån bygga på befintliga nationella, regionala och lokala regler och mekanismer, inklusive de som anges i Europaparlamentets och rådets rekommendation 2002/413/EG (7) eller i rådets beslut 2010/631/EU (8).

(13)

I marina vatten utsätts ekosystem och havsresurser för betydande belastning. Mänsklig verksamhet, men även effekter av klimatförändringar, naturkatastrofer samt kustförändringar som erosion och sedimentering, kan få svåra konsekvenser för kustområdenas ekonomiska utveckling och tillväxt samt för de marina ekosystemen, vilket leder till försämring av miljöstatus, förlust av biologisk mångfald och förstörelse av ekosystemtjänster. Vederbörlig hänsyn bör tas till dessa olika former av belastning när havsplaner utarbetas. Dessutom kan sunda marina ekosystem och deras olika tjänster, om de integreras i planeringsbesluten, ge betydande fördelar i fråga om livsmedelsproduktion, rekreation och turism, begränsning av och anpassning till klimatförändringar, kontroll av kustförändringar och förebyggande av katastrofer.

(14)

För att främja hållbar tillväxt i havsrelaterade ekonomier, hållbar utveckling av havsområden och hållbar användning av havsresurser bör man vid havsplanering tillämpa en ekosystemansats som avses i artikel 1.3 i direktiv 2008/56/EG för att se till att den kollektiva belastningen av all verksamhet hålls på en nivå som är förenlig med god miljöstatus och att de marina ekosystemens kapacitet att reagera på förändringar som orsakats av människan inte äventyras, samtidigt som den bidrar till hållbar användning av marina varor och tjänster för nuvarande och kommande generationer. Dessutom bör en ekosystemansats tillämpas på ett sätt som är anpassat till de specifika ekosystemen och andra särdrag i de olika marina regionerna och som tar hänsyn till det pågående arbetet inom de regionala havskonventionerna, baserat på befintliga kunskaper och erfarenheter. Ansatsen kommer också att möjliggöra följsam förvaltning, vilket medger finslipning och vidareutveckling när erfarenheter och kunskaper ökar, så att man vid genomförandet av den ansatsen tar hänsyn till uppgifter och information som finns för det enskilda havsområdet. Medlemsstaterna bör beakta försiktighetsprincipen och principen om att förebyggande åtgärder bör vidtas, i enlighet med artikel 191.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

(15)

Havsplanering kommer bland annat att bidra till arbetet för att uppnå målen i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/28/EG (9), rådets förordning (EG) nr 2371/2002 (10), Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/147/EG (11), rådets direktiv 92/43/EEG (12), Europaparlamentets och rådets beslut nr 884/2004/EG (13), Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG (14), direktiv 2008/56/EG, som hänvisar till kommissionens meddelande av den 3 maj 2011 med titeln Vår livförsäkring, vårt naturkapital – en strategi för biologisk mångfald i EU fram till 2020, kommissionens meddelande av den 20 september 2011 med titeln Färdplan för ett resurseffektivt Europa, kommissionens meddelande av den 16 april 2013 med titeln En EU-strategi för klimatanpassning, och kommissionens meddelande av den 21 januari 2009 med titeln Strategiska mål och rekommendationer för EU:s sjöfartspolitik fram till 2018 samt, där så är lämpligt, målen i unionens regionalpolitiska strategier, inbegripet strategier för havsområden och makroregioner.

(16)

Verksamheterna i havs- och kustområden är ofta nära förbundna med varandra. För att främja hållbar användning av havsområden bör havsplaneringen ta hänsyn till samspelet mellan land och hav. Därför kan havsplaneringen vara mycket användbar för att fastlägga riktlinjer för hållbar och integrerad förvaltning av mänsklig verksamhet till havs, bevarande av den levande miljön, kustekosystemens känslighet, erosion och sociala och ekonomiska faktorer. I havsplaneringen bör man sträva efter att inkludera den maritima dimensionen av vissa kustbaserade användningsområden och verksamheter och deras effekter samt att slutligen möjliggöra ett integrerat och strategiskt synsätt.

(17)

Detta ramdirektiv påverkar inte medlemsstaternas behörighet avseende fysisk planering, inklusive eventuella system för stads- och bebyggelseplanering som används för att planera hur mark och kustzoner bör användas. Om medlemsstaterna tillämpar fysisk markplanering på kustvatten eller på delar av kustvatten bör detta direktiv inte tillämpas på dessa vatten.

(18)

Havsplanering bör täcka hela förloppet med att kartlägga problem och möjligheter, insamling av information, planering, beslutsfattande, genomförande, översyn eller uppdatering och övervakning av genomförandet och bör ta vederbörlig hänsyn till samspelet mellan land och hav och bästa tillgängliga kunskap. Man bör på bästa sätt utnyttja mekanismer som fastställts i befintlig eller framtida lagstiftning, inklusive kommissionens beslut 2010/477/EU (15) och kommissionens initiativ om kunskap i havsfrågor 2020.

(19)

Huvudsyftet med havsplanering är att främja hållbar utveckling, identifiera användningen av havsområden för olika havsrelaterade verksamheter samt att hantera fysisk användning av och konflikter i havsområden. Havsplanering syftar också till att kartlägga och uppmuntra mångsidig användning, i enlighet med relevant nationell politik och lagstiftning. För att uppnå dessa mål bör medlemsstaterna åtminstone säkerställa att planeringsprocessen eller -processerna leder till en övergripande planering där man anger de olika användningarna av haven och tar hänsyn till långsiktiga förändringar till följd av klimatförändringen.

(20)

Medlemsstaterna bör samråda och samordna sina planer med berörda medlemsstater och bör samarbeta med tredjelands myndigheter i den berörda marina regionen i överensstämmelse med dessa medlemsstaters och tredjeländers rättigheter och skyldigheter enligt unionsrätten och internationell rätt. För ett effektivt gränsöverskridande samarbete mellan medlemsstaterna och med angränsande tredjeländer krävs att de behöriga myndigheterna i varje medlemsstat identifieras. Medlemsstaterna ska utse en eller flera behöriga myndigheter som ska svara för genomförandet av detta direktiv. Med tanke på skillnaderna mellan olika marina regioner eller delregioner och kustområden är det inte lämpligt att i detta direktiv i detalj ange hur dessa samarbetsmekanismer bör se ut.

(21)

Förvaltning av havsområden är komplex och inbegriper myndigheter, ekonomiska aktörer och andra aktörer på olika nivåer. För att främja hållbar utveckling på ett effektivt sätt är det av största vikt att samråd hålls med aktörer, myndigheter och allmänheten i ett lämpligt skede i utarbetandet av havsplaner inom ramen för detta direktiv, i enlighet med relevant unionslagstiftning. Ett bra exempel på bestämmelser för offentligt samråd återfinns i artikel 2.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/35/EG (16).

(22)

Genom havsplaner kan medlemsstaterna minska de administrativa bördorna och kostnaderna till stöd för sina åtgärder för att genomföra annan relevant unionslagstiftning. Tidsfrister för havsplaner bör därför om möjligt överensstämma med de tidsplaner som anges i annan relevant lagstiftning, särskilt följande: direktiv 2009/28/EG, som föreskriver att andelen energi från förnybara energikällor av den slutliga energianvändningen (brutto) år 2020 ska vara minst 20 % och som fastslår att samordning av förfaranden för godkännande, certifiering och planering, inbegripet fysisk planering, är ett viktigt bidrag till uppnåendet av unionens mål för energi från förnybara energikällor; direktiv 2008/56/EG och i del A punkt 6 i bilagan till beslut 2010/477/EU, som föreskriver att medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som behövs för att uppnå eller upprätthålla en god miljöstatus i den marina miljön senast 2020 och som identifierar havsplaneringen som ett verktyg för att stödja ekosystemansatsen när det gäller förvaltningen av mänskliga verksamheter för att uppnå god miljöstatus; beslut nr 884/2004/EG, som kräver att det transeuropeiska transportnätet ska ha inrättats senast 2020 genom sammankoppling av Europas infrastrukturnät för land-, sjö- och lufttransporter.

(23)

I Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/42/EG (17) fastställs att miljöbedömningar är ett viktigt verktyg för att inkludera miljöhänsyn i arbetet med att utarbeta och anta planer och program. Om det är sannolikt att havsplaner kommer att ha betydande konsekvenser för miljön, omfattas planerna av direktiv 2001/42/EG. När havsplaner omfattar Natura 2000-områden kan en sådan miljöbedömning kombineras med kraven i artikel 6 i direktiv 92/43/EEG för att undvika dubbelarbete.

(24)

För att säkerställa att havsplaner grundas på tillförlitliga uppgifter och för att undvika ytterligare administrativa bördor är det viktigt att medlemsstaterna använder bästa tillgängliga uppgifter och information genom att uppmana de berörda aktörerna att utbyta information och genom att utnyttja befintliga instrument och verktyg för datainsamling, t.ex. de som har tagits fram inom ramen för kommissionens initiativ om kunskap i havsfrågor 2020 och Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/2/EG (18).

(25)

Medlemsstaterna bör skicka kopior av sina havsplaner och eventuella uppdateringar till kommissionen för att den senare ska kunna övervaka tillämpningen av detta direktiv. Kommissionen kommer att använda den information som lämnats av medlemsstaterna och information som redan finns tillgänglig enligt unionslagstiftningen för att hålla Europaparlamentet och rådet informerade om framstegen i genomförandet av detta direktiv.

(26)

Ett skyndsamt införlivande av detta direktiv är av största vikt eftersom unionen har antagit ett antal politiska initiativ som ska ha genomförts senast år 2020 och som detta direktiv syftar till att stödja och komplettera.

(27)

Att ålägga medlemsstater utan kust att införliva och genomföra detta direktiv vore oproportionellt och onödigt. Därför bör sådana medlemsstater inte omfattas av skyldigheten att införliva och genomföra detta direktiv.

a)

beakta samspelet mellan land och hav,

b)

beakta miljömässiga, ekonomiska och sociala aspekter, liksom säkerhetsaspekter,

c)

främja samstämmighet mellan havsplanering och den eller de planer och andra processer som följer därav, såsom integrerad förvaltning av kustområden eller motsvarande formell eller informell praxis,

d)

se till att aktörer deltar i enlighet med artikel 9,

e)

organisera användningen av bästa tillgängliga uppgifter i enlighet med artikel 10,

f)

säkerställa ett gränsöverskridande samarbete mellan medlemsstater i enlighet med artikel 11,

g)

främja samarbete med tredjeländer i enlighet med artikel 12.

—

vattenbruksområden,

—

fiskeområden,

—

anläggningar och infrastrukturer för prospektering efter, exploatering och utvinning av olja, gas och andra energikällor, av mineral och aggregat och för produktion av energi från förnybara energikällor,

—

sjötransportvägar och trafikflöden,

—

militära övningsområden,

—

reservat för skydd och bevarande av naturområden och arter och skyddade områden,

—

områden för utvinning av råvaror,

—

vetenskaplig forskning,

—

sträckningar för kabel och rörledningar under vatten,

—

turism,

—

kulturarv under vatten.

a)

Miljömässiga, sociala och ekonomiska uppgifter som samlats in i enlighet med unionslagstiftningen som rör de verksamheter som avses i artikel 8.

b)

Marina fysiska uppgifter rörande marina vatten.

a)

befintliga regionala institutionella samarbetsstrukturer, t.ex. regionala havskonventioner, och/eller

b)

nätverk eller strukturer för medlemsstaternas behöriga myndigheter, och/eller

c)

någon annan metod som uppfyller kraven i punkt 1, t.ex. i samband med havsområdesstrategier.